9789113019123

SARA BLÆDEL Aldrig mera fri

Översättning Eva Mazetti-Nissen

Av Sara Blædel har tidigare utgivits: Pulver, 2006 Kalla mig prinsessa, 2007 Bara ett liv, 2008

isbn 978-91-1-301912-3 © 2008 Sara Blædel Norstedts, Stockholm 2009 Published by agreement with Bengt Nordin Agency Originalets titel: Aldrig mere fri Översättning: Eva Mazetti-Nissen Omslag: Anders Timrén Tryckt av WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

K

vinnan låg på rygg med utsträckta armar och huvudet mot axeln. Halsen var avskuren med ett långt, rakt snitt och blodet hade blandat sig med hennes blonda hår så att det bredde ut sig i en klibbig massa över överkroppens vänstra sida.

Polisinspektör Louise Rick rätade på sig och tog ett djupt andetag.

Vande man sig någonsin? Hon hoppades på sätt och vis inte det.

Mörkret vilade tungt över Kødbyen. Klockan närmade sig två på natten, och söndag höll på att bli måndag morgon. Aprils nattluft hängde fuktig över Vesterbro även om det sena kvällsregnet hade avtagit. Polisens blåljus och avspärrning ut mot Skelbækgade hade skrämt bort de flesta, men några nyfikna stod kvar och småpratade medan de följde polisens arbete.

På trappstenen framför Høker Cafeen satt en ensam fyllbult, som inte tycktes märka polisens massiva närvaro. Han fortsatte att sjunga och kom med ett och annat tillrop när någon körde förbi. Flickorna som brukade gå på gatan syntes inte till. De måste ha dragit sig ner till Sønder Boulevard eller upp mot hörnet till Ingerslevsgade.

Kriminalteknikernas stora strålkastare spred sitt skarpa ljus, som skapade hårda kontraster i mörkret. En av deras första åtgärder hade varit att tejpa likets yta för att säkra alla fibrer och lösa hårstrån innan de med lätt fuktade bomullspinnar letade efter DNA. Rättsmedicinaren Flemming Larsen vände sig mot Louise och våldsrotelns chef Hans Suhr. ”Snittet är cirka tjugo centimeter och har gett ett stort gapande 7

sår tvärs över halsen. Det är djupt och har en regelbunden sårkant som visar att kniven drogs en gång snabbt över halsen.”

Han tog av sig gummihandskarna och munskyddet och nickade åt kriminalteknikerna till tecken på att han var klar och att de kunde fortsätta sin undersökning runt den mördade kvinnan. ”Det finns inga ytterligare tecken på våld, så det har gått fort, och hon kan inte ha märkt vad som höll på att hända, för det finns inga avvärjningsskador på händer och armar. Jag gissar att det har hänt under de senaste tre timmarna”, sa han. ”Kan du säga någonting om vem hon är?” frågade Louise.

De hade inte hittat några papper på kvinnan. ”Kan vi inte utgå ifrån att det handlar om en prostituerad?”

Rättsmedicinaren lät blicken vila på den lilla bomullskjolen och den tajta överdelen innan han lade till att han med tanke på hennes dåliga tandstatus tvivlade på att hon var dansk. ”Det är nog ingen dålig gissning”, medgav rotelchefen och tog ett steg tillbaka så att kriminalteknikerna kunde komma till. Ljuset som rättsmedicinaren hade arbetat i flyttades nu längre ut på gården så att de kunde söka av hela området efter spår.

Louise sjönk åter ner på huk bredvid kvinnan. Såret låg högt upp på halsen. Hon hade svårt att urskilja enskilda ansiktsdrag i mörkret, men det var tydligt att kvinnan var ung. Omkring tjugo, gissade hon.

Hon märkte stegen bakom sig men hann inte komma upp förrän hennes kollega Michael Stig hade ställt sig tätt bakom hennes rygg och tagit stöd med båda händerna mot hennes axlar. Han lutade sig fram och granskade liket. ”Östeuropeiskt fnask”, bedömde han raskt och tog bort tyngden så att hon kunde resa sig. ”Vad får dig att tro det?” frågade hon och tog ett steg bort från honom för att bryta den intimitet han svept in henne i. ”Sminkningen. De målar sig fortfarande som danska kvinnor gjorde på åttitalet. För mycket och för tydligt. Vad har vi på henne?” frågade han och stack händerna i sina löst sittande jeans.

