9789127119161

Som historiker på ett naturvetenskapligt universitet kan Janken Myrdal redovisa spelets regler i de olika veten­ skapliga världarna, men också visa på möjligheterna i en förening.

Janken myrdal är författare och professor i agrar­ historia vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hans forskning har behandlat agrarsamhället från järnålder till 1800­tal.

Han har tidigare utgivit ett flertal böcker, bland annat »Jordbruket under feodalismen« som utgör andra delen i fembandsverket »Det svenska jordbrukets historia«.

SpeletS regler i vetenSk apenS hant verk

Just nu pågår en kamp om vilka metoder och vilka värde­ ringsnormer som ska vara gällande. Här argumenteras för att det finns faktiska skillnader i de bägge vetenskaperna som betingar de olika arbetsmetoderna. Ett nödvändigt samgående är på väg, men det är ett »äktenskap med förhinder« som endast kan åstadkommas om man accep­ terar skillnaderna och samtidigt lär av varandra.

Janken myrdal

Varför skriver humanvetare, samhällsvetare och humanister, ofta böcker medan naturvetare idag nästan bara skriver artiklar, och dessutom artiklar på engelska?

Beror det på att forskningsområdena skiljer sig åt? Eller beror det på att olika praxis har utvecklats kring kaffebord och bedömningsgrupper inom de »två kulturerna«?

Janken myrdal

ler g e r S t e l e Sp nS e p a k S n e t i ve h a nt v erk

Om humanvetenSkap Och naturvetenSkap

Omsl ag: JO h annes m Ol in FOtO F ram sida: is tOckph OtO

Innehåll

Förord

7

Begripa med begrepp

10

Om humanvetenskap och naturvetenskap

23

metod

23

idealtyper

31

historien

73

teorier

93

sammanböjningen

118

äktenskap med förhinder

131

kort sammanfattning

142

Att mäta och värdera vetenskap

144

kritik av mätningen

146

eliten

161

de berömda

173

att värdera vetenskap

179

Bokslut

185

Noter

187

Litteratur

216

Förord

Vi lever i en tid av underbara möjligheter. Det pågår en kamp mellan naturvetenskap och humanvetenskap. Denna kan leda till att en ny och högre nivå av enhet uppstår. Humanvetenskap omfattar både humaniora och samhällsvetenskap och det särskiljande för alla ämnen inom denna gren av forskningen är att de studerar det medvetna tänkandet och handlandet hos människorna. Naturvetenskapen är då studiet av allt det som inte är ett resultat av människans medvetna handlande, det vill säga ett studium av naturen. Att denna uppdelning mellan människa och natur håller på att bli mindre strikt är en av denna boks teser.

Den pågående kampen är resultatet av ett ökat samgående som förhoppningsvis kan leda till en ny enighet. Nu dominerar emellertid naturvetenskapen.

Att denna åtskillnad hade blivit ett problem uppmärksammades av C.P. Snow i den berömda skriften De två kulturerna som publicerades 1959. Det nya var inte att han observerade att det fanns två huvudgrenar inom vetenskapen utan att det hade blivit ett problem att dessa inte kunde mötas. Indirekt var det således ett samgående han talade om.

Ett samarbete kräver gemensamma regler och den pågående kampen handlar om resurser och tolkningsföreträden. Det handlar också om naturvetarnas hybris och humanvetarnas förakt, ett känsligt ämne jag ska ta upp mot slutet av första delen av denna bok. En viktig del i utformandet av det gemensamma regelverket handlar om gemensamma mått för att värdera vetenskap. De som nu införs utgår från naturvetenskapens normer. Det viktigaste av 7

dessa mått, inriktat på artiklar i utvalda tidskrifter, kommer jag att särskilt behandla i bokens andra del.

En huvudfråga är i vilken grad skillnaderna mellan naturvetenskap och humanvetenskap är resultatet av traditioner som utvecklats inom forskningen, och i vilken grad de är resultat av de olika forskningsobjekt man studerar. Om det är traditionerna som förhärskar kan man se dem som två vetenskapskulturer. Då kan de gå samman genom att dessa kulturer förändras. Om det är forskningsobjekten som styr måste de istället förbli skilda. Mitt svar är att det råder en växelverkan mellan traditioner som styr och forskningsobjektens krav. Endast ett samgående som behåller olikheterna kan därför bli framgångsrikt. Jag kommer att plädera för en acceptans av olikheterna och att båda sidor genom denna acceptans kan lära av varandra.

Efter ett inledande avsnitt om terminologi består boken av två huvuddelar. Den första är en resonerande text som bland annat belyser varför den människotolkande vetenskapen kräver långa texter. ”Långa tankar kräver långa texter”, sa min farfar ofta och även om jag inte helt håller med, den stora tanken kan ibland uttryckas kort och koncist, så ligger det ändå en sanning i hans aforism. En genomtänkt beskrivning och tolkning av människans kulturella komplexitet kräver som regel den utförliga texten.

Humanvetenskapen har också en rad andra särskiljande drag, exempelvis inom teoribildning den dialektiska tolkningen vilken också den kräver längre texter.

Den andra delen av boken behandlar mätning och rankning av vetenskapliga insatser. Denna del av boken kan ses som ett empiriskt belägg på den första delen: samgående skapar kamp.

Det pågår en intensiv diskussion kring mätning av forskning. Mitt bidrag är att visa några orimligheter i det sätt på vilket mätningar genomförs. Jag resonerar också kring varför detta orimliga mätningssystem genomförs. Är det ett cyniskt experiment? Eller hade H.C. Andersen fel, det hjälper inte att säga att kejsaren är naken? Är det istället, vilket förefaller sannolikast, starka intressen som ligger bakom att denna orimlighet vidmakthålls?

