ANDRESONEN
Av Alexander Söderberg Den andalusiske vännen, 2012
isbn 978-91-1-305206-9 © Alexander Söderberg, 2014 Norstedts, Stockholm Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslag: Sven Dolling Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1 (Biarritz)
Han var relativt lång och välbyggd med det där speciella utseendet en människa har som tillbringar sina dagar i solen. En blandning av fåror och rynkor i huden tillsammans med en överdos av sol i ögonen – en friskhet, en naturlig glädje. Arbetsdagen var slut och Eduardo Garcia tog sig från fören, längs sidan av fartyget mot dess akter. Där äntrade han en öppen båt som låg förtöjd i anslutning, drog på sig en vindjacka och flytväst. Det var januari. Dagstemperaturen låg runt tiogradersstrecket men kylan från havet var hård och karg. Han svängde ut och styrde i hög hastighet över de rullande dyningarna in mot fastlandet och Biarritz. Han levde ett stilla liv, Eduardo Garcia. Ett liv som han själv valt. Men egentligen hette han Eduardo Guzman, och levde under annat namn sedan en evighet tillbaka. Hade lämnat Spanien och Marbella i sena tonåren tillsammans med flickvännen Angela. De hade begett sig till Frankrike och Biarritz för att surfa. Hittat sin plats och slagit sig ned. Ett nytt liv, ett nytt namn, ett nytt land. Nu, hundra år senare, hade de två pojkar och varsitt arbete. Han som marinbiolog, Angela som biträdande jurist på ett mindre advokatkontor i staden. Den enda förändringen i familjebilden var Hasani, en storväxt egyptier som knackat på deras dörr ett
7
halvår tidigare. Hasani var ditskickad av Eduardos pappa, Adalberto Guzman. Det hade hettat till i Stockholm. Eduardos bror, Hector Guzman, hade blivit påkörd av en rivaliserande grupp.
Eduardo såg sina söner där på piren när han närmade sig land, där stod även Hasani. En komisk bild. Den store egyptiern, alltid i kavaj, tillsammans med de två glada pojkarna med sina skolväskor över axlarna. Eduardo höjde armen och vinkade. Pojkarna vinkade ivrigt tillbaka. Hasani gjorde likadant men mer reserverat, som om han förstod att Eduardos vinkning inte var menad åt honom. Men samtidigt, han ville inte verka oartig. Sådan var Hasani. Eduardo gick med sina söner upp genom staden från småbåtshamnen, hand i hand genom gatorna som förde dem till kvarteren bortom turiststråken. Så här såg det ut varje dag, samma rutin. Barnen mötte honom efter skolan, de gick för att äta och dricka något innan de handlade och gick hem och lagade kvällsmål. Några steg bakom dem alltid Hasani, flåsande. Pojkarna föreslog Lord Nelson. Akvariet med levande fiskar och humrar lockade. Eduardo sa nej, han ville sitta ute, trots årstiden och den allmänt svala temperaturen. Stället låg vid ett litet torg, han gick ofta dit. Människor rörde sig överallt och Eduardo och pojkarna slog sig ned vid ett av de yttre borden. Hasani två bord bort. När Eduardo vinkade på kyparen och visade att han ville ha det vanliga, två apelsinläsk och en kaffe, ringde hans telefon i byxfickan. – Sí? Det var Angela i andra änden, hon sa att hon skulle bli sen, att värderingsmannen var på väg hem till dem, att Eduardo var tvungen att öppna. De hade pratat om att flytta till något större. Nu skulle de värdera sitt hus och titta på möjligheterna. Eduardo ville ha den 8
där värderingen. Men han ville också bara sitta där på uteserveringen en stund. – Okej, sa han och lade på luren. Vinkade på Hasanis uppmärksamhet. – Gå hem med pojkarna, släpp in värderingsmannen, jag kommer senare. Pojkarna protesterade men Eduardo lyssnade inte. Han ville att de skulle vara där Hasani var, alltid, han hade vant sig vid det. För även om det inte vilade något synbart hot över dem så var Hasani en extra försäkring. Pojkarna lämnade platsen med Hasani och försvann bort över torget. Eduardo såg efter dem, log åt deras kroppshållning som övertydligt vittnade om att de kände sig orättvist behandlade. Log ännu mer när de tvärt glömde bort orättvisan och istället började jaga varandra. Kaffet och apelsinläsken kom in på en bricka. Kyparen tittade efter