9789113026664

En k i n e s i s k pre m i 채r m i n i s t e r s h em l i ga tan kar

zhao ziyang

statens fånge en kinesisk premiärministers hemliga tankar översättning av perry johansson

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Bao Pu, Renee Chiang och Adi Ignatius © 2009 New Century Press, Hongkong och Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: Prisoner of the State. The Secret Journal of Premier Zhao Ziyang Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Credit will be given to Simon & Schuster Inc. as the original publisher Översättning: Perry Johansson Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: John Persson Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978-91-1-302666-4

Innehåll förord 7

del 1 massakern på himmelska fridens torg 1 studentprotesterna inleds 17 2 en tidningsledare gör saker och ting värre 22 3 maktkamp 31 4 massakern 43 5 beskyllningarna haglar 56 6 kampanjen mot zhao 61 7 zhaos samtal med gorbatjov 68

del 2 husarrest 1 tre års utredning 77 2 zhaos ensamma kamp 100

del 3 kinas ekonomiska mirakel 1 högsta ledningen är oense 121 2 en tidig motgång 125 3 ett smärtsamt öppnande mot omvärlden 132 4 mot en ny ekonomisk politik 145 5 zhao och hu drabbar samman 149 6 zhao trixar igenom reformerna 155 7 ett steg i taget 162 8 en överhettad ekonomi 165 9 den fria handelns magi 174 10 en fri landsbygd 179 11 kustregionernas omvandling 187 12 korruptionen 199

del 4 krig i politbyrån 1 hu yaobang ”avgår” 207 2 zhao går balansgång 233 3 ideologerna 250 4 förberedelser inför sammandrabbningen 256

del 5 ett omskakande år 1 efter trettonde partikongressen 271 2 bankrusning och varuhamstring 273 3 en serie felsteg 278 4 problemet med priserna 282 5 reformerna stöter på problem 286 6 zhao på defensiven 290 7 kampanjen för att störta zhao 295

del 6 kina måste förändras 1 dengs syn på politiska reformer 307 2 hu yaobangs syn på politiska reformer 315 3 hur zhao började fundera över politiska reformer 318 4 det gamla gardet slår tillbaka 324 5 vägen framåt 333 en kort biografi över zhao ziyang 341 vem är vem 347

förord av perry Johansson

memoarer är kanske det viktigaste, mest sen­ sationella, mest avslöjande dokument som någonsin läckt ut från politikens Beijing. Zhao Ziyang var inte bara fram till sin husarrest 1989 de ekonomiska reformernas fader utan också premiärminister och kommunistpartiets generalsekreterare: utsedd att ta över kejsartronen efter Deng Xiaoping. Texten är full av avslöjanden rörande maktkampen mellan individer ur det högsta ledarskapet inom det styrande kommunistpartiet. Zhao presenterar en historia som makthavarna effektivt raderat ut och som är okänd för flertalet kineser.

För att kunna få ut sin version spelade Zhao i största hemlighet in den här berättelsen på kassettband som ett i taget smugglades ut från hans välbevakade husarrest.

Under våren 1989 svepte landsomfattande, miljonhövdade protester för demokrati över Kina. I april samma år dog den förre generalsek­ reteraren, den liberalt sinnade Hu Yaobang. Tillsammans med Zhao Ziyang hade han skött reformpolitiken i ett Kina där man försökte befria sig från Maos arv. Hu och Zhao var den nya tidens män: intelligenta, drivande, öppna och utåtriktade. Som de första politikerna i den kommunistiska diktaturen mötte de utländska statschefer klädda i kostym. Zhao spelade till och med golf. Vid slutet av 1980-talet hade kommunismen spelat ut sin roll. Först under Stalin och därefter under Mao Zedong hade den visat sig oförmögen att skapa välstånd. I stället ledde den till massvält och politiskt förtryck. För varje år växte klyftan till de rika demokratierna i väst. Precis som Gorbatjov i Sovjet­ zhao ziyangs politiska

8 | FÖRORD

unionen arbetade Zhao och Hu nu för att finna en väg ut ur denna återvändsgränd. Ingenting var uteslutet, så medan Zhao Ziyang experimenterade med kapitalistiska reformer ägnade sig Hu som partiets ledare åt politiska förändringar.

