9789164204387 by Smakprov Media AB

Av Sara Kadefors: Fågelbovägen 32 (2006) Borta bäst (2009) Kast med liten kniv (2012)

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0438-7

f ö r s t a g å n g e n h o n såg honom hände inget som tydde på att han skulle fästa sig i henne för alltid. Hennes hand blev inte kvar i hans ett ögonblick för länge, kinderna började inte hetta på ett generande sätt, inte en kroppsdel skälvde till. Allting runt omkring förblev så som det var: skogen fortsatte att se mörk och lite skrämmande ut, och den blåsvarta sjön, över vilken insekterna rörde sig i stora, oroliga svärmar, var direkt ogästvänlig i sin framtoning. Knotten var det första som mötte henne när hon klev ur bilen den där sommarkvällen. De gick till attack med en sådan hunger att hon snabbt förstod att det var lönlöst att värja sig. Efter knotten följde tystnaden. Den omslöt henne varsamt, som en varm filt. Hon slöt ögonen och drog ner den rena kvällsluften i lungorna. Spänningarna släppte, knutorna löstes upp. För första gången på länge gick det att andas normalt. I nästa ögonblick hördes steg i gruset. Om hon förstått vad deras möte skulle komma att innebära, skulle hon ha klivit in i bilen och åkt därifrån då? Eller tvärtom, kastat sig i hans famn och klamrat sig fast? På denna fråga har hon fortfarande inget svar. Han hade inte snickarbyxor eller blåställ, leriga stövlar och 5

lantligt skägg. Han som heter Nathan äger inga snickarbyxor, det vet hon idag. Han som heter Nathan har t-shirt eller rutig skjorta, jeans av ett klassiskt märke, Helly Hansen-tröja eller jeansjacka. På fötterna har han cowboyboots. Hans hår är rakt och kolsvart, som en tjock, tät matta. Som päls. Hon har frågat honom många gånger vilket djur han är och han har svarat en blandning av katt och björn. Hans uppenbarelse gjorde henne på sin höjd en smula förvånad. Hon visste inte att det fanns cowboys i Sverige. Männen hon brukat omge sig med var pojkaktiga, med smala ben och vita armar. De hade svarta jeans och polo, skjorta knäppt ända upp, svart kavaj, frisyrer med vax i. De var intelligenta. De var svårmodiga. Nathan kom gående från den enastående trävillan i den sörmländska avkroken och såg allt annat än svårmodig ut. Det enda hon tänkte var att här kommer en tvättäkta amerikan. Därför blev det nästan komiskt när han presenterade sig på bruten svenska. ”Nathan.” Hon sträckte fram handen. ”Malena.” ”Var det svårt att hitta?” Hon svarade att hon varit i trakterna förut, att hon känt en som bodde i samhället för många år sedan. Det sa hon för att han skulle välja henne. Han hade skrivit på mailen att han visat stugan för några andra, men inte fått något definitivt ja. Hon kastade en blick på det herrgårdsliknande huset där han själv levde med sin familj. Det visualiserade på pricken den idyll folk fantiserar om när de pratar om att flytta ut på landet, med sina fina trädetaljer, spröjsade fönster och charmiga glasveranda. Det blev inte sämre av att den hade skogen som 6

fond och var granne med hästhagar och en liten förtrollande insjö. ”Vilket vackert hus”, sa hon och log, eftersom det enda som var viktigt var att han tyckte att hon verkade trevlig. ”Ni bor verkligen fantastiskt.” De promenerade genom skogsdungen ner till torpet, som trots att det bara låg ett par hundra meter från boningshuset var så gott som insynsskyddat. De sa ingenting på vägen. Hon hade fullt upp med att koncentrera sig på vinden som rörde runt bland trädkronorna ovanför henne, de olika fågellätena, dofterna. Skulle hon kunna leva här? Hon tänkte på vad som hänt de senaste veckorna i stan. Hon hade fortfarande varit i obalans när de börjat bygga en tunnel under gatan intill hennes hus. Borrningarna började vid åttatiden på morgonen och pågick nonstop hela dagen. Hon plockade fram hörselskydden som låg nerpackade sedan förra gången hon haft en känslig period. Men inte ens de kunde skydda henne från vibrationerna. Till slut var hela hon i upplösning. Det var egentligen inget särskilt med den lilla stugan – den såg ut som små torp i skogen brukar, traditionellt rödmålat med vita detaljer – det var snarare själva atmosfären på platsen som gjorde henne yr. Bara tanken på att sitta på trappen på kvällen och se ut över sjön som låg spegelblank ett femtiotal meter därifrån skänkte hennes inre välbehövlig balans, att släntra ner och ta sig ett kvällsdopp, dyka från bryggan och låta sig omslutas av det lena vattnet. Inte en människa skulle synas till. Inte en människa med borrmaskin. När Nathan skulle låsa upp dörren lade hon märke till en sak med honom, att han bar en sirlig ring som berättade något 7