barnen. – Ska jag ta tillbaka sodan? Eduardo skakade på huvudet. – Jag tar dem med mig hem, om det går bra? sa han och pekade på en tidning som kyparen hade ihoprullad under armen. – Och jag lånar gärna den där så länge. Eduardo drack ur sitt kaffe och skummade igenom huvudnyheterna, fann dem omgående ointressanta, bläddrade bak till sportsidorna, sökte fotbollsnyheter. En cykel närmade sig. En flerväxlad cykel med det karakteristiska tickande ljudet från navet. Eduardo tittade upp från tidningen. Cyklisten stannade snett framför honom vid caféets yttersta bordsrad som vette ut mot torget. Mannen som steg av cykeln var kortväxt och med en ryggsäck på ryggen. Han slog sig ned vid ett ledigt bord bredvid Eduardo och nickade när de mötte varandras blickar. Mannen var blek, snaggad … något med hans ögon … Eduardo log tillbaka och fortsatte att läsa ur tidningen. Han hittade listan över internationella ligor, läste och förfärades över 9
sitt Málagas svaga framgångar, ville inte tvingas hålla på Barca eller Real, antingen var det Málaga eller inget alls. En vind svepte in över torget, tog försiktigt tag i övre delen av tidningssidorna och vek dem inåt, fick dem att fladdra tyst. Och mitt i det, den tickande cykeln som nu lämnade caféet. Eduardo tittade upp och följde cyklisten innan hans blick föll ned i tidningen igen. Så trängde sig en minnesbild in i hans medvetande, en bild av cyklisten. En bild som sa att något inte var rätt, att något saknades. Eduardo tittade upp igen, cyklisten var borta. Hans blick gick till bordet där mannen just suttit. Vad hade han sett? Hade mannen sett mindre ut när han försvann, fattades något? Hade han glömt något? En jacka? Nej, något annat. Eduardo sökte och letade i minnet … Ryggsäcken! Han böjde sig ned. Ja, ryggsäcken stod där under stolen. Den var svart, stod alldeles still som ryggsäckar i allmänhet gör. Men den här tycktes ha ett liv. Som om Eduardo kunde se något som inte gick att se, ett liv där inne som snart skulle få ryggsäcken att röra på sig. Vilket den också gjorde. Hastigheten i en känsla är kanske något snabbare än ljusets hastighet. Därför hade Eduardo tid att hinna känna en nanosekund av tacksamhet. En kort men varm och intensiv tacksamhet att Guds hand hade fört bort hans två älskade söner från den här värdelösa situationen som just i detta ögonblick greppade tag om honom och slet hela hans existens i stycken. Värmen från den hårda och intensiva explosionen förångade allt i närheten, kaffet, apelsinläsken. Men även hans saliv, tårar, svett, blod, kroppsvatten. Allt det som tidigare varit Eduardo Guzman försvann ut i det oändliga intet.
10
2 (Stockholm)
Istapparna hängde långa från hängrännorna. Kylan var där, knappt någon snö. Vintern var velig det här året. Sophie promenerade och Albert rullade bredvid henne i rullstolen, långsamma tag med armarna, höll hennes hastighet. De talade sällan så här tidigt på morgonen. Hon nuddade ibland med sin hand vid hans axel. I ögonvrån kunde han ha varit en liten pojke. Men det var han inte. Snart sjutton år. En tonåring som vårdade sitt yttre, sportade och gjorde allt han kunde för att leva ett så normalt liv som möjligt med ryggmärgsskadan. Men livet var helt klart annorlunda efter att han hade blivit påkörd ett halvår tidigare, vännerna var färre men Anna var kvar. Sophie såg kärleken mellan dem, den var på riktigt. Det räckte och blev över för henne. Men det fanns något annat också. En sorg som han inte kunde hantera, som hon inte kunde hantera, som de inte kunde prata om. De kramade om varandra utanför tunnelbanenedgången vid Tekniska högskolan. – Puss min älskling, vi ses hemma sen. Han svarade med ett tonårsleende och rullade iväg mot hissen som skulle ta honom ned till perrongen. Han var stor nu. Hon ville inte det. Hon ville att han skulle vara ett barn för alltid, för då kunde ju hon vara en mamma, slippa bli ensam. Känslan var både sorglig och patetisk på samma gång. 11
Sophie väntade där, försäkrade sig om att Alberts tåg hade avgått. Då tog hon själv rulltrappan ned och hoppade på nästa.