Kina skulle dock inte komma att gå samma väg som Sovjetunionen eller de östeuropeiska länderna, där kommunistregimerna föll tillsammans med muren under det händelserika 1989. I Kina styrdes partiet bakom kulisserna av ett åldrat gäng veteraner från inbördeskriget som inte tänkte sitta och se på när deras och partiets makt hotades. Generalsekreterare och premiärministrar var marionetter i deras händer, och när man tyckte att Hu Yaobang hade gått för långt så avsattes han helt sonika 1987. Bland allmänheten kvarstod dock en önskan om politiska reformer och ett slut på partiets korrumperade envälde. Som så ofta i Kinas historia axlade studenterna den tunga rollen som folkets röst mot överheten då de 1989 gick ut på gatorna för att kräva politiska reformer. När demonstrationerna växte och Himmelska fridens torg de facto ockuperades av fredliga demonstranter som krävde dialog med ledarna så reagerade krigsveteranerna med rädsla. Deng Xiaoping beslutade att man skulle sätta in militär mot studenterna. Zhao Ziyang insåg att det skulle leda till ett blodbad som historien aldrig skulle glömma, och han vägrade att utföra ordern. Zhao fråntogs då alla sina befattningar och sattes i husarrest.

Zhaos utsmugglade inspelningar beskriver allt detta och skänker därmed en fantastiskt spännande och unik inblick i hur Kina styrs.

Alla försök att beskriva det politiska systemet i Kina förvillas av det faktum att det i leninistiska system finns en hel parlamentarisk apparat som påminner om den vi är bekanta med i väst, men i dess skugga utövas likväl den verkliga makten av kommunistpartiet. Därutöver är makten i Kina lika sluten och oåtkomlig som någonsin under kejsardömet. Det här är den första inifrånskildring på toppnivå vi någonsin fått ta del av. Kommunistpartiets ledare bor och verkar inom den del av den förbjudna staden som aldrig öppnats för allmänheten och dit inga journalister har tillträde. När en toppledare som Zhao väljer att avslöja hur makten utövas är det därför en sensation i sig, men det riktigt spännande är den historia Zhao förmedlar till oss – om

FÖRORD | 9

den dramatiska och blodiga händelse som fick honom själv avsatt och kastad i livslång husarrest.

Icke-demokratiska regimer kan vid en första anblick framstå som effektiva. De kan verka stabila, målinriktade och effektiva. Folkrepub­ liken Kina framstår i dag som ett typexempel på en framgångsrik diktatur uppskattad även av höga svenska socialdemokratiska politiker.

Men som historien gång på gång visat är diktaturens kännetecken själva receptet för dess egen undergång. Det finns i icke-demokratiska system inget fungerande sätt att handskas med missnöje, och när rationaliteten når sin yttersta gräns mot vansinnet, som i Kultur­ revolutionen eller i Stalins paranoida skenrättegångar, får ondskan fritt spelrum.

När väl ett motstånd tar form i en diktatur finns det bara två sätt det kan sluta på. Det finns inte som i demokratiska stater något sätt att leva med åsiktsskillnader och pluralism. Antingen leder meningsskiljaktigheter till en revolution varvid makten störtas, som i Ceauşescus Rumänien eller i Ludvig XVI:s Frankrike, eller också behåller diktaturen makten genom att öka förtrycket. Detta sista var vad man mötte demonstrationerna i Kina 1989 med.

Zhao Ziyang hade fram till 1989 ägnat sig åt att effektivisera den kinesiska ekonomin. Men även om han var övertygad om marknadsekonomins överlägsenhet och att kapitalism var Kinas enda väg att gå så hyste han inga högre tankar om den parlamentariska demokrati som rådde i väst. För Zhao var kommunistpartiets dominans både självklar och nödvändig. När så studentdemonstrationerna tog fart kunde han inte se dessa som riktade mot partiet, utan enbart som patriotiska. Det som ställde till det för Zhao var alltså inte att han slöt upp med studenterna för ett kinesiskt flerpartisystem. Problemet var snarare att han förespråkade en dialog med de oliktänkande medan revolutionsveteranerna med Deng Xiaoping i spetsen visste att det i en diktatur som Kina inte fanns någon sådan väg att gå. Antingen var man med partiet eller mot. Studenterna var kritiska till partiet och måste därför krossas.