Skriften baseras på erfarenheter av att verka i ett gränsland 8

mellan vetenskapens båda huvudkulturer, som historiker bland naturvetare. Den är också en del av ett historiefilosofiskt projekt.1 En första version av texten har publicerats som en rapport från Avdelningen för agrarhistoria, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Föreliggande bok är omarbetad och utvidgad.2 Jag vill särskilt tacka Arne Jarrick och Ingrid Söderlind som läst hela texten och givit utförliga synpunkter. Jag vill också tacka för kommentarer från Anders Andrén, Derek Bok, Niklas Cserhalmi, Elisabeth Engdahl, Gunnel Engwall, Lars Engwall, Ylva Hasselberg, Staffan Karlsson, Eva-Lotta Päiviö, Ester Roxberg, Cecilia Rätz, Kerstin Sahlin, Birgitta Svensson, Clas Tollin och Lars Östlund. Agneta Engström på Natur & Kultur har givit kloka och läsarvänliga synpunkter. På ett seminarium som arrangerades av Riksbankens Jubileumsfond (RJ) tillsammans med Sällskapet Riksdagsledamöter och Forskare (RIFO) fick jag möjlighet att presentera delar av texten. Det har också varit seminarier om den exempelvis på Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Bidrag till tryckning har erhållits från Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur och från Åke Wibergs Stiftelse.

9

Begripa med begrepp

Boken är ett försök att beskriva väsentliga egenskaper hos vetenskapens båda huvudgrenar både vad gäller generella metoder och övergripande teorier. Jag vill begripa och skildra skillnaderna och visa hur de uppkommit men också hur ett samgående kan komma att ske. Själv har jag i många år arbetat i ett gränsland och ofta upplevt detta som en befrielse. Denna tillvaro har tillåtit mig att passera gränser i tänkandet som annars kanske skulle ha varit stängda. Samtidigt har jag frustrerats av en oförståelse och en maktkamp. Denna dubbelhet är hela studiens utgångspunkt.

En rad skillnader kommer att tas upp och en del av texten handlar om varför man inom stora delar av humanvetenskapen måste kunna skriva längre texter. En vetenskap där bara artiklar publicerades vore som en litteratur vilken enbart bestod av noveller. Tänk den kanske orimliga tanken att något statligt författarråd påbjöd att alla författare i fortsättningen skulle rekommenderas att skriva noveller istället för böcker. Särskilt skulle de avrådas från att skriva omfångsrika böcker. Orsaken till en sådan rekommendation vore att man ville mäta produktivitet i antalet publicerade verk och då blir skrivandet av noveller mer produktivt än skrivande av böcker. Som styrinstrument skulle olika statliga och fackliga organ låta biblioteksersättning, stipendier och andra stöd utbetalas på grundval av antalet noveller. Detta är vad som håller på att hända inom vetenskapen.

För den läsare som eventuellt skulle kunna tänkas invända att han eller hon tycker bättre om noveller än romaner vill jag gärna citera några ord av Joseph Conrad. Frans G. Bengtsson har i sin 10

essä om Conrad anfört detta citat från ett företal där Conrad försvarar sig mot en kritiker som hade påpekat att en av hans romaner kunde ha förkortats åtskilligt.

Jag erkänner, att jag inte fullt ut förstår innebörden av en sådan anmärkning och inte heller nyttan av densamma. Utan tvivel skulle det varit möjligt att genom användandet av en annan metod och mycken omsorg få plats till hela denna historia på ett cigarettpapper; ja, mänsklighetens historia skulle kunna få rum där, om den såges från tillräckligt avstånd. Alla människors öde på denna jord sedan tidernas början kunde sammanfattas i en enda fras av oändligt innehåll: – ”De hava fötts, de hava lidit, de hava dött.” Och ändå är det ett storslaget epos. Men i de minutiösa skildringar av män och kvinnor, som det blivit min livslott att återge, är jag icke i stånd till ett så summariskt betraktelsesätt.3

Detsamma gäller den vetenskap som skildrar människorna i alla deras egendomliga och paradoxala göranden. Varje reduktion ned till det enkla kommer att göra dem obegripliga. Krig, kriser, framgångar, konstverk, tekniska skapelser och starka känslor kommer inte att kunna få sin förklaring, inte ens likgiltighet kan förklaras annat än komplext och detaljerat.

Den vetenskap som tolkar den medvetet agerande människan och de material hon lämnar efter sig måste kunna breda ut sig i sina texter. Den historiska källkritiken måste i detalj diskutera hur källorna tillkommit i stort sett material för material.

Litteraturvetenskapen måste kunna tränga in i en författares text.

Konstvetenskapen måste kunna beskriva målande och exakt.

Den filosofiska texten måste kunna gå ut och in i en fråga. Utan sådana långa texter skulle frågornas svar inte bli så komplexa och motsägelsefulla som den mänskliga verksamheten kräver.

Vetenskap är som all mänsklig verksamhet mångskiftande. Det finns ämnen i naturvetenskap som kan behöva långa texter och i humanvetenskapen finns ämnen som kan nöja sig med korta.

Skulle man emellertid ge upp möjligheten till en inträngande och 11

textkrävande tolkning upphävs många av de metodiska framsteg som gjorts inom humanvetenskapen det senaste århundradet.

En parallell erbjuder utredningsväsendets förfall i Sverige.

