9789127137431

oro och ångest. Påtvingad ensamhet förhöjer dessutom risken för hjärt-kärlsjukdom och nedstämdhet. Gemenskap, däremot, ökar statistiskt sett livslängden och har varit ett framgångsrecept för människan alltsedan vår tid på savannen.

Idag är samhället fokuserat på individen men våra gener som är gjorda för gemenskap är oförändrade. Hur påverkar det oss? Och hur Peter Strang är cancerläkare och professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet. Han har skrivit ett flertal böcker, bland annat om existentiell kris.

författarFoto © Sara mac Key omslagsFoto © torbjörn arvidsson/N Omslag Catharina Ekström

hanterar människan den existentiella ensamheten – att man kan känna sig ensam innerst inne, trots familj, vänner och sammanhang?

Dessa frågor närmar sig Peter Strang med ödmjukhet, respekt och stort kunnande.

peter strang att höra till

Ofrivillig ensamhet är förenad med stress,

peter strang » Redan hos spädbarn ser man skill-

att höra till

nader både i temperament och i deras förmåga och önskan att kommunicera med omvärlden.

Vissa vill ha människor omkring sig hela tiden, andra trivs bra med gemenskap varvad med stunder av avskildhet. För att man ska trivas med avskildheten, det vill säga den självvalda ensamheten, måste man enligt mitt sätt att se det hela vara väl förankrad i sig själv.

Om man hittat sin kärna och lärt känna sig själv är det mer sannolikt att man upptäcker de positiva aspekterna med avskildhet. «

om ensamhet och gemenskap

ISBN 978-91-27-13743-1

9 789127 137431

Omslag_Atthoratill_Strang.indd 1-5

2014-10-14 10:36

9789127137431_1-235.indd 2

2014-10-01 11:19

innehåll Förord 7

del i

Ensamhet och gemenskap från

1

2

3

4

5

6

7

8

savannen till nutid Vår längtan att höra till 12 Ensamheten som varningssignal 17 Olika former av ensamhet 29 Ensamhet gör ont på många plan 36 Vårt behov av hudkontakt 48 Att skapa gruppgemenskap 55 Spegelneuron – att känna den andres avsikter 62 Att bli sedd eller bara bekräftad? 73

del ii Vad gör ensamhet och gemenskap med oss?

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

9789127137431_1-235.indd 5

Positiva och negativa cirklar 82 Känslor reglerar samhörigheten 86 Den tysta behandlingen 95 Att bli utstött från gruppen 103 Osynliggjord, utfrusen, mobbad 120 Hälsoeffekter av ensamhet 132 Ensamhet och dåliga beslut 143 Anknytning – en livslång fråga 151 Bättre förr? 160 Den kravlösa, lojala gemenskapen med hunden 174

2014-10-01 11:19

del iii Ensam i världen

19 20 21 22

Existentiell ensamhet 182 Gränssituationer 192 Att balansera den inre ensamheten 203 Döden, ensamheten och kärleken 209

Avslutning 221 Rekommenderad vidareläsning 224 Referenser 225

9789127137431_1-235.indd 6

2014-10-01 11:19

förord Den här boken har som mål att beskriva människans behov av att höra till.

Det finns många skäl till att jag vill skriva en bok om ämnet.

På det privata planet har jag i likhet med många andra kommit fram till hur oerhört mycket relationerna egentligen betyder för mig och för mitt välbefinnande. I mitt yrkesliv som cancer­läkare och professor har jag gång på gång slagits av det vi egentligen vet men som vi ibland tar för lätt på: när vi ställs inför den typen av livsprövningar som en svår cancerdiagnos innebär inser vi vad som verkligen betyder något. När livet prövar oss är relationer det vi i första hand håller oss till.

Också när människor får rangordna vad som är det viktigaste i deras liv kommer kärlek, vänskap och relationer högst på alla listor, oavsett var studien görs. När relationer fungerar och vi känner oss inkluderade mår vi bra, och det här behovet finns med oss hela vägen från barndomen till vår ålderdom.

Boken har tre huvudavsnitt: en utvecklingsbiologisk del, en del om ensamhetens och gemenskapens effekter på både hälsa och psyke och en avslutande del om den existentiella ensamhetens betydelse i människors liv.

Den utvecklingsbiologiska delen handlar om varför gemenskap varit en framgångsfaktor för våra förfäder på savannen och varför ensamheten varit ett så stort hot mot överlevnaden att kroppen till och med har utvecklat varningssystem som ska driva den ensamme tillbaka till ”flocken”. Varningssystemet är effektivt: vid ofrivillig ensamhet kände våra förfäder på savannen både stress och ångest, och dessa obehagskänslor 7

9789127137431_1-235.indd 7

2014-10-01 11:19

förde individen tillbaka till gruppens trygghet. Inte nog med det: ensamhet kan till och med aktivera smärtsystemet, vilket innebär att ofrivillig ensamhet kan göra ont även i kroppen.

