9789176970454

Page 1


Av Åsa Schwarz har tidigare utgivits: Lust 2013 (Mix Förlag) Viskningar (Sara Tingvall) 2013, ljudbok (Bonnier Audio) En död ängel 2011 (Telegram Förlag) Nefilim 2009 (Telegram Förlag) Stigma 2006 (Kalla Kulor) Och fjättra Lilith i kedjor 2005 (Kalla Kulor)

Copyright © Åsa Schwarz 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-045-4 Tryckt hos ScandBook, Falun 2017


Även om du känner igen både personer och händelser, tänk på att detta är en fiktiv berättelse. Åsa Schwarz



Kungsholmen, Stockholm

Rebecka slår upp ögonen och stirrar ut i mörkret. Hon lyssnar efter ljudet av sina barn men hon hör inget från deras rum. Inga hostattacker. Ingen gråt. Inga tassande fötter. Men något är annorlunda i sovrummet. Rebecka kisar med ögonen. Rummet är mörkt och tyst. Hon skärper blicken. Möblernas konturer syns i det svaga ljuset från gatlyktan utanför. Hon trevar med handen efter lampknappen men stannar mitt i rörelsen. Kall metall pressas mot hennes tinning. Hon stelnar till. Rädslan hugger till i magtrakten. Någon är i rummet. – The key, väser en mansröst i hennes öra. Engelskan är bruten men bekant på något sätt. Hon vet inte vad han pratar om, paniken gör att hon inte kan tänka klart, inte kan fokusera. Hon känner en varm andedräkt mot sin kind och en svag svettlukt. När hon sneglar snett uppåt ser hon en man som står böjd över henne vid sänggaveln. En svart rånarluva döljer ansiktet. Pistolmynningen pressas hårdare mot hennes huvud. Rebecka har aldrig känt sig så här hjälplös förut. Tre dagar i veckan är hon ute och springer. Hon är stark och vältränad trots att det bara är lite mer än ett år sedan hon födde barn. Men vad hjälper det när en pistol riktas mot hennes huvud? Hon har både täcke och Tshirt på sig men känner sig naken. Utlämnad. Helt försvarslös. Barnen. 7


Bara barnen inte vaknar. Tankarna rusar fram och tillbaka. Hon söker med ögonen efter en flyktväg och räknar på alternativen. Rebecka har arbetat med att göra riskanalyser hela sitt vuxna liv. Hjärnan går på ett nyvaket högvarv. Då ser hon att mannen inte är ensam. En gestalt står i dörröppningen. Alternativen krymper ihop till ingenting. Det finns ingen väg därifrån. Oddsen är emot henne. – The key, väser rösten otåligt igen. Rebecka försöker förstå vad det är han pratar om. Det är enda möjligheten att komma ifrån den här situationen. Att få bort de här männen så långt bort från hennes barn som det går. Innan hon hinner be honom förklara, inser hon vilken nyckel han pratar om. Han vill ha nyckeln som hon svurit att försvara med sitt liv. Vetskapen slår ner som en bomb i mellangärdet. Hon trodde löftet var symboliskt, att hon aldrig skulle behöva göra något mer än att åka till Washington fyra gånger om året. Hon tänkte aldrig på den som en riktig nyckel. Den var något mer, något viktigare. Men ändå bara en pusselbit i en symbolisk ritual. Att någon verkligen skulle stjäla den hade hon aldrig trott. Men nu står han där, en främmande man i hennes sovrum och vill ha nyckeln till internet. Hon hör på hans andning att han är nervös, stressad. Men hon svarar på engelska, det enda hon kan svara: – Nej, det går inte. Hon känner hur pistolens kalla metall borrar sig in i huden när den trycks hårdare mot hennes tinning. Hon får anstränga sig för att inte rygga undan. Han säger ingenting, står bara kvar. Lång och hotfull. Rebecka hör ljudet av rörelser. En dörr öppnas. Hon hör hur hennes eget hjärta skenar i bröstet. Inte barnen. Snälla, inte barnen. Lampan i rummet tänds. Hon klipper med ögonen, försöker fokusera i det starka ljuset. Först ser hon konturer, sedan den andra mannen. Han är kort, satt och även han har en rånarluva. Bara två hotfulla, mandelbruna ögon syns av ansiktet. Jeansen är mörka och tröjan grå. Rebecka skriker till när hon ser vad han har i famnen. Oliver sover lugnt och stilla. Nappen vibrerar i hans mun när han suger i sömnen. Ansiktet är så fridfullt, vackert som bara en ettåring 8


