9789127119406

foto: elisabeth ohlson-wallin

Jill Tingsten Klackenberg

omslag: lottie hallqvist /graffoto

Herbert Tingsten var aldrig där. Det var det som var problemet för dottern Kaj, som hela sitt liv försökte vara till lags. Kanske fastnade hon i en evig trotsålder i längtan efter sin pappa – en av efterkrigstidens intellektuella giganter. Sitt inre tomrum fyllde hon med sprit och mer eller mindre svekfulla män.

Jill Tingsten Klackenberg letar i sin skoningslösa, men samtidigt ömsinta debut efter sin morfar, privatpersonen Herbert, mannen bakom den mediala masken. Han var under många år chefredaktör för Dagens Nyheter, och skrev en mängd uppmärksammade böcker, bland andra memoarerna Mitt liv, där den egna familjen bara skymtar förbi.

I SKUGGAN AV TINGSTEN

Jill Tingsten Klackenberg är journalist, och har arbetat på en rad olika tidningar som reporter, redigerare och redaktör. I skuggan av Tingsten – en släktberättelse är hennes första bok.

I SKUGGAN AV

TINGSTEN En släktberättelse

Jill Tingsten Klackenberg

» Hur kunde det bli som det blev? Hur kunde morfar som var så rädd vara så modig?

Hur kunde min mamma som var så stark vara så svag?

Dubbelheten har vi alla, men i deras fall blev den så extrem och alltmer tydlig med tiden.

Under min uppväxt fanns morfar alltid där – på tv, i tidningar och i min mammas längtan efter honom.»

På krigsstigen

– Är du på krigsstigen? Min morfar frågade alltid det när vi träffade varandra. Hur skulle man svara?

Efter ett tag lärde jag mig att det rätta var att säga: – Ja, med klar och tydlig stämma. Det renderade ett hest och på samma gång nasalt skratt. Då var man på rätt spår – för att få morfar att skratta – det var stort och liksom lite märkvärdigt.

Hela hans mage hoppade när han skrattade. Det var den största och bulligaste mage jag någonsin sett. Kompakt är nog det rätta ordet.

Men jag kan inte minnas någon särskild doft, mer än cigarettens, men den var ju knappast särskilt ovanlig i mitten på 1960-talet och hörde inte speciellt hemma hos morfar. Däremot sättet han höll cigaretten på. Min morfar hade ett svart munstycke när han rökte. Det var också liksom lite märkvärdigt.

En annan gång fick jag sitta i hans knä. Det var när jag bjöd honom på tuggummi. Han var ett intellektuellt högdjur i sina bästa år och jag var fem.

Historien om detta har jag fått återberättad för mig många gånger och när det skedde skrattades det all7

tid på ett konstigt sätt. Som om jag gjort något fel när jag bjöd honom på min sista bit av tuggummit. Och jag förstod aldrig varför. Som om jag med flit vält ut mitt mjölkglas på en fin middag eller som om jag dristat mig till att begära audiens hos kungen. Han tog ju faktiskt emot tuggummit och den gången var nog den enda som jag fick sitta i min morfars knä.

Jag kommer ihåg att ett par gånger om året fick vi besöka honom på ett stort hotell vid Norrmalmstorg.

Det hade svängdörrar, som kändes magiska och lite farliga på samma gång. Jag sögs in genom dörrarna och min bror, min mor och jag tog en gyllene hiss upp till morfar. Det blev nästan slagsmål om vem som skulle få trycka på knappen. Min bror var drygt tre år äldre än jag och storlek fick alltför ofta gå före rätt i den där hissen.

Vi fick alltid samma sak jag och min bror. En kanelbulle och en flaska Coca-Cola med sugrör. Känslan av att just nu när jag får i mig den här bubblande drycken, som sticker i näsan, händer något stort i mig också, kan jag fortfarande påminnas om då och då.

När jag senare fick reda på att min morfar var kompis med Astrid Lindgren föreställde jag mig alltid att hon haft honom som förlaga till sin Karlsson på taket. En intellektuell sådan, med fluga och hängslen, som följde sina infall och fifilurade på de stora sakerna i världen.