På samma sätt som smärta varnar för hotande kroppsskada kan smärtan även varna för ofrivillig och historiskt sett farlig ensamhet.

Idag lever vi inte längre på savannen omgivna av rovdjur, men våra gener är oförändrade: vid ensamhet slås larmsystemet på, medan gemenskapen aktiverar hjärnans belöningssystem och skapar välbefinnande. Vad får det för konsekvenser? Det handlar den första delen om.

Nästa del har fokus på det vi vet om gemenskapens och ensamhetens hälsoeffekter. Eftersom ensamheten är kopplad till frisättning av stresshormoner, borde långvarig ensamhet kunna få långtgående effekter även på hälsan. Detta bekräftas också av forskningen. Ofrivillig ensamhet är kopplad till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och för tidig död, och av den anledningen riskerar änkor och änklingar som blivit ensamma att dö tidigare, samtidigt som forskningen entydigt visar att fungerande gemenskap och parrelationer har en skyddande effekt.

Men effekterna är inte begränsade till fysisk hälsa: ensamheten har också samband med ångest och nedstämdhet, medan känslan av samhörighet har en skyddande effekt. Det som kanske är mer förvånande är att ensamheten också påverkar våra kognitiva förmågor. När vi är ensamma tar vi sämre beslut och kan till och med få minnesproblem, det visar dagens forskning. Dessa fynd får stöd i det vi en tid känt till inom demensvården: gemenskap är bra för människan, och sociala kontakter är en trevlig form av hjärngympa som dessutom 8

9789127137431_1-235.indd 8

2014-10-01 11:19

minskar risken för och bromsar demensutveckling.

Den tredje och sista delen handlar om den existentiella en­ samheten, det vill säga människans obotliga ensamhet, som vi egentligen inte vill kännas vid. Vi är bra på att dölja den, och så länge vi har fungerande sociala relationer eller är fullt sysselsatta glömmer vi bort den, tack och lov. Men när exceptionella händelser inträffar, till exempel när vi drabbas av livshotande sjukdom, aktiveras denna ensamhet, och vi inser att när det gäller vissa frågor är vi alltid ensamma. Vi föds ensamma, vi går i någon mening ensamma genom livet även om sociala relationer kan dölja denna ensamhet, men den kan bli påtaglig när vi står inför livets slut.

I mitt arbete som cancerläkare och professor i palliativ medicin, det vill säga i lindrande vård vid livets slutskede, har jag ofta långa kontakter både med patienten och hans eller hennes familj. Jag ser då hur stor betydelse relationer har när man prövas av livet. Ofta brukar relationer stärkas när det verkligen gäller, även om det inte alltid är så.

I min roll som professor forskar jag också i ämnet och leder en forskargrupp som till stor del arbetar med existentiella frågor. Av den anledningen handlar många av exemplen i boken om sjukvård, även om de i grunden är allmänmänskliga, eftersom frågor om ensamhet och gemenskap förekommer överallt – i sjukvården, i arbetslivet och självklart i privatlivet. Vi har alla en inneboende önskan om att höra till.

När fallbeskrivningar förekommer i texten har de delvis skrivits om för att omöjliggöra identifiering av personer.

Stockholm augusti 2014 Peter Strang 9

9789127137431_1-235.indd 9

2014-10-01 11:19

9789127137431_1-235.indd 10

2014-10-01 11:19

del i Ensamhet och gemenskap fr책n savannen till nutid

9789127137431_1-235.indd 11

2014-10-01 11:19

kapitel 1

Vår längtan att höra till

Människans liv har genom hela vår historia kretsat kring samma saker: man har strävat efter bröd för dagen och skydd om natten, skaffat sig relationer, älskat, och man har blivit övergiven och genomlevt ensamhetens kval. Utvecklingsbiologer har kunnat visa hur förmågan till gemenskap och samarbete kommit att bli en överlevnadsfördel; av den anledningen har ”prosociala” gener selekterats. Människan är helt enkelt gjord för gemenskap.

