9789100120108

Den inre kretsen

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.1 1

06-06-22 14.46.32

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.2 2

06-06-22 14.46.32

Mari Jungstedt Den inre kretsen Albert Bonniers Fรถrlag

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.3 3

06-06-22 14.46.32

Av Mari Jungstedt har tidigare utgivits: Den du inte ser 2003 I denna stilla natt 2004

www.albertbonniersforlag.se isbn 91-0-010698-4 Andra tryckningen Š Mari Jungstedt 2005 ScandBook ab, Falun 2005

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.4 4

06-06-22 14.46.32

Till mina käraste Ügonstenar, älskade barn Rebecka Jungstedt och Sebastian Jungstedt

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.5 5

06-06-22 14.46.32

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.6 6

06-06-22 14.46.33

Prolog

Vårdagjämning, Lördag den 20 mars

På långt håll syntes endast ett svagt ljussken. Igors Bleidelis upptäckte det i sin kikare när det estniska lastfartyget passerade piren på väg ut ur Visby hamn. Han stod på däck på babords sida, skymningen hade lagt sig över den ödsliga hamnen och färjeterminalens kalla ljuslyktor höll på att tändas.

Bakom sig lämnade båten den medeltida staden med sina köpmanshus, den sex meter höga ringmuren och domkyrkans svarta torn som reste sig mot himlen. Byggnaderna runt hamnen tycktes tomma, fönstren som svarta oseende ögon i fasaderna. Bara ett fåtal fiskebåtar låg och guppade oroligt vid kajen.

Nästan alla restauranger var stängda så här års. Inte en människa var ute på gatorna, han såg någon enstaka bil på färjeleden ner mot hamnen. Lika levande som staden var på sommaren, lika död var den på vintern.

Igors Bleidelis huttrade till i sitt oljeställ. Näsan rann.

Luften var rå och kall och det blåste som alltid. Suget efter nikotin hade drivit ut honom på däck. Bakom skorstenen fann han någorlunda lä och grävde fram det skrynkliga paketet ur bröstfickan. Efter flera försök fick han fyr på cigaretten. Vinden isade i ansiktet och kylan letade sig

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.7 7

06-06-22 14.46.33

skoningslöst ner innanför kragen.

Han längtade efter en varm säng och att få sjunka in i sin hustrus mjuka famn. I tio dagar hade han varit hemifrån, men det kändes längre.

Han lyfte kikaren för att följa kustlinjen. De branta klipporna stupade rätt ner i havet. Bortom hamnen på den här sidan fanns inte mer än ett fåtal hus. Han lät kikarsiktet glida utmed bergväggarna. Ön tycktes karg och ogästvänlig från platsen där han stod.

Mörkret föll snabbt. Han slängde fimpen överbord och skulle just återvända under däck när ljusskenet plötsligt blev starkare. Eldslågor skymtade bortifrån en klippa som sköt ut i havet.

Han hejdade sig och lyfte kikaren ännu en gång. Ställde skärpan så gott han kunde. Högst uppe på berget flammade en eld mot den mörka himlen. Som en valborgsmässoeld i mars. Han anade människor som skuggfigurer runt bålet, de tycktes hålla facklor i händerna. Silhuetterna rörde sig taktfast i ett bestämt mönster. Någon höll upp ett föremål i luften och kastade det i lågorna. Mer än så kunde han inte urskilja på så långt avstånd. Strax var båten förbi och ljusskenet försvann ur hans horisont.

Igors Bleidelis sänkte kikaren och kastade en sista blick bort mot bergsklippan innan han öppnade dörren till kajutan och gick in i värmen.

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.8 8

06-06-22 14.46.33

Måndag den 28 juni

Nedanför Fröjel kyrka bredde rapsfält och åkrar ut sig

som gula och gröna mattor ner mot havet. I ena kanten av fälten syntes den brokiga skaran. Med jämna mellanrum stack ett huvud upp ovanför det höga gräset när någon reste sig för att sträcka på värkande leder eller byta ställning. En vit keps, en halmhatt, en sjörövarscarf, ett långt hår som tvinnades upp på huvudet i ett försök att ge ett ögonblicks svalka för att sedan släppas ner över axlarna igen. Bortom de krökta ryggarna avtecknade sig Östersjöns skimrande vatten likt en blå, löftesrik fond. Humlor och getingar surrade bland klarröd vallmo, havren böljade sakta fram och tillbaka när en lätt bris pustade förbi. Annars stod luften mest still. Ett högtryck från Ryssland hade dragit in över Gotland och parkerat sig sedan en vecka.

