9789186819743

Utgiven av Recito Förlag Tryckt av Bording i Borås år 2011 ISBN 978-91-86819-74-3 Bokutgivning.se forlag@bokutgivning.se www.bokutgivning.se Recito Förlag AB info@recito.se www.recito.se Första upplagan Omslagsfoto: Inga-Lill Karlgen Omslag: Henrik Lundin Grafisk form och sättning: Sofia Kristensen © Jan Edelholt

Ett stรถd i natten Jag slutar aldrig tro pรฅ dina mรถjligheter

Prolog Jag är ett stöd i natten.

Jag är demokratins kärna, dess spjutspets, men också dess avlägsnaste utpost.

Om jag fallerar, störtar civilisationen i ruin.

5

1 «Psykdjävlarna mördade mig», står det sprutmålat på väggen i hennes vardagsrum. Själv ligger hon utspridd på mattan framför soffan.

Det är så jag finner henne – utplånad i ögonblicket med huvudet åt höger. Hennes högra arm är utsträckt, fingrarna spretandes, som om hon i sista stund sökt efter något (efteråt funderar jag över desperationen i handens uttryck), höger ben fosterlikt uppdraget mot bålen, huden i ansiktet blekt vaxgul, läpparna och fingertopparna, ena vaden fläckvis blåmelerade, möjligtvis lila. Också blicken. Tom. Glasad. Frusen i ett evigt då. Det är blod överallt. Jag får kväljningar, är tvungen att gå ut i köket, böja mig över vasken, stänka vatten i ansiktet, tvinga ner en klunk, innan jag ringer 112.

Så mycket blod. Det har runnit från hennes mun, en pöl i höjd med bröstet, på hennes marinblå t-shirt, de mörkblå blåjeansen har fläckar av blod, den utsträckta armen i blod, hennes kastanjebruna, axellånga hår som hon oftast har uppsatt med en virad knut i nacken, ligger fritt utspritt, utan att dölja ansiktet, smetat i blod.

Det finns inget soffbord. Hon ligger på en mörkgrå, enfärgad ikeamatta, framför sin bruna skinnsoffa. Ovanför skinnsoffan, på den vita, kala väggen står texten sprutmålad med stora svarta bokstäver: «Psykdjävlarna mördade mig.» Det är som om hennes död är en offerhandling, som om hon burits fram för att offras för sina bristers skull. Det är som om det hela är arrangerat. En aggression mot den människa hon var, skändad för sin skörhet, avlägsnad för sina brister – marginaliserad och fjärmad för den frihet hon önskade sig till.

Både polis och ambulans är snart på plats. Samtidigt dyker de upp med unisont bistra miner. Man finner kniven under soffan. En enkel morakniv. Inga andra tillhyggen. Den avlidna kvinnan, sammanfattar polisbefälet, är skuren i bröstet, på magen och i vänster arm åtskilliga gånger. Skärsåren är inte tillräckligt djupa för att anges 6

som dödsorsak. Däremot anses hennes vänstra uppskurna handled utgöra den preliminära dödsorsaken. Man hittar blodstänk ända bort till sovrummet. Den i hast utförda obduktionen visar visserligen spår av såväl antipsykotiska mediciner och biverkningstabletter som lugnande och sömntabletter, men inget som tyder på iögonfallande avvikelser från hennes normala dygnsdos. Allt pekar på, menar polis och åklagarväsendet, att kvinnan i lägenheten begått suicid, «fri från skiten», skulle hon själv säg. Samtidigt anser man sig inte kunna ignorera att det finns «ett oroväckande antal skärsår i kvinnans kropp, som inte med säkerhet kan härledas till ett självförvållat agerande», varför man beslutar att «under nuvarande omständigheter inleda en förundersökning.» Man avdelar en polis på ärendet.

Och jag blir kallad till förhör.

Inget övrigt i lägenheten ger intryck av stök. Tvärtom. Pedantiskt rent. Inte ett dammkorn. Överkastet sträckt. I klädskåpet hänger några klänningar, ett par blusar och en jacka. Allt som finns i tyg: kläder, gardiner, överkastet, handdukarna, mattorna följer dova, mörka färgskalor. I köket finns inget framplockat, trots en hel del porslin står allt snyggt och prydligt i symmetriska rader i skåpen ovanför diskbänken, likaså besticken, noga sorterade i sin låda. Det är tomt på nattduksbord och köksbord, sånär som på en pillerburk, vars etikett med tablettens namn och styrka är bortskrapad. Den odefinierade burken står mitt på köksbordet, tömd. Inga tavlor på väggarna, en säkert tjugo år gammal 14-tums camping-TV står placerad i stora rummet på en teakklädd stereobänk från 70-talet – jämte en svart stereo. Högtalare saknas. Ett hundratal cd-skivor, ett 20tal kassetter och lika många LP-skivor är prydligt insatta och placerade i stereobänkens fack och låda. Det är kliniskt rent, får intryck av att befinna mig i en utställningslokal, som om lägenheten är obebodd, eller som om man rentav befinner sig på en psykiatrisk avdelning. Efteråt får jag för mig att lägenhetens utseende är ett kodat meddelande, att kvinnan som ligger där med glasad blick, flydd till avlägsna trakter, har något att berätta även efter sin död. Det finns en paradox jag för stunden inte begriper vad den vill ge uttryck för. Det handlar om hennes död, som både kan tolkas som arrangerad, utförd av henne själv, men också av andra. Jag vet inte varför, men de minuterna det tar innan polis och ambulans är på plats (det handlar säkert om

7

30 minuter, men där kan jag ha fel), skyndar jag kring i lägenheten, kollar i skåp, under sängen (inte under soffan, jag undviker området där hon ligger), letar efter, vad? kan jag inte minnas. *

Det är lätt att finna hennes grav. Kyrkogården är inte stor, gravstenarnas rader få, kan inte växa mer än åt stora vägen till och dit är det inte långt. Bykyrkan tronar mitt i, vitkalkad, ursprungligen från 1300-talet. Jag tänker hur kyrkans fysiska form knappast vittnar om storslagenhet, avstånd till Gud, snarare om intimitet, närhet. Det är i vart fall så det borde ha varit. Guds ansikte materialiserat, förklarat och öppet. I nära förbund med bygdens folk.

Kyrkogården omgärdas av en vitkalkad mur, med topp av rödaktiga tegelpannor. Äldre gravstenar, ansatta av tidens gång, med namn knappt läsbara från en svunnen tid står lutade mot muren. I mitt tycke ökar detta sammantaget känslan av intimitet.

Det är lätt att finna hennes grav. Jag söker mig snabbt fram till henne bland de nyare gravstenarna. Ett två tre så är jag där. Det är inte så längesedan begravningen ägde rum, kanske två månader.

Minns begravningen som oerhört känsloladdad och kaotisk och det handlade inte enbart om hennes brutala död. Det var många som slutit upp, som tog ett sista farväl, fler än jag i min vildaste fantasi kunde ha förutspått. Och alla såg så sorgsna ut, verkligen bedrövade och ledsna på ett äkta sätt. Eftersom hon var ensam, isolerat ensam de år jag kände henne, förundrade det mig storligen. Flera av de sörjande var i hennes egen ålder. För mig var de obekanta.

Kanske var det släkt eller barndomsvänner som stannat kvar i det lilla samhälle hon växt upp i. Hennes mamma hade jag träffat vid två tillfällen, pratat i telefon med ytterligare en handfull gånger, i huvudsak efter dotterns död. Hon nickade igenkännande. Pappan däremot hade jag varken sett eller talat med i telefon. Han såg helt förstörd ut, stirrade ner i backen med glasaktig, tom fjärranblick. Om man kan mäta sorg utifrån en människas ansikts- och kroppshållning, fanns det en betydande skillnad mellan honom och hustrun.

8

Varför fanns det så många på begravningen som inte hade besökt henne när hon levde?

Inte ens hennes föräldrar tog aktiv del i hennes liv. Det var som om hon var död för omvärlden långt innan hon dog. Var det rädsla?

Eller var och en sköter sina egna bekymmer?

