9789173517430

Av Je Abbott har utgivits Panik!

Blackout Illusioner

Abbot Adrenalin.indd 2

11-03-04 13.24.12

Översättning Bo Samuelsson

Abbot Adrenalin.indd 3

11-03-04 13.24.12

Till Beth och Emmett Richardson som fick mig att bli såld på deckare.

Tack för brottsligheten

Abbot Adrenalin.indd 5

11-03-04 13.24.12

Del ett 14 november – 10 april ”I det flöde som den kriminella världen utgör, är början ofta slutet och vice versa …

Flera biljoner dollar är i omlopp i världen, utanför de lagliga kanalerna … De förstör livet för vissa och skapar enorma imperier för andra.” carolyn nordstrom, Global Outlaws

Abbot Adrenalin.indd 7

11-03-04 13.24.12

Abbot Adrenalin.indd 8

11-03-04 13.24.12

1 En gång frågade min fru: Om du visste att det här var vår sista dag tillsammans, vad skulle du då säga till mig?

Vi hade varit gifta i ett år. Vi låg i sängen, tittade på solen som började lysa genom de tjocka gardinerna och jag svarade henne med att säga sanningen: Vad som helst utom adjö. Jag kan aldrig ta farväl av dig.

Två år senare började den där sista dagen likadant som de flesta dagar.

Upp klockan fem, jag åkte och parkerade nära tunnelbanestationen i Vauxhall. Jag gillar att använda de kommunala bostadshusen ett par kvarter därifrån för mina små äventyr.

Jag inledde löpturen med en lång uppvärmning på den öppna, cementerade innergården vid det gamla hyreshuset, joggade långsamt på stället för att komma i gång, fick upp kroppstemperaturen några grader och gav mig sedan i väg. Man vill att musklerna och ledbanden ska vara uppvärmda. Rakt framför mig hade jag en tegelmur, en meter högre än jag själv. Jag gjorde ett språng och kastade mig uppåt, fick tag med fingrarna om övre kanten och hävde mig upp i en enda smidig rörelse som jag hade övat på tusen gånger tidigare. Inga häftiga andetag, inga knakande leder. Jag försökte röra mig tyst. Tystnaden visar att man har kontroll. Över murkrönet, springande på marken, och sedan ett språng över en mycket lägre mur, med en hand, så att benen gick fria över kanten. In i huvudbyggnaden. Framför mig låg ett trapphus som luktade piss och var dekorerat med graffiti i svart och vitt. Jag sköt ifrån med vänsterfoten mot den målade väggen i ett försiktigt hopp, utnyttjade energin och flög åt höger, mot räcket i böjen på trappan. En svår rörelse där jag hade ramlat tidigare, men i dag – underbart – landade jag smidigt på räcket, 9

Abbot Adrenalin.indd 9

11-03-04 13.24.12

höll balansen, med bultande hjärta men lugn till sinnes. Adrenalinkick.

Jag hoppade från räcket till en utstickande järnstång som fortsatte in mot byggarbetsplatsen, drog nytta av rörelseenergin och svingade mig över till ett raserat golv. Byggnaden höll på att rivas och skulle byggas upp på nytt. Jag skulle ingenting förstöra, inte lämna några spår efter mig. Jag är kanske en inkräktare, men jag är ingen vandal. Jag sprang till bortre änden av golvet, kastade mig ut i luften, fick tag i en annan järnstång, svingade mig, släppte taget och slog i golvet med en omsorgsfull rullning. Energin från fallet fortplantades genom ryggen och baken i stället för att belasta knäna och jag var uppe och sprang igen, tillbaka in i byggnaden, tittade efter ett nytt, effektivare sätt att ta mig in. Parkour, konsten att förflytta sig, sätter fart på adrenalinet samtidigt som jag uppfylls av ett stilla lugn.

Gör jag ett felsteg faller jag nedför tegelväggarna. Det är uppiggande och rogivande på en och samma gång.