8

Men jag minns ingen doft, som sagt, och ingen hand som klappade min kind. Ändå har jag levt mitt liv i skuggan av honom – min morfar. Det låter dramatiskt, men känns faktiskt sant i en uppväxt som bäst kan liknas vid en champagnevisp i pissljummen Explorer. Fel sak på fel plats.

9

Likheter

Vem var han då – min morfar?

Det har han skrivit om själv i fyra tjocka band som står i fyra uppsättningar i min bokhylla. Givetvis har jag läst dem, det ingick i familjeutbildningen. Morfar fick mycket beröm för de här böckerna, någon tyckte att de var de bästa memoarerna som skrivits på svenska. Jag kände mig stolt när jag läste dem men bitvis tyckte jag att de var ganska tråkiga. En väldig massa namn på sina ställen som inte sa mig någonting och jag tror jag blev besviken.

Det fanns ingen tydlig nyckel i böckerna. Eller ingen så tydlig att jag kunde låsa upp dörren till min mamma, som jag hade hoppats på, och hur hon sedan kom att leva sitt liv.

Visst kunde jag se likheter, visst kunde jag känna igen saker som berättats för mig om morfar och hans uppväxt. Hans tungsinte stränge far som var renhållningsdirektör, hans mor som älskade honom som ingen annan, men dog tidigt. Som barn var han ofta sjuk, var ofta sängliggande och medicinerades med grädde. Därav rondören och kanske kunde det, och moderns tidiga bortgång, förklara en del av 10

hans ofta påtalade dödsångest. Han var också nervklen och ett mycket omhuldat barn.

Vid den första läsningen strök jag glatt för saker som påminde mig om ett slags attityd vi haft i släkten och att jag förstod var den kom ifrån. Jag såg likheter mellan morfar och min mamma och tyckte därigenom att hennes dramatiska och ibland solkiga liv fick en litterär lyftning och ett slags förfinad förklaring. Jag önskade det i alla fall. När jag försökte hitta likheter mellan mig själv och morfar rodnade jag, läste vidare under täcket och kände mig förmäten. Inte kunde jag ha någon koppling till den alltid frånvarande och just därför extremt närvarande mannen i den svarta baskern med de nedåtgående mungiporna? »Pappa var specialist i att hitta på smeknamn av egenartat slag, en genre där jag gått i hans fotspår» var en passage jag strök för i morfars memoarer, som för att söka bekräftelse på att vi trots allt hörde ihop på något sätt. Det var en detalj, visst, men mamma pratade alltid om att morfar brukade kalla henne »sin egen lilla snorgärs». Detta var ju mycket märkligt och att min mamma i kärvänliga stunder gav mig den än märkligare benämningen »lilla fettsvansfår» gjorde att cirkeln slöts. Jag jagade bevis för att jag hörde ihop med min morfar.

Han skrev också: »Många talar om den ojämförliga lycka de kände i barndomen. Jag är tveksam om 11

det för dessa barndomens lovprisare förhöll sig så eller om det blivit konvention att tro eller åtminstone säga och skriva det. Själv hade jag i fråga om miljö och yttre förhållanden ingenting att klaga över. Men något minne av större glädje eller lycka än senare har jag inte. Som kriterium på lycka brukar jag ta att man vaknar glad på morgonen vid tanke på den sköna dag som väntar. Sådana dagar har för mig alltid varit sällsynta och var det nog lika mycket då som senare.»

Det där kunde jag, säkert i likhet med många andra läsare, känna släktskap med. Lycka var nästan något pretentiöst och overkligt. Just som på film.

Lidande var både sannare och bättre. Var min mor också genomsyrad av denna attityd?

Det är en tråd som löpt genom släkten och som ger dålig utdelning i dag när varannan bok förklarar att du ska tänka positivt och att du, nota bene, skapar din egen verklighet.

Och en annan passage som fick mig att skratta: »Satsen ’en sund själ i en sund kropp’ hörde jag väl inte vid den åldern, men så länge jag känt den har den ingivit mig olust; själva ordet sundhet för tanken på svällande muskler, mysande bastubad, enfald och odräglig självtrivsel.»