kan ha. Helt obekymrad sover han mot en främlings axel. Mannen har tagit med Olivers blå nalle med trasigt öra som hänger på sned. Nallen sitter inklämd mellan dem som för att lugna den lilla pojken. Mannen klappar försiktigt pojken över huvudet, kärleksfullt. Sedan sänker han långsamt handen till bältet, tar upp en pistol och riktar den mot Olivers huvud. Där och då är det som att hon slutar andas. Pistolen ser oproportionerligt stor ut i jämförelse med Olivers lilla mjuka kropp, den svarta metallen glimmar till i skenet från lampan. – The key, hör Rebecka igen. Hon ser sitt barn. Hans mjuka hud, vågiga hår. Den knubbiga handen som hänger ner mot golvet. Det finns inget som är viktigare än han. Hon har skapat honom, burit honom inom sig i nio månader. Hans liv ligger i hennes händer. Och han litar på henne, söker tröst hos henne, slänger sig mot henne och vet att hon alltid fångar upp honom. Hon är hans mamma. Så enkelt är det. – Den ligger i kassaskåpet, säger hon och nickar mot ett mörkt ekskåp som står mitt emot sängen. Jag kan öppna det. Mannen som håller Oliver tar ett steg mot skåpet och öppnar dörren så att ett kassaskåp syns tydligt. Rebecka biter sig hårt i läppen. Känner hur hon darrar i hela kroppen. Det här är hennes plan B, den sista och enda. Larmet som sitter på ekdörrens undersida är direktkopplat till polisen och går så fort dörren öppnas. Mannen har svårt att böja sig ner men försöker titta närmare på skåpet med Oliver på axeln. – Jag kan ta honom nu, säger hon och sträcker ut armarna mot Oliver. Ni får koden av mig. Bara du inte tittar för ingående på ekdörren. Bara du inte upptäcker larmet. Hon försöker fokusera blicken på något helt annat än på undersidan av skåpdörren. Männen ser på varandra för att fatta ett gemensamt beslut. Sedan sträcker den ena mannen över Oliver till Rebecka medan den andra fortfarande pressar pistolen hårt mot hennes tinning. Oliver gnyr till i sömnen men slappnar genast av när han känner lukten och värmen av sin mamma. Hon håller honom hårt i sin 9


famn, känner den söta doften av sitt eget barn. Stryker honom försiktigt över huvudet, känner det silkeslena håret mot fingertopparna. Det är fortfarande flera timmar kvar till gryningen. Långt borta hör Rebecka hur en polisbil slår på sirenerna. Hennes lägenhet ligger bara några kvarter från det stora polishuset på Kungsholmen. Hon andas stötvis. Försöker uppfatta om ljudet kommer närmare. Displayen på kassaskåpet blinkar. Rebecka kan de sex siffrorna utantill. Om någon väckte henne mitt i natten skulle hon kunna rabbla dem rätt upp och ner. Men nu tar hon sig tid. Ser fundersam ut. Kramar Oliver hårt och länge. Männen börjar bli otåliga. En bil saktar in på gatan. – Det är de första sex decimalerna i Pi, säger hon långsamt för att vinna tid. – 141592? undrar mannen som står närmast kassaskåpet. Pulsen går upp i högvarv. Handflatorna blir svettiga. Hon hade inte räknat med att han skulle syna hennes bluff. Hon hade bara tänkt fördröja tiden tills de kunde öppna skåpet med några sekunder. Hon ångrar sig direkt. Det är fel tillfälle att försöka vara smart. Hon måste skydda sina barn. Hon måste skydda Oliver. Diskret vrider hon sig så att han kommer så långt bort från männen som möjligt. – Jag ljög. Det är fel kod. Hårda knackningar ljuder från ytterdörren. – Det är från polisen. Öppna! befaller en auktoritär kvinnoröst. Mannen som håller pistolen mot Rebeckas tinning svär. – Jag räknar till tre. Sedan går jag in, informerar polisen vid dörren. Rebecka håller Oliver hårt och nära, försöker täcka hela den lilla varelsen med sin kropp. Han börjar vakna, protestera. Trycket från pistolen mot Rebeckas huvud släpper några sekunder medan mannen ser sig om efter flyktvägar. Instinktivt rullar hon ifrån honom, ur sängen och ner på andra sidan. Oliver skriker och sprattlar. Hon lägger sig över honom medan hon hör hur dörren i hallen splittras. Rebecka stålsätter sig, trycker in en liten fäktande hand under sig. Panik och oro blandas. Hon skriker den rätta koden rakt ut i luften. Ingen kod, ingen nyckel, ingenting är värt mer än hennes barn. 10