Under dess stora tid gjordes omfattande studier som kunde pågå i årtionden. Utredningarna blev diskussionsforum mellan forskare och politiker. Där prövades teorier och praktiska lösningar. Idag ska utredningarna gå fort och bara bekräfta de föreställningar som politikerna redan har. Argumentet är att omvärlden förändras så snabbt att man inte kan hålla på länge. Den egentliga innebörden i detta argument är att utredningar inte ska leda till oväntade eller mera grundläggande förändringar. Om omvärlden förändras snabbt måste utredningen anpassas till omvärlden och inte tvärtom.

Dagens utredningar kan emellertid i sin tanketomhet resultera i långa textmassor. Det är således inte i första hand den långa texten utan snarare den väl beskrivande och genomtänkta texten som måste försvaras. Om denna försvinner hotar en urvattnad, avkortad och även ideologiskt förvrängd vetenskap.

Att skriva på engelska eller svenska är en annan fråga. Det goda argumentet för att skriva på engelska är att den svenska forskningen mer måste delta i den internationella debatten. Ofta blandas frågorna samman så att man genom en kraftfull argumentering för att skriva på engelska också tror sig ha argumenterat för den korta texten, för artikelskrivandet. I viss mening är detta korrekt eftersom de texter som tolkar människor är mycket svårare att skriva än de som tolkar naturen. Litteraturvetaren måste arbeta mer med språket än biokemisten. En humanvetare kan dock lära sig skriva på engelska genom intensiv övning och i de discipliner där man behandlar icke-svenska ämnen, som antropologi eller filosofi, är det naturligt att skriva på engelska.

Om alla svenska humanvetare skrev på engelska skulle detta emellertid vara en förlust för det svenska språket och en förlust för kontakten mellan folkets flertal och forskarna. Det skulle också bli en extra möda för de forskare som måste överge sitt modersmål. Men det skulle inte nödvändigtvis vara en katastrof för vetenskapen. Därför måste frågan om språket särskiljas från frågan om den långa texten och andra metodskillnader.

12

Spelets regler Som jordbrukshistoriker på ett naturvetenskapligt universitet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), arbetar jag tillsammans med naturvetare och humanvetare och i den grupp vi skapat kring ämnet agrarhistoria arbetar vi på lika villkor inom undervisning och forskning. Det var under arbetet med denna blandade grupp som jag upptäckte att skillnaderna inte i första hand låg i frågor och teorier utan i hur man hade lärt sig att skriva och läsa. Vi måste börja med att komma överens om metoder och publicering.

Som redan framgått var en fråga jag ställde mig: varför föredrar humanvetare att skriva böcker medan naturvetare meriterar sig genom artiklar? Beror denna skillnad på att de arbetar med olika typer av faktamaterial eller på att olika vetenskapskulturer har utvecklats? Den näraliggande frågan var: vad händer när naturvetarnas metoder blir normerande? Blir det som att slå ihop handbollsallsvenskan och fotbollsallsvenskan, men att låta dem spela efter fotbollens regler. Hela tiden drar handbollsspelarna på sig ”hands”. Eller leder denna metafor fel? Finns det så stora likheter att humanvetenskap, och då i synnerhet humaniora, bara mår bra av att lära sig av den framgångsrika naturvetenskapens metoder?

Jag kommer att argumentera för att de båda kulturerna, med sina accepterade regelverk, måste närma sig varandra men också förbli olika. Regelverken kan förändras men behöver inte likriktas. Man kan utveckla mellanformer och acceptans av det mångkulturella.

Titeln på boken, Spelets regler, ansluter till liknelsen med sport. Men ännu mer anspelar den på Hermann Hesses bok Glaspärlespelet. Hesse skrev om den intellektuella republiken Kastalien, som skapats ur en tid av våld och oro, vilket var den tid han själv levde i, mellankrigstiden och därefter. För övrigt är det den tid som vi fortfarande lever i.

Han beskrev en period tvåhundra år framåt i tiden. Kastalien styrs då av en klosterorden. Tillsammans med romerska kyrkan förser denna Europa med lärare. Denna orden av intellektuella hålls 13

samman av ett spel: glaspärlespelet som ursprungligen spelades med glaspärlor i olika färger, former och storlekar uppträdda på trådar motsvarande nottecknens rader. Det är inte helt klart hur detta ser ut, men troligen liknar det kulramen med dess inbördes relaterade kulor på trådar i en ram.

Målet för spelet var att skapa ett universellt vetenskapligt språk.

Till en början musiken, så matematiken och därefter gradvis allt fler vetenskaper och konstarter formaliserades till spelets symboler.

Kunskaperna, idéerna och konstens innehåll kan uttryckas med dessa gemensamma symboltecken så att de fungerar ungefär som kinesiskans ideografiska tecken. Genom att spela dessa symboltecken skapas associationer och idékombinationer som ger ett nytt och ständigt växlande meningsinnehåll. Ett tränat minnes snabba associationer kombineras i spelet med tyst kontemplation.

Förutom spelareliten finns andra som tar fram kunskap, om exempelvis det medeltida latinets uttal eller madrigalens historia.

Dessa lärda forskare är ibland knutna till ordbokskommissioner.

Specialisterna kan betraktas som de vilka levererar material till spelareliten. Varje år samlas man till stora festspel som uttänkts av ledaren för republiken, spelledaren.

Vad Hesse här beskriver är en ny skolastik, en formaliserad enighet inom vilken man kan skapa en exakt och matematisk beskrivning av konst och vetenskap i dessas slutliga förening. Det är den högsta perfektionen av andligt tänkande i ett universalspråk som beskrivs. En skämtare bland glaspärlespelarna säger, enligt Hesse, att i detta fulländade spel talar växterna latin med Linné.

