9789176452622

ANN AGUIRRE

UTPOST ANDRA BOKEN I RAZORLAND-SERIEN

ANN AGUIRRE

ÖVERSÄTTNING: LENA JONSSON & EMMA JONSSON SANDSTRÖM

MODERNISTA • STOCKHOLM

Nattskärra E n kyss av kallt stål mot strupen väckte mig. Även om jag hade vant mig vid att sova i trygghet sedan vi kom till Räddning för två månader sedan, hade jag inte blivit försoffad. Innan angriparen insåg att jag var vaken, slog jag undan kniven och slungade honom med ett kast över mitt huvud. Jag kom på fötter med en volt och blängde mot Stalker som reste sig upp. Mor Eke skulle flå oss båda levande om hon ertappade honom i mitt rum. Folk brydde sig om vad man hade för rykte, och mitt var redan fläckat på grund av att jag envisades med att vara mig själv. »Bra jobbat, duvan.« Stalkers flin blixtrade till i månskenet. »Vad gör du här?« Det var mitt i natten men han gillade sina små test. »Anfall på ingång. Jag hörde den andra signalen.« Min ilska dämpades. Han var inte bara ute efter att testa mina reflexer trots vår vanskliga status. Eftersom vi inte hörde hemma hos någon, måste vi se till att inte bli så impopulära att vi inte fick bo kvar. Vi kunde inte heller väcka ont blod hos invånarna i sta­ den genom att nonchalera deras regler. De flesta regler verkade avsedda att motverka otillåten parning och folk gillade inte när jag försvann för att sparra mot Stalker. Det hade ganska snabbt gått upp för mig att jag inte var en normal tjej – åtminstone inte enligt normerna här i Räddning. Därför tränade vi i hemlighet numera; inga matcher i dagsljus. »Vi går och kollar. Vänd dig bort.« Så snabbt och ljudlöst som möjligt klädde jag mig i min jägarinne­dräkt och spände på mig vapnen, som jag inte hade låtit någon ta ifrån mig, trots alla klagomål om hur »opassande« det var att jag bar dem. De flesta klagovisorna kom från kvinnor som 7

hälsade på hos Ekes för att viskande påpeka att de ogillade mina hedningafasoner. Enligt vad de sa var jag uppfostrad av vildar i en grotta, men jag hade upplyst mor Eke om att jag hade gjort mig förtjänt av mina ärr och mina dolkar. Dem skulle de få ta ifrån mig över min döda kropp. För att inte såra skol­lärarinnans känslor bar jag långärmade blusar i skolan så att min jägarinne­ status inte framgick.

Stalker gled ut genom det öppna fönstret som han nyss klätt­ rat in igenom. Om jag inte hade sett så mycket fram emot våra nattliga matcher hade jag haspat fönstret. Men nu för tiden var de där matcherna det enda som fick mig att känna mig som en jägarinna. Jag följde efter honom, tog ett skutt till trädgrenen och svingade mig sedan ner till den tysta gårdsplanen.

Det var en varm natt och en klar måne strödde silver över marken. Vartenda grässtrå kändes himmelskt under mina fötter.

En gång i tiden hade jag vandrat på kantiga stenar och hård betong djupt ner i underjorden. Underjorden hade varit full av ljud, ekon, dämpade stönanden och kvidanden. Men den världen fanns inte längre.

Nu bodde jag i Räddning, där husen var robusta, vitmenade och rena, där männen hade sina arbeten och kvinnorna sina sysslor. Jag hade svårt att acceptera den verkligheten. Där nere hade mitt kön inte spelat särskilt stor roll. Nästan alla våra yrkes­ titlar var neutrala, bortsett från jägarinna. Den titeln hade vi behållit därför att under den första tiden var det bara manliga jägare som skyddade enklaven. Men det var innan vi insåg att kvinnor kunde slåss lika bra som män. När den första jägarinnan hade revolutionerat allt, ville hon få ett erkännande för sin pre­ station. Därför levde just den distinktionen kvar, till skillnad från hos byggarna och avlarna, där båda könen alltid hade arbetat. Även de yngre invånarna särbehandlades i Räddning. Trots hotsituationen tilläts inte småglinen slåss… Men jag hade ägnat så lång tid åt att försvara enklaven att jag inte klarade av att ligga till sängs medan andra slogs å mina vägnar. De hade byggt staden som en borg av trä med starka befästningar och en rejäl port. En 8

skyddsmur med vakttorn, så bred att den gick att gå på, stängde missfostren ute och skyddade befolkningen, men jag var inte säker på att den skulle hålla för alltid. Både Stalker och jag hade bett att få uppskatta hur många som hotade Räddning och hur vakterna klarade att hålla dem stången. Vi tyckte det var rimliga frågor, men de som bestämde – de äldre som faktiskt var gamla – såg hellre att unga människor tillbringade sin tid med att lista ut hur man läser och tyder siffror. Man fick lektioner i historia och oändliga prov rörande information som ingen vid sina sin­ nens fulla bruk någonsin skulle ha nytta av.