Louise kände doften av nytvättat hår och deodorant. Själv hade 8

hon bara sovit en timme när chefen för våldsroteln ringt och väckt henne, och hon var ute ur lägenheten på Frederiksberg och framme vid brottsplatsen tjugo minuter senare. Efter nästan fem år som mordutredare hade hon så småningom fått in en rutin att följa när de nattliga samtalen kom. ”Inget”, svarade hon kort. ”Station City fick in en anonym anmälan om en död kvinna på Kødboderne bakom Hotell- och Restaurangskolan. Sedan lades luren på.” ”Alltså en person med ingående kännedom om den mindre trevliga delen av Köpenhamn”, konstaterade hennes kollega. ”Med andra ord: Någon som rör sig här dagligen.”

Hon höjde ett ögonbryn innan han förklarade. ”Det är bara de som känner till området väl som delar in Kødbyen i gatornas namn: Kødboderne, Høkerboderne och Slagter­ boderne.”

Och det gäller uppenbarligen också dig, tänkte Louise och vände sig om för att gå bort till de andra. Hennes partner, Lars Jørgensen, hade tillsammans med kollegerna från City gått runt och ringt på i husen på Skelbækgade, som hade fönster ut mot Kødbyen. Ett annat gäng tog sig an de personer som fanns på gatan och de runt omkring. Även om det var City, tidigare Station 1 på Halmtorvet, som fått in anmälan hade ärendet snabbt lämnats över till våldsroteln i Köpenhamns polishus, och Suhr hade valt att kalla in några av sina egna så att de kunde vara med från början. Toft hade han dock lämnat i fred, eftersom Toft hade varit på silverbröllop hos sin syster på Jylland hela veckoslutet. Rotelchefen tyckte att han skulle få sova ut efter äreport och hornmusik. ”Där finns ingen som har något att säga”, kunde Lars Jørgensen meddela. ”Eller så vågar de inte. Och ingen har konstigt nog varit i närheten av Skelbækgade det senaste dygnet. Inte heller de som Mikkelsen såg med egna ögon tidigare på kvällen.”

Han skakade på huvudet och gäspade.

Mikkelsen var den kollega från stationen på Halmtorvet som hade störst kännedom om vad som hände i Istedgadekvarteret med dess horor, langare och narkomaner. Han var en liten satt man runt 9

femtiofem som under alla sina år inom polisen hade arbetat på Vesterbro. Dock med en avstickare till narkotikaroteln, där han varit i tre år, innan han sökt sig tillbaka och fått sitt gamla rum. ”Han borta på trappan då?” frågade Louise. ”Han har inte sett mer än botten på sista flaskan han tömde”, svarade hennes partner och upprepade detta när rotelchefen strax efter kom bort och frågade samma sak. ”Okej. Ingen vill säga något, så allt är som det brukar här i kvarteret”, sa Suhr när han också hade vinkat till sig Michael Stig. ”Det finns inte mer för oss att göra just nu. Mikkelsen och hans folk fortsätter att ställa frågor till förbipasserande, men jag tvivlar på att vi får någon att prata redan i natt. Om någon av de fasta här nere har sett något vet vi av erfarenhet att det måste mogna innan de berättar något, så det är lika bra vi ser till att få lite sömn. Vi fortsätter i morgon.” ”Willumsen då?” frågade Louise när de gick bort till bilarna. Hon tyckte det var konstigt att hon inte hade sett till utredningsledaren än. ”Honom kopplar jag in i morgon bitti”, sa rotelchefen och gav henne ett snett leende. ”Det kan löna sig att låta honom få sin nattsömn.”

Louise nickade. De hade alla känt av hur det var när Willumsen vaknat på fel sida och smittade alla med sitt dåliga humör.

När Louise steg upp efter fyra timmars sömn hade hon ont i halsen och kände sig tung i kroppen. Hon hade vaknat flera gånger med bilden av den okända unga kvinnan på näthinnan. Varför hade hon blivit mördad på det sättet? Det fanns aggressivitet bakom det djupa såret i halsen, men hon hade inte kämpat för sitt liv, för hon hade inte hunnit registrera att mördaren kom bakom henne. Tankarna dök upp och hopade sig, medan bilderna från nattens brottsplats avlöste varandra. Om och om igen såg hon skuggorna på den mörklagda Kødbyens låga, vita fasader, där slaktare och livsmedelsgrossister bara drog till sig folk under dagtid.

