9789127130722

Vi befinner oss i sent sextiotal och i början av sjuttiotalet – det är den sexuella frigjordhetens tid. Julia Andersson är en ung, engagerad textilkonstnär och har redan hunnit utmana många fördomar om hur en kvinna ska vara.

Hon lever tillsammans med den betydligt äldre Rune i ett förhållande som omvärlden ser på med intresse och avund – här är paret som ger varandra frihet och som pratar sig igenom alla vardagens problem ...

Julia älskar sitt konstnärskap och hon älskar Rune, men hon har också en längtan efter något annat. Av en slump träffar hon Hubert Meyer, karismatisk, förmögen och inflytelserik. En underlig kärlekshistoria tar sin början.

Julia vill ha Hubert Meyer, men samtidigt fylls hon av ångest inför deras korta möten. Hon resonerar om sin längtan med Rune, och deras relation sätts på prov – men framför allt för hon en diskussion hon med sig själv.

åsa moberg

”Den blev aldrig refuserad av något förlag, så långt kom den aldrig. Karl Vennberg var den ende som fick läsa den när den var klar.

Han var övertygad om att den skulle bli antagen. … Medan jag skrev kände jag mig som buren av en flödande tidsanda, fast bokens kvalitet enligt Karl låg i att den gick emot tidsandan: dess huvudperson levde i ett monogamt förhållande …

En tänkt läsare hade jag också: mig själv om hundra år …”

”Hon smakade på ordet. Åtrå. Ett konstigt ord. Väldigt likt otro. Påfallande likt. Åtrå. Otro. Var det samma ord egentligen? Var åtrå en beteckning på de starka lustkänslor som infinner sig vid tanken på förbjudna eller annars omöjliga sexuella upplevelser? Hon lekte med orden.

Känna otro. Vara åtrågen. Vara otrågen …”

Kärleken i Julia Anderssons liv

Kärleken i Julia Anderssons liv är Åsa Mobergs första roman. Den skrevs redan –, och ges nu ut för första gången. Historien är självbiografisk och Åsa Moberg har beskrivit romanens tillkomsthistoria i Simone och jag ().

åsa moberg Kärleken i Julia Anderssons liv

Åsa Moberg (f. ) är journalist, författare, översättare och välkänd debattör. Hon har utgivit en lång rad böcker inom flera områden, bland annat de mycket uppmärksammade Adams bok (tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos, ), Vara anhörig () och Hon var ingen Florence Nightingale ().

ISBN 978-91-27-13072-2

9 789127 130722

N&K_MOBERG-KARLEKEN_I_JULIA_ANDERSSONS_LIV.indd 1

:  /   :   : © - 

2010-11-17 13.38

104102 Julia Andersson ORI.indd 4

10-11-22 10.39.36

1.

Julia låg i badkaret. Vattnet rann inte så fort. Sakta steg det och smög sig runt hennes kropp. Det var ett mycket stort gammaldags badkar. ”Ska ni ha det att vattna korna med?” hade Rulle på Ved & Koks undrat när de köpte det. ”Så där stora badkar har ingen männi­ska att bada i längre.”

Badkaret var alltid iskallt, hur man än ställde termostaten till elementet i badrummet. Julia rös varje gång hon la sig på den kalla emaljen. Men hon la sig ändå alltid i badkaret innan hon fyllde på vatten. Det var så härligt att känna hur det varma vattnet steg över kroppen.

Julia kunde ligga raklång på badkarets botten. Där låg hon blickstilla så länge hon kunde och såg vattnet stiga. Hon kände värmen komma på sidorna, men under kroppen var det fortfarande kallt en stund. Om hon låg helt avslappnad steg vattnet aldrig över hennes ben. Vattnet lyfte hennes ben i stället. Om de skulle ligga kvar på botten måste hon anstränga sig.

Efter en stund måste hon lyfta huvudet lite grann.

Hon såg hur vattnet steg runt kroppen. Vattenytan var inte rak, närmast huden böjde den sig neråt. Ytspänningen, tänkte hon och mindes en reklamfilm som hon sett för länge sedan. Om man häller diskmedel i vattnet slätas den böjda kanten ut.

5

104102 Julia Andersson ORI.indd 5

10-11-22 10.39.36

Nu var nästan hela Julias kropp täckt av vatten. Det var bara en bit av magen som låg kvar i den kyliga luften, och så axlarna och brösten. Hon drog in magen och sänkte försiktigt axlarna i vattnet. Då omslöt vattnet sakta hennes bröst från alla sidor, tills bara bröstvårtorna syntes. Hon såg bara sina egna bröstvårtor och några svarta hårstrån mitt emellan, längre ner på vattenytan. Hon tyckte om sin kropp i det perspek­ tivet, som tre mörka öar i badkarets varma vatten.

Hon öppnade benen och kände det varma vattnet mot skötets känsliga hud. Det kändes varmare där än på andra delar av kroppen. Hon hade mens, eller hade haft, trodde hon. En röd strimma lösgjorde sig i badvattnet. Det gjorde henne inget, men hon tog ändå upp blodstrimman i handen och spolade av den i hand­ fatet, om någon skulle komma. Det var en skräck som satt i sedan hon först fick mens. Då hade det känts som det skulle varit världens skam om någon i familjen hade fått se de röda strimmorna. Mensblod löstes inte upp i vattnet, det var kvar som röda trådar tills man tog bort det.

Att bada var något märkvärdigt i Julias liv. Hon hade inte haft badkar sedan hon flyttade hemifrån för elva år sedan. Först hade hon flyttat till Runes lilla hus på Söder och där hade man en vidunderlig utsikt över Stadsgårdskajen mot Skeppsholmen och Skeppsbron och båtarna på vattnet. Men inomhus fanns det varken el eller vatten från början. El hade de fått efter ett halvår, men vatten fick man alltid hämta i pumpen på 6

104102 Julia Andersson ORI.indd 6

10-11-22 10.39.36

andra sidan grannens tomt. Bada fick man göra hos kompisar eller hos mamma eller pappa. Det hade gått bra, men det var lyxigt att kunna lägga sig hel och hållen i varmt vatten bara för att man frös.