helt annat än bootsen. Ännu hade hon bara kastat en hastig blick på hans ansikte. Om någon bett henne beskriva honom hade hon aldrig kunnat göra det. Idag undrar hon hur hans näsa kunde gå henne förbi, den som är så stor att barn kommenterar den på stan. Och hur kunde hans stora, generösa mun lämna henne likgiltig? Och hans ögon, som på kvällen så perfekt matchar sjön och på dagen rymmer tusen nyanser i en odefinierbar färgskala? När hon klev in hukade hon sig fastän det inte hade behövts. Även om torpet isolerats och där fanns både varmvatten och toalett kändes det artonhundratal. De gamla detaljerna var smakfullt bevarade: köksluckorna, trägolven, den öppna spisen. Hon kunde föreställa sig själv liggande utsträckt i den slitna sammetssoffan, lika väl som sittande vid träbordet intill köksfönstret stilla betraktande rörelserna i det som skulle kunna vara ett äppelträd. Här skulle hon kunna bo. Här skulle hon bo. ”Jag tar det.” Han som heter Nathan skulle precis öppna dörren som ledde till övervåningen. Nu vände han sig långsamt om. ”Du …” ”… menar att jag vill bo här. Så du behöver inte visa övervåningen. Jag kommer inte att använda den ändå.” Han släppte handtaget. Blickade ner på sina boots, som var slitna framme vid tån. Hade han blivit avskräckt av hennes beslutsamhet? Kunde den tolkas som bossighet eller arrogans? Det viktiga var att hon inte fick verka märklig. En ensam kvinna i trettiofemårsåldern som ville bo så avskilt kunde man trots allt tänka saker om: att hon var missbrukare, eller hade förlorat vårdnaden om sitt barn som hon tänkte gömma på en avlägsen plats, långt bort från myndigheterna. 8

Hon lade huvudet på sned och breddade leendet. Folk brukade charmas av det. ”Jag behöver ro att skriva, nämligen.” Han lyfte blicken. ”Skriva?” Hon ångrade ordvalet. Det var inte hennes avsikt att försöka verka intressant. ”Jag är översättare”, korrigerade hon sig själv. ”Vanliga, oglamorösa trycksaker som ingen tänker på existerar. Broschyrer. Manualer. Kataloger.” Hon skakade avfärdande på huvudet för att ytterligare understryka att hennes arbete var högst oviktigt. ”Men man behöver lugn och ro till sånt också.” Han log vänligt. ”Det är klart. Jag jobbar också hemma, så jag vet hur det funkar.” Hon undrade om hans replik krävde följdfrågor, om hon måste fråga vad han jobbade med och hur gamla hans barn var, och varför han tagit sig ända hit från Amerika. Men hon ville ju inte veta någonting om honom, ville bara ha hans ja. Det kändes som om hennes liv stod och föll med det. Precis när hon var på väg att börja oroa sig sträckte han fram handen som när män gör affärer på film. ”Jag skriver gärna kontrakt på ett år.” Detta hände vid en tid då hon fick ont i huvudet av andra människor och på sin höjd bjöd främlingar på ett flyktigt leende. Nu högg hon spontant tag i den okända mannens hand och tryckte den så hårt att ådrorna på hennes handrygg blev synliga under den genomskinliga huden. ”Tack!” Hans hand var stor och varm. Hennes ögon fylldes omedelbart av tårar. Det hon kände var lättnad och gränslös tacksamhet. I nästa sekund lade hon band på sig. Det här fick inte 9