Alltsedan tiden på savannen har människan i typfallet bildat grupper eller klaner på 30–50 individer, vilket inneburit både trygghet och glädje för individen. En människa är varken stark eller snabb, hon skulle bli ett enkelt byte för rovdjur om hon inte hade lärt sig att samarbeta och leva i grupp. Ett lejon kan med lätthet fälla en människa, medan ett jaktlag kan övervinna ett lejon. Men till skillnad från andra djur, som också kan leva i grupper och skydda sin avkomma, har männi­skan lärt sig samarbete bortom blodsbanden. Det är den förmågan som gjort det möjligt för oss att bygga städer, gemensamma vägar och ha en offentligt finansierad sjukvård. Det har också visat sig att de länder som har störst jämställdhet och solidaritet fungerar bäst även idag; de nordiska länderna ligger i topp medan länder med diktaturer fungerar dåligt.14 Eftersom ensamhet historiskt sett har utgjort ett hot har kroppen utvecklat ett varningssystem som har som ända12

9789127137431_1-235.indd 12

2014-10-01 11:19

mål att varna för ensamheten och driva individen tillbaka till tryggheten hos gruppen. Därför är ofrivillig ensamhet förenad med stress, obehagskänslor och till och med ångest: När vi är ensamma börjar vi omedvetet spana efter faror i horisonten. Också detta är genetiskt grundat och har fram till våra dagar bidragit till människans framgång jämfört med andra djur.

Eftersom gruppen varit det grundläggande skyddet har det för individen varit helt avgörande att ständigt vara nära gruppen, att vara inkluderad och accepterad av andra medlemmar.

Att upptäcka minsta tecken på hotande exkludering och vid sådana tecken göra allt för att återfå gruppens förtroende och godkännande har handlat om ren och skär överlevnad.

Rädslan för exkludering har varit så stor att uteslutning från gruppen ansetts vara det värsta straffet en människa kan utsättas för, eftersom uteslutningen oftast har inneburit en plågsam men säker väg mot en snar död. Fortfarande räknas isoleringscell i alla kulturer som en strängare bestraffning än att sitta på en vanlig avdelning i fängelset. En fängelsedom är illa nog, men då är man fortfarande i ett sammanhang, man pratar och umgås med andra intagna och med fångvaktarna.

Det som gör isoleringscell till en värre bestraffning är den påtvingade ensamheten.

Det är därför inte heller någon tillfällighet att ensamheten används som en metafor eller rent konkret som ett av de svåraste straffen. Redan i Bibeln straffas Adam och Eva av Gud med ensamhet: de blir utdrivna ur gemenskapen med Gud, de får inte stanna kvar i Edens lustgård. Värre kan inte ett straff bli, ens i Bibeln.

Kidnappare och torterare är medvetna om vilket lidande känslan av absolut ensamhet skapar. Det är därför som torte13

9789127137431_1-235.indd 13

2014-10-01 11:19

raren säger: ”Ingen vet att du är här, ingen …”, med vetskapen om att ensamhetens ångest är något av det svåraste att bära.

Under historiskt sett en ytterst kort tid har vårt samhälle förändrats uppseendeväckande mycket. Urbaniseringen har gjort att relationernas antal vuxit från den lilla gruppen där alla känner alla till städer där mer komplexa relationer gäller både för familj, vänner, arbetskamrater, grannar, myndigheter och okända personer i bussen. Relationerna har blivit fler men av annan art. Utvecklingen av informationssamhället gör också att vi kommunicerar på nya sätt idag: telefon, e-post och sociala medier har fått ett stort utrymme jämfört med direkta kontakter. Vi nås av text- eller ljudmeddelanden, men vi missar själva mötet som uppstår när man träffas.

Det blir ingen fysisk kontakt, ingen kram, inga dofter eller omärkliga feromoner, det vill säga ämnen som kroppen tillverkar och frisätter. Dessa feromoner, som troligen påverkar oss i större utsträckning än vi tidigare anat, missar vi när vi kommunicerar via nätet.

Parallellt med denna utveckling har välfärdsstaten minskat beroendet av gruppen och uppmuntrat till individualitet. Det är en självklarhet i Sverige idag att samhället har ett övergripande ansvar för att alla invånare får mat och tak över huvudet och att rättsväsendet ska skydda oss mot hot i form av våld. Den primära gruppen behövs inte längre för detta ändamål. Fokus har med andra ord riktat sig mot individen, och i Sverige närmar sig singelhushållen 50 procent (ännu högre i storstäderna).

Många förändringar sker också just nu, förändringar som effektiviserar vardagen men som innebär allt färre kontakter där vi möts ansikte mot ansikte. När jag inför en utlandsre14

9789127137431_1-235.indd 14

2014-10-01 11:19

sa handlat i en stormarknad förväntas jag till exempel själv skanna in alla varor och sedan betala i en obemannad kassa.

Både flygresan och biljetten till flygbussen har jag beställt via nätet. När jag stiger ombord på bussen skannar jag av biljetten i en apparat och hör ett pip, biljetten är registrerad.

Chauffören nickar och jag förstår att biljetten är godkänd.

På Arlanda går jag till en biljettautomat för att få ut platsbiljetten och bagageremsan. Det går nästan inte att få manuell betjäning längre. Jag fäster remsan på min resväska och letar efter disken för bagageinlämning. En snabb blick säger mig att det bara finns en bemannad disk med en gigantisk kö. Vid sidan av den finns tre obemannade bagageinlämningsdiskar för självbetjäning, där är det inga köer så jag beger mig dit.

