9789197873406

Förord

Vi som skrivit berättelsen om Stockholms fotbollsklackar heter Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell. Vi har bakgrund i varsin klack i Stockholm och är fortfarande i olika utsträckning och med olika uttryck aktiva som supportrar till våra lag. Det vi vill berätta är historien, av och för dem som varit och är med. Fotbolls­ klackarna har funnits i närmare 40 år och många är de som någon gång varit en del av den här kulturen.

Men vi berättar också för alla andra, de som helt ­enkelt är nyfikna på varför fotbollspubliken ser ut som den gör. Vi undrade också själva varför läktarlivet blivit en så viktig del av våra liv.

Fotbollen är det vi utgår från i vår berättelse, men i praktiken har ishockeyn betytt väl så mycket för ­klackarnas uppkomst. Under en viktig period var is­ hockey den sport som betydde mest, åtminstone för 9

s­ upportrarna till två av klubbarna. Att vi ändå i första hand talar om oss som fotbollsfans beror på att den ­läktargemenskap vi berättar om så tydligt är en fotbolls­ kultur. Även om sporten var ishockey kom inspirationen från engelsk fotboll, snarare än transatlantisk hockey.

Under arbetet med boken slogs vi av att intervjuerna med alla dessa supportrar i ganska liten utsträckning handlade om laget, matcher och matchsituationer. Själva sporten – betyder den inget för oss? Skulle vi lika gärna kunna vara ett kringresande gycklarsällskap som åkte runt och tittade på wrestling samtidigt som vi spökade ut oss i färgglada kläder och hittade på upptåg?

Det är uppenbart att det inte enbart är sporten som drivit fram den läktarkultur som kan benämnas ”klackar”.

Drivkrafterna är något mer än att se på bra fotboll och uppleva artisteri på en idrottsarena. Det kan också vara så att fotbollen är en så självklar gemensam nämnare att man inte behöver tala om den, att det är därför det inte är så mycket snack om fotbollsmatcher i vår historik.

Men att vinna då, kan det vara motivationen? Att förhöja livskänslan genom att få känna sig som en segrare?

Det hela är paradoxalt. Framgången betyder allt – och samtidigt ingenting. Drömmen om framgång, och även lustkänslan när rivalerna går dåligt, är fundamentet för engagemanget i en fotbollsklack. Men att laget är framgångsrikt har liten betydelse i längden. Krävdes det ständiga titlar så skulle få fotbollssupportrar orka vara kvar på läktarna.

Som supporter till ett fotbollslag har man en ”vi-iden­ titet” som omfattar allt från de elva fotbollsspelarna på en gräsmatta till styrelseledamöter, ungdomsledare och de tiotusentals andra som anser sig ingå i detta ”vi”. När de 10 FÖRORD

elva fotbollsspelarna vunnit en match är det vi som vun­ nit. Likaså är de elva fotbollsspelarnas förlust vår förlust.

Och det är en gemenskap som inte försvinner med byte av arbetsplats eller skilsmässa. Den finns alltid där att luta sig mot, oavsett vad som händer med livet i övrigt. Och den finns kvar så länge man vill att den ska finnas kvar.

Det är snarare ”vi-identiteten” som driver ett fotbolls­ fan och den är allra tydligast i klacken. Där är den något som verkligen betonas och underhålls. Som fans mäter man sig mot andra fans och man vill vara annorlunda och bättre än de andra. Ens lag kommer inte alltid att vara det som hamnar högst i tabellen, men på läktaren kan man alltid vara bäst eller fyndigast när det gäller att stötta sitt lag. Eller flest, eller kanske stökigast och mest ökänd.

Den här gemenskapen är så stark och viktig att den också begränsar. När klackarna uppstod var det ett sätt för en viss publik att fjärma sig från de andra på läktaren.