Det kändes som att lägga sig i solen om sommaren.

Julia tyckte inte om värme egentligen, hon mådde alltid illa när det blev över tjugo grader i skuggan. Men när det var lagom varmt var det något skönt med värmen. Något sexigt.

När hon solade sig och när hon badade i badkar fick hon alltid samma känsla. Hon öppnade försiktigt sina ben, kände värmen, blundade och tänkte på alla som hon skulle vilja ligga med någon gång. Det var många.

Julia tänkte sig aldrig att ligga med någon som hon inte älskade. När hon var liten hade hon läst Jungfru­ tro och dubbelmoral, en häftigt debatterad bok där det stod mycket om kärlek för vänskaps skull. Under alla sina tonår hade Julia grubblat över ett exempel på ett sådant samlag för vänskaps skull som redovisades i boken.

Det var en kvinna och en man som älskade med varandra häftigt och lyckat en veckända på ett hotell i Tyskland. Hon kom visst dit per tåg och han per motorcykel. De talade olika språk och hade för övrigt kanske inte heller så mycket att säga varandra. Men deras samlag beskrevs som det perfekta samlaget.

I alla fall mindes Julia det så, femton år senare. Antagligen mindes hon fel. Så mycket jobb som det ändå 7

104102 Julia Andersson ORI.indd 7

10-11-22 10.39.36

innebär att skapa en sexuell kontakt. Och att sedan bara skiljas från varandra, efter en natt? Stå där med alla känslor och alla insikter om hur man skulle kunna göra det skönare. Hur det skulle kunna vara om man hade tid på sig.

Samlag för vänskaps skull, det förstod hon sig inte på. Inte heller drömmen om det perfekta engångssamlaget. Första gången måste nästan bli lite konstig. Det skulle väl kännas trist att inte kunna se fram emot fler, under mer avspända förhållanden?

Däremot trodde Julia bestämt på en annan romantisk myt. Kärlek vid första ögonkastet. Eller kärlek vid förs­ ta ordet.

Hon brydde sig inte mycket om hur folk såg ut. I tonåren drömde hon alla sina killar smala och blonda, med fint utmejslade ansiktsdrag. Som Gösta Ekman, som hon regelbundet dyrkade på Stockholms stadsteater. De som hon senare verkligen hade känt kärlek för hade sett ut precis hur som helst. Mörka, skäggiga, långt hår, kort hår, gamla, unga. Till och med tjocka.

När hon var femton hade hon varit bergfast övertygad om att hon aldrig skulle kunna älska en man som var tjock.

När hon var fjorton (och just skulle fylla femton) låg hon med en kille första gången. Han var vansinnigt tjusig att titta på på badstranden, för han var så mager så det blev knappt en rynka på hans bruna mage ens när han satt framåtlutad. Det var nog mycket därför hon kommit att välja ut just honom.

8

104102 Julia Andersson ORI.indd 8

10-11-22 10.39.36

När hon var arton träffade hon Rune, två huvuden längre än hon och dessutom med stor mage. Hon hade läst i tjejtidningarna att det var lämpligt att mannen var något längre än kvinnan, men så mycket längre hade man nog inte menat. Och framför allt inte tjocka­ re. Inte skulle han heta Rune heller, det lät präktigt och tog emot i munnen.

Rune var dessutom trettiofem år, nästan dubbelt så gammal som hon. Allt var fel. Mannen skulle vara äldre, men inte så mycket äldre.

De hade träffats en sommarmorgon på tehuset under almarna i Kungsträdgården. Han var författare, sa han.

Han höll på att skriva en bok om Kungsträdgården och så skulle han göra intervjuer med olika männi­skor.

Julia satt i Kungsträdgården denna morgon därför att hon hade varit hos tandläkaren klockan åtta. Först blev hon intervjuad i två timmar, sedan blev hon fotograferad också, för det skulle vara bilder med i boken.

Sedan åt de lunch mellan klockan ett och halv fyra. På re­stau­rangen väckte de ett visst uppseende, eftersom de skrattade så. Julia hade aldrig upplevt en så rolig dag.

Efteråt kom hon inte ihåg vad de hade talat om.

Men hon visste att hon skulle vilja leva med Rune hela sitt liv. Det sa hon inte till någon. Det hade bara låtit larvigt.

Detta hade varit en dag i juni, i början av hennes sista riktiga sommarlov. Julia hade slutat skolan mitt i gymnasiet och gått en vävkurs i stället. Hon hade sökt till 9

104102 Julia Andersson ORI.indd 9

10-11-22 10.39.36

Konstfacks textillinje och kommit in där. Hon skulle bli textilkonstnärinna. Hon skulle resa till Frankrike på sommaren och lära sig franska, det tyckte hennes föräldrar var viktigt. Hon hade gärna velat resa själv också. Men när hon slutligen skulle resa höll hon på att dö av hemlängtan redan på Stockholms central.

Hon hade träffat Rune tre gånger, hon hade varit hemma hos honom i det lilla huset. De hade legat bredvid varandra i hans säng, men de hade inte legat med varandra. Hela den långa tågresan ägnade hon åt att skriva brev till honom.

Sedan träffade hon en fransk målare som hon tyckte mycket om, och lät sig förföras. Hon hade dåligt samvete och sa alltid till honom när de låg med varandra att hon inte älskade honom. Det bekymrade honom inte. Hon tyckte mest att det gjorde ont när de låg med varandra, men han tyckte mycket om det. Hon kände också så här: Om jag nu ska leva med Rune resten av mitt liv vill jag ha legat med någon annan före det.

Julia trodde att man för att vara normal skulle ha legat med några fler än hon hade. Tio kanske var för mycket, då kanske man var omoralisk och fick dåligt rykte. Men tre, det måste vara för lite. Rune skulle aldrig få veta det. Han kände ju ingen i det där franska konstnärsgänget.

När hon kom hem åkte hon direkt till Runes lilla hus. Det var ingen hemma, så hon satte sig på trappan och väntade. Hon läste i ljuset från hans utomhuslykta.

Han hade varit på bio och kom hem strax efter elva.

