9789127142176 by Smakprov Media AB

Sarah Waters älskade roman NATTVAKTEN finns nu åter i pocket på svenska, i samband med utgivningen av hennes sjätte roman Hyresgästerna Hyresgästerna. Nattvakten nominerades till Bookerpriset 2006 och blev en bästsäljare i Storbritannien.

Sarah Waters

ENGLAND 1947. I efterkrigstidens London vandrar Kay omkring på stadens gator, rastlös och traumatiserad av krigets grymheter. Viv och Helens verksamhet hjälper ensamma människor att finna kärleken, men själva är de djupt intrasslade i egna destruktiva förhållanden. Vivs bror Duncan plågas svårt av sitt förflutna och lever isolerat tills någon han kände för länge sedan en dag dyker upp. Alla bär de på hemligheter från kriget och när berättelsen rör sig bakåt i tiden vävs de fyra personernas levnadsöden samman. Medan blitzen ödelägger staden utspelar sig ett annat drama bakom mörkläggningsgardinerna.

N AT TVA K T EN

h a Sar s r e t a W NAT T»En överväldigande bedrift. Waters minutiösa research suger läsaren, både känslomässigt och fysiskt, rakt in i den malström som var blitzen i London.« Daily Mail

VAK TEN

OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: FRED MORLEY/HULTON ARCHIVES/ GETTY IMAGES

ISBN 978-91-27-14217-6

9 789127 142176

WATERS_NATTVAKTEN_ORIG_A.indd 1

2015-02-26 09:58

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 6

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 7

1947

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 8

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 9

1 Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för, och som i stället håller reda på tiden genom att se vilken krympling det är som knackar på hyresvärdens dörr. Hon stod nämligen vid sitt öppna fönster, klädd i en kraglös skjorta och grådaskiga underbyxor, rökte en cigarett och såg på de patienter som kom och gick hos mr Leonard. De kom punktligt – så punktligt att hon faktiskt skulle kunnat ställa klockan efter dem: den kutryggiga kvinnan klockan tio på måndagar, den sårade soldaten klockan elva på tisdagar. Klockan ett varje tisdag kom en äldre man stödd på en pojke som såg lite drömsk ut. Kay tyckte om att hålla utkik efter dem. Hon tyckte om att se dem långsamt gå uppför gatan; mannen var prydligt klädd i mörk kostym som en begravningsentreprenör, pojken var tålmodig, allvarlig och vacker – de var som en allegori över ungdom och ålderdom tänkte hon, kanske målad av Stanley Spencer eller någon annan av dessa moderna, realistiska konstnärer. Efter dem kom en kvinna med sin son, en liten halt pojke med glasögon och därefter en äldre, indisk kvinna som hade reumatism. Ibland stod den lille halte pojken och sparkade med sin stora känga upp mossa och jord på den spruckna gången som ledde fram till huset, medan modern var inne i hallen och talade med mr Leonard. En gång, för inte så länge sedan, hade pojken tittat upp och fått syn på Kay där hon stod och betraktade honom och hon hade sedan hört hur han bråkade i trappan för att han måste gå ensam på toaletten. »Är det änglarna på dörren?» hade hon hört modern säga. »Herregud, det är ju bara bilder! En stor pojke som du.» Kay anade att det inte var mr Leonards skräckinjagande änglar som hade skrämt pojken, utan tanken på att kanske möta henne. Han måste

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 10

ha trott att hon vandrade omkring som ett spöke eller en galning där uppe på översta våningen. På sätt och vis hade han rätt. För ibland hände det att hon rastlöst vankade av och an, så som man säger att galningar gör. Och vid andra tillfällen kunde hon sitta stilla, timmar i sträck – mer stilla än en skugga, för hon kunde se hur skuggorna gled fram över mattan. Och då slog det henne att hon kanske verkligen var ett spöke, att hon kanske höll på att smälta samman med det slitna huset, att hon höll på att lösas upp i det dunkel som likt damm samlades i det fallfärdiga gamla husets alla vrår. Två gator därifrån körde ett tåg förbi på väg mot Clapham Junction: hon kunde känna skakningarna från det i fönsterkarmen som hon lutade armarna mot. Glödlampan i takarmaturen bakom hennes rygg vaknade till liv, blinkade till en sekund eller två som ett irriterat öga och slocknade sedan igen. Askan i eldstaden – en eländigt liten eldstad, för det här rummet hade en gång varit avsett för tjänstefolk – föll stilla ihop. Kay drog ett sista bloss på sin cigarett och släckte den sedan mellan tummen och pekfingret. Hon hade stått mer än en timme i fönstret. Det var tisdag: hon hade sett hur mannen med platt näsa och förtvinad arm kom och hade lite halvt om halvt väntat på de båda Stanley Spencergestalterna. Nu hade hon emellertid bestämt sig för att strunta i dem. Hon hade bestämt sig för att gå ut. Det var ju trots allt en fin dag, en varm dag i mitten av september, den tredje gången som de upplevde en september efter kriget. Hon gick till rummet intill, det som hon använde till sovrum, och började byta om. Det var skumt där inne. Några glasrutor hade gått sönder och mr Leonard hade ersatt dem med bitar av linoleum. Sängen var hög med ett slitet sängöverkast av sniljefrotté, en säng som fick en att tänka otrevliga tankar och fundera på alla de människor som under årens lopp måste ha sovit, älskat, fötts, dött eller på grund av feber kastat sig av och an i den. Sängen hade en svagt syrlig lukt, som väl använda strumpor. Men Kay var van vid det och märkte det inte. För henne var rummet ingenting annat än en plats där hon sov eller låg sömnlös. Väggarna var nakna, utan några prydnader, precis som de varit då hon flyttade in. Hon hade aldrig hängt upp några bilder eller ställt fram böcker, hon hade inga tavlor eller böcker, hon hade inte mycket av

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 11

någonting. Det enda hon gjort var att i ena hörnet sätta upp en ståltråd och på den hänga galgar av trä till sina kläder. Kläderna var åtminstone snygga. Nu letade hon bland dem och hittade ett par prydligt lagade strumpor och ett par skräddarsydda långbyxor. Hon tog på sig en renare skjorta, en med mjuk vit krage som hon kunde lämna öppen i halsen så som kvinnor kanske brukade göra. Fast skorna var herrskor; hon ägnade en minut åt att borsta dem. Och hon satte manschettknappar av silver i ärmarna, borstade därefter sitt kortklippta bruna hår och fick det på plats med en aning pomada. Folk som såg henne gå förbi på gatan och som inte tittade närmare efter, tog ofta fel och trodde att hon var en stilig yngling. Äldre damer kallade henne ofta för »min unge man» eller till och med »pojken min». Om någon betraktade hennes ansikte ordentligt såg de emellertid omedelbart spår av ålder och de såg också de vita slingorna i håret; hon skulle i själva verket fylla trettiosju nästa gång. När hon gick nerför trappan gjorde hon det så försiktigt som möjligt för att inte störa mr Leonard, men det var svårt att gå tyst i en trappa som knarrade och knakade. Hon gick på toaletten, var sedan ett par minuter i badrummet där hon tvättade ansiktet och borstade tänderna. På grund av murgrönan som täckte fönstret var ljuset som föll på hennes ansikte grönaktigt. Vattnet brusade och porlade i rören. Bredvid varmvattenberedaren hängde en skiftnyckel, för ibland hände det att det blev totalt stopp i rören och då måste man banka en stund på dem för att vattnet skulle börja rinna igen. Rummet bredvid badrummet var mr Leonards behandlingsrum och bakom ljudet av tandborsten i munnen och vattenplasket i handfatet kunde Kay höra hans lidelsefulla, monotona röst då han behandlade den plattnäste mannen med den förtvinade armen. När hon lämnade badrummet och försiktigt gick förbi mr Leonards dörr hördes den monotona rösten ännu högre. Den lät som dånet från en maskin. »Eric», hörde hon, »du måste hmm-hmm. Hur kan wzz-wzz, när hmm-wzz helt igen?» Hon gick mycket tyst nerför trappan, öppnade den olåsta dörren och stod en liten stund på yttertrappan – nu tvekade hon nästan. Himlen var så vit att den tvingade henne att kisa. Plötsligt tycktes dagen sloka, den var inte längre fin utan snarare uttorkad, matt. Hon tyckte redan att hon kunde känna hur dammet lade sig på läpparna, på ögon-