Metodiskt arbetade ett tjugotal arkeologistudenter med att gräva ut det som tusen år tidigare varit en vikingatida hamn. Arbetet var tungt och tålamodskrävande.

Holländskan Martina Flochten satt på huk i sitt schakt och skrapade bland stenar och jord med skärsleven. Hon arbetade ivrigt men försiktigt med det lilla verktyget för att inte förstöra eventuella fynd. Då och då plockade hon upp en sten och slängde i den svarta plasthinken bredvid sig.

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.9 9

06-06-22 14.46.33

Nu hade det roliga börjat. Efter ett par veckors resultatlöst grävande hade de sedan några dagar tillbaka äntligen fått lön för mödan. Hon hade hittat flera silvermynt och glaspärlor. Känslan av att hålla i föremål som ingen människa rört sedan 800–900-talet gjorde lika starkt intryck på henne varje gång. Det satte igång fantasier om hur människorna på platsen hade levt: Vilken kvinna hade burit dessa pärlor? Vem var hon och vilka tankar rörde sig i hennes huvud?

Martina Flochten var en av de utländska deltagarna i kursen. Nära hälften kom från andra länder; där fanns två amerikaner, en brittisk kvinna, en fransman, en kanadensisk indier, ett par tyskar och en australiensare, Steven.

Detta var en del av hans jordenruntresa. Steven reste till arkeologiskt intressanta platser runt om i världen, hans pappa var tydligen förmögen så han kunde göra vad han ville. Martina själv studerade arkeologi vid universitetet i Rotterdam och där hade hon hört talas om kurserna i arkeologisk fältmetodik som arrangerades av högskolan i Visby. De tio högskolepoäng som kursen var värd fick hon tillgodoräkna sig i sin holländska utbildning. Dessutom var Martina halvsvenska. Hennes mamma kom från Gotland, men familjen hade bott i Holland hela Martinas liv. Visserligen åkte de till ön på semester regelbundet, även efter hennes mors död i en trafikolycka några år tidigare, men att få möjlighet att stanna på Gotland under en längre period och ägna sig åt det roligaste hon visste var en chans hon inte ville missa.

Hittills hade utbildningen varit över förväntan. Deltagarna hade kul ihop, de flesta var i hennes egen ålder, runt tjugo, vissa var äldre: en av amerikanerna, Bruce, var i femtioårsåldern och höll sig lite för sig själv. Han hade berättat att han var datatekniker i vanliga fall, men hade 10

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.10 10

06-06-22 14.46.33

arkeologi som sitt största intresse. Den brittiska kvinnan var omkring fyrtio, gissade Martina, och verkade ganska egen.

Martina tyckte om den här blandningen av svenskt och internationellt. Stämningen i gruppen var rå, men hjärtlig.

Ofta ekade skratten över nejden när deltagarna skämtade om varandras utgrävningsteknik och varierade framgångar i att hitta fynd. Stackars göteborgskan Katja hade hittills inte grävt upp annat än djurben, som fanns i massor. Hennes schakt verkade inte innehålla något alls, men jobbet måste ändå göras. Så där satt hon, dag ut och dag in, och svettades utan att hitta något av intresse. Martina hoppades att Katja snart skulle få pröva ett annat schakt.

Utgrävningskursen hade inletts med ett par veckors teori i högskolans lokaler i Visby och sedan vidtog åtta veckors grävande i Fröjel på Gotlands västkust. Eftersom Martina var så intresserad av vikingatiden kunde det inte bli bättre.

Hela området runt dem hade troligen varit bebott under den perioden. Här hade man under olika utgrävningar hittat fynd från tidig vikingatid på 800-talet till slutet av epoken på 1100-talet. Den del av utgrävningsområdet som kursdeltagarna arbetade med omfattade en hamn, bosättning och flera gravfält. Troligen hade det också varit en viktig handelsplats, med tanke på alla viktlod och silvermynt de grävde fram.

Plötsligt ropade Steven till från sin hukande position i schaktet bredvid. Alla skyndade dit. Han höll på att blottlägga ett mansskelett och hade upptäckt en bit av vad han gissade var ett ringspänne i brons som satt i halsgropen på mannen. Utgrävningsledaren Staffan Mellgren klev försiktigt ner i schaktet och sträckte sig efter en mindre borste som låg bland några andra redskap i en hink. Varsamt borstade han bort resten av jorden och fick efter några 11

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.11 11

06-06-22 14.46.33

minuter fram hela spännet. Kursdeltagarna stod samlade runt schaktet och tittade fascinerat på när bit efter bit av det välbevarade spännet kom i dagen. Kursledarens entusiasm smittade av sig.