Jag körde tre varv till genom byggnadens spännande innandöme – trasiga golv, gapande tomma trapphus, utrustning – och använde mig av en blandning av ruscher, språng, hopp och höga fall för att få det rätta flytet – hitta den enklaste och snabbaste vägen genom de halvt raserade väggarna, de låga avsatserna av tegel, de tomma trapphusen. Energin brann i mina muskler, hjärtat bultade, men hela tiden försökte jag behålla lugnet. Försöka hitta flytet i rörelserna. På avstånd kunde jag höra hur trafiken började tillta, samtidigt som himlen höll på att ljusna till en ny dag.

Folk tror att det som engelsmännen kallar för kommunala bostäder är något anskrämligt. Det beror helt på hur man ser på saken. För en parkourlöpare är de gamla fyrkantiga byggnaderna vackra. Fulla av plana ytor och murar att springa upp på och göra avstamp ifrån, räcken och avsatser att gå på och hoppa ifrån, grannar som inte ringer polisen för minsta oväsen.

Sista varvet tog jag mig ner från andra våningen till första genom att hugga tag i en stång, svinga mig och släppa taget i ett kontrollerat fall. ”Hallå!” hördes en röst ropa efter mig när jag flög genom luften. Jag landade, rullade och lät energin i nedslaget sprida sig genom axlarna och baken. Till slut stod jag på fötterna igen, tog tre steg och stannade.

Det var ingen vakt utan en tonåring som tittade på mig. Med dagens första cigarett fastklistrad i mungipan. ”Hur kan du göra så där?”

10

Abbot Adrenalin.indd 10

11-03-04 13.24.12

”Övning”, sa jag. ”Långa, tråkiga träningspass.” ”Precis som en spindel”, sa han med ett leende. ”Mamma och jag har tittat på dig. Hon ville ringa efter snuten. Jag sa nej.” ”Tack.” Jag kunde verkligen klara mig utan polisens inblandning. Dags att hitta ett nytt ställe för träningen. Jag vinkade åt min välgörare och beslöt att varva ner med lite vanlig löpning. Tjugo minuter i en lång slinga – en vanlig joggare ute på sin runda – sedan hoppade jag in i bilen för att åka hem. De flesta amerikaner som bor i London har ingen bil.

Man behöver inte ha det.

Jag har en av säkerhetsskäl.

Jag åkte till vår lägenhet nära Charlotte Street, inte långt från British Museum. Jag smög mig in, försökte vara tyst och hoppades att Lucy fortfarande sov.

Hon var uppe, drack juice vid det lilla köksbordet och tittade dystert på en uppfälld dator. Hon kastade en blick på mig. ”God morgon, Apan”, sa hon och riktade åter blicken mot datorn. ”Ute och gör rackartyg?” Jag hade glömt att ta av handskydden jag hade för att skydda handflatorna under parkourträningen. Jag kunde höra besvikelsen i hennes röst. ”Hej.” ”Du ramlade inte ner från nåt hus”, sa hon. Som om det skulle ha varit något bra. ”Nej, Lucy.” Jag hällde upp ett glas juice. ”Vilken lättnad. När du slinter mot ett murkrön och störtar ner mot en för tidig död, så kan jag berätta för Knytet att du dog på jakt efter din morgondos av galenskap.” ”Murarna är inte särskilt höga. Jag gör inga dumma chansningar.”

För­svarsställning. ”När jag väntar barn, Sam, är alla chansningar dumma.” ”Förlåt. Mest var det faktiskt en vanlig joggingtur.” Jag tog av mig hand­skydden och pressade ner dem i fickan. Jag gick till kylskåpet och hittade en kall vattenflaska. Jag tog min tillflykt till den, drack lugnt och sakta. Dusch, kaffe, sedan en lång dag på kontoret. Adrenalinkicken var slut för dagen. ”Sam?” ”Ja?” 11