Tunnelbanevagnen rusade genom underjorden. Sophie stirrade ut på ingenting. Vid Östermalmstorg steg hon av, promenerade runt en stund på gatorna vid Stureplan, kontrollerade att hon inte var förföljd. Steg sedan ut i trafiken och vinkade till sig en taxi. Sophie satte sig i baksätet och gav chauffören en adress uppe i city. När de närmade sig Sergelrondellen lutade hon sig fram. – Vänta, jag ångrar mig. Kan du köra två varv i rondellen och sedan ut på Sveavägen och fortsätta bort mot Frescati? Chauffören kastade en glimt på henne i backspegeln. – Visst, damen. Inga problem. Sophie vände sig om och tittade ut genom bakrutan. Det var inte gott nog, men en av tusen små säkerhetsdetaljer som Leszek tvingat på henne. Underskatta aldrig, sa han, om och om igen. Ingen bil följde efter hela varvet, hon hade inte väntat sig det heller. Sophie satte sig till rätta. Utanför, trafik, människor, bilar och en otydlig reflektion av sig själv i rutan. Hon hann uppfatta något kritiskt över sitt anlete. Kritiskt som om hon var på väg att svara på en förolämpning. Men så var det inte. Det kritiska i utseendet var en fysisk produkt av att hon konstant gick med rädsla, fruktan och ilska på samma gång. Taxin stannade i Kräftriket vid några vackra äldre tegelbyggnader, varav vissa var kopplade till universitetet på andra sidan motorvägen. Hon betalade chauffören kontant och gick in i en trevåningsbyggnad som huserade några mindre företag. Tog stentrappan upp en våning och öppnade en främmande dörr, gick genom en korridor, längs sidorna tomma och oinredda arbetsrum samt ett 12
mindre inglasat konferensrum, hon hann se att någon hade gjort matematiska uträkningar med svart tuschpenna på den vita tavlan. Det var invecklat, och utan att ifrågasätta förutsatte hon att det var bortom hennes förstånd. Vid slutet av korridoren öppnade Sophie en dörr och steg in. – Förlåt att jag är sen. Ernst Lundwall svarade inte, han satt koncentrerat och bläddrade igenom en mängd papper. Längre bort satt Leszek på en ensam stol. – Hej, Leszek, sa hon. Han hälsade inte heller. Det handlade inte om oartighet, han hälsade bara inte. Hon slog sig ned på den plats vid bordet där det låg en mobiltelefon. Sophie tittade på männen. Ernst, Hectors juridiske och ekonomiske livmedikus med en nästan overklig överblick över organisationen. En krångligt intelligent person med ett särpräglat ointresse för andra människor. Och Leszek Smialy, Hectors pappa Adalberto Guzmans livvakt under många år. Nu vid hennes sida, som någon otydlig blandning av skydd, vakt och övervakare. Hon såg sig om i rummet. Stora, höga fönster som vette ut mot Brunnsviken. Inredningen, äldre vackra möbler som skapade en enhetlig känsla av stil och kvalitet. Hon hade aldrig varit här tidigare, skulle aldrig komma hit igen. Så var det vid dessa möten som skedde återkommande en dag varje vecka. Alltid på en ny plats som hon fick reda på några timmar i förväg. Luren framför henne på bordet vibrerade. Hon väntade ett par sekunder innan hon lyfte den och svarade. – Ja? – Vilka är i rummet? Arons röst. – Leszek och Ernst. – Är högtalaren på? Hon slog på högtalarfunktionen på mobiltelefonen, lade den 13
platt på bordet. Det brusade en aning, kanske för att mottagningen var dålig uppe i bergen i södra Spanien där Aron befann sig. Det prasslade till, Arons röst igen. – Hectors bror, Eduardo, mördades igår i Biarritz. Om det hade varit tyst i rummet före samtalet så var detta något helt annat. Sophie tittade ned på sina händer i knäet. Hon kände inte Eduardo, hade bara hört talas om honom, Hectors bror … – Vad hände? frågade hon. – En bomb på ett café. Mer tystnad. – Var den avsedd för honom? fortsatte hon. – Vi utgår från det. Hon iakttog Ernst och Leszek. Ernst reagerade inte, han bara satt där med samma intetsägande uttryck över sig som alltid. Leszek däremot, han såg sorgsen ut, med armbågarna