9789197657013

Rugbymatch på liv och död Direkt vid ankomsten till Kalmar gör sig rugbyn gällande.

Vi plockar med oss ett exemplar av Cityrapporten, stadens gratistidning, där ”Rugby – rivalernas kamp” är satt som översta rubrik. Vid en parkering frågar vi en medelålders kvinna om vägen, men får ett stressat svar att hon måste iväg – hon är rugbymamma, säger hon. Vid Stortorget stannar vi för att ta några bilder på den närliggande domkyrkan.

– Är det rugbyn? muttrar en gammal man stödd mot sin rullator.

Drygt fem timmar senare förstår vi uppståndelsen.

45 minuter kvarstår till intåget till rugbyn och ändå är Kalmar sporthall, med kapacitet för 1 400 personer, fylld till bristningsgränsen. Larmet vet inga gränser. På ena sidan finns Stagneliusskolan och Jenny Nyströmsskolan, för dagen förenade i ett gemensamt lag, klädda i rödvita färger och med en egen trumorkester. På andra sidan står Lars Kaggskolan, den tredje kommunala skolan i stan, i svart-guld, med en orkester i orangea rockar.

Men vi börjar från början.

Skolkamper, större idrottsevenemang mellan skolor, finns i dagsläget i ett antal svenska kommuner, och då inte enbart på gymnasienivå. Oftast handlar det om enklare fotbollsmatcher, möjligen ackompanjerade av anspråkslösa hejarklackar och särskilt engagerade idrottslärare. Inte sällan har kamperna kopplingar till Skol-DM och Skol-SM, de turneringar som arrangeras av Svenska skolidrottsförbundet.

På vissa ställen i landet har dock skolkamperna växt och blivit årets höjdpunkt och det arrangemang som betyder

mest för skolandan. I Sverige handlar det framför allt om fyra stora arrangemang: Karro-Risbergska-Rudbeck-kampen i Örebro (lekar), Katte-Skrapan-kampen i Uppsala (friidrott), Teknis-Bäckäng-kampen i Borås (fotboll) och Stagg-Kagg-Jenny-kampen i Kalmar (rugby).

Vem som anordnar det största arrangemanget är svårt att säga, men sannolikt går rugbyn i Kalmar segrande ur leken. Den första rugbymatchen hölls redan 1968, och lockar alla tre kommunala gymnasieskolor i staden.

Matchen har ett gigantiskt kringarrangemang och har dessutom växt sig stark helt utan inblandning från några utomstående aktörer, som nationella elevrådsorganisationer. Traditionen är helt och hållet elevkårernas verk.

Så är också stoltheten påtaglig när vi anländer till Stagneliusskolan. Emma Gustafsson, sekreterare i elevkårsstyrelsen, tar emot oss och pekar direkt ut platsen utanför gymnastiksalen där Köningen äger rum, det arrangemang då de åtråvärda biljetterna till rugbymatchen släpps.

– Folk är som galna. Biljetterna släpps vid midnatt, men folk köar redan under eftermiddagen. Men det brukar vara en väldigt fin stämning under kvällen. Det är ju i början av oktober, så folk har yllehalsdukar och filtar med sig. Så sitter folk här, kanske sexhundra personer, och dricker varm choklad i väntan på att biljettsläppet ska börja, berättar hon och pekar ut uppsamlingsplatsen utanför gymnastiksalen.

På skolgården möts vi av nästa tecken på eftermiddagens skolkamp: en tre gånger fem meter hög hönsbur, skickligt hopsnickrad och med ett levande innehåll: fyra höns och en tupp. På framsidan finns piken från

91

motståndaren Lars Kaggskolan: en skylt med texten ”Staggs förstafemma”, en refererens till de fem rugbyspelare som medverkar på plan under rugbymatchen. Vi skrattar. Byggnationen är skickligt utförd och överrumplande. De rektorer som oroar sig för oseriösa bus behöver sannolikt inte oroa sig i Kalmar – här är ambitionerna högre satta.

– Det är tradition att båda skolorna gör något slags upptåg inför rugbydagen. På Stagnelius har vi exempelvis Sektion S, som är en bus-sektion inom elevkåren, och som gör liknande byggnationer på Lars Kaggs skolgård.