Zhao Ziyangs hållning gentemot studenterna balanserar på gränsen mellan politisk naivitet och mänsklig godhet. Han tycks under hela konflikten ha trott på möjligheten till dialog och till ett närmande mel-

10 | FÖRORD

lan studenternas krav och partiets politik. Med tanke på demonstrationernas omfattning och bredd skulle ett försök till dialog mycket väl ha kunnat sluta precis som Gorbatjovs perestrojka: i kommunistpartiets svanesång. En grundprincip för framgångsrika revolutioner är att de kommer till stånd i den stund makten visar upp osäkerhet och medgörlighet. När överheten handlar obarmhärtigt och med enad kraft finns det inte stora möjligheter till någon verklig förändring. Detta förstod inte Zhao, och han vägrade in i det sista att anamma partiets beslut om att sätta in militär mot studenterna. Även om Zhao snabbt blev en symbol för motståndet är det alltså inte som en pamflett för demokrati som den här texten har sin främsta betydelse. Sin största vikt får den i stället genom att den ställer sanning mot historieförfalskning. Efter att militären och folket drabbat samman i blodiga strider och efter att massarresteringar genomförts så började genast mörkläggningen av det som inträffat. Diktaturer har problem med sanningen. Problemet ligger återigen i att man inte kan hantera motsättningar och skillnader, och därför måste varje spår av intern konflikt suddas ut. Kinas kommunistiska parti har följdriktigt en mycket besvärad relation till sin historia. Tragedier som Det stora språnget och Kulturrevolutionen passar inte in i framgångssagan. Utrensningar av oliktänkande och politiska fängelser går därför hand i hand med en brutal historieförfalskning.

De flesta av dagens kineser vet följaktligen inte vad som hände 1989, och Zhao Ziyang är i dag ett okänt namn i stora delar av Kina. Massa­ kern förvandlades officiellt till en ”incident”, och alla referenser till vad folkmassorna demonstrerade för – liksom den brutalitet protesterna slogs ner med – har utraderats. Att googla ”fjärdejuni” i Kina ger ingen information om de dramatiska händelserna 1989.

Hur skulle man då handskas med en internationellt välkänd och hyllad toppledare som Zhao Ziyang? Ett fängslande skulle ha skänkt honom martyrstatus, så i stället sattes Zhao i husarrest med syftet att neutralisera och osynliggöra honom, och från 1989 fram till sin död 2005 hölls Zhao i välbevakad isolering i Beijing. Man såg till att han inte träffade några journalister och att information om honom inte läckte ut till omvärlden. Vänner förbjöds att besöka honom och vakter sökte igenom hans hustrus matkassar. Av rädsla för att han skulle

FÖRORD | 11

synas ute bland allmänheten eller träffa andra politiker försökte man till och med hindra honom från att närvara vid avlidna vänners och arbetskamraters begravningar. Zhao beskriver i inspelningarna denna skuggtillvaro han tvingas in i på grund av sin ovilja att aktivt delta i genomförandet av ett blodbad 1989.

När Zhao nu likt Hamlets far talar till oss från andra sidan graven så är det därför en seger för sanningen. Här hör vi hans version av vem som serverade giftbägaren, men framför allt återupprättas historien och vi får en möjlighet att återigen reflektera över Kinas väg inför framtiden. Det är därför ingen tillfällighet att Zhaos memoarer låg färdiga för publicering våren 2009.

Vid den tidpunkten släpptes både en fullständig transkription av de trettio utsmugglade banden på kinesiska samt en något förkortad, redigerad översättning till engelska. Det hela var ett kollektivt arbete som sköttes av Renee Chiang och Bao Pu: i arbetet med den engelska översättningen även Adi Ignatius. Att boken släpptes fyra år efter Zhaos död hade inte bara att göra med att den tagit lång tid att färdigställa. Året 2009 var ett minnesår i Kina, ett viktigt jubileum som krävde hård säkerhetskontroll, inte minst i Beijing. Först och främst firade kommunistpartiet upprättandet av Folkrepubliken Kina sextio år tidigare, 1949. Dessutom utbröt i Beijing den 4 maj 1919 de patrio­ tiska studentdemonstrationer som skulle växa ut till en omfattande radikal rörelse för politisk och kulturell revolution. Kommunistpartiet betraktar denna Fjärde maj-rörelse och dess demonstrationer som ett startskott för den radikalisering som slutar med deras ”befriande” av Kina 1949. En tredje minnesdag som partiet inte ville skulle uppmärksammas var att det 2009 var exakt tjugo år sedan man anställt massakern på demonstrerande studenter i Beijing.