Jag minns hur jag under begravningen var som en solfjäder av känslotillstånd och stämningar. (Om varje flik tillåts representera en känsla). Mest sorg över hennes alldeles för korta, stormiga liv, men också en tilltagande ilska. Hur kunde vi låta detta ske? Eller för att fundera vidare över det här med bykyrkans fysiska form. Vart tog Gud vägen?

Gravstenen är svart. Namn och årtal ingraverade i guld. På toppen en duva i vitt, blickar försynt neråt. På rad framför gravstenen står Marguerite i avklingad blom. Liknar hennes älsklingsblomma: Prästkrage.

Hennes namn är Sofi. Sofi blev 35 år. Sofi sa: «När prästkragen står i blom, är min bästa tid!» Som ett mantra kunde hon upprepa: «Min bästa tid är när prästkragen står i blom!» En besvärjelse, sa hon, mot all ondska, mot all oförståelse. Mot otillhörigheten. * I alla fönstren prunkar plastblommor föreställande prästkragar. Jag minns att jag tycker de ser verkliga ut, bryter av kliniskheten och ger en smula liv. Paradoxalt nog känns det som om plastblommorna också bevarar Sofis liv.

Men allt detta blod. Det glömmer jag aldrig. Jag drömmer ofta om hur hon blir sänkt i ett hav av blod. Hur jag står vid sidan om, maktlös, en död mans hand i en levande mans hand, kan inget göra, oförmögen att agera, känner desperationen, paniken, hur hon försvinner, sugs neråt. Det bubblar till, så är det slut. Jag vaknar av att jag kippar efter andan, hjärtat slår vilt mot revbenskorgen. Känner hur blodsmaken rinner till i munhålan. Som om jag vore hon. *

9

På samma kyrkogård ligger Kenny begravd. Han körde ihjäl sig för några år sedan, rakt in i viaduktens betongvägg, söder om byn. Jag finner hans gravsten två rader bort. Han ligger begravd på samma gravplats som sin far. Fadern dog ett par år efter Kenny. Jag tänker på Sofis pappa, all smärta han utstrålade, det måste vara ett helvete om ens barn dör tidigare än en själv. Är det överhuvudtaget möjligt att gå vidare?

Kenny var min barndomskamrat. Vi umgicks intensivt under några år av vår uppväxt. Jag kommer ihåg hur vi rymde till skogs, bodde under en presenning, eller till det förfallna huset på andra sidan järnvägen. Huset låg avskilt, för sig självt, kallades för SSUhuset, varför, vet jag inte. Här hade vi ungdomar fest. Kände oss fria och obundna. Fick vara för oss själva.

Kenny kunde det här med motorer, skruva. En gång sa han att han trimmat gräsklipparen, drog igång den hemma i sin trädgård och for iväg som ett jehu med sitt typiska Kennygrin.

Skrattade gjorde han med hela ansiktet. Vid ett annat tillfälle kom han i säkert 100 på en flakmoped, hade satt en KS100 motor på moppen.

Han gillade att röka hasch, stora bitar libanes meckade han ner i sin svarta chilla. Drog djupa dammsugarbloss som han sedan blåste ut, likt tjock skorstensrök från både näsa och mun. * I efterhand, när jag kör in mot staden, inser jag att jag måste irrat kring en god stund på kyrkogården. Kan inte klart säga varför, om det var alla minnen som tog överhand, eller om jag, likt en gammal man, letat efter fler kända namn bland gravstenarna.

Det är inte alla som följer tänkt livslinje.

Var gång min far besöker den kyrkogård där han och min mor en gång ska begravas, belägen mitt i den by han en gång växte upp, desto fler är det han känner som där ligger begravda. Antalet växer för vart år som går. Han brukar gå omkring, titta efter bekanta, barndoms- och ungdomskamrater. Om det inte varit för att åldern tar ut sin rätt hade han kunnat gå där i timmar, rest i minnets labyrinter, haft historier, djupt förborgna i hans själ att berätta. Historier han

10

för längesedan glömt av. En dag kommer han själv att ligga där. En dag är hela hans generation försvunnen.

Jag kör genom byn, från den äldre delens intakta bykärna genom den nyare delen. Har inte varit här på många år, överallt där jag sprang och lekte ser man hus, asfalterade vägar, ett köpcentrum.

Barndomens landskap är borta. För stunden känns det inte hotfullt. * Förhöret gav inte mycket, varken för mig eller för mannen som förhörde. När han frågade om Sofis liv, hennes bekanta, hur hon var ställdes varje fråga med en syrlig underton av: «Man vet ju hur sådana är». Det fanns ingen tro på att det var något annat än suicid.

Tidningarna hade uppmärksammat saken, och han lät mig förstå att det var det som gjort att åklagaren velat inleda en förundersökning.

«Men», sa han, «det skulle snart falla i glömska, reportagen hade ju främst setts i ett större perspektiv: Utsattheten hos de svaga.» «Även det ebbar ut», sa han med ett grin. Det fanns inget som tydde på att ett brott begåtts. Något okänt DNA hade man inte funnit. Och «stöket» kring henne ansåg han självförvållat.

Jag var mest arg på mig själv när jag gick därifrån. Arg för att jag haft sådan respekt, inte så mycket för honom, men väl för platsen, polishuset, att jag inte vågat säg vad jag tyckte om hans nonchalans, hans överlägsna attityd. Jag hade velat stoppa ner utredningspapperna i halsen på honom, säga att det var sådana som han som tog livet av så kallat svaga människor som Sofi. Men jag sa inget, lyssnade, svarade enstavigt och teg. Kanske berodde också min överdrivna respekt, eller spelade underlägsenhet på att mitt förflutna spökade. Jag var dessutom helt övertygad om att Sofi inte tagit livet av sig självt.

Jag småsprang till bilen. Det tog en stund, polishuset är numera ett helt kvarter. Körde ner till havet. Önskade att jag hade kunnat finnas för Sofi mer än vad jag bevisligen gjort. Vem var jag att slå mig på bröstet: Att vara ett stöd, att finnas tillhands är mitt jobb. I detta fall hade jag inte lyckats speciellt bra, var väl knappt bättre än

11

den där arrogante snuten sa jag mig. Vandrade länge längs med den linje där hav och land möts. *

Lägenheten där jag finner Sofi är helt olik den hon har på boendet.

Sofi har rykte om sig att ha svårt för att hålla ordning. Disken står alltid i travar – tidningar, böcker, kläder, lakan, handdukar ligger spridda överallt. För att komma in i hennes 1: a på boendet, får man ofta skjuta klädhögar och annat som spärrar vägen in till det kombinerade sov- och vardagsrummet åt sidan. Men i hennes lägenhet, den oas där hon aldrig tillät besök av någon från psykiatrin eller någon annan myndighetsperson är det annorlunda, tvärtom. *

När jag är nio år planerar jag tillsammans med en klasskamrat att rymma iväg till «Amerika». Den kvällen det är tänkt att ske är jag ensam hemma. Jag packar min blå adidasväska med mat, dryck, kläder, kniv, ficklampa och snöre. Är just på väg när min kompis Peter ringer, han vill inte säger han, tycker det är för kallt, säkert också för mörkt. Det är november, samma månad som nu. Svart på himlen.

Inga stjärnor. Jag minns än idag så besviken jag blir. För en stund känner jag det som att världen rasar samman. Vågar inte rymma själv. Men har samtidigt en oerhörd frihetslängtan. Lovar mig själv att jag och Peter aldrig mer ska vara kompisar (det håller jag inte), att jag en dag ska rymma iväg själv (det löftet håller jag, dock inte till «Amerika»). Hela mitt liv har jag haft en stark längtan efter frihet, utan att jag på allvar sökt definiera mitt frihetsbegrepp, ringa in dess väsen. Ett problem kan jag tycka. Jag trivs bäst som vagabond tror jag (men riktigt säker är jag inte), känslan av att inte vara bunden, ständigt på resande fot, och när inte det går att uppfylla, dagdrömmer jag om främmande platser, på samma sätt som jag gjorde den kvällen min klasskamrat inte ville rymma till «Amerika». Jag var där ändå. I mina drömmar. Tankarna dyker upp nere vid havet, längs

12

med strandlinjen. Först efteråt förstår jag att det finns en brygga här till Sofi. Det var något visst med henne. En inre likhet oss emellan. * Det som får mig att vakna ur mitt planlösa irrande på kyrkogården är när Bent ringer. Det är till honom jag är på väg. Han ringer som vanligt några signaler, lägger sedan på. Det gör han alltid. Tycker inte om att prata i telefon. Jag ringer tillbaks som vi överenskommit, för att bekräfta att jag är på väg. Lägger på efter två signaler. Skulle jag bli försenad eller få förhinder låter jag fler signaler gå fram. En åtta-tio signaler tar det innan han lyfter luren, säger sällan något själv, lyssnar främst på vad jag har att säg, hummar kanske till.