Jag läser instruktionen: ”Ställ din väska på bandet, skanna streckkoden och kontrollera att uppgifterna stämmer.”

Jag följer uppmaningen, skannar remsan och ser på den digitala skärmen att allt verkar stämma; tavlan anger både min sittplats på planet och min destination. Väskan börjar rulla in mot bagagesorteringen. Jag tar en sväng via bankomaten där man kan ta ut valuta även i euro och i dollar, får mina sedlar ur automaten och är redo för säkerhetskontrollen.

När jag till slut får stiga ombord på planet står en leende flygvärdinna i dörren och säger: ”Välkommen!” Det känns bra.

Det finns många positiva sidor med effektiviseringen, men det finns också avigsidor. Givet att det går någorlunda snabbt föredrar de flesta en manuell betjäning, för vi uppskattar även korta mänskliga möten. Jag märker själv hur mycket trevligare det är att handla bröd hos bagaren om jag har tid och till helgen föredrar jag att köpa fisk över den ma15

9789127137431_1-235.indd 15

2014-10-01 11:19

nuella fiskdisken, trots att det finns färdigpackad fisk i kyldisken. Det blir så mycket mer personligt på det viset. Ändå går utvecklingen i en tydlig riktning. De enkla jobben bortrationaliseras. Kunden får inte längre träffa en levande person, och många som tidigare jobbade i serviceyrken blir arbetslösa, utan den stimulans som umgänget med arbetskamrater och kunder innebär.

Människans gener hänger inte med i denna snabba utveckling, det är därför många känner en vilsenhet och en ökande alienation.

Generna är gamla men världen är ny. Generna är gjorda för gemenskap men vi lever i en individualistisk värld. Konsekvensen av detta är att de ursprungliga kroppsliga och psykiska reaktionerna inte har förändrats, ensamhet och uteslutning skapar fortfarande stress och väcker känslor av obehag och ångest, trots att vi utåt sett inte har särskilt mycket att vara rädda för. Vi reagerar fortfarande med ångest, ilska och nedstämdhet om vi blir uteslutna från gemenskapen, men vi förstår inte alltid varför det är så. Frågan om ensamhet eller gemenskap är fortfarande en överlevnadsfråga, men idag oftare på ett psykologiskt och existentiellt plan.

16

9789127137431_1-235.indd 16

2014-10-01 11:19

kapitel 2

Ensamheten som varningssignal

”

Bakom vår sommarstuga fanns en blåbärsskog. Ibland kunde vi hitta gläntor fulla med stora, solmogna blåbär, det var bara att plocka.

En solig dag när jag var nio år gick jag ensam i skogen. Jag hade gått där flera gånger med mina äldre syskon, och det fanns tydliga stigar som man kunde följa. Det fanns gott om bär och jag gick allt längre bort.

Plötsligt insåg jag att jag hade lämnat stigen och inte visste var jag var. Jag drabbades av panik, började springa, men skogen blev bara tätare.

Kanske skulle jag ta till vänster? Jag var nästan säker på att det stora kärret låg där, och om jag bara kom dit skulle en bred stig leda mig raka vägen hem.

Det hördes ljud i skogen, jag tittade mig omkring men såg inga djur. Vad kunde det vara? En älg? Jag kände ångesten i hela kroppen och sprang allt snabbare. Till slut skymtade jag kärret mellan träden och kände en stor lättnad, snart skulle jag vara i trygghet.

Jag hittade huvudstigen och efter bara någon minut såg jag vår sommarstuga och skymtade havet nedanför. Jag sa inget till mina syskon, jag skämdes för att jag gått vilse och för att jag blivit så rädd.

”

17

9789127137431_1-235.indd 17

2014-10-01 11:19

Den stress och ångest som ensamheten skapar har gett männi­ skan en evolutionsbiologisk fördel, skriver John Cacioppo, som är professor i psykologi. Han menar att ensamhetens akuta stressreaktion och ångest är en varningssignal som historiskt sett haft ett stort överlevnadsvärde, de har drivit tillbaka den ensamma individen till flocken. För våra förfäder var det nämligen farligt att komma för långt bort från gruppen. Innanför de cirkelformade byarna fanns tryggheten, utanför fanns faror i form av rovdjur och fiender. Om man kom för långt bort och var ensam drabbades man av oro som kunde övergå i ångest, eftersom man inte var i säkerhet, och man började leta sig tillbaka till sin grupp. Medan naturen i utkanten av byn kändes välkomnande, trygg och bekant var känslan en annan om man befann sig ensam i djungeln eller på den öppna slätten. Landskapet förändrades och blev allt mer hotfullt. Den ångesten hade en grund: som ensam människa bland rovdjur var faran reell.