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 12

fransarna och i ögonvrårna. Men hon tänkte inte vända om. Hon måste så att säga leva upp till sitt nyborstade hår, sina välputsade skor och manschettknapparna. Därför gick hon nerför trappan och började gå. Hon gick som om hon visste exakt vart hon var på väg och varför – fast om sanningen skulle fram hade hon ingenting att göra, ingen att träffa eller hälsa på. Dagen var tom, liksom alla andra dagar. Det var som om hon skapade marken hon gick på, mödosamt formade den med varje steg hon tog. Hon gick västerut, genom rensopade ödelagda gator, mot Wandsworth. »Överste Barker syns inte till i dag, farbror Horace», sa Duncan och tittade upp mot vindsfönstret när han och mr Mundy närmade sig huset. Det gjorde honom faktiskt ledsen. Han tyckte om att se mr Leonards hyresgäst. Han tyckte om hennes djärvt klippta hår, hennes karlkläder, hennes skarpskurna, distingerade profil. Han gissade att hon kanske en gång i tiden hade varit kvinnlig pilot eller furir inom lottakåren: med andra ord en av de där kvinnorna som varit fullt sysselsatta under kriget men som sedan hade blivit över. Det var mr Mundy som brukade kalla henne överste Barker. Han tyckte också om att se hur hon stod där. Duncans ord fick honom att titta upp och nicka, men sedan sänkte han åter huvudet och fortsatte att gå, alltför andfådd för att kunna tala. Han och Duncan hade kommit hela vägen till Lavender Hill från White City. De hade färdats långsamt med buss och ofta stannat för att vila, så det tog dem nästan hela dagen att komma hit och sedan hem igen efteråt. Tisdagarna var Duncans lediga dag, och han brukade arbeta in tiden på lördagarna. På fabriken där han arbetade var detta aldrig något problem. »Den där pojken är så snäll mot sin farbror», hade han ofta hört dem säga. De visste inte att mr Mundy egentligen inte var hans farbror. De hade heller ingen aning om vad det var för behandling mr Mundy fick hos mr Leonard; de trodde antagligen att han besökte något sjukhus. Och Duncan lät dem tro vad de ville. Han förde in mr Mundy i skuggan framför det fallfärdiga huset. Han tyckte alltid att huset såg som mest skrämmande ut när det tornade upp sig över en på det här sättet. Det var nämligen det enda som

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 13

fanns kvar av det som en gång i tiden, före kriget, hade varit en lång rad med sammanbyggda hus; det fanns fortfarande märken på gavlarna där det hade suttit ihop med grannfastigheterna, sicksackmönstret efter försvunna trappor och märken efter eldstäder som inte längre fanns. Duncan fattade inte vad det var som fick huset att hålla ihop; han kunde aldrig riktigt bli kvitt känslan av att hela stället skulle kunna falla ihop omkring dem om han en vacker dag stängde dörren en aning för hårt efter sig när han och mr Mundy hade kommit in i hallen. Därför stängde han alltid dörren försiktigt och sedan verkade huset mera normalt. Hallen var svagt upplyst och ganska dämpad; det stod stolar med höga ryggstöd längsmed väggarna, en tom klädhängare och två eller tre bleksiktiga växter. På golvet låg ett mönster av svarta och vita stenplattor; några av dem saknades så att man kunde se den grå cementen under. Lampskärmen var en vacker rosa porslinssnäcka – den var antagligen avsedd för en gaslampa men nu hade den fått en glödlampa i bakelitsockel och en fransig brun sladd. Duncan lade märke till sådana detaljer, det var ett av glädjeämnena i hans liv. Ju tidigare de kom fram till huset, desto bättre tyckte han om det, för det gav honom tid att hjälpa mr Mundy att sätta sig på en stol och sedan själv tyst vandra omkring i hallen för att titta på allting. Han beundrade de elegant svängda ledstängerna och mattkäpparna med ärgiga mässingsknoppar. Han tyckte om det missfärgade elfenbenshandtaget på en skåpdörr och färgen på väggpanelen som hade marmorerats så att det skulle se ut som trä. Men längst in i korridoren som ledde ner till källaren fanns ett bord av bambu där man ställt fram billiga prydnadssaker; bland gipskatterna, brevpressarna och majolikavaserna fanns också hans favoritföremål: en gammal, mycket vacker porslinsskål med lysterdekor och fruktmönster. Mr Leonard hade dammiga valnötter i den och det låg en nötknäppare av järn överst. Duncan kunde aldrig komma i närheten av skålen utan att ända in i ryggmärgen känna den ödesdigra lilla stöt som skulle uppstå om någon klumpig person tog nötknäpparen och lät den falla ner på porslinet. Valnötterna låg emellertid i dag också precis som vanligt i skålen och dammlagret på dem hade inte rubbats utan var lika tjockt. Duncan fick dessutom tid att ta en närmare titt på ett par tavlor som häng-

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 14

de snett på väggen – allt hängde snett i det här huset. De visade sig vara ganska ordinära bilder med helt vanliga träramar. Men det gladde honom också – det var en helt annan sorts njutning – det var den njutning han fick av att titta på någonting som inte var speciellt vackert och kunna tänka: Det där äger jag inte, och jag vill inte ha det heller. När det hördes en rörelse från rummet en trappa upp gick han snabbt tillbaka och ställde sig hos mr Mundy. En dörr hade öppnats ut mot trappavsatsen och han hörde röster: det var mr Leonard som följde den unge mannen ut, han som alltid hade timmen före dem. Duncan tyckte om att se denne man, nästan lika mycket som han tyckte om att se överste Barker och skålen med lysterdekor, för mannen såg glad ut. Han var kanske sjöman. »Allt väl, grabbar?» sa han i dag och gav Duncan en liten blinkning. Han frågade hur vädret var nu, och undrade hur det stod till med mr Mundys reumatism, samtidigt som han plockade upp en cigarett ur paketet, satte den i munnen, tog fram en ask tändstickor och tände en: alltsammans gjorde han enkelt och naturligt med en hand medan den andra, förtvinade armen hängde slapp vid sidan. Duncan undrade varför mannen kom hit när han klarade sig så bra som han gjorde? Han misstänkte att den unge mannen kanske ville ha en fästmö; den där obrukbara armen var ju förstås något som en flicka skulle kunna ha synpunkter på. Den unge mannen stoppade tillbaka tändsticksasken i fickan och gick sin väg. Mr Leonard tog med sig Duncan och mr Mundy uppför trappan – naturligtvis gick han långsamt så att mr Mundy fick bestämma takten. »Det är så förbaskat irriterande», sa mr Mundy generat. »Vad ska man ta sig till med mig? Kasta mig på soptippen, bara.» »Såja!» sa mr Leonard. Han och Duncan hjälpte mr Mundy in i behandlingsrummet. De installerade honom i en stol med högt ryggstöd, tog hans rock och såg till att han hade det bekvämt. Mr Leonard plockade fram en svart anteckningsbok och kastade en snabb blick i den, sedan satte han sig själv på en annan hård stol mitt emot honom. Duncan gick bort till fönstret och satte sig på en låg kista med stoppad dyna som stod där, och han höll mr Mundys rock i knäet. På en ganska slak lina hängde illaluktande spetsgardiner framför fönstret. På rummets väggar satt

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 15

blanka chokladbruna linoleumtapeter. Mr Leonard gnuggade händerna. »Nå?» sa han. »Hur har vi mått sedan jag träffade er senast?» Mr Mundy sänkte huvudet. »Inte särskilt bra», sa han. »Ni tror fortfarande att ni har ont?» »Jag tycks inte kunna bli av med de tankarna.» »Men ni har väl inte tillgripit något slags bedrägliga mediciner?» Mr Mundy rörde återigen illa till mods på huvudet. »Tja», erkände han efter en stund, »kanske lite aspirin.» Mr Leonard drog in hakan och såg på mr Mundy som om han ville säga: Men kära hjärtanes då. »Men ni vet ju mycket väl vad det är för slags människa som använder bedrägliga mediciner och andlig behandling samtidigt?» sa han. »Han blir som en åsna som styrs av två herrar: han kommer ingenstans. Det förstår ni väl?» »Det är bara det», sa mr Mundy, »att det gör så fruktansvärt ont …» »Ont!» sa mr Leonard både roat och föraktfullt. Han skakade på sin stol. »Har den här stolen ont för att den måste bära min tyngd? Nej, det har den inte, för träet som den är gjord av är ett material som benet och musklerna i ert ben, som ni säger värker för att de måste bära er tyngd. Det är för att ingen tror att stolen skulle kunna ha ont. Om ni bara inte trodde på värken i ert ben så skulle benet bli lika oviktigt för er som träet är. Vet ni inte det?» »Jo», sa mr Mundy skamset. »Jo, just det», sa mr Leonard. »Då ska vi se till att sätta igång.» Duncan satt alldeles stilla. Det var nödvändigt att sitta tyst och stilla under hela sessionen, men i synnerhet nu då mr Leonard samlade tankarna, samlade styrka, koncentrerade sig så att han skulle kunna bekämpa de falska tankarna att mr Mundy hade ont av sin reumatism. Detta gjorde han genom att luta huvudet en aning tillbaka och mycket intensivt se, inte på mr Mundy, utan på en tavla som hängde ovanför spiselkransen, en tavla som föreställde en kvinna med milda ögon och höghalsad viktoriansk klänning. Duncan visste att det var grundaren av Christian Science, mrs Mary Baker Eddy. På den svarta ramen runt målningen hade någon – kanske mr Leonard själv – ganska klumpigt skrivit en mening i emaljfärg. Den löd: Ständig Vaktpost vid Tankens Port.

