9789144119526 by Smakprov Media AB

Professionell

relationskompetens Anne Linder

Originalets titel: Professionel relationskompetence: Stjernestunder i det relationelle univers av Anne Linder © Dafolo A/S, Frederikshavn, 2016

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39617 ISBN 978-91-44-11952-6 Upplaga 1:1 För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2018 © studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Nils-Martin Lundsgård Sakgranskning: Sven Persson Omslagslayout: Carina Blomdell Omslagsbild: Shutterstock.com Printed by Dimograf, Poland 2018

INNEHÅLL

Förord 11 Introduktion 13

Av l e k t or F r a ns Ør st e d A n de r se n, ph . d. Introduktion till den svenska upplagan 19

Av Sv e n Pe r s s on, prof e s s or Författarpresentation 23

Inledning – Det relationella universumet 25

Ett universum i universum 26 Glatt obekymrad eller neurotisk? 30 Dyrbara ögonblick och stjärnstunder 34 Insidan av det professionella relationsarbetet 37 Externalisering av den relationella insidan 39 Goda relationer öppnar upp för livet 41 1 Synlig relationskompetens 45 Pedagogisk relationsprofessionalism 46 Kompetensformer 47 Pedagogisk relationskompetens och omsorgsbegreppet 48 Pedagogisk relationskompetens och lärandebegreppet 49 Kan man lära sig att bli relationskompetent? 50 Synligt lärande och synlig relationskompetens 51 Kunskapsnivåer i relationskompetensen 53 Professionell kunskap om relationskompetens 54 Samspelet och stjärnhimmeln 56 © S T U D E N T L I T T E R AT U R

Innehåll

2 Det kollegiala universumet 59 Att klara av att vistas i komplexa miljöer 60 Pedagogisk komplexitet 61 Behovet av en reflektionskultur 63 Den kollegiala kulturen 64 När trevnaden blir exkluderande 65 Förråing respektive sensitivisering 65 Kampen mot förenklingar och felslut 67 En reflektionskultur där fel välkomnas 69 Det reflexiva universumet 70 Fokus och mål 72 Kollegial skuggning 73 3 Det emotionella universumet 79 Pedagogisk närvaro 80 Emotioner och kommunikation 82 Zonen för intimitet och sensitivitet 83 ”Han gör det bara för att få uppmärksamhet” 84 Självvärde: emotionell vaccinering mot psykologisk skörhet 90 Krav på läraren: Var närvarande, känslig och uthållig 91 Jakten på stjärnstunder i det känslomässiga universumet 92 4 Det meningsskapande och lärande universumet 99 Det fælles tredje 100 Nyfikenhet och lärande 103 Fel och lärande 104 Zoner för lärande 105 Flow och lärande 106 ”Hon orkar inte lära sig något” 109 Självtillit: vaccination mot handlingsförlamning 116 Krav på den professionella: Var uppmärksam och nyfiken 117 Jakten på stjärnstunder i det meningsskapande och lärande universumet 118

Innehåll

5 Det guidande och vägledande universumet 123 Vardagslivets organisation och rutiner 124 Uppfostran eller socialisation? 126 ”Han behöver gränser” 131 Krav på den professionella: Ta ledarskapet och guida barnet – steg för steg 134 Social kompetens: vaccination mot social exkludering 135 Jakten på stjärnstunder i det guidande och vägledande universumet 136 6 Professionellt relationsarbete och barns livsduglighet 139 ”Bra” pedagogiskt relationsarbete 139 De professionellas sensitivitet och barnets självförståelse 143 Robusta själv 144 Livsduglighet – ett själv i balans 146 Krav på den professionella: Var autentisk och engagerad 148 7 Från självvärde till välfärd 151 Det etiska nyckelhålet 152 Lojalitet och reciprok altruism 154 Tro 155 Hopp 157 Kärlek 159 ”Hon är utom pedagogiskt räckhåll” 161 En kultur fylld av tro, hopp och kärlek 162 Från självvärde till välfärd 163 Litteratur 167