Fast nuförtiden stämmer sektionerna alltid av sina bus med rektorerna innan de genomförs. Det blev för mycket ett år när fordonseleverna på Kagg hade lyckats svetsa en ihålig bil runt ett stort träd på Stagnelius skolgård, skrattar hon och refererar till något som rugbyn i Kalmar gjort sig känd för inom elevrådsvärlden: att alla elever på skolan deltar, även elever från program som på andra skolor hade hamnat utanför.

I lärarrummet möter vi Per-Jakob ”Joppe” Wiberg och Per Larsson, lärare i samhällskunskap och historia respektive tyska och latin, som båda tar en kopp kaffe inför eftermiddagens lektioner.

– Det är ett viktigt arrangemang, säkert årets höjdpunkt för de flesta eleverna. Och det märks ju i kommunen, i lokalmedia och på stan. Rugbyn är stor i hela kommunen, säger Joppe.

Han intygar att rugbyn och elevkåren är en viktig konkurrensfördel gentemot de, i jämförelse med andra större

92

svenska städer, relativt få friskolor som etablerat sig i Kalmar. Enligt många bottnar detta i att Kalmar kommun har tagit väl hand om traditionerna på Lars Kagg-, Jenny Nyströms- och Stagneliusskolan.

Per, Joppes kollega, är dock något mindre övertygad, och egentligen den enda skeptiska lärare vi möter. För honom symboliserar rugbyn en ökad ”amerikanisering” av det svenska samhället.

– Jag är kanske lite konservativ, men det är bedrägligt vilket inflytande USA har haft på ungdomskulturen. Nu är väl rugbyn egentligen en kalmaritisk företeelse, men cheerleaders och allt det andra – jag är inte helt bekväm med det. Men det är svårt att förneka att rugbyn skapar en positiv vi-känsla som gör mycket för skolan.

Men Joppe har en annan förklaring, som också bekräftas av både Stagnelius och Lars Kaggs matchblad under rugbymatchen: rugbyn startade 1969 när den årliga handbollsmatchen mellan skolorna blev så vild att en mer anpassad sportform krävdes. Så föddes ”mattrugbyn”, en inomhusvariant av rugby, med egna regler och ett något annorlunda upplägg. Joppe berättar att debatten de senaste dagarna varit vild i Östran, lokaltidningen i Kalmar, när en medlem i Svenska rugbyförbundet protesterat mot att skolans rugbykamp benämns just som rugby. Joppe skrattar och vi slår fast att rugbyn kanske ändå är en kalmaritisk tradition, upprätthållen av skolornas elevkårer.

Från cafeterian hörs tonerna av Opus Live is life, en av de låtar som ofta används i sportsammanhang. Här sitter hela Stagnelius/Jenny Nyströms tjejtrupp. Alla bär likadana träningsoveraller och majoriteten har håret flätat i

intrikata mönster. Sarah Håkansson och Patrik Långberg, lagkapten respektive tränare, berättar att håruppsättningarna inte bara skyddar håret under matchen utan även stärker lagkänslan.

– Det har varit uttagningar och förberedelser under hela hösten. Vi började i september med öppna träningar, som avslutades med en uttagningsmatch där de bästa spelarna plockades ut. Efter det har vi tränat fyra gånger i veckan och åkt på ett längre träningsläger, berättar Sarah och pekar därmed ut vad som utmärker rugbyn i Kalmar mot andra skolkamper: de minutiösa förberedelserna.

– Rugby är en extremt fysiskt krävande sport. Vi har ändå tjugo tjejer i truppen, men man orkar inte vara inne på plan längre än några minuter. Så är det för killarna med. Just därför krävs så hårda förberedelser, säger Patrik och berättar om armhävningar och övningar med trästockar.

– Men det är ändå värt allt slit. Kommer man utifrån förstår man inte vilken stolthet det är att få representera sin skola. Och inramningen kring arrangemanget är speciell, säger Sarah.

Hon lägger till att hon hoppas på en dubbelseger, det klassiska begrepp som på Kalmars skolor betyder att en skola tar hem segern både för kill- och tjejlaget. Förra året vann Stagnelius killag för femte året i rad, medan tjejerna blev slagna med 12-6 av Lars Kaggs tjejlag. Målet är revansch.