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 16

Orden gav alltid Duncan lust att skratta. Inte för att han tyckte de var speciellt komiska, utan för att det skulle vara så fruktansvärt olämpligt att skratta just nu; när man kommit så här långt brukade han alltid börja få panik vid tanken på att han måste sitta så tyst så länge. Han trodde att han skulle bli tvungen att åstadkomma något ljud – hoppa upp, börja skrika, få ett utbrott … men det var för sent. Mr Leonard hade ändrat ställning – han hade lutat sig fram och såg nu intensivt på mr Mundy. Och när han åter började tala gjorde han det viskande, intensivt med stark känsla av allvar och övertygelse. »Käre Horace», sa han, »ni måste lyssna på mig. Allt det ni tror om er reumatism är osant. Ni har inte reumatism. Ni har inga smärtor. Ni är inte drabbad av de tankar och åsikter som anser att sjukdom och smärta är sakernas naturliga tillstånd … Hör på mig, käre Horace. Ni är inte rädd. Det finns inga minnen som skrämmer er. Inga minnen får er att tro att ni återigen ska drabbas av olycka. Ni har intet att frukta, käre Horace. Kärleken finns hos er. Kärleken uppfyller och omger er …» Orden fortsatte och fortsatte – som en skur milda slag av en sträng älskare. Det var omöjligt, tänkte Duncan – som nu verkligen måste anstränga sig för att inte börja skratta – att inte vilja underkasta sig lidelsen hos dem; omöjligt att inte vilja bli imponerad, rörd, övertygad. Han tänkte på den unge mannen med den förtvinade armen; han föreställde sig hur den mannen satt där mr Mundy nu satt och fick höra: »Kärleken uppfyller er», och att »Ni får inte frukta» och hur han önskade att hans arm skulle bli längre och få muskler. Var något sådant möjligt? Duncan ville, för mr Mundys skull och för den unge mannens skull, tro att det var så. Han önskade det mer än någonting annat. Duncan tittade på mr Mundy. Han hade slutit ögonen en kort stund efter det att behandlingen startade; nu när viskningarna fortsatte började han gråta mycket sakta. Tårarna rann i en liten rännil nerför hans kinder, de samlades vid halsen och blötte ner kragen. Han försökte inte torka bort dem, utan satt med händerna i knäet och då och då ryckte det till i hans välvårdade, knubbiga fingrar. Och ganska ofta tog han ett djupt andetag som han sedan släppte ut i en darrande suck. »Käre Horace», fortsatte mr Leonard, »det finns inget sinne som har någon makt över er. Jag säger att störande tankar inte har någon makt över er. Det finns ingenting störande. Jag förstärker harmonins

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 17

makt över er, över alla era kroppsdelar: över era armar, era ben, era ögon och öron, över er lever och era njurar, över ert hjärta och er hjärna, er mage och era länder. Alla era organ är perfekta. Hör på mig, Horace …» Han fortsatte i fyrtiofem minuter, sedan lutade han sig tillbaka. Mr Mundy plockade fram sin näsduk och sedan snöt han sig äntligen och torkade sig i ansiktet trots att hans tårar redan hade torkat. Han reste sig upp utan hjälp och tycktes gå en aning mer obesvärat och vara en aning lättare till sinnes. Duncan gav honom hans rock. Mr Leonard reste sig upp, sträckte på sig och tog en klunk vatten ur ett glas. När mr Mundy betalade honom tog han emot pengarna med en ursäktande min. »Och naturligtvis kommer jag i kväll», sa han, »att ta med er i min aftonvälsignelse. Ni kommer väl att vara redo för det? Ska vi säga klockan halv tio?» Mr Leonard hade nämligen många patienter som han aldrig träffade, det visste Duncan, patienter som skickade pengar och som han arbetade med på avstånd, med hjälp av brev eller telefonsamtal. Mr Leonard skakade hand med Duncan. Handflatan var torr, fingrarna mjuka och lena som hos en flicka. Han log men hans blick var inåtvänd, som hos en mullvad. Just då skulle man kunnat tro att han var blind. Och så pinsamt för honom, tänkte Duncan, om han verkligen var det. Tanken gjorde att han återigen fick lust att skratta. Och när han och mr Mundy hade kommit tillbaka ut på trädgårdsgången framför huset började han faktiskt skratta; mr Mundy blev smittad av hans munterhet och började också skratta. Det var ett slags nervös reaktion på rummet, stillheten och störtfloden av milda ord. De kastade en blick på varandra när de kom ut från den skugga som kastades av det skeva huset och fortsatte, skrattande som barn, mot Lavender Hill. »Jag vill inte ha en lättsinnig kvinna», sa mannen. »Jag fick nog av sådant med den förra flickan, det kan jag minsann tala om för er.» »Vi brukar alltid på det här stadiet råda våra kunder att vara så fördomsfria som möjligt, ha ett öppet sinne», sa Helen. »Hm», sa mannen. »Och en öppen plånbok också, skulle jag tro.» Han var klädd i en mörkblå kostym som han fått när han muckade;

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 18

den var redan blanksliten på armbågarna och slagen, och hans ansikte var gulblekt som om det en gång hade varit mycket solbränt. Håret var mycket välkammat, benan rak och vit som ett ärr, men i håroljan hade det fastnat små mjällflagor som Helen inte kunde låta bli att stirra på. »Jag hade sällskap med en lotta en gång i tiden», sa han bittert. »Och varje gång vi gick förbi en juvelerarbutik råkade hon stuka foten …» Helen plockade fram ett annat papper. »Vad säger ni då om den här damen? Låt oss se. Hon tycker om att sy kläder och att gå på bio.» Mannen böjde sig fram för att titta på fotografiet men lutade sig genast tillbaka igen och skakade på huvudet. »Jag gillar inte flickor med glasögon.» »Tänk nu på vad jag sa om att ha ett öppet sinne.» »Jag vill inte låta besvärlig», sa han och kastade en snabb blick på Helens egna, ganska prydliga bruna dress. »Men en flicka som har glasögon, tja, hon har redan börjar sjava till sig. Man måste fråga sig vad som kommer härnäst …» De fortsatte på samma sätt i ytterligare tjugo minuter och hade så småningom, ur det urval på femton kvinnor som Helen från början hade sammanställt, gjort upp en lista på fem stycken. Mannen var besviken, men han dolde sin nedstämdhet genom att låtsas vara arg. »Så, vad händer nu då?» frågade han och drog i sina nötta ärmar. »De här damerna får lov att se en bild på min fula nuna, skulle jag tro, och får tala om ifall de gillar den eller ej. Jag kan redan nu föreställa mig hur det kommer att gå. Jag borde kanske ha låtit mig fotograferas med en fempundsedel bakom örat.» Helen kunde föreställa sig hur han samma morgon hemma hos sig hade valt slips, borstat sin kavaj och om och om igen kammat igenom håret så att benan blev rak. Hon följde honom nerför trappan och ut på gatan. När hon gick tillbaka upp till väntrummet tittade hon på sin kollega Viv och blåste upp kinderna. »Jaså, var han sådan?» sa Viv. »Jag undrade just. Skulle tro att han borde passa för vår dam från Forest Hill.» »Han är ute efter någon yngre.» »Det är de väl alla?» Viv kvävde en gäspning. En kalender låg på skrivbordet framför henne. Hon strök sig om munnen och tittade på