Det kollegiala universumet

takt med att världen och psykologin förändras ställs det nya krav på både pedagogiken och det kollegiala samarbetet. De kompetenser man tillägnar sig i dag kan vara föråldrade redan nästa vecka. Därför är det en central kompetens för de professionella att ha de färdigheter som behövs för att navigera i en värld med stor mångsidighet. Det krävs mental robusthet för att klara av att vistas i komplexa miljöer. Något som både ”robustifierar” och trimmar de professionella färdigheterna är reflektion. Ett övergripande mål med boken är att finna, snarare än att uppfinna, de glädjeämnen som den vanliga pedagogiska vardagen gömmer. En av de verkligt stora glädjespridarna är det kollegiala samarbetet. Det ”goda och trevliga” lagarbetet är dock möjligen en varg i fårakläder. Om arbetslagets reflektionsarbete inte tas på allvar eller inte är tillräckligt professionellt kan det få allvarliga konsekvenser. Forskningen dokumenterar (Nielsen, 2012) att det inte lämnas mycket plats till de stora pedagogiska spörsmålen när arbetslagskulturen primärt är rotad i en familjär och trevnadsinriktad kultur. Hur stödjer jag bäst barnens lärande? Hur kan jag bevara och utveckla min yrkesmässiga nyfikenhet? Om man inte skapar utrymme till reflektion över sådana frågor i det kollegiala samarbetet och i stället endast använder samarbetet i arbetslag för att lösa praktiska uppgifter eller få social bekräftelse, riskerar man att skapa en kultur där man inte säger ifrån om osakliga och oseriösa teman. Då kan man lätt hamna på pedagogiskt hal is och kana mot en förråad kultur. Förråing, förenklande och likgiltighet är sensitivitetens största fiende. God kollegial kontakt är inte ett mål i sig själv. Målet är att skapa ett kollegialt universum där det finns plats och utrymme för att reflektera över det pedagogiska arbetet. Detta kräver ett utrymme för reflektion där det finns så mycket tillit mellan deltagarna att de har mod nog att dela med sig © S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Det kollegiala universumet

av det som inte är perfekt, osäkerheten och det ofullständiga, men även – inte minst – där det är ett krav på alla att dela med sig av sina pedagogiska stjärnstunder. Kapitlet avslutas med en modell för återkoppling som kan användas om man har mod nog att låta en kollega ”kika över axeln på en”.

Att klara av att vistas i komplexa miljöer Enligt Ralph Stacey, en av världens ledande tänkare inom ledarskap, är fröet till ett gott samarbete och goda resultat att man klarar av att befinna sig i en komplex miljö, men ”efter hand som vi upplever att världen förändrar sig snabbare och snabbare blir vi alltmer osäkra. Denna osäkerhet skapar en rädsla för det oförutsägbara” (Stacey, 2015, s. 2). ”Att klara av” innebär att man har tillräckligt med inre styrka för att inte tillåta sig själv att tappa fattningen på grund av en våldsam, anstötlig eller upprivande upplevelse. En viss grad av personlig styrka är alltså nödvändig för att kunna hantera komplexiteten. Komplexitet är ett grundvillkor både i livet och i pedagogiken. Enligt Knoop och Lyhne (2008) kan handlingsförlamning och minskat pedagogiskt engagemang hos de professionella undvikas om de har följande: • En upplevelse av utveckling. Om man upplever att saker och ting

förändrar sig i positiv riktning och att ens ansträngningar bär frukt, reduceras eller uteblir upplevelsen av meningslöshet. • En upplevelse av balans. Om man upplever att man själv kan påverka och reglera faktorer i förhållande till när något är för mycket eller för lite, reduceras eller uteblir upplevelsen av meningslöshet. Att skapa mer harmoniska och komplexa pedagogiska miljöer kan verka som ett ouppnåeligt ideal, och få professionella lever tillräckligt länge för att själva få uppleva de långsiktiga resultaten av det pedagogiska arbete som de utfört. Som beskrivs i bokens inledning har evolutionen dock byggt in en preferens för komplexitet i våra nervsystem. Vi upplever glädje och känner oss nöjda när vi pressar våra förmågor i nya riktningar eller när vi kastar oss ut i nya utmaningar och får uppleva framgång. Dessa stjärnstunder kan uppstå var som helst och när som helst men förutsätter att man använder sin 60