Manhattan, New York

Professor McDerman är försjunken i sina egna tankar när han går längs trottoaren. Höstluften är klar, frisk och leker med hans röda hår. Han låter jackan vara öppen. Det är fem kvarter kvar till lägenheten. Han går framåtlutad med händerna på ryggen men tar då och då fram den ena handen och känner längs konturerna av nyckeln som hänger i halsbandet under skjortan. Så gör han alltid när han tänker. Den är helt oansenlig och ser ut som en förvuxen dagboksnyckel. Den som inte vet hur viktig den är kan omöjligen lista ut det. Han är en av de sju nyckelbärarna som reser till Washington fyra gånger om året. Men just nu tänker han på något helt annat. McDerman är bekymrad, mycket bekymrad. Skandalen runt National Security Agencys avlyssningar är mycket större än han trodde. Visserligen ligger NSA under Försvarsdepartementet och ansvarar för all typ av avlyssning i USA men även de har sina regler och riktlinjer att gå efter. För några veckor sedan fick han trevande frågor från journalister. De var hypotetiska men spännande. Aldrig hade han kunnat ana att det skulle bli upprinnelsen till avslöjandet av NSA:s förehavanden. Artikeln som publicerades i The Guardian för några dagar sedan chockade alla, inte minst honom. Dokumenten som Snowden läckt har bevisat så mycket mer än någon kunnat tro. Alla i branschen vet att NSA avlyssnar både det ena och det andra. Efter att ha forskat 11


inom kryptografi i hela sitt liv har McDerman inga illusioner när det gäller NSA:s vilja att samla in information. Men det som nu upptäckts har satt hela trovärdigheten bakom lösningar för kryptering i gungning. NSA knäcker inte bara krypton, de infiltrerar organisationer och påverkar standarder och utvecklar bakdörrar i produkter så att de ska kunna avlyssna trafik. Förut pågick en kamp mellan de som gjorde krypton och de som försökte knäcka dem. Nu har NSA i stället sett till att de är dåliga från början. Det finns helt enkelt inget som är heligt längre. Kryptering som var en vacker konstart, hade de gjort smutsig och besudlad. McDerman mumlar ilsket för sig själv och önskar att han var fransman. Då skulle han hyrt en gödselbil och lämpat av en hög med bajs framför NSA:s högkvarter. – Bajs, säger han högt rakt ut i luften. Ibland blir det bara så. Hans tankar formas omedvetet till ord när han blir upprörd. En tonårskille med bakåtvänd keps stirrar förvånat på honom och håller avstånd när de passerar varandra på trottoaren. Men nu är McDerman inte fransman utan en amerikansk professor. Han får nöja sig med att ha ett vetenskapligt förhållningssätt till situationen. Det framgick inte av artiklarna som publicerats exakt hur NSA hade gjort för att knäcka så stora mängder med krypterad information. Efter att ha funderat över det beslutade sig McDerman för att skriva en bloggpost om hur de eventuellt hade gått till väga. Det var hans privata men ändå väldigt kvalificerade gissningar. För en timme sedan publicerade han den. Det känns bra att ha fått lufta sina tankar. Nästan lika bra som att välta ut bajs. Han vet att bloggen följs av sådana personer som han gärna diskuterar saken med. Inlägget kommer att vridas och vändas på av några av världens vassaste hjärnor. Telefonen ringer i fickan. Star Treks signaturmelodi. Han ser på displayen att det är universitetets rektor men känner knappt igen rösten när han svarar. Mannen är upprörd och bekymrad, vilket inte alls är likt honom. Han går upp i falsett när en lång ström av ord som politiskt omöjligt, terroristlagar och indragna forskningspengar strömmar ut ur luren. Rektorn har fått ett samtal från högre ort som 12