Idag är risken för rovdjur eller hotfulla fiender ytterst liten, men våra gener är oförändrade. Därför slår ensamheten och övergivenheten fortfarande på stressen och ångesten, kroppen förbereder sig för kamp eller flykt. Den reaktionen ligger i vår reptilhjärna, det vill säga djupare än de delar av hjärnan som är kognitiva, som använder sig av förnuftet.

När jag var skräckslagen i skogen hjälpte det föga att tänka på att jag faktiskt aldrig sett någon älg när jag gått där med mina syskon, jag hade bara hört att det kunde finnas älgar.

Men ensamhetens akuta ångest fick mig att börja springa och jag drevs tillbaka till tryggheten i ”gruppen” – det vill säga min familj.

18

9789127137431_1-235.indd 18

2014-10-01 11:19

Ensamhet och mörker skrämmer Ensamhetens ångest har också ett samband med mörker, eftersom man lättare känner sig ensam när man inte kan orientera sig. Våra förfäder var av naturliga skäl mer hotade i mörker där de inte alltid kunde upptäcka alla faror. Av den anledningen fanns det starka skäl att stanna vid lägerelden i byn när mörkret lagt sig.

Idag har mörkret mindre betydelse än det haft historiskt sett, och vi har många rationella skäl att inte vara rädda för det, i alla fall inte när vi är hemma eller i trygga och bekanta omgivningar. Ändå är kroppsreaktionen ibland svår att skaka av sig, eftersom den är genetiskt grundad, det kan jag märka hos mig själv.

Egentligen är jag inte mörkrädd och känner mig oftast trygg, men det finns tillfällen då jag kan känna ett stråk av akut ensamhet och oro. Jag tror att de flesta har upplevelser av vad som händer när man plötsligt inser att man är ensam.

För min egen del kan det handla om att jag är i en okänd stad på en tjänsteresa. Jag har kanske ätit på en restaurang med andra konferensdeltagare och är på väg tillbaka till mitt hotell. Ute har det hunnit bli mörkt och allt är förändrat.

Så länge jag rör mig på gator där folk befinner sig känns det tryggt, men jag inser att hotellet ligger lite avsides. Det innebär att jag måste lämna de upplysta huvudstråken och gå in i de tysta och tomma gränderna. Innan jag går in på den första folktomma gatan försöker jag spana in mellan husen, men jag ser inga hot.

Jag går in i gränderna och märker att jag ökar på stegen, det känns bättre så. Utan att tänka på det inser jag att jag går 19

9789127137431_1-235.indd 19

2014-10-01 11:19

mitt i gatan, jag undviker de mörka portgångarna. Jag tycker mig höra ljud och kastar en snabb blick bakåt men ser inget.

Efter en stund ser jag hotellskylten och känner mig lugnare när jag ser den upplysta entrén. När jag stiger in i receptionen och möts av receptionistens glad hälsning är det som om all oro rinner av mig.

Sådana upplevelser är högst normala. Efter en tids ensamhet och särskilt vid ensamhet i mörker börjar vi se faror som man normalt inte skulle ha reagerat på om man varit i sällskap med andra. Man spänner sig, ökar på stegen och kastar blickar bakåt.

Känslan är i någon grad rationell, men den får ofta för stora proportioner. Även om vi inte längre lever på savannen omgivna av rovdjur så finns det möjliga faror, till exempel överfallsrisken. Den känslan förstärks av mörker när man inte kan navigera i sin omgivning på samma sätt som i dagsljus. Av den anledningen är ensamheten sammankopplad med mörkrädsla.

Att sitta i samma båt Vi mår bra av gemenskap och känner oss tryggare, till och med i situationer där den faktiska närvaron av sällskap inte kan påverka de yttre omständigheterna. Det finns många beskrivningar av detta. Att sitta i en livflotte tillsammans med en annan person mitt ute på havet känns bättre än att sitta i den ensam. Man sitter bokstavligen i samma båt och det känns lindrande, även om båda är lika utsatta.

Denna typ av gemenskap har stor betydelse också på ett djupare plan. Att få dela en svår upplevelse med någon som 20

9789127137431_1-235.indd 20

2014-10-01 11:19

har samma erfarenhet känns välgörande. Jag märker det gång på gång i mitt arbete med cancerpatienter. Inom ramen för min forskningsgrupp har vi ibland anordnat stödgrupper där patienterna får psykologiskt stöd från gruppledarna, samtidigt som de får möjlighet att dela sina erfarenheter med varandra. När stödgrupperna utvärderas är det en sak som återkommer gång på gång som det mest positiva: möjligheten att få prata med andra som är i samma situation. Även om ingenting ändrats till det yttre mår patienterna bättre efteråt, när de fått dela erfarenheterna med någon. Det är som om delandet av bördor med någon som förstår upphäver känslan av ensamhet och utsatthet, åtminstone för stunden.