Det är så vi kommunicerar.

Han vet när jag ska komma, vi har våra bestämda tider, men han blir orolig, otålig timmarna innan. Ringer som ett sätt att lugna nerverna. Jag är den ende förutom hemtjänst som besöker honom.

När jag kommer fram, trycker in portkoden, åker upp till femte våningen med hissen, står hans ytterdörr på glänt. Som alltid. Lägenheten ligger försänkt i novembermörkret. Han sitter i köket, stirrar ut genom fönstret, ser ut mot regnet, ner mot bilarna som far förbi. Ser världen utifrån sitt fågelperspektiv, eller snarare utifrån sitt utanförperspektiv.

Han säger inget. Svarar inte när jag hälsar. Hans ansikte är bortvänt – fortsätter stirra ut. Ångesten slår emot mig. Omöjlig att parera, eller skydda sig mot – ändå är det just min uppgift. Det är som om ångesten vore fysisk, som om jag kan ta på den, väga den i min hand. Det är som om hans ångest reducerar syrehalten i lägenheten. Det luktar instängt, kvavt.

Så är det var gång. Utanför rasar regnet, tilltar, smattrar mot rutan.

Jag sätter på kaffe. Lägger upp kanelsnäckorna jag köpt på vägen på varsin assiett – två till Bent, en till mig. Men hans köksfönster öppnar jag aldrig.

«Jag tänker på fåglarna», säger Bent plötsligt, « tror du de upplever det som ett tvång att flyga?»

«Kanske», svarar jag, häller upp kaffet i varsin mugg och dukar fram, «eller så är de så fria man kan vara.»

13

Bent vänder sig om, hans ögon ler en aning, «vad gott!» utbrister han, griper tag i en kanelsnäcka, biter av halva och tuggar frenetiskt.

«En gång för längesedan», fortsätter han mellan tuggorna, «ville jag bli pilot. Jag älskade att se på gamla journalfilmer om flyg, och hollywoodfilmer…»

«Top Gun?» undrar jag.

«Nä, då var det släckt», svarar han lågmält och ser åter ut genom fönstret.

Hur många ensamma finns det där ute?

Bent är 58 år. Jag har varit ledsagare för honom i tre år. Dessförinnan besökte hans kontaktman honom från öppenvården, tio minuters promenad från hans hem. Men sedan politikerna ansett att det blev för dyrt, stängdes öppenvården i Bents stadsdel och verksamheten flyttade till andra sidan staden. Centraliserades. Antalet hembesök minskade, för att till slut upphöra helt. Man ansåg att Bent var för bra. Man menade att han ändå kommer en gång varannan vecka för haldolspruta och då har han möjlighet att träffa sin kontaktman.

Bent lever ett tillbakadraget liv, har alltid gjort, bodde hemma hos sin mamma tills hon gick bort för tio år sedan, hamnade på stadens mentalsjukhus första gången i början av 1970-talet. Det var i samband med systerns bortgång – Bent fick diagnosen schizofreni.

Upplevde sig styrd av krafter omöjliga att bemästra. Nu handlar det mest om ångest. Och ångesten är svår.

Det finns stunder då ångesten är outhärdlig. Då lockar döden.

Eller drömmen om något annat.

«Att bli någon annan, vara någon annan. En fågel kanske», kan han säg.

När jag besöker honom sitter vi oftast i köket, dricker kaffe och mumsar på kanelsnäckor eller danska wienerbröd. Det händer att vi tillsammans går in i vardagsrummet, spisar Elvis på hans bärbara cd-spelare. Vardagsrummet vistas han sällan i själv. TV: n står alltid orörd. Bent säger att han inte längre tittar på TV, det är inget som lockar, «galenskaper», är hans sammanfattning. Han har försökt titta på något program, men det blev för mycket för honom, som om mänskorna på skärmen blev farligt levande. Det var plågsamt, gjorde honom sjuk. TV: n var hans mammas – står där som en skugga

14

från förr och samlar damm. En reminiscens från goda tider, för alltid svunna. (Men oumbärliga att ha med sig).

Om jag någon gång försöker locka honom att sätta på sin TV, försöker locka honom med något program som jag tror att han kommer att tycka om, blir han alltid upprörd och fräser.

«Nej! Nej!» Och Elvis lyssnar man inte på själv. «Suspicious mind», säger han lyriskt, «då ska man vara två.»

När vi väl spisar Elvis, sitter vi först en stund i hans blå tygsoffa tysta, stilla, andäktigt och väntande. Stämningen är närmast sakral.

Det är som om Bent måste förbereda sig, hämta andan, finna rätt nivå inom sig innan han sätter på musiken – som om det vore ett kyrkorum vi befann oss i. Men så i ett slag förändras han, verkligen transformeras (utan att för den sakens skull förlora sin sakrala innebörd). Med ens blir han levande, glad, uppsluppen, sprudlande av liv. Han gestikulerar med armarna, vaggar med kroppen, talar med hög stämma när Elvis rockar loss, sjunger med i refrängen, spelar luftgitarr och lutar sig bakåt, sluter ögonen under de lugna, finstämda sångerna. Elvis är Bents Dionysos. Efteråt är han helt slut, uttömd, samtidigt harmoniskt avslappnad.

Men oftast sitter vi i köket. Tigande. Tysta. Ibland i stillhet. Ångesttrycket lättar allteftersom, drar sig tillbaka, utan att för den skull helt lämna – alltid lurande i hörnen. Ut däremot går vi aldrig. Bent vill inte. Trivs bäst hemma, menar han.

«Nu spricker det upp», säger han aningen förläget, som om han plötsligt kom på att han borde säg något. Att han för en gångs skull inte är ensam.

«Ja, det har slutat regna», svarar jag.

«Imorgon ska jag iväg för sprutan.»

«Jaså, det är dags. När ska du vara där?»

«Dom öppnar tio, och då är jag där. Så är det alltid. Tycker om att vara där tidigt. Det är inte heller så mycket folk på bussen…»

«Men det är väl många som ska ha sin spruta?»

«Jaa», svarar han dröjande, «det är många som står utanför, väntar på att dom ska öppna.»

15

Så upprätthåller vi en vardaglig dialog, upprepar oss måhända, som vi alla gör som en slags hakar till att befästa vår existens. Glider sedan åter in i tystnaden.

Utanför har det börjat skymma, regnet har upphört, molnen drar förbi, blottar glipor mot stjärnorna. Ett oräkneligt antal kajor drar in från landsbygden, fler och fler ansluter, söker sig ner mot sjukhuset och parken intill. Jag söker mig ner mot centrum, parkerar bilen en bit ifrån och promenerar den sista biten till kinarestaurangen jag ämnar besöka. Är hungrig. Förutom en kanelsnäcka hos Bent har jag inte ätit på hela dagen. Det är mycket folk ute och rör på sig, få är villiga att möta min blick. Alla dessa böjda huvuden, de flesta försjunkna i sin mobil. Det är lätt att få ångest. Möjligt än värre en novemberkväll. Svårt (eller lätt) att finna Bents fågelperspektiv härnere. Jag går in på restaurangen och beställer biff i sötsur sås. Den privata sfären, airen av integritet, «stör mig inte jag är upptagen», är kanske tydligare än någonsin i det offentliga rummet. Mobilen kommunicerar på många sätt. Eller kanske är det samma som alltid, endast vad som används som avgränsare förändras?

