9789113032993

Anna Jansson är författare och sjuksköterska. Hon debuterade 2000 med Stum sitter guden, och hennes romaner om kriminalinspektör Maria Wern har sedan dess nått stora framgångar och blivit utgivna i ett flertal länder. Av dem har Främmande fågel också gjort succé som tv-serie med Eva Röse i huvudrollen. Hon kommer även att spela Maria Wern i kommande filmer i serien som idag består av elva böcker. I år släpps också tre barnböcker i en ny serie där Marias son Emil Wern blir detektiv i Visby innerstad.

”Med några enkla tryck på tangentbordet kunde han via satellit se de små människornas vardagliga liv. Dessa vidskepliga och svagbegåvade trodde ännu på slumpen. Det gav honom en känsla av makt då han hela tiden kunde iaktta dem. När väderförhållandena var gynnsamma kunde han till och med observera deras aningslösa ansikten. Kanske var det just det som gav honom den största tillfredsställelsen.”

E TT NYTT FALL F ÖR MAR IA WE R N

ET T NY T T FA L L FÖR M A R I A W E RN

Först när givaren är död, 2009 ”Anna Jansson kan verkligen konsten att bygga upp spännande intriger, som gör att man får svårt att lägga ifrån sig boken, för nyfikenheten blir stor och man funderar på hur hon kommer att lösa det hela. Med Först när givaren är död har hon ännu en gång skrivit en bra och mycket läsvärd bok.”

Dagbladet Sundsvall

Den gamla Gotlandsmyten om havsfrun berättar om en ung kvinna som drunknade på sin egen bröllopsnatt. Sedan dess försöker hon i sin osalighet locka med sig män ned i djupet. Myten väcks till liv en tidig försommarmorgon när en sjuksköterska hittas mördad i Botaniska trädgården i Visby. Hon är klädd till brud.

Kriminalinspektör Maria Wern får i uppdrag att utreda fallet. Det blir en ojämn kamp där mördaren kan observera varje steg polisen tar. Med en intelligens och ett tekniskt kunnande som överträffar allt de trodde var möjligt planläggs en djävulsk strategi. Ondskan finns närmare än de tror.

”Det är helt enkelt en bra bok, underhållande och spännande.”

SR P4 Gotland

INTE ENS DET FÖRFLUTNA, 2008 ”Anna Jansson skriver med en galen underskruv det är omöjligt att inte imponeras av. När hon är bra är hon helt lysande, och som infam samtidsparodi över oss svenska medelålders kvinnor är det oslagbart.”

Dagens Nyheter

Besök även Anna Janssons hemsida: www.thriller.nu

”Maffigt spännande.”

Alkemins eviga eld

www.norstedts.se Omslagsdesign: Norma Communication / norma.se Omslagsbilder: Getty Images / Anna Jansson / Norma Arkivet Fotograf: Thron Ullberg

ISBN

978-91-1-302626-8

Aftonbladet

POJKE FÖRSVUNNEN, 2007

Alkemins eviga eld Spänningsroman |

”För läsaren väntar en spännande och välskriven roman med skarpsynta skildringar av moraliska konflikter och mänskliga tillkortakommanden.”

Aftonbladet ”Bäst just nu! En bra deckare har förutom den spännande intrigen och trovärdiga personbeskrivningar också en tydlig undertext. Den vill berätta något mer än bara historien om ett brott. Det lyckas Anna Jansson med här.”

TARA

ALKEMINS EVIGA ELD

Alkemins eviga eld_korrl채st.indd 3

2011-02-18 10:52:29

Av Anna Jansson har tidigare utgivits: Stum sitter guden 2000 Alla de stillsamma döda 2001 Må döden sova 2002 Silverkronan 2003 Drömmar ur snö 2004 Svart fjäril 2005 Främmande fågel 2006 Pojke försvunnen 2007 Inte ens det förflutna 2008 Hantverkarsvett är dyrare än saffran 2008 Först när givaren är död 2009 Drömmen förde dej vilse 2010 på andra förlag: I stormen ska du dö 2002 Dömd för mord 2003 Etiska dilemman i vården. Hur skulle du ha gjort? (med Agneta Blom) 2005 Etiska dilemman i vård och omvårdnad (med Agneta Blom) 2007 Åtta böcker i serien om Alex och Mia 2007 Klassresan 2010 Silverskatten 2010 Riddarnas kamp 2010

isbn 978-91-1-303299-3 © 2011 Anna Jansson Norstedts, Stockholm Utgiven enligt överenskommelse med Grand Agency Omslag: Norma Communication Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 4