Abbot Adrenalin.indd 11

11-03-04 13.24.12

”Jag älskar dig. Jag vill att du ska veta det.” ”Jag vet det. Jag älskar dig också.” Jag vände mig bort från kylen och såg på henne. Hon hade fortfarande blicken på datorn, med handen vilande mot sin mjukt svällande mage. Hon var i sjunde månaden och jag antar att både Lucy och jag såg lite mer allvarligt på saker vid den här tiden. Hon gjorde i alla fall det. Jag hade ännu inte lyckats sluta med parkouren, som jag varvade med vanliga löparrundor. ”Jag undrar om du skulle kunna välja en mindre farlig hobby.” ”Mitt jobb är farligare än min hobby.” ”Det är inget att skämta om”, sa hon. Nu tittade hon på mig. Jag tyckte att hon var vacker med det bruna håret med röda slingor, de allvarliga bruna ögonen, det hjärtformade ansiktet och den fylliga röda munnen.

Mest av allt tyckte jag om hennes ögon. ”Jag vet att du kan ditt jobb bättre än nån annan. Men jag är rädd att du ska trilla ner när du håller på med den där träningen. Jag klarar mig utan att du bryter nacken, nu när vi snart ska ha barn.” ”Okej. Jag ska lära mig spela golf.”

Hon gjorde en min som sa mig att hon inte tog mitt löfte på allvar.

Men hon sa: ”Tack. Glöm inte att vi ska ut och äta middag i kväll med Carstairs och Johnsons.”

Jag log. De var hennes vänner, inte mina, men de var trevliga människor och jag visste att våra gemensamma restaurangbesök i London skulle bli mycket sällsynta så snart barnet hade kommit. Och de kanske kände någon golfinstruktör. ”Okej, då är jag hemma till fem.” ”Vi ska träffa dem klockan sex på tapasbaren i Shoreditch. Har du en jobbig förmiddag?” ”En powerpoint-späckad förmiddag”, sa jag. ”Genomgångar hela dan med Brandon och cheferna hemifrån.” Jag såg på henne när hon reste sig och sträckte på sig, med händerna på sin svällande mage. ”Men jag skulle kunna ställa in. Följa med dig på undersökningen.” ”Nej.” ”Rädda mig från powerpoint. Låt mig få följa med dig och Knytet.” Vi undvek hela tiden att diskutera namnfrågan så jag hade gett vårt blivande barn ett arbetsnamn. ”Knytet.” Hon klappade sig på magen. ”Jag kanske blir tvungen att komma direkt till restaurangen och träffa 12

Abbot Adrenalin.indd 12

11-03-04 13.24.12

er. Jag måste kanske gå ut och ta en öl med cheferna efter mötena.”

Hon skrattade, log och sa: ”Åh, vilket slitsamt jobb du har.”

Tack gode Gud, tänkte jag, att jag inte har ett sånt äktenskap som mina föräldrar. Lucy och jag grälade inte, blängde inte på varandra, utsatte inte varandra för långa, plågsamma tystnader. ”Gå en krogrunda utan din gravida fru.” Hon log och fällde ihop sin bärbara dator. ”Men inte riktigt än.”

Hon kom fram till mig och lät händerna glida uppför min rygg. Gravida kvinnor är fulla av överraskningar; det är som att leva tillsammans med en vind som inte kan bestämma åt vilket håll den ska blåsa. Jag älskade det. Hon kysste mig med en häpnadsväckande hunger, nästan som i raseri, med sin stora mage mellan oss. ”Jag är varm och svettig och läbbig”, sa jag. ”Jag är en äcklig äkta man.” ”Ja, det är du, Apan”, sa hon. ”Och jag är jättestor.” ”Ja”, sa jag. ”Det är du verkligen.” Och så kysste jag henne.

När vi var färdiga – efter den ljuvaste start på den där sista dagen – gjorde jag frukost bestående av rostat bröd, kaffe och juice, duschade, klädde på mig och sedan gick jag till kontoret. Innan jag gick ut kastade jag en blick på henne där hon satt vid frukostbordet och sa: ”Jag älskar dig”, och hon svarade: ”Jag älskar dig.”

Välkända avskedsord.