Utanför restaurangen går en man i min ålder förbi, stannar till, ser in mot restaurangfönstret, får syn på mig, går fram och gestikulerar, ler igenkännande. Jag ser honom i ögonen, nickar stelt, tittar sedan bort. Något är välbekant med honom, kan inte komma på vad, men jag har ingen lust att engagera mig, behöver vara ensam, samla krafter inför nattpasset. Är tämligen inkapslad i mig själv. Han söker inte heller närmare kontakt, är försvunnen när jag åter ser ut över torget.

Var det då bättre förr? Jag menar var man mer tillsammans, umgicks man mer, vad det färre utslagna? Uppmärksammade man varandra mer på ett tillmötesgående sätt i det offentliga rummet?

Går man tillbaks till början av förra seklet, stannar till i vår lilla stad, hur många hade då tid att umgås, vad orkade man efter en hel dags slit? Och för den som inte hade något arbete, eller för den som ville något annorlunda – för den som var ensam, utanför, man såväl som kvinna, ung såväl som gammal vad återstod då? Och när borgerskapets levnadssätt spred sig via folkhemmets design, hur privat blev man inte då? Den växande medelklassens övertagande av tydliga avgränsare gentemot de som föll utanför, de som ansågs falla utanför och som stigmatiserades därefter.

16

Hur många hamnade på mentalsjukhus? Fick källan till fortplantning och djupare tänk avskuren. Hur själva förutsättningen för Folkhemmet byggdes på en skarp avskiljning. Domen var hård för den som inte ansågs passa in.

Och för den växande skara, som höll sig innanför välfärdens strikta murar: soldater i normaliseringens tjänst, blev livet visserligen så mycket bättre – sjukvård, skola, boende, fritid, den egna ekonomin… men rädslan för att falla igenom var stor. Och är så än.

När 1970-talet övergick i 1980-tal minns jag att jag kände ett starkt utanförskap. Det fanns en brytpunkt där, en förändrad anda som vibrerade i luften, gradvis försköt atmosfären oss människor emellan, och vad man i debatten fokuserade på. I det kände jag mig inte hemma. Jag fördjupade mig i filosofi, fann tröst och kraft ur böckerna och reflekterande anteckningar. Å andra sidan kände jag mig inte hemma i 1960-talet eller 1970-talet heller, men det var då jag växte upp och det satte fördjupat avtryck.

*

Jag promenerar till jobb, tar en omväg då tiden ännu inte är inne.

Bilen kan stå där den står.

Det närmar sig stängningsdags i de flesta affärer. Det glesnar på gator och torg. Om en stund kommer det i stort sett vara folktomt.

Man får bli kompis med sin egen skugga. De flesta är hemma i gemenskap eller ensamhet. Andra sitter på krogen, eller på ett kvällsöppet café. Jag tänker på Bent. Han ligger säkert och sover nu, lägger sig alltid tidigt, inget att sitta uppe för tycker han.

En stor vattenpöl har bildats på vägen, måste vara stopp i brun�nen, kanske för mycket råttor? Associerar till Camus «Pesten». Det finns många världar vi inte känner till. Låter tankarna fara bland underjordiska tunnlar och kloaksystem. I vattenpölen, som en skogstjärn, speglar sig den intilliggande husfasaden, en gatlyktas sken och där bortom mörkret – ett sugande svart hål. Allt är tillfälligheter, inget håller ut förutom möjligtvis mörkret. En ensam kvinna skyndar förbi, kastar en skygg, skrämd blick åt mitt håll, jag ser väl

17

odrägligt hemsk ut, trött, skäggig, sliten innan ens natten börjat. Hon går förbi med böjt huvud.

En folktom gata, en ensam man som står stilla och ser ner i en vattenpöl får mången alarmklocka att ljuda, jag vågar inte ens säga hej. Ögonblick då man blir någon annan än den man är – stigmatiserad, utan möjlighet att göra något åt saken. Men jag kan skaka av mig rollen, gå vidare, bli trodd och sedd i flera sammanhang för det jag själv väljer, så var det inte för Sofi, så är det inte för Bent, där är/var rollen given, oftast statisk till sin natur. Och det beror inte på dem. *

Det är ännu ingen som flyttat in i Sofis etta. Men lägenheten är tömd.

Det mesta gick till myrorna. Hennes föräldrar visade sig inte. Jag går förbi hennes lägenhet flera gånger under natten, kommer på mig själv med att kika in, som om hon vore där, men in går jag inte.

Sofi var för det mesta vaken på natten. Men hon höll sig för sig själv. Ville ogärna ha besök. Man hörde inte så mycket ifrån hennes lägenhet. Hon spelade sällan musik, och TV: n, som stod på dygnet om, där hade hon skruvat ner ljudet, endast bilden tilläts flimra.

Jag vet att säkert hälften av de tio som bor här är vakna om natten.

Hur, om inte annat, det myllrar i deras inre världar.

För Tommy, som har så mycket röster att tampas med, lugnas hans inre oftast vid tre-fyra tiden. Det är sällan man hör hans kamp då. Tommy, som är lämnad vind för våg av psykiatrin, måste själv finna strategier att hantera sitt kaos. Förutom när det gäller medicinering. Den kommer troget i apodosrullar. Om man nu kan kalla det för engagemang? Tommy, som har utvecklat så många röstlägen, från dominanten till den pipige, från fast beslutsamhet, till total underkastelse – som genom upprepande av fraser, mantran, växlingar mellan dessa röstlägen, lotsar honom igenom upplevelse för upplevelse – styckar upplevelser i ett hanterligt antal bitar, där han försiktigt tassar fram, eller tar sig ton mening för mening genom sin upplevelsevärld. «Nu för jag muggen till munnen, dricker en klunk av kaffet som jag gjorde i Göteborg.» Där beskrivningen av hur han dricker (sitt) kaffe, får honom att fokusera på kaffedrickandet, lotsat av hans bästa tid i livet, åren i Göteborg. Betyder: ett möjligt hante-

18

rande av kaos, om så enbart under ett ögonblick – ett steg i taget. Ett möjligt fokuserande på något yttre sammanhängande: att dricka en klunk kaffe och kanske även hinna njuta av dess beska. Att existera, klara livhanken – ett motstånd mot upplösning.

Det handlar om att stävja rösternas dominans. Makt, förtryck, tvång. Men det handlar också om att hantera all ångest han bär på, en ångest som väller fram i väldeliga skov, likt vågor i ständigt uppror.

Hans tvångsupprepningar är rituella uttryck som både synliggör hans inre kaos och utgör möjliga strategier att hantera det svåra på.

För Tommy är det frågan om upplösning – en kamp på liv och död.

«Nu för jag muggen till munnen, dricker den sista klunken av kaffet, som jag gjorde i Göteborg.»

Tommys dominanta röst är läkarrösten som avser, menar han, att gradvis ta livet av honom. Ett förstörande av hans hjärna som påbörjades för över 20 år sedan när han som ung, skör tjugoåring brutalt placerades på psykakut. Det finns många som insjuknade på 1960-70-80-talen som lever i ett permanent chocktillstånd än idag – aldrig uppvaknat ifrån. Hans läkarröst är från tiden för insjuknandet, från 80-talet, en läkare som sedan följt honom under många år, såväl röstmässigt såsom varande en av hans behandlande läkare.

Och skötarrösten, också från tiden vid nyinsjuknandet, anställd på manligt intag – aldrig sen att låsa hans armar, tvinga honom till spruta, hindra honom från att gå ut, från att rymma iväg, spänna fast honom i bältet – som drev honom till total underkastelse, menar han.

Man skalade bort allt som utgjorde den han var och skapade någon annan som han aldrig känt sig hemma med, aldrig förstått sig på.

Tommy var rättslös där på avdelningen, behandlades som en livstidsdömd. Han återupplever samma incidenter gång på gång.

Och i det handlar det om att vara skötaren och läkaren till lags, lyda vad de än kräver av honom. Om inte, återstår undergång. Det kan handla om möjlighet att ges tillåtelse att dricka sitt kaffe. Klunkvis.