Det var en så elegant sågning av klämkäckheten och förklarade på ett enkelt sätt varför kortspel var finare än skogspromenader i vår familj, varför läs12

ning ansågs ge mer än tennis, varför stillasittande aktiviteter var mer stärkande än fysiska. Mamma lärde oss tidigt vad sentensen hette på latin. Mens sana in corpore sano. Det fick faktiskt räcka.

13

Lägga pussel

Jag kavlar upp de mentala ärmarna och sätter igång. Med flera buntar brev, några lappar skrivna med en barnslig stil, vykort och andra skriftliga lämningar från min mammas och morfars liv försöker jag lägga ett pussel. Det är svårt och jag gör det med bävan, men nyfikenheten tar överhanden. Hur var det egentligen? Hur kunde det bli som det blev? Hur kunde morfar som var så rädd vara så modig? Hur kunde min mamma som var så stark vara så svag?

Dubbelheten har vi alla, men i deras fall blev den så extrem och alltmer tydlig med tiden.

Under min uppväxt fanns morfar alltid där – på tv, i tidningar och i min mammas längtan efter honom.

Historierna var många om morfar som en intellektuell hjälte med inslag av ångestnupen jättebebis som var mycket skör. Han gjorde vad som måste göras. Rensade bland dumhet och fördunklingar. Sa som det var med skarpsinne och utan pardon.

Att jämföra personer i en släkt är som ett sudoku.

Alla siffrorna ska med om än i olika ordning. Det skapar ett slags mönster som vid första anblicken gör tillvaron lättare att begripa. Men mönstret är 14

bedrägligt och begränsar kanske oftare än det befriar. Här döljer sig också hemligheterna som alla familjer dras med. Krockarna mellan en människas yttre och inre liv finns i strecken mellan raderna.

Under min uppväxt gjordes ständigt kopplingar i olika kombinationer. Om jag eller något av mina syskon sa något smart eller fick till en vacker formulering sa mamma alltid: – Det där har du fått efter morfar.

Var man rädd, känslig eller ofta sjuk fanns kopplingen också där. Ångest hade ju mamma nog av sin egen, men pratades det rädsla för döden så hade man också fått det av morfar.

Ingen annan av mina släktingar har det dragits lika många paralleller till som morfar.

Om det rent faktiskt är sant eller inte spelar ingen roll. Det ger i alla fall en känsla av tillfällig ordning att sortera in både egenskaper och personer i fack.

Mönstret stämmer.

När min mamma dog började jakten på nästa generations sanningar, som barn efter ett godisregn kastar sig alla på marken för att sno åt sig de bästa bitarna och den sannaste sanningen. Men jag struntar i det. Det jag skriver är ingen sanning – utan min version av en mycket liten del av verkligheten från 1920-talet och framåt. Ett ohämmat hoppande mellan barn och vuxen, mellan fantasi och fakta.

Jag sorterar breven i högar efter årtionden, 192015

talet, 1930-talet och så vidare. Det verkar så länge sedan och ändå är det relativt nyss. Brev från morfar till mamma och tvärtom i olika högar. Ilska, kärlek, rädsla och skam dansar fram mellan brevskrivarna.

Jag tvivlar på om man verkligen har rätt att läsa andras brev – även om de som skrivit breven råkar vara döda sedan många år.

Men jag har bestämt mig för att ta den rätten.

Till yttermera visso väljer jag pusselbitarna efter eget huvud, lite som det passar, för att såväl bestrida som bekräfta bilden som jag vuxit upp med.

Hur bryter man ett mönster? Hur beskriver man ett tomrum?

16

Bilden

Om man ska söka en motsvarighet till morfar i dag är det kanske en korsning mellan Jan Guillou och Horace Engdahl. Nej, bilden funkar inte. De har inte samma uppenbara sårbarhet och trots att de är två inte samma bredd. Men det är ganska lockande att försöka se Jaho Guilldahl framför sig.

Men ingen av dem har det genomslag som morfar och hans gelikar hade på den tiden. Förklaringarna är flera. Att det bara fanns en tv-kanal och sedan två och några få radiokanaler gynnade givetvis Tingsten och sådana som han. En kanal, en Tingsten och en debatt åt gången. Snackisen för dagen var given.