i princip befallt honom att se till att McDermans bloggpost raderas omgående. Ilskan samlar sig i bröstet på McDerman. De vill censurera honom. En professor. Och det är inte i vilket ämne som helst. NSA vill bakbinda en av USA:s främsta kryptoexperter. Han kommer att bli ytterligare en i ledet av människor som hotats och tystats. – Men vad hände med yttrandefriheten? protesterar han. Förstår inte rektorn hur viktigt det här är? Rektorn beklagar i andra änden av telefonen men står fast vid beslutet. Det här är över hans huvud. Det är inget han kan påverka. McDerman tittar på klockan. Blogginlägget har legat ute i sextiofem minuter. – Jag tar bort det så fort jag kommer hem, säger han sedan. Rektorn tackar och lägger på. McDerman strosar långsamt in på espressobaren som ligger på hörnet och beställer en dubbel av en ung, glatt leende servitris med blond hästsvans. En liten omväg skulle räcka. Han hade inte lovat att gå direkt hem. På bardisken ligger en tidning som han bläddrar i utan att läsa. Han sneglar till vänster där en smal, mörkhårig kille med välplockade ögonbryn sätter sig två stolar bort. Snygg, antagligen italienska rötter, tänker McDerman, precis min grej. Han doftar säkert viol. Sedan McDermans senaste pojkvän packat sina saker och flyttat till Miami, har det varit ganska skralt på kärleksfronten. Du älskar dina datorer mer än dig själv, hade han sagt innan han rest. McDerman hade försökt förklara vad det är som gör att han kan fastna i dagar framför skärmen, vilka intressanta problem han kan både upptäcka och lösa. Det är inte datorerna i sig han älskar utan logiken de är uppbyggda på. Att arbeta med it-säkerhet är som att spela schack med ett oändligt antal pjäser. Men det hade varit som att prata inför döva öron. Killen hade åkt till Miami och lämnat McDerman ensam kvar. I vanliga fall skulle han fortsatt snegla på italienaren två stolar bort för att se om han skulle få kontakt, se om det fanns ett ömsesidigt intresse. Men i dag är han inte på humör. Det finns viktigare saker att tänka på. 13


Han tar upp mobiltelefonen och öppnar appen som hanterar bloggkontot. Med den skulle han visserligen kunna radera blogginlägget här och nu men det är inget som rektorn behöver veta. I stället tittar han på statistiken: inga delningar ännu. Han sätter sig och dricker långsamt upp kaffet samtidigt som han ser längs raden med fotografier, tagna i New York i början av förra seklet. De står på en hylla bakom baren. En arbetare dinglar med benen högt upp i en byggnadsställning, en liten flicka leker med en hund på en stenlagd trottoar. 1920-talet i New York ser alltid så vackert ut på svartvita fotografier. Telefonen plingar till. Det är ett meddelande om extra hög trafik på bloggen. När McDerman undersöker saken närmare ser han att Bruce Schneier, en av världens mest kända it-säkerhetsexperter, har citerat och delat inlägget till sina femtontusen följare. Nu har innehållet börjat spridas, nu kan han gå hemåt. Mörkret har redan lagt sig över staden men gatlyktorna lyser starkt. McDerman börjar gå mot sin lägenhet. En dam med en trött tax spatserar långsamt framför honom. Hundens korta ben håller upp en för stor mage. Nosen är grå och gammal men luktar intresserat i luften när de passerar ett kebabstånd. Det här blir ett lagom tempo, tänker McDerman. Stressade familjefäder i kostym passerar dem. Han sneglar på telefonen: allt fler läser hans blogg, allt fler delar och kopierar innehållet. Nu går det att radera blogginlägget men informationen kommer ändå finnas spridd över nätet. Det går inte längre att stoppa. Och tar han bort det nu kommer alla veta vad som hänt utan att han behöver göra en formell protest. Han öppnar en stor glasdörr och går mot hissen. Golvet är av marmor och taket löper fyra meter ovanför hans huvud. En kristallkrona dinglar i mitten. Med ögonen söker han efter portiern. Disken är tom, inte en människa syns till. Han ropar trevande ut i rummet men får inget svar. ”Bemannad reception tjugofyra timmar om dygnet”, står det i presentationen för lägenhetskomplexet. För McDerman är det extra viktigt, han äger några av New Yorks maf14


figaste datorer. Ingen skulle kunna bryta sig in i dem men det är för dyrt att bli av med hårdvaran. Han rycker på axlarna och går vidare. Även portierer är människor, tänker han och tar hissen upp. Men han lyckas inte helt trycka undan oron som gryr i magen. Han skakar på huvudet, inser att han är löjlig. Bara för att jag är säkerhetsexpert behöver jag inte vara paranoid. Hissen stiger uppåt, våning efter våning. Han slänger en blick ut genom dess fönster och ner i entrén. Fortfarande ingen skymt av portiern.

