9789164204134

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0413-4

© Jan Guillou 2013 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt i Finland hos Bookwell, 2013

I

SALTSJÖBADEN April 1918

Han längtade till Tyskland. Det var hem till Tyskland han trodde de var på väg när de lämnade Bergen och tog tåget över Hardangervidda. I stället satt han nu på en brygga vid en fjord som låg lika långt från Berlin som Bergen.

Det hette förresten inte fjord här i Sverige, utan fjärd. Svenska var ett lustigt språk, lätt att förstå men svårt att stava. Det hade varit som att börja om i första klass och lära sig läsa på nytt, men han låg inte så långt efter, och nu skulle han upp i tredje klass till hösten. Om inte Tyskland äntligen segrat så att hela familjen kunde resa hem.

När han försökte tala svenska med sina klasskamrater var det alltid några taskmörtar som påstod att han fortfarande lät mer norsk än svensk. Men det räknades inte. Han hade svurit att aldrig mer ta norska i sin mun.

Ute över fjärden-fjorden reste sig stora bulliga stackmoln, sådana som de engelska flygarna kunde fly in i och gömma sig när de till sin fasa upptäckte hans röda triplan Fokker Dr. 1 närma sig. De låg klockan tre, tvåhundra meter under honom och hade ännu inte upptäckt faran, de var sex plan som flög i 5

V-formation. Han tvekade inte en sekund, rollade till höger och dök rätt ner mot ledaren, sköt tre snabba salvor med sina dubbla kulsprutor, hävde dykningen och gick över i en looping upp mot vänster och dök på nytt mot fienden, som nu sett vem som var efter dem, drabbats av panik och genast satt kurs in mot de höga stackmolnen. De visste mycket väl att mot Manfred Baron von Richthofen hade de ingen chans. Han hann skjuta ner ännu en engelsman innan de fyra återstående försvann in i molnen.

Nu fanns bara en sak att göra, eftersom engelsmännen antagligen tänkte dela upp sig inne i molnen och fly åt olika håll. Han steg brant uppåt för att komma ovanför molnen så att han fick fri sikt nedåt. Han måste få en anfallsvinkel nedåt, för att tjäna fart i dykningen, eftersom deras Sopwith Camel var snabbare än hans Fokker.

Det var ett pris han gärna betalat för att ha tre vingar, det han förlorade i fart tjänade han in med råge på överlägsen manöverförmåga.

Han hade tur, liksom en bra målvakt ska ha tur. Plötsligt såg han två Sopwith Camel lågt klockan elva, utom skjuthåll på väg bort från honom. Men han såg också att den molnvägg de var på väg att slinka in i var ganska tunn, de skulle snart hamna i ett stort molnfritt område. Han rollade och dök med full gas genom molnen.

Hans beräkningar stämde precis. Han kom ifatt de två fiendeplanen just när de flög ut i fritt luftrum med full sikt. Resten skulle ha varit en ren rutinsak. Men när han skjutit ned de två engelsmännen kom en ny Sopwith Camel som från ingenstans upp rakt bakom honom. Det var lite förargligt, det var i sådana 6

lägen vanliga flygare, till och med tyska kamrater, blev dödade.

Det gällde alltså att tänka snabbt och iskallt. Han väntade tills engelsmannen var så nära att de första kulorna började vina förbi honom. Då drog han åt sig spaken ända in i magen, reste sitt plan rätt upp i luften och ströp gasen. Han hade stannat i luften och föll efter någon sekund nedåt i full spinn. Just då passerade den förvånade engelsmannen, som inte ens förstått vad den röde gjort, rakt under honom och han öppnade eld och träffade längs med hela fiendeplanets längdlinje. Lite tursamt, kanske.

Sedan var det bara att dra på gasen, parera med rodren, häva tillståndet av spinn och sätta kurs mot hemmabasen. Fyra engelsmän på en förmiddag fick räcka, det var ändå dags för lunch. Och så kunde han med nya krafter, nytankat plan och fulla magasin ge sig in i striderna på nytt. Hans rekord på en dag var elva nedskjutningar, det kunde han kanske inte upprepa just i dag, såvida han inte hade turen att råka på en formation amerikanska nybörjare.

Under den intensiva luftstriden hade stackmolnen över Baggensfjärden drivit bort åt sydväst. Det var en klar och varm dag med försommarkänsla fastän det bara var i slutet av april.

Det var egentligen spigg han var ute efter, det var därför han lånat nyckeln till deras brygga. Han lade sig på magen och kikade ner mellan bryggplankens springor. Vattnet var klart och solljuset trängde ända ner till botten, nästan som hemma.

Nästan som på Osterøy rättare sagt. Sand och enstaka tångruskor, lustigt småväxta blåmusslor och fyra, fem abborrar. Men det var inte dem operationen gällde. Han hade en uppgift och den skulle genomföras med precision och framgång.

7

Han hade misslyckats i sitt första försök och det skulle inte upprepas. Mor Ingeborg hade förklarat alla hans misstag. Spiggen byggde bo och därför vore det klokt om man kunde lägga lite tång och sjögräs i en glasburk. Men det var inte det viktigaste. De vackraste fiskarna under lektiden var vanligtvis hanar, det gällde spigg likaväl som öring och röding. De som glänste i metallisk smaragd, fast nästan lite blått, och rubinrött var alltså spigghanar.