Dagens debattklimat är ett annat. På 1950-talet kunde en debatt hålla på ett par timmar. Professorn, författaren och de andra herrarna, det var nästan uteslutande män, fick prata länge och väl utan att bli avbrutna. De fick föra sina resonemang till slut och tänka sina tankar färdigt. Programledaren gjorde inget större väsen av sig.

I dagens debatter är det tvärtom. Programledaren är oftast centralfigur och avgörande för hur tittarsiffrorna ska bli. Så många som möjligt ska 17

få säga så lite som möjligt. Konstruerade motsättningar skapas, sekunderna tickar och ännu fler har blivit kändisar för stunden. Efteråt sitter man som tittare och inser att man varken lärt sig något nytt eller ens begripit vilken frågeställningen egentligen var. Framför allt kommer jag på mig själv med att börja försöka ta ställning i en för mig såväl ovidkommande som ointressant fråga.

Bland de stora elefanter som dansade i dåtidens debatter kom många från universitetet. De titulerades hovsamt av reportrarna, det var professorn hit och professorn dit från en rad skilda discipliner som statskunskap, filosofi och teologi som fick lägga ut texten. Man tyckte och värderade på en fond av kunskap, ja, jag romantiserar kanske gubbarnas käbbel, men nog tycks det ha varit ett annat tryck i debatten då.

Jag tänkte att jag skulle skriva om en berömd pappa och hans dotters med tiden alltmer alkoholstinna längtan efter honom. Att han var Herbert Tingsten spelade liksom ingen roll. Men det är omöjligt att inte alls berätta om morfar som den han var i offentligheten. Eftersom det var bland annat just det som formade mamma till den hon var.

Tingsten har beskrivits som expert på den tidens stora politiska frågor. Han blev efter studier i Uppsala professor i statskunskap i Stockholm 1935. Mellan 1946 och 1959 var han chefredaktör på Dagens 18

Nyheter där han skrev ledare i första hand och kulturartiklar om litteratur i andra hand. Böcker var hans stora passion och livsuppehållande verksamhet när det behövdes.

I Dagens Nyheter drev han ett antal kampanjer med sina åsikter i frågor som var aktuella då.

I en tv-intervju från 1961 berättar han att ambitionen med hans ledarartiklar var att skriva för en stor grupp människor och inte som brukligt för andra ledarskribenter och/eller riksdagsmän.

När jag ser honom i inslaget från 1961, samma år som jag föddes, blir jag rörd. Då är han 65 år. Han ser så snäll och gosig ut.

Till exempel tyckte han att Sverige skulle gå med i Atlantpakten, senare Nato, och att Sverige behövde en atombomb. Klassiskt manliga frågor – att skrika efter ett starkt försvar.

Från debatter när han är yngre kan jag ana något av den proppmätta arrogans som i synnerhet män i en viss position och ålder gärna anlägger. Den där: »att jag har skådat ljuset, men den som är av annan åsikt famlar fortfarande i mörkret.» Kort sagt – i stort sett alla andra är i princip idioter – kryddat med en inte försumbar skvätt av självgodhet.

Denna aning balanserades hos honom upp av så kallad intellektuell heder – att först lyssna på motståndarens argument och sedan smula sönder dem.

Alltför många av dagens debattörer lyssnar inte el19

ler hör inte ens på sina motståndares argument och sedan bemöter dem – utan driver sin linje om och om igen. Bara lite högre, men för den skull inte ett dugg roligare. De kör alltför ofta den där – slå sig för öronen och säga aaa jag hör inte dina argument och därför finns de inte. Det blir inget möte och som lyssnare är det lätt hänt att man blir förvirrad. Som en tråkig pingismatch där spelarna bara vinner sin serve och sedan är bollen död.

Att statskyrkan skulle avskaffas var en annan kampanj som morfar drev och trots allt vann fast ungefär tjugo år efter sin död. Merparten av sina hjärtefrågor förlorade han i den bemärkelsen att det inte blev som han ville, men han satte dem på den politiska dagordningen för vädring och värdering.