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 19

den uppslagna sidan. »Nu har vi inte någon på nästan en halvtimme», sa hon. »Ska vi inte ta en kopp te?» »Jo, det gör vi», sa Helen. De rörde sig med ens mycket raskare nu än de gjorde när de hade hand om sina kunder. Viv öppnade nedersta lådan i ett dokumentskåp och plockade fram en prydlig liten vattenkokare och en tekanna. Helen tog vattenkokaren med sig ner till toaletten på trappavsatsen och fyllde den i handfatet. Hon satte ner vattenkokaren på golvet, stack in kontakten i ett elurtag på golvlisten och väntade. Det tog ungefär tre minuter för vattnet att koka upp. Tapeten ovanför golvlisten hade lossnat på grund av all ånga den tidigare hade varit utsatt för. Hon slätade till den, på samma sätt som hon gjorde varenda dag; tapeten satt fast en liten stund men böjde sig sedan långsamt uppåt igen. Kontoret bestod av två rum ovanpå en perukmakarverkstad, och det låg på en gata bakom tunnelbanestationen Bond Street. Helen tog emot kunderna en och en i rummet på framsidan. Viv satt vid sitt skrivbord i väntrummet och tog emot dem när de dök upp. Där fanns en soffa och ett par udda stolar och där kunde folk sitta om de kom tidigt. Ibland hände det till deras häpnad att den julkaktus de hade i en kruka där började blomma. På ett lågt bord låg nästan nya nummer av Lilliput och Reader’s Digest. Helen hade arbetat här sedan strax efter kriget; hon hade ansett att det bara var något tillfälligt – något enkelt och sorglöst till skillnad från det arbete hon tidigare haft vid avdelningen för krigsskadeersättningar på stadshuset i Marylebone. De dagliga arbetsuppgifterna var ganska enkla: hon försökte göra sitt bästa för kunderna och för det mesta ville hon dem väl, men ibland var det svårt att förbli lika uppmuntrande. Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat. Fast på senaste tiden hade affärerna förstås gått bra. Militärer som kom tillbaka efter tjänst utomlands upptäckte att deras fruar och flickvänner hade förvandlats till oigenkännlighet. De såg fortfarande häpna ut när de kom till kontoret. Och kvinnor klagade över sina före detta män. »Han ville stanna hemma hela tiden.» »Han talade om för mig att han inte ville umgås med vänner.» »Vi åkte tillbaka till det hotell där vi tillbringade vår bröllopsnatt, men det var inte alls detsamma.»

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 20

Vattnet kokade. Helen lagade te och tog med sig kopparna in på toaletten. Viv var redan där och hade öppnat fönstret. På baksidan av huset fanns en brandstege. Om de klättrade ut kunde de nå en rostig metallplattform med ett lågt räcke. Plattformen skakade när de rörde sig på den och stegen gnisslade mot muttrarna, men det var soligt här och de brukade gå hit så ofta de hade möjlighet. Härifrån kunde de höra när det ringde på porttelefonen och de hade likt häcklöpare fulländat metoden att snabbt och effektivt ta sig in igen över fönsterkarmen. Vid den här tiden på dagen föll solen ganska snett, men takpannorna och metallstegen hade blivit uppvärmda hela förmiddagen och var fortfarande varma. Luften var disig av bilavgaser. Det hördes ett jämnt trafikbuller från Oxford Street och bankande från hantverkare som höll på att reparera taket. Viv och Helen satte sig ner och tog försiktigt av sig skorna, sträckte ut benen – och stoppade in kjolarna om männen som kom ut från perukmakaren skulle råka kasta en blick uppåt – och vände och vred på sina strumpklädda fötter. Deras strumpor var lagade vid tårna och på hälarna. Skorna var nötta. Allas skor var nötta. Helen plockade fram ett paket cigaretter och Viv sa: »Det är min tur.» »Det spelar ingen roll.» »Då får jag bli skyldig så länge.» De tände på samma sticka, Viv lutade huvudet bakåt och blåste med en suck ut röken. Sedan tittade hon på klockan. »Herregud, det har redan gått tio minuter. Varför går tiden aldrig lika fort när vi har kunder?» »De påverkar antagligen klockorna», sa Helen. »Som magneter.» »Skulle tro det. Precis som de suger livet ur dig och mig – slurp, slurp, slurp, som feta loppor … Ärligt talat, om du hade sagt till mig när jag var sexton att vi skulle hamna på en sån här arbetsplats, ja, då vet jag inte vad jag hade trott. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag ville bli advokatsekreterare …» Meningen dog bort i en ny gäspning – det var som om Viv inte ens hade tillräckligt mycket energi för att vara bitter. Hon förde upp en av sina slanka, vackra men ringlösa händer till munnen. Hon var fem eller sex år yngre än Helen som var trettiotvå. Ansiktet var solbränt och fortfarande ungdomligt livfullt och håret var djupt brunsvart. Just nu låg det samlat bakom huvudet som en sammets-

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 21

kudde mot den varma tegelstensväggen. Helen avundades Viv hennes hår. Hennes eget var ljust – eller som hon själv sa, färglöst – och det hade en oförlåtlig egenskap: det var absolut rakt. Hon lockade håret och de återkommande permanentningarna gjorde det torrt och sprött. Det var inte länge sedan hon fick det gjort och man kunde fortfarande uppfatta den svaga doften av kemikalier var gång hon vred på huvudet. Hon funderade på det där som Viv hade sagt om att hon velat bli advokatsekreterare. »När jag var ung ville jag bli stallflicka», sa hon. »Stallflicka?» »Du vet, med hästar och ponnyer. Jag hade aldrig någonsin ridit men jag antar att jag hade läst om det i en flickbok eller någonstans. Jag brukade trava fram och tillbaka på gatan och smacka med tungan.» Hon mindes tydligt hur spännande det varit och fick nu lust att resa sig upp och försöka galoppera upp- och nerför brandstegen. »Min häst hette Fleet. Han var mycket snabb och muskulös.» Hon tog ett bloss på cigaretten och tillade sedan med lägre röst: »Herregud, jag undrar vad Freud skulle ha sagt om det.» Både hon och Viv skrattade och rodnade en smula. »När jag var riktigt liten ville jag bli sjuksköterska», sa Viv. »Fast när jag såg min mor på sjukhuset tappade jag lusten … Min bror ville bli trollkarl.» Hennes blick blev fjärrskådande och hon började le. »Jag glömmer det aldrig. Min syster och jag sydde en mantel till honom av en gammal gardin. Vi färgade den svart – men vi visste naturligtvis inte hur vi skulle bära oss åt, vi var bara barn, så resultatet såg hemskt ut. Vi sa till honom att det var en speciellt magisk mantel … Och sedan skaffade far en sådan där trollerilåda till honom som födelsedagspresent. Jag kan slå vad om att den hade kostat en förmögenhet. Han fick allt han pekade på, min bror, han var fruktansvärt bortskämd. Han var en sådan där unge som ville ha någonting så fort man tog med honom till en affär. ’Om man tar med Duncan till en garnaffär, kommer han att vilja ha ett garnnystan’, brukade min faster säga.» Hon smuttade på sitt te och skrattade åter. »Han var faktiskt en härlig unge. Pappa gav honom den där trollerilådan och han fattade inte att det var sant. Sedan satt han i timmar och läste handboken, försökte lista ut hur trollerikonsterna fungerade, men det slutade med att

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 22

han stoppade undan alltsammans, förstår du. ’Vad är det?’ sa vi. ’Tyckte du inte om trollerilådan?’ Och då svarade han: ’Jo, den var väl okej.’ Men han hade trott att den skulle lära honom hur man trollade på riktigt.» Hon bet sig i underläppen och skakade på huvudet. »Och det var bara trix. Stackars unge. Han var inte mer än åtta.» Helen log. »Det måste ha varit trevligt att ha en lillebror. Min bror och jag var alldeles för nära i ålder, vi bara bråkade. En gång knöt han fast en av mina flätor i ett dörrhandtag och slog igen dörren.» Hon förde handen till huvudet. »Det gjorde förbaskat ont. Jag ville slå ihjäl honom. Och jag tror jag skulle ha gjort det också om jag hade kunnat … jag tror att barn skulle kunna bli perfekta små mördare, tror inte du det?» Viv nickade – men lite tankspritt den här gången. Hon rökte på sin cigarett och de satt tysta ett par minuter båda två. Nu gick den där ridån ner igen, tänkte Helen för hon var van vid att Viv gjorde på det här sättet: gav henne små förtroenden, berättade gamla minnen och sedan plötsligt slöt sig, som om hon avslöjat för mycket. De hade arbetat ihop nästan ett år, men det Helen visste om Vivs privatliv var sådant hon hade pusslat samman av antydningar som Viv hade låtit undslippa sig … Hon visste till exempel att Viv kom från en mycket enkel familj, att hennes mor hade dött för länge sedan, att hon bodde i södra London tillsammans med sin far, lagade mat till honom när hon kom hem från arbetet på kvällen och att hon tvättade åt honom. Hon var varken gift eller förlovad – det tyckte Helen var konstigt, för hon såg verkligen bra ut. Hon talade heller aldrig om att hon förlorat någon käresta i kriget, men det var någonting – som om hon var besviken, tyckte Helen. Någonting grått. Ett lager av sorg, tunt som aska, strax under ytan. Men det var brodern, denne Duncan, som var det största mysteriet. Det var något besynnerligt eller skandalöst med honom – Helen hade aldrig lyckats få reda på vad. Han bodde inte hemma med Viv och fadern, utan hos en farbror eller något i den stilen. Och trots att han tydligen var frisk och stark hade hon förstått att han arbetade i något slags underlig fabrik tillsammans med invalider och socialfall. Viv talade alltid om honom på ett mycket speciellt sätt; hon sa till exempel ofta: »Stackars Duncan», precis som hon gjort nyss. Men det kunde också finnas något irriterat i hennes tonfall, beroende på vilket humör hon