verka för viktigt för henne, desperata människor ville ingen ha i sin närhet. Men hennes nya hyresvärd tycktes inte bli avskräckt. Han flackade inte ens med blicken, stod bara kvar med samma öppna leende. ”Du kommer passa perfekt här”, sa han med eftertryck. Nästa dag gick hon och väntade på ett sms med ett svepskäl om varför han ångrat sig. Men det kom inget. Och veckan därpå hade hon hyrt ut lägenheten, packat ihop sina viktigaste saker och lagt dem på en släpkärra. Hon körde alldeles för fort till den sörmländska avkroken. I bilen erinrade hon sig hur det känts att vakna av borrningarna tre veckor i sträck, hur hon brukat kura ihop sig till en spänd boll medan attackerna pågick. Hon tänkte på dagen då hon fått nog, och plöjde ner för trapporna i hyreshuset med fladdrande morgonrock och adrenalinet pumpande i bröstet. När blicken fastnade på den gröna baracken, och hon ryckte upp dörren och vräkte ur sig sin frustration över tre jobbare som satt och drack kaffe. ”Ni kan inte hålla på med det där borrandet mer! Jag kan inte sova, kan inte koncentrera mig. Hela kroppen känns … invaderad!” När jobbarna lojt förklarade att det skulle ta minst ett halvår innan tunneln var klar och att det bara var att vänja sig. När hon kom upp i lägenheten och började titta på annonser. Det tänkte hon på i bilen. Hela hon värkte av längtan efter tystnaden nere vid sjön, efter kaffet ute på trappen, gräset mellan tårna under fruktträdet. Inte en sekund tänkte hon på Nathan. Ingenting på den man som skulle fästa sig i henne för alltid. Det är ändå konstigt hur saker och ting är.

m a m m a o c h h o n hade alltid varit hemma i förorten på somrarna. Alla hennes naturupplevelser kom från skolutflykter eller när hon var med Clara och hennes familj på landet. Så det var inte så konstigt att hon inte kände till några växter eller mer än kanske tio fåglar. Att peka ut en talgoxe skulle hon klara, och en domherre, kråka eller duva. Men vad fåglarna gör på natten hade hon ingen aning om, att de kan förvandlas till gråtande barn, hungriga rovdjur eller spöken, att de kan låta hämndlystna och ensammare än hon känt sig i hela sitt liv. Hon visste inte att nattdjurens bottenlösa förtvivlan kan hålla människor vakna hela nätterna. Hur skulle hon ha kunnat veta det? Så länge som nattdjuren fortsatte skrämma upp henne var det i vilket fall omöjligt för henne att sluta med sömntabletterna. Första dagen efter att hon flyttat in gick hon på skogspromenad. Efter bara några minuter rev hon sig på en vass gren så att det började blöda, vilket hade en hämmande effekt. Hon inriktade sig på att göra sig hemmastadd i torpet istället, möblerade om med möblerna som fanns, hittade en rolig byrå i vedboden som hon målade om och flyttade ner några grejor från övervåningen. Hon gjorde torpet helt till sitt med hjälp 11

