Issuu on Google+


Katarina von Bredow

Flyga hรถgt

I_Flyga hรถgt.indd 3

2011-07-06 16.21


Läs mer om Katarina von Bredow på www.rabensjogren.se www.katarinavonbredow.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Katarina von Bredow 2011 Omslag: Hanna Backman Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67562-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Flyga högt.indd 4

2011-07-06 16.21


Det finns koder.Vissa regler. Saker man bara inte gör. När man kommer ny till klassen, till exempel. Jag vet hur jag skulle göra. Jag skulle leta upp salen i god tid och sedan hålla mig på avstånd medan klassen samlades utanför. Försöka pejla läget, se hur de betedde sig och möjligen invänta lärarens ankomst innan jag gick fram. Sedan skulle jag fråga någon jag utsett i förväg om det var rätt klass, inte för tyst men heller inte för högljutt, och därefter glida med in i klassrummet bland de sista så att jag kan se var jag borde sätta mig. Kanske skulle jag hoppas att läraren anvisade mig en plats så jag inte kunde anklagas för att ha tagit någon annans. Jag skulle också hoppas att läraren inte tvingade mig att stå framme vid whiteboarden först och kanske skriva mitt namn på den eller på annat sätt dra en massa uppmärksamhet till mig. Allt skulle handla om att inte märkas för mycket, men inte heller vara för osynlig. Att vara lagom. Glida in och smälta ihop med de andra. Så gör inte Silja. Silja gör allt fel. Silja gör tvärtom på alla sätt som bara är möjliga. Och några till. Det är tredje dagen på höstterminen i nian. Solen vältrar sig dallrande över staden och vattnet är ljummet vid badplatsen. Sommaren är inte alls över, vädret anpassar sig inte det minsta till att skolan har börjat, ändå känns det lite skönt 7

I_Flyga högt.indd 7

2011-07-06 16.21


att vara tillbaka. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så, även om ingen säger det. Inte jag heller, naturligtvis. Vi suckar och pustar och beklagar oss över att sommarlovet redan är slut, gnäller över väckarklockor och listor över kommande prov. Det är också sant, förstås. Men ändå. Det är rätt skönt att vara tillbaka. Tove och jag var på Klippoteket i fredags och fast jag haft hela helgen på mig att vänja mig, måste jag titta på henne gång på gång. Hon ser mycket vuxnare ut i sin korta, kakaobruna frisyr. Det var rätt tufft gjort också, tycker jag. Tove har ett sådant där äkta blont, mjuklockigt hår som andra skulle ge vad som helst för att ha, och så klipper hon av det och färgar det mörkbrunt! Mitt hår är också mycket kortare än det var, hela nacken är bar så att jag känner minsta vindpust och fingrarna blir förvånade över det tvära slutet när jag föser håret bakåt. Den där rörelsen gör jag bara av gammal vana, för det är helt meningslöst nu när håret genast trillar tillbaka kring kinderna i en framåtsluttande page, två spetsar som når strax nedanför käklinjen. Tove tyckte att jag skulle ha lugg, men det skulle kännas så konstigt. Jag har aldrig haft lugg. Vi nådde en kompromiss om några luggliknande flikar i pannan. Det blev rätt okej. Efter att ha petat i oss lite klistrig, persiljestuvad potatis och var sin flottig bit isterband sitter vi på ryggstödet på bänken utanför den långsträckta högstadiebyggnaden och svettas i solen. Det vore egentligen skönare i skuggan, men man vill ju ta vara på de sista möjligheterna att bli ännu brunare. Ellen och Madde ansluter sig, och sedan också Oskar, Nils och Loke. Skratt och prat. Jag tittar bort mot mellanstadiebyggnaden. Några killar i sexan kastar en boll mot basketkorgen vid tegelväggen. Antons klasskamrater. Jag vet att han inte är där. Jag är inte galen eller sjuk i huvudet. Jag 8