13

Abbot Adrenalin.indd 13

11-03-04 13.24.12

2 Londonhimlen lyste blå den där dagen. Det var en ovanligt solig dag för att vara i november, efter två veckor av hotfulla grå moln. Jag hade varit i London nästan ett år. Den där sista morgonen kunde jag ha sett ut som en av de unga advokaterna på väg till en advokatbyrå eller till rätten när jag, klädd i mörk kostym, tog tunnelbanan till Holborn. Bortsett från att min portfölj innehöll en 9 mm Glock, en dator full med finansiell information om misstänkta kriminella nätverk och en smörgås med skinka och ost. Lucy är sentimental; hon ville göra lunch åt mig eftersom jag gjorde frukost åt henne.

Hon skulle komma till kontoret senare, när hon hade varit hos läkaren. Vi hade jobbat tillsammans i nästan tre år, först i Virginia där vi hade träffats och gift oss, och sedan här. Jag gillade London, gillade mitt jobb, gillade tanken på att Knytet skulle födas här och få tillbringa sina första år i en av världens storstäder, inte fara omkring som jag hade gjort. En del barn börjar i en ny skola varje år; själv hade jag ofta börjat på andra sidan jorden.

Holborn är en blandning av gammalt och nytt. Vår kontorsbyggnad låg precis där gatan övergår från att heta High Holborn till bara Holborn.

Det var en modern skapelse i glas och krom som utan tvivel irriterade arkitektoniska purister. Bredvid låg en byggnad som genomgick totalrenovering och fasaden skymdes av byggnadsställningar. På framsidan fanns en överbyggd trottoar som tvingade ihop fotgängarna i två led och den undvek jag när jag kunde. Framför vårt hus var det lite större plats och jag tog mig fram genom folkvimlet.

Kontorshuset inrymde mest mindre företag – advokatbyråer och mark­nads­förings­konsulter och en korttidsarbetsförmedling – utom på översta våningen. På skylten i hissen stod det kkf Consulting. Initialerna 14

Abbot Adrenalin.indd 14

11-03-04 13.24.12

hade valts genom pilkastning en kväll mot en tidning som hade satts upp på en darttavla. Jag skämtade med Lucy och min chef, Brandon, om att kkf stod för Kan Knappast Försvinna.

Jag kom in i ett kalt rum med ett skrivbord där det satt en vakt som hette John, en grovhalsad kille från Brooklyn, som hade tillräckligt med eldkraft i skrivbordslådan för att skjuta många hål i mig. John satt med rynkad panna och läste en bok om cricket. Jag för min del hade för längesedan gett upp försöken att begripa det spelet. Jag gick till dörren rakt fram och drog mitt id-kort. Låset öppnades och jag gick in. kkf-kontoret var vilseledande enkelt inrett. Väggar och fönster var av kraftigt stål respektive skottsäkert glas, datornätverken var skyddade med de starkaste brandväggar som fanns att uppbringa. Kontorsrum och några mindre bås, en personalstyrka på totalt åtta personer. Det luktade som på alla kontor: en blandning av bläck, bränt kaffe och whiteboardpennor.

Och mötet som jag trodde skulle börja klockan tio var redan i full gång.

Brandon satt i konferensrummet tillsammans med tre andra chefer från Langley, som såg ogillande på en powerpoint-presentation som var tre dagar för gammal.

Fan också.

Jag gick in. ”Var det inte tio?” ”Åtta. Du kommer tjugo minuter för sent.” Brandon log ansträngt mot mig. ”Jag ber om ursäkt.”

Två av cheferna var äldre än mig och såg tvivlande ut. Den tredje var yngre, och han hade ett papper fullt av nedklottrade anteckningar. En ambitiös typ. ”Om Lucy har fått värkar, är du förlåten”, sa Brandon. Han kom ursprungligen från South Carolina och han hade behållit den långsamma rytmen i sitt tal efter alla år utomlands. ”Jag har ingen bebis och inget kaffe”, sa jag. ”Men jag har en färskare presentation. Om jag bara får fem minuter.”