15


Mayfair, London

Sir Finlay Rees-Mogg går med snabba steg genom Mayfairs gator. Det är kallt, han trycker ner hakan i halsduken och håller sin Ipad hårt under armen. Londons fuktiga luft kryper in genom kavajens ylletyg och kyler skoningslöst ner kroppen. – Dash it! utbrister han när hans handgjorda italienska skor slinter på den hala stenläggningen och luggen faller i ögonen. Han återfår balansen och stryker med en van gest håret ur pannan. Sedan svänger han runt hörnet och ser Guinea Grill framför sig som en oas i den kalla staden. Röda pelargoner blommar fortfarande i krukorna som hänger på var sin sida om restaurangens dörr. Lyktstolpen framför det bruna tegelhuset ser ut att vara tagen ur en av hans barns Narnia-böcker. När Sir Finlay Rees-Mogg öppnar den tunga trädörren omsluts han av en bekant doft av grillat kött, öl och paj. Axlarna sjunker ner, han kan slappna av. Det här är hans andra hem. Det är varmt och ombonat. Hovmästaren hälsar glatt på honom. Trots att han vid otaliga tillfällen sagt att det är okej för hovmästaren att kalla honom Moggie så insisterar han på Sir. Sir Rees-Mogg. Moggie vet att hans Eton-dialekt har den effekten på folk. Speciellt de dagar han har kavaj eller skjorta. Det är ibland helt omöjligt att få ett avslappnat bemötande. Inte för att han har ett stort behov av det på en pub utan snarare vid andra tillfällen när han arbetar med sin forskning. Många av de bästa inom hans område har hoodie och 16


gör high-five när de upptäcker nya säkerhetshål. Moggie har aldrig gjort high-five i hela sitt liv. När han var yngre kände han sig ofta utanför hackergemenskapen. Nu har han insett att vägen dit inte är att klä ner sig och försöka fila bort dialekten. Den enda vägen är att vara bäst. Moggie är bra på att vara bäst. Speciellt när det gäller datorer. Nu är han docent i cybersäkerhet och kryptografi på Royal Holloway, ett av Englands mest framstående universitet inom området. Snart kommer han antagligen ha möjlighet till att bli granskad för en professur. Mental high-five. En av de största segrarna har han redan vunnit, när han blev utnämnd till kryptoofficer för vad många anser vara världens viktigaste datorsystem. Jag har en av nycklarna till internet, brukar han förklara när han försöker vara folklig och sedan bita sig i läppen för att inte hålla en timmes föreläsning om kryptonycklar och nätverk. Att bli nyckelbärare hade inte varit lätt. Han är väl medveten om att han egentligen inte är tillräckligt välkänd i internetkollektivet och inte alls lika etablerad som många av namnen som var aktuella. Innan han skickade in den formella ansökan hade han ätit sig igenom ett antal luncher och middagar för att säkra att tre tungviktare inom området skulle intyga att han både hade integritet, intelligens och kunskap om tekniken som är inblandad. Det är få som har djup kunskap om både hela internets uppbyggnad och dess säkerhetsfunktioner. Han är en av dem och han skulle ta sin uppgift på största allvar. Det gällde bara att övertyga alla andra om det. Men om någon insett den systematik han använt sig av och den energi han lagt ner för att infiltrera gemenskapen hade han antagligen aldrig fått bli nyckelbärare. Både en och annan skulle ha lyft på ögonbrynen. Man gör bara inte så. Moggie blir visad till sitt vanliga bord under en målning som föreställer bufflar som dricker ur en flod. Nedre delen av väggarna i restaurangen är täckta av mörka träpaneler medan de övre delarna är översållade av udda tavlor med guldramar. Restaurangen är som alltid fullsatt. Bara bordet bredvid står utan gäster. Det är antagligen förbokat liksom hans var. Moggie tar försik17