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 23

var på: »Jo då, han klarar sig alltid.» »Han fattar inte ett dugg.» »Han lever ju i sin egen värld.» Och sedan brukade hon dra ner den där ridån. Helen respekterade emellertid sådana ridåer för hon hade en eller två saker i sitt eget liv som hon helst inte talade högt om … Hon drack lite mer te, öppnade sedan sin handväska och plockade fram en stickning. Hon hade under kriget vant sig vid att sticka strumpor och halsdukar till soldaterna, numera skickade hon varje månad ett paket med olika knöliga, gyttjefärgade plagg till Röda Korset. Just nu höll hon på med en balaklavahjälm i barnstorlek. Garnet var begagnat och det hade konstiga knutar: det var ett varmt arbete att hålla på med under sommaren, men den invecklade modellen gav henne något att tänka på. Hon flyttade snabbt tummen och fingret över stickan och räknade tyst maskorna. Viv öppnade sin egen väska och plockade fram en tidning som hon började bläddra i. »Ska jag läsa ditt horoskop?» frågade hon Helen efter en liten stund. Och när Helen nickade fortsatte hon: »Här har vi det. Fiskarna, Pisces: I dag är det tillrådligt att vara försiktig. Andra är kanske inte positivt inställda till era planer. Det måste vara din herre från Harrow, tidigare i dag … Var har jag mitt? Jungfrun, Virgo: Håll utkik efter oväntat besök … Det låter som om jag kommer att få löss! Turfärgen är rött.» Hon gjorde en grimas. »Det är väl bara en kvinna på något kontor någonstans? Jag skulle vilja ha hennes jobb.» Hon vände ett par sidor till och höll sedan fram tidningen. »Vad tycker du om den där frisyren?» Helen höll fortfarande på att räkna maskor. »Sexton, sjutton», sa hon och kastade en blick på bilden. »Inte illa. Fast jag skulle inte tycka om att behöva sätta upp det varje gång jag kammat det.» Viv gäspade igen. »Ja, är det något jag har gott om så är det tid.» De satt en liten stund och tittade på modebilderna, sedan såg de återigen på klockan och suckade. Helen gjorde ett märke på stickbeskrivningen och rullade ihop stickningen. De tog på sig skorna, borstade av sina kjolar och klättrade tillbaka in över fönsterkarmen. Viv sköljde kopparna. Hon plockade fram puder och läppstift och gick bort till spegeln. »Antar att det är lika bra att bättra på den gamla krigsmålningen», sa hon.

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 24

Helen snyggade till sig som hastigast och gick sedan långsamt upp till väntrummet. Där rätade hon till traven med Lilliput, ställde undan tekannan, kopparna och vattenkokaren. Sedan tittade hon i kalendern på Vivs skrivbord – vände bladen och läste namnen. Mr Symes, mr Blake, miss Taylor, miss Heap … Hon kunde redan föreställa sig de olika besvikelser som hade förmått dem att ringa: uppslagna förlovningar, svek, tärande misstänksamhet, hjärtlöshet. Tanken gjorde henne nervös. Det var egentligen ett hemskt arbete hon hade. Trots att hon hade Viv som gjorde det uthärdligt var det fruktansvärt att vara här samtidigt som allt som var viktigt för henne, allt som var verkligt och hade någon mening, var någon annanstans, utom räckhåll … Hon gick in på sitt kontor och tittade på telefonen på skrivbordet. Hon borde inte ringa så här dags, för Julia avskydde att bli avbruten när hon arbetade. Men nu när hon kommit att tänka på det bet sig tanken fast: hon upplevde en lätt otålighet och märkte hur det nästan ryckte i handen av lust att lyfta luren. Skit samma, tänkte hon. Hon tog telefonen och slog sitt eget nummer. Det gick fram en signal, två … och sedan hörde hon Julias röst. »Hallå?» »Julia», sa Helen dämpat. »Det är bara jag.» »Helen. Jag som trodde att det var min mor. Hon har redan ringt två gånger i dag. Och före henne talade jag med telefonbolaget, det var något problem med linjen. Och före det var det en man som ringde på dörren – han sålde kött.» »Vad då för slags kött?» »Jag frågade inte. Antagligen kattkött.» »Stackars Julia. Har du lyckats skriva någonting alls i dag?» »Tja, lite grann.» »Tagit livet av någon?» »Det har jag faktiskt gjort.» »Verkligen?» Helen placerade luren bekvämare mot örat. »Vem då? Mrs Rattigan?» »Nej, mrs Rattigan har fått anstånd. Det var syster Malone. Ett spjut genom hjärtat.» »Ett spjut? I Hampshire?» »En av överstens souvenirer från Afrika.»

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 25

»Bra. Det kommer att bli en läxa för honom. Var det hemskt otäckt?» »Hemskt.» »Mycket blod?» »Hinkvis. Och hur har du det? Eklaterat några förlovningar? Helen gäspade. »Nej, det händer inte mycket …» Egentligen hade hon ingenting att säga. Hon hade bara velat höra Julias röst. Det blev en paus, en sådan där telefontystnad som är fylld av statiskt brus och surret från andras samtal på linjen. Sedan hördes åter Julia som nu talade snabbare: »Du Helen, tyvärr måste jag lägga på nu. Ursula sa att hon skulle ringa.» »Jaså?» sa Helen som genast blivit på sin vakt. »Ursula Waring? Verkligen?» »Det är nog bara något tjat om den där radioutsändningen, skulle jag tro.» »Ja, då så.» »Vi ses senare.» »Ja visst. Hej då, Julia.» »Hej då.» Lite brus och sedan dog linjen när Julia lade på luren. Helen satt kvar en liten stund med luren mot örat och lyssnade till det svaga, vinande eko som var allt som fanns kvar efter den brutna förbindelsen. Sedan hörde hon hur Viv kom ut från toaletten och lade snabbt och tyst tillbaka luren i klykan. * »Hur mår Julia?» frågade Viv när hon och Helen vid slutet av dagen gick omkring på kontoret och tömde askfat och plockade ihop sina saker. »Är hon klar med boken?» »Inte riktigt», sa Helen utan att lyfta blicken. »Jag såg hennes senaste bok häromdagen. Vad är det nu den heter? Mörka ögon hos …?» »Klara ögon», sa Helen, »farans.» »Just det. Farans klara ögon. Jag såg den i en butik i lördags och jag

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 26

flyttade den så att den stod längst fram på hyllan. Och då var det en kvinna som började titta på den.» Helen log. »Du borde få provision. Jag ska se till att berätta det för Julia.» »Du skulle bara våga!» Bara tanken var pinsam. »Hon säljer väl ganska bra?» »Det gör hon», sa Helen. Hon höll på att dra på sig sin kappa. Det verkade som om hon tvekade, men så fortsatte hon: »Du förstår, hon recenseras i Radio Times den här veckan. Hennes bok ska presenteras i det där radioprogrammet Länstolsdetektiven.» »Menar du det?» sa Viv. »Det borde du ha berättat. I Radio Times! Den måste jag köpa på hemvägen.» »Det är bara en kort artikel», sa Helen. »Men … men det finns ett bra litet foto där i alla fall.» Helen tycktes emellertid på något sätt inte vara så glad för detta som hon borde ha varit. Kanske hade hon helt enkelt vant sig vid tanken. För Viv verkade det helt otroligt att ha en god vän som skrev böcker och som fick sin bild i tidningar som Radio Times, så att så många människor kunde se den. De släckte lamporna, gick ner och Helen låste dörren. Sedan stod de som vanligt en liten stund och tittade på perukerna i perukmakarens skyltfönster och funderade på vilka peruker de skulle köpa om de blev tvungna, samtidigt som de skrattade åt de andra. Därefter gjorde de sällskap ända bort till hörnet av Oxford Street – de gäspade när de tog adjö av varandra och gjorde fula miner åt tanken på att behöva komma tillbaka i morgon för ännu en likadan arbetsdag. Därefter fortsatte Viv långsamt, drog nästan benen efter sig, och gick och tittade i skyltfönster eftersom hon ville att den värsta eftermiddagsrusningen skulle vara över innan hon försökte ta tåget. I vanliga fall brukade hon ta bussen den långa vägen hem till Streatham. Men i kväll var det tisdag och på tisdagarna brukade hon ta tunnelbanan och åka till White City för att dricka te tillsammans med sin bror. Fast hon hatade tunnelbanan, hatade trängseln, lukten, sotet och de plötsliga varma vindpustarna. När hon kommit till Marble Arch gick hon in i parken i stället för att gå ner på stationen och följde stigen som löpte bredvid trottoaren. Parken var vacker i solnedgången med de långa blåaktiga skuggorna som såg så svala ut. Hon ställde sig vid fon-

