wij tr채dg책rdar En vision i Ockelbo
LARS KRANtz foto PERNILLA HED
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 2
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 3
Klapperstensfält på Rönnåsen, Ockelbo.
Tidigare böcker av Lars Krantz: Rosendals trädgård 1993 och 1996 (foto: Nina Ericson) Trädgårdsresan 1997 (illustrationer: Lars Holmer) Trädgårdsmöten på Rosendal 2001 (foto: Denise Grünstein)
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Lars Krantz och Norstedts, Stockholm © Foto: Pernilla Hed Formgivning: Pernilla Qvist Omslag: Pernilla Qvist Omslagsfoto: Pernilla Hed Omslagsbilden visar rosen ’Thérése Bugnet’ som tillhör Rugosa-gruppen. Kartan på sidan 17: Karin Janrik Fotot ur Suecia Antiqua et Hodierna på sidan 155: Jens Gustafsson, Kungliga biblioteket Projektledare och redaktör: Eva-Maria Westberg Förlagskonsult Tryckt i Slovenien 2010 ISBN 978-91-1-302414-1
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 4
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 5
wij trädgårdar
innehåll
Innehåll 8
Wij Herrgård i Ockelbo – en plats med historia och nya möjligheter
17
Plan över trädgårdens olika delar
20
Odling i norr – en kittlande utmaning
37
Rosträdgården
71
Skogens Trädgård
95
Köksträdgården
121
Örtagården
141
Skuggträdgården
149
Landskapsparken
171
Studenternas trädgårdar
186
växtRegister
192
Tack
5
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 36
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 37
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 38
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 39
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
Vi är omgivna av milsvida skogar med sagolika växtsamhällen av alla slag.
10.10
Sida 40
den första av våra trädgårdar – En rosträdgård i zon 5
Det skulle bli en bra början i vår iver att sätta Ockelbo och Wij Trädgårdar på trädgårdskartan. Något som skulle synas och låta höra om sig också utanför sockengränsen. En rosträdgård omgiven av milsvida skogar i växtzon 5 fick bli den utmaning som skulle kittla oss gröna kreatörer. Med rätt människor i båten blir resultaten alltid de bästa. Det är en regel man aldrig får tumma på när ambitionerna är höga. En trädgårdsdesigner, en rosbotanist, en konstnär, en konstsmed, en trädgårdsmästare och ett par anläggare möttes för att förverkliga rosträdgården. De skulle toktrivas
Vi bjöd in 250 rosor från sydliga breddgrader, ädlingar som aldrig tidigare hade bott i Ockelbo och som lystrar till namn som ’Cardinal
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.10
Sida 41
wij trädgårdar
de Richelieu’, ’Duchesse de Montebello’ och ’Mme Hardy’. Det stora flertalet av dessa rosor har anor och kulturhistoria som vår glänta aldrig har kunnat tänka sig att få möta. Än mindre få hysa planterade som permanenta bosättare bland granar, tallar och björkar. Tänk er alla dessa exotiska kulturrosor med bagaget fyllt av sånger från söderns varma landskap, sydliga landskap med färger, dofter, aromer och urgamla traditioner. Hur skulle vi få dem att trivas så till den grad att de kunde sjunga sina sånger och dansa sina danser med full kraft? En sak var säker, det skulle inte räcka med att de bara överlevde. Överlever de? Det är för övrigt en vanlig fråga när man som vi bor på vischan. Det kan gälla skolorna i byarna, företagen på orten eller för all del rosorna i rabatten. Som kulturvarelse räcker det nämligen inte med att överleva om sånger och danser ska kunna komma till uttryck. Det ska mer till, mycket mer. De invandrande rosorna ska toktrivas i Ockelbo för att de ska få chansen att utveckla alla sina former, färger och dofter.
rosträdgården
41
Det finns så mycket underbara detaljer att upptäcka i trädgården och i naturen. Rosknoppar och nypon, rostaggar i purpur och trollsk stämning kring skogens tjärnar.