2011-02-18 10:52:29

1 Natten mot den 21 juli 1969

D

en kvällen hade konstnärerna samlats hos Justus Hartman i Mästerby. De hade druckit äppelvin och ätit saffranspannkaka med salmbärssylt och vispad grädde. Detta för att fira att konstutställningen ”Is av Eld” hade blivit en succé som lät tala om sig på kultursidorna. Klotet av eld på glasblåsarens pipa, andetagen som genom exakt avvägning skapar liv och formar glaset är magi för den oinvigde. Snurra, blås, snurra … För mästaren och hans fyra unga konstnärsvänner hade utmaningen varit att fånga vinterns själ i opalglas, silverblått och kristall. Ljuskronan av istappar och lampan i form av en snöflinga, som gav ett spetsmönster av ljus, var Justus Hartmans mest omtalade bidrag. Han kallade ljuskronan Kung Vinters skägg. Angelikas optikblåsta bägare som återkastade ljuset när det sakta snurrades i handen hade också väckt stor beundran.

De övriga tre, Viktor Vadman, John Rask och Adrian Myhr, hade knappt omnämnts med en rad, trots yrkesskicklighet och talang. Till och med pojken, som var lärling, hade blivit intervjuad av en konstvetare på radio.

John tog det hårt och hans ton var besk. ”För att bli odödlig måste man vara segrare. Ingen minns den som kom tvåa. Eller också måste man vara debutant och upptäckas av recensenten för att få en stund i rampljuset. En recensent, som sen kan slå sej för bröstet för att ha haft blick för kommande kometer”, anförtrodde han Viktor när mästaren inte hörde dem.

9

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 9

2011-02-18 10:52:29

Vardagsrummet fylldes gradvis av den nedåtgående solens rödgula färger. Ett förföriskt ljus som speglade sig i Angelikas bruna lockar, smekte rodnad över den ljusa hyn och blev till ett farligt blänk i de mörka ögonen. När hon drog för de tunga sammetsdraperierna var hon väl medveten om deras blickar och den inverkan hennes skönhet hade på dem. Varje rörelse var utstuderat långsam och estetisk.

Vristerna som sträcktes, halsens vackra kontur i motljuset, siluetten av hennes timglasformade figur. Ett skuggspel. Det var inte för att förvilla och förföra, att behaga var hennes sanna natur. Det var John övertygad om.

De satt i absolut mörker, som man gjorde på den tiden när teven var ny i byn. Kaffet fanns på termos. Radiokakan kom fram, skuren i tunna iskalla skivor. Justus hade trollat ihop den själv av mariekex, kokosfett och smält blockchoklad i flera lager. Sällskapet dröjde sig kvar för att se månlandningen. En riktig rysare som höll dem fångna under nervkittlande timmar. Flimrande svartvita bilder nästan som på ett ultraljud där man ser barnet simma i fostervattnet. Overkligt och ändå synligt. Ett spel på liv och död mitt framför ögonen på dem. Landningsplatsen ansågs inte säker nog och planerna ändrades. Bränslet höll på att ta slut. Ögonblick av krypande fasa kommenterades av en röst från andra sidan Atlanten. Andäktigt lyssnade de sedan till Neil Armstrongs ord när han satte ned landaren Eagle i Stillhetens hav: ”Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed.” Påverkade av vinet och lättade efter den ohyggliga anspänningen ställde de sig upp och omfamnade gråtande varandra.

Jublade och skålade för hjältarnas mod. Angelikas famntag doftade mysk och nytvättad bomull. Ett lätt tryck. En sällsam sekund av lånad lycka. Så mjukt håret strök över hans kind. John Rask fick kämpa mot lusten att hålla henne kvar i sin famn.

Runt månen cirkulerade Michael Collins i kommandomodulen.

De andra två hade stigit i land och placerat den amerikanska flaggan i mångruset. ”That’s one small step for a man, one giant leap for man10

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 10

2011-02-18 10:52:29

kind.” Armstrongs ord, de bevingade. Bilder av den blåa planeten, vår jord, och den omedelbara känslan av hur liten och sårbar den var i det nya perspektivet från rymden. Det påverkade dem starkt.