Jag tyckte det var förolämpande. Om någon redan kunde väva tyg, varför skulle en annan person ödsla tid på att tvinga den personen att lära sig baka bröd? Det var bortkastad möda, men de hade regler för allt i Räddning. Om man bröt mot dem fick det konsekvenser, och det var därför jag var tvungen att tänka mig för.

Tillsammans med Stalker smög jag genom den mörklagda staden och undvek hundar som kunde börja väsnas. Jag tyckte det var konstigt att folk höll djur som sällskap och inte för att få mat. En gång hade jag frågat mor Eke när hon hade tänkt tillaga det feta djuret som sov i en korg i köket, och då hade hennes ögon nästan trängt ut ur sina hålor. Sedan dess hade hon hållit sin älskling borta från mig, som om hon misstänkte att jag tänkte koka en gryta på den. Det var uppenbarligen så att jag hade mycket att lära. »Jag känner lukten av dem«, viskade Stalker.

Jag lyfte ansiktet och vädrade i nattbrisen. Jag nickade. Ingen som någonsin träffat på missfoster – eller muttar som de kallades på Ovansidan – kunde glömma stanken: ruttnande kött och vari­ ga sår. Det påstods att missfostren långt tillbaka hade mänskliga förfäder. Men något dåligt hade hänt och människor blev sjuka.

Många dog… och några blev förändrade. De döda var de som hade haft tur, hävdade Edmund, men mor Eke hyschade alltid sin man när han sa så. Hon hade fått för sig att vi behövde skyddas.

Hennes skyddsinstinkter gjorde mig full i skratt, eftersom jag 9

hade slagits mot fler missfoster än de flesta av stadsvakterna. Jag stannade till och lyssnade.

Vapnen i Räddning var inte tysta, så om striderna hade börjat skulle jag höra knallarna från gevären. Jag lyckades hinna springa upp i det sydligaste vakttornet där Långskott stod vakt. Han skulle inte jaga bort mig med en ilsken harang om att jag borde ligga i säng. Sedan vi kom hade han visat stort tålamod med mina frågor. Andra karlar sa att jag inte hade med saken att göra och anmälde mig för okvinnligt, olämpligt uppförande. Det var inte bara en gång jag hade fått problem med mor Eke på grund av mina nattliga utflykter.

Långskott protesterade som vanligt inte när vi kom uppför stegen till honom. Från utkikspunkten såg jag omgivningen breda ut sig i det fladdrande skenet från lyktorna. Om jag gick förbi honom hade jag kunnat komma ut på muren, men då hade hans vaktkamrater skrikit åt mig att jag var i vägen. Jag hade inget gevär, så jag kunde i vilket fall som helst inte skjuta missfostren.

Och så skulle mor Eke få höra talas om mina nya hyss och ge mig extra hushållsgöromål och en föreläsning om att jag inte ansträngde mig för att passa in. »Ni missar aldrig en strid«, sa Långskott och osäkrade Gamla tösen. »Inte om vi inte måste«, svarade Stalker. »Det känns inte rätt… jag är van vid att delta. Hur många är det i natt?« »Jag har räknat till tio, men de håller sig alldeles utom skott­ håll.« Upplysningen fick mig att rysa till. »Försöker de locka ut er?« »Det funkar inte«, försäkrade han. »De kan stryka omkring där ute så länge de vill, men om de blir tillräckligt hungriga, så anfaller de och då knäpper vi dom.« Jag skulle gärna vilja dela hans tro på att murar kunde räcka för att hålla obehagligheter borta. I underjorden hade vi förstås haft barrikader, men vi hade inte förlitat oss helt på dem. Vi skickade ut patruller för att rensa omkring vårt territorium och 10

tanken på missfoster i grupp bekymrade mig. Vem kunde veta hur många som fanns där ute? Jag tänkte på det som hade hänt med Nassau. Det var den bosättning som låg närmast vår egen när jag bodde därnere. När Silke – jägarnas högsta befäl – skickade ut mig och Tålig för att undersöka saken, var sanningen mycket, mycket värre än jag hade kunnat tänka mig. Missfostren frossade på de döda efter att de hade utrotat allt levande. Det skrämde mig att tänka på att något sådant skulle hända här, där invånarna inte var lika härdade. De hade förstås fler vakter och alla jagade inte, som vi hade gjort. Befolkningen var större i Räddning och därför fanns det fler som kunde dela på jobben.

Från andra sidan muren hördes en avlägsen knall från ett gevär och sedan klämtade klockan. Ett slag, vilket betydde en död. Två slag betydde att de anföll. Jag hade aldrig hört fler än två slag, så jag visste inte om det fanns fler varningssignaler. »Hur många signaler finns det?« frågade jag Långskott. »Tolv eller nåt«, svarade han och höjde sitt vapen. »De bygger på nåt slags gammalt militärspråk med prickar och streck.« Det sa mig ingenting, men innan jag hann fråga mera, upp­ fångade jag en rörelse i ögonvrån. Två missfoster sprang mot muren och Långskott siktade med Gamla tösen och fällde den första. Det verkade inte sportsligt när varelserna inte hade några skjutvapen, men de flesta av invånarna saknade utbildning i närstrid. Ett genombrott skulle vara en katastrof.