tigt av sig skinnhandskarna och lägger dem på stolen bredvid. Sedan lägger han linneservetten i knät och beställer en biff- och njurpaj och en öl. Ipaden lägger han framför sig på den vita duken och njuter en stund av att bara sitta där. I fred. Vardagsmiddagarna brukar vanligtvis vara kaotiska hos familjen Rees-Mogg med tre småbarn under sex år men i morse hade Sarah tagit med barnen på tåget till hennes föräldrar i Northumberland. Moggie kan andas ut och få två egna dagar, bara han och datorerna. Kanske en öl eller två här på Guinea Grill också. En gestalt stryker förbi honom när han ska skriva in det sexton tecken långa lösenordet på Ipaden. När han lyfter blicken ser han hur en blond kvinna trycker sig in och sätter sig vid bordet bredvid. Framför sig lägger hon en stor, svart handväska. Av dunsen att döma är den tung. Fingrarna som håller i väskans remmar är långa, hyn ljus och naglarna välskötta med ett diskret lack. Moggie drar ett extra djupt andetag. Sedan tvingar han sig att slita bort blicken och dyka ner bland artiklarna i webb-tidningen Dark Reading. Han läser om hur NSA känt till säkerhetshål i programvaror utan att ha berättat något. Både de och andra kan ha utnyttjat dem för att få tag på information om länders säkerhet men också för att få uppgifter som kan öka deras inhemska företags konkurrenskraft. Många stater använder sina säkerhetstjänster till att samla in patent och annan information som kan hjälpa ländernas näringsliv. – Har du en cigarett? hör Moggie och tittar förvirrat upp. Kvinnan vid bordet bredvid står alldeles intill honom och ser frågande ut. De bruna ögonen och mörka, välansade ögonbrynen skvallrar om att håret antagligen är blonderat även om det ser naturligt ut. – Well, no, jag röker inte. Kvinnan rycker på axlarna men gör ingen ansats att röra på sig. Moggie sneglar på handen som nu vilar på bordsduken. Naglarna är lagom långa, perfekta. De gör honom nyfiken på hur det skulle vara att först slicka på en och sedan ta hela fingertoppen i munnen. 18


– Jag heter Ulrika, säger hon, ler och sträcker fram en hand. Hon bryter kraftigt på ett sjungande sätt som antagligen har sin källa i de skandinaviska länderna. – Moggie, angenämt. Huden är mjuk, nästan fuktig. Moggie skyndar sig att släppa handen. Han vill inte riskera att kvinnan förstår vad som pågår i hans fantasi. – Väntar du på någon? undrar hon och granskar honom noggrant. Några få fräknar är utspridda över näsan och gör att hon ser yngre ut än hon antagligen är. Trettiofyra, trettiofem gissar Moggie. Men han har aldrig varit särskilt bra på ålder. Hon sätter sig ner på sin stol igen. Han sträcker på sig och för några hårstrån ur pannan. Uppmärksamheten känns bra. Han vet att han rent objektivt ser okej ut och allmänt ses som ett bra parti. Däremot är det länge sedan någon kvinna visat intresse. Det kryllar inte direkt av kvinnor i it-säkerhetsbranschen. Siffran elva procent har han hört någonstans. Sedan är det Sarah förstås. Men hon är mest arg och stressad. Han får en kram när de ska sova och om han har tur blir det en snabbis mellan barnskriken någon gång i månaden. Hennes naglar är kortklippta och ovårdade. Barnen upptar hela hennes värld. Han verkar inte ingå i den längre. – Jag är här själv, svarar Moggie. Du då? – Jag också. Jag är här i London och hälsar på min syster men hon jobbar i kväll. Så jag tänkte bara ta en bit mat här och plugga en stund. Moggie nickar till svar. Plugga? Dash it! Hon kanske är väldigt ung i alla fall, tänker han och återgår till sin Ipad för att skrolla mellan artiklarna. I ögonvrån ser han hur hon tar fram en tegelstensformad bok och öppnar den försiktigt med sina smala fingrar så att hon hamnar någonstans i mitten. Det är något bekant med boken och nyfikenheten tar till slut överhanden: – Vad läser du? När hon slår ihop boken för att visa framsidan, förstår han varför den verkar så bekant. Det står CISSP med stora bokstäver över 19