av sina älskade saker hemifrån: fina dukar, gardiner och vaser, roliga tavlor, temuggarna från sjuttiotalet som hon fått i julklapp av Clara. När hon var färdig inomhus läste hon på nätet hur man gör med gamla slitna trädgårdsmöbler. Hon inhandlade utrustningen i järnaffären i den närliggande staden och fastnade sedan i ett evighetslångt skrapande. En vecka senare insåg hon att hon aldrig skulle orka genomföra projektet. Efter en orolig natt hjälpte det att gå ner till sjön och ta sig ett dopp. Ibland låg hon kvar på bryggan efter badet, och lade örat mot springan. Klucket hade större effekt än lugnande tabletter. Snart fanns det inte längre något att oroa sig för, inga ångestskrin från skogen, inga odefinierbara ljud i väggarna, inga minnen från när Christoffer roat aviserade att hon var galen som trodde saker om honom. Den största lyckan var ändå att de flesta var på semester. Ingen visste att hon hyrt ut lägenheten och flyttat. Ingen erbjöds möjligheten att oroa sig. Det kändes underbart att vara fysiskt oanträffbar. Hon tänkte absolut inte meddela sig till någon, inte än. Hennes vänner skulle aldrig förstå hur man kan ta ett sådant steg, varför hon hade behov av att gå in i en eremitroll. En dag på väg hem från bryggan kände hon ett sådant starkt välbefinnande att hon spontant klev in på en liten stig som snirklade sig in mellan träden. Det var en sådan där sommardag som skulle kunna övertyga vem som helst om det underbara i att flytta ut på landet, med ljumma vindar och en gnistrande grönska. Hon gick med steg som egentligen tillhörde någon annan, uppsluppna och djärva. Precis när hon tänkte att det var dags att vända började träden glesas ut. 12

I nästa sekund bredde en sagolik blomsteräng ut sig framför henne. Hon fick lust att ringa Clara för att be henne komma och titta på något man annars bara ser i naturromantiska bilderböcker. Redan nästa dag skyndade hon ivrigt tillbaka till ängen med saxen för att plocka blommor. Men hon hann inte ens in på stigen förrän hon hörde ett gällt ljud. Hon vände upp blicken och fick syn på något som förde tankarna till störtdykande stridsflygplan. Nästa sekund kände hon luftdraget i håret när de svepte förbi ovanför henne. Först nu såg hon att svärmen bestod av ett antal vita fåglar med spetsiga vingar. Hon sprang. Hörde det missilliknande ljudet igen. Började klippa med saxen i panik ovanför huvudet. Fåglarna kom närmare, skrek i hennes öron. En av dem landade med sina klor i håret, en annan kom rakt mot henne med sylvass näbb och vilt spretande vingar. Hon föll. Kom på fötter. Fortsatte springa. Tjugofem meter från torpet var de över henne igen. Den här gången fick de in en fullträff. När hon öppnade ögonen låg hon intill hönshuset med saxen bredvid sig i gräset. Det enda som hördes var lite oskyldigt fågelkvitter. Hon kände försiktigt med fingertopparna på hjässan. Håret var impregnerat med något geggigt. Efter skräckupplevelsen höll hon sig inne. Hon tänkte på hur naiv hon varit. Hon som ingenting visste om hur det känns att sitta ensam i en stuga i skogen när det blåser så att hela huset skakar, eller när det regnar flera dagar i sträck och allt som syns utanför fönstret är grått. Hon som inte hade en aning om vilka kläder som skyddar mot skogens råa kyla, som aldrig tidigare ägt ett par tofflor, gummistövlar eller ett regn13

ställ. Som aldrig gjort upp eld i sitt liv. Hon som aldrig tagit hand om en trädgård, inte lagat så många saker, byggt så många saker. Efter tre veckor i stugan frågade hon sig varför hon egentligen hyrt ut lägenheten och flyttat dit. Hon hade inte blivit kvitt sina rädslor. De levde i henne, på samma sätt som insekterna under den murkna trädstammen, de myllrande myrorna i myrstacken eller de odefinierbara varelserna i väggen. Hur kunde hon tro något annat?

t r o t s a t t d e t var sommar kändes det som om fukten kröp in genom huden på henne. Hon hade ställt en gammal plåthink på övervåningen där det regnade in. Droppet hade samma inverkan på henne som fläkten i gatuköket nedanför sovrumsfönstret i stan, som de aggressiva bilarna i rusningstrafik, som Bajenfansen som drog fram i horder på kvällarna och utstötte urtidsaktiga vrål. Det hade regnat in i två dagar. Hon hade behövt tömma hinken flera gånger. I vedboden hade hon hittat en för kort stege. Hon hade lutat den mot husväggen och klivit upp, men inte nått mer än halvvägs upp till taket. Där hade hon blivit stående och väntat på att något mirakulöst skulle hända. Tvåhundra meter bort låg det stora huset med människor som visste allt om att bo på landet. Hittills hade hon småpratat ett par gånger med Nathans fru. Hon hade ett trevligt, ofarligt leende. De förmodade barnen hade hon inte sett till. Nathan själv hade varit vid stugan och knackat på för att se att allt stod rätt till. Hon hade markerat att hon ville vara ifred, sagt att hon nästan drunknade i jobb. Hon ville inte komma nära de där människorna, inte behöva springa dit på middag, inte behöva känna att de tyckte synd om henne. Problemet var 15