Jag stod och såg på när det överlevande missfostret gick ner på knä bredvid sin fallne vän och sedan skrek som om det var vi som var monstren. Ljudet ekade mellan träden, fullt av sorg och avsky. Jag kastade en blick mot Långskott som avvaktade.

Varelsen sprang inte, fastän den hade kunnat göra det. Dess ögon glittrade i skenet från lyktorna. De glänste av vansinne och hunger, men också något annat, tyckte jag.

Men det var väl bara en synvilla i dunklet. »Ibland låter de som om de hade en hjärna i de där ruttna huvudena«, sa Långskott, mest för sig själv.

Sedan sköt han ett andra skott och den andra dog bredvid 11

den första. Efter det slog Långskott en gång på klockan, gjorde ett uppehåll och slog sedan ett slag till, för att rapportera om sina träffar. Människorna i staden hade lärt sig att sova genom oväsen­ det. Signalerna var avsedda för vakterna, så att de skulle kunna räkna hur många kroppar som låg omkring staden. På morgonen skickades det ut en beväpnad skara som släpade kadav­ren långt bort. Det var meningen att stadens goda medborgare skulle slippa se på när missfostren kalasade på sina fränder om kropparna lockade till sig andra missfoster. Jag gillade att de gjorde så. Här behövde jag inte predika om betydelsen av god hygien. Det var det enda som Räddning hade gemensamt med College, enklaven där jag hade vuxit upp.

Häruppe i säkerheten på murkrönet kunde mina knivar inte skada någon och jag avskydde att inte kunna göra nytta. Stalker gillade inte heller att inte få delta i striderna. Han hade haft rätt den där gången för några månader sedan då han sa: »Du, du är som jag«. Jag hade svarat med att fråga om han menade att jag var jägare. »Ja«, hade han sagt, »du är stark.« Det stämde… Men här hade fysisk styrka ingen betydelse.

Inte träning heller. De ville att vi skulle lära oss nya roller och glömma att vi hade levt på ett annat sätt tidigare. Jag tyckte det var svårt, för jag hade älskat livet som jägarinna. Men Räddning erbjöd ingen sådan roll för flickor, jag fick inte ens ha på mig mina egna kläder.

Vi stod en stund och lyssnade på gevärselden tills klockan slutade att klämta för de döda. Gradvis hördes åter de vanliga nattljuden – och det var ett annat sätt att konstatera att miss­ fostren hade dragit sig tillbaka. När alla djur tystnade var en attack nära förestående. Nu fylldes tystnaden av surrandet från en fågel som jag inte visste namnet på. »Vad är det där?« frågade jag Långskott.

Han var alltid oerhört tålmodig när jag ställde en massa frå­ gor, och likadant nu. »Nattskärra. De kommer till sommaren och återvänder söderut sen igen.« Det var inte första gången jag avundades fåglarna deras frihet.

12

»Tack. Det är bäst att vi lämnar dig ifred innan någon kommer på oss.« »Ja, gärna det.« Långskott höll blicken fästad vid träden.

Stalker gled nerför stegen med den smidiga elegans som gjorde honom till en sådan fenomenal närstridskämpe. Vi tog alla tillfällen att hålla oss i form, för innerst inne trodde jag inte att gevären skulle räcka för evigt. Livet under jord hade lärt mig att inte lita på något annat än min egen förmåga och Stalkers uppväxt i gängen på Ovansidan hade gett honom en liknande livsfilosofi.

De hade placerat Stalker i ett annat fosterhem, där han kunde göra nytta. Han hade blivit gesäll hos smeden och Stalker sa att han inte hade något emot att lära sig att göra vapen och ammu­ nition. Tegan blev kvar hos doktor Tuttle och hans fru. Det tog en hel månad innan hon hade besegrat infektionen. Jag var hos henne så mycket jag kunde, fast efter några dagar i början tving­ ade de mig att börja i skolan. Nu var det tre veckor sedan hon också kom till skolan. På eftermiddagarna hjälpte hon doktorn med patienter, rengjorde hans instrument och hjälpte honom med allt möjligt. Tålig hamnade hos mr Jensen, karln som skötte stallarna. Han fick ta hand om djuren, till exempel de som drog Långskotts kärra Det var bara jag som bodde kvar hos Edmund och mor Eke. Hon sysselsatte mig med att sy, fastän jag saknade fallenhet för det och trots att det irriterade mig att sköta byggarjobb. Det var slöseri med min begåvning. Jag träffade inte mina gamla vänner lika mycket som tidigare och det tyckte jag inte heller om. Ibland saknade jag huset vid floden, där ingen sa åt oss vad vi måste göra.

Sådana tankar var det som for genom min hjärna när vi under tystnad lämnade muren bakom oss. I tyst samförstånd lät Stalker och jag bli att återvända till våra respektive sängar. I stället hade vi ett hemligt ställe inne i Räddning, dit vi brukade gå, eftersom vi var förbjudna att bege oss utanför murarna. Det var ett halv­ färdigt hus nära stadens norra utkanter. Taket var lagt, men in­ sidan var ofärdig och andra våningen var bara takstolar och reglar.