Det kan handla om tillåtelse att stiga ur sängen, äta, duscha, gå ut ur lägenheten. Varje vardaglig händelse, rörelse, tanke, känsla utgör en komplexitet, svårbemästrad, men livsnödvändig att greppa. Det gäller att uttrycka den rituellt tvingande frasen korrekt. Rösterna är stränga. Det är en ständig kamp vem som bestämmer. För Tommy gäller det att finna den smidigaste strategin. En taktiker av rang

19

måste han vara. Det handlar om dominanta röster, val av röstläge, noga formulerade fraser, kampen att ta sig framåt, en sönderfallande hjärna, ångest och tvång. Och det tär på krafterna. Är inget att le åt, eller leka med. Vid fyra ser jag honom sittandes i köket, hur han lägger in en snusprilla, kurar ihop sig, prenatalt, stirrar stumt framför sig. Vill inte sova ännu säger han. Sängen får vänta ett tag till.

Annorlunda är det för Clabbe. I synnerhet när han är påtänd på amfetamin, får tiden vid tre ofta motsatt effekt. Påtändningen stegras, hans flaxiga motorik förstärks, och han kan bli riktigt paranoid.

Upplever sig förföljd av såväl utomjordingar, som kompisar han inte gjort upp med, eller polisens span, som ofta är ute efter honom. Han kan stå länge på helspänn bakom en gardin eller persienn. Framåt fem-sex lugnar det ner sig för honom. Då sitter han hellre, skruvar sönder en radio, letar efter sladdar eller något (svårt att definiera vad). Sjunker ner i det lilla. Stegringen är emellertid aldrig långt borta. Maskopin ligger nära till hands. Utomjordingar och polismyndigheten samarbetar. Snaran kan efter ett väl avvägt kast dras åt. Och det kan gå snabbare, förklarar han med allvarsam blick (gång på gång), än man hinner blinka.

När han är avtänd, sover han, andas ut. Kan sova dygn i sträck, vaknar enbart för lite vatten och toalettbesök – om möjligt också för medicinens skull. Och efteråt kan han vara lugn och sansad i flera dagar. Sitter då gärna i den gemensamma lägenheten, där alla boende kan, om de vill och så önskar, vara. Där sitter Clabbe, ser på TV, kokar kaffe, spelar kort och berättar om sitt liv – om tankar, idéer och känslor, minnen som kommer för honom.

Men det varar aldrig länge. Tröttheten tar överhand. Clabbe säger att han känner sig som ett uråldrigt, knotigt gammalt träd, vars grenar spretar nakna och stela mot skyn.

«Jag har gjort mitt, redan i slutet på 1970-talet tog man livet av mig. Höll liv i mig gjorde man med konstgjord andning – mediciner å annat skit – och gör så än», säger han cyniskt och tillägger: «Du ser väl vilket lik jag är, att jag är en döing, en sådan som inte hör hemma någonstans. Inte ens döden vill ha mig.»

De enda gångerna han upplever det som att han har liv i sig, som att han är vital, ung och stark är när amfetaminet rusar genom hans magra kropp. Då pumpar hans hjärta för fullt (om än aningen

20

skärrat). Kroppen skälver av födslovåndor. Svetten bryter fram. Ögonen vidgas.

Då skapar hans hjärna sitt eget universum. För några timmar är han levande, upplever sig ha full kontroll, kan göra det som faller honom in (tills nojan hinner ikapp).

Säkert kommer varken Clabbe, Tommy eller Bent att ta del av den spirande folkpensionärs tillvaro som i media, bland politiker, reklammakare, fondförvaltare och andra så paradislikt målas upp.

Om de ens lever så länge. Likt många andra psykiskt funktionsnedsatta riskerar deras livslängd reduceras med säkert tjugo år jämfört med den generella medelklass som utgör måttstock i så många sammanhang. Åtskilligt antal dörrar är stängda. Trots LSS intentioner.

Socialpolitikens riktning. Demokratins utlovade kärna.

Tommy faller djupare in i sin psykos. Clabbe medicinerar via sitt amfetamin. Bent isolerar sig. Sofi är död. På ett plan famlar de alla förtvivlat efter hållbara strategier. På ett annat plan har de alla för längesedan givit upp. De behandlas som döda innan livet runnit ur dem. Varför är det så lätt för många av oss att utsätta den som är i behov av stöd för olika former av övergrepp?

Tycker mig se Sofi inne bland skuggorna. För ett ögonblick håller jag andan, ser bort mot hennes lägenhet, mot fönstret hon hade inåt gården, känner den ökande pulsen, men så sjunker bilden av henne undan, suddas ut.

Hör steg. Ser Jens frigöra sig ur mörkret, hur han tassar fram, tryckt mot husväggen. Han svarar inte på mitt hej, ökar istället stegen, går med sänkt huvud raskt förbi mig, mot porten. Så försvinner han. Porten slår igen. Jag låter honom vara. Vad annat finns det att göra? Det är otroligt svårt att skapa en relation med Jens. Han är som ett skyggt djur, undflyende, vild, fragmentarisk. Minsta kontaktförsök vädrar han på långt håll. Innan jag hinner ta första steget, är han redan långt borta. Som hjorten i bokskogen vet han vad jag tänker i samma stund min tanke föds till liv. *

Jag hade inte känt Sofi länge. Det var drygt två år sedan hon flyttade in på boendet. Första året såg jag knappt till henne. Likt Jens

21

var hon skygg och vädrande, höll sig för sig själv, slank undan i sitt inre även när man stod bredvid henne och sökte kontakt. Men det handlade inte om ofärdighet, reducerad förmåga till socialt samspel.

Hon var egentligen inte osocial, kunde i stunder blomma ut, såg ut att trivas, fann sig väl tillrätta i olika sociala sammanhang. Även om förutsättningarna inte var till hennes fördel, hur ett stigma lurade om hörnet, eller blåste till anfall, höll hon god min, kunde efteråt uttrycka möjligheter i positiva ordalag, ord och meningar som tydde på skärpa och närvaro, en förståelse för andras tillkortakommanden, en distans av filosofiskt slag. Situationer där jag tyckt mig se henne som utanför, åsidosatt, understimulerad, skyggheten själv. Sofi hade en välutvecklad blick för tillvarons ljus, ett öga för det förbisedda men även för det självklara. En blick för möjligheter framför hinder.

Det var en styrka hos henne, men bidrog också måhända till hennes förtidiga död.

Sofi var enda barnet, uppväxt i samma mindre samhälle som jag själv. Hennes mamma och pappa levde, vad hon sa, tillsammans av vana, eller av oförmåga att bryta upp. Sofi kunde inför mig håna «detta sjukdomsbringande arrangemang som förstört så mycket».

Från min egen uppväxt minns jag hur viktigt det var i vårt lilla samhälle (där tiden tycks stå still) att fasaden var välpolerad, att man för grannar och övriga visade att här ser du en lycklig familj.

Inga sprickor var tillåtna. Infernot fick man ha i sängkammaren, då familjen samlades på kvällen vid middagen, eller helst inte alls. För Sofi och hennes familj var infernot inte medvetandegjort, i vart fall inte språkliggjort. Man samtalade inte. Samvaron kom att präglas av en isande tystnad, eller prat om ingenting. Infernot blossade genom minspel, undertryckta känslor som for fram likt giftpilar, hatfyllda ögonkast – kalla och likgiltiga ögon som såg stumt på det barn Sofi var. Man sa att man älskade varandra med hatet och föraktet blossande i hjärtat. Sofi var övertygad om att det var mamman som låg bakom allt hat. Det fanns stunder kunde hon berätta, då hon var ensam med sin pappa, stunder då han ömt, men aningen tafatt klappade henne på kinden. Det var stunder, inte många, men dock, som gav henne kraft att uthärda. Men av Sofis mamma fick hon aldrig, vad hon kunde minnas någon som helst ömhetsbetygelse, eller livsbejakande bekräftelse. De gånger jag talade med mamman

22

i telefon, eller då jag mötte henne efter Sofis död gav hon ett oerhört tragiskt och olyckligt intryck. Hon hade stelnat i sin bitterhet, valt kyla som strategi, ett avståndstagande med plikttrogenheten som fernissat uttryck. Plikten att reagera som hon ansåg att en mamma borde reagera. Reaktioner som inte avslöjade annat än ihålighet, krampaktighet och ohanterlig ångest. Jag minns ett samtal jag hade med henne, då hon i vrede ringde för att påtala att det var vår uppgift att se till att Sofi klädde sig helt och rent. Bakgrunden var att hon sett Sofi på avstånd, «ovårdad som den värste uteliggare». Hon hade inte själv talat med Sofi om saken, då hon, rättfärdigade hon sig, kom förbiåkande i en bil och inte haft möjlighet att stanna. Då jag försiktigt frågade henne om hon inte kunde komma förbi någon dag och besöka Sofi svarade hon att det var meningslöst. Sofi skällde alltid på henne och det hade hon fått nog av. Hon orkade helt enkelt inte längre sa hon, var inte längre så ung, inte heller helt frisk. Hon hade gett allt till sin dotter, nu fick andra ta över.