Han ansågs ofta hätsk och obehärskad i attackerna på sina meningsmotståndare. Men för honom ingick det i spelet och det var hans skyldighet att slåss för det han trodde var rätt. Han var argsint, men kortsint, och drog sig inte för att avslöja sådant som han ansåg vara dumheter och bristande skärpa hos motståndarna.

– Får man säga att en debattmotståndare är dum? frågar intervjuaren i ett annat inslag från 1961.

Morfar tar ännu ett bloss på cigaretten, han röker konstant i alla tv-inslag, tittar lite undrande på redaktören och säger med nasal röst: – Det bör framgå av ens framställning att mot20

ståndaren är dum. Det är inget du ska behöva tala om för honom.

Lösa föreställningar gav han inte mycket för vare sig det rörde sig om politik eller religion. Däremot respekterade han starka övertygelser, men såg sig tvungen att bemöta dem som han ansåg vara alltför grumliga. Han hävdade att politikerna alltmer skulle komma att tjafsa om dagspolitiska frågor och att man inte längre skulle märka någon egentlig ideologisk skillnad mellan dem. När jag slår upp tidningen en morgon i oktober 2008 och till exempel läser att Miljöpartiet gett upp sitt krav på utträde ur EU slår det mig att han nog fick rätt där också. Det finns många exempel där partier ger upp några av sina principer, de som utskiljer dem, för att få vara med och leka.

Ironi behärskade han till fulländning. I en radiodebatt från 1948 på temat Marx och vår tid säger en meningsmotståndare lite slappt att »allting är beroende av allt» apropå produktionsmedlen och produktivkrafterna.

Man hör en tändsticka dras mot sitt plån och sedan säger morfar: – Att allting är beroende av allt är en sanning jag böjer mig i respekt för – dock utan känsla för att den skulle vara särskilt ny.

Man riktigt hör hur han njuter.

I striden om ATP, allmän tilläggspension, gick 21

han emot både Folkpartiets och familjen Bonniers linje och fick därefter lämna Dagens Nyheter. Han fortsatte att medverka i tidningen, men 1964 skrev han sin sista artikel under rubriken »Avskedsbrev till Dagens Nyheter» efter att Olof Lagercrantz, dåvarande chefredaktör, kritiserat den sista delen av memoarerna på ett illvilligt sätt.

I Dagens Eko i september 1964 hävdar reportern att Herbert Tingsten gör en, för honom karaktäristisk sorti, han som under sin levnads väg gjort åtskilliga avhopp och vars liv kantats av brustna relationer. Dåvarande chefredaktören på Expressen Per Wrigstad tar Lagercrantz i försvar och undrar varför Herbert Tingsten inte låter honom skriva som han vill.

– Självklart får han skriva som han vill, men jag har väl rätt att svara som jag vill, säger han, sårat.

Tingsten skrev omkring femtio böcker, både vetenskapliga, idékritiska och personliga.

Detta är en bild av Herbert Tingsten i offentligheten och jag tecknar den motvilligt eftersom det är morfar jag ska skriva om. Det är så lätt att hamna i fällan, att bländas av honom och bilden av honom, men jag andas in och tänker: Hur beskriver man ett tomrum? Hur bryter man ett mönster?

22

Mot Amerika

S/S Drottningholm, Svenska Amerika Linien, den 25 juli 1921 Han stod på däck och såg sakta Göteborgs utlopp försvinna. Sjösjuk hade han aldrig varit, så för det var han inte rädd. Värre var det med ensamheten.

Han skulle tillbringa 13 dagar till havs – ensam i en förstaklasshytt.

Han tänkte på vad han lämnade bakom sig. Sin fru sedan några månader tillbaka, han längtade redan, studierna, vännerna, systern och pappan. Han fingrade i rockfickan på de nytryckta visitkorten med både fil kand och jur kand på. Bara han blev klar med doktorsavhandlingen kunde han trycka filosofie licentiat i stället. Det lät flott!

Han hade varit snabb med studierna, men utan att överanstränga sig. Han hade lärt sig strategin – det gällde bara att svara mycket och utförligt på tentamina. Innehållet i svaren var förvånansvärt ofta av underordnad betydelse.