13

Det var ett ungt par som hade planerat att bo där efter att de hade gift sig, men flickan blev sjuk och dog och pojken blev galen av sorg. Mor Eke hade berättat för mig att han hade begett sig ut i vildmarken utan så mycket som ett vapen. Det var ju som om han bad om att bli dödad, hade hon sagt, och misstroget ruskat på huvudet. Men jag antar att kärleken kan göra konstiga saker med folk. Kärleken verkade ju hemsk om den gjorde en så svag att man inte kunde överleva utan den. Hur det än var med den saken, så hade det unga parets olycka försett Stalker och mig med ett perfekt ställe att gömma oss på och prata – och sparra. »Vi hör inte hemma här«, sa han när vi hade kommit in bland skuggorna.

Jag tyckte inte heller det, inte i de roller de ville ha oss i. De kunde inte acceptera att vi inte var dumma småglin som måste övervakas. Vi hade sett och överlevt saker som människorna här inte kunde föreställa sig. Även om jag verkligen inte ville döma dem som hade varit snälla och tagit emot oss, så var de ganska världsfrånvända i vissa avseenden. »Jag vet.« När jag så småningom svarade gjorde jag det med dämpad röst.

Folk påstod redan att det spökade i huset och att det var därför ingen hade byggt det klart. Jag hade inte ens vetat vad det betydde förrän Långskott förklarade det för mig. Tanken på spöken kändes främmande. Ytligt betraktat verkade det knasigt att en del av en människa skulle kunna leva vidare, men ibland brukade jag undra om jag inte hade Silkes ande i mitt huvud.

Jag hade frågat Långskott om det kunde spöka inuti människor också. Då hade han svarat att han var osäker på om spöken fanns över huvud taget. Han tillade: »Jag är inte rätt person att fråga om esoteriska spörsmål.« Eftersom jag inte visste vad esoterisk betydde, bytte jag samtalsämne. Det fanns många ord och be­ grepp på Ovan­sidan och jag lärde mig så fort jag förmådde…

Men jag kände mig liten och dum när jag visste så lite om så mycket.

Jag brukade göra mitt bästa för att dölja min okunskap.

14

»Vi skulle kunna ge oss av«, sa Stalker.

Jag studerade mina fingrar i mörkret, som om jag skulle kunna se märkena efter nålen som jag inte var van vid att använda. »Vart då?« Vi hade nästan strukit med på vägen hit från ruinerna och då hade vi varit fyra. Tegan skulle aldrig lämna Räddning och jag visste inte säkert hur det var med Tålig. Vad jag visste var han kanske nöjd och belåten med att arbeta med djuren. Jag hade inte bytt mer än några ord med honom på flera veckor – och det var ännu en anledning till att jag var olycklig. Ibland försökte jag nå fram till honom, men Tålig undvek mig i skolan och hans fosterfar var en brysk och otålig man som sjasade bort mig från stallarna de gånger jag hade kommit på besök. »Ge dig i väg«, brukade mr Jensen säga. »Grabben har inte tid för pladder.« »Det finns fler bosättningar.« Han hade färdats genom samma förödelse som jag på väg norrut. De flesta städer och samhällen hade varit ödelagda.

Långskott var den enda människa vi hade stött på under alla månader i vildmarken. Även om vi inte tyckte om vårt öde, så verkade det förnuftigt att härda ut tills vi blev så gamla att vi fick något att säga till om i staden. Tyvärr kunde det dröja länge. Det var så otroligt frustrerande för jag var inget småglin längre, jag hade klarat min prövning och blivit vuxen. Det jag hade överlevt hade fått mig att lämna barndomen bakom mig, och jag hade kunskaper att bidra med, oavsett min fysiska ålder. »Nej, nu räcker det.« Han ställde sig upp och kröp ihop i kampställning.

Och det var därför jag träffade honom i hemlighet. Han för­ stod. Stalker skulle inte tillåta att jag glömde vem jag var. Mor Eke hade föreslagit att jag skulle glömma mitt gamla liv och bli en »vanlig« flicka. Under min första vecka i hennes hem hade hon förklarat för mig hur kvinnor förväntades uppträda i Räddning.

Hon gjorde långärmade blusar för att dölja mina ärr och satte upp mitt hår i prydliga flätor. Jag hatade kläderna men frisyren var i alla fall praktisk i strid.

15

Han gjorde utfall och jag blockerade. Till och med i mörkret märkte jag att han log när min knytnäve smockade till honom i bålen. Ibland lät han mig få in några träffar tidigt, men det skulle han aldrig erkänna. Vi cirklade och sparrade tills jag blev andfådd och hade fått flera nya blåmärken. Det var tur att min fostermor krävde att jag bar sedesam klädsel, annars skulle jag inte kunna dölja spåren av denna natts arbetspass. »Hur är det, duvan?« Inte bra. Jag längtade efter Tålig, jag avskydde skolan och jag saknade att bli uppskattad för det jag var bäst på. Som för att trösta mig lyfte Stalker min haka och försökte kyssa mig. Jag hoppade åt sidan med en irriterad suck. Fastän jag inte var intres­ serad av annat än träningen, var han fast besluten att få mig att komma på andra tankar. Jag tänkte tvärtom. Om han trodde att jag någonsin skulle avla med honom, fick han bereda sig på ett gräl som skulle sluta med att han fick mina knivar i buken. »Vi ses i skolan«, muttrade jag.