Det ensamma barnet Många har nog varit vittne till att ett litet barn kommit ifrån sina föräldrar i varuhuset och plötsligt upptäcker att hon eller han är ensam, föräldrarna syns ingenstans. Den lättnad barnet känner när mamma eller pappa kommer springande är inte att ta miste på. Barn- och ungdomspsykiatern John Bowlby, som utvecklade anknytningsteorin, är inne på samma spår som John Cacioppo7 och utgår då från barnet: att komma ifrån sina vårdnadshavare är förenat med stora risker, därför skriker barnet när det är ensamt eller om det har kommit bort från sina föräldrar. Med den kunskap vi har idag är det förfärande att tänka på att det inte var så länge sedan småbarn lades in på sjukhus utan sina föräldrar.

Så sent som på 1900-talet sågs föräldrarna som ett störande moment, inte som den trygghetsfaktor som de i själva verket är.

21

9789127137431_1-235.indd 21

2014-10-01 11:19

När vi blir äldre får vi ett mer självständigt vuxenbeteende, men barnet inom oss verkar finnas kvar. Det är som om vi är konstruerade av lager på lager: barnet innerst, sedan tonåringen, den unge vuxne och ytterst den äldre personen – men alla lager fortsätter att existera och kan aktiveras vid olika tillfällen. Därför finns även det lilla barnets grundreaktion någonstans djupt inom oss.

Avlägsnar vi oss för långt från vår grupp kan ångest uppstå, även i till synes positiva sammanhang som till exempel en skön semester.

”

Gustav skulle resa till Thailand. Han var nyskild och kände att en långresa skulle göra honom gott: han skulle få egen tid, äta långa frukostar, bada, sola, läsa goda böcker.

De första dagarna fungerade bra, han fick den avkoppling han behövde. Men Gustav är en mycket social person och jag förstod snart på hans sms att han började få det långtråkigt. Alla andra verkade åka i par eller med hela familjen, den enda kontakten han fick med medresenärerna var korta ”God morgon” i frukostmatsalen.

Efter några dagar började han få ångest som övergick i panik, och till slut stod han inte ut. Han tog första bästa flyg hem, till sina släktingar och vänner. Efteråt förstod han inte vad som hade hänt. Enligt honom själv är han en självständig person, och han hade verkligen längtat efter lata dagar på stranden. Men han hade aldrig räknat med ensamhetens ångest, den som snabbt drev honom tillbaka till hans ”grupp”.

”

Egentligen hade det inte behövt bli så. Han hade kunnat inleda samtal med någon medresenär eller ha följt med på en 22

9789127137431_1-235.indd 22

2014-10-01 11:19

gemensam utflykt. Resor på egen hand kan i själva verket vara ett bra tillfälle att lära känna nya människor, eftersom alla är lediga, mindre stressade och därmed mer öppna för nya kontakter.

Den inre tryggheten Att förmågan att skapa sociala kontakter varierar mellan olika individer är inte så konstigt, eftersom vi inte är stöpta i samma form. Redan hos spädbarn ser man skillnader både i temperament och i deras förmåga och önskan att kommunicera med omvärlden. I forskningen är det väl belagt att olika individer har olika stort behov av kontakt, och det behovet är grundat redan från tidig ålder. Vissa vill ha människor omkring sig hela tiden, andra trivs bra med gemenskap varvad med stunder av avskildhet. För att man ska trivas med avskildheten, det vill säga den självvalda ensamheten, måste man enligt mitt sätt att se det hela vara väl förankrad i sig själv. Om man hittat sin kärna och lärt känna sig själv är det mer sannolikt att man upptäcker de positiva aspekterna med avskildhet. Då kan en resa bli ett par veckor av vilsam avkoppling och återhämtning istället för dagar med ångest.

Jag tror att det handlar om att kunna se det hela utifrån och försöka vara ärlig mot sig själv. Är jag en person som behöver människor omkring mig hela tiden? Då är det ingen lyckad idé att planera för en långresa till Thailand. Eller vet jag med mig att jag behöver egen tid och avskildhet ibland? Är jag bekväm med att ta kontakt med medresenärer när jag vill det, vid en poolkant eller på en utflykt? Då är en långresa på egen hand en utmärkt idé. Slutligen handlar det om i 23

9789127137431_1-235.indd 23

2014-10-01 11:19

vilken dagsform man är. I vissa perioder i livet är man mer social än i andra.

Men det är relativt få som i längden trivs med ensamhet.

