9789172993518

#*55& )"745"% Bitte Havstad

PARISRESAN

1"3*4 3&4"/ Opal O PA L

Av Bitte Havstad har Opal tidigare gett ut Min storebror Robin, 2006 Ofrivilliga syskon, 2008

www.opal.se Š Bitte Havstad, 2009 Omslag av Lisa Zachrisson BokfÜrlaget Opal AB Printed by ScandBook, Sweden, 2009 ISBN: 978-91-7299-351-8

Kapitel 1 ”Jag är Nora” skriver Nora i sin nya dagbok, som fått ligga orörd sedan födelsedagen i maj. ”Jag har sommarlov och är tretton år och tänker inte bråka med mamma på hela sommaren. Det är ett löfte.”

Redan när hon skriver ordet ”löfte” ångrar hon sig. Hur kan man lova något sådant? Men det är för sent. Hon har skrivit med bläck och tänker inte börja sin nya dagbok med att kladda eller riva ut sidor.

Nora går uppför trapporna till fjärde våningen.

Hon tar inte hissen. Inte i dag, inte någon annan dag heller.

Hissar är, enligt Nora, obehagligt små och trånga rum, med nästan ingen luft. Små, trånga rum är ingenting för Nora. Det är jobbigt att stå ensam i en hiss, ännu jobbigare att stå inklämd mellan människor. Det känns som att den lilla luft som finns ska ta slut när som helst, dessutom kan hissen gå sönder och stanna mellan två våningar. Det händer ibland.

Nora vet att hon skulle dö om det hände henne.

Hellre då andfådd efter fyra trappor.

Det är svalt i trappuppgången. Ögonen får vänja sig vid mörkret efter det starka solljuset utanför.

Fönstren står öppna och hon hör sommarljuden från bakgården medan hon tar trappan två steg i taget.

5

Hon är fortfarande sträv på kroppen efter saltvattnet nyss. Håret har precis hunnit torka.

Mamma bestämde i morse att hon och Nora skulle åka in till stan i dag. Boka tvättstugan, kolla posten, vattna blommor.

Nu var det det där med ”löfte” igen. Nora svär tyst för sig själv och klarar med nöd och näppe att inte skrika åt sin mamma. Åka in till stan sommarens absolut varmaste dag! För att ha tvättstugan!

Det är så att Nora kan bli tokig. Ibland är mamma bara dummare än vad som borde vara tillåtet. Nora ångrar igen sitt löfte om fred.

Hon hann i alla fall ta ett dopp med Emma innan båten till fastlandet gick.

Mamma står i köket och sorterar posten när Nora kommer in. Det luktar instängt i lägenheten.

Nora tycker att rummen ser främmande och välbekanta ut på samma gång. Det är väl att det är så välstädat som gör att det ser främmande ut. Det syns att ingen har varit här på ett tag. Nora och hennes mamma har varit i den lilla stugan på ön i nästan tre veckor. De har fått låna den hela juli månad av en arbetskamrat till mamma och Nora älskar att vara där.

– Åker vi ut med sista båten ikväll? frågar hon och sjunker ner på en köksstol.

Mamma river upp ett kuvert. Hon tittar på Nora medan hon vecklar upp ett papper som ser affärsaktigt och opersonligt ut.

– Tycker du inte det är skönt att komma hem ett tag?

Nora skakar på huvudet.

6

– Jag tycker om att vara där. Det här är vardag, skola, tråkigt …

Hon tittar sig kritiskt omkring. Hennes mamma ler mot henne.

– Jag vet, säger hon. Du har fått vara här för mycket på somrarna. Vi ska faktiskt passa på att vara i skärgården så mycket vi kan nu när vi fått låna hus och allting.

– Jag kan kolla tvättid, säger Nora. Så hinner det kanske torka till i kväll.

Hon springer nerför alla trapporna som hon nyss gått upp för. Tvättstugenyckeln har hon med sig. Hon får en tid om tre timmar.