Efter att ha konstaterat att kusten var klar, lämnade jag den lilla stugan och begav mig mot Ekes hus. Det var svårare att klättra tillbaka upp till mitt rum än att ta sig ut. Först måste jag klänga uppför stammen, kasa längs grenen och sedan hoppa över till mitt fönster. Det var inte särskilt långt, men om jag landade fel, skulle jag trilla ner och det skulle jag aldrig kunna förklara. Den här gången lyckades jag utan att väcka hushållet. En gång när jag kom hem, stod mor Eke i mitt rum och undrade varför jag väsnades så. Jag hade förklarat att jag drömt mardrömmar, och då ynkade hon mig och slöt mig till sin omfångsrika byst för att trösta mig. Det fick mig bara att känna mig generad och nervös.

Den där natten låg jag vaken länge och mindes sådant som hänt för längesedan och människor jag aldrig mer skulle få träffa.

Sten och Fingerborg, mina två vänner från småglinsåren… De hade betett sig som att de trodde på anklagelserna mot mig, att jag verkligen hade hamstrat, och det gjorde fortfarande ont. Det var så många jag saknade: Silke, de äldstes högra hand Twist och så småglinet 26, som såg upp till mig. I en feberdröm hade 16

Silke berättat för mig att enklaven inte existerade längre. Jag visste inte om jag skulle tro på det, men jag hade inget sätt att få det bekräftat. Jag hade förlorat nästan alla jag tyckte om när jag lämnade mitt hem. Nu kändes det som om jag förlorat Tålig också. Uppe på muren hade det överlevande missfostret skrikit högt när Långskott dödade dess kamrat. Dess protest fick mig att undra om även monstren hade känslor som vi, om de kunde sakna dem som togs ifrån dem. Medan jag vände och vred på den obehagliga tanken, föll jag till slut i en orolig slummer.

Mardrömmen började.

Det kröp i skinnet på mig när jag kände lukten före sista kröken. Jag hade för längesedan vant mig vid mörkret och kylan, men stanken var något nytt. Det luktade som missfostren som omringat oss i vagnen, men hundra gånger värre. Tålig hejdade mig med handen på min arm.

Jag förstod av hans kroppsspråk att han ville att vi skulle hålla oss nära väggen och närma oss mycket långsamt. Jag hade inga invänd­ ningar mot det.

Först upptäckte vi den raserade barrikaden. Ingen vakt stod poste­ rad där. Inne i bosättningen lufsade missfoster omkring och skötte sina sysslor. De var feta i jämförelse med dem som vi stött ihop med på vägen. Jag fylldes av fasa. Det var omöjligt att ta in detta, de dödas tystnad dränkte varje vettig tanke.

Här fanns ingen att rädda, och våra äldste hade dödat den enda överlevande medborgaren från Nassau. Det innebar att vår närmsta handelsutpost låg fyra dagar åt rakt motsatt håll. Tålig lade handen på min arm och nickade åt det håll vi kommit från. Ja, det var dags att ge sig av. Här kunde vi inget göra, förutom att dö.

Trots att jag var trött gav skräcken mina muskler nya krafter. Så snart vi smugit tillräckligt långt bort, började jag springa för livet.

Mina fötter dunkade mot marken. Jag tänkte springa tills jag begravt fasan. Nassau hade inte varit beredda, de hade inte trott att miss­ fostren kunde innebära något allvarligt hot. Jag försökte att inte tänka på skräcken hos deras småglin eller hur deras avlare måste ha skrikit.

Deras Stalker hade misslyckats.

17

Det skulle inte vi göra. Det fick vi inte göra. Vi måste ta oss hem och varna de äldste.

Mina fötter rörde sig, men jag kom ingenvart. Jag sprang och jorden öppnade sig under mig och jag satt fast. Jag öppnade munnen och försökte skrika men det kom inget ljud. Sedan virvlade mörkret omkring mig och svepte i väg mig.

Scenen förbyttes och enklaven bredde ut sig inför mig. Den var full av en hatisk folkmassa med människor med fula, fördömande ansiktsuttryck. De spottade på mig när jag gick förbi dem genom bostadsgyttret mot barrikaderna. Jag höjde huvudet och låtsades inte se dem. Tålig mötte mig där. Vi stod stumma medan de rotade igenom våra saker. En jägarinna slängde min säck mot mitt huvud, och jag fångade den. Jag vågade knappt andas när hon klev närmare. »Du äcklar mig«, sa hon med låg röst.

Jag sa ingenting. Som så många gånger förr klättrade Tålig och jag över och lämnade enklaven bakom oss. Men den här gången var vi inte på väg ut på patrull. Ingen trygghet väntade oss. Utan att tänka, utan att ta ut en riktning började jag springa.