Borta på Lars Kagg, fem minuter från sporthallen, möts vi av samma sak som på Stagnelius. Det ligger förväntan i

96

luften och utanför matsalen väntar en kö med minst tvåhundra personer på att få hämta ut sina bokade biljetter.

I elevkårsstyrelsen rum är aktiviteten febril och utanför cafeterian hänger en stor skylt med texten ”Om 1 dag”, en nedräkning som tycks ha varit igång länge.

På vägen mot hallen skyndar grupper av människor förväntansfullt mot matchen. Några försöker att hinna före oss, antagligen för att få tag på de få biljetter som fortfarande finns kvar eller för att hugga en av de mer åtråvärda läktarplatserna. Vi lämnar över våra biljetter till vakterna och kliver in i sporthallen. Väl inne i byggnaden dånar ljudet av trummor och hejaramsor i sporthallens korridorer, trots att vi är långt ifrån själva planen.

Vid ingången står sjukvårdare redo. De klassificerar rugby som en farlig sport, speciellt när den spelas inomhus, och berättar att den ofta leder till stukade fötter och rentav hjärnskakning. På plats har de en bår för att föra ut spelare som har skadat sig. Själva säger de att aldrig skulle ge sig ut på planen.

Trumvirvlarna ökar i styrka. Plötsligt hörs ett våldsamt dån som vittnar om ljudvolymen inne på planen: – KAGG!!! KAGG!!! KAGG!!!

– STAGG!!! STAGG!!! STAGG!!!

När vi väl kommer in blir intrycket chockartat. Vi är tillbaka där vi började, 45 minuter innan matchen, och på läktarna finns inte en enda ledig plats. Intensiteten är så hög att man kunde tro att det handlar om de avgörande minuterna av matchen. I mitten av Lars Kagg-läktaren står Klacken, en officiell sektion inom Lars Kaggs elevkår, bredvid Bandet, även det en sektion, med ett femtontal

personer klädda i orangea overaller som spelar på oljefat och virveltrummor. I taket cirkulerar ljusslingor och på planen står väldiga högtalare på plats inför intåget, den välregisserade ceremoni som inleder matcherna. Ljuset tänds och släcks om vartannat. Uppe på Stagnelius läktare ser vi en kille slå på en enorm bastrumma. På planen springer redan fotograferna från Östran omkring, medan medieelever från Lars Kagg filmar. Hejarklacksledarna hoppar upp och ned och viftar uppfodrande med händerna mot publiken. Jublet stiger.

Vi lämnar planen en stund för att se vad som händer bakom kulisserna. I kontrollrummet redigerar Lars Kaggs medieelever den film som produceras om arrangemanget.

Fyra teveapparater står uppställda ihop med två datorer.

På golvet ligger mängder av sladdar och vid ett hörn står bandspelare som gör om inspelningen till digital form.

– Det här är ett stort projekt. Vi har fyra videokameror plus ljud på plats ute i hallen, berättar Sandra Karlsson innan hon tvingas avbryta för att justera inställningarna på datorn.

– Får vi något ljud eller? frågar en kille längre bort.

– Sablar, jag kollar där ute.

Vid den ena läktaren har en samling äldre män och kvinnor tagit plats. Det visar sig vara Kalmarsunds gymnasieförbunds styrelse. Till skillnad från Karlstad och Helsingborg, som helt slagit ihop sina tidigare gymnasieskolor, har Kalmar en gemensam administration men samtidigt ambitionen att profilera de enskilda skolorna.

Anders Andersson är ordförande i styrelsen, där han

100

representerar centerpartiet. Han skräder inte orden när vi tar upp en fråga som uppmärksammats dagarna innan rugbyn: konsumtionen av alkohol på den efterföljande festen. Polisen och nätverket Kalmar mot Droger har gjort flera utspel, men väcker inte gehör hos Anders.

– Jag blir så besviken på att man ständigt fokuserar på de sju åtta elever som missköter sig, istället för att lyfta fram det positiva med arrangemanget, utbrister han.

– Här sliter över hundra ungdomar dag och natt med arrangemanget och så bemöts man enbart med negativ kritik. Detta är något att vara stolt över i Kalmar. Från gymnasieförbundet står vi helt och fullt bakom arrangemanget och vi har haft ett fruktbart samarbete med elevkårerna de senaste fem åren. Så länge eleverna sköter sig har de hållit sin del av avtalet. Tretusen elever ska inte behöva straffas för att några elever gör bort sig.