Hans misstag hade varit att bara fånga några hanar, stoppa ner dem i glasburken utan vare sig tång eller sjögräs och inbilla sig att de skulle hålla sams. I stället dödade de varandra och till och med segraren vände snart buken upp.

Nu gällde det alltså att nöja sig med en vacker hane och två honor, det var de som inte hade några glänsande färger. Om en av honorna dog, dödad av sin rival, av hanen eller båda, så skulle det kanske ordna sig till äktenskap mellan de överlevande.

Att fånga ett par honor var det enklaste, de cirkulerade utanför hanarnas bon. Han trädde upp en bit daggmask på en böjd knappnål, det fick inte vara några hullingar, han måste få upp fiskarna hela och friska, hade mor förklarat. Snart hade han två honor i glasburken.

Det var lite knepigare att fånga en hane. De gömde sig inne i boet, hade ingen aptit men gick till överraskande blixtanfall mot antingen daggmasken på knappnålen eller någon hona och försvann in i boet igen. Men han hade kommit på att om man duttade daggmasken mot taket till spiggens bo for han snart ut i en ilsken attack för att bita och skada daggmasken snarare än att äta. Det var i det ögonblicket man måste vara 8

snabb och hala upp honom innan han hann släppa taget. Efter fyra eller fem försök hade han till slut en hane och två honor i glasburken och kunde nöjt börja gå hemåt. Uppdraget avklarat, åtminstone så långt.

Han låste bryggans svarta järngrindar ordentligt efter sig, precis som han blivit tillsagd av far. Allmänheten hade inte tillträde.

Det var en kort bit hem utefter Strandpromenaden, men glasburken med de tre ilskna fiskarna började kännas tung eftersom han måste hålla ut den från kroppen för att inte skvimpa på sina söndagskläder, sjömansskjorta med nystruken blåkrage och marinblå långbyxor. Det skulle avgjort bli lättare att gå upp Källvägen och smita in köksvägen än att ta alla stentrapporna från huvudingången på Strandpromenaden.

På väg uppför Källvägsbacken mötte han två grannfruar på söndagspromenad, som han bockade för med glasburken sträckt nästan på raka armar framför sig så att det såg ut som om han ville ge dem en gåva. De inspekterade nyfiket hans fångst och han försökte förklara planen att få spiggarna att gifta sig. Just då var de förbaskade fiskarna inte ett dugg samarbetsvilliga. De hade börjat slåss igen och en av grannfruarna skämtade någonting om kärlek som han inte förstod. Sedan klappade de honom på huvudet och fortsatte sin promenad, antagligen mot Grand Hotel.

När han slank in genom köket möttes han av doften av söndagsstek och nybakat bröd. Kokerskorna verkade ha bråttom, gick om varandra och talade om kuponger och ransonering, men tystnade tvärt när de upptäckte honom. Han bockade generat och smet ut förbi pigkammaren och serveringsrummet.

9

Det var tomt i stora matsalen och man hade inte börjat duka där inne. Det var ett bra tecken, då kanske det bara skulle bli liten middag med familjen fastän de ofta hade gäster på helgerna. Mycket riktigt, när han gick förbi lilla matsalen stod en av serveringsflickorna där och putsade matsilver. Bra, då blev det alltså mindre middag. Under stora middagar måste han sitta med vid bordet och ha långtråkigt eftersom de vuxna åt och pratade i all oändlighet. Då hade småsyskonen det mycket bättre som fick äta för sig själva med Marthe i lilla matsalen.

Han var trött i armarna och måste ställa ner fiskarna en stund på nedersta trappsteget under de två palmerna. Sedan fortsatte han trappan upp till sovrummen och längst bort genom korridoren till sitt eget rum och kunde äntligen ställa ifrån sig bördan på skrivbordet. Han hämtade en handduk i badrummet för att torka av glasburken och satt sedan en stund för att studera hur experimentet gick den här gången.

Tyvärr inte så bra, verkade det som. De två honorna låg tryckta intill burkens botten och försökte gömma sig under en tångruska. Hanen, som dessutom tycktes ha börjat tappa sina vackra färger, for runt i burkens övre del och stötte gång på gång med sin lilla nos mot glaset för att hitta en väg att rymma.

Han kände sig villrådig. Det var i alla fall ett litet framsteg att ingen spigg ännu hade blivit dödad, som förra gången när han fångat enbart manliga fiskar och det omedelbart lett till fullt krig med hundraprocentiga förluster.

Mor var den som bäst begrep sig på naturen i familjen, men nu var det söndag och då hade hon cyklat bort till Neglinge för att hjälpa arbetarbarnen på andra sidan järnvägen, den norra sidan dit man inte fick gå. Fast det jämnade ju ut sig, arbetarna 10

och deras barn fick inte heller utan tillstånd gå över järnvägen åt andra hållet. Varför det var så kunde ingen i klassen förklara, det var bara bestämt så.

Mor hade sagt något om akvarium, ett större utrymme för att undvika panik bland fångarna. Det kunde också ha med syretillförseln att göra, att det blev för lite syre i en burk med stillastående vatten. Precis som människor behövde fiskar syre för att kunna andas, fast det var förstås mycket svårare att sila fram syre genom gälar än att bara andas luft direkt.