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
64
09-12-18
10.11
Sida 64
rosträdgården wij trädgårdar
8. 8. ’Thérése Bugnet’, Rugosa-gruppen. Förädlare: G. Bugnet, Kanada 1950 Nya bekantskaper är alltid uppfriskande i trädgårdsvärlden. Det var inte många år sedan det sa klick vid ett tidigt möte med denna ros. Som alla andra är den en invandrare, och den här gången från Kanada med ett klimat som till stor del liknar vårt eget. Ingen ros tycks ha anpassat sig lika väl som den här. Atletisk och osårbar står hon stolt i trädgårdens centrala del. Här behövs inga stöd eftersom de kraftiga skotten står stadiga trots att de växer till två meters höjd över marken. Bladverket lyser mörkgrönt som frisk bakgrund till de mörkrosa blommorna i glesa klasar. En tydlig doft gör mötet än mer givande. Dessutom blommar hon längre än de flesta andra. Hon är en av de första att njuta före midsommar, liksom en av de sista att plocka in och lägga vid frukostkoppen en sen höstmorgon. Bredvid henne i bädden står
9. ’Louise Bugnet’ med vita blommor. Hon kommer från samma förädlare 1960. Vi kallar henne för lillasyster. Skulle jag någon gång tappa min förmåga att få rosor att trivas, så skulle dessa två ändå ha en lysande framtid. De klarar sig nämligen utan mig, anspråkslösa och lättodlade som de är. 9. ’Morden Snowbeauty’, Moderna Buskros-gruppen, Kanada 1997 Om inte den ståtligaste, så en av de vackraste i trädgården. Friskt mörkgröna blad ger en tydlig kontrast till de bländande blommorna i vitt. I de halvfyllda blommorna visar sig de gula ståndarna oblygt. Det är en av de få rosor som ser lycklig ut även i ihållande regn. Under de regnigaste Ockelbosomrar lyser blommorna lika vita. Det är något som annars kan vara svårt, eftersom stora mängder regn ofta skapar missfärgning och outslagna knoppar. Det är som om den här rosen har ingått ett alldeles
10. särskilt förbund med just elementet vatten. Att den för övrigt ser ut att trivas hänger väl ihop med att den kommer från Kanada som har liknande förhållanden som vi själva. Den känner sig som om den har kommit hem helt enkelt. 10. ’Persiana’, persisk gulros, Syn. ’Persian Yellow’, Rosa foetida var. persiana ’Persiana’ är som en uppstudsig katt bland hermelinerna i rosträdgården. Fräck och vågad med sitt varma gula bland alla de andras svala harmonier från vitt, över rött till violett. Lite rock’n’roll bland symfonier är alltid uppfriskande. Den blev på allvar en superkändis 1837 när den inrest från Persien visades upp i Europa. Det är kanske inte den ros man ofta doppar näsan i. Doften är nämligen inte helt angenäm, tycker jag. Hos oss växer den upp till två meter i kvarteret med andra högväxande
004006_WIJ_sid_001-093.qxp
09-12-18
10.11
Sida 65
wij trädgårdar
11. rosor. Dess gula färg har haft stor betydelse för många moderna avkommors skönhet. Det är en av rosornas urmödrar som växer bra även på de kargaste marker. Vi märker att den kan dra på sig en del krämpor som svartfläcksjuka och även rosrost. Men vem dras inte med krämpor? Det går trots allt att leva med en finne på näsan också. Och vad vore en rosträdgård med ambitioner utan en persisk gulros? 11. ’Leander’. Förädlare: D. Austin, Storbritannien 1982 Ska det verkligen kunna gå vägen var frågan när vi för ett par år sedan planterade några rosor från David Austins plantskola i England. Rosor som vi kallar »engelska rosor« och som har uppstått genom korsningar mellan gammaldags rosor och moderna rosor. Gammaldags rosor brukar man kalla de rosor som var i odling före 1867. De är ett lyckat möte mellan historia och samtid om
man så vill. Ljuva dofter från svunna tider kombineras med förmågan att blomma från midsommar ända tills frosten sätter in. ’Leander’ är ovärderlig under sensommaren och hösten när de flesta andra buskrosor har slutat blomma. Det är den ros som har klarat flytten till zon 5 och Ockelbo allra bäst. Den har generösa blommor i rosa med tydlig inblandning av gult och aprikos. Busken växer kraftigt till en höjd av cirka en och en halv meter. Doften är söt och fruktig. Naturligtvis skämmer vi bort den alldeles extra med den soligaste och bäst skyddade platsen i trädgården. Extra näring i form av kompost kan också behövas när blomningen är så rik. 12. ’Eddie’s Crimson’, Moyesiigruppen, Förädlare: Eddie, Kanada 1956. ’Donald Prior’ x Rosa moyesiihybrid. Skotten tecknar långa sirliga bågar högt mot skyn. Det är en ros som tar andan ur varje betraktare som stannar upp inför dess åsyn. En närmare decimeterstor och skålformad kalk i blodrött kan förföra vem som helst. Och särskilt mig, eftersom den samtidigt andas en sådan skörhet med sina fem enkla kronblad. En efterlängtad blomma som hävdar sig fint i naturliga sammanhang tack vare sina friska och tåliga egenskaper. Hos oss blommar den rikligt från midsommar och fyra veckor framåt. 13. ’Highdownensis’, Moyesiigruppen. Förädlare: Stern, Storbritannien 1928, fröplanta av Rosa moyesii. Ännu en starkväxande ros med enkla, ljust röda blommor. En av de
rosträdgården
65
12.
13. få rosor som gör att jag längtar till sensommar och överblommade buskar bara för att få uppleva och njuta av de dekorativa nyponen som förgyller sensommaren och hösten. Slanka päronformer i varmröda toner hänger som ädelstenar från de bågformade skotten.