Ingen ville sova, ingen kunde sova efter en sådan sinnesrörelse. Mera äppelvin i de vackra gröna bägare Justus tillverkat med inspiration från gångna tiders Waldglas. Filosofiska tankar om livet, döden och konsten. Den som tagit första steget på månen blir odödlig, de andra drunknar i glömskans hav. Hur länge kommer vi att minnas namnet Edwin ”Buzz” Aldrin? frågade John sig. Först och bäst, bara en elit når odödligheten. Det ansåg redan de gamla alkemisterna. Livets mening är sökandet efter kunskap, den perfekta formen, det självklara uttrycket där inget finns att tillägga eller dra ifrån. Nåden att få vara i det kreativa flödet – i kraften. Livet är kort, konsten är lång. ”Att vara i kraften …” Justus var medelpunkten. Alla lyssnade. ”Finns det andeväsen som hjälper oss? Vägvisare och stigfinnare bland gamla konstnärssjälar? Har Michelangelo, Matisse och da Vinci några gunstlingar bland de dödliga?” frågade han och drog näven genom sitt yviga bruna skägg. Han var nästan två meter lång och stark som en oxe. Stark också i sin vilja och sitt uttryck. Få ord, mycket verkstad. Efter en bägare vin fick han ofta en dragning åt det religionsfilosofiska hållet. Någonstans kring tvåsnåret letade vännerna sig över gränsen till det ockulta. Lindrigt nyktra.

Vadman blev gråtögd och sentimental. Justus hembryggda äppelvin höll sina modiga 20 procent. De lämnade vardagsrummet och satte sig vid köksbordet. Ett mystiskt leende lekte på Angelikas läppar.

Hon sneglade på Justus för att se om det var dags och han blinkade åt henne, att så var det. En lek.

Justus hade inte alls släppt henne fri som han sagt, tänkte John.

Justus förväxlade hennes vilja med sin egen. Och hon lydde honom blint och undergivet eftersom hon fostrats till underkastelse. Justus fann det säkert mer behagligt än han ville medge.

Angelika tände ljusen. Slog en cirkel av eld, för att skydda dem från 11

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 11

2011-02-18 10:52:29

onda krafter. De fasettslipade ljusstakarna blänkte och skiftade färg, kastade små stänk av ljus på den vitkalkade väggen och vedspisen. ”En sällskapslek”, sa hon. ”Anden i glaset. Vågar ni?” Hon log mot dem. Skuggor och ljus flöt över deras ansikten när lågorna fladdrade i vinddraget från det otäta fönstret. Pelargonerna rörde sig sakta där de stod på de djupt liggande fönsterbrädorna av gotländsk marmor. På ett stort papper ritade hon upp spelplanen med en tuschpenna: från A till Ö, från 0 till 9. Ja och Nej i varsin cirkel. Start och Slut. Hon tog ett steg tillbaka och betraktade resultatet och satte sig sedan ned.

Hon bad dem hålla varandras händer. Fyra män, pojken som var Justus Hartmans brorson och Angelika. Så släppte hon taget och började värma glaset över ljuslågan med långsamt vridande rörelser. Ljuset gnistrade i ringen på hennes finger. Hon tillhörde Justus.

Med guld hade han fjättrat henne, tänkte John. När glaset hettade i hennes hand höll hon det mot pojkens mun. ”Tomas får börja.” Hon såg upp på dem och de gråa ögonen tycktes ännu större. ”Blunda Tomas, och viska en fråga.” ”Jag vet inte vad jag ska fråga?” Han försökte uppträda som en vuxen man, men de ängsliga ögonen avslöjade honom. Han tyckte uppenbarligen att leken var kuslig. ”Vad vill du helst av allt veta?” Angelika skrattade mjukt och fångade honom helt i sin blick. Smekte honom lugnande över ryggen. Vigselringen blänkte. ”Ingen behöver få veta vad du frågar. Du viskar tyst, så att bara du och anden hör.”

Pojken böjde sig fram. De såg att han riste till i kroppen. Tvekade en sekund. Samlade mod. Hans läppar rörde sig snabbt. Så lutade han sig tillbaka. ”Jag behöver bara ett Ja eller ett Nej.” Han kastade en skygg blick på Angelika för att kontrollera att han gjort rätt.

Hon log mot honom igen och placerade glaset på Start. Tog ett djupt andetag och lät kroppen slappna av. ”Nu placerar var och en ett pekfinger ovanpå glaset.”