Det skulle möjligen finnas ett gammalt akvarium uppe bland all bråte på vinden. Men där uppe fick barnen inte vara ensamma eftersom det fanns så mycket konstiga saker som man kunde göra illa sig på. Eller om det fanns något annat, mer hemlighetsfullt skäl till förbudet. Fast det borde ju bara gälla småsyskonen och inte äldste sonen som skulle börja i tredje klass till hösten.

Trappan upp till vinden började utanför lillebror Karls rum och var belagd med en tjock grön matta för att inte tjänstefolket skulle störa familjen sena kvällar och tidiga morgnar.

Det var som att komma in i en jättelik skattkammarsal där uppe, det doftade starkt av trä och tjära från alla bjälklagen.

Han tassade först förbi dörrarna till de tre små munkcellerna, tjänstefolkets rum kallades så utan att man kunde förstå varför, de var ju alla kvinnor, men det lät ändå spännande.

Han visste mycket väl att man inte fick kika in i andras rum när de inte var där men frestelsen eller nyfikenheten blev för stor. Han smög tillbaks och tryckte försiktigt ned dörrhandtaget på den sista dörren i raden.

Det första han tänkte på när han tog ett steg in var det över11

raskande skarpa ljuset och utsikten som var mycket bättre än från hans eget rum. Man såg hela tomten, bergssluttningen ner mot Strandpromenaden med de uthuggna stentrapporna, bambuskogen som snart skulle växa upp till en äventyrsdjungel, silvergranskogen åt andra hållet, rabatterna där trädgårdsmästaren höll på att sätta ut små röda, blå och vita blommor och hela Hotellviken med Grand Hotel och Restaurangholmen. Det var förstås ännu stiligare vid en norsk fjord. Nej, inte alls, ändrade han sig, Norge hade han inget att göra med. Men i Tyskland var det på många ställen ännu finare utsikt.

Fast förutom utsikten fanns inte så mycket att se i rummet.

En smal bäddad säng med en potta under. Ett litet sängbord med en cigarrask, far gav tomma cigarraskar till dem som arbetade i huset och där förvarade de sina ägodelar Borta vid dörren hängde lite kläder, två svarta klänningar, två vita nystärkta förkläden och sådana där små vita saker som de bar som diadem i håret.

Han skämdes lite. För även om det inte fanns mycket att spionera på i ett sånt här rum var det ändå fel att tränga sig på. Så gjorde inte en väluppfostrad pojke. Man måste alltid visa tjänstefolket respekt.

Generad smög han tillbaks ut i det stora äventyret och stängde dörren tyst efter sig. Den väldiga skattkammarsalen var svår att överblicka eftersom så mycket var staplat huller om buller, skidor och kälkar, helt i trä med stålskodda skenor, två röda sparkstöttingar, en cykel med sånt där idiotiskt stort framhjul som ingen människa använde nuförtiden, gammaldags konståkningsskridskor i svart uttorkat läder hängde i rader längs bortre kortväggen, stora kistor med mässingsbeslag, äldre 12

symaskiner av sådan typ som man måste trampa, ungefär som skolfröken på sin orgel till morgonpsalmen, konstiga svenska flaggor med något norskt i låg i en slarvig hög över en av kistorna, utrangerade salongsmöbler travade på varandra, till och med en liten kanon på riktig lavett gömde sig i ett hörn.

Det var så långt han kunde se åt ena hållet. Han vände om och gick tillbaks förbi ingången från vindstrappan. Det var dunkelt, enda ljuset kom från små fönster högt uppe, det måste finnas en strömbrytare till belysning någonstans men han förstod inte var, den satt antagligen för högt upp.

Inget akvarium i sikte, definitivt inte. Men en hög med jättelika lanternor och stora röda bollar med kinesiska tecken och avlånga lyktor i tyg som var så stora att man hade kunnat krypa på expedition genom dem, men han avstod eftersom han var söndagsklädd.

Sedan var det mest möbler, skrivbord och klädskåp som var mycket högre än en vuxen man, en maskin med stort hjul med handtag på som han inte kunde förstå vad den skulle användas till, men fortfarande absolut inget akvarium. Här fanns allt och vadsomhelst utom just akvarium. Men akvarier var ju känsliga så man borde kanske leta i de stora svarta kistorna?

Nej, där låg bara tätt packade kläder som luktade starkt av malkulor.

Besvikelsen blev ännu större när han kom tillbaks ner till sitt rum. En av spigghonorna var döende, illa sårad. Hanen stod uppe vid vattenytan och flämtade som om han försökte andas luft, nu definitivt blekare än vid infångandet. Den andra honan låg fortfarande och tryckte nere vid botten under tångruskan.

Han ville inte att de skulle dö den här gången också, så det 13

fanns bara en sak att göra. Resolut tog han burken med sig ut på sin toalett och stjälpte i allting och drog i spolanordningen.

Det var inte säkert att de överlevde, det skulle bli en vådlig färd genom avloppet ner i Hotellviken. Men det skulle bara ta någon minut och sedan kunde de andas friskt vatten igen.