I_Flyga högt.indd 8

2011-07-06 16.21


vet mycket väl att han är död. Men han borde ju vara där. Han borde vara där så mycket att jag ser honom alldeles tydligt. Han står vid väggen i jeans och T-shirt, smal och lång, på väg att inleda förvandlingen från barn till fjortis. Han har snedlugg och fräknar, och han skrattar när bollen slår i teglet bara en halvmeter från honom. – Vad ska ni göra i eftermiddag? frågar Loke. Han ställer frågan till Tove men Nils ser på mig och jag känner att jag blir lite varm inuti.Tove ser också på mig och jag höjer lätt på ögonbrynen för att visa att jag är öppen för förslag. – Bada, kanske? säger Tove och jag nickar. – Jag kan fixa något att äta, säger Nils, så cyklar vi bort till hällarna. Aha. Inte badplatsen, inte bland en massa folk. Vid hällarna brukar man få vara ifred. Jag kastar en menande blick mot Tove och ett litet leende skymtar i hennes mungipa. – Låter bra, säger hon lugnt. –  Är det privat, eller kan man hänga på? frågar Oskar varpå Ellen och Madde genast meddelar att de också gärna följer med, i så fall. Loke ser på Tove. – Det är privat, säger han. Eller hur? Men Tove rycker retsamt på axlarna. – Äh, det är väl roligare ju fler vi är. Nils ser ner i asfalten en bit ifrån sig. Han har så fin form på ansiktet, rena, tydliga linjer som på en gammaldags skulptur. Ögonfransarna är långa och böjda och ramar in en intensivt mörkbrun blick. Pappan är grek och har en liten restaurang med det föga originella namnet Akropolis. Nils luktar ofta vitlök, något de flesta ser till att påpeka och klaga över. Mig stör det inte. Jag tycker det är mycket jobbigare 9

I_Flyga högt.indd 9

2011-07-06 16.21


med Oskar som luktar oborstade tänder. Eller om det är sur mjölk. Han hänger i alla fall ofta bakåt på stolen framför och andas mig rakt i ansiktet när han vill ha hjälp med något eller bara vill snacka. – Okej, okej, muttrar Loke. – Men ni får fixa eget käk, säger Nils lite vasst till Oskar, Ellen och Madde. – Grillad kyckling och potatissallad, säger Ellen genast. Vi kan väl ha knytis? Loke suckar demonstrativt och Tove skrattar. – Ni har ert knytis och vi har vårt! säger Loke. Kvartettflirten mellan Loke och Tove och Nils och mig började redan i våras. Jag vet inte vem som egentligen inledde spelet, men det var Tove och Loke som styrde leken i alla fall, och de hade också kommit längst med kyssar och lite småhångel på en fest strax före sommarlovet. Sedan åkte Loke med sin familj till stugan utanför Halmstad och Nils försvann till släkten i Grekland, och ingen av oss visste riktigt om leken skulle finnas kvar när vi träffades igen. Ett par gånger under sommaren satt jag med mobilen i handen och funderade på att sms:a några ord till Nils, men så tänkte jag att han kanske vandrade vid ett blått hav hand i hand med någon kurvig, mörkögd kusin så jag avstod. Loke la ut ett par Spotify-länkar på Toves Facebook, men det var all kontakt vi hade. Så kom aulasamlingen i förrgår, inledningen på vårt allra sista år på Annelundsskolan, och Loke och Nils satte sig hos oss som den självklaraste sak i världen. Förvånat kände jag ett kittlande glädjesprätt i mellangärdet. Jag trodde faktiskt inte att jag brydde mig så mycket. De är ju ändå bara två killar i vår egen klass. För Tove och Loke är det nog mest på kul. Det började ju som en sorts lek, och det är väl så det är 10