– Fantastiskt! utropade han. Det är helt bevarat, nålen är intakt och kan ni se ornamentiken här?

Mellgren bytte till en ännu mindre pensel och med lätta drag rensade han undan resten av jorden. Han pekade med skaftet på ringspännets övre del.

– Det ni ser här höll den inre särken på plats – det tunnare plagget som han bar närmast kroppen. Har vi tur har han ett större ringspänne vid axeln också. Det är bara att fortsätta.

Han nickade uppmuntrande till Steven som såg både stolt och glad ut.

– Ta det försiktigt och akta dig för att stå för nära skelettet. Det kan finnas mer.

De andra återgick till arbetet med förnyad kraft. Tanken på att snart hitta något anmärkningsvärt gav dem energi.

Martina fortsatte grävandet. Efter en stund var det dags att tömma hinken. Hon gick bort till ett av de stora träsåll som stod uppradade vid kanten av utgrävningsområdet.

Försiktigt hällde hon ut hinkens innehåll i sållet som utgjordes av en fyrkantig trälåda med ett finmaskigt järnnät i botten. Den vilade på en järnstång som gjorde det möjligt att rulla lådan fram och tillbaka. Hon grep om de båda trähandtagen på var sida och skakade lådan med kraftiga tag för att rensa bort jord och sand. Arbetet var tungt och efter några minuters skakande var hon genomsvettig i värmen. När hon silat bort det värsta granskade hon ingående resterna i sållet för att inte missa något av värde.

Först upptäckte hon ett djurben, och sedan ett till. Där var ett litet metallföremål, troligen en spik.

12

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.12 12

06-06-22 14.46.33

Inget fick slängas bort, allt måste noga tas tillvara och dokumenteras eftersom ingen kunde komma och gräva efter dem. När ett område var utgrävt var det ”förstört” för all framtid och därför vilade ett stort ansvar på arkeologerna att bevara allt som kunde berätta om hur människorna levt på platsen.

Martina var tvungen att ta några minuters paus. Hon var törstig och hämtade sin ryggsäck där hon hade vattenflaskan. Hon satte sig på en upp och nervänd trälåda, masserade sina axlar så gott det gick och iakttog de andra medan hon pustade ut. Kurskamraterna arbetade koncentrerat, på knä, på huk eller liggande på mage utefter sidan av schakten under ihärdigt letande i den mörka jorden.

Hon kände Marks blickar utan att låtsas om dem. Hennes känslor var upptagna på annat håll så hon ville inte uppmuntra honom. De var goda vänner, vilket räckte för hennes del.

Jonas, som var en sympatisk skåning med ring i örat och sjörövarscarf om huvudet, såg hennes självmassage.

– Har du ont? Ska jag massera?

– Ja, tack, sa Martina på knackig svenska. Lite kunde hon av sin framlidna mors underliga modersmål och hon ville gärna öva, även om alla omkring henne pratade flytande engelska.

Jonas var en av hennes bästa vänner i gruppen och de hade roligt tillsammans. Hon uppskattade hans erbjudande fast hon anade att det inte enbart var av omtanke om henne. Uppmärksamheten vissa män i gruppen gav henne var trevlig, men inget hon egentligen brydde sig om.

13

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.13 13

06-06-22 14.46.34

Onsdag den 30 juni Han körde den röda pickupen på grusvägen så att dammet

yrde. Det var tidigt, solens första morgonstrålar letade sig upp över horisonten. Hela bygden sov, även korna som med slutna ögon låg tätt tillsammans i hagarna han for förbi.

Det enda tecknet på liv var en och annan kanin som skuttade över åkrarna. Han rökte och lyssnade på nattradion.

Det var länge sedan han kände sig så tillfreds.

Den smala grusvägen rymde inte mer än en bil åt gången.

Här och där breddades den så att det gick att mötas, de blå vägskyltarna med ett vitmålat ”M” visade var. Inte för att det någonsin behövdes. Här möttes aldrig några bilar. Deras gård låg vid vägs ände, längre kom man inte.

Han kunde inte minnas att de haft besök en enda gång. I barndomen var det inget han reflekterade över, trodde nog att alla levde ungefär som de. Det var den verklighet han kände till och rättade sig efter.