Hesse insåg att denna perfektion måste överges. Hela romanen förefaller vara ett segertåg för den som skickligt underkastar sig, nämligen romanens hjälte Joseph Knecht (tyska Knecht betyder dräng). Han når allt högre och till slut är han hela republikens och spelets behärskare. Men steg för steg bringas han att inse intigheten i detta spel. En ungdomsvän och även trätobroder säger honom att spelarna analyserar musik och dikt men inte själva skapar musik eller dikt. Några år senare säger honom en äldre vän och ”trätofader”, en katolsk pater, att glaspärlespelarna bara beskriver idéhistoria, de ser inte att historien också består av blod 14

och verklighet. Ännu en tid senare, då Knecht når toppen och blir spelledare, använder han själv samma argument mot en av de hängivnaste spelarna, en vän, och säger att historien inte bara är andlighet, den består också av bröd. Den logiska slutsatsen blir att Joseph Knecht mot romanens slut överger Kastalien och beger sig ut till världen utanför de intellektuellas enklav för att göra gott där.4 Ungefär så ser jag spelets regler inom universitetet. Det är ett spel som ger deltagarna en rad intellektuella redskap vilka gör det möjligt att utforska världen. Men samtidigt måste detta spel, i elfenbenstornets högsta salar, kunna överges och ifrågasättas.

Glaspärlespelet, i den vardagliga associationen som Hesse lämnat efter sig, står för höjden av esoterisk elegans men också för instängd intellektualism. Det blir en akademisk avstängdhet där spelarna vänder ryggen mot vardagens verklighet och utesluter dem som inte kan spelets regler.

Humanvetenskap Sammanförandet av humaniora och samhällsvetenskap under humanvetenskap är ett slags självklarhet. Det finns inget annat övergripande begrepp för dessa båda grenar av vetenskapen. Flera universitet, högskolor och andra institutioner i Sverige sammanför idag samhällsvetenskap och humaniora under humanvetenskap.

Den andra huvudkategorin är då naturvetenskap.

Humanvetenskap betecknas i ordboksdefinitioner som studiet av människan, hennes agerande och situation.5 Jag skärper denna definition till att människans medvetna tänkande och handlande utgör humanvetenskapens kärna. Naturvetenskapen skulle då bli studiet av de processer som inte drivs av ett medvetet handlande.

Man skulle kunna tänka sig någon annan dualistisk indelning av den totala vetenskapen, men uppdelningen i naturvetenskap och humanvetenskap är sedan länge den allmänt accepterade. De flesta forskningsområden sorterar sig på ett självklart sätt inom antingen humanvetenskap eller naturvetenskap. Samhällsvetenskapens 15

eventuella särställning, skild från humaniora, är mera problematisk och jag återkommer strax till denna.

Mot denna dualistiska indelning kan man anföra att det mesta omkring oss innehåller både naturvetenskap och humanvetenskap. En äldre humanistisk-filosofisk uppfattning är att den omgivande naturen bara är det vi kan uppfatta inom oss och det finns ingenting att studera utanför människans medvetande. En modern naturvetenskaplig-biologisk uppfattning är att människans säregenhet kan ses som en ren biologisk funktion. Båda extremuppfattningarna har huvudsakligen fel men innehåller en kärna av sanning. Mellan dem utbreder sig en skala av modifieringar.

Frågan om man överhuvudtaget kan använda dualistiska indelningar betraktar jag som meningslös eftersom all vetenskap arbetar med kategorier. De dualistiska är en av flera möjliga indelningar som alla skiljer sig från verklighetens totala mångfald.

I engelskan, som är vårt referensspråk, finns en skillnad genom att engelskan oftast har den enkla beteckningen science för naturvetenskap. Humaniora kallas för humanities eller liberal arts, samhällsvetenskap för social science. Både i franska och tyska betecknas humaniora, liksom i svenska, som vetenskap. Engelskans markering av science som naturvetenskap är ett problem för skapandet av en ny enhet. Även om denna beteckning har historiska orsaker bör den undvikas när man skriver på engelska eftersom den är en del av naturvetenskapens upphöjande till norm.6 Engelskan har också beteckningen human science, som motsvarar den svenska beteckningen humanvetenskap. Human science skiljs från natural science, som är en alternativ beteckning för naturvetenskap. Emellertid får den engelska användningen av ordet science till följd att human science också ibland kan beteckna forskning som ligger i gränslandet mellan medicin och humanvetenskap.

Denna betydelse har jag här valt att bortse från.

Som en inledande diskussion av indelningen ska jag genast ta upp några problematiska fall: medicin, samhällsvetenskap och matematik.

16

Medicin och läkarens kunskap Det kan förefalla egendomligt att medicin inte är en humanvetenskap eftersom större delen av denna vetenskap är inriktad på just människan. Varje praktiskt verksam läkare vet att människokännedom ofta behövs för att kunna ställa rätt diagnos. Ändå innehåller den medicinska utbildningen i stort sett ingen humaniora och knappast någon samhällskunskap.7 De flesta läkare identifierar sig i själva verket mycket starkt som naturvetare.

Att utreda förhållandet mellan tolkandet av symptom och analys av det mätbara skulle leda för långt. Jag ska istället belysa frågan med hjälp av boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt skriven av den kände neurologen Oliver Sacks. Bokens titel är också titeln på den första fallbeskrivningen. Det handlar om en man, ”doktor P.”, som förstod det abstrakta, han var musiker och musiklärare på hög nivå, men hade förlorat förmågan att se det konkreta. Han kände inte igen människor och kunde inte läsa bilder men han ville inte inse detta. Som mest påfallande blev detta för Sacks när hans patient skulle sätta på sig hatten för att lämna mottagningen efter vad han betraktade som en meningslös undersökning, varvid doktor P. grep efter sin hustrus huvud för att försöka rycka loss det och sätta på sig vad han trodde var hatten.