– Det finns ett stort värde i arrangemanget som många helt missar. Se på allt detta engagemang! En större vikänsla på skolorna är bara positivt. Det kan ena elever från olika program, från olika bakgrund, killar och tjejer – allt under en gemensam paroll. Jag ser inget negativt i det.

När vi träffar Sebastian Håkansson, vice ordförande för Stagnelius elevkår, gör han en liknande analys. Besvikelsen över att ha fått arrangemanget motarbetat lyser i hans ögon och han ser uppriktigt ledsen ut när han berättar om kritiken. Elevkårerna har känt sig motarbetade av kommunen och årets rugby har varit omgärdad av fler administrativa problem än tidigare år. Sebastian beskriver hur elevkårerna bollats än hit och än dit och hur många försökt sätta käppar i hjulet.

– Det har blivit så att elevkårerna plötsligt måste ta hand om samhällets problem. Men jag är tveksam till metoderna. Visst finns det en rimlighet i 18-årsgränser.

Men man måste samtidigt fråga sig vad som händer när man inför nolltolerans. Risken finns att man bara ökar frustrationen och drickandet på hemmafesterna.

Så släcks ljuset. Publiken tystnar. En dov baston hörs.

Intåget kan börja. ”Stagnelius var….” hörs en man med en röst som hämtad ur en gammal journalfilm. ”1823 flyttar han till Stockholm och de fattigare delarna av Södermalm. Bara en månad senare super han sig redlöst berusad och kastas i fängelse för fylleri. En månad senare är han död. Hans liv ses som en enda lång tragedi.” Alla på Lars Kagg-läktaren skrattar. I nästa sekund påbörjar journalfilmsspeakern sin redogörelse för Lars Kagg, en man som naturligtvis beskrivs i strålande ordalag, ”en av Gustav II Adolfs närmsta män, baron 1621, greve 1652, därefter riksmarskalk”. Jubel igen.

Så drar Lars Kaggs intåg i gång på allvar. Den ena ljusshowen efter den andra avlöser varandra. Fear of the dark med Metallica går igång och in på planen kommer spelare bärandes på Lars Kagg-flaggor.

Sedan följer Stagnelius intåg, även detta perfekt koreograferat, från rugbykillarnas afrikanska dans till den helt silvermålade kille som får representera Stagnelius simhoppare, den symbol som också finns som staty utanför skolan. Därefter inleds en märklig sekvens, där alla Stagneliuselever ställer sig i samma position som simhopparen

och sjunger Stagneliussången, ett slags nationalsång för skolan byggd på Auld lang syne. För en utomstående är effekten överväldigande och komisk på en och samma gång.

När intågen avslutats följer några minuter av snabba förberedelser. Högtalare lyfts bort och de tusentals pappersremsor som virvlat under intåget sopas undan. Så är rugbyn igång.

Händelseförloppet går snabbt. Tjejlagen inleder. På plan finns fem spelare var, iklädda svarta respektive vita matchställ, benskydd och bettskenor. Vid varje långsida sitter femton avbytare bredvid tre coacher som med pärmar i händerna iscensätter olika formationer. Hur taktiskt rugby är märker vi tydligt redan efter några minuter, när Kaggs kanske bästa spelare, Eva, plötsligt stannar upp på egen planhalva, fintar med den två kilo tunga medicinbollen, låter sina medspelare punktmarkera motståndarna, och plötsligt får fri lejd ända fram till motståndarnas mål.

På vägen rivs hon ned, med snart sex sju spelare över sig, men förflyttningen är ändå en framgång.

– Maja! Maja! Byte!

Ett byte går snett och Staggs coacher samlar laget till time out.

– De kör en specialvariant. Deras libero kliver upp och det måste ni vara med på. Är ni med?

Tjejerna nickar. Flera ser uppenbart andfådda ut.

Efter femton täta minuter följer killagens första halvlek. Här är tempot högre och tacklingarna grövre, även om tekniken tycks ha färre finesser. Efter bara tre minuter blåser en av de tre blåfärgade domarna av och visar ut en

101

Stagg-spelare. Tacklingen var för grov. Spelaren skakar på huvudet och vandrar moloken mot ena långsidan, där Lars Kaggs klack jublar, allt till ett frenetiskt trummande.