2 Det kollegiala universumet

psykiska energi i ett positivt mönster (Csíkszentmihályi, 2008). Stjärnstunden uppstår när det finns balans mellan de utmaningar och färdigheter man har. När utmaningarna och färdigheterna överensstämmer får vi möjlighet att uppleva känslan av kontroll.

Pedagogisk komplexitet I det pedagogiska vardagslivet finns det så många oberäkneliga faktorer som kan påverka arbetet och leda till att vi upplever att situationen är utom kontroll. Det är händelser som vi upplever att vi står maktlösa inför. Kaos lurar hela tiden runt hörnet. Dagens planer måste ges upp för att kollegan är sjuk eller på kurs. Skogsturen får avblåsas på grund av stormvarning. Som tidigare nämnts är sinnets normala grundtillstånd en sorts milt kaos, men om vi lyckas skapa ett nytt mål – ett nytt program för dagen – kan känslan av kaos försvinna och man kan uppleva en intensiv glädje: ”Problem och bekymmer som i vardagen tömmer en på psykisk energi har en tendens att försvinna” (Csíkszentmihályi, 2008, s. 238). När man upplever framgång, om än så kortvarigt som i en stjärnstund, vitaliseras man, blir gladare och kan uppbåda större mental styrka. Pedagogiken måste hela tiden kunna anpassas till komplexa omständigheter. Att kunna navigera genom oförutsedda problemställningar kräver överblick och en förmåga att kunna improvisera. I komplexitetens namn måste vi kunna ha en dubbel blick. Å ena sidan ska vi kunna hålla blicken på vårt mål. Å andra sidan måste vi kunna klara av att tappa sikten på målet för ett ögonblick för att i stället titta på processen, som kanske inte rör sig linjärt och stringent framåt. Men vilka möjligheter har vi i det kollegiala rummet för att bidra till att vi kan trivas med komplexiteten och därigenom reducera entropin i vår omgivning? Inspirerat av Csíkszentmihályi (2008, s. 307) har vi inte bara ett val, utan många. Han rekommenderar att vi gör följande:

2 Det kollegiala universumet

■■ Njuter av det pedagogiska yrket. Det finns ingen mening med att verka

inom det pedagogiska fältet om man inte värdesätter den typ av uppgifter som ingår. Det är svårt att ha förtroende för en person som sjuder av elände. Som kollega kan hen vara exemplarisk, men entropin (svartsynen) i hens medvetande är farlig, då den kan påverka alla relationer negativt. ■■ Söker komplexiteten och är nyfikna. Det handlar om att visa intresse

för nya utmaningar och på så vis vara en förebild för nya kollegor och för barngruppen. Vitaliteten innebär att man vill något med världen, att man inte är likgiltig och självupptagen. ■■ Uppträder klokt och ser saker i ett större perspektiv. Det är viktigt att

man kan se förbi saker och tings framtoning vid en första anblick och förstå de aktuella situationerna i ett stort perspektiv. Det innebär också att man utvecklar sin inre disciplin och sociala ansvarskänsla. ■■ Har fokus på framtiden. En person som använder all sin psykiska

energi på att grubbla över gammal förtret och nutida problem och visar mycket lite intresse för framtiden får svårt att bidra till den uppväxande generationen. ■■ Använder oss själva för att förbättra den stora gemenskapen. Personer

som är villiga att ta sig an andra människors välmående, lärande och utveckling är på många sätt enastående i det att de med sin medvetenhet får positivt inflytande på den stora gemenskapen.