Jag sprang tills smärtan i sidan var lika vass som den i hjärtat. Till slut tog han tag i mig bakifrån och ruskade om mig. »Vi kommer inte att klara oss om du fortsätter så här.« Än en gång förbyttes scenen. Smärta och skam övergick i skräck.

Jag hade inget annat val än att lämna mitt hem. Det okända skulle dränka mig.

Snart slukade skuggorna oss och det enda jag såg var en dunkel kontur av Tålig i närheten. »Jag går upp först.« Jag sa inte emot, men jag lät honom inte komma särskilt långt före mig heller. Så snart han började klättra gjorde jag det också. Metallen kändes hal under handflatorna. Jag var nära att tappa greppet och falla flera gånger. Sammanbitet fortsatte jag uppåt. »Ser du något?« »Nästan framme.« Jag hörde honom känna sig för, och sedan hörde jag skrapandet av metall mot sten. Han drog sig upp genom något som såg ut som ett litet hål. Ett diffust ljus föll in, en nyans jag 18

aldrig sett förut. Det var ljuvligt silverfärgat och svalt, som en klunk vatten. Med hjälp av Tålig kravlade jag mig den sista biten upp och såg världen ovanför för första gången.

Synen tog andan ur mig. Jag snurrade långsamt runt i en cirkel.

Det var så väldigt att jag blev alldeles darrig. Jag lutade huvudet bakåt och såg ett enormt, svart fält med stänk av ljus. Jag ville krypa ihop och skydda huvudet. Det var för mycket rymd och jag överväldigades av fasa. »Ta det lugnt«, sa Tålig. »Sänk blicken. Lita på mig.«

Morgonen kom efter en natt av förödande drömmar. De flesta av dem var sanna och de lämnade efter sig en dov, dunkande huvudvärk. Jag darrade fortfarande när jag satte mig upp och gnuggade mig i ögonen. Allt har ett pris och detta var det jag fick betala. Medan jag var vaken var jag lugn och behärskad, men om natten kom min skräck krypande till mig på tysta tassar och invaderade min sömn. Ibland kändes mitt förflutna som en tung kedja om halsen, men en jägarinna lät inte sådant hindra henne från att fortsätta framåt och göra det hon måste.

Uttröttad kröp jag ur sängen, tvättade mig i kallt vatten och gjorde mig i ordning för skolan. När jag lunkade nerför trappan, ruskade jag på huvudet åt slöseriet. Vad fanns det för mig att lära, som jag inte redan kunde? Men det gick inte att övertyga någon om det. Jag var tvungen att finna mig i det tills jag fyllde sexton – först då fick jag lämna skolan. Om mor Eke fick ha ett ord med i laget skulle jag sedan arbeta heltid ihop med henne och tillverka kläder.

Ibland ville jag hellre återvända ner i underjorden.

19

Skola S k o l a n var ett stort hus vars inre var uppdelat i åldersgrup­ per. Färgglada diagram och bilder prydde alla väggar utom en, där svarta tavlan fanns. Den var slät men hård som sten, och skolfröken mrs James använde vita pinnar för att skriva på den.

Ibland klottrade småglinen dumma meddelanden på den, ofta om mig eller Stalker.

Mrs James gick omkring bland oss och övervakade hur vi arbetade. Jag avskydde det, för jag satt ihop med småglin som var yngre än jag. Jag höll pennan konstigt – jag hade inte lika lätt för att skriva som för att hantera mina knivar. Småglinen höll handen för munnen och skrattade åt mig med roade och oskyldiga ögon. Jag kunde inte ens förmå mig att tycka illa om dem för att de var så aningslöst fördomsfulla.

Det enda de kände till var trygghet och bekvämlighet. De var självbelåtna och hade gott självförtroende och tog sin egen plats i världen för given. I vissa avseenden avundades jag dem. De led inte av några mardrömmar, och om de någon gång drömde otäckt, så handlade det inte om riktiga saker. De flesta hade aldrig sett ett missfoster, än mindre dödat något. De hade aldrig behövt se ett missfoster äta en människa som dött i enklaven och kastats ut som avskräde. De visste inte hur förstörd världen var utanför murarna. De hade aldrig känt klor riva upp skinnet på sina kroppar. Inte undra på att jag inte hade något gemensamt med de unga i Räddning.

Skollärarinnan ansåg att Stalker var en vilde. Hon tyckte lite bättre om Tålig, för hans ärr gick att dölja och han hade lärt sig att se hövlig och oberörd ut. Han hade ju faktiskt gjort det i många år innan vi gav oss upp på Ovansidan. Ingen kunde se sådant som han inte ville visa. Mrs James tyckte om Tegan, vilket 20

alla vuxna gjorde, men mig suckade hon över och kallade mig »odåga bortom all räddning«, vad nu det betydde.

Den där dagen tjatade hon om någon förfärlig tragedi för att vi skulle förstå betydelsen av att lära oss av våra föregångares misstag. »Och det är därför det är så viktigt att vi lär oss om historien. Sådana misstag vill vi ju inte göra om, eller hur?« Medan mrs James föreläste vandrade mina tankar. Saker som hade hänt i enklaven hade börjat bekymra mig, sådant som jag inte hade ifrågasatt då. Jag funderade på vad jag var för en dålig människa som inte hade insett tidigare att det fanns problem.