Nora suckar besviket. Nu hinner hon i alla fall inte ta kvällsdopp med Emma, sin nya kompis ute på ön. Inte om tvätten ska hinna torka. Hon missar en och en halv dag. Hon känner hur ilskan är på väg att bubbla upp i henne igen och sparkar till en betongpelare i källaren. Det känns bättre. Bara ont i foten.

Nora träffade Emma för första gången för en vecka sedan vid badet. Det var en kall dag med regnet hängande i luften och badplatsen tom på folk. Nora ville ändå bada och hennes mamma satt ovilligt på stranden med alla kläder på sig och läste en bok.

Mamma har en idé om att Nora inte får bada ensam. Det är pinsamt, men ibland ändå rätt okej, det är ändå inte roligt att bada alldeles ensam.

När Nora låg i vattnet den där dagen för en vecka sedan, såg hon plötsligt en långbent flicka komma

7

gående mot bryggan med baddräkten svängande i handen. Det var Emma.

– Är det kallt? ropade hon till Nora, som om de redan kände varandra.

– Inte särskilt, svarade Nora.

Emma dök i och snart pratade de och skrattade tillsammans. Nora minns inte vad de sa till varandra, eller vad som var som var så hemskt roligt, men när de huttrande kom upp ur vattnet och fortsatte att flamsa tyckte Nora att det kändes som om de känt varandra alltid.

Sedan dess har de varit med varandra hela dagarna. De pratar och skrattar och pratar och skrattar och pratar lite till.

De har kommit fram till att de är precis lika gamla, har fyllt tretton år med bara en veckas mellanrum i maj, att de älskar indisk mat och att de gillar att dansa street-dance.

Emma är lång och har ljust, rakt hår och Nora är liten med mörka lockar, men ändå känner de sig lika varandra som två blåbär. ”I dag är det precis en vecka sedan jag pratade med Emma första gången”, skrev hon i dagboken på kvällen. ”Hon är skitschysst och jag hoppas vi kan vara med varandra varje dag.”

Nora tror inte att hon har upplevt något liknande i sitt liv. Det känns som att ha hittat sin syster.

– Det får bli tidiga morgonbåten i alla fall, säger mamma när de återvänder ner efter några timmar med tvättpåsar. Vi ska hem till mormor och morfar i kväll.

8

Det gör inget längre. De kommer ändå att missa sena kvällsbåten med all tvätt och Nora har sms:at till Emma att hon kommer först i morgon.

– Jag tycker det är tråkigt att det bara är en vecka kvar på ön, säger Nora. Kan vi inte få stanna där lite längre?

– Tror jag knappast, svarar mamma. Det är generöst nog med hela juli. Men det kan väl bli skönt att komma hem också?

Nora skakar på huvudet.

– Det känns som om sommarlovet redan är slut, säger hon.

9

Kapitel 2 Nora och hennes mamma tar genvägen över parkeringsplatsen som ligger framför trevåningshuset där mormor och morfar bor. Det är så varmt att luften dallrar och Nora är till och med svettig på överläppen. Hon tittar runt på parkeringsplatsen efter en gul bil.

– Kommer Micke och Jens?

– Det gör dom säkert, om dom är i stan.

Micke är Noras morbror. Han är äldre än mamma och jobbar på olika teatrar runt om i landet.

Han ritar och syr kläder till teaterföreställningar och ibland sminkar han skådespelarna också. Han bor tillsammans med Jens, som varit dansare, men skadat ett knä så illa att han nog aldrig kommer att kunna dansa mer. Micke brukar säga att han numera har en egen kock, för Jens är duktig på att laga mat och eftersom Micke jobbar hela tiden, så får det bli Jens som lagar maten hemma hos dem.

Annars sitter nog Jens mest vid datorn och spelar spel, tror Nora.

Nora tycker om både Micke och Jens. De är roliga och snälla och middagarna hos mormor och morfar blir alltid mer spännande när de är med. Det enda som är jobbigt är att Micke och morfar inte kan låta bli att gräla med varandra. Då skäller och skriker de, smäller i dörrar och säger att ”aldrig mer, aldrig mer vill jag tala med honom igen!” Ibland går Micke ut och när Nora kikar genom sovrums­

10

fönstret ser hon honom gå fram och tillbaka på parkeringsplatsen. Ilsket sätter han sig i den gula bilen och lägger händerna på ratten. Efter ett tag går han ut ur bilen. Steg hörs i trappan och han kommer in.