Som nämns i bokens inledning poängterar Csíkszentmihályi (2008) att vi har ett val mellan å ena sidan framgång och harmoni, å andra sidan primitivt och kortsiktigt beteende som kanske kan leda till kaos och förstörelse av vår gemensamma framtid. Komplexitetshantering kräver av den enskilda professionella att hen på det hela taget är inställd på att njuta av det pedagogiska arbetet, att hen är nyfiken och intresserad av andra människors välmående, lärande och utveckling och att hen personligen och yrkesmässigt är så robust att hen klarar av att befinna sig vid kaosets rand, men utan att tappa sin överblick. Detta kräver förutom kunskap, mod och tillit att man har en upplevelse av att utvecklas och vara i balans, och inte minst kräver det tillgång till resursfokuserad, kollegial feedback. 62

2 Det kollegiala universumet

Behovet av en reflektionskultur Hur håller man kvar sin glädje för det pedagogiska arbetet och bevarar sitt engagemang i världen omkring sig utan att tappa modet på vägen? Emellanåt kommer man att uppleva att det pedagogiska livet är problematiskt. Det är en del av komplexiteten att man tappar modet på vägen. I sådana situationer kan det vara en farlig fallgrop att man blir reduktionistisk i sin pedagogiska förståelse. En reduktionistisk strategi är att tänka att det finns enkla lösningar på komplexa problemställningar. En reduktionistisk förklaring till ett barns sociala svårigheter skulle till exempel kunna vara att hävda att svårigheterna beror på att barnet blir bortskämt därhemma. Den här typen av förklaringar är varken sakliga eller yrkesmässiga, utan snarare ett uttryck för att den professionella har problem att hantera en nyanserad och komplex förståelse av den pedagogiska utmaningen. Bara att ge sig själv tid att reflektera över sina egna uttalanden kan öppna upp för nya förståelser och nya lösningar. I en hektisk vardag kan man bli blind för sina egna framgångar och misstag och det kan vara befriande att ta en paus och reflektera över varför man hanterar situationer på det sätt man gör. Reflektionen är det första steget mot att få kontroll över sin psykiska energi. Känner man till och funderar över sitt eget beteende och därmed blir medveten om de valmöjligheter man har, blir det möjligt för en att ändra sitt beteende. Genom reflektionen kan vi få syn på det ömsesidiga beroende som finns mellan våra tankar och handlingar och den inbördes koppling som finns mellan de handlingar som stödjer det pedagogiska arbetet. Det finns emellertid en – felaktig – tendens att anta att reflektionskompetensen generellt finns hos alla eller de flesta professionella (Kjær, 2012). Reflektionsbegreppet har blivit ett professionsideal för de pedagogiska professionerna och därför en central identitetsbärande markör, men som Kjær (2012) framhåller har man inte gjort någon empirisk forskning i ett danskt pedagogiskt sammanhang om vad praktiker som är reflekterande kan och gör. Det är ingen lätt sak att beskriva hur man arbetar fram en reflekterande kultur. Idealet är att det reflekterande rummet bidrar till att skapa robusta sociala relationer så att de professionella kan dela sina känslor, handlingar och erfarenheter med varandra och därmed skapa möjligheter för att utveckla såväl yrkesmässigheten som den kollegiala gemenskapen. Det är i

2 Det kollegiala universumet

reflektionens domän som vi hämtar ny kunskap och nya insikter som kan hjälpa oss att bemästra komplexiteten. Men som nedanstående kommer att belysa har vi ännu inte nått ända fram överallt när det gäller att skapa en samarbetskultur som stödjer reflektionen.