Behovet av gemenskap och grupptillhörighet är djupt rotat inom oss. Vissa har jämfört människans behov med djurens flockbeteende: att vara mitt i flocken eller mitt i fiskstimmet är den säkraste platsen. Är man i utkanten eller rent av isolerad från flocken är man i fara.7 Tidigare var det farligt att sticka ut från flocken rent fysiskt på grund av risken för vilddjur. Idag är det farligt att sticka ut med åsikter. Risken för näthat och rent fysiska hot är tyvärr häpnadsväckande stor.

Att utmärka sig innebär ensamhet Att sticka ut har sitt pris, oavsett om man gör det på ett negativt eller positivt sätt. Att utmärka sig innebär per definition att man inte längre är typisk, man hamnar i utkanten av gruppen.

Den negativa utmärkelsens utanförskap är lätt att förstå, brottslighet eller asocialt beteende som att festa hela natten och störa grannarna leder med självklarhet till sanktioner, man blir utfryst. Däremot är det inte lika självklart att tänka på positiv utmärkelse i termer av ensamhet. Om man till exempel är ovanligt kreativ eller begåvad får man mycket positiv feedback, man hyllas av massorna men priset är en alienering från gruppen. När Norma Jean tog artistnamnet Marilyn Monroe och blev känd firades hon av en hel värld. När hon stod på scen skrek folk av uppskattning och extas. Utåt sett fick hon kontakt med en enorm grupp av människor, men i den privata världen blev hon allt mer 24

9789127137431_1-235.indd 24

2014-10-01 11:19

ensam. Hon var inte längre den okända tjejen Norma Jean utan stjärnan Marilyn Monroe. Hon beundrades, men hon passade inte längre in i sin ursprungliga grupp. Kändisskap liksom rikedom innebär också att det blir svårt att veta vilka som verkligen är vänner och vilka som är ute efter pengar eller vill vistas i kändisens närhet. Varken talang, kändisskap eller pengar skyddar mot ensamhet, risken finns att känslan av utanförskap rent av stärks. I Marilyn Monroes fall ledde det till att hon tog sitt liv.

I vardagslivet behöver det inte vara så här extremt, Marilyn Monroe var en världsstjärna. Men även under mer normala omständigheter gäller samma betingelse: ensamhet är frihetens pris. Vi har ett fritt val och valen vi gör har konsekvenser.

Idag är den fria individen ett ideal, men ju mer vi betonar individualiteten, desto sårbarare blir vi när något oväntat händer, då är inte ensam längre så stark. I vårt samhälle vill alla bli sedda och en del vill bli uppmärksammade av så många som möjligt. Det är lätt att blanda ihop kvantitet och kvalitet, liksom att glömma bort att det är relationens art som är avgörande. Därför är det frestande att välja kvantitet istället för kvalitet. Tusen kontakter i sociala medier kan möjligen komplettera men inte ersätta nära vänner eller en livspartner.

Hot om framtida ensamhet Ensamhet, eller hotet om ensamhet, kan få oss att söka oss till gemenskapen, skapa relationer och att återuppta brutna relationer.

Det sistnämnda är intressant i sig. Jag tror att de flesta bär på den typen av erfarenheter, av en relation som försämrats, 25

9789127137431_1-235.indd 25

2014-10-01 11:19

eller av olika anledningar inte prioriterats. Om den relationen ändå i något skede varit känslomässigt viktig kan ensamheten eller hotet om framtida ensamhet driva personerna till att återuppta sådana relationer. Detta ser jag ibland i mitt arbete med personer som befinner sig i livets slutskede. Alla i personens vänskapskrets blir medvetna om att tiden är kort, att det kanske bara rör sig om några månader. Då uppstår många gånger ett behov av att återupprätta vissa relationer, och viljan kan vara särskilt stark hos dem som är friska och som ska leva vidare. Jag ser det många gånger hos vänner, men ibland också hos vuxna barn som inte haft tid för sina gamla föräldrar när allt annat pockat på uppmärksamhet.

Ibland har det funnits ett geografiskt avstånd som försvårat kontakten. Man har ringt ganska sällan i tron att man har all tid i världen, att man kan göra det ”sedan”, när allt blir lugnare.

Oftast blir det aldrig lugnare och relationerna har fått lida, ända tills man till exempel får beskedet om att en förälder är döende. Då påminns man om att man snart inte kommer att ha föräldern kvar, och ensamhetens ångest gör sig påmind även om det inte är så man kallar det. Båda parter blir angelägna om att återuppta relationen så länge den är möjlig, i vetskap om att döden snart kommer att skilja dem åt. Det är som om den återupprättade relationen behövs för att man ska klara av att leva även efter den separation som döden innebär. Har man hunnit försonas och förenas är det som om banden lever kvar även efter döden. På så sätt kan hotet om separation och en framtida ensamhet vändas till något gott: hotet kan bli den drivkraft som gör att banden hinner återknytas.