Då har morfar stängt in sig i sitt arbetsrum. Micke knackar försiktigt på och går in. Sedan är där dödstyst en stund innan båda kommer ut, som om ingenting har hänt. Det enda som ser annorlunda ut är att båda är blanka i ögonen.

Mamma brukar säga att Nora har sitt häftiga humör efter både Micke och morfar. Själv tycks hon tro att hon är mild som en ängel.

– Hej min älskling, säger mormor och kramar om Nora. Brun och fin. Hur har du det i skärgården?

– Jättebra, svarar Nora. Vi ska dit tidigt i morgon igen.

Morfar kommer också ut i hallen.

– Är det mina flickor som kommit, hälsar han och ler med hela ansiktet.

Mamma pussar honom på kinden.

– Vad svalt och skönt ni har det, säger hon. Vi höll på att smälta bort på vägen hit.

Nora går in i sitt rum. Hon har bott så mycket hos mormor och morfar att hon har ett eget rum.

Det brukade vara Mickes rum, men när Micke flyttade fick Nora det. Det känns lite barnsligt, för det ser likadant ut som det gjort de senaste tre, fyra åren. I bokhyllan står böcker som Nora vuxit ifrån för flera år sedan och på sängen ligger gosedjur som Nora älskade när hon var sex år, ungefär. Ändå är det mysigt att det inte är förändrat. Det är som det ska vara.

11

Nora hör Mickes röst och går ut för att hälsa.

– Jobbar inte du? hör hon sin mamma säga när hon kramar sin bror.

– Visst tusan jobbar jag, svarar Micke, men när familjen kallar så kallar familjen och jag släpper allt, som vanligt. Jag har tio dagars intensivt jobb kvar innan jag kan pusta ut och ha sommarlov, precis som ni andra. Och då menar jag dag och natt.

Medan han pratar hinner han krama både mamma och mormor och lyfta upp Nora i famnen.

– Du har blivit stor, fortsätter han. Jag orkar snart inte lyfta dig längre.

– Det är du som blivit svag.

Nora skrattar och tittar på Jens för att få medhåll och han blinkar genast mot henne.

– Precis, Nora, han har verkligen degat till sig.

Micke släpper Nora och vänder sig till Jens. Han låtsas bli arg.

– Och du min unge man ska inte kasta sten när du sitter på isberget.

– Sitter i glashus, säger Nora.

– Kom, så äter vi, säger mormor. Det är för varmt för att bråka.

Alla slår sig ner vid det dukade bordet i matrummet som ligger bredvid köket.

Micke tittar sig runt.

– Vad har hänt? säger han. Vad firar vi?

Mormor lyfter ena ögonbrynet och tittar förvånat på honom.

– En liten familjemiddag mitt i sommaren, säger hon. Måste nåt ha hänt för det?

Micke nickar.

12

– Ja, säger han. Nåt måste verkligen ha hänt för det var bara så viktigt att vi kom hit i dag.

Morfar ler.

– Dig kan man inte lura, va?

Han häller upp fläderblomsdricka ur en karaff till alla runt bordet. När Nora tittar närmare på honom kan hon se att han ser lite spänd ut och handen som häller upp drickan darrar.

– Nåväl, vi skålar först, så ska jag berätta sen, säger han och höjer sitt glas.

Mormor går ut i köket och kommer in med en karott som hon ställer ner på bordet. En salladsskål och ett fat med laxskivor står redan framdukade.

– Vad sägs om en liten familjeresa till Paris?

Det är morfar som roat ser sig runt.

– Du vet ju hur mycket jag jobbar, säger Micke.

När f…, ursäkta, ska jag hinna resa till Paris?

– Vi reser inte förrän den femte augusti, säger morfar triumferande.

Micke reser sig och kommer tillbaka med en tjock kalender, som ser alldeles fullklottrad ut.