Den kollegiala kulturen Nielsen (2012) hävdar att den största bromsklossen för den pedagogiska utvecklingen är påverkan från arbetslagets olika typer av kulturell logik och dynamik. Det är egentligen en allvarlig anklagelse, men hennes forskning dokumenterar att samarbetet i arbetslag bygger på: • En funktionalitetslogik som gör det självklart att handlingar och

sociala relationer primärt riktas in mot undervisningens organisatoriska, praktiska och disciplinära förhållanden. Denna logik bygger i sin tur på: • Idealet om en familjär kultur som gör det självklart att prioritera en trevlig och familjeliknande samvaro. Det är enligt Nielsen (2012) svårt att hitta utrymme och tid för andra typer av samarbete, där man kollektivt ifrågasätter sina egna åsikter, sina över tygelser, sina rutiner och sin undervisningspraxis samt är nyfiken vad beträffar att undersöka nya infallsvinklar på elevernas lärande. Detta är problematiskt då just dessa typer av samarbete gynnar lärarnas inbördes reflektion och skulle kunna bidra till att de kan hantera komplexiteten och får en ökad insikt om hur betydelsefulla de är för elevernas lärande. Som nämns i bokens inledning kan ändringar i de professionellas personliga övertygelser påverka hela lärmiljön. Sett utifrån en systemisk förståelse kan en förändring på en plats i systemet leda till en förändring i resten av systemet. Dessvärre, vilket Nielsen också påpekar, innebär det också att det endast långsamt blir en förändring i förståelsen av lärandet när förändringarna i teamets arbete går trögt och är svåra.

2 Det kollegiala universumet

När trevnaden blir exkluderande Även om samarbetet i arbetslag kan skapa goda förutsättningar för lärarnas och elevernas lärande innebär den dominerande funktionalitetslogiken att arbetslaget använder större delen av tiden till administrativa uppgifter som planering, deadlines och andra organisatoriska funktioner. När den här logiken samtidigt är rotad i en familjär kultur som bygger på att man ska ha det trevligt tillsammans får det stora konsekvenser för den pedagogiska utvecklingen. En avsaknad av pedagogisk utveckling kan ha stor inverkan på det enskilda barnets välmående, lärande och utveckling, vilket gör att vi måste ta detta på största allvar. Nielsen lyfter samtidigt fram det nedslående faktum att den familjära kulturen och funktionalitetslogiken är så starka att det inte är möjligt att utan vidare ”baserat på en enskild lärares inställning eller en mindre grupps intentioner etablera en inriktning mot ett nytt eller mindre dominerande tema i teamets praxis” (Nielsen, 2012, s. 258). Förändringen är emellertid nödvändig eftersom ”man kan iaktta att det uppstår en dynamisk stabilitet som upprepade gånger exkluderar handlingar relaterade till temat elevernas lärande, medan undervisningens funktionalitet löpande rekonstrueras som det mest dominerande temat” (Nielsen, 2012, s. 257). Översatt till praktiken innebär detta att även när en (modig) medlem i arbetslaget försöker att ändra arbetslagets fokus på planering och trevnad mot mer reflekterande och undersökande processer kommer själva kulturen att lägga krokben för förändringen. ”Vi ska ju försöka hinna planera sommarfesten. Nu får du inte förstöra den goda stämningen genom att vara så kritisk.” Konsekvensen av denna avsaknad av professionalism blir tidsspillan och slösade resurser, vilket leder till en sämre och i värsta fall exkluderande pedagogisk praxis.

Förråing respektive sensitivisering I sin bok Når gode mennesker handler ondt skruvar psykologen Dorte Birkemose (2015) upp oron en aning när hon förhåller sig till begreppet ”förråing”. Birkemose hävdar att det inte finns några onda människor, utan bara onda handlingar. Eftersom människan är en social varelse och livet är komplicerat händer det att vi gör andra människor illa. Det kan © S T U D E N T L I T T E R AT U R

