då år gammal. Att Denis Roche för bokförlaget Seuils räkning utsåg Mannoni att skriva en kort biografi om Freud i serien Écrivains de toujours är emellertid inte så märkligt. På - och framför allt -talet publicerade Mannoni en mängd artiklar om Freud och psykoanalysen i tidskrifterna Les Temps Modernes och La Psychanalyse. Han visade där prov på talang för kritik och kommentar, liksom förmågan att litterärt gestalta och enkelt uttrycka idéer. Som säkert redan framgått har Mannoni två sidor. Å ena sidan skriver han – glömsk om alla litterära genrekonventioner – en fri, närmast fabulerande prosa som på omvägar försöker gestalta en subjektiv sanning. Å andra sidan publicerar han vetenskapliga texter som strävar mot sanning i mer gängse mening; och hans prosa blir genast mycket observant, lärd och teoretiskt lyhörd. Mannonis biografi om Freud är ett exempel på den senare sidan. Redan från början ansågs den vara en av de bästa freudintroduktioner som fanns att tillgå. Exempelvis skriver psykoanalytikern André Green att Mannoni ”behandlar problemen om den psykoanalytiska historien på ett mer sofistikerat sätt än de som av någon anledning har rykte om sig att vara dess experter”. Såväl allmänintresserade som specialister har kommenterat boken, till exempel Harold Bloom, Elisabeth Roudinesco, Roland Chemama, Emilio Rodrigué. I litteraturgenomgången till sitt monumentala verk med samma namn, Freud, värderar historikern Peter Gay Mannonis Freud som kanske ”den mest informativa biografin” i det kortare formatet. Mannonis bok skiljer sig emellertid från de flesta andra freudbiografier i det att den ägnas åt huvudpersonens idéutveckling, och privatlivet endast i den mån det belyser tänkaren Freud. Av denna anledning kanske boken är än mer aktuell idag än då den publicerades. Året efter utgivningen av Freud, alltså , ger Mannoni under titeln Clefs pour l’imaginaire ou l’Autre scène ut sina