Ibland fick jag nästan ont i magen av oro och ånger.

Första gången jag dödade en människa var jag tolv år gammal.

Det var sista testet jag måste klara innan jag blev antagen som jägarinna. Fastän jag hade tränat för det, var det detta dåd som skulle avgöra om jag var tillräckligt hård och beslutsam. Jag kunde fortfarande, efter tre och ett halvt år, se mannens ansikte.

Han hade varit svag och skadad och de äldre hade sagt åt mig att det var en spion från Nassau. Han hade ertappats innanför våra gränser, men inte tillsammans med något handelssällskap.

Jag mindes hur han bad om nåd med en röst som var hes av förtvivlan. Jag stålsatte mig. Det var första gången jag höll i en kniv, för småglin fick inte äga vapen. Nu i efterhand begrep jag att jag borde ha förstått att de äldre ljög, men jag hade inte varit tillräckligt uppmärksam. »Det var dom som tog hit mig«, hade han stönat. »Dom förde hit mig.« Jag trodde att han pratade om när de hade fångat in honom i tunnlarna och jag såg hans bön som ett föraktligt försök att undgå sitt öde. En misslyckad spion borde åtminstone dö med värdighet. Fastän det hade vänt sig i magen på mig, skar jag halsen av honom och tystade hans rop för evigt. Det var första gången jag dödade någon och jag var inte så kunnig att jag klarade av att ge honom en mindre grym död genom att sticka kniven i något inre organ i stället. De äldre hade varit belåtna med mig. Silke tog med mig till köket efteråt och jag fick något särskilt gott av 21

Koppar. Troligtvis hade främlingen fångats in enkom för ritualen.

De gjorde sådant i enklaven, men lät oss sväva i okunskap om vad de höll på med.

Trots att jag hade tillbringat flera månader uppe i ljuset för­ följde skuggorna mig fortfarande.

Skolfröken lät irriterad och knackade envetet med knogarna i katedern. »Spadertvå, kan du vara snäll och göra det?« Jag lyfte huvudet med hettande kinder. Lärarinnan visste att jag inte hade lyssnat och på det sättet var hon som Silke. Hon trodde att folk skulle lära sig att sköta sig bättre framöver om hon statuerade exempel. Min åsikt var att det enda man lärde sig var att skämmas. Jag mötte sturskt hennes blick – jag var inget småglin hon kunde skrämma, även om hon lyckades få mig att skämmas. »Jag hörde inte vad fröken sa att jag skulle göra.« »Var snäll och läs sidan fyrtioett.« Aha. Så lektionen hade övergått från historia till läsning. De andra beredde sig på att ha roligt medan jag ljudade orden. Min högläsning gick långsamt och var plågsam och avbröts regel­ bundet av att skolfröken rättade mig. Jag tyckte om berättelser, men jag tyckte inte om att behöva dechiffrera dem själv. Böcker kunde vara både underhållande och lärorika men högläsning lämnade jag helst till dem som var experter på det.

Som till exempel Tålig.

Han såg på mig med mörka ögon som inte avslöjade något om vad han tänkte. Så småningom hade jag kämpat mig fram till slutet av stycket och lutade mig bakåt igen. Jag hatade mrs James i tysthet för att hon utsatte mig för sådant här. Om sex månader kunde jag sluta låtsas, för då skulle jag bli vuxen. Det sved eftersom jag redan blivit erkänd som vuxen enligt lagarna under jord. Det var inte rätt att jag hade haft friheten att välja väg i livet och sedan blev berövad den, när vi äntligen hade nått tryggheten vi drömt om.

Det var oerhört orättvist. Jag hade sagt det till Långskott en 22

gång, och han hade ruskat på huvudet och skrattat. Sånt är livet, tjejen.

Killarna var så gamla att de inte behövde gå i skolan om de inte ville, men de gjorde det ändå. De kanske tyckte att det var bättre att lyssna på mrs James än att arbeta hela dagarna. På så sätt behövde de bara jobba efter skolan. När det gällde Stalker hade det nog med stolthet att göra – han stod inte ut med att Tålig var så mycket bättre på att läsa och han ville komma ifatt.

Inte för att lärarinnan gav honom något erkännande. Av olika skäl gillade hon inte någon av oss särskilt mycket.

Senare, när de andra var på väg ut för att äta sin lunch i sol­ skenet, ropade mrs James på mig. »Jag skulle vilja prata med dig en stund.« Jag gick fram till henne och ignorerade de menande blickarna och småknuffarna. »Vad var det, sir?« »Kalla mig fröken«, rättade hon. »Det är män man kallar ›sir‹.« Under jord kallade vi alla likadant – bortsett från dem med titeln jägarinna – oavsett vad de hade för könsdelar. Jag fundera­ de på om det gjorde oss mer fördomsfria eller mindre uppmärk­ samma på detaljer. Eftersom jag visste att hon inte gillade det hon kallade för uppkäftighet, höll jag munnen stängd och väntade på tillrättavisningen som väntade. »Var så god och sitt.« Jag var hungrig och ville inte tillbringa min rast hos henne, men det var väl straffet för att jag hade suttit och dagdrömt. »Tack, fröken.« För att blidka henne slog jag mig ner i stolen närmast kate­ dern, den som var reserverad för elever som hade uppfört sig illa. Jag satt i den oftare än jag gillade, inte för att jag var busig, utan ointresserad. Hon visste att jag räknade dagarna tills jag blev frigiven. »Du skulle kunna ha en lysande framtid«, sa hon sedan. »Du är en begåvad flicka. Jag vet att du tycker att det här är bortkastad tid, men det gör mig ont att se när en flicka inte ens försöker komma sig upp.« 23