I_Flyga högt.indd 10

2011-07-06 16.21


menat att vara. Men ändå inbillar jag mig att det är lite mer allvar mellan Nils och mig. Särskilt nu efter sommarlovet. Något man måste hantera lite försiktigt och inte tramsa bort. Eller också har jag helt fel. Kanske beror Nils intresse helt och hållet på Lokes önskan om att det ska vara just vi fyra. Om Loke tar Tove så blir Nils och Vendela över. Alltså får vi ta varandra. Så är det kanske. Jag vet inte och jag kan ju inte precis fråga.Tove säger att Nils är kär i mig. Det syns, säger hon. Ibland hoppas jag att hon har rätt. Ibland inte. Vendela Vankelmod, det är jag det. När vi kommer in till skåpen är allt höljt i blågrönt dunkel efter det starka solljuset. Jag trevar fram matteböckerna och går bakom Tove i trappan på väg upp till salen. Hon har ett grönt linne och hennes solbrända hud doftar sommar. Som sagt. Det är rätt skönt att vara tillbaka. Här vet man hur det funkar. Det står på ett papper hur dagarna ska se ut. Tråkigt och förutsägbart, men tryggt. Det är då hon kommer. Hon som inte spelar spelet. Hon som skiter i koderna, i de oskrivna reglerna. Hon. Silja. Vi står med ryggarna mot väggen och Tove viskar till mig att Loke har blivit bredare om axlarna, och jag ler och ger Nils en blick från sidan. Han har en ärmlös skjorta och armarna är brunbrända och lite seniga. Både han och Loke har vuxit till sig över sommaren. Nils lyfter blicken och jag blir kvar i den några sekunder. Det är därför jag missar själva entrén. Jag vrider inte på huvudet förrän Tove petar mig i sidan. En lång, mörkhårig tjej har klivit in mitt ibland oss. Hon har ett svart läderband om handleden och håret ringlar sig lockigt ner över axlarna. Hon ser äldre ut än vi och hon tar liksom plats, får dem som står närmast att automatiskt backa ett halvt steg. – Går ni i 9c? säger hon med en ganska mörk, hes röst. 11

I_Flyga högt.indd 11

2011-07-06 16.21


Ska jag börja hos er idag? Fan, jag glömde lappen hemma! Vi ser förvirrade på henne medan hon tittar uppfordrande från den ena till den andra. – Vilken lapp? säger Madde dumt. Tjejen ger henne en dröjande blick som om hon tänkte ”jaha, här är antagligen den mindre intelligenta delen av den här klassen”, och sedan förklarar hon tydligt: – Jag fick ett brev där det stod vilken klass jag skulle gå i. Tror det var 9c. – Det är vi, säger Linnéa rådigt. – Fast Britt har inte sagt något om någon ny, säger Clara. Klassen har hämtat sig från den första förvåningen och samlas nu omkring nykomlingen för en närmare granskning. Det flikiga håret ser lite okammat ut, och hon har en blårutig skjorta som inte är knäppt alls utan bara hopknuten över bysten. Avklippta jeans och sandaler med tunna remmar kring anklarna. Fötterna är mörkt solbrända och på tånaglarna finns rester av klarrött lack. – Heter du något, eller? frågar Sven och ser på henne med ”fatta-vem-som-är-snyggast-och-coolast-och-bestämmerallt-i-den-här-klassen-skolan-staden-landet-jorden-universum”-minen klistrad över hela kroppen. När nykomlingen inte omedelbart svarar, lägger Sven till att ”det kanske också stod på den där lappen” och får oss andra att skratta. Men tjejen ser inte bortgjord ut, hon verkar inte vilja sjunka ner genom jorden eller smälta ihop till en våt fläck som önskar att den inte fanns. Hon rodnar inte ens. Istället skrattar hon lite. Nästan artigt, som om det vore synd om Sven som inte hade ett bättre skämt att komma med. – Silja, säger hon. Och du? Då kommer Britt med sin blågrå dräkt och ett strängt 12

I_Flyga högt.indd 12

2011-07-06 16.21


veck mellan ögonbrynen. Britt har varit lärare i matte och svenska på Annelundsskolan i 34 år.Toves morsa hade henne när hon gick här.Vår klassföreståndare har hon varit sedan i sjuan. Det är inget större fel på henne. Bortsett från att hon alltid går i dräkt och blus och alltid har samma bakåtkammade frisyr som bara blir lite gråare för varje år, så är hon helt okej. Rättvis och ganska bra på att förklara. Ibland skrattar hon högt rakt ut. Det passar inte alls ihop med den gammaldags skolfröken-looken. Nu tar hon Silja i hand och hälsar henne välkommen. Under tiden strömmar klassen in i salen och det finns en nyfiken intensitet i luften.Vi sätter oss och Britt börjar med sitt typiska ”Jahaaaa …” som är hennes sätt att säga att nu är det dags att hålla käften. – Det här är Silja Nordh, säger hon sedan och gör en gest mot Silja som ser sig omkring utan att verka det minsta besvärad. Britt ler mot henne. – Välkommen till klass 9c, Silja. Du kommer säkert snabbt att lära känna alla. Sätt dig på en ledig plats, så börjar vi. Britt förstår nog inte. Hon tror kanske till och med att hon är hygglig som låter Silja välja plats.Tove och jag växlar en snabb blick. Det finns en ledig bänk längst fram bredvid Line, den finns alltid där, ingen har någonsin frivilligt suttit bredvid Line. Det kan Silja förstås inte veta, men läget är ändå ganska uppenbart. Line lyfter inte ens blicken, gör sig inga förhoppningar, drar ingen uppmärksamhet till sin person, för all uppmärksamhet som dras till Line är av ondo. Sedan finns det en ledig plats bredvid Oskar, alldeles framför Tove och mig. Det är egentligen konstigt att det råkade bli tomt där. Oskar har ju rätt många kompisar. Men han hänger förstås mest med Loke och Nils, och de sitter tillsammans 13