Våren 2009 kom naturligtvis Zhaos memoarer som rena dynamiten. Kommunistpartiet hade som gamla tiders kejsardynastier arbetat hårt med att skapa en officiell version av historien och i denna process sett till att lägga ett glömskans täcke över de individer och händelser man inte ville kännas vid. Arbetet med boken hade skötts i största hemlighet. På förlaget Simon and Schuster omtalades den som titel ”okänd”, författare ”anonym”. Den kinesiska version som släpptes i Hongkong sålde slut första dagen. Banden hade som sagt smugglats

12 | FÖRORD

ut av ett antal personer som alla vill vara anonyma. I arbetet med boken har många personer varit inblandade. Allra viktigast har Bao Pus far Bao Tong varit. Bao Tong var medlem i centralkommittén, arbetade med de ekonomiska reformerna och hade tidigare varit Zhao Ziyangs sekreterare. Han tog parti för Zhao 1989 och bestraffades för detta med sju års fängelse.

Den översättning från kinesiska jag nu har gjort har avsevärt underlättats av den utsökta översättning till engelska som Renee Chiang, Bao Pu och Adi Ignatius åstadkommit. De har dessutom kompletterat med noter i den kinesiska versionen och med noter plus förklaringar inom parentes i den engelska. Jag har valt att behålla de flesta noter men lagt till en del egna samt kortat ner antalet förklarande parenteser inne i texten. Den engelska versionen har arbetat igenom Zhaos inspelningar och redigerat bort många av dess upprepningar. Jag har följt deras exempel men i några fall fört in något kortare stycke från kinesiskan, rättat misstag samt kommit med alternativa översättningar. Renee Chiang har också varit mig behjälplig genom att skicka mig originaltexten, rätat ut vissa frågetecken och kommit med förslag om hur den svenska översättningen bör skilja sig från den engelska. I den engelska versionen har översättarna infört korta inledande texter för varje kapitel, som jag genomgående valt att behålla. Deras korta biografi över Zhao, samt en användbar Vem är vem i kinesisk politik har vi också valt att ha med i den svenska översättningen.

Det som orsakat störst besvär vid översättningen är att originalet inte är skrivet och redigerat utan består av bandupptagningar som nedtecknats. Vissa stycken, som första delen, bygger på texter som Zhao själv tidigare skrivit, och då flyter berättelsen på bra. Men i andra fall lyser talspråket igenom, och det är fullt av upprepningar.

Jag har valt att följa det talade språket, och till skillnad från den engelska versionen medvetet låtit det skina igenom ibland.

Ett annat problem rör själva språkkontexten, det vill säga kommunistpartiets Kina. Det är per definition en politisk jargong som vi här tar del av. Det problematiska för en svensk läsare är, att medan äldre generationer växte upp i en skola som undervisade om olika politiska system och där fick lära sig principerna i en planekonomi, så känner få yngre läsare till dessa saker. Läsaren riskerar därför lätt att

FÖRORD | 13

misstolka de politiska institutionerna i texten och tro att de motsvarar dem i parlamentariska demokratier. Ingenting kan vara längre från sanningen. I Kina finns visserligen den parlamentariska demokratins alla institutioner; en folkkongress, ett statsråd och så vidare.

Men parallellt med detta finns också partistrukturen, och det är där den verkliga makten ligger. I ledningen finns centralkommitténs politbyrå och i toppen dess ständiga utskott på några få personer.

Förutom dessa egenheter i den kommunistiska vokabulären har vissa politiska nyckelord som ”liberal”, ”konservativ”, ”propaganda” och ”vänster” naturligtvis en helt annan innebörd än vad vi är vana vid.

Hela den politiska skalan ryms inom kommunistpartiet, men på ett mycket förvirrande sätt. När Zhao därför i ena stunden klagar över ”konservativa” och i nästa ögonblick ”vänsterextremister”, kan det handla om samma individer. Konservativa i det här fallet är de som håller fast vid marxistiska tankegångar från Mao Zedong-eran. Men eftersom Maos tid vid makten slutade med den hysteriskt uppskruvade Kulturrevolutionen så kommer tillbakasträvarna ofta från den tidens ”extremvänster”. När vi kommer till det politiska epitetet ”liberal” har vi hamnat i ett speciellt svårt gungfly. När denna ideologi åberopas, och det gör den ofta i den här historien, handlar det om fiender till revolutionen. Zhao Ziyang måste, i varje fall då det gäller hans syn på marknadsekonomins före­träden, betraktas som liberal.