bara att det som ursprungligen låtit som plopp i hinken ovanför hennes säng hade växt till stenhårda smällar i hennes huvud. Det kändes som hugg i henne varje gång en vattendroppe landade i hinken och hon var rädd för att dras in i ett destruktivt tillstånd. En droppe den tredje regndagen blev droppen. Hon drog åt sig regnjackan, stoppade fötterna i gummistövlarna och skyndade, böjd för regnet, mot vedboden. Hörselskydden låg nerpackade i en av lådorna som stod där. Ett tag hade hon tvekat om hon skulle ta med dem alls, men övertalats av sitt ängsliga jag. Hon drog upp den tunga trädörren, tvärstannade i dörröppningen och kvävde ett skrik. Någonting litet och brunt kilade över plankorna i halvdunklet. Hon smällde igen dörren och satte fart. Snubblade genom dungen, jagade förbi hästhagen med de tre betande hästarna. Det kändes fuktigt inuti stöveln som kostat 149 kronor inne i samhället. Hon slog av på takten när hon närmade sig huset. På trappan under taket satt en flicka i tolv, trettonårsåldern hopkurad i hoodtröja. De hejade kort när hon passerade. Flickan inbjöd inte till konversation. Dörren öppnades av en ung, kolsvart man. Hon lyckades inte dölja sin förvåning. Han log överseende. Hon försökte besvara leendet, men han var redan på väg därifrån. En livlig hund yrade omkring runt benen på henne, gläfste och ville upp i ansiktet. Hon klappade den pliktskyldigast och kastade en blick bakom sig. Flickan hade vänt sig om och iakttog henne avvaktande. Hon fick stå kvar och vänta i några plågsamma sekunder, ansatt av barnets granskande blick. Så dök den där Nathan upp, med ett överraskat uttryck i ansiktet. 16

”Hej?” ”Ja, jag tänkte fråga …” ”Kom in.” Innan hon hunnit svara hade han bokstavligt dragit in henne i värmen. Det luktade häst i huset. På golvet låg trasmattor och en miljon skor. Minst fem jackor hängde på varje krok. Paraplyer och skohorn samsades på hatthyllan, tillsammans med mössor, sjalar, rid- och cykelhjälmar. En spräcklig katt kom fram och strök sig mot hennes ben. Hon böjde sig ner och klappade den, inte bara för att ställa sig in den här gången. Hon tyckte om katter. Clara hade alltid haft katt när de var små. Hon log så vänligt hon kunde mot mannen i familjen. ”Ursäkta”, sa hon med så lite affekt i rösten som möjligt, ”jag tänkte bara säga att det regnar in.” Han lyfte på ögonbrynet på ett egendomligt sätt. ”Really?” ”Ja!” Rösten lät gäll, inte alls som planerat. Den avslöjade henne. ”Det är klart att det gör. Annars hade du väl inte varit här.” ”Precis.” Hon kände sig dum. Han tog ett steg mot henne. Hon backade instinktivt. Med en nick visade han att det bara var bootsen vid hennes fötter han ville åt. Hon blev het om kinderna. ”Jag är lite skärrad”, erkände hon. ”Det är så mycket nytt.” Han log vänligt. Det var vad hon behövde. Vanlig enkel snällhet. Gärna dumsnällhet, kravlös dumsnällhet. När de kom ut på trappan var flickan borta. Nathan såg sig oroligt omkring. Vad trodde han kunde hända en flicka här ute? Så långt man kunde se fanns inga tecken på civilisation. 17