I själva verket kan det vara så att folk ur AIK-, DIF- och ­Bajenklacken har mer gemensamt med varandra än vad de har med andra typer av supportrar inom den egna klubben. Man lösgjorde sig inte bara från den övriga ­publiken utan stod också redan från början i viss mån i opposition mot den egna klubben. ”När var Sten R Ahlner på en bortamatch senast?” stod det klottrat på Söderstadions läktare i början av åttiotalet. Orden syftade på en av föreningens styrelse­ gubbar, och handlade om att dessa inte förstod sig på klackkulturen. De tidiga fotbollsklackarna befann sig verkligen långt ifrån styrelserummen, på ett helt annat sätt än idag när supportrar har skaffat sig inflytande över sina klubbar.

Budskapet riktat till en av Hammarby IF:s ledarvete­ 11

raner signalerar väl mest avstånd, men i efterhand kan det också ses som en tidig indikation på att fansen ­började se sitt eget värde. Den underliggande betydelsen blir ju ”vi finns, vi stöder vår klubb, men kanske på ett annat sätt än vad ni är vana vid”.

Vår berättelse handlar om supporterlivet i Stockholm.

Att vi begränsat oss till Stockholm beror på att det är här vi har kunskapen och kontakterna och därmed möjlig­ heten att berätta om fotbollsklackarna på det sätt vi vill.

Men det är inte heller fel att säga att den svenska klack­ kulturen startade i Stockholm, och att det därmed finns anledning att lyssna till vår historia även ur ett ­nationellt perspektiv.

Vi är ju stockholmare, klart vi har kurage att påstå att vi är vackrast, vi är bäst, vi är dom som vinner mest – och vi var först.

Stockholm’s finest, sent sjuttiotal.

12 FÖRORD

Kapitel 2 1981–1985

1981 skedde en drastisk utveckling av klackkulturen i alla tre klubbarna. Inom loppet av några månader hade samt­ liga organiserat sig i föreningar. Det fanns ett behov av en tydligare struktur kring supporterlivet. Klubbledningarna var ganska oförstående till den nya publikkulturen och fansen kände att de behövde ett språkrör gentemot sina klubbar. Någon direkt längtan efter årsmöten, styrelse­ protokoll eller ens mötesdemokrati var det knappast frågan om. Snarare handlade föreningsbildandet om att hitta en form för att ordna bortaresor och om en vilja att ta fram egna souvenirer.

– Det var jobbigt om man ville köpa souvenirer, det fanns ju inte så mycket som nu. Man gick upp till Gun på AIK:s kansli, och så sa hon ”Är du medlem?” och man svarade ”Ja” och då sa hon ”Vänta då” och gick och hämtade nyckeln och så hade hon ett litet plåtskåp som 55

äldre garde som också hade engelsk supporterkultur som en inspirationskälla.

man fick köpa ur, berättar AIK:aren Leo Rubio som föddes 1964 och började gå på Gnagets hockeymatcher kring 1976 och snabbt blev en tongivande figur i den framväxande AIK-klacken.

Ett visst inslag av politik fanns ändå i föreningsbildandet.

Inom alla tre klackarna hade man börjat agera mot den egna klubben. Både AIK:arna och djurgårdarna genom­ förde aktioner mot klubbarna när de tog bort ståplatserna från Johanneshovs isstadion.

– Anledningen till att vi grundade föreningen var att vi ville bli en motpart till Djurgården. Att det blev av berodde mycket på att ståplatsen försvann från Hovet.

Både AIK och vi hatade ju stolarna och varenda match rök det en hel del säten. Värst var det på derbyna, säger djurgårdaren Stefan ”Gudis” Gudjonsson.

Men AIK-klacken var först att bilda förening. Att just AIK var först ut kan ha berott på att hos dem fanns inte, till skillnad från Hammarby och Djurgården, en befintlig äldre supporterklubb. Det hade visserligen bildats en AIKsupporterklubb när laget ramlade ur Allsvenskan 1950 men när AIK släppte sina tidigare medlems­krav i början av sextiotalet och lät vem som helst bli med­lem försvann motivet för supporterklubben och den upphörde.

Djurgården Supporters Club bildades redan 1947, Hammarby Supporterklubb 1953 och även om dessa gamla föreningar inte fyllde de unga klacksupportrarnas behov hade det troligen en fördröjande effekt på viljan att bilda eget. Hammarby Supporterklubb arrangerade bortaresor som klacksupportrarna faktiskt åkte på, där var steget inte så långt mellan de unga fansen och ett 56 KAPITEL 2

DIF Supporters Club.