2 Det kollegiala universumet

hända när vi upplever vanmakt i en jobbsituation, och vi kan då och då övertyga oss själva och andra om att det var den andras ”fel” att vi var tvungna att agera så som vi gjorde. Vi kan utföra onda handlingar när vi tar mest hänsyn till oss själva, men – inte minst – kan vi komma att handla på ett ont sätt när vi inte får reflektera över vår egen praxis. Ondska och förråing har blivit tabu inom pedagogiken, men det är nödvändigt att tala om de onda handlingar som vi medvetet eller omedvetet utför när vi umgås med andra människor. Annars kommer vi att upprepa dessa handlingar i all oändlighet. Många skulle hävda att just deras skola eller deras institution inte är drabbad av kränkningar och ondskefulla handlingar, men Birkemose påpekar att ”när en människa blir avvisad, stängs ute från gemenskapen, skälls ut eller ignoreras är det inte svårt att se att det gör ont” (Birkemose, 2015, s. 21). Som beskrivs i bokens inledning har vi alla en – ofta omedveten – zon för intimitet omkring oss som är antingen exkluderande eller inkluderande. Personer som står oss nära befinner sig inuti denna zon och våra relationer till dessa människor är präglade av närhet och intimitet. I den här zonen är det lätt att visa medkänsla eller empatisk identifikation med andra. Sensitiviseringen uppstår spontant och kräver inga större ansträngningar. Människor som står utanför zonen för intimitet kan vi däremot vara ”råa” mot, för att använda ett av Birkemoses begrepp. Förråingen har kanske blivit så accepterad i det kollegiala rummet att vi inte ens märker att uttalan den som ”Han gör det bara för att få uppmärksamhet” eller ”Hon är så bortskämd att jag inte kan ta hennes gråt på allvar” är tydliga tecken på en kultur som har en låg grad av empatisk identifikation. Detta innebär att vi i betydligt lägre grad och långt mindre spontant reagerar på barnens glädje och sorg. Om man inte skapar utrymme för reflektion och endast använder lag arbetet för att lösa praktiska uppgifter eller få social bekräftelse riskerar man att skapa en kultur där man inte säger ifrån om osakliga eller oseriösa teman. Likgiltighet och förenklingar är sensitivitetens största fiende.

2 Det kollegiala universumet

Kampen mot förenklingar och felslut Vi har ingen chans att inrymma ens en bråkdel av arbetsplatsens komplexitet i våra hjärnor, vare sig på medveten eller på omedveten nivå. Därför arbetar våra hjärnor konstant med att förenkla den information vi mottar. Hjärnan förenklar till exempel det som sägs. Det vi hör är därför inte alltid det som sagts. Vi förenklar vem vi själva är, vad vi kan och vad vi upplever, men vi förenklar också andra människors historier, deras åsikter och så vidare. Vi förenklar allting i våra mentala försök att hantera komplexiteten. Lyckligtvis är vi bra på det. Så även om komplexiteten är enorm gör vår mentala förenklingsstrategi det möjligt att bemästra många aspekter av verkligheten, även om vi ofta måste förlita oss på förenklade förståelser, hemgjorda teorier och tumregler (Trillingsgaard, 2015). Även om vi är bra på det kan vi lätt hamna i svårigheter, vilket hänger ihop med att våra förenklingsstrategier är olika. Det sätt du förenklar på skiljer sig från det sätt din kollega förenklar på. Våra minnen skiljer sig åt eftersom vi upplever och kommer ihåg olika saker. Du minns kanske från det senaste mötet i arbetslaget att en kollega gav dig beröm för ditt arbete, medan din kollega kanske bara kommer ihåg punkt två på dagordningen, eftersom hen skulle förbereda sig särskilt för den här punkten. Vi förenklar på olika sätt eftersom vi tillskriver olika saker betydelse. Detta leder till att vi gör saker på olika sätt även om vi har samma information och de bästa avsikterna, till exempel att samarbetet ska ha fokus på initiativ som stödjer inkludering. Enligt Trillingsgaard (2015, s. 90) förenklar vi också varandra: ”så därför antar jag att du tänker och förenklar precis som jag gör. Därför kan jag lätt uppleva att ditt sätt att angripa en situation utgår från att du är inkompetent eller illojal, vilket lätt kan skada vår tillit och relation framöver.” Konsekvensen kan bli allvarlig för arbetslagets samarbete eftersom ”meningsskiljaktigheter kring en uppgift på tre sekunder kan bli personliga konflikter på grund av de felslut som våra hjärnor gör åt oss” (Trillingsgaard, 2015, s. 92). Felsluten är problematiska eftersom de kan leda till personlig misstro, aggressiv polarisering och öppna för personliga och känslomässiga angrepp. Därifrån är det inte långt till nedvärdering och exkludering.