hela omslaget. Det är världens mest kända certifiering inom teknisk säkerhet som endast går att ta efter minst fem år i branschen. Moggie kan inte låta bli att utbrista: – Fancy that! Arbetar du med it-säkerhet? Ulrika lyser upp i hela ansiktet: – Ja, du känner alltså till CISSP? – Indeed. – Va? Vad arbetar du med? Moggie börjar berätta om sin forskning runt säkerhet i nätverk. När han märker hur intresserad Ulrika är, fortsätter han med sitt uppdrag som nyckelbärare. En glimt av beundran syns i hennes ögon. Hon om någon förstår storheten i det hela, frågar intresserat om alla de rätta sakerna. Det här har hon bara läst om i tidningen, förklarar hon ivrigt. Nu har hon möjlighet att prata med någon som verkligen vet hur det är. Moggie känner med fingrarna längs konturerna av nyckelknippan som ligger i hans byxficka. Det sitter sex nycklar på den: portnyckeln, dörrnyckeln, nyckeln till rummet på jobbet, bilnyckeln, cykelnyckeln och en av en helt annan karaktär. Nyckeln till internet. Det bränner av lust att ta upp den och visa den för Ulrika. Han tvingar sig att fundera en stund över saken. Det krävs inte bara hans nyckel utan minst fyra till för att kunna uppdatera kryptonyckeln till systemet som styr internet. Fem av sju nycklar måste vara i Washington samtidigt. Sedan finns en hel del andra säkerhetsåtgärder också. Det finns ingen risk med att visa nyckeln, konstaterar han. Dessutom bryter han inte mot några säkerhetsföreskrifter, snarare tvärt om. Att utbilda andra i hur nätet fungerar, det är en av hans viktigaste uppgifter. Han lutar sig bakåt för att få in handen i fickan och tar ut nyckelknippan. En liten nyckel i samma storlek som cykelnyckeln, tar han tag i och säger: – Det här är vad jag pratar om, det här är nyckeln till internet. Ulrika fokuserar på nyckeln och är tyst en lång stund. Sedan sträcker hon fram ett finger och känner på den. – Den är så … alldaglig? säger hon förundrat. 20


– Visst är det svårt att tänka sig att den ska se ut så här, säger Moggie. Själv hade jag förväntat mig något mer utsmyckat eller av guld. Men saken är den att det är en alldeles vanlig nyckel till ett fack i ett kassaskåp. De ser helt enkelt ut så här. Ulrika nickar tyst och har fortfarande blicken fäst vid nyckeln när Moggie stoppar ner den i fickan. En servitör kommer in med hans paj och Ulrikas köttbit. Han noterar att hennes bit är röd, nästan levande. Han ler uppskattande. I hans bok är det ett tecken på livsglädje och sensualism. Han ser på hennes händer igen, har svårt att sluta. De långa, smala fingrarna håller stadigt i kniven som skär stora, blodiga bitar i köttet. Ett levande ljus ramar in scenen. Det här är Moggies bästa stund på mycket länge. En känsla av upprymdhet fyller hans kropp. – Dela på en flaska vin? undrar Ulrika när hennes glas är tomt. – Jolly good, svarar Moggie och vänder sig om efter servitören.

21


Washington, D.C. 16 juni, 2010

Skannern läser av Rebeckas öga. Det är det fjärde och näst sista säkerhetslagret hon passerar innan hon når det som i dag kommer bli centrum för internets säkerhet. – Tack, din identitet är verifierad, säger en elektronisk röst. Ett knäpp hörs från den grå metalldörren. Den är tung och trög. Hon är en av de sista som kommer in i det kala rummet som mest liknar ett underjordiskt klassrum med förvuxna elever i kostym, skjorta och blanka skor. Det syns att de flesta av nätets fanbärare har klätt upp sig för tillfället. Till och med den brasilianska nyckelbäraren Roberth Souza har kavaj. Rebecka har aldrig tidigare sett honom i något annat än svarta Tshirtar och gamla jeans. Men det grå skägget är lika ostyrigt som vanligt. Hon nickar igenkännande till de många välbekanta ansiktena i rummet och slår sig ner bredvid McDerman. – Stor dag i dag, säger han. Hon nickar. Mannen längst fram har börjat tala med högtidlig, lite nervös stämma samtidigt som han fingrar på sin svarta, glesa skäggstubb. En svettdroppe söker sig ner längs hans tinning. Hon lyssnar till varje ord som han läser upp. Hon kan dem nästan utantill. Det är manuset till den första nyckelceremonin, en ceremoni som kommer att göra nätet säkrare och tryggare än det någonsin varit. Under den senaste tiden har det skett allt fler incidenter och nu är det dags att göra någonting åt det. Hela västvärldens infrastruktur är beroende av att internet fungerar. Matproduktion, transporter och nästan all typ 22