Till jul måste han önska sig ett akvarium, det var enda möjligheten eftersom han redan fyllt åtta och det följaktligen skulle dröja ännu längre till nästa födelsedag. Än en gång hade han misslyckats, trots bättre planering och förberedelser. Men som far alltid sade, varje misslyckande är en seger för den som kan ta sig samman, göra om och göra bättre.

Vid familjemiddagen var far på lite dåligt humör och Johanne kinkade med maten, fastän det var kalvstek med gräddsås och marängsviss till efterrätt. Mor bannade henne med det vanliga att barnen i Neglinge skulle gråta av lycka om de fått en sådan middag. Så sent som förra året hade det varit hungerkravaller i Neglinge. Man hade kallat in Landstormen.

Johanne surade att hon inte visste vad kravaller var och inte heller lansormen. Då sken i alla fall far upp och sade att det var just därför han försökt hålla sig borta så länge från det militära.

Han hade hävdat att han hade mer angelägna ting att tänka på än att försöka hålla hungriga arbetare i schack. Och dessutom slösa en vecka dyrbar tid.

Det pågick ett krig ute i världen och hade han kallats till det hade han utan att tveka gjort sin plikt. Och även om han lyckats hålla sig undan inkallelsen rätt länge med hänvisning till affärsresor till Berlin så var det nu klippt. De kanaljerna hade upptäckt att det inte längre gick att resa till Berlin, nu i krigets slutskede.

14

Icke desto mindre, förmanade han Johanne, skall man med tacksamhet äta den mat som Vår Herre förplägar.

Alla vid middagen talade som vanligt norska utom Harald, som hårdnackat höll sig till enbart tyska. Han vågade inte tro att hans svenska ännu var tillräckligt bra, han måste vara absolut säker på att han inte lät norsk. ***

Karlsson hade kört fram bilen och öppnat grindarna. Ingeborg och de fyra barnen stod uppställda på rad framför garaget för att vinka adjö till far nu när han skulle dra ut i kriget.

Hon hade organiserat det som en lek, men nu när han stod där framför sin familj fann Lauritz arrangemanget snarare pinsamt och melodramatiskt än lekfullt. Det var till nöds, sannerligen till nöds, sant att han ”drog ut i kriget” men hans militära insatser skulle bli lika intetsägande som kortvariga.

Lek eller ej, nu var det för sent att ändra sig. Han lyfte upp Rosa och Johanne på varsin arm och kysste dem till avsked, Harald och Karl tog han mer manligt i hand. Ingeborg kysste honom teatraliskt och låtsades torka en tår ur ögonvrån. Det var en ironi han alls inte uppskattade just då, han fick en känsla av att hon drev med honom.

Han bar en vargskinnspäls över ena armen eftersom nätterna ännu kunde vara kalla i april och de inkallade var anmodade att ta med sig varma kläder. Landstormen höll inte med uniformer, bara gevär med bajonett och trekantig 1700-talshatt, samma som de svenska karolinertrupperna som hade besegrats i Norge.

Men nu på morgonen var det vackert väder och Karlsson 15

hade vikt ner suffletten åt honom. Lauritz drog på sig läderhuvan och fällde ner sina bilgoggles, satte sig bakom ratten, gjorde skämtsamt honnör, lade in en växel och satte fart mot utfarten. Precis när han svängde vänster ut på Källvägen såg han upp mot garageplanen och upptäckte hur hela familjen ivrigt vinkade till honom som om han var på väg bort över de sju haven. Först då insåg han det både rörande och komiska i situationen, skrattade till och vinkade storstilat tillbaka.

Nerför Källvägen fick han utsikt mot Hotellviken, det vita Grand Hotel skymtade mellan typiska svenska skärgårdstallar, knotiga och låga, totalt annorlunda Osterøys mäktiga höga granskog. Han svängde vänster på Strandpromenaden och lade in en högre växel.

Nu var han i alla fall på väg, det var inget att göra åt, varje man måste göra sin insats för fosterlandet, även om det inte var självklart att tänka på Sverige som fosterlandet. Det var ändå som det var, han var född medborgare i unionen Sverige–Norge och alltså på väg att göra sin plikt. Det var visserligen omöjligt att förstå vari den plikten, rent militärt, skulle bestå. Tyskland skulle knappast anfalla det vänskapliga Sverige. Ryssland var redan besegrat och hade nog med sin revolution. Så mot vilken fiende skulle man försvara Saltsjöbaden?

Strax skulle han alltså infinna sig för tjänstgöring i Landstormen, som såvitt han förstod var en blandning mellan scoutrörelse och hemvärn och till för de antingen för unga eller de något för gamla för militärtjänst. Som han själv, han skulle snart fylla fyrtiotre och då var han för gammal till och med för Landstormen. Måste förresten vara ett tyskt ord, Landsturm.

Som allt annat lät det mer seriöst militärt på tyska.

16

Han var inte rädd för att ta i med lite kroppsarbete, tvärtom.

Det var inte det. Men att i trekantig hatt med gevär och bajonett gå runt och vakta Saltsjöbaden mot en icke existerande fiende kunde inte annat än kännas rent löjligt. Om ryssarna mot all rim och reson skulle anfalla just Saltsjöbaden så borde de åtminstone skratta ihjäl sig om de möttes av överåriga 1700talssoldater. Det vore en nåd att stilla bedja om, men föga sannolik.