Sacks, som har gjort viktiga rent medicinska upptäckter, anger i sitt förord varför han valt detta fall som betecknande. Han gör en skillnad mellan att vara naturvetare och att vara läkare, där han som läkare ägnar sig åt en enda människa. Doktor P. med tumören i synregionen visar att hjärnskador inte enbart drabbar det abstrakta tänkandet, vilket är en teori som framförts, utan även förståelsen av det konkreta kan falla bort. Varje människa måste således betraktas som individ. Men Sacks går längre än så och med en viss sorg beskriver han hur hela den medicinska vetenskapen kommit att allt mer likna mannen som förväxlade sin hustru med en hatt:

17

Genom en sorts komisk och fruktansvärd analogi liknar vår nuvarande kognitiva neurologi och psykologi mest av allt den stackars doktor P.! Vi behöver det konkreta och verkliga, precis som han gjorde det; och vi förmår inte inse detta, på samma sätt som han inte förmådde inse det. Våra kognitiva vetenskaper lider själva av en agnosi som i grund och botten är likadan som doktor P:s. Doktor P. kan därför tjäna som en varning och en liknelse – om vad som sker med en vetenskap som skyr det omdömesmässiga, det särpräglade, det personliga, och blir helt abstrakt och databetonad.8

Sacks beskriver sedan en rad fall, spännande som de vore en serie noveller och han inflikar gång på gång sin tolkning av forskningen inom medicin och fysiologi som allt för inskränkt. Det personliga är inte bara en maskin eller en dator, ovanför detta finns för var och en ett filmmanus fyllt av det Sacks kallar ”det konkreta”.

Förordet till den svenska översättningen skrevs av hjärnforskaren David Ingvar. Entusiastiskt beskriver han nya framsteg på hjärnforskningens område där man identifierar fler detaljer och samband ned till mikrocellernas, neuronernas, nivå. Ingvar berömmer i förbigående Sacks för dennes humanistiska bildning för att strax tillägga att man ännu inte vet hur minnet är konstruerat: är det signalmönster mellan neuroner eller är det kanske komplexa molekyler? Inför enskilda individers olikheter ställer Ingvar frågan om vad som är ”den organiska orsaken”.9 Ingvar tycks ha svårt att tänka sig bortom det rent naturvetenskapliga och förordet blir därför en oavsiktlig illustration till den varning Sacks utfärdar.

För en lång tid framåt kommer man inte att kunna inkludera läkarvetenskapen inom humanvetenskapen. Psykiatrin intar en mellanställning och psykologin räknas till humaniora eller samhällsvetenskap, även om den gärna relaterar sig till eller befinner sig i harnesk emot naturvetenskapen. I en ganska snar framtid kan förändringen av vår värld tvinga en mycket stor del av läkarvetenskapen till ett nära samarbete med flera humanvetenskaper. Inte ens det mest naturvetenskapliga projekt, exempelvis klarläggandet 18

av människans uppsättning av gener, kommer att komma undan frågor om ansvar och etik.

Samhällsvetenskap Samhällsvetenskapen har intagit, eller snarare strävat efter att inta, en mellanställning mellan humaniora och naturvetenskap. Även om jag inte kan acceptera en kritik mot dualistiska indelningar som sådana anser jag att man kan ställa frågan om inte en tredelning vore att föredra framför en tudelning och tar därför upp särskiljandet av samhällsvetenskap.

Man skulle av namnet kunna tro att samhällsvetenskap särskiljs genom att den sysslar med kollektivet. Men när man studerar de existerande indelningarna är det svårt att hitta kollektivet/ individen som en indelande princip. Inom samhällsvetenskap finner man, i varje fall i Sverige, psykologi som programmatiskt utgår från den enskilde, inom humaniora historia som gärna haft statens utveckling som det centrala. Dessutom är människan en kollektiv varelse och individualiteten utformas inom kollektivet.

Varje ämne inom humanvetenskapen kommer att beakta både samhälle och individ.

En annan aspekt, som delvis följer av den nyss nämnda, är att samhällsvetenskapen skulle ha större samhällsrelevans. Jag återkommer till detta nedan under avsnittet om vetenskapens nytta för att där problematisera vad nytta är.

En tredje indelningsgrund är att samhällsvetenskapen skulle använda metoder som liknar de naturvetenskapliga och då framför allt mer matematik. Historiskt sett har detta varit en skillnad men idag förekommer kvantifiering i nästan alla ämnen.

Det finns dock en skillnad i sifferbehandling mellan å ena sidan den rena matematiken, med dess krav på absolut abstrakt generaliserbarhet, och å andra sidan statistiken som behandlar företeelser vilka varierar i tid och rum på ett mera slumpmässigt sätt. Statistikens syfte är att utvinna regelbundenheter ur dessa oregelbundenheter, den är alltid det osäkras matematik.

Det är ingen tillfällighet att denna det osäkras matematik 19

växer fram ur studiet av människor. Vetenskapliga metoder för beräkningar av normalfördelning, avvikelser och samband utvecklades under 1800-talet inom samhällsvetenskapen (medan sannolikhetsberäkningar är äldre). Snart fick dessa metoder också avgörande betydelse för studiet av naturen och lyfte forskningen inom ämnen som medicin och biologi.

Den rena matematiken är inte applicerbar inom humanvetenskapen. Istället är det i fysiken, astronomin och andra naturvetenskapliga ämnen som man arbetar med säkra lagbundenheter. De har kunnat använda sig av den precisa matematiken.

