gå in eller gå därifrån. I efterhand inser jag att jag överlämnade mig till instinkten, den omedelbara fingertoppskänslan inför vad jag kan göra, vad situationen bjuder. Kanske handlar det också om en dragning till spänning, till äventyr, det har hänt förr. Det är i vart fall ingen medveten rationell process, den delen av hjärnan är som bortkopplad. Jag går in. Lägenheten är fördjupad i samma gråsvarta mörker som i trappan. «Hallå», ropar jag, «är det någon hemma?» Inget svar. Jag möts av en lång hall. Sträcker ut sig som en autostrada. Alltmer avlägsnad. Smyger försiktigt fram. Inga ljud. Ett kök till vänster. Ingen där. Toalettdörren stängd. Tom. Längre fram, till höger, ytterligare en dörröppning, ett kombinerat vardagsrum och sovrum. Tomt. Lägenheten är tom. (Ingen står och tuggar fradga bakom en glipande persienn). Jag står en stund villrådig över vad jag ska göra. Kanske leta efter tecken på att Betty varit där. Söker orientera mig utifrån ett gatljus som spelar på väggen bakom en säng. Tänker precis tända en sänglampa som står och balanserar på ena kanten av ett tillhörande nattduksbord då jag hör steg i trappan. Det är sällan jag varit så rädd. Tusen tankar far genom min hjärna. Om personen är på väg in i lägenheten finns det garanterat ingenstans att fly, jag blir ertappad som en simpel tjuv i en knarkarkvart i huset Gula Faran. På något märkligt sätt blir den tanken så absurd att jag börjar fnissa, först lågt och sedan bryter jag ut i ett våldsamt skratt, oförmögen att stoppa. Påminner om den gången jag som mycket ung satt häktad en längre tid. När jag väl satt i domstolssalen, såg alla bistra miner som anklagande betraktade mig, släppte tusentals inre spänningar och jag skrattade hejdlöst, okontrollerbart. När jag väl slutat skratta, när min hysteri ebbat ut, har stegen för länge sedan svunnit iväg. I efterhand tänker jag att om personen i trappan hört mig, och med det rykte som lägenhetsinnehavaren omgärdas av, blev kanske personen i trappan själv galet rädd och sprang därifrån. Detta får mig att skratta än en gång, dock mindre hysteriskt. Det kunde ju också varit galningen själv som var på ingång. Jag beslutar mig för att så här långt som att smyga in i knarkarkvartar skulle jag hädanefter undvika. Jag fann inga spår efter Betty.
29