Men här var icke sannolikhet, här var rättviseprinciper och varje mans skyldighet att lika dela bördan med sin broder, rik som fattig. Inget att göra åt, han måste som alla andra infinna sig till tjänstgöring.

Förvisso hade han vidtagit vissa mått och steg för att underlätta den korta tiden i denna skälmarmé, det var bland annat därför han själv körde bilen ner mot ”högkvarteret”, det vill säga ett tältläger borta vid Pålnäsviken. Det naturliga hade annars varit att låta Karlsson köra honom.

Han hade rentav kunnat ta en stärkande promenad. Från Strandpromenaden till Neglinge, över bron till arbetardelen av Saltsjöbaden, hade han inte behövt ägna mer än en halvtimme.

Och gå fort och långt kunde han ännu.

Det var förstås ingen tillfällighet att förläggningen låg i arbetarområdena norr om järnvägen. Hade man fruktat ryska anfall från havet hade man väl snarare befäst sig längre ut i fjärden mot Älgö. Men det var förstås det där med hungerkravallerna förra året, inte bara i Saltsjöbaden utan lite här och var i landet. Det var oklart vad som startat bråket just i Saltsjöbaden, han själv och Ingeborg hade flyttat in kort därefter, men det tycktes handla om en skeppslast ruttna rovor och hungrande 17

barn. Man hade protesterat till den grad att det kallades kravaller och därför hade alltså Landstormen kallats in. Och här var man fortfarande förlagd trots att Saltsjöbaden sades ha de fogligaste arbetarna i Sverige, alla anställda av Wallenberg.

När han körde in på den provisoriskt anlagda kaserngården bland raderna av tält ute vid Pålnäsviken fann han ingen särskilt anvisad parkeringsplats och stannade därför utanför det största tältet med svenska örlogsflaggan och Landstormens fanor, klev ur och fällde upp sina bilgoggles i pannan.

Han fann det svårt att knacka på en tältdörr och steg därför helt sonika in i vad som mycket riktigt visade sig vara någon sorts stabstält. Vid en rad skrangliga bord satt fyra officerare, två av dem i propra arméuniformer med tydliga gradbeteckningar som han inte kunde tolka, han utgick från att den fetaste i mitten var högsta höns, de två andra var iförda mer improviserade militära kläder. Alla fyra såg bestört upp och stirrade fientligt mot honom. ”Vem är ni och vad menar ni med att tränga er in på detta burdusa vis?” frågade högsta hönset i mitten. Han bar monokel precis som en riktig tysk officer. ”Jag är direktör Lauritz Lauritzen, infinner mig till tjänstgöring”, svarade han. ”Och vem har jag den äran att tala med?” ”Jag är major von Born. Var god vänta utanför tills ni blir kallad, direktör Lauritzen!” beordrade högsta hönset. ”Var kan jag under tiden parkera min bil?” frågade Lauritz så oberört han förmådde. Han hade en obehaglig känsla av att det här inte skulle gå så bra. ”Vad menar direktörn! Har ni kommit hit i bil?”

Majoren tappade monokeln i pur häpnad. Förmodligen en 18

inövad gest eftersom han elegant fångade upp den i sin högra handflata. ”Ja, och det är inte bara bilen som behöver tillsyn. Jag har en låda konjak i bakluckan som kanske bör förvaras på lämplig plats”, sade Lauritz som om det hade varit den mest självklara sak i världen.

Och det var det naturligtvis inte alls. Konjak var, liksom alla rusdrycker, strängt ransonerad.

De fyra officerarna stirrade klentroget mot honom. ”Inspektion!” beordrade majoren och alla fyra reste sig och marscherade mot utgången. De samlades runt bilen och försökte se sakkunniga ut, någon gick rentav fram och sparkade prövande på ett av framdäcken.

Bilen var en Hispano-Suiza av 1917 års modell, såvitt Lauritz visste ett av tre exemplar i Sverige. Motorhuven var svart, lång och glänsande, de två runda framlyktorna i mässing var nyputsade liksom ramen som omgav den silverfärgade grillen, invändigt var bilen klädd i blodrött läder.

Lauritz besvarade några frågor om hästkrafter och toppfart innan han öppnade bakluckan, som han antog var det egentliga målet för ”inspektionen” och runt honom fylkade sig genast de fyra officerarna för att andäktigt betrakta den bastanta trälådan med konjaksflaskor omsvepta av träull. ”Kapten Johansson, angenämt!” presenterade sig den som föreföll Lauritz som höns nummer två och sträckte fram handen.

På samma sätt presenterade sig de två lägsta hönsen, landstormsofficerarna. ”Lauritzen avdelas till tjänstgöring i staben!” beordrade majoren von Born.

19

Det hade börjat utveckla sig i den riktning Lauritz hade hoppats. Och så fortsatte det efter att konjakslådan diskret burits in i stabstältet.

