Peter Gissy Jessica Palmgren
Lita p책
Millie!
BERGHS
Av Peter Gissy och Jessica Palmgren har Berghs Förlag även utgivit Millie – världens bästa kompis, 2010 Heja Millie!, 2011
Text © Peter Gissy 2011 Illustrationer © Jessica Palmgren 2011 © Berghs Förlag AB, Stockholm 2011 Omslagstypografi och sättning: ReklamMontage, Eskilstuna Tryck: Scangraphic, Polen 2012 ISBN 978-91-502-1919-7 www.berghsforlag.se
Födelsedagsmorgon Jag tog ner fotbollen på bröstet och lyfte den över målvakten. Medan bollen singlade genom luften mot det tomma målet började någon klappa mig i ansiktet. Ansiktet? På avstånd hörde jag sång. ”Ja, må hon leva… ja, må hon leva …” Då vaknade jag.
5
Mamma och Ebbe stod vid min säng. Det var tidig morgon. Ebbe är min lillebror. Han är snart fem år och han hade Nallis med sig, och mamma hade sin morgonrock på sig. De var de som sjöng. Det var min födelsedag! Inte nu, ville jag säga till dem. Jag var fortfarande kvar i drömmen och ville veta om det blev mål eller inte. Mamma hade en bricka med yoghurt och en smörgås. Ett stort paket låg där också. ”Grattis, Millie”, sa hon och pussade mig på kinden. ”Men vakna då!” sa Ebbe och ryckte mig ivrigt i håret. ”Du har fått paket.” Min lillebror kan vara hårdhänt ibland. Särskilt när han vill veta vad det är i ett paket som inte är hans. Jag öppnade förstås paketet direkt. Ett Hannah Montana-badlakan.
6
Jag hade önskat mig det länge! ”Du kan ha det när du duschar efter gympan”, sa mamma. ”Tack”, mumlade jag. Mamma såg hemlighetsfull ut när hon drog fram ett brev som hon höll gömt bakom ryggen. ”Det här är också till dig, men …” Hon kom inte längre förrän telefonen ringde. Mamma ville att jag skulle svara. ”Det är nog mormor”, trodde hon. Hon hade rätt. ”Grattis på nioårsdagen, min lilla flicka”, sa mormor. ”Jag kommer över i eftermiddag så har vi tårtkalas.” ”Då är Eric här också”, sa jag. Eric är en av mina klasskompisar. Han och jag är bästisar. Igår kväll lyckades jag övertala mamma att han skulle få bo hos oss medan hans pappa reste bort. Jag sa det till mormor.
7
”Hans pappa ska åka till England och vara borta en vecka. Mamma ville inte först, men det blev så ändå.” ”Ja, du, Millie, det brukar bli så med dig”, sa hon och skrattade. När jag lagt på luren satte jag mig upp och öppnade brevet från mamma. Det stod bara några rader. Vi skulle åka och besöka min bästa kompis, Hilda, som bor i Skogsele i Norrland. Jag gapade av överraskning. Jag hade inte träffat Hilda på jättelänge – inte sedan hon flyttade från Göteborg för ett par år sedan. Vi brukade ringa till varandra ibland och alltid brukade vi säga att vi skulle ses snart. Nu skulle det bli verklighet! ”Jag tänkte att vi skulle åka dit upp”, sa mamma. ”Fast nu vet jag inte om vi kan komma iväg …”
8
”Varför inte?” ”Vi ska ju ta hand om Eric nästa vecka. Fröken Envis ville ju det igår, eller hur? Han kan ju inte vara kvar ensam här.” Mamma kallar mig Fröken Envis när hon
9
tycker att jag bara ska ha min vilja fram hela tiden. ”Men mamma …” Jag kom inte längre förrän Ebbe sa det som också jag tänkte: ”Han kan väl följa med, mamma.” Fundersamt drog hon honom till sig, så skakade hon på huvudet. ”Till Hilda? Nej.” ”Jo, mamma!” utbrast jag. ”Det är inte så enkelt, Millie. Han måste ha tågbiljett. Det kostar pengar. Och kanske det inte passar Hilda och hennes familj.” Hon reste sig. ”Och tror du Eric vill? De har ju aldrig träffats förut, han och Hilda. De känner ju inte varandra.” Jag nickade ivrigt. ”Han kommer att gilla Hilda. De är mina två bästa vänner. Det ordnar sig, mamma.” ”Just det”, sa Ebbe.
10
Hon såg tveksam ut när hon gick mot dörren. ”Vi får prata om det i eftermiddag, Millie. Skynda dig att klä på dig nu. Du måste till skolan. Du är sen.”
11