På planen bärs samtidigt en Kagg-spelare ut på bår under stora applåder. På respektive läktarsida startar trumvrålet ännu en gång, en vildsint sambatakt där långsidorna i otakt med varandra skanderar sin skolas namn.

Vi funderar över hur arrangemanget skulle te sig för en utomstående, och vad man skulle fästa avseende vid. Den stora mängden sponsorer? Texten ”Lars Kaggs rugby för evigt” vid ena långsidan? Det orangeklädda bandet? Oväsendet? Skriken? Stämningen? Och frågan återkommer: vad är drivkraften? Vad får en skola att för en dag bli ett rugbylag?

På ett plan kan stämningen i hallen tyckas skrämmande. Skolorna driver ofta med varandra på ett sätt som kan ses som både skämtsamt och olustigt. ”Krossa dieselråttorna!” står det exempelvis i Staggs matchprogram, med hänvisning till Kaggs fordonsprogram, ett av de program som generellt brukar ha låg status bland ungdomar. ”Staggs klack tar ingen bira bara tjack” kontrar Lars Kaggs programblad. Både skolorna kan dock enas i sloganen ”Stagg är disco, Kagg är rock’n’roll”, något som båda vid tillfällen skanderar i takt. Syftet är om något att driva med skolornas bägge rykten – Stagg ses som ”snobbigt”

102

av elever från Kagg, medan Kagg enligt Stagg har en mer slapp stämning.

Medan tjejlagen ännu en gång rusar in på kamp landar vi i en diskussion om identitet och tillhörighet. Vad förklarar den identifikation som dessa 1 400 elever känner?

Vad gör att också gamla elever från skolorna syns till längst upp på läktarplats? Här samlas en mängd människor som upplever en stark tillhörighet till en gemensam sak – och, som Anders Andersson från gymnasieförbundet påpekar, känner en vi och dem-känsla. Är inte det en tveksam tillhörighet? Borde inte alla inkluderas? Finns det egentligen positiva aspekter i rivaliteten, hur mycket gymnasieförbundets styrelse än poängterar att den är en naturlig del av profileringen av skolan?

Visst hörs en och annan tveksam kommentar. Visst refereras det till de aktuella skolornas program, på ett sätt som för den oinvigde framstår som illvilligt. Men stämningen känns aldrig hätsk, aldrig fientlig. När ramsor ropas är det främst av glädje. I spelarnas ögon finns ingen hatisk blick, och inte ens när ett tveksamt domslut dömer bort ett mål drabbas hallen av några överdrivet upprörda känslor.

Vid åttatiden dyker det upp ett SMS från Stagnelius elevkår: ”Det blev dubbelseger!!! :D Hoppas att ni är nöjda med i dag! :)”. För Kalmars gymnasieelever återstår det avslutande firandet på årets stora evenemang.

Malmö kommun ändrar kurs Matz Nilsson dyker upp i våra liv första gången våren 2004. Då ska den första elevrådstjänstemannen i Malmö anställas och Matz gör ett dubbelt intryck: ena stunden stor acceptans för ett brett engagemang och informella strukturer, andra stunden enbart öppen för formella beslutsprocedurer och Malmö kommuns dåvarande honnörsord skoldemokrati.

Det är därför med viss tveksamhet vi kliver in i Malmö Borgarskolas elevcafé för intervjun. Kommer vi att få höra ytterligare några av de schabloner som vissa kommuntjänstemän gärna svänger sig med? Ännu en utläggning om ”reellt inflytande” och ”fostrande av demokratiska medborgare”? Eller har Matz tagit åt sig av de senaste årens framgångar från Malmös elevråd, med några av landets snabbast växande elevråd och två heltidsanställda tjänstemän till sitt förfogande?

Vi skakar hand och slår oss ned vid ett bord i cafeterian.

Då som nu tjänstgör Matz som utbildningsdirektör för Malmö kommun, den högsta tjänstemannaposten inom utbildningsförvaltningen – ett ansvar som innefattar 1 700 anställda, 14 gymnasieskolor och den kommunala vuxenutbildningen, vilket sammanlagt blir 17 000 elever, varav 10 000 gymnasister och 7 000 vuxenstuderande.