Black Armys första klubbmärke. Ersattes 1987 av den än idag använda råttan.

AIK:s supporterklubb.

Tygmärke – Blue Saints.

Hammarby Supporterklubb.

Bajen Fans emblem.

– Det var en hel del som tyckte att vi skulle ha en förening. Jag motarbetade det, säger AIK:aren Magnus Medelberg.

– Det fanns en risk att det dödar den här kulturen, tyckte jag. Vad ska vi ha tråkiga föreningar för, vi ordnar ju våra egna bussresor, det är ingen poäng med att ha en förening, då får dom bättre koll på oss. Jag tyckte klack­ livet var motsatsen till stadgar och protokoll. I efterhand får jag ge falangen som ville ha förening rätt. Klacken växte, jag menar när vi var 50 pers då var det ingenting med en förening – men när det skulle ordnas biljetter till slutsålda matcher och vi behövde många bussar, ja då blev det väl mer nödvändigt att ha en förening.

Det var fler som menade att ett föreningsbildande bara var ett sätt för klubben att tämja fansen. Genom att stoppa in dem i en förening skulle de bli lättare att kon­ trollera. I AIK fanns det krafter som ville ha bort namnet Black Army till exempel.

– AIK ville att vi skulle skaffa oss nån organisatorisk struktur, och det var ju för att de skulle kunna tämja oss och kontrollera oss på nåt vis. Jag satt med i styrelsen alla år utom det första, och en hel del nytta gjorde vi ändå vill jag påstå… det här med att distribuera biljetter, organisera resor, sprida information och såna saker. Men samtidigt så var ju klacken det som hände på matcherna, den levde sitt eget liv i alla fall, minns Per Krook.

Stefan Magnusson tillhörde en yngre kategori Hammar­ by­fans som hade anslutit sig till den gamla supporter­ 57

en välvillig tolkning av firmakillarnas värld om att när de gör upp med sina antagonister – då sker det i en grusgrop eller i ett övergivet industriområde. Och att de därmed inte påverkar den vanlige supporterns liv i särskilt stor utsträckning. Den typen av arrangerade slagsmål förekommer, men i praktiken drabbas den icke slagsmåls­benägne supportern oftare än vad firmafolket själva anser. Dels därför att bråk trots allt förekommer i anslutning till arenorna och på pubar, dels för att firmorna har en tendens att vilja utvidga sin verksamhet utanför de slutna gängslagsmålens värld. Parallellt med slagsmålen har firmorna i vissa fall använt sig av eller försökt använda sig av våldets maktspråk för att påverka andra supportrar eller sina klubbars tränarval, förtroen­ devalda och anställningar.

Samtidigt stämmer det att den vanlige supportern – han eller hon som klär sig i sitt lags färger och ibland lätt nedlåtande kallas ”julgran” – är mer fredad idag jämfört med hur det var på åttio- och nittiotalen.

– För 20 år sedan var alla med motståndarlagets hals­ duk ett villebråd. Ville man undvika bråk gömde man sin halsduk eller hade ingen på sig. 1992–1993 ändrades det och det är mycket säkrare för vanligt folk att gå på match idag än vad det var innan firmorna, säger djurgårdaren Tobias Alsing.

En hel del av dem som var med och bildade firmorna i början av nittiotalet tycker att utvecklingen idag är problematisk. Tommie Arvidsson är en av dem som ­reflekterat över vad han själv höll på med och vad som hänt sedan dess.

– Våld är aldrig bra. Men jag fattar mekanismen efter­ som jag själv har hållit på. Problemet med dagens firma­ 100 KAPITEL 3

kultur är att de kliver in rakt av i ligistverksamheten, köper hela kittet. Dagens nya har inte gjort halsduksåren i klacken, de är inte djurgårdare främst. När jag härjade som värst gick jag inte runt och trodde att Djurgården skulle uppskatta det jag gjorde. Jag gjorde det för min egen skull. Någonstans måste man vara så pass intelligent och förstå att det här är inget som gagnar Djurgården.