Cheferna nickade och alla reste sig upp och presenterade sig, skakade hand med mig och gick ut för att fylla på sina koppar med blaskigt amerikanskt myndighetssanktionerat kaffe, medan jag tog upp den bärbara datorn. ”Jag gillar inte sena ankomster, Sam”, sa Brandon, fast inte argt.

15

Abbot Adrenalin.indd 15

11-03-04 13.24.12

”Inte jag heller, chefen, förlåt.” ”Jag hoppas du har goda nyheter åt oss. De här killarna kommer från budgetkontoret. De tror att vi bara slösar bort vår tid. Övertyga dem om att vi inte gör det.”

Det finns inget som samlar ens tankar lika effektivt som hotet om att bli av med jobbet.

När cheferna återvände med sitt lankiga kaffe, hade jag hoppat förbi de sömnighetsframkallande powerpoint-bilderna med punktlistor och stannat vid ett suddigt fotografi som upptog hela bildskärmen. Mannens ansikte var rödblommigt, lite tungt, med små öron. Hans hår var mörkt och lockigt, som om det just hade blivit tillrufsat. ”Mina herrar. Vi är jägare. Vårt byte är internationella brottssyndikat, som opererar över gränserna utan risk eftersom de har försänkningar ända upp på regeringsnivå runt om i världen.” Jag pekade på bilden. ”Betrakta oss som lejon som jagar antiloper. Den här mannen är den svagaste individen i hjorden. Vi kommer snart att ha honom fast. Han är cia:s kanske viktigaste måltavla.” ”Vem är han?” frågade en av cheferna. ”Han är vad vi kallar ’ett tomt skal’ – inget namn, ingen bekräftad nationalitet, även om jag tror att han är ryss, på grund av andra uppgifter vi har fått. Vi tror att han hanterar och förflyttar stora summor tvättade pengar till de här globala kriminella nätverken. Jag kallar honom Penning-tsaren.” ”Berätta för oss om nätverken, Sam”, sa Brandon. ”Visst. Maffian är ett kriminellt nätverk av den gamla typen – en klart urskiljbar ledare, en byråkrati av torpeder och penningtvättare som under­stöder honom. Nätverken av den nya typen är mer specialiserade.

Varje del är självständig – oavsett om det gäller torpeder som ska svara för säkerheten eller skrämma eller döda, eller den finansiella delen som ska tvätta pengar, eller logistikdelen som ska smuggla varor. Var och en anlitas bara för vissa bestämda uppdrag, och varje gång kan det vara olika personer som utför jobbet. Det är därför mycket svårare att slå sönder nätverket, att få detaljerad information om hur helheten fungerar.” ”Jag vet att vi har riktat särskild uppmärksamhet mot vissa nätverk som eventuellt har kopplingar upp på regeringsnivå”, sa den yngste chefen. ”Det finns ett kroatiskt vapensmugglarnätverk som vi skulle kunna 16

Abbot Adrenalin.indd 16

11-03-04 13.24.12

infiltrera, smugglarfamiljen Ling i Holland, Barnhillnätverket i Edinburgh …”

Den unge chefen stod på min sida. Det tog jag som ett gott tecken. ”fbi lyckades knäcka maffian därför att det var en hierarki – busar på låg nivå kunde vittna mot de stora killarna. Men de enda svaga länkarna här är de gemensamma elementen som rör sig från nätverk till nätverk.”

Jag knackade på Penning-tsarens ansikte på skärmen. ”Den här killen är länken mellan några riktigt fula fiskar. Det handlar inte bara om kriminalitet. Det rör sig om hot inte bara mot våra allierade, utan även mot usa. Den här mannen kan vara vår bästa möjlighet att avslöja några av de största hoten mot västerlandets säkerhet.” ”Han ser inte så skrämmande ut”, sa Brandon, och alla de andra skrattade. Utom jag. Jag skulle skrämma skiten ur dem när jag berättade vad jag visste. ”Så frågan är hur vi hittar Penning-tsaren och …” Min mobiltelefon pep. När ens fru är i sjunde månaden har man rätt att svara i telefon under möten. ”Ursäkta”, mimade jag till Brandon. ”Gravid fru”, sa jag till cheferna.