av tillverkning skulle upphöra direkt utan nätet. För att inte tala om information och kommunikation. En av de känsligaste delarna av internet är rotzonen där adresslistan lagras som gör att trafiken kommer till rätt ställe när man till exempel skriver in en webbadress. Från och med i dag kommer listan signeras med en kryptonyckel för att alla ska veta att det är rätt lista, att den inte manipulerats på något sätt för att missleda trafikflödet. Rebecka känner sig glad, uppspelt. Något hon arbetat för i många år är på väg att bli verklighet. Hon är en av de sju som kommer att skapa kryptonyckeln. Hon ser sig om. Alla är uppfyllda av stundens allvar. De kommer vara här i sex timmar, följa varje detalj i manuset och bli filmade i tre olika vinklar av övervakningskameror. Väggen till höger om Rebecka fylls till stor del upp av en gallerbur som är bultad i golvet. I den skymtar två massiva kassaskåp. Rebecka hör hur mannen som står längst fram, börjar ropa upp namnen på nyckelbärarna: – Finlay Rees-Mogg från England. Hon vrider på huvudet och ser på Moggie, klädd i mörkbrun, skräddarsydd kostym, som svarar att han är där på välvårdad engelska. Han är den yngsta av dem alla och ser spänd och nervös ut. Hon har bara sett honom en gång tidigare då han höll föredrag om att hacka flygplan via deras matbeställningssystem. Övriga nyckelbärare har hon en mycket längre bekantskap med. Det internationella internetkollektivet är litet och familjärt. Alla känner alla. – Manson McDerman från USA, ropar mannen längst fram. När McDerman inte svarar puffar Rebecka till honom med armbågen i sidan. Den rödhåriga mannen rycker till, ser sig förvirrat om och svarar att han är här. – Tack, viskar han sedan i mungipan till Rebecka. När alla sju nyckelbärare är uppropade, ställer de sig i rad framför dörren till gallerburen. – Dörren kommer endast vara öppen i trettio sekunder och ni måste vara innanför innan den stänger, förklarar mannen längst fram ivrigt. En liten, satt och grå herre med glasögon på näsan går fram och slår in en kod så att gallerdörren öppnar sig. Han är inte en av nyckelbärarna men har en nästan lika viktig funktion som ansvarig för inpassering till buren. 23


Nyckelbärarna fyller snabbt upp det lilla rummet. När dörren är stängd bakom dem, samlar de sig runt ett av kassaskåpen. Den exakta tidpunkten registreras i protokollet samtidigt som en bastant kvinna i femtioårsåldern slår in ytterligare en kod och öppnar dörren till kassaskåpet. Innanför syns sju låsta fack. Till ett av facken går Rebeckas nyckel och det kommer snart innehålla den kryptonyckel som hon är ansvarig för. Sedan öppnar kvinnan det andra kassaskåpet och tar långsamt och försiktigt ut en liten, grå låda som kommer att innehålla internets hjärta, kryptonyckeln som gör att vi kan lita på nätet. Det är den som Rebecka tillsammans med de andra nyckelbärarna ska skapa i dag. På lådan sitter en grön display och en knappsats. Rebecka vet att om någon försöker bryta sig in i den raderas allt innehåll på mindre än en sekund. Samma sak händer om lådan skakas om för kraftigt eller tappas i marken. Den har till och med en inbyggd temperaturmätare som bränner bort nyckeln om det blir för varmt eller kallt runt omkring. Nyckeln får under inga omständigheter komma i fel händer. Medan Rebecka står och väntar på att det ska bli hennes tur att medverka i ceremonin, ser hon spänt på lådan. Om Kina, USA eller någon av världens andra stormakter skulle få tag i den skulle de kunna signera en felaktig adresslista och på så sätt kunna dirigera om ett helt lands datatrafik till fabricerade nyhetsmedia så att alla skulle tro att de falska nyheterna är riktiga. De som håller i spakarna till internet har en enorm makt. Rebecka tänker på vad Putin skulle kunna göra med Ukraina. Eller vilket land som helst som han bestämmer sig för att annektera. De nya säkerhetsåtgärderna som de nu sätter upp är till för att förhindra att detta sker. Fortsättningsvis kommer nyckelbärarna att träffas en gång i kvartalet för att genomföra ceremonin. Minst fem av dem måste närvara för att de ska kunna signera adresslistan till internet. De måste också göra det innan den tidigare signeringen blir för gammal, annars fungerar inte internet längre och det moderna samhället kommer gå ner på knä. Telefoner och elektricitet skulle upphöra. Eftersom allt är sammanlänkat, skulle det inte gå att backa tillbaka tiden och bygga upp internet igen. Det skulle vara omöjligt att kommunicera med datorer eller telefoner, resa eller samarbeta. Mänskligheten skulle slungas flera hundra år bakåt i utvecklingen. 24


Vi har gjort oss helt beroende av tekniken, tänker Rebecka. Det är därför säkerhetsåtgärderna är minutiösa och de har alltid gott om tid och detaljerade backuprutiner om något skulle gå fel på vägen. Under flera år har de utvecklat systemet i minsta detalj. Även om alla nycklar skulle försvinna samtidigt skulle de kunna återskapa allt på bara sju dagar.

25