Trots att ansvaret för grundskolorna i Malmö ligger på stadsdelsnämnderna är Matz en av de tjänstemän i staden som har tyngst ansvar.

– Malmö är Sveriges yngsta stad, alltså den stad som har flest unga invånare. 25 procent av invånarna har också utländsk bakgrund, varav en övervägande majoritet är unga. Det ställer höga krav på kommunen att skapa

mötesplatser. Det är som Ilmar Reepalu, kommunalrådet, och Agneta Eriksson, min chef i utbildningsnämnden, säger. Hela kommunens framtid hänger på att vi lyckas skapa möten mellan unga människor. Det är där Malmös framtid kommer att avgöras, inleder han och introducerar det som senare ska bli samtalets tema: hur Malmö kommun svängt i sin syn på elevers organisering och skolornas roll som sociala mötesplatser.

– Det har definitivt skett en attitydförändring. Det finns formella delar av elevers inflytande som vi har en skyldighet att möta och det jobbar vi hårt kring. Varje gymnasieskola ska ha en skolkonferens och när skolan genomför årliga kvalitetsredovisningar ska elever tillfrågas. Men det finns även andra aspekter och där har vi svängt sedan 2004, när vi träffades sist, säger han.

– Man måste också erkänna det informella engagemanget. Nu ser vi hur föreningsverksamheten varje år fördubblas på gymnasieskolorna i Malmö och det är något vi måste förvalta. Vi ser också att de skolor som redovisar högst trivsel är de skolor där skolan, utöver lektionerna, blivit en social mötesplats med möjlighet att engagera sig, säger Matz med emfas och lyckas de kommande minuterna tangera denna boks huvudbudskap i en sådan utsträckning att det vänder upp och ned på det tidigare intrycket av Malmö kommun.

Inte bara visar sig Malmö kommun på allvar tävla med de kommuner som satsar mest resurser på skolan som social arena – som Stockholm, Göteborg, Uppsala, Karlstad och de övriga skånska städerna Helsingborg, Kristianstad och Lund. Man går också om de övriga

223

kommunerna genom att blicka mot framtiden. Matz berättar exempelvis hur föreningslivet är en viktig variabel vid ombyggnaden av St Petri skola och Malmö latinskola, två av de skolor som har starkast elevråd.

– Vi är inte där ännu, men nästa steg är att göra skolan till en arena för elevers fritid, att öppna upp lokalerna på kvällar, helger och lov för att lyfta in det civila samhället och folkrörelserna i skolan. Jag hoppas att de kommande föreningslokalerna på St Petri och Latinskolan blir en del av det, ett sätt att från kommunens sida tydligt signalera att vi ställer oss bakom detta engagemang och att vi gärna ser mer av det, säger Mats.

Men är allt verkligen så ljust som Matz beskriver det?

Har Malmö kommuns svängning enbart positiva konsekvenser? Vi utsätter Matz för en del av de motargument som kan finnas mot skolan som social arena – riskerna med att släppa ungdomar mer fria och de konservativa tendenser som kan uppkomma när gemenskapen avgränsas till en enskild skola. Men Matz skakar på huvudet.

– Det är helt avgörande att vi lyckas skapa en vi-känsla på Malmös skolor, skulle jag vilja säga. Vi måste ha mer av en vi-känsla i samhället i stort och där är en positiv skolanda viktig. Sedan ska det vara just en positiv anda, inte den gammaldags hierarkiska, där man påstår sig vara förmer än andra, utan en varm och välkomnande stämning, lägger han till.

Vi reser oss för att gå bort mot Malmö Borgarskolas aula, där MB Entertainment anordnar Singstar, en tevespelsstyrd allsång, denna gång med storpublik. På vägen fördjupar Matz sin syn på hur Malmö kommun resonerar.

224

– Skolan har ett primärt uppdrag, kunskapsuppdraget.

Det är där vi ska lägga våra resurser och ställa så höga krav som möjligt. Men vi får inte glömma bort att skolan också är en stor del av ungdomarnas tonårstid. Det är i skolan man träffar nya kamrater, möter kultur och bygger sin identitet. Då måste vi också betona att vi har ett parallellt uppdrag, ett fostransuppdrag, där vi ger eleverna möjlighet att engagera sig och ger dem de resurser som krävs för att göra det till verklighet.