I_Flyga högt.indd 13

2011-07-06 16.21


i bänkparet bredvid. En ensam bänk längst bak i hörnet är också tom, och tillfälligt även Emelies plats bredvid Lovisa. Emelie kom tillbaka med sin familj från Bali veckan innan och nu ligger tydligen allihop hemma i någon rejäl magsjuka. Igår pratades det till och med om att Emelies mamma Inger, som är lärare på lågstadiet, ligger inne på sjukhuset med dropp. Nåja, Emelies bänk är förstås en fönsterplats näst längst bak i klassrummet, en självklart upptagen bänk, en plats man absolut inte väljer när man kommer ny till klassen, även om den för ögonblicket råkar stå tom. Enda platsen som möjligen skulle kunna ha högre rang är Svens, rakt bakom. Jag skulle ha valt bänken bredvid Oskar. Jag menar, Line är en uppenbar loser, och tar man platsen längst bak i hörnet så är det som om man inte vågar välja alls. Platsen vid fönstret skulle jag givetvis inte ens ta i övervägande, och då återstår alltså bara den bredvid Oskar. Egentligen ett ganska lätt val, om man bara får tid att tänka efter. Men Silja spelar efter andra regler. Eller fattar inte vad som gäller. Eller skiter i det. Jag vet inte, men jag och tjugofyra andra ser häpet hur hon går fram till bänkparet näst längst bak i fönsterraden, kliver in bakom Lovisa och drar ut stolen. Emelies stol. Lovisa blir så överraskad att hon inte får ur sig ett ljud innan Silja redan satt sig bredvid henne. – Det sitter faktiskt någon där, säger Lovisa då och det hörs hur hon kämpar för att återerövra den rätta attityden. – Jävligt liten person i så fall, säger Silja lugnt och sitter kvar. – Hon är bara så rökt! viskar Madde bakom oss. Tove rycker på axlarna. Hon ser road ut. Hur ska det här gå? Till vår förvåning vänder sig Lovisa till Britt. 14

I_Flyga högt.indd 14

2011-07-06 16.21


– Alltså, bara för att Emelie är sjuk, så kan man väl inte …, börjar hon. – Nåja, säger Britt med ett återhållet leende, Emelie behöver ju inte platsen just nu, i alla fall. Silja lutar sig tillbaka mot stolsryggen och låtsas inte om att Lovisa mörknar till ett frustrerat åskmoln vid hennes sida. Britt börjar prata om ekvationer och vi slår upp sidan tretton i matteböckerna. Fast hela lektionen präglas ändå av Siljas märkvärdiga ankomst. Klassen kommunicerar med mummel och sms, och Britt börjar fler meningar än vanligt med ”Jahaaaa”. En gång petar Sven Silja i ryggen med pennan. Han säger något lågmält till henne och hon ler brett och svarar. Sven ler också. Alla i hela klassen ser det. – Vänta bara tills Em får veta det här, viskar Madde upphetsat. Linnéa skickar ett hopvikt papper till Clara, som läser och ger lappen till Ellen som visar den för Madde. – Tove! viskar Madde. Ni sitter ju närmare! Hon räcker fram lappen utan att märka att Britt har noterat vad som försiggår och nu står alldeles bredvid. – Det är tydligen meningen att den där pappersbiten ska gå runt klassen, säger hon, så du kanske vill vara vänlig och läsa högt för alla på en gång så att vi kan ägna lite tid åt ekvationerna istället.Varsågod, Madelene! Så skulle ingen annan lärare göra, men Britt kör samma race som hon antagligen har gjort sedan hon började här för över trettio år sedan. Madde skruvar på sig, men vet att det inte är någon idé att neka. – ”Hon har ingen behå, va?” läser hon snabbt. Några flinar och Britt rynkar ögonbrynen. Men snett 15