Men under de olika ”kampanjer mot liberalisering” som sjösattes under 1980-talet handlade det oftare om att attackera dem som vågade tala högt om politiska reformer i en demokratisk riktning – men också om konstens, litteraturens och pressens frihet.

Detta beror nu inte på någon kinesisk sammanblandning av dessa ursprungligen europeiska begrepp. Nej, i själva verket är det den kinesiska verkligheten som är så överflödande och komplicerad att den tarvar en betydligt rikare intellektuell diskussion än vad vi är vana vid i Sverige. Att besöka Kina under reformperioden har varit som att stiga in i en tidskapsel. Jag menar då inte bara att städer som Beijing eller Shanghai på bara ett par år förvandlats till oigenkännlighet.

Nej, det hela rör sig på ett djupare plan, för på sätt och vis inrymmer den kinesiska verkligheten och debatten minst fyrahundra år av europeisk historia.

14 | FÖRORD

Som ofta påpekats har den makalösa förvandlingen av Kina från en agrar ekonomi till ett industriland kastat delar av nationen in i vad som bara kan greppas med Dickens beskrivningar av det engelska 1800-talets ”dark satanic mills”. Luft som orsakar världens högsta nivåer av lungcancer, floder så förorenade att deras vatten är livsfarligt att komma i kontakt med, en mångmiljonhövdad ny arbetarklass som lever under samma odrägliga förhållanden som de arma proletärer Marx hade i åtanke när han förutsåg och drömde om en befriande kommunistisk revolution.

När Zhao så beskriver sina ursprungliga förhoppningar om politiska reformer av det kinesiska kommunistpartiet så verkar han syfta på ett slags upplyst envälde där ett toppstyrt parti garanterar rationella beslut för den kinesiska ekonomin och samhället i stort; men också ett utökat civilt samhälle och en självständigare press som tillsammans kan fungera som en kontrollinstans. Zhaos motståndare hos de konservativa visar upp en lika paranoid fasad som någonsin 1800-talets europeiska kungahus gjorde inför den tidens ”liberala” krav på ökat medborgarinflytande, fri press och så vidare.

Efter lång tid i husarrest insåg Zhao slutligen att det enda nu kända politiska system som kunde leda till varaktiga framsteg är ett slags demokratisk parlamentarism. Men medan han dog i sin isolering visade Kinas Kommunistiska Parti inga tecken på reformer.

Vad har vi då att vänta av det kommande Kina? Är tiden, som Zhao hävdar i sina slutreflektioner, nu inne för Kina att tackla frågan om demokratiska politiska reformer? Eller blir det som dagens politiska makthavare nummer två, Wen Jiabao, har hävdat: inga förändringar av det kinesiska politiska systemet under de närmaste hundra åren?

del 1

massakern pĂĽ himmelska fridens torg

1 studentprotesterna inleds

Studentrörelsen 1989 är en av de händelser som kommit att definiera Zhao Ziyangs karriär och gärning. Nyheten om att reformvännen Hu Yaobang avlidit leder till en strid ström av sympatiyttringar från studenter i Beijing. Hu hade två år tidigare avlägsnats från sin ställning som kommunistpartiets generalsekreterare, och studenternas aktioner uttrycker ett tydligt missnöje mot Deng Xiaoping och partiveteranernas beslut att göra sig av med Hu. Protesterna kommer vid en tidpunkt då folk redan oroar sig över stigande priser och korruption i en ekonomi som bara till hälften reformerats. På grund av detta kommer hundratusentals kineser att delta i demonstrationerna.

Kommunistpartiets ledarskikt är splittrat. De konservativa som stött Hus avpollettering förordar att man ska slå ner protesterna.

Zhao, som hade ersatt Hu som partichef, oroar sig för konsekvenserna av en alltför hård reaktion mot protesterna och för att den ekonomiska reformpolitiken ska drabbas av en konservativ reaktion.