2006 fick Malmö kommun utmärkelsen Årets ungdomskommun tack vare arbetet med mötesplatser för ungdomar. Priset brukar annars fokusera på ”ungdomars reella inflytande”, där så kallade ungdomsråd, av kommunen initierade forum för ungdomars inflytande, ofta premieras. SECO har ofta påtalat att resurserna från ungdomsråden skulle satsas bättre på skolans föreningsliv, för att skapa möjlighet till en mer självständig organisering.

Inte heller Matz är överdrivet entusiastisk inför systemet med ungdomsråd.

– Jag är inte säker på att det är där ungdomars behov ligger. Ungdomsråd blir nog ofta en angelägenhet för förvaltningen snarare än för ungdomarna själva. Däremot ser jag en ökad framtid för politik i skolan. Det är där ungdomspolitiken borde komma in. Vi borde vara mer öppna för de politiska ungdomsförbunden och för politiska skolföreningar. Där har vi något att arbeta vidare med framöver.

Fredrik Oher är tidigare elevrådstjänsteman och ansvarig för Malmös elevråd, den samarbetsorganisation mellan elevråden i Malmö som ligger bakom Malmös

förvandling från en svag elevrådsstad till en stark. Han gör en bekant analys.

– Det kan låta tjatigt att säga det, men under 1990-talet dog mycket av den tidigare elevrådskulturen i Malmö ut.

Nu hade väl aldrig Malmö legat i framkant tidigare, men det fanns ändå starka elevråd på Borgar, Petri, Heleneholm, Latin och Pauli, säger han.

– Men nu har det skett en vändpunkt och det innebär också att skolorna följer varandra. Fastän Malmö är tredje största stad finns det ändå mycket kontaktytor mellan skolorna. Folk på Petri känner folk på Borgar som har en kompis på Heleneholm som i sin tur har sin flickvän på Pauli, och det gör att idéer och metoder sprids. När en sak dyker upp på en skola ser man den ofta på en annan skola några veckor senare.

Fredrik pratar om att tendensen var den samma under 1990-talet. Samarbetet mellan elevråden i Malmö har alltid varit starkt – med gemensam skolkatalog och gemensam utdelning av alla hjärtans dag-rosor och julkort – men på 1990-talet fick det förmodligen en mer destruktiv än konstruktiv inverkan, enligt Fredrik.

– Mycket av det överdrivet formella kom från Gimso, den dåvarande samarbetsorganisationen och det som i dag heter Malmös elevråd. Från deras håll ägnade man ofta mer tid åt att diskutera stadga och mötesprocedurer än att faktiskt göra något. Det färgade nog av sig.

Fredrik säger att det är många och långa diskussioner som ligger bakom Malmö kommuns vändning, där

Malmös elevråd och elevrådstjänstemännen varit en viktig part i att utmana de tidigare värderingarna.

– Men det är också roligt att se hur snabbt man tagit till sig idéerna och gjort dem till sina egna. Ta bara det här med att man planerar nya föreningsrum när man bygger om Latinskolan och St Petri skola. Nu syns det att kommunen är en pådrivare och en egen aktör i det här arbetet.

Det är glädjande.

Fredrik säger att förändringen också kommit underifrån, när nya skolföreningar startats upp och skapat en känsla av att något håller på att hända.

– Det har funnits en öppenhet från förvaltningens sida.

Man har besökt skolorna och sett hur det verkligen fungerar. Till skillnad från många andra förvaltningar har man skaffat sig kunskap. Man förstår de olika alternativen och varför eleverna valt att organisera sig på ett visst sätt.

Vi diskuterar hur kommuner satsar på ungdomar i allmänhet. Fredrik är skeptisk till stadsdelsnämndernas satsningar på ungdomsråd i Malmö, men ger samtidigt en del beröm åt andra satsningar från kommunens sida.

– När Malmö kommun blev Årets ungdomskommun 2006 var det framför allt på grund av arbetet med mötesplatser för ungdomar. Det är man duktiga på, som med Stapelbäddsparken och Arena 305, det ena Europas största utomhusanläggning för skateboard och det andra ett kulturhus för gymnasister. Där samlas folk och gör saker för att de själva vill det, och inte för att det kommer från vuxna.

225