De kramade varandra. De gick in och la sig i sängen.

10

104102 Julia Andersson ORI.indd 10

10-11-22 10.39.36

”Du har kommit så långt ifrån mig den här tiden”, sa han. ”Har du legat med nån annan?” ”Nej”, sa Julia och vände bort sitt ansikte fast det var beckmörkt i rummet. ”Jo, det har du”, sa Rune. ”Jag vet det. Du behöver inte ljuga. Vem?” Hon försökte ljuga en liten stund till, sedan började hon gråta. ”Gråt du”, sa han. ”Jag är också ledsen. Det första brev som du skrev på tågresan var så underbart, jag har aldrig fått ett så fantastiskt brev, jag försökte skriva ett svar med samma värme. Sen kom ditt nästa brev. Då visste jag att det redan hade hänt. All värme var borta.

I det första brevet var du så nära. Nu var all närheten borta. Jag försökte svara lika kyligt.” ”Det märkte jag inte”, sa Julia. ”Nej, du har mycket kvar att lära dig.” ”Men jag har väl inte varit otrogen mot dig? Vi hade ju aldrig legat med varandra? Vi har fortfarande aldrig legat med varandra.”

Julia skulle försöka förklara. Det lyckades inget vidare.

Det tog lång tid att komma över det avstånd hon hade byggt upp mellan dem. Men de försökte. Julia hade fortfarande mest ont när de låg med varandra och orgasm fick hon aldrig. Hon visste inte ens hur det skulle kännas, men hon saknade det väldigt mycket. Hon trodde hon var onormal. Ett hopplöst fall. Men just då kom det böcker av Inge och Sten där man kunde 11

104102 Julia Andersson ORI.indd 11

10-11-22 10.39.36

läsa att det är helt normalt att kvinnor har svårt att få orgasm. Rune hade ett oändligt tålamod och tröstade henne när saknaden efter denna märkvärdiga, okända upplevelse blev för stor. ”Det kan ta lång tid”, sa han. ”Det kan ta flera år. Sen känner du det bara, helt plötsligt, nån gång när du mår bra och inte spänner dig så mycket och tänker efter hela tiden om det ska komma eller inte.”

Han hade haft rätt förstås. Det tog tre år. Sedan bara kom det en dag. Då visste hon genast att det var det: hon blev överväldigad och började storgråta.

Julia hade svårt att förstå det mesta som skrevs och talades om kärlek och sex. Ingenting stämde med det som hon upplevde. Särskilt inte alla tjusiga berättelser om hur uppiggande det är för samlevnaden med sexuella kontakter utanför äktenskapet.

Julia och Rune var inte gifta. Ingen av dem hade velat det. Hon var bestämd på den punkten, hon ville inte bli ett bihang till en man. Hon ville ha sitt eget efternamn hela livet. Hon hette Andersson och det ville hon fortsätta heta. Hon visste inte hur hon skulle ha gjort om Rune absolut velat att de skulle gifta sig. Kanske hade hon gift sig då, i alla fall. För hon älskade honom så. En sådan formalitet hade inte fått förstöra deras förhållande. Man får inte vara för noga med formerna.

Julia och Rune var ogifta med varandra. De levde sitt liv oberoende av den formella detaljen. Men Rune hade varit tydlig nog på en punkt från början. Hon hade inte förstått varför. Man skulle vara trogen.

12

104102 Julia Andersson ORI.indd 12

10-11-22 10.39.36

Det var inte så att hon älskade Rune mindre för att hon senare träffat många som hon också trodde att hon skulle vilja ligga med många, många gånger och leva med i många, många år. Hon trodde numera att hennes kärlek räckte till för ett obegränsat antal personer, även för kvinnor, fast de sexuella drömmarna då blev avsevärt mer hämmade.

Julia led inte heller längre av att gå omkring och bära på all denna kärlek. Hon kände den inte som olycklig kärlek. Det var skönt att känna den. Det var också, tyckte hon numera, skönt att inte behöva ligga med alla dessa älskansvärda personer.

För att inte verka alltför onormal lät Julia gärna sina kamrater tro att hon visst hade andra män vid sidan av Rune. Hon lät dem tro att det var enbart av diskretion som hon undvek att gå närmare in i detalj.

Det kunde i efterhand te sig obegripligt även för henne att hon aldrig allvarligt funderade på om inte de andra också låtsades. Med sitt förstånd hade hon för länge sedan fattat att det var så, det måste ju vara så. Men med sin känsla var hon ändå helt övertygad om att det verkligen fanns någon sorts sexuellt himmelrike, dit man framför allt nådde genom att ligga så få gånger som möjligt med så många personer som möjligt. Antalet personer framstod som avgörande.

I sitt verkliga liv märkte hon att antalet samlag med en och samma person också ledde till en påtaglig utveckling. När hon först träffade Rune hade hon aldrig varit tillsammans med någon kille mer än fyra måna13

104102 Julia Andersson ORI.indd 13

10-11-22 10.39.36

der. Efter fyra år märkte hon till sin förvåning att det bara blev skönare och skönare att ligga med Rune.

Hon hisnade vid tanken på hur det skulle kunna kännas efter fyrtio år.

På något sätt blev det ändå så att känslan av att vara onormalt trogen upptog alltmer av Julias tankar. En gång när hon berättade för Anna om hur det verkligen var, märkte hon att hon inte blev trodd. Anna var fyrtiofem år, mamma till tre barn, gift och skild och mitt inne i ännu en skilsmässa. Anna brukade berätta om sina killar och Julia lyssnade. Det Anna berättade var ovanligt, på det sättet att det ofta handlade om misslyckanden. Alla tappra försök som inte blev något.

Julia hade trott att Anna skulle förstå henne. Men Anna hade bara sett misstrogen ut. ”Menar du det?” hade hon sagt och det syntes att hon inte trodde på Julia.

Julia började känna sig obehaglig till mods, som om hon var utsatt för förhör. Om det var något hon var rädd för så var det att tala om sig själv, att utlämna något av sig själv. ”Förlåt om jag frågar om sånt som du inte vill tala om. Men du vet att jag är nyfiken av mig. Och jag har alltid undrat över dig och Rune. Jag menar, ni träffades när du var så ung och sen har ni hållit ihop. Och ni verkar alltid som ni tyckte lika mycket om varandra.