Inom delar av humanvetenskapen kan forskare bygga modeller, exempelvis i humangeografi, med ren matematik. Men dessa modeller befinner sig på en hög abstraktionsnivå och när de ska tas ned till en existerande verklighet måste empirin alltid bestå av statistiska kvantifieringar.

Ett annat användande av matematik finns i de humanvetenskaper som utvecklat ett formaliserat uttryckssätt med matematiska symboler, exempelvis i nationalekonomin. Detta kan ses som ett ideografiskt språk där symboler används för bestämda företeelser eller samband. Försvaret för det formaliserade symbolspråket är att det underlättar tänkandet och i vis mån finns detta inom all vetenskap. När proselyterna en gång har skolats in förbättras tankekoncentration och kommunikation mellan de invigda. Det är denna existerande realitet som Hermann Hesse omvandlar till en fabel i Glaspärlespelet, se ovan, vilket gör hans tänkta spel så användbart som metafor för vetenskapen.

Alla specialister, både vetenskapsmän och sotare, behöver ett språkbruk som inte förstås av utanförstående och som också har en avskärmande roll. Eftersom matematiken är det renaste av dessa symbolspråk finns det en lockelse i att använda dessa symboler, men detta innebär inte att man når fram till de absoluta samband och lagbundenheter som den rena matematiken kräver.

Användandet av statistik, och i viss utsträckning av övrig matematik, är således inget som skiljer samhällsvetenskap från humaniora. Om varken användandet av matematik eller koncentrationen på samhället kan användas som gränsmarkörer för 20

samhällsvetenskap kanske man ska ge upp tanken på att finna en logiskt hållbar indelning mellan samhällsvetenskap och humaniora.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman betraktar gränsen som en rent administrativ företeelse vilken växt fram under 1900-talet.10 Anledningen till att jag för samman samhällsvetenskap och humaniora under humanvetenskap är dock inte i första hand att gränsdragningen mellan dem är oklar. Istället är anledningen att studiet av människans medvetna tankar och handlingar är den ”väsen-tliga” skillnaden. Det är detta studieobjekt som ger humanvetenskapen dess väsen och skiljer den från naturvetenskap.

Detta sagt erkänner jag att klyvningen mellan humaniora och samhällsvetenskap är motiverad. Att den förekommer visar att den behövs. Det utmärkande för samhällsvetenskapen är en kombination av samhällsanalys, samhällsrelevans, statistik och ofta även en mera uttalad strävan att likna naturvetenskapen. Men denna gränsdragning är underordnad den mellan humanvetenskap och naturvetenskap.

Matematik Jag ska dröja något vid matematiken innan jag går vidare eftersom denna delvis ligger utanför, eller snarare under, de båda kulturerna.

Ett problem särskilt inom humaniora handlar om en oförståelse, som kan likna rädsla, för matematik.

Det är en generalisering att de som inte klarade matematiken i skolan blev humanister och de som hade läs- och skrivsvårigheter och särskilt de som saknade språköra blev naturvetare. Givetvis fanns det många som klarade allt. Vi bör dock tänka över de invändningar mot att tänka i kvantitet eller kvalitet vilka egentligen främst beror på att den som argumenterar har större eller mindre anlag för olika delar av informationshanteringen.

Angreppen mot statistiken som sådan kommer oftast från rena humanister och går ut på att siffror förblindar och skär bort. Men detta är en självklarhet och i princip skiljer sig denna förenkling inte från verbala försök till typologier eller sammanfattningar.

Ingen seriös användare påstår att statistiska beräkningar levererar 21

den slutgiltiga sanningen. Naturligtvis finns en tendens att tala om det beräkningsbara som det förklaringsbara, att leta på den fläck i mörkret som är upplyst. Att det sker övertramp är självklart. Det ligger i den vetenskapliga specialiseringens och diskussionens natur.

Oreflekterat användande av BNP-beräkningar i samhällsdebatten är ett iögonfallande exempel. Denna fara för missbruk ligger i alla studier som generaliserar mänsklig verksamhet.

Ibland får man en känsla av att statistikens kritiker inte förmår läsa statistik, de ryggar tillbaka inför en tabell som vore den en myndighetsblankett utformad för att vara obegriplig. God statistik ska göras och läsas som poesi i bunden form. (En liknande skönhetsmetafor kan göras om annan matematik, och görs ofta, men är inte aktuell för humanvetenskap utan bara för naturvetenskap.)

Långsamt ska man följa raderna och kolumnerna för att hitta den avgörande brytpunkten eller det gradvisa förloppet. Tabeller som inte ger detta ska bort eller omarbetas. Därefter ska man ta till sig det approximativa och det mänskliga bakom dessa siffror.

Liksom filosofin kan matematiken användas inom hela vetenskapen och det finns givetvis också en matematisk filosofi, och tvärtom. I Nationalencyklopedins uppslagsord om ”matematik” deklareras att den rena matematiken inte ska betraktas som sifferhantering utan som den mest abstrakta och generaliseringsbara kunskapen. Den har egentligen ingenting med verkligheten att göra, och man anar en matematikernas tvekan inför att beblanda sig med fysikernas hantering av ren matematik i den av tillfälligheter kontaminerade verklighetens värld. Inställningen är beundransvärd, ja sublim – och i enlighet med människans dubbelnatur är matematiken samtidigt den mest praktiska av alla vetenskaper: vi skulle inte klara oss en dag utan den.