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
09-12-18
10.25
Sida 148
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
09-12-18
10.25
Sida 149
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
09-12-18
10.25
Sida 150
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
09-12-18
10.26
Sida 151
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
09-12-18
10.26
Sida 152
Det odlade landskapet som en park
»Man känner sig som en förbannad parkförvaltare«, sa en av lantbrukarna på orten frustrerat. Nu skulle bidragen från allas vårt eu återigen finansiera ny färg på ladan, renovering av farfars fars gamla stengärdesgård eller vad det nu kunde vara. Åtgärder som finansierade olika projekt så länge det kunde garanteras att de inte var till någon som helst nytta för livsmedelsproduktionen. Ännu en lantbrukare var tvungen att anpassa sig till jordbrukspolitik och bidragssystem för att få det egna företaget att gå runt ekonomiskt. Det känns inte okej, men är nödvändigt för att det ska bli några nya stövlar till barnen inför skolstarten. Vi sitter på ett av flera möten med några av ortens lantbrukare. Flera ger uttryck för att de i djupet av sitt hjärta önskar sina barn en helt annan framtid än att bruka den gård som har gått i arv i generationer. Det är alldeles för mycket arbete, för mycket möda för en liten lön. Men vem ska då bruka jorden, frågar vi oss. Vem ska då ta ansvar för det odlingslandskap som präglar den leende landsbygden?
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
09-12-18
10.26
Sida 153
wij trädgårdar
»Sa du parkförvaltare?« säger plötsligt en annan lantbrukare i församlingen och fortsätter. »Det kan inte vara helt fel. Är det möjligt att vi skulle kunna odla något annat på våra åkrar än grödor som klöver, bröd- och fodersäd?« Eller åtminstone se dem från ett annat och mycket vidare perspektiv när åkrarna och ängarna i Ockelbo inte längre är en viktig länk i den globala eller ens lokala livsmedelsförsörjningen. »Vi kanske skulle kunna odla kunskaper och insikter genom upplevelser av det vi odlar?« blev kontentan av ännu ett intressant möte. Sakta men säkert växte ett nytt begrepp fram som vi kom att kalla för vår odlade landskapspark. Det mesta är redan gjort
Men hur skulle en sådan landskapspark se ut i våra dagar? Visst kunde den romantiska synen på landskapsparken under 1700-talet i England som Joseph Addison förmedlar vara till hjälp och förebild. Men också gamla sanningar måste berättas med samtidens språk för att bli intressanta och tillgängliga för dagens åhörare. Varför skulle inte en hel lantgård kunna förvandlas genom upprepade planteringar till ett slags trädgård som kunde bli lika prydlig som fördelaktig? En sumpmark planterad med pilträd och en bergssluttning med ekar är inte endast vackrare utan även mer vinstgivande än samma platser i naket och osmyckat tillstånd. Sädesfälten kunna erbjuda vackra utsikter, och om en viss omsorg ägnas åt gångstigarna mellan fälten, om ängarnas naturliga broderier hjälpas fram och förbättras genom konstnärliga tillägg, i form av häckar, träd och blommor, så kan en man förvandla sina ägor till ett vackert landskap. Joseph Addison, tidskriften Spectator 1712
landskapsparken
153
004006_WIJ_sid_094-196.qxp
154
09-12-18
10.26
Sida 154
landskapsparken wij trädgårdar
Kornvallmo i ett moln av spetsblomster (Ammi majus).
Som ännu ett led i att vårt projekt kändes rätt och hade flyt snubblade vi över ett fantastiskt bokverk från 1600-talet: Suecia Antiqua et Hodierna av Erik Dahlbergh. Här berättas om stormaktens Sverige i detaljerade beskrivande bilder från herresätenas storslagna parker med axlar, parterrer, terrasser och balustrader enligt tidens barockideal. Och jag vill lova att Dahlbergh skarvar och tar i för att än mer försköna och förtydliga prakten. Så till den milda grad att när han tar sig upp till våra trakter och i kopparsticket troligen avbildar vår glänta i Gästrikeskogarna ser vi de brukande bönderna bakom kärror dragna av oxar, vi ser gärdesgården, ängsladan och stugan med en rykande skorsten. Och mitt i bilden ser vi ett vidsträckt fält med spannmål, antagligen korn, som har odlats i landet sedan stenåldern. Det intressanta och för den tiden nya var att Dahlbergh i bilden klipper gångar i odlingarna så att Ockelbo-böndernas kornfält delas in i kvarter enligt tidens parkideal. Jag tror man kan vara helt säker på att 1600-talets bönder i skogarna inte gestaltade sina odlingar på det sättet. Konstnärens avsikt var väl snarare att med design som uttryck berätta en historia i 1600-talets nya anda. Så mycket bättre, så mycket tydligare och därmed så mycket intressantare för betraktaren. Hur skulle vi kunna omsätta ett så genialt grepp i vår egen hage och i vår egen tid blev frågan. Dagens agenda handlar ju snarare om att det måttfullt enkla är bättre än stormaktens överdåd. En udda församling
Våra samtal kom att kretsa kring engagerande frågor som till exempel hotande klimatförändringar och vår rätt krassliga folkhälsa. Då uppstod drömmen om en ny livsstil som är kultiverad, vinnande och kvalitativ utan att för den skull behöva belasta vare sig vår miljö eller vår hälsa. Det finns stunder då vi är så naiva att vi på fullt allvar tror att vi med vår landskapspark kan förändra världen till något bättre. Och då tror jag faktiskt att vi kan det!