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 27

tänerna där hon betraktade vattenspelet och hon satte sig till och med en kort stund på en bänk. En ung flicka med en baby kom och satte sig bredvid henne – när hon slog sig ner suckade hon tacksamt för vilan. Om huvudet hade hon en sjalett som såg ut att ha blivit över efter kriget. Den var prydd med blekta tanks och krigsflygplan. Babyn sov men den drömde tydligen för den rörde på ansiktet – än rynkade den ögonbrynen, än såg den häpen ut. Viv tyckte att det var som om den testade alla de ansiktsuttryck den skulle få bruk av när den blivit vuxen. Till sist gick Viv ner i tunnelbanan vid Lancaster Gate och därifrån var det bara fem stationer till Wood Lane. Mr Mundys hus låg tio minuters promenad från stationen, bakom hundkapplöpningsbanan. När det var tävlingar kunde man höra folkmassan – ett egendomligt ljud, högt, nästan skrämmande, som tycktes välla fram efter en genom gatorna som stora vågor av osynligt vatten. Fast i kväll var det tyst på kapplöpningsbanan. Det fanns några barn på gatorna – tre stycken balanserade på en gammal cykel, körde runt och rörde upp damm. Mr Mundys grind var låst med en besvärlig liten hake som på något sätt påminde Viv om mr Mundy själv. Det fanns glasrutor i ytterdörren. Nu stod hon vid dörren och knackade försiktigt, och efter en stund syntes en gestalt i hallen på andra sidan. Den rörde sig långsamt, haltande. Viv drog läpparna till ett leende – och hon föreställde sig hur mr Mundy på andra sidan dörren gjorde likadant. »Hej, Vivien. Hur står det till med dig?» »Hej, mr Mundy. Bara bra, tack. Och ni själv, då?» Hon gick in och torkade fötterna på dörrmattan av kokosfibrer. »Kan inte klaga», sa mr Mundy. Hallen var trång, och det var alltid lika pinsamt när han måste flytta sig för att hon skulle kunna gå förbi. Hon gick bort till trappan, ställde sig vid paraplystället och knäppte upp kappan. Det tog henne alltid en eller ett par minuter att vänja sig vid dunklet. Sedan såg hon sig blinkande omkring: »Är min bror i närheten?» Mr Mundy stängde dörren. »Han är i salongen. Stig in, kära vän.» Duncan hade emellertid redan hört dem tala och ropade: »Är det Vivien? Viv, kom in hit och hälsa på mig. Jag kan inte komma upp.» »Han ligger på golvet», sa mr Mundy med ett leende. Hon knuffade upp dörren till salongen och gick in. Duncan låg på

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 28

mage på mattan framför den öppna spisen med en uppslagen bok framför sig och på hans korsrygg satt mr Mundys lilla spräckliga katt. Katten trampade med framtassarna som om den knådade deg, sträckte ut och drog in tassarna och klorna och spann extatiskt. När den fick syn på Viv knep den ihop ögonen och trampade ännu snabbare. Duncan skrattade. »Vad tycker du? Hon ger mig massage.» Viv märkte att mr Mundy stod precis bakom henne. Han hade kommit för att titta och skratta tillsammans med Duncan. Hans skratt var svagt och torrt – en gammal mans fnissning. Hon kunde inte göra annat än att skratta. »Du är inte klok», sa hon. Duncan började resa sig upp, som om han tänkte börja göra armhävningar. »Jag tränar henne», sa han. »För vad då?» »För att hon ska bli cirkusartist.» »Hon kommer att riva sönder din skjorta.» »Det bryr jag mig inte om. Titta här.» Katten fortsatte att trampa som en galning medan Duncan reste sig allt högre upp. Han började räta på sig och försökte göra det på ett sådant sätt att katten skulle kunna stanna kvar på hans kropp – till och med skulle kunna gå uppför hans kropp. Han skrattade hela tiden medan han höll på. Mr Mundy kom med uppmuntrande tillrop … Till sist hade katten emellertid fått nog och hoppade ner på golvet. Duncan borstade av långbyxorna. »Ibland kommer hon ända upp på axlarna på mig», sa han till Viv. »Och jag går omkring – gör jag inte det, farbror Horace? – med henne liggande runt halsen. Precis som du har din krage, faktiskt.» Viv hade en liten krage av fuskpäls på sin kappa. Han gick fram och rörde vid den. »Hon har i alla fall rivit sönder din skjorta», sa hon. Han vred sig för att titta efter. »Det är ju bara en skjorta. Och jag behöver inte vara tjusigt klädd som du. Tycker du inte att Viv ser tjusig ut, farbror Horace. En tjusig kvinnlig sekreterare.» Han log ett av sina charmerande leenden, sedan tillät han att hon kramade honom och pussade honom på kinden. Hans kläder hade en svag doft av parfym – hon visste att det kom från stearinljusfabriken – men under den doften luktade han som en pojke och när hon lyfte upp händerna mot honom kändes hans axlar löjligt smala och beniga. Hon tänkte på den historia hon hade berättat för Helen samma eftermiddag

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 29

om trollerilådan och hon mindes återigen klart och tydligt hur han var som barn – hur han hade brukat krypa ner i sängen hos henne och Pamela och ligga mellan dem. Hon kunde fortfarande känna hans magra armar och ben och hans panna som brukade bli varm och det mörka, silkeslena håret som klibbade fast vid den … Hon önskade en kort stund att de alla var barn igen. Det kändes fortfarande egendomligt att allt hade blivit som det blev. Hon tog av sig kappan och hatten och de slog sig ner. Mr Mundy hade gått tillbaka ut i köket. Efter en stund hördes ljudet av hur han lagade te. »Jag borde gå och hjälpa till», sa hon. Hon sa alltid det när hon kom. Och Duncan brukade alltid svara precis som nu: »Han vill helst göra det själv. Han kommer snart att börja sjunga. I dag på eftermiddagen fick han sin behandling och mår lite bättre. Hur som helst kommer jag att diska. Berätta nu hur du har det.» De berättade för varandra vad som hade hänt sedan sist. »Pappa hälsar», sa hon. »Verkligen?» Han var inte intresserad. Han hade bara suttit en liten stund, men nu reste han sig ivrigt och hämtade något till henne från en hylla. »Titta på den här», sa han. Det var en liten kopparfärgad tillbringare med en buckla på ena sidan. »Jag fick tag på den i söndags för tre och sex. Försäljaren ville ha sju shilling men jag prutade. Jag tror att den måste vara från sjuttonhundratalet. Kan du föreställa dig, Viv, hur damer som satt och drack te hällde upp grädde ur den här. Den måste förstås ha varit försilvrad på den tiden. Ser du där att lite av försilvringen finns kvar?» Han visade henne små spår av silver där handtaget var fäst. »Är den inte vacker? Tre och sex! Den där lilla bucklan gör ingenting. Den skulle jag kunna banka ut om jag ville.» Han vände och vred förtjust på tillbringaren. Viv tyckte den såg ut att vara skräp. Men var gång hon kom hade han någonting nytt att visa för henne: en trasig kopp, en emaljerad ask med hack i, en kudde av sammet utan ludd. Hon kunde aldrig låta bli att tänka på alla de munnar som hade rört vid porslinet och på de smutsiga händer och svettiga huvuden som hade nött bort luddet från kudden. Hon tyckte att hela mr Mundys hus var kusligt. Det var en åldrings hem, där de små rummen var fyllda med stora, mörka möbler och där väggarna täcktes av tavlor. På spiselkransen fanns vaxblommor och korallstycken under