Jag gick ut i korridoren. Jag kände inte igen numret. ”Hallå?” ”Apan?” sa Lucy. ”Jag behöver träffa dig utanför.” ”Ööh, jag sitter i möte.” ”Jag vill att du kommer ut. Nu direkt.” Sedan hörde jag det: en hemsk underton i hennes röst, likt en virvlande skugga under en stilla vattenyta.

Jag började gå mot dörren. ”Har du skaffat ny telefon?” ”Jag tappade min gamla i morse. Har just köpt en ny. Jag har haft en helvetisk morgon.”

Jag hörde en skälvande ton i hennes röst. ”Är du sjuk?” ”Snälla, kom bara ut.”

Dåliga nyheter alltså, som skulle meddelas öga mot öga. Inte på kontoret, där känslorna skulle kunna synas. Jag kände en kall hand gripa tag om mitt hjärta. Knytet. Hon hade varit hos doktorn. Det var något fel på barnet.

Jag skyndade ut från kontoret, förbi vakten John, som hade övergett sin cricketbok och övergått till en brittisk tabloidtidning. Genom korridoren. ”Var är du?”

17

Abbot Adrenalin.indd 17

11-03-04 13.24.12

”Ute på Holborn.” ”Är allt som det ska?” ”Nej … kom ner och träffa mig utanför. Snälla.” Jag rusade nedför trapporna, sex våningar, utan att vänta på hissen. Jag kom ner i lobbyn.

Inga spår efter Lucy. ”Kom ut på gatan”, sa hon. ”Snälla Sam.” ”Vad är det som har hänt?” Jag skyndade ut på den livligt trafikerade gatan. Där var en ständig ström av fotgängare – kontorspersonal, varubud, shoppare, de ofrånkomliga Londonturisterna. Två unga kvinnor i eleganta kappor stod lutade mot husväggen och pratade, medan de rökte och smuttade på te i stora pappmuggar. Jag svepte med blicken över gatan. Ingen Lucy. ”Var är du?” ”Spring, Sam.” Jag sprang redan innan Lucy hade sagt det för alltihop var så fel, jag kunde känna det i varenda cell i kroppen. Jag rusade in under den täckta byggnadsställningen vid grannhuset, skyndade fram i den strida strömmen av människor. Till slut trängde jag mig förbi en man i kostym och en kvinna med luvtröja.

Jag stannade upp när jag kom ut ur den provisoriska tunneln. Det syntes inga spår efter Lucy, varken på trottoarerna eller i den hetsiga Londontrafiken. Ingenting. Jag vände mig om, tittade åt alla håll.

Jag hörde min gravida fru skrika i mobilen. ”Lucy? Lucy?” Jag kramade telefonen så hårt att kanterna skar in i fingrarna.

Nu hörde jag henne snyfta: ”Släpp mig.”

Min blick irrade åt alla håll och jag hörde en bil tuta. Jag vände mig om och såg en lastbil väja för en Audi som stod parkerad på andra sidan gatan med motorn på tomgång, tio meter ifrån mig – i passagerarsätet satt Lucy.

Mitt kontorshus låg mellan mig och Audin. Min första tanke var: ingen stannar på Holborn. Bilen var silvergrå, som himlen alldeles före ett regn.

Det satt en man på förarplatsen, vänd mot Lucy. Sedan rätade han på sig och jag kunde se honom bättre. Strax under trettio. Mörkt hår. Mörka glasögon.

Fyrkantig haka. Jag skymtade något vitt när han vred på huvudet, ett blekt bågformigt ärr som missprydde hans tinning, likt ett liggande frågetecken.

Lucy tittade rakt på mig.

Sedan kom explosionen.

18

Abbot Adrenalin.indd 18

11-03-04 13.24.12