Grälar ni aldrig?” ”Om vi gör.” ”Om vad då?”

14

104102 Julia Andersson ORI.indd 14

10-11-22 10.39.36

”Om allt möjligt.”

Julia försökte glida undan igen. Jovisst, man skulle vara ärlig, det skulle man. Och grälar gör alla männi­ skor, inte sant. Det är inget som man behöver dölja. ”Jag kan nog inte ljuga. Det skulle jag aldrig klara av.” ”Menar du verkligen att du aldrig varit otrogen?

Aldrig nånsin?”

Julia kände sig som om hon krympte en aning. Men ljuga hade hon aldrig varit bra på. Hon hade inte sagt detta till någon, bara gått och burit på det som en skamlig hemlighet. Annas förundran gjorde henne helt klar över att detta var något onormalt. Moderna frigjorda unga kvinnor i vår tid är inte trogna.

Julia tänkte först försöka ljuga. Jovisst, det har väl hänt, tänkte hon säga. Men så insåg hon att hon aldrig skulle kunna klara sig ur Annas störtskur av frågor. ”Nej”, sa hon. ”Aldrig.”

Det blev tyst en stund i Annas kök.

Men just hemlighetsmakeriet måste ha varit bland de avgörande momenten i hennes förhållande med Hubert. Män på hans höga nivå i samhället kan leva dels ett officiellt liv, dels ett annat liv i total avskildhet.

Det hade han ansträngt sig för att förklara redan förs­ ta gången de möttes.

15

104102 Julia Andersson ORI.indd 15

10-11-22 10.39.37

2.

Julia tänkte ofta på hur hon hade mött Hubert första gången.

Hon hade gått två år och lidit på Konstfacks textil­ linje. Det var en instängd värld, där blivande textilkonstnärinnor hölls som i drivhus, inbyggda i glas, bestrålade av de tantiga lärarinnornas visdom. Allt var så präktigt och de gamla lärarinnorna så självgoda och eleverna så sjukligt insnörda i drömmen om att bli något stort. Var och en satt liksom böjd över sitt eget och höll för armarna så att ingen annan skulle kunna se. Då skulle de ju kunna få en idé stulen, en verklig katastrof eftersom de hade så få.

Lärarinnorna gick och tittade in under alla dessa noggrant nerböjda unga kvinnokroppar och hötte med pekfingret och klagade: ”Så där får man inte göra. Aj, aj, det där var slarvigt. Så där olika kvaliteter får man inte blanda.”

Julia led och önskade sig en liten bomb att spränga sin vävstol i luften med. Om man då filmade i ultra­ rapid skulle det åtminstone kunna bli en vacker filmremsa, som kylskåpet i Antonionis ”Blow-up”. Sin vävlärarinna ville hon gärna slå, men det gjorde hon inte.

Hon försökte prata i stället. ”Künstler, Bilde mache, 16

104102 Julia Andersson ORI.indd 16

10-11-22 10.39.37

rede nicht”, sa vävlärarinnan då och Julia kände hur hon höll på att explodera.

Vid denna tid började studenterna opponera sig runt om i världen, vid alla möjliga skolor. Det var ännu något år kvar till de stora studentrevolterna, men det kändes att någonting var på väg.

En dag när Julia hade haft ett utbrott i en av sina eviga diskussioner med lärarna greps hon av en hemsk pessimism. Hon skulle kunna ägna sina återstående skolår åt att förbättra den här utbildningen. I varje fall förändra den. Men vad skulle hon få för glädje av det? Ingen. När utbildningen hade blivit bättre var hon redan färdig. Och då hade hon fått använda sin skoltid åt att bära papper och skriva protokoll. Jo, hon hade redan märkt att det var det enda man fick syssla med om man föresatte sig att genomföra några förändringar. Hon hade börjat fundera på att ta en kurs i maskinskrivning för att kunna skriva snyggare protokoll.

Nu kunde hon nog tänka sig att överleva här, även om hon själv aldrig skulle få del av de förbättringar hon skulle kunna vara med om att genomdriva. Men det som verkligen gjorde henne håglös var en annan insikt: tanken att de elever som skulle komma sedan inte alls skulle uppleva förändringarna som förbättringar. Att allt hennes arbete skulle ha varit förgäves.

När hon betraktade sig själv och sina klasskamrater greps hon också av en annan förfärande känsla. Känslan av att de skulle ha varit missnöjda hur den här 17

104102 Julia Andersson ORI.indd 17

10-11-22 10.39.37

utbildningen än var upplagd. Att detta var missnöjets år i deras liv. Klagoåren.

Rune undervisade på Journalisthögskolan. Hon fick aldrig något grepp om vad han gjorde där, men ämnet hette stilistik. Det lät fint. Vad hon glimtvis fick klart för sig var att eleverna var missnöjda. De bara klagade.

Ibland träffade hon folk som gick i andra skolor.

Filmskolor, teaterskolor, universitet. Alla klagade. Det var inte det att klagomålen inte var berättigade, det blev bara något så massivt, så alltomfattande över dem.

Alla elever klagade över att de inte hade inflytande över undervisningen. Alla elever klagade över att undervisningen inte alls var anpassad till samhället utanför skolan. Utom de som klagade över att undervisningen var alltför anpassad till arbetsgivarnas önskemål, det vill säga till samhället utanför skolan.

I hennes klass klagade alla över att de säkert inte skulle få något arbete när de blev klara efter fem års utbildning. Det var femton flickor i klassen, bara flickor. Statistiken visade att högst en eller två skulle kunna leva på det de utbildats till, att vara textilkonstnärinnor. Vilka skulle det bli? Alla tittade på varandra med stor misstänksamhet. Vilka fjorton skulle få finna sig i att bli ”misslyckade” och tvingas leva på sina mäns höga löner? För män med höga löner skulle de nog få, här syntes få eller inga representanter för arbetarklassen. Många skulle gifta sig med läkare och jurister och reklamkillar av olika slag. De skulle komma att inreda 18

104102 Julia Andersson ORI.indd 18

10-11-22 10.39.37

sina hem helt i Feminas smak, men de skulle inte försörja sig själva.

