9789172993181

KristĂ­n A Sandberg

OPAL

Till Kezia och Megan

Originalets titel: Iris Eneboeren Originalförlag: N. W. Damm & Søn AS © Kristín A. Sandberg, 2007 Översättning: Melinda Hoelstad Omslag: Maria Larkman Bokförlaget Opal AB www.opal.se ISBN: 978-91-7299-318-1 Printed by ScandBook, Sweden, 2009

Kristín A. Sandberg

Iris Eremiten Översättning: Melinda Hoelstad

Opal

2 Borta vid simhallen kommer niorna rusande. Det är Assar och de andra. De är tvungna att ta bussen från stan för att de slutar så sent. De har bara fyra minuter på sig att hinna med skolbussen. Iris skulle kunna hänga på dem, för några av dem går i samma grupp som hon på engelskan. Men hon står kvar.

Bent Johansen, matteläraren, korsar parkeringen fem minuter senare, scannar henne med blicken och ler uppmuntrande. De slitna jeansen och Adidaströjan gör att han liknar en elev, trots att han är över 30. Förra året fick han kommunens kulturstipendium för att han hade startat en idrottsklubb för ungdomar nere i stan. Morgenavisa gjorde flera reportage om det, om vuxna som engagerar sig i de unga. På bilden i tidningen stod ungdomarna i sina fotbollströjor och log, och Bent talade för ungdomarnas sak på flera sidor i lördagsutgåvan. Han hade varit hos kommunfullmäktiges ordförande och fixat lokaler mitt i stan, bredvid det nya köpcentret, och sedan fått stipendium och utmärkelser. Morgenavisa gör ofta reportage om ungdoms­ klubben där träningen är ett sätt att umgås, som de ­skriver.

De har Bent som stödlärare i matte, men det är bara tjejerna som får hjälp, även när de inte vill ha det. Linda brukar himla med ögonen och ta bort hans arm från sin axel när han står vid hennes 18

plats. Hon himlar med ögonen, ruskar på sig och säger: ”Gud vilken tönt!” Det är som om det räcker.

Det lyckas inte de andra tjejerna med. Linda är en sådan som säger saker högt och till alla. På rasterna och till tjejerna i omklädningsrummet när de byter om. Himlar med ögonen och biter på naglarna, garvar och kastar sina stinkande strumpor på den som råkar vara i närheten. ”Gud vilken tönt den där Bent är! Han är så himla jobbig! Ska jämt lägga handen på min axel och blinka, fy fan vilken tönt! Håller jämt på och kladdar på folk, för att verka trevlig. Vilken looser!

Någon borde sätta dit honom.”

Linda drog ner handbollsshortsen till höfterna i omklädningsrummet där de andra fortfarande höll på att byta om till idrotten, och gick runt på samma sätt som killarna i 9B. ”Fy fan, tänk att gå omkring såhär, de kan ju inte röra sig. Eirik och dom. Fan, såhär går de helt frivilligt, med kalsongerna på magen och jeansen nere på arslet. Hur snyggt är det egentligen? Vad säger ni, tjejer?” ”Alla vet att du är intresserad av Eirik”, sa Camilla. ”Och han lär gå i 9B …”

Det blev tyst i omklädningsrummet. Alla låtsades som om de tog på eller av sig något, fastän de i själva verket väntade på vad Linda skulle säga. Camilla drog på sig sina träningsbyxor när hon sa det utan att titta på Linda. Istället tittade hon på Vilde och Pia och Vilde W i den andra klassen som bytte om på samma bänk och delade schampo i duschen efter gympan. Schampo som Pias mamma hade fått 19

på en utställning och som var väldigt dyrt. Vilde W fick ta först, eftersom hon var Pias bästis. ”Kom igen! Alla vet att du är intresserad av ­Eirik!” upprepade Camilla och den här gången tittade hon på Linda. ”Ja, det hoppas jag verkligen att alla vet”, sa Linda och skrattade. ”Så att det inte uppstår några missförstånd.”

Pia och Vilde W fnissade och tittade på varandra. Iris tyckte att det var skönt att Linda pratade. ­Ibland var det nästan lite läskigt, för hon kunde råka säga vad som helst, utan att hon alltid insåg vad. Camilla log och fortsatte klä på sig utan att säga något mer. Linda var oövervinnlig. Drottningen av svärd, med glitter i håret. Det brukade Liv också säga, när de pratade om dem i klassen. ”Hur går det för Drottningen?” sa hon då lite skämtsamt. Röda läppar och rött hår, blek hy med små fräknar. ”Bra”, sa Iris och log. Varje gång. ”Det går alltid bra för Drottningen. Hon sätter i alla fall ord på sådant som ingen törs säga!” ”Blir du hämtad?” Bents röst smyger sig upp någonstans från Adidaströjan, lika insmickrande som vanligt. Han höjer ögonbrynen och drar fingrarna genom håret. ”Ja.” Iris ler hastigt och gräver i ryggsäcken för att markera att han inte behöver komma fram till henne och visa att han bryr sig. Det räcker med att ha honom hängande i närheten på mattelektionerna, hon vill helst inte vara ensam med honom. Han 20

brukar alltid lägga handen på hennes rygg eller axel. Han är äcklig, och han är aldrig sjuk.