Landstormens avdelning 117 Saltsjöbaden hade två uppgifter fick Lauritz veta när majoren tog med honom på inspektion runt förläggningen och byggnadsarbetena, som visade sig bestå av ett projekt att gräva en lång löpgrav femtio meter ovanför stranden. Svettiga sura män grävde längs en sträckning på närmare hundra meter. När Lauritz frågade om syftet med byggnationen fick han ett något svävande svar som inte självklart lät sig uttolkas. Han uppfattade det dock som att för den händelse ryssen, trots sin revolution, bestämde sig för att anfalla Sverige, och dessutom valde just Saltsjöbaden som mål för landstigningsoperationen, och därtill just denna strand där Landstormen var förlagd, så skulle alle man besätta löpgraven, i akt och mening att nedkämpa fienden.

Lauritz hade svårt att tro att denna militära uppgift var allvarligt menad, snarare föreföll den som en sorts placebo, som hans hustru skulle ha sagt, ett sätt att hålla mannarna sysselsatta när de nu ändå enligt regler och principer kallats under fanorna till fosterlandets försvar.

Det måste finnas någon annan och mer allvarligt menad uppgift för Landstormens avdelning 117 i Saltsjöbaden.

Det fanns det också. Man skulle internera och bevaka kommunisterna och för det ändamålet hade tennishallen utanför Grand Hotel i laga ordning rekvirerats som fångläger. Emellertid hade en grannlaga inventering av kommuniststocken i Saltsjöbaden givit vid handen att där bara fanns en stycken dylik, snickaren Gottfrid Lindau. Vederbörande kommunist var nu i 20

alla fall i god ordning internerad i tennishallen och det ålåg följaktligen Landstormen att bevaka honom. Man patrullerade en åt gången runt tennishallen i tretimmarsskift. Utom nattetid då Gottfrid, mot löfte att inte ställa till med någon rymning, lämnades åt sig själv, sin bokläsning och sömn.

Lauritz fick intrycket att kommunismens blygsamma närvaro i Saltsjöbaden hade blivit något av en besvikelse. Om inte annat borde ju kommunens tennisspelare finna det förargligt att tennishallens resurser blockerats på detta sätt, låt vara med hänvisning till rikets säkerhet. Men å andra sidan kunde tennisutövarna trösta sig med att utomhussäsongen snart skulle komma igång.

Hursomhelst tillhörde just denna tjänstgöring, att med bajonetten monterad på sin Mauser m/96 patrullera runt Gottfrid och tennishallen, de allra lindrigaste arbetsuppgifterna.

Därför föll det sig naturligt att Lauritz, som tillsammans med sitt konjaksförråd hade inkvarterats med staben, då och då tilldelades uppgiften att vakta Gottfrid. Det var ju desto enklare för honom eftersom han kunde svänga ner till Grand Hotel i egen bil.

Han kände sig urbota fånig när han första gången i vargskinnspäls – det hade blivit bakslag i vårvädret med kyla och snöglopp – gevär, bajonett och trekantig hatt började promenera runt tennishallen på den väl upptrampade patrullstigen.

Det var inte bara det att uppgiften föreföll fullkomligt meningslös och hindrade honom från nyttigt arbete på kontoret inne i Stockholm. Det var nästan ännu värre att gå omkring och se löjlig ut och samtidigt försöka hålla god min för att visa respekt för rikets försvar.

21

Andra gången han infann sig till denna tjänstgöring hittade han först inte den kollega han skulle avlösa och blev därför ytterst förvånad när den påstått låsta dörren till tennishallens huvudentré öppnades och en man i samma mundering som han själv, dock utan päls, kom ut och vinkade till hälsning. Det var arkitekten Westman, de hade bara träffats som hastigast vid en grötfrukost ute på förläggningen och bestämt att ha ett längre samtal om villabyggnationer.

När han förvånat frågade Westman om det var lämpligt, eller ens tillåtet, att så att säga bevaka kommunisten inifrån fick han först bara ett avfärdande skratt till svar men efter någon tvekan den skämtsamma förklaringen att närbevakning rentav borde betraktas som än säkrare för riket. Dessutom var Gottfrid en högst intressant bekantskap, både bildad och artig.

Något reserverad kanske, men det kunde man väl förstå med hänsyn till omständigheterna. I alla fall var det bara att gå in och hälsa på. Gottfrid hade inget emot sällskap och det kunde man också förstå, ensam kommunist som han var där inne.

Vid första tillfället kom sig Lauritz inte för att bekanta sig med kommunisten i tennishallen. Varför visste han inte, men på något sätt föreföll det honom om möjligt än mer orimligt än att gå runt med Mauser och trekantig hatt och försöka se allvarlig och patriotisk ut. Men hans nyfikenhet var väckt och snart blev den starkare än hans ändå rätt diffusa föreställningar om vett och etikett under bevakningstjänst.

Dessutom hade han kvällstjänst tre dagar senare när staben tagit tåget in till Stockholm på hemligt sambandsmöte, sannolikt förlagt till någon av stadens bättre restauranger. Och det var fortfarande kallt, våren dröjde.

22

Där inne fann han kommunisten nära nätet på centercourten, förmodligen för att belysningen var bäst där. På bordet framför den internerade låg travar med böcker, en hel del faktiskt på tyska. Lauritz presenterade sig och förklarade att hans kollega Westman sagt att det gick an att kliva på och språka lite.

Kommunisten reste sig genast, tog i hand och hämtade en stol som han drog fram till bordet och visade med handen att det bara var att sitta ned. Lauritz var osäker på hur han skulle börja samtalet och försökte bryta isen med att hala upp en silverplunta med konjak. Det var inte så lyckat eftersom kommunisten visade sig vara nykterist.