En gång, när en klasskamrat på allvar framförde tanken att man bara borde utbilda två textilkonst­ närinnor om året eftersom bara två skulle kunna försörja sig, blev Julia riktigt arg. ”Vilka två av oss väljer du då?” frågade hon. Det uppstod stor misstämning i gruppen. ”Och hur skulle du kunna hindra att folk som inte alls har gått här blev textilkonstnärinnor?”

Alla började tala om kontroll, etableringskontroll.

Julia rös. Själv blev hon alltmer övertygad om att den som varit verkligt begåvad i den här årskullen säkert inte hade kommit in över huvud taget. Först hade hon själv känt det som en ära att komma in, det var hundra­ femtio som sökte och femton som kom in. När hon senare fått klart för sig vilka medelmåttiga personer som stått för urvalet kände hon sig mindre hedrad. Att man gjort något som tilltalat deras hopsnörpta sinnen och deras ”goda smak” kunde knappast tas som ett tecken på begåvning.

Julia hade lätt för att prata. Det var enbart en nackdel här. Här skulle flickorna sitta tysta vid sina sybågar och vävstolar. De gamla tanterna övervakade. Det var en kvinnovärld i kubik.

Julia kände att hennes talförmåga öppnade en annan värld för henne. Byråkratvärlden. Sammanträdesvärlden. Var det så att eleverna ville ändra undervisningen måste ju några försöka formulera deras krav.

Det var svårare på textil än på de flesta andra linjer på 19

104102 Julia Andersson ORI.indd 19

10-11-22 10.39.37

skolan. Flickorna levde envist i en flickvärld, var som fastklibbade i sina romantiska drömmar. Endast på avdelningen ”dekorativ målning” fördes ett mer samhällsfrånvänt liv än på textil. Där gick de som tänkte fortsätta till Akademien. De som tänkte utbilda sig i tio år för att sedan knappast kunna försörja sig heller.

Julia kunde aldrig låta bli att lägga fram sina förslag och det enda tråkiga med det var att hon själv blev vald till än den ena än den andra kommittén som skulle förverkliga dessa idéer. Hon fick alltmindre tid över för det som hon ville göra: sy bilder, jobba med tyger, garner, pärlor.

Samma dag som hon hade anmält sig till den där kursen i maskinskrivning kände hon att nu fick det vara nog. På skolan kunde hon inte jobba med det hon ville, men hon kunde inte heller tänka sig att ägna två år åt att skriva protokoll och dra stenciler och skriva dagordningar och ordna papper i pärmar. Hon såg kamrater ätas upp av byråkratin så till den milda grad att de började acceptera uppdrag i statliga utredningar.

Hon gick upp till skolan och hämtade sina saker och sa adjö till alla. Nu ville hon göra något meningsfullt. Vad som helst, bara hon kom ut i friska luften. Ut från skolan, in i livet.

Så kom hon att börja arbeta på en liten firma. Det var fem flickor som formgav allt möjligt. En höll mest på med kläder, och Julia hade ända sedan elvaårsåldern drömt om att få rita kläder. Monica satt vid sitt rit20

104102 Julia Andersson ORI.indd 20

10-11-22 10.39.37

bord och kämpade. Hon hade en idé om att kläder skulle vara till för människorna och inte tvärtom.

Jo, det var många som delade denna enkla tanke, men inte någon av dem arbetade med kläder. Inte någon av dem som skulle köpa de modeller som Monica ritade. Monica ritade åt vissa varuhus och små tjusiga boutiquer. När Julia började jobba åt henne hade hon gjort en kollektion kläder som blivit en enorm succé.

Idén med kläderna hade varit enkel: det var en basgarderob där det mesta var enfärgat och allting gick att kombinera och allting gick att tvätta i maskin, utom några plagg för dem som var allergiska mot syntet­ fiber.

Nu ville alla ha Monicas kläder. Julia hjälpte henne med allt mellan himmel och jord, men mest slog hon in paket och kokade kaffe åt snorkiga uppköpare från svenska och utländska varuhus. Det egendomliga var att det enkla, det som hade slagit så, ville ingen längre köpa in. Monica försökte förklara: Det är meningen att folk ska kunna köpa till av det de tycker om. När en byxa är utsliten köper man en ny. Om man vill köpa en jacka året efter ska den finnas kvar. I samma färg.

Samma färg. De snorkiga damerna från de stora varuhusen fnös. Och samma modeller. Alltså, det går bara inte. Vi kan möjligen ta något av den där modellen om vi kan få en specialupplaga, med knappar på alla fickor, för i år ska det vara knappar. Och kanske läderskoning runt kanterna, för i år ska det vara läderskoning. I Paris är absolut allt läderskott i år. Och 21

104102 Julia Andersson ORI.indd 21

10-11-22 10.39.37

inte den där klara röda färgen. I år ska det vara milda färger, inte pastell, men mörka milda färger. Se här, årets färgschema från Skobranschrådet. Ni måste försöka anpassa er till det.

Monica led och Julia blev alltmer nerslagen. Var det så här att rita kläder? De andra tjejerna hade samma problem. Ibland fick de in snygga, enkla, enfärgade föremål som skulle dekoreras. Förstöras, tyckte Julia.

Röd plast kan vara riktigt vacker, men röd plast med gula blommor?

Julia hade trott att formgivning innebar att göra saker vackrare, men beställarna ville ha pynt som förfulade.

En gång var Julia med på pressvisningen av en kollektion kläder. Monica hade jobbat vidare med basgarderoben och endast gjort små förändringar, för att förbättra detaljer som folk klagat på.

Effekten var säregen. De uppfiffade damtidningsjournalisterna blev först roade, sedan besvikna, sedan arga. Julia fick gå mannekäng, så hon hörde allt som sas. ”Vad tror hon att hon håller på med?” sa de om Monica. ”Vad menar hon med att kalla hit oss för att titta på det här. Det här har vi ju redan sett. Alltså, det var ju lite fantasilöst redan första gången.”