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 30

fläckiga glaskupor. Här fanns fortfarande gaslampor med fiskstjärtsliknande lågor. Dessutom fanns det gulnade gamla fotografier av mr Mundy som en slank ung man, ett av honom som pojke, ett där han var tillsammans med sin syster och deras mor och där modern var klädd i en stel, svart klänning, som drottning Victoria. Det var död, död, död överallt och ändå kände sig Duncan, med sina livliga mörka ögon, sitt ljusa pojkskratt, hemma här. Hon tog sin väska. »Jag har med en sak till dig.» Det var en konservburk med skinka. När han såg det sa han: »Ser man på!» Han sa det på samma tillgivna, lätt retsamma sätt som han tidigare hade sagt: En tjusig kvinnlig sekreterare, och när mr Mundy kom inhaltande med tebrickan höll han demonstrativt upp konservburken. »Titta här, farbror Horace. Titta vad Viv har haft med till oss.» Det fanns redan corned beef på brickan. Den hade hon haft med sig förra gången. »Kors i alla mina dar!», sa mr Mundy, »nu är vi verkligen välförsedda.» De fällde upp klaffarna till bordet och ställde fram tallrikar och koppar, tomatsmörgåsar, kex och salladsblad. De flyttade fram sina stolar, vecklade ut servetterna och började ta för sig av maten. »Hur mår din far, Vivien?» frågade mr Mundy artigt. »Och din syster? Och hur mår den där tjocka, lilla pysen?» Han menade Pamelas baby, Graham. »En riktig liten tjockis är det. Fet som smör! Precis som barn brukade vara när jag var liten. Det verkar som om det blivit omodernt nu.» Medan han talade öppnade han skinkburken: vred nyckeln varv efter varv med sina stora, trubbiga fingrar så att han blottade en rand med kött – det liknade ett smalt rosa sår. Viv noterade att Duncan såg på, hon noterade också hur han blinkade till och vände bort blicken. Sedan sa han som om han ville visa att han var på gott humör: »Går det mode i småbarn då? Precis som när det gäller kjollängd?» »En sak kan jag säga dig», sa mr Mundy och hällde ut skinkan och gelén på ett fat, »det man nästan aldrig såg på den tiden, det var barnvagnar. Om man såg en barnvagn i den här trakten, tyckte man det var någonting fantastiskt. Det var, som man sa på den tiden, överklassigt. Vi brukade köra omkring mina små kusiner i en vagn som var avsedd för kol. Fast på den tiden gick ungarna tidigare också. På den tiden fick ungarna göra skäl för sig.»

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 31

»Har du varit med om att bli uppskickad i skorstenen, farbror Horace?» frågade Duncan. »I skorstenen?» Mr Mundy såg frågande ut. »Av någon stor otäck karl som satte fyr under fötterna på dig så att du skulle klättra fortare?» »Iväg med dig!» De skrattade. Man ställde undan den tomma skinkburken. Mr Mundy plockade fram sin näsduk och snöt sig – kort och snabbt som en trumpetstöt – vek sedan prydligt ihop näsduken igen och lade den ordentligt tillbaka i fickan. Han skar sina smörgåsar och sina salladsblad i prudentliga små bitar innan han åt dem. När Viv lät locket till senapskrukan stå öppet lade han på det igen. De rester av kött och gelé som fanns kvar på hans tallrik efter måltiden gav han emellertid till katten: han lät henne äta ur sin hand och hon slickade hans knogar och naglar. När katten ätit klart, jamade hon efter mer. Hon hade ett tunt genomträngande jamande. »Hon låter som barr», sa Duncan. »Barr?» »Det känns som om hon sticker mig.» Mr Mundy förstod inte. Han sträckte ut handen för att klappa katten på huvudet. »Tänk på att hon kommer att klösa dig om hon blir irriterad. Gör du inte det, kisse?» Efteråt bjöds det på en mjuk kaka, men så fort den var uppäten reste sig Duncan och mr Mundy för att duka undan kopparna och tallrikarna. Viv satt kvar ganska stelt och såg hur de bar iväg med saker. Sedan gick de tillsammans ut i köket och lämnade henne ensam. Dörrarna i huset var kraftiga och utestängde allt ljud: rummet verkade tyst och hemskt kvavt, gaslampan väste och farfarsklockan i hörnet gav ifrån sig ett jämnt tick, tack. Hon tyckte att det lät ansträngt – som om urverket hade stelnat precis som mr Mundys skelett, eller som om det kände sig nedtyngt av den ålderdomliga stämningen på samma sätt som hon gjorde. Hon kontrollerade urtavlan och jämförde med sin armbandsklocka. Hon var tjugo i åtta … tänk så sakta tiden gick här. Lika långsamt som på arbetet. Det var orättvist. För hon visste att längre fram – när hon skulle behöva tid – då skulle den rusa iväg. I kväll hade hon i alla fall något att göra. Mr Mundy kom in och slog sig ner i sin fåtölj vid den öppna spisen som han alltid gjorde efter

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 32

kvällsmaten. Duncan ville emellertid att Viv skulle klippa honom. De gick ut i köket. Han bredde ut tidningar på golvet och ställde en stol mitt på dem. Sedan fyllde han en skål med varmt vatten och fäste en handduk i sin skjortkrage. Viv doppade kammen i vattnet, fuktade hans hår och började klippa. Hon använde en gammal skräddarsax, Gud vet varför mr Mundy hade en sådan. Antagligen sydde han sina egna kläder, det skulle inte förvåna henne … Tidningspapperet prasslade under hennes fötter när hon rörde sig. »Inte för kort», sa Duncan när han hörde att hon började klippa. Hon vred på hans huvud. »Sitt stilla.» »Du klippte alldeles för kort förra gången.» »Jag gör det som jag gör det … Du skulle ju faktiskt kunna gå till en barberare.» »Jag gillar inte barberare. Jag tror alltid att de ska slakta mig och laga paj av mig.» »Var inte fånig nu. Varför skulle de göra det?» »Tror du inte att jag skulle bli en god paj?» »Du har inte tillräckligt mycket kött på benen.» »Då skulle han kunna göra en smörgås av mig. Eller lägga mig i en sådan där liten konservburk. Och sedan …» Han vred på huvudet och såg på henne med en okynnig min i ögonen. Hon rätade återigen på hans huvud. »Det kommer att bli snett.» »Det spelar ingen roll, det är ingen som ser det. Bara Len, i fabriken. Jag har inte några beundrare. Inte som du …» »Tyst med dig nu.» Han skrattade. »Farbror Horace hör inget. Och även om, skulle han inte bry sig om det. Han bekymrar sig inte för sådana saker.» Hon slutade klippa och lutade saxens spets mot hans axel. »Du har väl inte berättat för honom, Duncan?» »Det är klart att jag inte har.» »Våga inte göra det, aldrig någonsin.» »Jag lovar och svär.» Han slickade på fingret, rörde vid sitt bröst, tittade på henne och log. Hon tänkte inte le tillbaka. »Det är ingenting att skämta om.» »Om man inte kan skämta om det, varför gör du då det?» »Om pappa hade hört …»

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 33

»Du tänker alltid på pappa.» »Ja, någon måste ju göra det.» »Det är väl ditt liv, eller hur?» »Är det? Ibland undrar jag faktiskt.» Hon fortsatte att klippa under tystnad – hon kände sig osäker men ville säga mer; hoppades nästan att han skulle fortsätta att retas med henne för hon hade ingen annan att tala med, han var den ende som hon hade berättat det för … Men hon lät det vara tyst alldeles för länge, han började tänka på annat och böjde huvudet för att se på de fuktiga svarta lockarna som låg på tidningarna under stolen. De hade fallit ner som lockar, men när de torkade skulle lockarna delas upp i enskilda strån och bli ett mjukt burr. Hon såg att han gjorde en grimas. »Det är egendomligt», sa han, »hur vackert ens hår är när det sitter på huvudet, och hur äckligt det blir så fort det är avklippt. Du borde ta en av de där lockarna, Viv, och lägga den i en medaljong. Det skulle i alla fall en riktig syster göra.» Hon rätade återigen på hans huvud, inte lika milt som förra gången. »Jag ska minsann visa dig hur en riktig syster kan få till det om du inte sitter stilla.» »Jag blev ordentligt tillsystrad», sa han med fånig cockneydialekt. Det fick dem att skratta båda två. När hon hade klippt färdigt flyttade han undan stolen och öppnade köksdörren. Hon plockade fram sina cigaretter och de satt tillsammans på trappan, tittade ut, rökte och småpratade. Han berättade för henne om besöket hos mr Leonard, om vilka bussar han och mr Mundy måste ta, om deras små äventyr … Himlen såg ut som vatten uppblandat med blått bläck och allteftersom mörkret sänkte sig visade sig stjärnorna en efter en. Nymånen var bara en tunn liten skära. Den lilla katten dök upp och strök sig mot deras ben, lade sig sedan på rygg och vred sig återigen extatiskt. Sedan kom mr Mundy ut från salongen – kom för att se vad de gjorde, misstänkte Viv. Han hade kanske genom fönstret hört hur de skrattade. Han fick syn på Duncans hår och sa: »Ser man på. Det blir mycket bättre nu än när mr Sweet brukade klippa dig.» Duncan reste sig upp och började städa upp i köket. Han gjorde ett paket av tidningspapperet och håret. »Mr Sweet brukade nypa en med saxen, bara på skoj», sa han. »De sa att han en gång klippte örat av en man.»