I_Flyga högt.indd 15

2011-07-06 16.21


bakom henne reser sig Silja upp från stolen. – Men vad fan, säger hon, är det det första ni undrar när ni träffar en ny människa? Sedan knyter hon raskt upp knuten som håller ihop skjortan och drar isär den. Hon har mycket riktigt ingen behå under. Däremot två fylliga, runda bröst med väl markerade vårtor. Somliga ser mer nakna ut än andra när de klär av sig. Silja hör till dem. Kanske beror det delvis på att brösten är så bleka jämfört med resten av kroppen. En extremt ickenärvarande bikiniöverdel avtecknar sig tydligt. Efter den första häpna sekunden utbryter visslingar och jubel. Silja knyter en ny knut och sätter sig ner. – Ekvationerna, påminner hon vänligt Britt som knappt hunnit reagera. Jag fattar i princip ingenting, så kör hårt! Tove ser på mig och hennes ögon lyser. – Var det coolt eller bara helt jävla rubbat? viskar hon. Jag rycker på axlarna. Men en sak är jag säker på: Nian kommer att bli klart mindre tråkig än åttan om vi ska ha den där Silja i klassen.

16

I_Flyga högt.indd 16

2011-07-06 16.21


Tove drar på sig mitt vita linne och vrider sig framför spegeln i mitt rum. – Du får gärna låna det, säger jag. Men jag tycker att du är snyggare i det gröna nu. Det passar perfekt till håret. Och Loke kollade in dig asmycket. –  Tills Silja började strippa i klassrummet, ja, muttrar Tove. Hon böjer sig fram mot spegelglaset och granskar sitt ansikte. – Man kan väl måla sig lite, säger hon. Vi är egentligen helt överens om att smink bara är löjligt när man ska ner till stranden, men det här är ju skillnad, det är liksom en dejt, även om det är på skoj. Om det nu är det. Jag hämtar sminkväskan från skrivbordet och börjar rota i den. Tove hittar ett läppstift jag nästan glömt bort. Det har samma färg som mjölkchoklad och när jag köpte det tänkte jag att läpparna skulle se läckra och frestande ut, vilket visade sig vara en pinsam felbedömning. Jag såg bara ut som om jag drabbats av någon smittsam sjukdom, men nu matchar det Toves kakaohår som pralinerna matchar varandra i en chokladask. – Hur tror du hon tänker? frågar jag. Jag menar, när man kommer ny så där … 17

I_Flyga högt.indd 17

2011-07-06 16.21


–  Hon kanske inte tänker alls, säger Tove och drar en försiktig linje med kajalpennan tätt, tätt intill ögat. Hon kanske är sådan. – Vi har vindruvor i kylen, säger jag. Ska vi ta med dem? – Om det är okej. – Det är det säkert.Vi kan ju lämna några. Jag målar ögonfransarna svarta och lägger en svag, lila skugga på ögonlocken. Det ser rätt fint ut. Bilden av Nils i den ärmlösa skjortan kommer upp på näthinnan, och det fladdrar till lite i magen. Konstigt. Jag gillade honom i våras också, men jag minns inget fladder. – Känns det annorlunda? frågar jag. – Vilket? – Med Loke? Är det annorlunda mot i åttan? Tove rycker oförstående på axlarna. Men sedan ser hon på mig och ler så att smilgroparna djupnar i kinderna. – Så det är annorlunda med Nils, alltså? Är du kär? Jag känner att jag rodnar lite. – Va? Neej … Fast jag gillar honom. I trapphuset möter vi pappa. Han har en ljus T-shirt på sig. Kavajen bär han slängd över axeln. Om halsen dinglar det röda nyckelbandet med USB-minnet som han alltid har med sig och håret hänger fram i pannan. – Hej, Anders! säger Tove glatt. – Hej, mina hallonvippor! svarar pappa. Han hittar alltid på det ena smeknamnet fånigare än det andra. Men hans sätt att säga dem är så avväpnande att man måste dra på munnen i alla fall. Och han har faktiskt vett att inte göra så där bland folk.Tove är van. Jag tror till och med att hon tycker om det. Hennes egen pappa skulle aldrig säga något annat än Tove. – Jag tog vindruvorna, säger jag.Vi ska till stranden. 18