När Sofi fyllde arton år fick hon av sin pappa en bostadsrätt, en tvåa inne i stan i en funkisstadsdel byggd på 1950-talet. Lägenheten blev hennes oas. Dit återvände hon alltid. Även om hon långa perioder, vid sjukhus- och behandlingshemsvistelser inte bodde i sin lägenhet – det fanns till och med perioder då hon vägrade vistas där – fanns lägenheten kvar, och blev med tiden ett löfte om en ljusare framtid. En möjlig framtid kunde hon säg, då hon skulle kunna skapa sig ett eget liv, långt från psykiatrin och övriga myndigheter som bestämt så mycket över hennes huvud. Att vara psykiskt instabil, att ha fått en diagnos innebar, ansåg hon, att man blev av med sina mänskliga rättigheter, «man blir en försökskanin att laborera med för bästa resultat. Och den som värderar vad som utgör bästa resultatet, är alla dessa myndigheter som har patent på vad som är enligt normen: Normalt. Normalt beteende. Normalt liv. Det har man undersökt och forskat kring, satt upp i tabeller, diagram, statistiskt visat. Väl underbyggt av ett gäng normala», sa hon och log skevt. * Bettys dotter Fia ringer nästa kväll vid 22-tiden, skriker i telefon, uppriven och ilsk, har sett sin mamma nere på stan, «som ett jävla

23

vandrande lik!» vrålar hon. «Vad gör ni egentligen? Sitter ni där med armarna i kors va och väntar på att mamma ska dö! Det är vad ni hoppas på va, bli av med skiten, ett problem mindre. Nu får ni fan göra nåt», ryter hon och slänger på luren.

Fia besöker aldrig sin mamma, likt Sofis mamma ser hon henne på avstånd, reagerar starkt, ringer och skäller. Jag förstår henne. Relationen till modern är smärtsam. Så smärtsam att hon inte klarar av att besöka henne. Betty kan vara hur snäll och go ena stunden, för att i nästa stund skrika och anklaga hur vi alla konspirerar mot henne för att vilja henne ont. De har en kaotisk historia gemensamt. Betty är amfetaminist. Det är inte långa perioder hon kan vara utan. Så har det varit sedan Bettys tidiga tonår. Vad man kunde önska är att de finge träffas några timmar i vart fall en gång per månad tillsammans med personal. Det är inte säkert att det alltid hade gått, men det hade i vart fall varit en möjlighet till byggnad – en möjlighet till gemensamt positiva erfarenheter, något de inte har så mycket av i bagaget.

En fika, några omtänksamma ord, visat intresse för den andre räcker bra långt.

Men det är ett komplext sammanhang hur man bäst stödjer Betty.

Det handlar om hennes möjligheter till ett anständigt liv. Vad hon själv vill, önskar, klarar av. Det är detta som ska stå i fokus. Därtill tillkom LSS som en rättighetslag avsedd att stärka människor likt Betty, Sofi, Clabbe, Bent, Tommy, Jens – att dessa ska kunna skapa sig ett liv utifrån sina egna förutsättningar, val, önskemål, behov.

Men det handlar också om den organisationsstruktur som vi personal ingår i, vad vi förväntas och bestäms utföra. Den kompetens vi besitter, eller bristen därpå – kompetensen ledningen besitter eller bristen därpå. Hur organisationen i sig är utformad.

Det handlar om samspelet mellan landstingspsykiatrin och kommunpsykiatrin, vem som skall göra vad för den enskilde. Vad som skall göras. Hur man bäst kan samarbeta.

Det handlar om när man egentligen anses medicinskt färdigbehandlad.

Det handlar om ekonomi, vilka resurser man ger.

Det handlar om den vetenskapliga synen, hur det anses relevant att behandla en psykos, eller det som ingår under begreppet

24

«samsjuklighet», vilka behandlingsalternativ som ställs i fokus. Det handlar om kunskap, empati, självkännedom, hur man som stödjare använder sin livserfarenhet, hur man bejakar människan såväl inom sig själv som inom andra, likheterna oss emellan, men också vad som skiljer och respekten för det.

Det handlar om kommunikation, från ett hjärta till ett annat hjärta.

Det handlar om att tillåtas vara den man är. Det handlar om värderingar och bemötande – att se till situation, nivå, stämning och tillstånd, blicken för distans över vilka idéer man själv bär på, vilka imperativ man värderar högst, ställt mot den psykiskt funktionsnedsattes värderingar – att om nödvändigt våga göra en kullerbytta!

Det handlar om, att som psykiskt funktionsnedsatt, ges alla möjligheter som står till buds till återhämtning, till rehabilitering – till nyorientering.

Och här har stödjandet av Betty som individ, som medborgare fallerat, liksom stödjandet av relationen mellan Betty och hennes dotter.

Betty kallar sig själv Betty Davis. Det är hennes förebild. Hollywoodikonen är ditplanterad av hennes mamma. «Likt henne är jag fulsnygg – som en sårbar satmara», säger hon och ler med samma snedställda leende som sin förebild.

När hon var liten såg hon filmstjärnans alla filmer, även om det var sent på kvällen. Betty tvingades sitta uppe. Hon skulle bara se dem. Så danar man en god karaktär, hade hennes mamma uttryckt.

Det är ett tag sedan jag såg henne. Hon kommer och går, fladdrande som en skugga i storm. Är hemma någon gång för att duscha, byta kläder, och emellanåt sover hon ett dygn eller två. Sedan försvinner hon igen. Jag läser igenom den sociala dokumentationen, försöker skapa mig en bild av när hon senast var i sin lägenhet mer sammanhängande. Det måste vara minst sex månader sedan. Turerna har varit många kring henne. Man har försökt att få en plats till henne på behandlingshem vid flera tillfällen utan resultat. Genom de år hon varit på boendet, har hon i stort sett levt och format sitt liv på egen hand. Sökt hantera sitt kaos genom amfetamin, hasch, vin och sederande läkemedel. Har smugit kring i shoppingcentra stulit kläder, gardiner, dukar, prydnadssaker och annat hon tyckt sig behöva till lägenhet och outfit. Har sökt dryga ut den snåla veckopengen

25

hon erhållit var vecka från förvaltaren. Snattat nystyckat oxkött och inlagda räkor på burk. När Betty tänt av och sett alla brister, i hem och klädgarderob, i liv och möjligt leverne, har hon snabbt sökt fylla sitt sargade liv enligt den längtan (norm) hon bär på (som de flesta av oss bär på, det skiljer sig inte), längtat efter maträtter hon enbart med olagliga medel fått möjlighet att smaka på, längtat efter sin dotter, efter ett ombonat hem, vackra kläder, en snygg frissa, smycken och make up, något meningsfullt att göra. Också har ångesten växt, hennes paranoida (van) föreställningsvärld, tomhet, bottenlösa mörker, hennes jagsvaghet. Och i det kaoset har hon varit ensam.

Ingen medmänniska: personal, anhörig, från frivillig organisation eller annan, har över lång tid lyckats bygga upp en god relation med henne – vara ett stöd för henne när kaos och ångest, suget efter tjacket väller fram inom henne. Det är många som vet vem Betty är, få har genom åren kommit henne nära.