22

Om humanvetenskap och naturvetenskap metod När jag behandlar skillnaderna mellan de båda huvudgrenarna av vetenskapen kommer jag att utgå från metoderna för vetenskap, från hantverket. Normalt brukar skildringar av ”de båda kulturerna” utgå från teoribildning och ibland berörs metoder inte alls. Tanken är då att teorierna bestämmer metoderna. Detta är ett synsätt jag inte delar.

Orsaken till att jag börjar med metoderna är att den mänskliga praktiken styr över tänkandet lika mycket som tänkandet styr över praktiken. De metoder som dominerar kommer att växelverka både med tolkningar av data och med övergripande teorier.

Publiceringsformerna räknas här som en del av det metodpaket som styr över vetenskapens huvudgrenar.

Ett exempel kan klarlägga dessa samband. Idag pågår en omsvängning inom stora delar av humanvetenskapen som ett svar på de påbud som forskningens ledare och statsmakterna har utfärdat.

Det finns en ökad strävan att publicera artiklar i tidskrifter som har hög status. Den forskare som följer dessa påbud kan då börja med att välja en tidskrift. Därefter genomgås denna tidskrifts artiklar för att se vad de handlar om varefter man anpassar forskningen efter vad som bedöms som publiceringsbart. Att detta ger en annan forskning än den som istället startar med att identifiera en frågeställning eller ett forskningsområde är självklart.

En av målsättningarna nedan är att visa hur kedjor av samband skapar metodkomplex. För att kunna diskutera detta så tydligt 23

som möjligt har jag valt att presentera ”idealtyper”. Den enkla orsaken är att jag i första hand är intresserad av strukturella skillnader. Förvisso finns det ett otal varianter och inget ämne och ingen forskare kommer att tillfullo känna igen sig. Men jag kommer inte att argumentera särskilt utförligt mot det som inom antropologin kallas ”Bongo-Bongo-argumentet” och som kan användas mot all generaliserande framställning: ”Jaha, men hos Bongo-Bongo-stammen gör man på ett annat sätt”.11 Jag kommer nedan att åtskilliga gånger beröra dessa olikheter och ta upp ämnen som avviker från de rena typerna.

Skaparen av begreppet idealtyper är Max Weber. Begreppet har fått stor betydelse inom samhällsvetenskapen men jag går inte in på de vitt förgrenade uttolkningarna. Istället håller jag mig till den beskrivning Weber gav i inledningen till första bandet av hans viktigaste och år 1922 postumt utgivna verk Ekonomi och samhälle. Han ville formulera typbegrepp och han skiljer dessa från den individualiserade historiens begrepp. Istället för konkretion erbjuder han en strävan efter entydighet. Avsikten är att visa mening i skeendet och för att uppnå detta vill han skapa rena begrepp upplyfta över verkligheten. Dessa rena begrepp är idealtyperna. Han utvecklar tankegången med att man ska sträva efter en analytisk stegring genom att framhäva väsentliga element.12 Detta är vad jag vill försöka åstadkomma. Genom att skapa två rena typer ska det bli möjligt att se hur mångfalden av ämnen förhåller sig till dessa idealtyper och att se i vilken riktning utvecklingen går. De båda idealtyper som ställs emot varandra skulle tills vidare kunna beskrivas som en humanistisk forskning av äldre slag, inriktad på det egna landets material, och en laborativ naturvetenskap. Som jag redan nämnt finns en rad avvikelser och mellanformer och även en pågående förändring. Beskrivningen av det humanvetenskapliga skulle kunna kallas för arketypisk snarare än idealtypisk eftersom det är en beskrivning av en typ som kanske håller på att överges.

24

Metoder för en undersökning av metoder En genomgång av olika metoder för en undersökning om metoder i forskningen visar också att en övergripande diskussion om dessa metoder sällan har förts.13 Förvisso finns en rad metodböcker för olika ämnen och även för samhällsvetenskapen som sådan.

Dessa tar upp metoder på en detaljerad nivå. De redogör för hur man räknar statistik eller genomför en intervju. De kan också beskriva den övergripande skillnaden i teoribildning så som den har skildrats sedan slutet av 1800-talet. Däremot tar de inte upp de övergripande skillnaderna i metoder.14 Undersökningen skulle kunna göras på andra sätt än vad jag kommer att göra och så börjar redan ske. Man kan göra en textanalys av metodböcker i naturvetenskap respektive i humanvetenskap eller en analys av sakkunnigutlåtanden för tjänster.15 Man kan studera den ökande andelen verk på engelska inom olika ämnen.16 En förebild skulle kunna vara den franske antropologen och sociologen Pierre Bourdieu som har kaskader av siffror i sina undersökningar om franska akademiker. Han erkänner dock att han också använder egna erfarenheter och har till och med beskrivit den berömda boken Homo academicus från 1984 som till dels en självbiografi. 17 Hans undersökningar handlar om hur social och vetenskaplig status byggs upp och hans jämförelse sker inte i första hand mellan humanvetenskap och naturvetenskap även om han konstaterar att naturvetenskapen etablerat sig som den ledande vetenskapsgrenen.18 Den andra delen av föreliggande bok är en empirisk undersökning av hur värdering av forskning görs. Den första delen av boken inleds med en lång diskussion om skillnader i metoder, vilken i första hand baseras på mina erfarenheter om skillnaderna. Jag har sammanfogat dessa skillnader till strukturer och jag följer det förslag som Max Weber gav i det nyss refererade avsnittet.