Pinsam tystnad följde medan de betraktade varandra. Vad än Lauritz föreställt sig, förmodligen en grov karl med svart skärmmössa och vildvuxet rött skägg, så var Gottfrid i det avseendet en klar besvikelse. Han var ganska lång men smärt, hans mustasch var liten och välansad, han hade våg i håret som snarare förde tanken till dansrestauranger än gormande hopar inne i Vinterpalatset i Petrograd.

Samtalet fick en trög start. ”Så, det fanns alltså bara en kommunist bland kommunens tretusen invånare?” försökte Lauritz. ”2 826, såvida inga nya har fötts medan jag suttit här”, rättade Gottfrid. ”Men annars var det rätt, alla andra här är socialdemokrater, ja det vill säga alla norr om järnvägen. Men där bor väl inte du?” ”Nej”, medgav Lauritz och bestämde sig för att ignorera duandet, ”jag bor på Strandpromenaden 2.” ”Så du är alltså en fullt laglig högerman?” ”Jag är som du hör egentligen norrman.”

23

”Jo, det hör jag, men det är ju ingen politisk tillhörighet.” ”Min fru är i alla fall socialdemokrat”, försökte Lauritz slingra sig.

Förvånansvärt nog fungerade det. Gottfrid sken genast upp. ”Ingeborg!” utbrast han. ”Är hon läkaren din hustru? Fin kvinna, det måste jag verkligen säga. Ja alltså, inte fin på det viset, på strandpromenadviset, utan en bra människa. Du ska veta att hon är mycket uppskattad för sitt frivilligarbete i Neglinge.”

Och där bröts isen. Ingeborgs privatpraktik hade ännu inte kommit igång hemma i villan så hon ägnade mycket tid åt medicinsk omvårdnad av de fattiga barnen i Neglinge. Den respekt hon vunnit där smittade nu oförtjänt av sig på hennes man.

Eftersom Saltsjöbaden var ett helt nytt samhälle, konstgjort av Wallenberg och utan historia, kunde alla invånare som träffades första gången alltid fråga om anledningen till att den andre hamnat just där. Det var ett lika självklart samtalsämne som det var för människor på andra platser att tala om väder och vind.

Gottfrid, som var precis tio år yngre än Lauritz, hade blivit svartlistad efter storstrejken 1909, den kamp som arbetarna förlorat. Det var en svår tid eftersom den som var svartlistad inte kunde få jobb någonstans. Polisen hade försett Arbetsgivareföreningen med listor på allt och alla. Efter sex svåra år hade han i alla fall fått nys om snickerifabriken i Moranviken ute i Saltsjöbaden. I förstone lät det inte så frestande, vem ville flytta ut i Wallenbergs egen zoologiska trädgård? Men som arbetslös kunde man inte vara så knusslig, och ägaren till snickerifabriken, 24

Axel Andersson, var inte medlem i Arbetsgivareföreningen och brydde sig inte om några svarta listor utan bara om man var en bra snickare och nykter. Nu bodde Gottfrid med fru och barn i en etta i Neglinge. Och ja, så kinesade hans bror på soffan i köket eftersom han inte hade annat tak över huvudet. Men det skulle nog ordna sig.

Lauritz hade bara vagt hört talas om storstrejken 1909. Vid den tiden bodde han fortfarande i Bergen och svartlistning visste han inte heller vad det var. Som arbetsgivare, för det måste han medge att han var, hade han aldrig haft några konflikter med arbetarna. Det gällde att hitta rätt förmän, rejäla karlar som både han själv och arbetarna litade på. Och så fick förmännen göra upp ackordet. Den bäste förman han haft var förresten en rallare som hette Johan Svenske, om det var bekant.

Det var det inte, men Lauritz berättelse om det Gottfrid kallade ”en märklig form av klassamarbete” föreföll honom högst intressant. Han levererade en skur av ivriga frågor.

Hade Lauritz aldrig haft besvär med strejkande arbetare?

Inte ens någon liten vild strejk? Förhandlade han själv eller förmännen direkt med facket? Vem bestämde om avskedanden, han själv eller förmännen?

Lauritz kände sig pinsamt osäker, det här var frågor han över huvud taget inte grubblat över. I byggnadsbranschen växte eller sjönk antalet anställda hela tiden med konjunkturerna och med lokala variationer. Just nu var det tämligen uselt i Sverige men lite bättre i Norge. Alltså gällde det att ha en liten grupp fast anställda på månadslön och de i sin tur fick rekrytera eller minska arbetsstyrkan i takt med byggnadsbeställningar som flöt in eller annullerades.

25

Gottfrid såg fundersam ut men valde ändå att byta samtalsämne.

Och hur hade Lauritz hamnat i Saltsjöbaden, kände han rentav Wallenberg?

Jo, det gjorde han, medgav Lauritz. Men från början hade han hamnat i Stockholm därför att familjen var tvungen att lämna Bergen. Det var en sorglig historia som hade med kriget att göra, förstås. Hans fru Ingeborg var ju tyska, det hade Gottfrid kanske redan förstått om de träffats borta i Neglinge?