Vi boendepersonal har definitivt inte räckt till, brist på kompetens både på golvet och hos ledningen. Och den av oss som sökt gå utanför ramarna, ta egna initiativ till ett bättre stöd för henne har mött på en mängd hinder bland övriga sociala och psykiatriska aktörer. Korta tider har vi kunnat stödja henne i hennes vardag, men långtifrån tillräckligt – alltid spolierat av amfetaminets universum.

Ingen vill satsa på henne.

LSS-boendet är som Catrin (en annan boende) träffande uttrycker saken: «en slutstation». Har man en gång hamnat på ett LSS-boende är det få möjligheter till (ytterligare) nyorienteringsinsatser. När Betty sedan gått ner sig av amfetaminet och livet i kvartarna så pass att hon är som dottern uttryckte: «ett vandrande lik», har hon själv uppsökt psykakut för inläggning och vila (i betydelsen sova). Hon är då så paranoid att psykakut är enda platsen som ger henne space (men inte lugn, avtändning är kamp, skärseldar, väsande andning).

Också får hon möjlighet att äta upp sig. Däremot om dagpersonalen på boendet försökt att få henne inlagd, har det alltid misslyckats.

Min roll på natten är inte att lämna boendet och söka efter Betty.

Men ju mer jag funderar igenom situationen, desto mer övertygad blir jag, att jag denna gång bör gå utanför ramarna och lämna boendet för några timmar – söka mig till de kvarter där jag tror att hon kan vistas. Om jag ser henne, kanske jag kan påverka henne till att

26

åka med mig – antingen tillbaka till boendet, eller till psykakut. Så resonerar jag, lämnar boendet, sätter mig i bilen och kör iväg. * Det är söndag natt, klockan är halv tre, staden ligger försänkt i sin typiskt lutheranska dvala. Några ensamma nattvandrare speglas jämte gatljusen i nyss tillkomna vattenpölar. Himlen är gråsvart. I södra delen av staden ligger ett mindre bostadsområde som domineras av två parallella gator, ökända för sina förfallna hus, för sitt missbruk och sin brottslighet. Jag kör först igenom de båda gatorna, inte en själ syns, gatorna är öde, folktomma, huskropparna dystra, tigande. Parkerar bilen längs med det torg som sammanbinder de båda gatorna, som utgör bostadsområdets kärna och promenerar in på den ena gatan. I gatans mitt ligger ett fyravåningshus, ursprungligen gult till färgen, men nu påtagligt flagnande med en gråvit sörja som sipprar fram. Huset kallas för Gula Faran, har länge varit till salu, utan tillstymmelse till intresserad köpare och ägaren låter huset förfalla. Ett tag hyrde socialen flera lägenheter i fastigheten som folk utan andra boendemöjligheter kunde bo i. Huset blev ett tillhåll för narkotikamissbrukare, varför socialen ansåg att syftet förlorats, man ville helt enkelt inte längre satsa pengar i projektet och sade upp sina kontrakt. Detta skedde för två år sedan, men missbrukarna är kvar, lever däri på nåder. I många fall, är det fortfarande socialen som betalar hyrorna, numera dock utan övrigt ansvar – en absurd utveckling, men sådan är tidsandan.

När jag närmar mig huset, slår jag automatiskt av på takten, porten står på glänt, skygg och hukande i sitt mörker, lampan ovanför porten är sönderslagen. Har jag tur, tänker jag, finns Betty i någon av lägenheterna. Vet att det är ett av hennes tillhåll. Känner samtidigt hur pulsen stegras, hjärtat slår hårt och intensivt likt smedens hammare bakom min bröstkorg. När jag drar i porthandtaget är hela jag som ett pulserande hjärta. Det är inte speciellt trevligt, ingen synlig ljusknapp innanför porten, är tvungen att stanna till, hämta andan, låta ögon och medvetande vänja sig vid oklarheten. Det första jag ser är två cyklar som står lutade mot ena väggen, siluetten av en katt som smyger över en dunkel innergård. Det finns en trappuppgång

27

till höger och en till vänster, på måfå tar jag den till höger, faktiskt fungerar en svag belysning därinne, ger som sig bör ett skumt lite spöklikt sken mot den mörka trappan, men det är klart bättre än inget ljus alls. Jag går uppför trappan, alla dörrar är stängda, tre till antalet på varje våningsplan, inga namnskyltar eller andra tecken på att någon bor där. På tredje våningen hörs ett svagt sorl, från någon eller några som är vakna bakom dörren till vänster. Inte heller här någon namnskylt. Jag beslutar mig för att knacka på. Intalar mig att mitt syfte är gott. Att det säkert inte är någon fara. Hör hasande steg, en skrovlig, manlig röst som säger «Vem är det?» och som öppnar dörren utan att vänta på svar. En man i fyrtioårsåldern med stort burrigt, svart hår och gråsprängt skägg tittar misstänksamt på mig.

Han stinker gammalt fylle. «Och du vill?» frågar han på utpräglad göteborgska. Han är inte på något sätt hotfull. Finner honom, framförallt hans dialekt charmig och när jag förklarar mitt ärende, drar jag slutsatsen att han är välvilligt inställd, vet han något, kommer han att berätta, tänker jag. «Är det en tjackbrud?» frågar han, jag nickar, han förklarar då med stor inlevelse att själv håller han sig till det «gamla hederliga brännvinet», men, säger han, «det är samtidigt den värsta skiten av dem alla. Också är det lagligt». Så skrattar han och virrar på sitt burriga huvud. Han vet nog vem hon är fortsätter han. «Pröva i andra trappan, på andra våningen, mittendörren, där pundar dom utav helvete, men se upp, han som hyr är en galning!»

När jag tackar honom och slinker iväg nerför trappan, hör jag honom ropa: «Vill du inte ha dig en jävel, jag har dunken full!»

Det sista jag hör av honom är hans bullrande skratt.

I trappan till vänster finns det ingen belysning, jag får treva mig fram, ögonen vänjer sig någorlunda efterhand vid det gråsvarta mörkret. Jag går uppför trappan, tar sikte på mittendörren, går fram och lyssnar, inga ljud hörs inifrån lägenheten. Trots varningen från göteborgaren beslutar jag mig för att knacka på. Har en del vana vid påtända människor. Inget svar, knackar igen på dörrren och lägger örat intill, inga ljud hörs, gläntar försiktigt på brevinkastet, lägenheten verkar vara försänkt i mörker. Utan att tänka på konsekvenserna, tar jag tag i dörrhandtaget, dörren är olåst. Står en god stund med dörren på glänt, lyssnar intensivt efter ljud. Har svårt för att tänka rationellt, besluta mig för vad som är bäst, ska jag våga

28

gå in eller gå därifrån. I efterhand inser jag att jag överlämnade mig till instinkten, den omedelbara fingertoppskänslan inför vad jag kan göra, vad situationen bjuder. Kanske handlar det också om en dragning till spänning, till äventyr, det har hänt förr. Det är i vart fall ingen medveten rationell process, den delen av hjärnan är som bortkopplad.

Jag går in. Lägenheten är fördjupad i samma gråsvarta mörker som i trappan. «Hallå», ropar jag, «är det någon hemma?» Inget svar.

Jag möts av en lång hall. Sträcker ut sig som en autostrada. Alltmer avlägsnad. Smyger försiktigt fram. Inga ljud. Ett kök till vänster.

Ingen där. Toalettdörren stängd. Tom. Längre fram, till höger, ytterligare en dörröppning, ett kombinerat vardagsrum och sovrum.

Tomt. Lägenheten är tom. (Ingen står och tuggar fradga bakom en glipande persienn). Jag står en stund villrådig över vad jag ska göra.

Kanske leta efter tecken på att Betty varit där. Söker orientera mig utifrån ett gatljus som spelar på väggen bakom en säng. Tänker precis tända en sänglampa som står och balanserar på ena kanten av ett tillhörande nattduksbord då jag hör steg i trappan. Det är sällan jag varit så rädd. Tusen tankar far genom min hjärna. Om personen är på väg in i lägenheten finns det garanterat ingenstans att fly, jag blir ertappad som en simpel tjuv i en knarkarkvart i huset Gula Faran.