2 Det kollegiala universumet

Felslut 1: falsk konsensus

De flesta andra förnuftiga människor tycker precis som jag. Vi är benägna att anta att de vi liknar och jämför oss själva med tänker på samma sätt som vi och uppfattar situationen precis så som vi gör. De flesta i ett arbetslag kan tro att de är helt överens om vad den viktigaste faktorn i relationsarbetet är. Men om alla i arbetslaget skulle skriva en lista med de tre viktigaste faktorerna skulle det troligtvis inte bli identiska listor. Felslut 2: naiv realism

Det jag vet kommer från kunskap om realiteterna, och om andra förhöll sig till realiteterna skulle de nå fram till samma resultat. Vi är övertygade om att vår egen insikt och kunskap är den äkta sanningen om världens tillstånd och att den är baserad på vår egen grundliga analys och våra egna otvetydiga bearbetningar. Denna uppfattning bygger på antagandet att världen styrs av enkla underliggande koder som man felaktigt tror att man som enskild kan identifiera. En person som blir offer för detta felslut påbörjar ofta sina meningar med ”Vad det handlar om är att …”. Felslut 3: grundläggande attributionsfel1

När andra begår fel beror det på deras personlighetsdrag. Vi är benägna att anta att andra gör fel på grund av att de är slarviga och obegåvade och att det i grund och botten är deras eget fel. Våra egna misslyckanden har vi däremot en tendens att se som något som uppstått på grund av särskilt svåra omständigheter. 1

Alla medlemmar i teamet påverkas av dessa felslut och kan därför lätt nå fram till slutsatsen att de andra medlemmarna i arbetslaget/övrig personal/ ledningen/kommunen inte tillhör gruppen förnuftiga människor (eftersom de ser annorlunda på saker och ting). Eftersom de inte förstår ”vad saker och ting handlar om” måste de vara obegåvade, inkompetenta eller ha en dold agenda. Att beskylla varandra för att vara oprofessionella är också typiskt.

1 Attribution är ”tillskrivande något att vara orsak till viss händelse, förändring, upplevelse osv., så att man därigenom känner att man får en förklaring” (Psykologiguiden).

2 Det kollegiala universumet

Jag tar mig rätten att hävda att förhållandet mellan felslut och Thomas Nordahls ”tyckanden” rentav är proportionerligt. Många felslut är ofta synonymt med många tyckanden, och omvänt är många tyckanden just proportionerligt med många felslut. Kampen mot felslut är en oändlig historia. I värsta fall kan konflikter uppstå där man kämpar för att hålla fast vid sitt eget perspektiv och bevara definitionsmakten. Därför är det viktigt att vara medveten om att ens egen uppfattning av verkligheten inte nödvändigtvis är densamma som motpartens. För detta ändamål är det nödvändigt att skapa eller upprätthålla en reflekterande kultur, där det är tillåtet att ifrågasätta varandras antaganden och felslut. Exempel på antaganden som behöver ifrågasättas skulle kunna vara just de fyra seglivade antagandena som jag nämnde i bokens inledning. Utifrån Trillingsgaards sätt att se kan vi börja utmana dessa antaganden genom att börja med att kategorisera dem som felslut. • • • •