Varje gång barndomshemmet dök upp bakom den sista kröken kom en släng av hans gamla panikångest som på beställning: han kände ett tryck över bröstet, musklerna spändes och andhämtningen blev tyngre. Symptomen sjönk sedan undan ganska snabbt. Att det aldrig gick över förundrade honom. Det var som om kroppen fortfarande efter alla dessa år reagerade på egen hand, alldeles utan hans medverkan. Ungefär som när han fick erektion 14

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.14 14

06-06-22 14.46.34

fast han inte visste varför.

Gården utgjordes av en ursprungligen ganska pampig mangårdsbyggnad i gulmålat trä, men nu flagade färgen.

På ena sidan låg en skamfilad ladugårdslänga och på den andra en mindre hölada. Resterna av gödselstacken på baksidan påminde om tiden då de haft djur på gården.

Hagarna runt om var numera tomma, de sista kreaturen hade sålts efter föräldrarnas död ett år tidigare.

Han parkerade bakom höladan, egentligen en onödig försiktighetsåtgärd, men det var av gammal vana. Öppnade bakluckan, tog ut säcken och gick raskt över gården.

Ladugårdsdörren gnisslade och luften var unken där inne.

Spindelnäten hängde tjocka i taket tillsammans med klisterband svartprickiga av för länge sedan döda flugor.

Den gamla frysen stod på samma gamla plats även om den inte använts på länge. Han hade satt i kontakten flera dagar tidigare och förvissat sig om att den fortfarande fungerade.

Kylan slog emot honom när han öppnade locket. Säcken fick plats utan problem, han stängde snabbt efter sig och tvättade omsorgsfullt av frysen utvändigt med såpa och våt trasa. Så här ren hade den väl aldrig varit. Därefter tog han byltet med kläder och trasan och lade i en plastkasse.

På baksidan grävde han ett djupt hål i marken och tryckte ner kassen. Han fyllde noggrant igen hålet och lade lite halm och kvistar över. Ingenting på markytan avslöjade gömstället. Återstod bilen. Han hämtade vattenslangen och arbetade i över en timme med att få den ren, både in- och utvändigt.

Till sist tog han bort den falska registreringsskylten och ersatte med den riktiga. Ingen kunde påstå att han inte var grundlig.

Sedan gick han in och lagade frukost.

15

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.15 15

06-06-22 14.46.34

Över de ännu nattfuktiga ängarna steg en daggfrisk dim-

ma, långsamt svävade den fram och letade sig in mellan sädesstrån och gräs. Den smekte över vassruggarna där ett svanpar omsorgsfullt putsade sin vita fjäderdräkt. Några fisktärnor skränade över viken och ekorna småskvalpade fridfullt vid sina bojar en bit ut i vattnet. De gråmurkna fiskebodarna nere vid stranden användes inte längre.

Det var en ovanligt vacker morgon. En sådan där sommarmorgon man kunde plocka fram som ett minne när vintern drog sin mörka tysta kappa över Gotland.

Tolvåriga Agnes hade vaknat tidigare än vanligt. Klockan var inte ens halv nio när hon väckte sin lillasyster som i sitt sömndruckna tillstånd lät sig övertalas att ta ett dopp före frukost. Mormor satt på trappan, drack kaffe och läste tidningen. Hon vinkade åt dem när de trampade iväg med badhanddukarna på pakethållaren. Grusvägen löpte utefter havet några hundra meter upp från stranden. De måste cykla någon kilometer innan de kunde vika av för att komma till den badvänliga delen.

Agnes höll sig ett stycke framför sin syster, fastän de mycket väl kunnat cykla i bredd. Trafiken på den här vägen var så gott som obefintlig, även under högsommaren.

16

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.16 16

06-06-22 14.46.34

Agnes ville alltid vara lite före. Hon hade nappat åt sig ett grässtrå vid sidan av stigen som hon sög på, hon tyckte om den friska växtsaften.

Grusvägen gick först genom skogen och sedan öppnade sig landskapet. Åkrar och betesängar låg sida vid sida ner mot vattnet som var synligt nästan hela tiden. Flera gårdar var belägna utefter vägen, med hästar, kor och får på bete.

Vid vägens sista kalkstensgård cyklade de förbi en vidsträckt hage innan de vek av ner mot stranden. Hästarna, tre gotlandsruss och en fjording, gick ute dygnet runt så här års, liksom de långpälsade gutefåren. Baggarna var praktfulla med sina karaktäristiskt skruvade horn som de bar likt kringlor på var sida om huvudet. Djuren tillhörde bonden som bodde på gården. Ibland fick flickorna rida på russen.