På något märkligt sätt blir den tanken så absurd att jag börjar fnissa, först lågt och sedan bryter jag ut i ett våldsamt skratt, oförmögen att stoppa. Påminner om den gången jag som mycket ung satt häktad en längre tid. När jag väl satt i domstolssalen, såg alla bistra miner som anklagande betraktade mig, släppte tusentals inre spänningar och jag skrattade hejdlöst, okontrollerbart. När jag väl slutat skratta, när min hysteri ebbat ut, har stegen för länge sedan svunnit iväg. I efterhand tänker jag att om personen i trappan hört mig, och med det rykte som lägenhetsinnehavaren omgärdas av, blev kanske personen i trappan själv galet rädd och sprang därifrån. Detta får mig att skratta än en gång, dock mindre hysteriskt. Det kunde ju också varit galningen själv som var på ingång. Jag beslutar mig för att så här långt som att smyga in i knarkarkvartar skulle jag hädanefter undvika. Jag fann inga spår efter Betty.

29

På nästa pass får jag rapporterat att Betty sökt upp psykakut, är inlagd, blir i dagarna förflyttad till en psykosavdelning, där hon ska stanna de närmsta två veckorna.

Egentligen är en psykosavdelning inte rätta platsen för Betty. Som alla dubbeldiagnoser, eller samsjukliga, de som både har en psykiatrisk diagnos och ett pågående missbruk faller hon mellan stolarna.

På psykosavdelningen behandlas hon för sina vanföreställningar, sin paranoia, men inte för sitt missbruk. Blir hon placerad på beroendecentrum inriktar man sig på missbruket, men har inte kompetens (resurser) till att behandla psykosuttrycken. Men hon vilar upp sig i vart fall. Hennes dotter vet om att hon inte är på gatan och far illa.

Just nu hämtar Betty andan. Kanske kan vi denna gång göra mer för henne. Betty är inte längre så ung. Man ser på henne att pundarlivet sliter, så har hon också själv uttryckt. Kanske kan dagpersonalen på boendet bidra till myndigheternas gensvar, få till stånd en hållbar samverkan. En möjlighet för Betty att flytta till ett LSS-boende som ligger mindre centralt. *

Sofi har axellångt kastanjebrunt hår, rakt, utan minsta antydan till lockar (förutom efter regn), uppsatt i en lös knut i nacken (ofta med tendens att frigöra sig), en ensam hårslinga hänger ner över hennes ansikte, skymmer hennes högra blågrå iris. Hennes gång är snabb, energisk, har gått ner en hel del i vikt sedan hon vägrade neuroleptika depot. Hon slinker ut genom porten, viskar i farten, knappt hörbart, hur hon behöver oasen – kallar sin lägenhet så. Ser hur hon skyndsamt strider, anar hennes kamp, hur hon svinner bortom gathörnet. Hon har nyinköpta mörkblå jeans, svart långarmad tröja med krage, rödvita lätta walkingskor (ökar intrycket av flyktighet, hennes fjäderlätta gång), men ingen jacka. Säger att jackor får henne att känna sig instängd, som en tvångströja eller en fågel i bur. Alla hennes kläder är nyinköpta, lyckades via kuratorn få några tusenlappar ur en fond för utsatta.

Jag står kvar en stund i porten, ser efter henne, minns att jag tyckte att hon utstrålade en bestämdhet men också en desperation jag inte innan sett. Hon betyder mycket för mig. Det är först efteråt

30

jag förstått hur mycket. Att jag gick över gränsen, hur hon stack hål i min professionalitet, hur jag engagerade mig känslomässigt på ett sätt som lika mycket kom att handla om min egen existens som om hennes. Men jag tror inte det var något jag visade, och fullt ut har jag som sagt inte greppat det förrän efteråt, nu när hon inte längre finns. Det finns många beröringspunkter, inte enbart utifrån vår gemensamma uppväxtplats, nej, det är så mycket större, så mycket djupare än så. Och det får, känner jag, hela min existens i gungning.

Hon ville att det var jag som skulle finna henne. Då jag inte sett henne för andra natten i rad och hon inte öppnade då jag ringde på hennes boendelägenhet, gick jag in med boendets nycklar. Man kom in via köket. Som vanligt stod där travar med disk, tomma ramlösaflaskor, tidningar, reklam på golvet, kläder i högar, en med lakan, täcke och kudde som spärrade vägen till det kombinerade vardagsoch sovrummet. Förutom en reproduktion av Munchs Madonna (en tavla hon älskade för dess möjligheters skull sa hon) och ett fotografi av henne som sjuåring (då fanns det ännu tid påpekade hon), var det tomt på hennes väggar. En spädbarnsstor nalle i grönt med svarta ögonknappar satt i ena hörnet av hennes tygsoffa. Gardinerna var fördragna (de var de alltid) – lägenheten förmedlade en odefinierbar känsla av avslut, som när någon säger hej då och man bara vet att man aldrig mer kommer att träffas.

När jag fann hennes reservnycklar till hennes andra lägenhet (som slängda) på soffbordet, förstod jag redan innan jag fann henne att något hade hänt. Sofi lade aldrig sina reservnycklar på soffbordet.

Så jag är säker på att Sofi ville bli funnen av mig. Hon visste att det skulle smärta mig ofantligt, att livets brutalitet, hennes val skulle drabba mig med full kraft. Och så gjorde det. Men hon såg ingen annan utväg. Hon ville bli funnen av mig, på det sättet kunde hon tryggt resa till andra sidan. På det sättet kunde hon tryggt släppa taget. En gång sa hon: «Du ser mig» och det inser jag ju nu vad det betyder. Hade de, som hon menade mördade henne, funnit henne, hade hennes själ inte fått ro. Hennes själ hade oroligt, olyckligt, likt en gengångare hållits kvar, strandsatt i ett ingenmansland, varken

31

död eller levande. Så kom hennes liv att gestalta sig, så ville hon inte att hennes död skulle bli.

* Jag springer allt jag orkar, så fort mina gängliga ben skjuter fart, rusar genom landskapet. Det går fort, det måste det göra, man är efter mig, polishundens gläfs är inte långt bort, poliserna strax efter, men dem är jag inte orolig över, deras tunga klädsel, batong och pistol, hindrar dem så pass att jag vet att på det här avståndet har de ingen chans, värre är det med hunden. Jag hinner precis kasta mig upp på planket, greppa med fingertopparna om dess övre kant när schäfern är där och hugger efter mig, jag sparkar vilt när dess käftar tar tag i nedersta delen av vänstra jeansbenet, ena huggtanden hakar fast, söker dra mig neråt som hunden är lärd, men jag har tur, för där är det jag som vinner, kan sparka loss, häva mig upp sista biten över planket och falla ner med en duns på andra sidan. Jag springer vidare haltandes, det gör ont, hugger till utav fan, men det spelar ingen roll, jag vet att jag vunnit tid, nu ska de jävlarna inte få tag i mig tänker jag och haltar vidare djupare in i granskogen med triumfens vargagrin spänt över mitt svettiga, pulserande ansikte. Min blick är vildsint, käkarna tuggar adrenalin, snart haltar jag inte mer, springer vidare, hör på avstånd hur poliserna når fram till planket, hur schäfern skäller och gläfser. Efter ett tag hör jag enbart min egen andning, tycker jag svävar fram, varje steg är så lätt, vidrör knappt marken, sicksackar fram mellan granarna. För att orientera mig springer jag så att jag har en grusväg inom synhåll, vill inte förvilla mig alltför långt in i skogen, vet ju att granskogen är djup och snart är det mörkt och kylan blir värre.

I gryningen får de tag på mig. Jag är ett lätt byte, går stelt, huttrande fram på grusvägen, inte minsta ansats till flykt när hundpatrullen i hast slirande bromsar in vid min sida. Två poliser slänger sig ur, brottar brutalt ner mig på marken, sätter handfängsel på mig och placerar mig i buren sidan om hunden på sin 245: a. «Nu ska vi låsa in dig för gott din jävel, kasta bort nyckeln», säger den ene, han som kör och skrattar rått. Den andre bara hånskrattar, kastar mor-

32