I_Flyga högt.indd 18

2011-07-06 16.21


Pappa nickar och gräver i fickan efter nycklarna. – Njut så länge det varar! Vem vet när regnet börjar vina och höstlöven står som spön i backen? – Den som går över ån efter vatten faller ofta själv däri, säger Tove. – Knäppskallar, säger jag och Tove skrattar. Alla är redan på plats när vi kommer.Vi parkerar cyklarna bredvid Lokes moppe på den lilla grusplanen intill dungen av björk, asp och bok. Sedan går vi den branta stigen ner mot hällarna. Det har börjat blåsa lite och solstrålarna studsar gnistrande omkring på vattenytan. Ellen har satt upp håret i en tofs och Madde har en lila baddräkt. Oskar står längst ut på klipphällen med ljuset i ansiktet och Loke och Nils har brett ut en stor, mörkblå filt där stenen är som flatast. Loke viftar åt oss att komma dit. Hans badbyxor är vida och grällt mönstrade i diverse neonfärger, medan Nils har mossgröna, raka shorts med halvlånga ben. – Jag svälter ihjäl, säger Loke. Kan vi inte käka nu? – Vi kom ju nyss, säger Tove.Vi kan väl bada först? Själv har jag just slagit mig ner på filten och har egentligen ingen lust att hoppa i vattnet. Det är inte så varmt som det var tidigare på dagen, och den nytillkomna vinden gör att det faktiskt känns mest lockande bara sitta i solen. – Bada ni, säger jag. Jag ska sitta här och värma mig ett tag. – Jag med, säger Nils och lägger sig ner med armbågarna som stöd bakom sig. Tove blinkar menande mot mig, innan hon drar av sig linnet och går ner mot vattnet i sin rosa bikini. Loke kastar en blick mot kylväskan bredvid filten och ser sedan efter Tove, som om han försöker bestämma sig för vad som verkar mest lockande. Så drar han hastigt upp badbyxorna en bit 19

I_Flyga högt.indd 19

2011-07-06 16.21


på magen och rusar förbi Tove för att strax därefter slänga sig i vattnet med huvudet före och benen sprattlande efter. Nils skrattar till vid min sida. – Vilken tiopoängare, säger han. Jag ler. – Antar att han har andra tillgångar. Nils nickar. – Som tur är. Han kisar mot mig. – Vad tror du om den där Silja då? Jag rycker på axlarna. –  Hon kommer säkert mest att hänga med Sven och dem. – Ja, hon limmade ju på honom direkt. Men det gör ju alla tjejer. – Inte jag. Nils blick får värmen att stiga i kinderna igen. – Varför inte det? – Han är inte min typ. – Hurdan är din typ då? Jag rycker på axlarna igen och känner mig lite förvirrad. Vad betyder det här? Nils brukar säga tre ord i kvarten ungefär, och nu babblar han plötsligt en hel massa på en gång. Är det nu jag borde svara ”som du” eller något annat avgörande? Är det nu jag har chansen? Innan jag tänkt färdigt är ögonblicket förbi. Tove har hoppat i vattnet efter Loke och hon tjuter som en siren i flera sekunder. – Fyfanförinihelvetevadkaaaaaallt!!! ylar hon fram efter det första oartikulerade tjutet och simmar raskt tillbaka mot hällen. Så här kallt var det inte igår! – Det blåser ju utifrån, säger Madde förnuftigt. 20