Zhao har ett officiellt besök i Nordkorea inplanerat, och resan gör att hans inflytande över hur partiet ska bemöta den pågående protesten begränsas. Under hans frånvaro låter myndigheterna den 26 april publicera en officiell dom över demonstrationerna i Folkets dagblad. Den hårda tonen i ledarartikeln förvärrar alltihop och minskar också Zhaos utrymme för att handskas med situationen.

Här berättar Zhao för första gången utförligt om orsakerna till protesterna. Han förklarar varför han inte uppfattade dem som nå-

18 | MASSAKERN PÅ HIMMELSKA FRIDENS TORG

got direkt hot mot regimen, och hur situationen kunde ha lösts långt innan det att demonstrationerna brutalt slogs ner den 4 juni.

rädd att jag skulle glömma bort vissa detaljer krafsade jag för sju år sedan [1992] ner några anteckningar om Fjärde juni-incidenten. Min förhoppning var att de skulle fungera som ett slags historiskt dokument.

Utifrån dessa anteckningar tänker jag nu berätta om denna händelse. En del av de här sakerna tog jag upp i det tal jag höll vid trettonde centralkommitténs fjärde plenum* men det finns saker jag inte nämnde den gången. Här kommer jag att ta upp allt.

Först av allt vill jag beskriva vad det var som satte igång protesterna. Alla de första protestyttringarna skedde i anslutning till minnesceremonierna för [Hu] Yaobang.

Yaobang dog den 15 april 1989. Direkt efter att hans dödsfall meddelats över radio och teve inledde studenterna olika minnesaktiviteter för honom. Dessa aktiviteter fördes sedan ut på gator och torg och antalet medsörjande bara växte. Även om några enstaka sörjande studenter kom med en del extrema uttalanden gick det på det hela taget ordnat till och inga excesser förekom.

På kvällen den 18 och 19 april samlades flera hundra personer framför Xinhuaporten [utanför partiets högkvarter]. Jag beställde senare fram videofilmerna som säkerhetsministeriet tagit. På dessa filmer av den så kallade ”studentbelägringen av Xinhuaporten” såg man i själva verket hur några studenter i främre ledet gång på gång ropade: ”Vi måste upprätthålla ordningen! Gör ingenting dumt!” De hade en stor åskådarmassa bakom sig. Studenterna kom med några muntliga krav, bland annat så ville man träffa vissa ledare. Folk trängde sedan på bakifrån och det blev lite kaotiskt. Studenterna organiserade då en ordningsstyrka för att hålla tillbaka åskådarmassorna.

När den officiella minnesstunden för Hu Yaobang ägde rum den

eftersom jag var

* Zhao sparkades när detta hölls den 23–24 juni 1989, efter att ha försvarat sitt agerande under protesterna.

STUDENTPROTESTERNA INLEDS | 19

22 april samlades tiotusentals studenter på Himmelska fridens torg.

Detta hade godkänts av myndigheterna. Högtalarna på torget sände inifrån minnesstunden som pågick i Folkets stora sal så att alla skulle kunna höra vad som hände därinne.

Det var så här det såg ut innan ledaren publicerades i Folkets dagblad den 26 april.

Varför reagerade då studenterna så starkt på Hu Yaobangs frånfälle? Orsaken är komplicerad.

Först av allt hade Hu Yaobang alltid haft en populär framtoning.

Han hade sett till att riva upp ett otal av de fall av orättfärdiga förföljelser av enskilda som ägde rum under Mao. Han hade alltid varit för reformer, och viktigast av allt så var han omutbar. Många var missnöjda med den korruption som härjade, så att fira minnet av Hu Yaobang blev också ett tillfälle att uttrycka missnöje.

För det andra var många besvikna, för att inte säga rasande, över att Hu Yaobang hade petats från sin post 1987. Många människor tyckte illa om kampanjen mot borgerlig liberalism [lanserad 1987].

Dessutom fann man det oacceptabelt att ledarskapet hade förändrats till vad det nu var. Folk uttryckte i största allmänhet sin upprördhet över hur Hu Yaobang hade blivit behandlad.

För det tredje hade reformpolitiken skurits ner på alla fronter när regeringens omorganisation föreslagits under hösten 1988.

Inga som helst förslag hade tagits om politiska reformer, samtidigt som de ekonomiska reformerna blockerats eller till och med rivits upp. Studenterna var missnöjda med situationen i allmänhet och uttryckte sin önskan om fortsatta reformer genom att hylla Hu Yaobangs minne.