– Jag kan faktiskt då, säger han förvånat.

Jens blinkar med ena ögat till mormor, som ler tillbaka mot honom.

– Du då, Mia? Morfar vänder sig till mamma, fast han viker undan med blicken när hon borrar ögonen i honom.

– Varför Paris? frågar hon och det finns något stelt över munnen på henne.

– En vacker stad, svarar han lamt, mycket sevärdheter, kulturella saker att titta på, bra restauranger …

13

– Det finns ett minst lika häftigt utbud i Rom, Madrid och London, säger mamma. Varför Paris och varför nu?

– Nån gång måste du åka dit, säger mormor. Saken är den att vi har fått tillbaka extrapengar från skatten, så vi tänkte …

– Men det är väl fantastiskt! hojtar Micke. Jag och Jens hjälper er gärna att göra slut på alla extrapengar. Är Jens medbjuden, förresten?

Mormor nickar.

– Självklart är han det.

Hon tittar på Jens och ler.

– Vi tycker att Jens tillhör familjen och minns egentligen inte hur vi klarade oss innan han kom in i bilden.

Mamma sitter och snurrar sitt glas. Nora vet inte varför hon är upprörd. Det verkar onödigt, när det för en gångs skull är lugnt mellan Micke och ­morfar.

– Jag kanske vill bestämma själv när jag tar med Nora till Paris, säger hon.

– Ja, ja, svarar mormor. Strunta i det. Vi andra kan åka. Det går kanske att lämna tillbaka era ­biljetter.

Det var bara en idé, som vi tyckte var bra.

Hon skickar till synes oberörd potatisen till Jens som lägger upp en på sin tallrik.

Det är spänt runt bordet.

– Jag vill jättegärna åka till Paris, säger Nora.

Den femte augusti får vi ändå inte bo i huset på ön längre och jag har aldrig varit i Paris.

Mamma tittar på henne. Först ser hon arg ut, men så slappnar hon av, det spända försvinner och hon

14

stryker Nora över kinden. Hon suckar och ­tittar sig runt bordet.

– Förlåt, säger hon. Visst, det blir bra. Det kan bli riktigt roligt.

15

Kapitel 3 Nora tycker att hon är dum som tror att det går att Detleta är lika väder iDet dag. efterfint en pappa. är som att leta efter någon För ovanlighetens skull vaknar i en saga – en drömfigur, är en det andeNora eller som en skugga. först.

Vad ska hon med en pappa till? En, som hon aldrig –har Vi träffat måsteoch skynda oss,ens vi får missa båten. som inte vetinte att hon finns.

Mamma stapplar upp och allt hinns faktiskt med så nu sitter de dagar mitt emot på skärgårds­ Under några i Parisvarandra får Nora anledning att båten. tänka extra mycket på sin pappa. Det var nämligen –här Vad detmamma för fel på Paris? undrar hanäroch träffades för förstaNora. gången för Mamma tittar länge allvarligt på henne utan att exakt femton år sedan. svara.I Paris augustivärme händer något med Nora.

–ÄrJag berätta säger honjust tillnuslut. det ska känslan av attför befidig, nna sig i Paris ellerI kväll, när vi går och lägger oss. har det med Didier att göra? Didier, med de svarta Emma redan vid som badetennär Nora kommer dit. ögonen,ärsom dansar gud?

Flickorna skrattar av förtjusning när de får syn på varandra.

– Det var tråkigt när du inte var här, säger Emma.

– Det var tråkigt att inte vara här, säger Nora.

– Kan inte du fråga din mamma om du får sova över hos mig i natt?

Nora tänker på att mamma lovat att berätta ikväll, men det kan hon ju lika gärna göra i morgon, Emma ska ju Nora bara träffa en vecka till.

– Det får jag säkert, säger hon.

Emma bor hos sin farmor på ön, hennes pappa kommer härifrån. Hon har varit här varje sommar och jul sedan hon var liten och flera gånger har hennes föräldrar bestämt att de ska göra sig av med ISBN 978-91-7299-351-8

O PA L

16