Han fortsätter där med att diskutera statistik och skriver att man förvisso kan beräkna statistiska genomsnitt men för den teoretiska differentieringen är det nödvändigt att skapa ”orealistiska” idealtyper: 25

Men då man i sociologin refererar till ’typiska fall’ avses, om inte annat sägs, alltid idealtypen, som i sin tur kan vara antingen rationell eller irrationell, men i de flesta fall (i den nationalekonomiska teorin, t.ex., alltid) är rationell. Hur än förhåller sig med detta har den alltid konstruerats med syfte att vara meningsadekvat.

Man måste vara klar över att det inom sociologin kan konstrueras ”genomsnitt” och följaktligen ”genomsnittstyper” något så när entydigt endast då det gäller gradskillnader mellan kvalitativt sett likartat meningsfullt beteende.

Detta förekommer men i flertalet fall är det historiskt eller sociologiskt relevanta handlandet påverkat av kvalitativt heterogena motiv, varför man inte kan konstruera ett ”genomsnitt” i egentlig mening.19

Webers resonemang motsäger givetvis inte att man också kan arbeta med indicier, kvantitativa och kvalitativa. Det är en viktig uppgift att ta fram flera sådana för att studera den klyvning av vetenskapen som nu råder och det samgående som är på väg.

Deltagande observation och litteratur Den metod jag använt ligger nära den som antropologer och etnologer kallar deltagande observation. Under senare år har det i Sverige utvecklats en hel genre där etnologer studerat sina kollegor. Ett sammanfattande bidrag av Billy Ehn och Orvar Löfgren innehåller en rad intressanta och lustiga iakttagelser.

Som universitetslärare ler man ofta igenkännande inte minst när konkurrens och avundsjuka beskrivs.20 Men dessa forskare ställer sällan de frågor som jag är intresserad av och i de fall de gör detta accepteras ofta den dominerande sidans tolkning. I en undersökning jämförs ”innovativa” forskningsmiljöer med ”stagnerande”. De innovativa miljöerna sägs utmärkas av disciplinerad individualism under kollektivet, där alla forskarstuderande sysslar med samma sak som professorn och anpassar sig till organisationens mål och arbetsformer. Dessutom umgås alla forskare 26

på fritiden så att den gemenskap som etableras ger gruppen mod att ifrågasätta etablerade sanningar. De stagnerande utmärks istället av att doktoranderna själva väljer ämnen, toleransen för olikhet är stor. Vidare finns interna motsättningar.21 Det som här beskrivs som innovativt är i hög grad det naturvetenskapliga idealet för en forskargrupp, men förekommer också inom humanvetenskapen och då under karismatiska ledare. Det är dock inte givet att det som här kallas ”innovativt” och även ”excellent” verkligen är mera nyskapande. Varför skulle det inte finnas motsättningar när alla är tvungna att underordna sig professorn och kollektivet? Varför skulle en tätt svetsad grupp vara mer mottaglig för nytänkande än ett kollektiv av individualister?

Detta accepterande av den dominerande uppfattningen präglar lyckligtvis inte hela boken. Orvar Löfgren beskriver exempelvis hur vetenskapskulturerna missförstår och nästan föraktar varandra: ” ’Bara en konventionell sammanläggningsvolym’ säger den ena parten /humanvetaren/. ’Bara en mångordig svensk bok som aldrig vågar sig ut på den internationella arenan’, hävdar den andra /naturvetaren/”.22 Den moderna etnologin har ofta ett kåserande anslag i sin framställning och därför är det inte helt orättvist att säga att en genre som ligger nära dem är de skönlitterära skildringarna från universitetsmiljö. Dessa skrivs alltid av universitetslärare och de är en underskattad källa till förståelsen av universitetets inre liv.

De bästa av dem innehåller rader av eleganta och insiktsfulla beskrivningar av akademins egendomligheter. Som regel präglas framställningen av vänlig ironi och burlesk humor, den bitterhet som ofta förgiftar de rent självbiografiska skildringarna (ett annat källmaterial) saknas här. Författare som David Lodge från England, Jane Smiley från USA och Göran Hägg från Sverige ger dessa läsupplevelser. För att kunna använda deras böcker som ett källmaterial måste de behandlas utförligt och källkritiskt. Jag har därför avstått från en sådan utvikning i denna bok.

27

Som historiker på ett naturvetenskapligt universitet kan Janken Myrdal redovisa spelets regler i de olika veten­ skapliga världarna, men också visa på möjligheterna i en förening.

Janken myrdal är författare och professor i agrar­ historia vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hans forskning har behandlat agrarsamhället från järnålder till 1800­tal.

Han har tidigare utgivit ett flertal böcker, bland annat »Jordbruket under feodalismen« som utgör andra delen i fembandsverket »Det svenska jordbrukets historia«.

SpeletS regler i vetenSk apenS hant verk

Just nu pågår en kamp om vilka metoder och vilka värde­ ringsnormer som ska vara gällande. Här argumenteras för att det finns faktiska skillnader i de bägge vetenskaperna som betingar de olika arbetsmetoderna. Ett nödvändigt samgående är på väg, men det är ett »äktenskap med förhinder« som endast kan åstadkommas om man accep­ terar skillnaderna och samtidigt lär av varandra.

Janken myrdal

Varför skriver humanvetare, samhällsvetare och humanister, ofta böcker medan naturvetare idag nästan bara skriver artiklar, och dessutom artiklar på engelska?

Beror det på att forskningsområdena skiljer sig åt? Eller beror det på att olika praxis har utvecklats kring kaffebord och bedömningsgrupper inom de »två kulturerna«?

Janken myrdal

ler g e r S t e l e Sp nS e p a k S n e t i ve h a nt v erk

Om humanvetenSkap Och naturvetenSkap

Omsl ag: JO h annes m Ol in FOtO F ram sida: is tOckph OtO