Det var tre sorters människor som gick ut på gatorna för att protestera. De flesta tillhörde den kategori jag nyss beskrivit, men det fanns också personer som var upprörda över den politik som tidigare förts och som nu passade på att föra oväsen. Sedan fanns det naturligtvis också ett litet antal människor som var motståndare till partiet och socialismen och som hoppades kunna förvärra den situation som uppstått.

Vid mötet i politbyråns ständiga utskott [tidpunkt oklar] sa jag att vi inte kunde förbjuda studenternas aktiviteter eftersom det

20 | MASSAKERN PÅ HIMMELSKA FRIDENS TORG

handlade om minnesstunder samtidigt som också centralkommittén firade Hus minne. Det fanns ingen anledning till att vi själva skulle förbehålla oss rätten att minnas Hu medan vi förbjöd studenterna att göra detsamma.

Jag föreslog att vi skulle följa lagarna och endast straffa fem kategorier av beteenden: våldsamheter, vandalisering, plundring, brand och intrång. I alla övriga fall skulle vi bara sträva efter att minska spänningarna.

Efter det att den officiella minnesstunden för Hu Yaobang var över föreslog jag att vi skulle följa en handlingsplan i tre punkter: 1. När nu sorgeceremonin var över skulle alla sociala aktiviteter återgå till det normala. Studenterna behövde övertalas att upphöra med gatudemonstrationer och återvända till sina lektioner.

Vid den här tidpunkten upplevde jag det som att vilka studenternas motiv än varit så hade de ändå inte gjort något annat än sörjt Hu Yaobang. När sorgeceremonin var över och de hade fått en chans att delta i den genom egna aktiviteter fanns det inte längre någon orsak att fortsätta demonstrera. Det var dags att de återvände till sina studier.

2. I enlighet med den allmänna principen om att minska risken med motsättningar så var dialog på olika nivåer och kanaler det bästa sättet att skapa ömsesidig förståelse och få reda på vad folk i olika läger tyckte. Oavsett vilka åsikter som studenter, lärare och intellektuella nu hyste så skulle de få uttrycka dessa fritt.

3. Blodsutgjutelse måste till varje pris undvikas, men de som deltog i skadegörelse, bråk, plundring, bränder och överträdelser skulle straffas enligt lagen.

Mitt förslag accepterades av [premiärministern] Li Peng och alla i politbyråns ständiga utskott och blev till ett officiellt dokument.

Den ovan beskrivna bedömningen av situationen och de princi-

STUDENTPROTESTERNA INLEDS | 21

per för aktioner som vi kommit överens om spreds via olika kanaler till de lokala politiska avdelningarna. Det var dessa tre punkter jag föreslagit före min avresa till Nordkorea. Jag diskuterade dem med nyckelpersoner inom centralkommittén i hissen ner efter ceremonin för Hu Yaobang och uttryckte dem sedan också mer formellt.

På eftermiddagen den 23 april, när tåget just skulle till att lämna stationen på väg mot Nordkorea, kom Li Peng för att ta farväl.

Han frågade om jag hade något jag ville tillägga. Jag svarade att mina åsikter kunde sammanfattas i de tre punkterna. Senare hörde jag att Li Peng rapporterat dessa punkter till Deng Xiaoping som uttryckt sitt gillande.

Det fanns i alla fall inte något öppet motstånd bland medlemmarna i politbyråns ständiga utskott. Det enda jag kan minnas är att Li Peng något oväntat ringde mig på kvällen den 19 april och i anklagande ton sa: ”Studenterna försöker ta sig igenom Xinhuaporten! Varför har inga motåtgärder vidtagits för att stoppa dem?” Jag förklarade då att Qiao Shi [den medlem av politbyråns ständiga utskott som ansvarade för säkerheten] var den som hade det direkta ansvaret och att han enligt gällande beredskapsplaner skulle kunna handskas med alla tänkbara kritiska situationer som kunde uppstå.

Jag vidarebefordrade senare Li Pengs samtal till Qiao Shi. I själva verket hade de flesta studenterna redan lämnat Xinhuaporten den 20 april. De få som var kvar föstes undan av polisen. De beordrades in i bussar som körde dem ut till universiteten.

Så såg situationen med studentdemonstrationerna ut när jag var på väg till Nordkorea, och sådan var den hållning som ständiga utskottet då intog.