”Han gör det bara för att få uppmärksamhet” – ifrågasätts i kapitel 3 ”Hon orkar inte lära sig något” – ifrågasätts i kapitel 4 ”Han behöver gränser” – ifrågasätts i kapitel 5 ”Hon är utom pedagogiskt räckhåll” – ifrågasätts i kapitel 7

En reflektionskultur där fel välkomnas Som tidigare nämnts kan världen endast förändras om arbetslagen kan anpassa samarbetet till komplexa sammanhang och har förmågan att kunna improvisera när de stöter på oförutsedda problem. Detta kräver en samarbetskultur där man har gjort upp med den förhärskande funktionalitetslogiken och den familjära kulturen och formen för samvaro. Detta kräver på lång sikt en ny samarbetskultur där både målen för uppdraget och målet med de goda relationerna är synliga. Inspirerat av Hatties tankar om synligt lärande (Hattie, 2012) blir det i förhållande till relationsarbetet ett krav att: • Arbetslaget skapar ett samarbetsforum där fel välkomnas. Goda

relationer är inte ett mål i sig själva, utan de ska skapa ett tryggt relationellt rum, så att deltagarna i arbetslaget vågar experimentera med och prova ett brett spektrum av pedagogiska initiativ.

2 Det kollegiala universumet

• Tydliga mål ska vara centralt i det kollegiala samarbetet. Samtidigt

ska målen och initiativen vara dynamiska, så att de kan revideras, och det ska gå att sätta nya mål löpande. • Det ges löpande återkoppling på och utvärdering av den enskildas relationskompetens. Återkopplingen och utvärderingen ska säkerställa att de relationella förhållandena anpassas, så att man hela tiden är uppmärksam på om och hur barnen har nytta av samspelet.

Det effektiva kollegiala samarbetet skapar ett universum av tillit och ett gemensamt utvecklingsstödjande, dynamiskt mindset, där man vågar utmana varandras felslut. I det här universumet får antaganden som till exempel ”Han vill inte lära sig något” inte stå oemotsagda.

Det reflexiva universumet Pedagogiska situationer präglas ofta av svårigheter, överträdelser, störningsmoment och konflikter som pressar de professionella till att komma med snabba lösningar. Pedagogisk yrkesmässighet handlar bland annat om att se till att man har tillräckligt mycket tid och energi för att reflektera över och sätta ord på den pedagogiska komplexiteten. Det reflexiva universumet består av begrepp, metoder och verktyg som kan hjälpa arbetslaget att hitta rätt i den pedagogiska komplexiteten. Genom att reflektera kan vi få en tydligare bild av det inbördes beroende som finns mellan våra tankar och handlingar, liksom det samband som finns mellan teori och praktik. Det är när vi reflekterar som vi kan lära oss hur vi kan skapa mening och sammanhang. Den tyska didaktikern Hilbert Meyer (2012) skiljer mellan tre typer av reflektionsnivåer i förhållande till praktiken:

Anne Linder är pedagog, psykolog, utvecklingskonsulent och författare. Hon har genom åren publicerat en mängd artiklar och böcker inom området pedagogisk relationskompetens, bland annat Glädjens pedagogik utgiven av Studentlitteratur.

Professionell relationskompetens De flesta är eniga om att relationskompetens är centralt i det pedagogiska arbetet och att denna kompetens är betydelsefull för barns trivsel och lärande. Men vad är egentligen relationskompetens? Författaren belyser olika perspektiv på samspelets möjligheter respektive begränsningar samt hur de professionella kan anpassa sitt beteende för att stödja elevernas utveckling och lärande. Boken vänder sig till blivande och verksamma lärare och andra som är intresserade av utvecklingsstödjande relationer, eller som författaren själv uttrycker det: ”Egentligen vore det precisare att säga att jag har skrivit den här boken för barnen, då det är min förhoppning att de professionella ska komma att använda boken för att bättre förstå sin egen betydelse för barnens trivsel, lärande och utveckling.”

Art.nr 39617 ISBN 978-91-44-11952-6

studentlitteratur.se

9 789144 119526