Bent tar en vända på skolgården, kastar en blick på henne och går in i skolbyggnaden. Iris tänker på Kine som har stödlektioner med Bent, alldeles ensam. Kine är så vit, nästan genomskinlig. Vitt hår och ljus hy, hörs nästan aldrig, särskilt inte på mattelektionerna. Ingen Drottning. Snarare som den bleka Månen eller som snö. Hennes mamma är likadan. Två bleka månar en vintermorgon på hållplatsen strax före Nesset. Iris har sett dem tillsammans flera gånger på bussen hemifrån Liv. De står tätt intill varandra i halvmörkret på morgnarna med sina bleka månansikten i mörkblå vinterjackor, tätt intill varandra medan snöflingorna dalar.

Iris sticker handen i innerfickan på dunjackan och sluter fingrarna om den lilla kortleken. Man kan värma sig på den, upptäcker hon. Läskigt.

Hon håller handen om korten tills fingrarna nästan domnar.

I lärarrummets fönster står Bent och tittar ut.

Någon borde sätta dit honom.

Klockan tre tar hon sin ryggsäck och bagen med gympakläder och börjar gå. Ut från skolgården och nerför backen mot centrum. Hon håller utik efter Terjes bil men har inga förhoppningar om att få syn på den. Det är som om hon vore helt ensam, utan att hennes föräldrar vet om det. En konstig känsla.

Hon kanske kan gå vart hon vill, utan att någon får

21

reda på det. En tid utanför tiden. I själva verket vill hon helst åka hem.

Hon fortsätter ner till centrum. Förbi det nya köpcentret, där nästan alla de gamla affärerna har fått nya lokaler i samma hus. Förbi bensinmacken och pakistaniernas butik där Pia och Vilde W handlar snygga saker till håret, block och pennor med pärlor och mönster. Liv och Iris köpte flera meter bomullstyg där förra sommaren och klädde om ­dynorna till radhusets utemöbler.

Hon går in på terminalen där bussarna går mellan Nesset i södra änden av staden och Gamlebyen i norr. Hon ska till sin pappa i Gamlebyen och bo där till efter jul. Bussen står och väntar på de få passagerare som ska med. Det går inte många bussar till Gamlebyen på vintern. Hon visar upp skol­busskortet och sätter sig längst bak. Resan tar en evighet och därför är det ingen idé att sitta därframme. Terje bor utanför stan. Om inte mobilen hade varit urladdad skulle hon ha ringt honom och sagt att han var en skitdålig pappa som hade glömt att hon skulle bo hos honom i fyra veckor, medan Liv var på Gran Canaria för att skriva färdigt sin bok. Då skulle Terje ha vridit sina händer och sagt: ”Arma lilla barn, mitt endaste barn! Inte har jag glömt dig! Jag tänker ju alltid på dig! Allt jag gör handlar om dig – nästan. Jag satt bara och pratade för länge i telefonen!” Eller: ”Stackars Iris, ensam och övergiven! Jag råkade fastna i en bilkö redan i Tønsberg!” Och sedan skulle han ha hukat sin långa kropp, böjt på nacken och 22

sagt förlåt, förlåt, förlåt och frågat om hon ville ha chokladpudding till middag, eller chips. Iris ler vid tanken och tittar ut genom fönstret. Det börjar bli mörkt.

23

3

I

ris är ensam i sin pappas hus. Ingen vet att hennes

Stanken av spyor och skit är kvävande. Ismael anföräldrar är utomlands på jobb på varsitt håll. Hon das genom munnen för att slippa känna den, bluntänker inte säga det till nån heller. Inte ens till bästisen dar och trycker sig intill bogen i den öppna båten. somute förresten hellrei flera hängerdygn. med Vilde och reDeCamilla, har varit på havet Vågorna i parallellklassen.

De som jagar i under flock och sertjejerna sig över båten som svarta väggar månen gör allt likadant.

De som följer alla reglerna som ingen på nätterna. På dagarna driver de med strömmen och utkik efter helikoptrar och militärfartyg. vethåller varifrån de kommer, men som alla bara kan.

Européerna harnervpirrande bevakningdagar på havet i luften Under några blir Irisoch liv mer som det är svårt att ta sig förbi.

De får hoppas spännande, läskigt och allvarligt än vad det nånsin va-på attrit. kunna ta sig i land på natten, i skydd av mörkHon bestämmer sig för att klara sig ensam hemma. ret. Ingen pratar längre. I början var det många Hon bestämmer sig för att få ett slut på Bent Johanssom gjorde det, men nu är det tyst flera timmar i sons Det tafsande eleverna. göraDe detväntar. måste hon taget. finnspåinget merFör att att säga.

Manbåde varaskjutsade modig ochdem smart.till hamnen berättade att nen som Samtidigt utspelar sig ett annat drama och på ettgjorde annat ett många skickades tillbaka till Dakar ställe i Europa. jämngammal killegöra, utkämpar en blir nytt försök.

DetEn tänker han också om han tagen och hemskickad. annan kamp.

En kamp påEn livav ochdem död.måste ju lyckas.

Vattnet och maten är slut, men förr eller senare kommer strömmen att föra in dem mot land på en av öarna. Han funderar inte längre över vad som ska hända. Nu trycker han sig bara intill bogen i väntan på att solen ska visa att de är en dag närmare Europa.

De är 48 personer i båten. Han känner inte alla.

Han känner Ebrima och mannen som skjutsade dem till hamnen, han som de betalade för att få följa med. Ebrima är Ismaels bror. De reste till DaISBNhos 978-91-7299-318-1 kar tillsammans och sov under bron monsieur

OPAL

24