Jag log snett. »Kan fröken döda ett missfoster med sina bara händer? Vet fröken vilka vilda växter som är ätliga? Skulle frö­ ken kunna ta sig från ruinerna där jag växte upp ända upp hit i norr?« Jag ruskade på huvudet för jag visste ju svaren. »I min värld är jag redan så bra som jag behöver vara, fröken, och jag gillar inte ert tonfall.« Väl medveten om att jag skulle få betala för det marscherade jag ut ur skolsalen och ut i solskenet. Det kändes fortfarande onaturligt hett mot huden men jag hade lärt mig att tycka om känslan. Himlen var blå med höga, vita moln, men inte såda­ na med regn i. Det hade tagit mig ett bra tag att lära mig tolka väder­tecken, vad som betydde att himlen antingen skulle bjuda på hetta eller förse oss med fallande vatten.

Jag skuggade ögonen med handen och såg en skymt av Tålig tillsammans med Tegan, som hade blivit vän med några flickor från staden. De var väl snälla. Jag var tacksam mot doktor Tuttle för att han hade räddat min vän, men det kändes ändå som om jag hade förlorat henne på grund av förändringarna som hade skilt oss åt och hänvisat oss till olika fosterfamiljer. Tegan var för­ stås inte den första jag förlorat. Först var det Sten och Fingerborg, när jag lämnade College, mitt hem under jord. Jag saknade dem.

Man glömde inte de band man knöt när man var småglin, oavsett hur långt avståndet till vännerna blev senare.

I enklaven kunde jag alla regler. Här begrep jag ingenting. Allt jag trodde var rätt, sa folk åt mig att jag inte ens skulle fundera på. Dag efter dag sa de åt mig att jag hade fel – att jag inte kunde vara mig själv om jag ville vara en riktig flicka. Jag studerade Tegan och Tålig, men Tålig mötte inte min blick. Tegan vinkade visserligen, men det såg inte ut som en inbjudan.

Med tungt hjärta gick jag till Stalker som satt och åt för sig själv. Med en liten suck kastade jag mig ner. Flickor borde inte sitta så som jag gjorde med utbredda ben på gräset. Mor Eke skulle klaga över fläckarna på min kjol, men jag struntade i det.

Jag avskydde den här feminina utstyrseln. Jag ville ha tillbaka mina gamla kläder som var konstruerade så att man kunde 24

röra sig i dem och sydda så att jag kunde spänna på mig mina knivar inom bekvämt räckhåll. Jag förstod inte varför det bara var männen som stred i Räddning, när kvinnor kunde vara pre­ cis lika starka och tuffa när de skyddade sina hem. Det var ett löjligt slöseri med resurser. I underjorden där jag hade vuxit upp, använde vi allting – ibland fyra gånger om – och attityden här var helt enkelt korkad.

Jag sneglade på Stalkers lunch. Smeden hade ingen fru, vilket betydde att han alltid fick enkel mat, oftast bröd och kött, ibland en burk bönor. Han såg avundsjukt på när jag öppnade min påse och hittade kallskuret kött, slantad morot och en söt rund kaka.

Det var en bra måltid. Ingen kunde hävda att mor Eke behand­ lade sin envisa, okvinnliga fosterdotter illa. »Vill du ha lite?« Jag bröt itu kakan och gav honom hälften utan att vänta på hans svar.

Det var vår och läsåret var nästan över. Det återstod bara en månad. Jag hade hört talas om att de skötte åkrarna under som­ maren och odlade mat för att ha till vintern. När jag levde under jord hade jag inte kunnat tänka mig att mat kunde gro i jorden i stället för att jagas eller hittas, men det verkade som om en del av de historier Tåligs avlare hade berättat var sanna. Vi hade förstås svamp, men det var inte samma sak – det kändes mindre magiskt.

Till odlingssäsongen behövdes det jägare som vaktade både de växande grödorna och dem som skötte om växterna. Det var bara då patrullering var tillåten, något som jag ifrågasatte. Om jag hade fått bestämma, skulle det ha skötts på ett annat sätt.

Vi skulle ha finkammat området och dödat så många missfoster att de höll sig borta. Jag skulle inte kunna överleva tre månader innanför de här murarna om jag inte fick göra annat än att sticka en nål genom ett tygstycke. »Har du funderat något mera på det jag sa i natt?« frågade han. »Om att sticka härifrån? Inte förrän vi vet vart vi ska. Det är inte någon idé att fly utan någon plan.« Det var inte bara för att vi måste vara förtänksamma, men det 25