Alla journalisterna var så piffigt och koordinerat klädda att Julia blev full i skratt när de skulle gå. De bevakade varandra som hökar och konverserade högljutt om var de hade köpt sina senaste skor och väskor och moderiktiga smycken. Somliga var mer inne än 22

104102 Julia Andersson ORI.indd 22

10-11-22 10.39.37

andra. En hade rosa ögonlock, målade med läppstift och alla la noga märke till detta och noterade. Julia var säker på att alla skulle ha rosa ögonlock nästa visning.

Trots att ingen hade försökt dölja sitt missnöje var det ändå några som kom fram efteråt och ville köpa kläder med procent. ”Journalistrabatt”, kallade man det. De gick på Julia och lyckades nästan prata omkull henne. ”Det får vi alltid”, sa de. Hon hade sånär sålt provplagg med 25 procents rabatt när Monica kom rusande och sa, med ganska trött röst: ”Dom här plaggen är inte till salu.”

Hon som hade rosa ögonlock drog sin jättelika päls tätare omkring sig. ”Jaså inte”, sa hon. ”Behåll dom då föralldel. Och tro inte att min tidning ska störa med att be att få låna några för fotografering heller. Skulle vi mot förmodan vilja ha bilder av det här kan vi ju använda några vi tog vid förra kollektionen.” Så vände hon ryggen till och gick utan att säga hej.

Julia blev häpen. Monica gick ut i kontorets lilla kök och började gråta. ”Vilka apor, va”, klämde hon fram mellan snyftningarna. ”Jag tror jag ska omskola mig till teckningslärare. Eller taxichaufför. Vad som helst. Det här kan man inte hålla på med.”

Julia försökte trösta henne. Men hon hade ju rätt.

Det här kunde man inte hålla på med. ”Nu är det förstört alltihop. Nu kommer inga av dom här kläderna med i dom stora höstmodereportagen. Och ingen inköpare vill ha dom, dom vill bara 23

104102 Julia Andersson ORI.indd 23

10-11-22 10.39.37

ha sina fåniga läderskodda knappar. Jag tror jag blir tokig! Jag vet ju att folk gillar mina kläder, att dom vill köpa kläderna i höst också. Om kläderna bara fanns att köpa! Om folk bara fick se kläderna i nån tidning, så att dom visste att dom kunde fråga efter dom.”

Monica öppnade några damtidningar på tidskriftshyllan. ”Titta här, va! Beniga tjejer som ägnar hela dagarna åt att hålla sig slanka och välmålade i såna här fantasi­ kläder. ’De romantiska volangernas tid är tillbaka’, tack, tack och vem ska pyssla om dom här jävla blus­ arna åt oss då? Ska vi stå halva livet vid strykbrädan. ’Vitt, vårens och värmens färg’, ser du dom här brudarna, dom kan väl för fan inte gå två steg utan att dom måste hem och tvätta upp koftan om dom ska se fräscha ut. Jag tror jag blir tokig! Hur länge ska dom här dårarna till mode­journalister och deras lydiga slavar på varuhusens inköpsavdelningar få fortsätta att terrorisera folk med sitt förbannade ’mode’?” ”Antingen får jag sluta med det här, eller också får jag öppna en egen affär”, sa Monica när hon hade slutat gråta. ”Då kan väl du bli min butikschef?” Monica skrattade med sina röda ögon och vände sig till Julia. ”Du skulle få bra betalt. Vi skulle ha lika lön du och jag. Vad säger du om 2 500 i månaden?” ”Du skojar”, sa Julia. Hon var knappt tjugo år och hade just haft ett av sina regelbundna gräl med sin pappa. Han hade höjt sin röst och sagt: ”Ska du sluta på Konstfack också, räckte det inte med att du slutade gymnasiet mitt i, det kommer aldrig att bli nåt av dig 24

104102 Julia Andersson ORI.indd 24

10-11-22 10.39.37

på det här viset, du kommer aldrig att kunna försörja dig! Hör du det!” ”Jag tror inte jag skojar. Jag menar nog allvar. Du ser själv. Något måste jag göra. Det här håller inte.

I morgon ska jag tänka efter hur man kan få tag på en lokal. Du behöver inte bestämma dig genast.”

Men Julia ville inte bli butikschef. Inte ens för 2 500 i månaden. Hon såg en tom lokal en dag när hon var ute och gick med taxarna i Vitabergsparken. Hon gick in i tobaksaffären bredvid och frågade om den var till salu. Hon ville ha en egen ateljé. Hon ville jobba själv.

Helst inte med kläder.

Det var en mycket gammal dam i tobaksaffären.

Hon såg noga på Julia uppifrån och ner. ”Vad skulle lilla fröken ha en sån lokal till då?”

Julia försökte förklara. Det var svårt eftersom hon inte riktigt visste själv. ”Ateljé …”, försökte hon. ”Vad för slag? Ateljé?” Den gamla damen såg misstänksam ut och Julia kände att hon sagt fel. Det hade kanske låtit som poseringsateljé. Hon försökte om igen. ”Jag skulle väva och sy här, hade jag tänkt. En … textilateljé.” ”På det viset. Jaha. Ja, vävning är trevligt.” ”Men vet ni nåt om den tomma lokalen?” ”Den är nog inte till salu. Men däremot, om lilla fröken är intresserad, så hade jag nog funderat på att sälja själv.” ”Den här tobaksaffären?”

25

104102 Julia Andersson ORI.indd 25

10-11-22 10.39.38

”Ja, nåt annat har jag då inte att sälja. Här har jag stått varje dag i trettiofyra år nu och jag tycker jag börjar bli lite trött. Det är dragigt här på vintern och jag har värk i benen och jag skulle behöva vila mig dom år jag har kvar.”