”Alva!” ropade han. Flickan dök upp bakom kröken, cyklande på grusvägen. ”Vadå?” ”Ska du inte ha regnjacka?” ”Nej!” De travade ner mot torpet. I vänstra stöveln kände hon vatten mellan tårna. Det var ingen idé att hitta på något att prata om. Snart skulle de vara framme. Hon kunde inte släppa tanken på att det kanske fanns saker att vara rädd för här på riktigt. Innan hon kom hit hade hon tänkt på tystnad och en ljum bris, inte på några hotfulla, svårtolkade djur. ”Rider du?” ”Nej”, svarade hon. ”För jag tänkte att om du har lust så …” ”Nej, jag är rädd för stora djur.” ”Ja, i så fall.” Plötsligt slog det henne att mannen som gick bredvid henne i sina opraktiska, fula boots kanske inte heller hade någon lust att prata. Det var inte direkt med någon iver som han tilltalat henne. Han hämtade en extra lång stege som stod dold i ett hörn i vedboden och klättrade upp på taket. Hon stod kvar nedanför, osäker på om hon skulle verka intresserad eller inte. Mest kände hon sig fånig som varit tvungen att springa efter hjälp hos husbonden. Det kändes artonhundratal att vara så oförmögen till något praktiskt. Hon lovade sig själv att klara av nästa problem på egen hand, och att inte berätta att ploppen i hinken hade varit på väg att driva henne till vansinne. Han 18

skulle ångra att han hyrt ut till henne annars, börja prata med frun om ”psykot” och tänka att man inte får klippa gräset för högt på helgerna, eftersom ”hon där nere” är ljudkänslig. ”Det var en takpanna som hamnat på sniskan”, sa han när han kom ner. ”Och det ser ut att vara hål i taket under. Jag ska skicka hit nån som kan fixa det.” ”Tack.” Han stod kvar. Varför visste hon inte. Hon hade ingen aning om hur man betedde sig på landet. Förväntades det ytterligare konversation? ”Jag stod inte ut med det där ploppet”, sa hon för att fylla tystnaden. ”Det gjorde ont inuti varje gång det kom.” Han nickade förstående, fast han säkert tyckte att det lät konstigt. ”Vill du ha en kopp kaffe?” När de kom in var det enda hon kunde tänka på hur hon skulle få honom därifrån. Varför hade hon inte sagt ”en snabb kopp” för att markera? Han satte sig vid köksbordet medan vattnet kokade upp, svepte med blicken över väggarna med kitschiga tavlor. Säkert förstod han ingenting. ”Vad fint du gjort. Jag gillar gardinerna.” Hon drog ut på aktiviteten att ta ut koppar ur skåpet. ”Du behöver inte vara rädd för mig.” Hon stirrade på honom. Hans röst saknade ironisk underton. ”Jag är inte …”, sa hon, ”det kanske låter konstigt, men det är bara sån jag är.” ”Okej.” 19

Han såg med ens förlägen ut, så långt ifrån macho man kan komma. Hon tog kastrullen från plattan. Hällde det kokande vattnet i kaffepressen. Satte sig. Det var inte så att hon i normala fall var en asocial person – hon hade ägnat en stor del av sitt liv åt att umgås – men småsnack hade aldrig varit hennes grej. Det där meningslösa ”Vad jobbar du med?”. Han mitt emot var säkert inte heller någon man kunde ha så mycket utbyte av. Inte för att hon visste något om hans typ, men ändå. Det fanns ingen anledning att möta okända människors blickar, tänkte hon. Det fanns ingen anledning att sitta och dricka kaffe med folk man inte valt att ha i sitt liv. Hon längtade innerligt efter ensamheten vid fönstret och översättningen, instruktionshäftet till en tvättmaskin. Men hon fick inte verka konstig. Det var ju egentligen inget större fel på henne, men det kunde ju inte han veta. Han kunde inte veta om hon var det där psykfallet. Hon ville säga rätt ut att hon hade ett liv. Clara hade ringt senast igår och bett på telefonsvararen att hon skulle ringa upp. Det ville hon säga. Hon pressade ner kaffet och hällde upp i hans kopp. ”Jag menade bara”, sa han, ”att det inte finns nånting att oroa sig för här ute, att vi gärna hjälper dig om du behöver hjälp, och om du känner dig ensam …” ”Jag är inte ensam!” Ekot efter hennes röst dröjde sig kvar i rummet. Det gick inte att se vad han tänkte. Det viktiga var att han inte tyckte synd om. Hon skulle aldrig kunna bo kvar i så fall. ”Allting är bra”, fortsatte hon, kontrollerat. ”Jag trivs. Det enda är att jag träffade på en mus i vedboden förut. Men sånt får man ju stå ut med på landet.” 20