Hon gick ut i köket och satte på tevatten innan hon fortsatte in i 10

duschen. Hon stod så länge under den varma strålen att den hann fylla badrummet med ånga innan hon var redo att gå ut igen. Sedan sjönk hon ner på köksstolen med teglaset mellan händerna.

Det sista våldsrotelns chef hade sagt innan de skildes åt var att det skulle bli briefing om ärendet klockan nio. På avdelningen hade vardagen återvänt, efter det att den stora polisreformen sänt chockvågor genom Köpenhamns polishus. Man hade lagt ner både Avdelning A, som var våldsroteln, och Avdelning C, som hade haft hand om rånutredningar. Nu hade allt slagits ihop, många kort blandats, gränser utraderats och några av de mest erfarna utredarna flyttats till andra ställen. Det fanns inte heller längre plats för alla de vice kriminalkommissarier som hade suttit som gruppchefer, och därför hade Louise blivit av med Henny Heilmann. Henne hade de erbjudit jobb som central utredningschef i HS, så hon satt nu uppe i ledningscentralen och dirigerade runt polisbilar. Louise visste att det hade tagit henne ett tag att se det som någonting positivt.

Hon gick in i sovrummet och letade fram en tjock tröja i skåpet.

Hon hade känt sig frestad att ta bussen nere från Gammel Kongevej, men skärpte sig i sista stund och bestämde sig för att cykla.

Morgontrafiken på cykelbanan var intensiv. Ändå lade hon sig i omkörningsfilen när hon korsade H.C. Ørstedsvej och trampade på med cykelhjälmen rejält nertryckt över ögonen, så att den skärmade av det skarpa vårljuset som plötsligt trängde sig på. ”Låt City fortsätta med intervjuerna ute i kvarteret och särskilt på horgatorna där kunderna rör sig. Det är nog större chans att få en stamkund att tala, om han känner den döda, än att höra pipet från fåglarnas egen näbb. Så koncentrerar vi oss under tiden på att identifiera kvinnan och på de tekniska spåren. Det finns väl också gränser för hur stora resurser du räknar med att satsa på det här ärendet?”

Poliskommissarie Willumsen såg frågande på Suhr.

Rotelchefen drog lite på det, och Louise gungade bak med stolen så att den slog i väggen. Det hade gått ett år sedan Suhr gjort Willumsen till utredningsledare för den grupp hon ingick i. Han var 11

hatad av många för sitt arroganta och oförskämda sätt. Han struntade fullständigt i allt och alla omkring sig, också överordnade och likställda. Ändå tyckte Louise egentligen väldigt bra om honom.

Det var Willumsen som en gång hade lärt henne att det hette Ja, Nej eller Kyss mig där bak. Klara besked och inte så mycket skitsnack. Är det uppfattat, är det inte uppfattat eller ger du fan i vad jag står och säger till dig. Men det var också han som några år tidigare hade anmält henne till en utbildning i polisens förhandlingsgrupp.

Nu tog Suhr ett steg tillbaka och stödde armen mot väggen, som om han samlade krafter för att ge igen. ”Du har de resurser vi behöver. Just nu omfattar det alla fyra utredare i din grupp: Rick och Jørgensen. Toft och Michael Stig.

Plus den hjälp vi redan har av Mikkelsen och hans folk från Halmtorvet.”

Våldsrotelns chef lät armen falla sedan han sagt sitt.

Willumsen hade sänkt blicken och fokuserade på sin högra tumnagel. Han petade den omsorgsfullt med blyertspennans spets medan han såg ut att överväga bästa sättet att disponera sitt folk.

Till sist slängde han ifrån sig pennan och bestämde att Toft och Michael Stig skulle hålla kontakten med kriminalteknikerna, så att de visste vad som kom fram, och det var också de som skulle vara på plats under obduktionen av den okända kvinnan.

Sedan flyttade han blicken till Louise och hennes partner. ”Ni åker ner till Mikkelsen och koncentrerar er på närmiljön”, avgjorde han och förklarade mötet avslutat.

12