Han var nöjd över att han i all hast, precis innan han klev ombord, lyckats rafsa ner ett brev till sin 23

käresta. Bara hon nu var lugn, glad och förståndig när han var borta. Han hade avslutat med »Kära lilla Rina – jag ska bara tänka på dig. Var kär i mig.»

Han var nöjd med formuleringen och hoppades att hon skulle missförstå honom rätt. Om de bara haft pengar kunde ju hon ha följt med.

Det var skönt att lämna den sura gubben. Även om han ville väl hade hans snålhet och perfektionism blommat ut i mani. Sparsamheten hade alltid funnits som ett drag hos honom, men under kriget hade det blivit värre. Det var ju både bra och nödvändigt då världen befann sig i ett tillstånd av brister och förluster. Men kriget var ju över. Han hade förvisso varit generös till bröllopet på rådhuset i våras.

Nä, gjorde man det inte på hans sätt så fick det vara. Han dög visst aldrig riktigt till som son nuförtiden. För syns skull hade han läst pappans brev en gång till: »Käre lille gosse» Efter inledningen var det inte direkt några kärleksfulla små råd han kom med till sonen som skulle ut i stora världen. Det var förhållningsorder i 14 punkter.

1. Förvara alla värdesaker i vaxduksväskan innanför skjortan.

2. Infinn dig alltid i tid till järnvägsstationen.

3. Gör fullständigt klart för dig genom frågor på 24

hotellet var du skall söka den och den personen innan du ger dig ut på gatorna i New York.

4. Och så vidare.

Undertecknat »Tillgifvna pappa».

Visst var det av omtanke, men herregud han var ändå en gift man på 25 år.

Nu var det dags att äta igen. Det var den enda förströelsen som fanns på båten förutom promenaderna på däck. Måltider sex gånger om dagen och inget umgänge med resande i andra klass.

Efter lunchen och en av de otaliga promenaderna fram och tillbaka, som ett djur i en för liten bur, kom känslan tillbaka. Fast starkare. Det kändes som han antingen höll på att bli galen eller skulle svimma.

Ensamheten drev honom allt längre bort från sig själv. Det snurrade till och han tog tag i relingen.

Vem skulle hjälpa honom?

Det är två månader kvar till Sveriges första demokratiska val då både kvinnor och män får rösta.

Hjalmar Branting kommer att bilda regering. Men det vet han inte mycket om när han står där vid relingen omringad av hav. Han vet heller inte att han tio månader senare ska få sitt första och enda barn.

En dotter.

25

foto: elisabeth ohlson-wallin

Jill Tingsten Klackenberg

omslag: lottie hallqvist /graffoto

Herbert Tingsten var aldrig där. Det var det som var problemet för dottern Kaj, som hela sitt liv försökte vara till lags. Kanske fastnade hon i en evig trotsålder i längtan efter sin pappa – en av efterkrigstidens intellektuella giganter. Sitt inre tomrum fyllde hon med sprit och mer eller mindre svekfulla män.

Jill Tingsten Klackenberg letar i sin skoningslösa, men samtidigt ömsinta debut efter sin morfar, privatpersonen Herbert, mannen bakom den mediala masken. Han var under många år chefredaktör för Dagens Nyheter, och skrev en mängd uppmärksammade böcker, bland andra memoarerna Mitt liv, där den egna familjen bara skymtar förbi.

I SKUGGAN AV TINGSTEN

Jill Tingsten Klackenberg är journalist, och har arbetat på en rad olika tidningar som reporter, redigerare och redaktör. I skuggan av Tingsten – en släktberättelse är hennes första bok.

I SKUGGAN AV

TINGSTEN En släktberättelse

Jill Tingsten Klackenberg

» Hur kunde det bli som det blev? Hur kunde morfar som var så rädd vara så modig?

Hur kunde min mamma som var så stark vara så svag?

Dubbelheten har vi alla, men i deras fall blev den så extrem och alltmer tydlig med tiden.

Under min uppväxt fanns morfar alltid där – på tv, i tidningar och i min mammas längtan efter honom.»