De smittades av hennes entusiasm. I samma stund gick månen 12

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 12

2011-02-18 10:52:29

i moln och en svart skugga drog genom rummet, svepte över deras kroppar och smutsade färgerna med sitt mörker. Draget från fönstren ökade och det blev kallt. Så isande kallt att det ångade ur deras munnar som andar av vit rök. Pojken såg sig hastigt om i rummet, stirrade på den nedsuttna fåtöljen vid dörren. Blicken fastnade. Han frågade dem om den djupa sänkan i sitsens stoppning funnits där tidigare. Det var som om en osynlig varelse satt där och iakttog dem. ”Den Onde själv”, sa pojken och fick något vilt i blicken. Han gjorde en hastig ansats att resa sig och rusa därifrån. ”Lugn, Tomas. Vi är skyddade av elden”, sa Angelika stilla och la sin hand på hans arm. ”Lita på den goda kraften. Det onda utanför kan inte nå oss.” Pojken nickade, men var oavlåtligen vaksam på ljud och rörelser bakom dem i mörkret. När en kaja landade på fönsterblecket med en duns flämtade han till, släppte glaset och greppade efter hennes hand. Fågeln plirade på dem med svarta ögon, gick några provocerande steg och flaxade sedan i väg när månljuset på nytt bröt genom molntäcket. ”Det är ingen fara, Tomas. Det är bara en lek.” Justus farbroderliga leende gjorde honom uppenbarligen lite bättre till mods. Han försökte le tillbaka. ”Det finns ingen ondska utanför, ondskan finns inom oss själva.” ”Det är ingen lek, det är allvar”, sa Angelika med låtsad stränghet. ”Låt kraften styra glaset. Koncentrera er nu.” Hon log igen och hennes ögonlock föll ned till hälften. De långa ögonfransarna svepte med elegans. Hon tycktes fokusera helt på förnimmelsen i huden, i pekfingrets känsliga blomma mot glaset. Tystnaden föll över köket.

Tätnade. Tryckte. Bara vindens sorgsna vinande i träden och det sprakande ljudet från spisen hördes. Helt uppslukade såg de glaset vandra över papperets bokstäver. ”JA . Det blev ett JA !” Pojken såg överraskad och lycklig ut. Resten av kvällen fanns leendet där, lyste igenom trots att han kämpade för att se oberörd ut.

13

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 13

2011-02-18 10:52:29

”Du har inget pokerfejs. Sitter du med en royal straight flush?” frågade Viktor. ”Ja, nåt ditåt”, svarade pojken. Sedan rodnade han djupt och Viktor lät honom vara.

En efter en frågade de andevärlden om kärleken, framtiden och framgången. John Rask i korthuggna fraser. Eldskenet lekte på hans rakade skalle när han tagit av sig den bredbrättade cowboyhatten han annars alltid bar. Det lyste upp tatueringarna på hans muskulösa överarmar och speglade sig fåfängt i lädret på hans blankpolerade boots. Han var liten till växten, men lika stark i armarna som Justus.

Adrian Myhr förde omständligt viskande samtal med anden i glaset. John var tacksam att han höll sina dumheter för sig själv. Perverterade sexuella fantasier om de döda, och makten han kände när han i sitt arbete på begravningsbyrån tvättade, svepte dem och målade deras ansikten. Adrian var lång och gänglig med huvudet som en knopp på en flaggstång. Efter några glas orkade han inte riktigt hålla huvudet uppe. Hans skjortkrage tycktes honom för trång och han lättade försiktigt på slipsknuten.

Viktor Vadman var mager och något krumbent. Han bar en öppen och löst hängande väst direkt på sin håriga överkropp. Det långa lockiga håret var åtstramat i hästsvans som på en pirat. Viktor var mera lagd åt det poetiskt mjuka och teatrala, ingen kunde undgå hans önskningar när han viskade dem högt som en sufflör på en stor teater. Önskningarna var i sin altruism avsedda för en stor publik: Fred på jorden. Leve den sexuella frigörelsen! Peace, love and understanding.

Angelika var näst sist. Hon värmde glaset och strök håret ur ansiktet och väntade. Hennes fråga var en tyst suck. Glaset blev så immigt att de inte kunde se hennes läppar röra sig och orden uttalas.

När glaset placerades på bordet släppte de uppmärksamheten på hennes ansikte. Glaset nästan svävade ut över spelplanen och stannade till vid tre bokstäver.

14

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 14

2011-02-18 10:52:29

R-E-S . Bokstäverna låg alldeles intill varandra och glidningen mellan dem skedde nästan omärkligt. ”Ska jag resa någonstans?” Hennes ögon vidgades. Pupillerna fyllde nästan hela iris. Hur skulle man kunna undgå att sugas in i det svarta hålet? John kunde inte ta blicken från henne.

J-A . De svarta bokstäverna i cirkeln tycktes nästan självlysande. ”Vart?” viskade hon.

F-L-Y. ”Med flyg?” Justus la handen på den tjocka nötta plånboken han hade tagit ur byxfickan och lagt på bordet. ”Det blir dyrt.” ”Tyst.” Hon hyschade mjukt åt honom med sitt lediga pekfinger framför munnen. ”Nu är det din tur att fråga andevärlden, Justus.”

15

Alkemins eviga eld_korrläst.indd 15

2011-02-18 10:52:29