Det var en gammal kyffig lokal, men den låg fint, hade ett skyltfönster som vette ut mot parken och som säkert släppte in mycket ljus om man fick undan all bråte som stod i skylten nu. ”Hur stor är den? Hur mycket skulle den kosta?” ”Jag hade tänkt kring 3 500 kronor. Den är 46,8 kvadratmeter. Ja, det ser litet ut, för den är liksom långsmal. Den är inte ens fyra meter bred, men den går tvärs genom fastigheten. Om ni kommer med här får ni se. Här har den fönster mot gården också. Det är galler för, för vi bodde över där ibland, maken eller jag, när vi var rädda för inbrott. Maken är död nu.”

Det tog tre månader för Julia att få ut allt gammalt skräp, måla om och slipa golvet och få in så mycket möbler och gardiner att hon kunde börja använda lokalen. Under tre, fyra lager gammal korkmatta hittade hon 56:87 i gamla mynt och en del antikt godis, väl utplattat av många fötter.

Julia hade slutat att jobba hos Monica. Men en dag när hon hade tagit ner skrivmaskinen till ateljén satte hon sig och försökte skriva något om vad hon kände inför sitt möte med modebranschen. I hennes inre framstod de välkoordinerade damerna som monster.

Deras bristande kunskap om andras liv och andras 26

104102 Julia Andersson ORI.indd 26

10-11-22 10.39.38

verkliga behov bara växte med varje säsong. De växte liksom ihop med ”branschen” tills deras hela värld blev en enda ”läcker bild”, deras enda intresse blev att passa ihop färgen på sina kappor med färgen på sina bilar.

Julia studerade damtidningarnas modereportage ext­ra noga. Hon fann aldrig ett kritiskt ord om något plagg som fanns avbildat. Hon fann aldrig en vettig tanke bakom kläderna på de läckra bilderna. Hon fann bara en vanvettig verklighetsförfalskning. Det var bilder av kläder som tillkommit för att förföra läsarna, få dem att längta efter nya kläder, mera kläder, vad som helst, bara inte de utmärkta kläder som hängde hemma i garderoben.

Hon skrev och skrev. Artikeln blev mer som en roman till formatet. När hon tyckte den var klar visade hon den för Rune. Han läste och skrattade. Det var bra skrivet, men i längsta laget, tyckte han. ”Om du vill kan jag hjälpa dig att förkorta den”, erbjöd han sig generöst. Julia led för varje stavelse som han tog bort. Till slut var artikeln färdig i alla fall. Hon tyckte inte att hon var nöjd, men hon skickade i alla fall iväg den till Femina.

Det var naturligtvis inte så klokt. Hon hade för sig, liksom så många andra i den övre medelklass hon vuxit upp i, att Femina på något avgörande vis skilde sig från andra veckotidningar. Att den var bättre.

Efter ett tag kom artikeln tillbaks med ett hövligt, men tydligt, refuseringsbrev. Chefen för moderedaktionen 27

104102 Julia Andersson ORI.indd 27

10-11-22 10.39.38

hade undertecknat brevet. Det var hon som sånär hade lyckats köpa Monicas provplagg med 25 procents journalistrabatt den där gången. Hon skrev att Julia hade missuppfattat det mesta av det hon upplevt under sin ”korta sejour” i branschen och den här kombinationen av missuppfattningar och fördomar kunde inte hon ta på sitt ansvar att publicera.

Hon menade att hon gjorde Julia en tjänst och klargjorde att hon ansåg att en person med Julias uppenbart bristande begåvning skulle få det svårt nog ändå, utan att dessutom behöva stöta sig med alla tänkbara arbetsgivare.

Julia gick hem och grät ut hos Rune. Hon förstod inte vad hon hade väntat sig, det kunde inte gärna ha gått på något annat sätt. Rune läste om artikeln och sa: ”Den är jävligt bra faktiskt. Bättre än jag kom ihåg.

Skicka den till DN:s Vardagssida.”

Hon kände sig som om ingenting i livet skulle kunna lyckas för henne. ”Du får gärna må illa”, sa Rune. ”Bara du går och lägger den här på brevlådan nu med en gång. Ta med dig taxarna, så får dom sin kvällspromenad samtidigt.”

En eftermiddag när hon var hemma ringde det från Vardagsredaktionen. De hade sökt Julia i flera dagar.

Hon hade fortfarande ingen telefon i ateljén. ”Vi ville bara säga att artikeln kommer i två avsnitt, i morgon och i övermorgon. Vi har följt upp den med intervjuer med några inköpare och formgivare också.”

28

104102 Julia Andersson ORI.indd 28

10-11-22 10.39.38

När hon berättade för Rune sa han bara: ”Vad var det jag sa. Det var en bra artikel. Nu måste du stanna hemma i morgon och i övermorgon så att du finns på telefon om man söker dig.” ”Varför skulle man söka mig?” ”Det vet man aldrig. Det kan hända så mycket. Du ska inte göra nåt alls. Bara se till att folk kan få tag på dig om dom vill.” ”Men vilka skulle det vara?” ”Inte vet jag. Vad som helst. Andra tidningar, ungdomsredaktionen på radion, vad som helst. Man vet aldrig. Se bara till att du finns tillgänglig.” ”Det verkar ju larvigt. Jag som har så mycket att göra i ateljén. Det blir aldrig färdigt där om jag inte går dit varje dag och jobbar undan lite.” ”Skyll dig själv då. Du gör som du vill.”

Julia tjurade den kvällen, men dagen därpå var hon hemma. Det ringde redan klockan nio. Det var hennes pappa som ville gratulera. Sedan ringde det sju gånger till. Men inte var det andra tidningar eller Sveriges Radio. Det var släkt och vänner som ville gratulera.

Och faktiskt: en helt främmande dam som ville tacka!

Nästa dag ringde det från Sveriges Radio. Ungdomsredaktionen. De ville ha med Julia i ett program om modeterrorn i skolorna. Kanske en debatt med någon modejournalist? Hon blev darrig i knäna.

Det ringde från tre socialdemokratiska kvinnoklubbar. De ville att hon skulle komma och hålla föredrag om kläder och mode. Hålla föredrag? Det hade hon 29

104102 Julia Andersson ORI.indd 29

10-11-22 10.39.38

inte gjort sedan hon gick i gymnasiet, det lät hemskt.

Men att åka ut och prata med folk, det ville hon gärna.