Det var första gången hon tog sig en ordentlig titt på honom. Hans ansikte hade en asymmetrisk form. Näsan var överdimensionerad. Hon kunde inte riktigt bestämma sig för vad hon tyckte om hans utseende. Det enda man med säkerhet kunde veta var att han var en man. De breda axlarna och bootsen tydde på det. Den typiska skäggstubben. Hon undrade om han kanske red rodeo med några andra karlakarlar på helgerna. ”Jag har inte vant mig vid det här livet än”, betonade hon. ”Men jag vill vara ensam. Det är inte samma sak som att vara en ensam person.” ”Det vet jag”, sa han som hette Nathan. Hon höjde på ett ögonbryn, tog ny sats. ”Jag var färdig med stan och allt socialt liv, så … det här passar mig perfekt.” ”Om det ändå skulle bli tråkigt får du komma upp till mig på en kaffe. Alla är borta på dagarna, så … ja, det kan bli lite långsamt.” Hon valde att ignorera repliken. Han hällde upp mer kaffe till sig, vevade med skeden i koppen. Först nu lade hon märke till att han hade snälla ögon. Det fanns ju förstås en poäng med att ha en hjälpsam person i närheten. Hon tog ett djupt andetag och lutade sig fram. ”En annan sak … Jag skulle gå till ängen en dag och blev attackerad av några … mördarmaskiner.” Hon försökte låta ironisk, som om det som hänt inte hade berört henne. ”De krafsade mig i håret och bajsade på mig.” Skrattet lät artificiellt. Han tittade bekymrat på henne. ”Det måste ha varit fisktärnor. De kan gå till attack ibland, för att skydda sina ägg. Var var du nånstans?” 21

”Ganska nära sjön.” ”Tärnor”, konstaterade han. ”Men nu är äggen säkert kläckta.” ”Säkert?” ”Jag tror inte att du behöver vara rädd mer.” Hon gjorde en grimas. ”Jag är ganska hysterisk, som du märker.” Nathan log lite skevt, reste sig och tackade för kaffet. När han gick stängde han ytterdörren varsamt om sig. Hon blev tvungen att studera honom genom köksfönstret. Han gick med lugna, trygga steg. Samtidigt, det hade faktiskt låtit på honom som om han visste vad rädsla var. När det några timmar senare knackade på dörren satt hon i soffan och tittade på den lilla tjock-tv:n som hon köpt när hon skulle flytta hemifrån på nittiotalet. Hon hann inte reagera förrän hon hörde en liten röst ropa hallå. Utanför stod flickan i hoodtröja med en katt i famnen. Det var inte samma katt som strukit sig mot hennes ben, den här var kolsvart. ”Nathan vill att du ska ha Lucky.” ”Jag?” Flickan gick förbi henne och släppte ner Lucky på golvet med en duns. Katten skyndade in bakom soffan. ”Han är bäst av alla på att ta möss”, sa hon och såg sig misstänksamt omkring. ”Men jag kan ju inte bara …” ”Vi har tre andra katter.” Flickan vände och gick. Hon stod vid fönstret och följde Alva med blicken när hon 22

försvann in i skogsdungen. Det var något med pinnbenen som berörde henne. När hon kom in i rummet satt Lucky kvar bakom soffan. Hon tog ut en plastburk med sparad köttfärssås ur kylen och ställde ner på golvet, satte sig vid tv:n och låtsades ointresserad av honom. Efter en stund nosade han sig fram till maten och började äta. När han ätit upp närmade han sig henne. Hon sträckte ut handen så att han fick nosa, tänkte att han skulle rygga om hon gav sig på att klappa honom. Sådant visste hon allt om. Med blicken fäst vid tv:n viskade hon att han inte skulle vara rädd.