I_Flyga högt.indd 20

2011-07-06 16.21


Nils har allt möjligt gott med sig från sin pappas restaurang. När Loke och Tove torkat av sig och satt sig på filten plockar han fram dolmádes, tzatziki, gyros, bröd, fetaost och sallad. Jag ser på hans händer medan han dukar fram. De rör sig smidigt och vant. – Rester från lunchbuffén, förklarar han. – Lyxigt, säger Tove. Det måste vara kul att ha en pappa som har krog. Mina föräldrar gör bara folk arga. Det är ju inget man skryter med precis, en farsa på Skatteverket och en morsa på Socialen. – Vad då, säger Loke, du kunde ju ha varit barn till någon av dem som kommer krypande till din morsa och ber om pengar, eller hur? Tove rycker på axlarna. –  Många av dem är faktiskt helt okej, människor som man inte alls skulle skämmas för. Ensamstående som har blivit av med jobbet och inte klarar hyran. Eller konstnärer och musiker … alla möjliga som behöver hjälp. Inte bara alkisar och psykopater, eller vad du nu tänker på. – Ja ja, säger Loke och stryker sitt våta hår bakåt. De har i alla fall misslyckats på något sätt. Eller hur? – Och det skulle väl aldrig du göra, va? genmäler Tove vasst. Loke slår ut med armarna i en ursäktande gest. – Coola ner dig, jag menade inget illa. Du kommer att bli politiker om du håller på så där. – Kanske det, säger Tove. Jag ser på henne medan hon lägger upp små, blanka dolmádes och en stor klick tzatziki på sin vita papperstallrik. Hon skulle bli en jättebra politiker. Jag skulle i alla fall rösta på henne. En ärligare och rättvisare människa än Tove finns nog inte. 21

I_Flyga högt.indd 21

2011-07-06 16.21


– Vi pratade om Silja förut, säger Nils plötsligt. Tove och jag byter en förvånad blick, innan vi ser på Nils. Vad är det med honom idag? Att han försöker styra samtalet är ovanligt i sig, men att han dessutom återvänder till Silja gör mig nästan lite orolig. Tove sätter genast ord på mina tankar. – Varför det? Är du intresserad av henne? Nils ser lite ställd ut, men finner sig ganska snabbt. – Inte som du menar, säger han. Jag bara kollade på vad hon gjorde med klassen, liksom. Hur hon bara klampade in och satte sig på Emelies plats och … hon fixade det! Det var väl ingen som gjorde henne något på hela dagen? Och hon satt med Sven och gänget i matsalen, som om det bara var självklart. Loke har också höjt blicken från sin rågade tallrik, och Nils blir varse att vi alla tre sitter och väntar på en fortsättning. Halsen blir lite rödflammig och han drar upp benen och lägger armarna om knäna, som om han gick i skyddsställning. Jag möter hans mörka ögon och känner fladdret igen. – Jag menar, säger han, varför är det så? Varför är somliga människor bara helt rätt från början, fast de gör skitkonstiga saker? – Typ visar tuttarna på mattelektionen? säger Loke med illa dold förtjusning. – Jag vet inte om hon är så himla ”rätt”, säger Tove. Hon lyckades chocka alla, bara.Vänta tills Emelie är tillbaka och Lovisa har hunnit ladda lite. – Man börjar i alla fall fundera på vilka alla är, säger Nils. I klassen, menar jag. Det blir så tydligt, liksom. Loke ser på honom med halvöppen mun. – Vad fan snackar du om, egentligen? frågar han. 22

I_Flyga högt.indd 22

2011-07-06 16.21


–  Rollerna, säger jag innan jag hunnit tänka mig för. Silja fick en att tänka på rollerna. Jag gjorde också det! Nils verkar andas ut och vi ler lite mot varandra. – Vi gör en lista, säger Tove plötsligt.Vi gör en lista över vilka alla är, så får vi se var Silja hamnar när det har gått ett tag.Vi kan till och med kolla om något har ändrats på listan när vi slutar nian. Men det måste stanna mellan oss fyra, annars är det inget kul. – Vad då ”lista”? frågar Loke. Jag fattar noll. – Men sluta vara så hjärndöd! suckar Tove. En lista. Där Sven står som coolast i klassen eller något. Hajar du? – Aa, med Svenne högst upp och Line i botten? – Typ. – Ooookej, nu är jag med! – Men vi själva då? säger Nils. Hur gör vi med oss? – Tove och jag placerar in er, säger jag, och ni placerar in Tove och mig. Okej? – Rätt sjukt, säger Loke. Hela grejen, alltså. Det låter som något tjejer håller på med i femman. Men jag är med. Absolut. Vi tystnar snabbt när Oskar kommer fram och dimper ner på filten med blicken på vår mat. – Madde och Ellen vill inte plocka fram käket än, säger han. Fan, vad mycket ni har! Loke suckar. – Jag visste det. Har du ens med dig något själv? Oskar går och hämtar några läskflaskor och strax därefter har Ellen och Madde flyttat sina frottéhanddukar fram till vår filt, och det blir knytkalas i alla fall. Stämningen höjs snabbt. Oskar är lite tramsig men ganska kul också, om man är på rätt humör, och Ellen och Madde ackompanjerar gärna. De kommer att hamna som groupies eller något liknande 23