på knäna, blicken i golvet, som om luften just gått ur honom. Hon visste att han var den i rummet som bäst kände Eduardo, om än så lite. Han hade på Adalbertos order skickat Hasani till Biarritz för att skydda Eduardo och hans familj. Men vad hjälpte livvakter mot bomber? Leszek tittade upp. – Barnen? Angela? – De skyddas. Hasani har flyttat på dem. – Inez och hennes familj måste också säkras. Inez, Hectors syster, hade även hon tagit avstånd från broderns affärer. Bodde i Madrid, gift och mamma till två barn, en pojke och en flicka. – Jag ordnar med det, svarade Aron i högtalaren. Sophie smekte sina händer. – Vem gjorde det? frågade hon. Det brusade i högtalaren, bruset försvann när Arons röst kom tillbaka. 14
– … Jag vet inte. – Kan det ha varit en olycka, ett misstag? – Nej. – Men han levde under falsk identitet, hela familjen gjorde det? fortsatte Sophie. – Ja, det gjorde de, sa Aron, utan vidare förklaring. – Varför nu? Och varför Eduardo? – Säg det … Aron ändrade ton. – Ernst? sa han. – Ja? med koncentrationen i papperna. – Hoppa över allt som inte är angeläget just nu. Vad är kritiskt? Ernst tryckte upp glasögonen på näsan. – Tre saker, sa han. Först, Don Ignacio ligger på igen, han vill utöka, är påstridig, frågar efter Hector, vill prata med honom personligen. – Vad svarar du? – Samma sak som alltid, att det är så här överenskommelsen ser ut, av säkerhetsskäl. – Tror han på dig? – Nej, och jag tror att vi har dragit det här så långt det går nu. – Nummer två? frågade Aron. Ernst bytte papper och talade om andra affärer. Det handlade om förfalskningsindustrin där de satsade stora pengar på plagiat av livsmedel, märkesvaror och mediciner, om personer i börsbolag som de pressade på information. Sophie vred ett varv på ringen på högra ringfingret. Hon hade hållit på med det här i ett halvår, lyssnat på deras prat, gjort som hon blivit ombedd. Rest runt och träffat människor som hon avskydde. De flesta vuxna män med barns intellekt, fulla av plattityder och genuint dåliga på att spela sina gangsterroller. Hon hade också spelat en roll, någon hon inte var. Lugnat och gått i god för att Hector mådde bra och styrde allt från sitt göm15
ställe. Men det var lögn. Det gick inte bra, Hector styrde inte från sitt gömställe. Han låg fortfarande i koma. Det var Aron som styrde. Men även Ernst, Leszek och hon i en salig blandning. Allt för att hålla det sjunkande skeppet flytande. Hon hatade sin situation. Hon var rädd när hon gick till sängs om kvällen, rädd när hon vaknade. Hon ville inte vara med. Men hon hade inget val. Det hade Aron gjort klart för henne. Paradoxen var att hon trots detta någonstans kände sig säker och trygg, som om hon var bland vänner. Speciellt med Leszek. Han var ständigt nära henne och såg till att hon var skyddad, påminde henne alltid om läget de befann sig i, om positionen hon hade, om allvaret. Hennes trygghet var såklart artificiell, när allt kom omkring. Hon hörde sitt namn någonstans. Rumstiden kom tillbaka, Arons röst knastrade genom den klena högtalaren. – … Sophie? Ta telefonen. Hon tog telefonen från bordet, slog av högtalarfunktionen och satte den mot örat. – Ja? – Jag vill att du stämmer möte med Don Ignacio. – Varför då? – Lugna dem. Berätta om läget, men inte allt. Han lät återhållsamt pressad. – Vi måste ha dem på vår sida men vi kan inte utöka, inte nu. Be om deras tålamod. Höj betalningen om du måste. – Det där har Ernst redan sagt till dem, åtskilliga gånger. – Säg det igen. – Det kommer inte att göra någon skillnad. Orden blev hängande där. – Vi behöver tid. Det är skillnaden. Se till att ordna med det. – Det är ingen bra idé, Aron. – Jo, det är det. Hon hörde en antydan till desperation i hans röst. Han hade för mycket att stå i, för mycket att kontrollera. 16
– Var ska jag möta dem? – Du får åka till dem, be Ernst sätta upp mötet. – Colombia? – Det är där de bor.
17