Bonden hade en några år äldre dotter och hon brukade låta dem följa med på en tur när det passade. Agnes och Sofie var ofta på besök hos sin mormor och morfar. Större delen av sommarlovet tillbringade de här i Petesviken på sydvästra Gotland medan föräldrarna arbetade hemma i Visby.

– Vänta, vi kan väl hälsa på hästarna, föreslog Agnes och stannade till vid staketet.

Hon smackade och visslade vilket genast gav effekt.

Djuren avbröt sitt betande, lyfte på huvudet och lunkade fram till flickorna.

Den största baggen började bräka. Sedan ännu en, tills alla föll in i kören. Strax trängdes djuren framme vid grinden i hopp om att få en godbit. Flickorna klappade om dem så gott de kom åt. Innanför staketet vågade de sig inte när de var ensamma.

– Var är Pontus?

Agnes tittade sökande ut över hagen. Hästarna var bara tre till antalet. Deras favoritruss, en svart- och vitfläckig valack, saknades.

17

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.17 17

06-06-22 14.46.34

– Han kanske är inne bland träden.

Sofie pekade mot det smala skogsområdet som låg som ett mörkgrönt band mitt i hagen.

Flickorna ropade, väntade i några minuter utan att ponnyn dök upp.

– Strunt i det, sa Sofie. Vi sticker och badar.

– Vad konstigt att han inte kommer. Agnes rynkade bekymrat pannan. Han som är så kelig. Hennes blick sökte sig över hagens sluttning, förbi vattenkaret, saltstenarna och träden längre ner.

– Äsch, vi bryr oss inte om honom, han ligger väl och sover. Sofie knuffade sin syster i sidan. Det var ju du som ville bada, kom nu.

Hon satte sig på cykeln.

– Det är något som inte stämmer. Pontus borde visa sig åtminstone.

– De har nog tagit in honom. Veronica kanske ska ut och rida.

– Tänk om han ligger och är sjuk någonstans och inte kan ta sig upp! Han kan ha brutit benet eller vad som helst.

Vi måste kolla.

– Vad larvig du är. Vi kan hälsa på honom på tillbakavägen. Även om russen var både snälla och småväxta hade Sofie respekt för dem och ville inte gärna gå in i hagen.

Fjordingen var stor och kraftig och verkade opålitlig, den hade sparkat mot henne en gång. Fåren var också lite skrämmande med sina stora horn.

Agnes tog ingen notis om systerns protester utan öppnade grinden och gick in i hagen.

– Jag tänker i alla fall inte bara strunta i Pontus, ropade hon argt.

Sofie stönade högt för att demonstrera sin ovilja. Motvil18

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.18 18

06-06-22 14.46.34

ligt hoppade hon av cykeln och följde med.

– Då får du gå först, muttrade hon.

Agnes klappade i händerna och tjoade för att schasa bort djuren som skuttade undan åt olika håll. Sofie höll sig tätt intill sin storasyster och såg sig oroligt omkring. Det höga gräset kittlade och stack kring vaderna. De sa ingenting.

Ponnyn syntes inte till någonstans.

När de nått skogsremsan utan att ha upptäckt något ovanligt klättrade Agnes upp på staketet på motsatta sidan för att få bättre överblick.

– Titta, ropade hon och pekade.

I kanten av skogen en bit längre fram såg hon Pontus ligga på sidan, han tycktes sova. Ovanför kretsade en skock kråkor som kraxade och skrek.

– Där är han. Han sover som en stock!

Hon småsprang ivrigt bort mot hästen.

– Jamen då så. Då var det ju ingen fara. Vi behöver väl inte gå ända bort dit? protesterade Sofie.

Sikten var delvis skymd. Hästen rörde sig inte ur fläcken.

Det enda som hördes var kråkornas högljudda skrik.

Agnes, som var först, hann tänka att det var konstigt med så många kråkor innan hon nådde ända fram och stannade så tvärt att hennes syster rände rakt in i henne.

Pontus låg där i gräset och pälsen glänste i solen. Synen hade kunnat lugna dem om det inte varit för en sak. Där huvudet skulle ha suttit var det tomt. Halsen var avsliten – allt de såg var ett stort, blodigt hål och så flugorna som ett svart surrande moln kring den köttiga öppningen.

Bakom sig hörde Agnes en duns när hennes syster föll handlöst till marken.

19

Jungstedt, Den inre kretsen2cs2.19 19

06-06-22 14.46.34