Nej, Gottfrid hade tagit för givet att hon var norska, precis som Lauritz, det lät i alla fall så.

Ja, men nu var hon i alla fall tyska, fortsatte Lauritz sin berättelse. Och det betydde att deras barn var hälften norska och hälften tyska. I början av kriget hade det inte haft någon betydelse. Men efter att Tyskland inlett det totala ubåtskriget drabbades den norska handelsflottan av allt värre förluster i döda sjömän och det drabbade i sin tur en sjöfartsstad som Bergen mycket hårt. Och då var det inte längre så lätt att vara tysk i Bergen, som hans hustru, eller att som han själv räknas som tyskvän.

Att vännerna försvann var det första som hände. Det hade man kanske kunnat stå ut med, det var sådant som mycket väl kunde repareras efter kriget.

Men när sonen Harald började i skolan hände något förfärligt. Han blev misshandlad nästan till döds av sina skolkamrater, var nära att förlora synen på vänster öga, hade fortfarande nedsatt syn där. Gossen drabbades av ett trauma, ja det var hustru Ingeborgs terminologi, en sorts djup chock som fick honom att helt sluta tala norska. Och då var klockan förstås sla26

gen. Företaget hade kontor och ett par fastigheter i Stockholm, så det var bara att ge sig iväg, mer eller mindre hals över huvud.

Och så en sak till, som inte drabbade familjen så hårt men däremot honom själv. Han hade en kappseglingsbåt i största yachtklassen, den enda tingest han älskat och föreställt sig att han aldrig kunde skiljas från. Några skolpojkar brände ner den, det enda han hade kvar var en brandskadad rorkult.

Saltsjöbaden var det ja. I Stockholm träffade han Wallenberg som berättade om sitt projekt att bygga det moderna drömsamhället ute vid havet. Det föreföll som en storartad möjlighet redan då och det gjorde det fortfarande. En mycket sundare miljö för barnen och ändå bara en halvtimme med tåg in till stan.

Tja, ungefär så kom han till Saltsjöbaden. I förstone kunde det verka mycket annorlunda än att tvingas hit på grund av sån där svartlistning, men kanske ändå inte. Lauritz och hans familj hade tvingats hit på grund av tyskhat. Men sådant fanns inte här. Tvärtom, Sverige stod på Tysklands sida och hade en tysk drottning, här hade barnen inget att frukta i skolan.

Gottfrid Lindau hade lyssnat mycket uppmärksamt utan att avbryta med några frågor på en god stund. Kanske hade han, slog det Lauritz, förstått att så här hade den flyktade bergensiske ingenjören aldrig berättat för någon, åtminstone inte så drastiskt kortfattat. Det var också som om han sammanfattade för sig själv, en plötslig bikt inför en helt okänd snickare som dessutom var internerad kommunist. I sådana lägen fick man inte avbryta. ”Hur klarar sig pojken i skolan nu, jag antar att han förstås går i Tattbyskolan och inte i gratisskolan i Neglinge, men hur går det med norskan?” frågade Gottfrid efter en lång tankfull tystnad.

27

”Han talar faktiskt svenska”, sade Lauritz och sken upp. ”Jag tror mig höra att det blir lite svorsk ibland, men han har fått mycket beröm i skolan för det där.” ”Vet du om att vi har Sveriges bästa båtvarv här i Saltsjöbaden?” frågade Gottfrid som också han verkade lättad över att det svarta molnet över samtalet dragit undan så fort. ”Nej”, sade Lauritz, ”det visste jag inte. Eller vid närmare eftertanke … jag kan ha hört något i den vägen, men du vet, båtar och svenskar … vadå för båtar?” ”Segelbåtar, kappseglingsbåtar. Plyms varv i Neglinge, det tror jag du ska besöka nån gång. Jag vet vad jag talar om.” ”Hur kan du veta det, vet du något om kappsegling?” ”Nej, lika lite som golf och tennis. Men jag är snickare, har arbetat med mina händer och trä hela livet. Det jag sett nere hos Plym kan jag inte ha misstagit mig på.”

Lauritz försökte artigt att inte visa sin skepsis. Det var mycket mer än jämna limfogar som skulle till för att skapa en modern kappseglingsbåt. Men en kort visit, om inte annat så av artighet, kunde han väl kosta på sig borta på det där varvet.

Kanske någon gång när inget bättre fanns att göra. ”Hur länge tror du att du ska sitta internerad?” frågade han för att lika definitivt byta samtalsämne som Gottfrid gjort för en stund sedan. ”Tills kriget är över, antar jag. I sin outgrundliga visdom anser vår överhet att såfort Tyskland vunnit blir det frid på jorden. Vilket på något sätt skulle innebära att inte heller Ryssland vågar anfalla Sverige och då kan man väl släppa ut åtminstone en enstaka kommunist i Saltsjöbaden.”

Lauritz skrattade för första gången under deras samtal och 28

var nära att på nytt erbjuda sin silverplunta med konjak, men fann sig och tog sig själv en hutt. ”Ja, jösses”, sade han. ”Låt oss hoppas på en snar tysk seger, det här ohyggliga eländet har dragit ut alldeles för länge. Är du förresten snäll och vaktar mitt gevär medan jag går och lättar på trycket?”

29