I_Flyga högt.indd 23

2011-07-06 16.21


på listan. Typiskt sådana som skulle göra nästan vad som helst för att få vara nära dem som betyder något. I smyg kikar jag på Nils. Han har återgått till att vara sitt vanliga, iakttagande och ganska tystlåtna jag. En mörk lock rör sig över hans tinning varje gång vinden drar in från vattnet. Solen har sjunkit en bit och färgerna omkring oss är intensivare än de var i det vita dagsljuset. Jag vet inte om Toves idé med listan är bra, men jag är glad för att det var Nils som började prata om det där med vilka vi är. Att han också tänker på sådant. Det trodde jag inte. Loke flyttar sig närmare Tove och lägger en arm om hennes axlar. Hon kommer inte ens av sig i meningen hon håller på att säga. Inte heller gör hon någonting tillbaka, hon bara låter Lokes arm ligga där som om allt var helt självklart. Det är det på något sätt också. Men om Nils plötsligt la armen om mig skulle jag absolut komma av mig och förmodligen skulle alla omkring tystna också. Eller retas och kommentera. Det skulle i alla fall inte gå obemärkt förbi, som Lokes arm kring Toves axlar gör. Bara jag ser att det glänser lite extra i Toves ögon. Kvart över åtta snuddar solen vid de högsta grantopparna på andra sidan sjön. Madde fryser och drar på sig mer kläder, samtidigt som hon berättar pinsamma händelser från sommarens tältsemester och får alla att skratta. Då kommer sorgen. Det är så med mig. Just när jag är avslappnad och glad och oförberedd kommer den. Jag vet inte om det verkligen är sorg. Men det är något mörkt med sträva tassar, något oroligt som rör sig och som får mig att kliva upp ur varm och ljus gemenskap och säga: – Jag ska hem nu. Tove känner mig. Underbara, fina Tove kan inte alltid 24

I_Flyga högt.indd 24

2011-07-06 16.21


förstå, men hon vet och hon respekterar. – Jag med, säger hon snabbt och reser sig. Det var mysigt. Vi ses imorgon! Jag ser i ögonvrån att Nils söker min blick, men just nu vill jag inte möta hans. Det har ingenting med honom att göra, men det finns sådant som inte går att dela. Tove kastar en slängkyss till Loke och sedan går vi upp till cyklarna. På vägen hem pratar vi lite om engelskaläxan som ingen av oss börjat på, och sedan skiljs vi åt vid korsningen mot Järnvägsgatan. Det blir tydligt kallare när jag svänger in på Korngatan som nu ligger helt i skugga. Jag ställer cykeln i cykelrummet och tar hissen upp. Ljudet från teven hörs ut i hallen. – Är det du, gumman? ropar mamma. – Ja. – Har ni haft det bra? – Mm. – Är du hungrig? – Nej. – Okej. Jag tar av mig skorna. Sedan lägger jag handen mot dörren till Antons rum. Bara löst, för den är inte riktigt stängd och jag vill inte att den ska glida upp. Det är inte bara Antons rum längre, det är kontor också. Och gästrum, vid behov. – God natt, säger jag. Jag säger det inuti huvudet. Inte högt. Det var länge sedan jag sa något högt. Jag minns så väl hur mamma och pappa såg ut i ögonen när Anton nyss hade dött. När jag var sex år och vi var i lekparken och jag gav hans gunga fart eller pratade med honom i sandlådan. Jag minns hur de tittade på mig och sedan på varandra. Hur plågade de var. Och hur arg jag var på dem för att de såg på mig så där. 25

I_Flyga högt.indd 25

2011-07-06 16.21


Det är jag förstås inte längre. Och jag puttar inte på hans gunga längre, heller. Förresten så går han ju i sexan nu. Skulle ha gått, menar jag.

26

I_Flyga högt.indd 26

2011-07-06 16.21


9789129675627