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 34

»Det pratades så mycket», sa mr Mundy bekymmerslöst. »Det var ingenting annat än fängelsesnack.» »Men det var vad en av karlarna talade om för mig.» De fortsatte att smågräla om det ett par minuter. Viv fick en känsla av att de nästan gjorde det medvetet – skröt på något konstigt sätt eftersom hon var där. Om bara inte mr Mundy hade kommit ut. Han skulle väl kunna lämna Duncan i fred en minut. Hon hade tyckt om att sitta där på trappan och se hur himlen mörknade. Men hon stod inte ut med att de började tala så där nonchalant om fängelset och allt det där, det gjorde henne upprörd. Den närhet och kärlek hon för ett ögonblick sedan hade känt för Duncan, började blekna. Hon tänkte på deras far. Hon kom på sig själv med att tänka med faderns röst. Duncan rörde sig smidigt i köket och hon tittade på hans fina mörka huvud, hans ansikte som var vackert som en flickas och hon sa nästan bittert till sig själv: Så mycket problem som han har gett oss, och så syns det inte på honom. Hon blev tvungen att gå tillbaka in i salongen och ensam röka färdigt sin cigarett där. Men det tjänade ingenting till att hetsa upp sig för det. Det skulle bara trötta ut henne, precis som det hade tröttat ut hennes far. Och hon hade andra saker att tänka på. Duncan lagade mer te och de lyssnade på ett program på radion och kvart över nio tog hon på sig kappan. Hon gick därifrån vid samma tid varje vecka. Duncan och mr Mundy stod som ett gammalt gift par på tröskeln och såg efter henne när hon gick. »Vill du inte att din bror följer dig till stationen?» brukade mr Mundy fråga och Duncan brukade alltid med ett nonchalant tonfall svara före henne: »Men hon klarar sig ju bra, gör du inte det, Viv?» Fast i kväll kysste han henne också, som om han var medveten om att han hade irriterat henne. »Tack för klippningen», sa han tyst. »Och tack för skinkan. Jag retades bara med dig förut.» Hon vände sig om två gånger när hon gick därifrån och de stod fortfarande kvar och såg efter henne. Nästa gång hon tittade efter var dörren stängd. Hon föreställde sig mr Mundy med handen på Duncans axel, hon föreställde sig hur de långsamt gick tillbaka in i salongen – Duncan till den ena fåtöljen, mr Mundy till den andra. Om igen upp-

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 35

levde hon den kvava, flanelliknande stämningen i huset och började gå snabbare – med ens mer upphetsat; hon tyckte om kylan i kvällsluften och det bestämda ljudet av hennes klackar mot trottoaren. Men eftersom hon gick snabbt betydde det att hon kom alldeles för tidigt till stationen. Hon var tvungen att stå i biljetthallen medan tågen kom och gick och kände sig fruktansvärt utsatt i det hårda kalla ljuset. En pojke försökte fånga hennes blick. »Hej sötnos», sa han gång på gång. Han gick fram och tillbaka framför henne medan han sjöng. För att komma bort från honom gick hon till tidningskiosken och det var inte förrän hon stod där och tittade på hyllorna med tidskrifter som hon kom ihåg vad Helen samma eftermiddag hade sagt om Radio Times. Hon tog ett nummer, öppnade det och hittade nästan genast en artikel med rubriken: »FARLIGA BLICKAR» ursula waring presenterar Julia Standings spännande nya roman Farans klara ögon i »Länstolsdetektiven» klockan 10:10 fredag kväll (lättlyssnat). Artikeln var flera spalter lång och beskrev romanen i mycket positiva ordalag. Över texten fanns ett foto av Julia: hon satt med huvudet på sned och nedslagen blick, händerna lyfta och tryckta mot kinden. Viv tittade en aning ogillande på fotografiet: hon hade nämligen en gång träffat Julia på gatan utanför kontoret och hade inte tyckt om henne. Hon hade verkat för märkvärdig – hon hade skakat Vivs hand när Helen presenterade dem men inte sagt »God dag» eller »Trevligt att träffas» eller något i den stilen, utan i stället hade hon sagt: »Har ni haft en bra dag? Lyckats gifta ihop massor av människor?» som om hon hade känt Viv i åratal. »I så fall blir det ju bara ännu fler idioter», hade Viv svarat och då hade Julia skrattat som om hon själv sagt något lustigt, och svarat: »Ja, just det …» Julias röst var mycket väluppfostrad men ändå hade hon använt slanguttryck: »Sabba sin planering» och »bli fnoskig». Viv kunde inte föreställa sig vad Helen, som var så trevlig, kunde tycka så mycket om hos henne – men å andra sidan hade ju Viv inte med det att göra. Hon tänkte inte mer på det. Hon ställde tillbaka tidningen och gick därifrån. Nu syntes den där

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 36

pojken som sjungit för henne inte till. Klockan visade tjugoåtta minuter över elva. Hon gick tvärs över biljetthallen – inte mot plattformarna utan mot utgången. Där ställde hon sig vid en pelare och tittade ut mot gatan: hon drog kappan hårdare omkring sig för hon hade stått upp så länge att hon kände sig frusen. En stund senare körde en bil långsamt in till trottoaren; den stannade ett par meter bort så att den inte direkt syntes från stationen. Hon såg föraren när bilen körde förbi, hur han sänkte huvudet för att försöka få syn på henne. Han såg nervös ut, stilig och hopplös; hon märkte att hon kände på samma sätt för honom som hon tidigare på kvällen hade känt för Duncan: en blandning av kärlek och förbittring. Men samtidigt fanns den där spänningen fortfarande kvar, och den ökade och blev mer påtaglig. Hon tittade åt båda hållen på gatan och sprang sedan mer eller mindre fram till dörren på passagerarsidan. Reggie lutade sig fram och öppnade den, och när hon klev in sträckte han sig mot hennes ansikte och kysste henne. Borta i Lavender Hill promenerade Kay. Hon hade promenerat mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. Hon gick i en stor ojämn cirkel från Wandsworth Bridge bort till Kensington, över till Chiswick, över floden till Mortlake och Putney, och nu var hon på väg tillbaka till mr Leonards hus; hon var två eller tre gator hemifrån. De senaste minuterna hade hon hunnit i kapp och börjat prata med en ljushårig flicka. Flickan var emellertid inte till mycket glädje. »Jag undrar hur ni kan gå så fort i högklackade skor», sa Kay. »Antar att man vänjer sig», svarade flickan nonchalant. »Det är inte något speciellt med det. Ni skulle bli förvånad.» Hon såg inte på Kay, utan stirrade rakt framför sig på gatan. Hon sa att hon skulle träffa en god vän. »Jag har hört att det är bra motion», fortsatte Kay envist, »som att rida. Det lär vara bra för benens form.» »Det har jag ingen aning om.» »Men kanske vet er pojkvän något om det?» »Skulle kunna fråga honom.» »Jag undrar varför han inte redan har talat om det för er.» Flickan skrattade. »Det är visst mycket som ni undrar över, eller hur?»

NoK Nattvakten

07-05-22

10.48

Sida 37

»När man ser på er kan man inte låta bli att fundera, det är allt.» »Verkligen?» Flickan vände sig mot Kay och mötte under en kort sekund hennes blick – hon rynkade pannan, förstod inte, fattade ingenting … »Där är min goda vän», sa hon sedan och höjde armen till en vinkning mot en flicka på andra sidan gatan. Hon fortsatte snabbare fram till trottoarkanten, tittade åt höger och åt vänster och sprang sedan över gatan. Sulorna på de högklackade skorna var ljusa i hålfoten. Kay tyckte att de såg ut som den vita pälsfläck man ser baktill på hoppande kaniner. Hon hade inte sagt »Adjö» eller »Vi ses» eller något i den stilen, och hon vände sig heller inte om. Hon hade redan glömt bort Kay. Hon tog den andra flickan under armen, de svängde runt ett gathörn och försvann.

Sarah Waters

N AT TVA K T EN

h a Sar s r e t a W NAT T»En överväldigande bedrift. Waters minutiösa research suger läsaren, både känslomässigt och fysiskt, rakt in i den malström som var blitzen i London.« Daily Mail

VAK TEN

OMSLAG: SARA R. ACEDO FOTO: FRED MORLEY/HULTON ARCHIVES/ GETTY IMAGES

ISBN 978-91-27-14217-6

9 789127 142176

WATERS_NATTVAKTEN_ORIG_A.indd 1

2015-02-26 09:58