26

9789127137431_1-235.indd 26

2014-10-01 11:19

Avbruten eller avslutad relation? Även mer vardagliga situationer kan väcka liknande reaktioner hos oss. Om en vän ska resa bort under en längre tid eller rent av flytta till ett annat land känner vi ofta ett behov av att hinna umgås så mycket som möjligt innan resan blir av.

Ensamheten efter ett planerat avsked eller efter en avslutad relation förefaller lättare att bära än en oförberedd ensamhet eller en avbruten kontakt. Det finns många exempel på det. ”Visserligen hade vi en del problem i relationen men jag anade inte att det var så illa. En dag bara lämnade han mig, han hade hittat en annan”, sa en kvinna till mig. Hon hade svårt att komma över ensamhetskänslorna, det var som om den avbrutna relationen skapat ett sår som förhindrade ensamhetskänslan att släppa taget om henne. Hon var ofrivilligt utpetad ur en gemenskap, och hon var inte förberedd.

Ju mer dramatiskt relationen bryts, desto svårare blir det att hantera ensamheten, enligt min erfarenhet. Många svenskar som är mitt i livet säger att de, om de fick välja, helst skulle dö en plötslig död utan förvarning, eftersom tanken på sjukdom är skrämmande. Men när sådana plötsliga dödsfall inträffar är de särskilt svåra och kopplade till stor ensamhet för de efterlevande, eftersom relationen i dessa fall blev avbruten men inte avslutad. Om man plötsligt konfronteras med att ens partner avlidit i en hjärtinfarkt eller dött i en bilolycka är ensamhetens ångest som regel svårare att hantera än om relationen hunnit avslutas, eftersom en avslutad relation hinner bli en helhet, något blir fullbordat.

Av den anledningen tror jag i de flesta fall på värdet av återupptagna relationer med en döende, även när relationen 27

9789127137431_1-235.indd 27

2014-10-01 11:19

varit komplicerad. Det är svårt nog att skiljas, men det är särskilt svårt om man aldrig fick tillfälle att säga de där orden man burit på. Ensamheten för den efterlevande kommer ändå att finnas där, men om man i alla fall hinner ta ett avsked och sätta ord på det man tänkt blir det mera uthärdligt.

Ibland hann man inte säga allt medan personen fortfarande levde. I sådana fall kan det kännas välgörande att få säga adjö vid kistan. Det gäller både vuxna och barn.

Att den abrupt avbrutna relationen verkligen skapar långvariga sår ser man som tydligast vid stora olyckor som Estoniakatastrofen 1994 eller tsunamin 2004, men även vid trafikolyckor. Döden var inte väntad, det fanns inte ens varningstecken. Relationen avslutades aldrig. Därför är det nästan omöjligt att lägga olyckan bakom sig och gå vidare.

Ett sätt att bearbeta ett sådant dödsfall är att skriva brev till den avlidne. I brevet skriver man till exempel om allt det som aldrig blev uttalat men som man hade velat säga om man vetat att man skulle skiljas. När brevet är klart är det som om en del av sorgen flyttats från personen till pappret, och ensamhetskänslan minskar något.

28

9789127137431_1-235.indd 28

2014-10-01 11:19

9789127137431_1-235.indd 29

2014-10-01 11:19

oro och ångest. Påtvingad ensamhet förhöjer dessutom risken för hjärt-kärlsjukdom och nedstämdhet. Gemenskap, däremot, ökar statistiskt sett livslängden och har varit ett framgångsrecept för människan alltsedan vår tid på savannen.

Idag är samhället fokuserat på individen men våra gener som är gjorda för gemenskap är oförändrade. Hur påverkar det oss? Och hur Peter Strang är cancerläkare och professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet. Han har skrivit ett flertal böcker, bland annat om existentiell kris.

författarFoto © Sara mac Key omslagsFoto © torbjörn arvidsson/N Omslag Catharina Ekström

hanterar människan den existentiella ensamheten – att man kan känna sig ensam innerst inne, trots familj, vänner och sammanhang?

Dessa frågor närmar sig Peter Strang med ödmjukhet, respekt och stort kunnande.

peter strang att höra till

Ofrivillig ensamhet är förenad med stress,

peter strang » Redan hos spädbarn ser man skill-

att höra till

nader både i temperament och i deras förmåga och önskan att kommunicera med omvärlden.

Vissa vill ha människor omkring sig hela tiden, andra trivs bra med gemenskap varvad med stunder av avskildhet. För att man ska trivas med avskildheten, det vill säga den självvalda ensamheten, måste man enligt mitt sätt att se det hela vara väl förankrad i sig själv.

Om man hittat sin kärna och lärt känna sig själv är det mer sannolikt att man upptäcker de positiva aspekterna med avskildhet. «

om ensamhet och gemenskap

ISBN 978-91-27-13743-1

9 789127 137431

Omslag_Atthoratill_Strang.indd 1-5

2014-10-14 10:36