Därför fick jag dåligt samvete, speciellt efter 1995. Jag kände ju att jag slog undan benen på Djurgården med det vi gjorde. Nu är firmakulturen så jävla hård, gruppen är så viktig. Det är ingen baggis att ta sig ur.

Aftonbladet och även magasinet Café gjorde tidigt nittiotal varsitt uppmärksammat reportage om Black Army.

Räkning skickad till Bajen Fans 1990 efter Nackas Minne i Globen.

Alla supportrar var villebråd. ­

Publiknedgången i fotboll fortsatte under de första åren på nittiotalet och det allsvenska snittet gick mot ett ­historiskt bottennapp. Bygget av Globen 1989 hade ­manifesterat att ishockeyn var den för tillfället hetare sporten.

– Vi var några gnagare och djurgårdare som övernat­ tade vid Globen för att få biljetter till den historiska första matchen, ett elitseriederby mellan klubbarna, säger Tomas Canessa Carlsson.

Men klackarna – åtminstone hos Bajen och AIK – var på väg ur fotbollssvackan. I viss mån beroende på att några starka personligheter kom in i supporterförening­ arna med nya visioner. Johan Segui hade ordförandeska­ pet i Black Army 1990–1992 och hos Bajen Fans tog Göran ­Rickmer över 1990 efter grundaren Stefan Magnusson.

Hos Djurgården skulle klackboomen dröja ytterligare några år.

– Det var några år det inte jobbades så mycket med Blue Saints, jag tror att det var efter 1989. Det fanns ingen riktig styrelse vad jag kommer ihåg. Samma gäng gick på 101

alla matcher och ordnade bortaresor men något riktigt föreningsarbete existerade inte. Jag var ordförande ett år, någon annan ett år, säger Thomas af Geijerstam.

Göran Rickmer minns vad som fick honom att enga­ gera sig i föreningslivet: – Vi som var yngre var helt i händerna på de äldre Bajen Fansarna. De hade körkort och ställde in bortaresor om inte bussen blev fylld. Vi yngre stod där vid Medborgarplatsen och undrade vad som hänt medan researrangörena åkte i egen bil. Bajen Fans hade blivit ett kompisgäng och vi unga tröttnade på att bli svikna, säger Göran Rickmer.

När Rickmer blev ordförande 1990 bestämde styrelsen att alla som ville åka på bortamatch skulle kunna göra det. Om det så bara var åtta anmälda så skulle bussen gå, föreningskassan fick betala underskottet. Man skaffade en reseansvarig som övertygade folk om att åka med på bortamatcherna.

– 1992 hade vi sju ledbussar till premiärmatchen i div 1 Norra mot IFK Sundsvall. Det var rekord i svensk suppor­ terhistoria. ”Lillhästen” var reseansvarig, han var suverän.

Han tvingade folk att åka med, minns Göran Rickmer.

Det plötsliga intresset för att resa med sitt lag var inte isolerat till Hammarby. Rickmers minnesbild av att ham­ marbyarnas resande till Sundsvall var rekord i sitt slag kan gälla div 1-fotboll, även i Allsvenskan hade det börjat hända saker. 1991 hade AIK inlett serien i Halmstad och även där var uppslutningen enorm.

Johan Segui: – Premiären 1991 när det var 14 bussar som lämnade ­Klarabergsviadukten var ett hallelujamoment. Det hade aldrig hänt tidigare, hade vi sex bussar var det jätte­ 102 KAPITEL 3

Bajen Fans trummade ihop 700 fans till borta­ premiären 1992.

1991 lät SvFF installera stolar på Norra Stå vilket föranledde en dödsruna som även publicerades i dagspressen. I praktiken blev det dock ingen större skillnad och än idag 2010 står klacken upp på Norra Stå.

Jubel på Stadion 1987.

Djurgården är klara för Allsvenskan igen efter att ha besegrat Västerås SK i näst sista omgången av Division 1 Norra.

103