Jo, det var ju meningen. Hon skulle bara behöva prata en stund i början, sedan fick det bli diskussion.

När Rune kom hem på kvällen berättade hon. Han blev glad. ”Det är klart att du ska ställa upp i debatt med journalister och alla andra som vill debattera”, sa han. ”Sånt klarar du. Jag har sett dig sopa golvet med mina stackars vänner på en del fester när de sagt nåt slarvigt om Vietnam eller zigenare eller så.” ”Men det var privat, med folk som man kände”, invände Julia. ”Som jag kände”, sa Rune. ”Dom flesta var inte såna som du kände från början. Men om du ska åka ut och prata, vad får du betalt?”

Betalt? Det hade hon inte frågat om. Hon hade knappt fått fram ett vettigt ord. Hon lovade Rune att ringa och fråga om betalningen och reseersättningen. ”Dom tror säkert att dom ska lura iväg dig ut att debattera helt gratis, bara för att du är ung och tjej. Du får inte vänta tills dom börjar prata om pengar, för det gör dom aldrig”, sa han.

Två veckor efter artiklarna hade Julias tillvaro förändrats. Hon hade äntligen fått telefon till ateljén, och hon hade börjat skriva upp i en liten svart vaxduksbok allt som folk sa om kläder när de ringde. Hon tänkte göra en lista över alla önskemål och rita en tänkt drömgarderob för arbetande kvinnor. Hon kände inga kvinnor 30

104102 Julia Andersson ORI.indd 30

10-11-22 10.39.38

som inte arbetade, på något vis. Däremot kände hon många som aldrig någonsin gick på fest, varken stora eller små, fast festen var det i särklass vanligaste ämnet i veckopressens modereportage.

Medan hon satt och funderade på drömgarderoben ringde det igen. ”Goddag, detta är direktör Hansson, Kooperativa Förbundet. Vi har läst … får jag säga du? … dina utmärkta artiklar i Dagens Nyheter och vi har diskuterat den här idén som du för fram, om en enkel garderob som kunde stå kvar genom säsongerna.

Det är en intressant tanke, oprövad i konfektionsbranschen, såvitt jag vet. Ja, om jag förstått rätt så bor du alldeles i närheten. Har du tid redan i morgon? För ett första sammanträffande på ett mer allmänt plan med några av mina medarbetare. Klockan fjorton i morgon då. Välkommen.”

När Rune hörde detta såg han glad ut, men inte alls förvånad. Julia var så häpen så hon kunde knappt sova på kvällen. Rune sa att det här verkade vara precis ett så stort jobb som passade hennes stora begåvning. ”Du är vacker och du är mycket begåvad och du kan både prata och skriva. Vad hade du väntat dig annat än framgång”, sa han och kramade henne hårt. ”Om inte just det här går i lås kommer det snart nåt annat, det lovar jag dig. Och vad det än är, så har du förtjänat det och du kommer att klara av det. Blir det svårt lovar jag att hjälpa dig.” ”Du kanske får bära mig dit i morgon då, till att börja med. Jag är darrig i benen.”

31

104102 Julia Andersson ORI.indd 31

10-11-22 10.39.38

”Är du rädd för nåt?” ”Nej, men jag är nervös.”

Mötet på Kooperativa Förbundet gick över förväntan.

Det var mest herrar, i synnerhet alla som uppträdde myndigt och chefsaktigt var herrar. De hade gjort upp noggranna planer. De ville att Julia ögonblickligen skulle sätta sig och rita och planera en kollektion och det var redan bråttom. ”Men det går väl inte”, invände hon så försiktigt hon kunde. ”Att bara rusa iväg så där och rita ihop kläder som ska hålla i flera år. Jag skulle vilja jobba noggrant i så fall. Först gå ut och intervjua människor om vilka slags kläder dom har saknat, vilka problem dom har med storlekar, vilka material dom gillar, färger … ja, allt som man inte vet så noga. Och så skulle jag vilja se fabrikerna där detta eventuellt ska tillverkas, maskinerna som skär och syr, så jag vet förutsättningarna.”

Några av herrarna gick ut en stund och sedan kom de tillbaks och sa att det lät förnuftigt. Om man anslog tre månader till rena förberedelser, vad tyckte Julia Andersson om det? Då kunde hon på företagets bekostnad fritt resa så mycket som behövdes till olika fabriker. Man kanske fick diskutera någon form av kontraktsanställning för genomförandet av ett så här invecklat projekt, ett år var nog en realistisk tanke.

Skulle Julia Andersson kunna tänka sig att binda sig för så lång tid?

Julia visste inte vad hon skulle tro. En försiktig antydan från hennes sida om hennes bristande erfarenhet 32

104102 Julia Andersson ORI.indd 32

10-11-22 10.39.38

och ringa ålder kommenterades bara med att det var just detta man sökte: någon som ser läget med friska ögon, fördomsfritt, med nya infallsvinklar. ”Vi skriver ut några punkter utifrån det vi talat om i dag och sänder över. Vad gäller ekonomin kanske vi kunde diskutera lönen också. Det är väl lika bra att göra en månadslön. Kring 2 500 i månaden, till att börja med?”

Man fick väl tänka sig en provtid på kanske ett kvartal för att se hur projektet utvecklades. ”Men håller det vad det lovar, blir det en stor satsning”, sa direktörerna till varandra. ”Fröken Anderssons kvaliteter för oss på reklamavdelningen är helt uppenbara”, sa en av dem.

När hon kom hem ringde hon först till Rune, sedan till Monica. Rune tyckte att de skulle gå till Minerva och fira med scampi fritti med sex såser. Han var inte förvånad. Om det hade gått dåligt hade han blivit väldigt förvånad, sa han.

Monica gratulerade. ”Jag kanske kan få jobb som din assistent”, sa hon och skrattade. Julia tyckte det skulle vara bra att ha någon att konsultera som hade lite större erfarenhet. Men det var så konstigt. Att hon på något vis skulle chefa över Monica! Monica var inte så mycket äldre, elva år, men hon hörde till en annan värld. Hon hörde till idolerna i Julias drömda modevärld, den som hon hade byggt upp inom sig sedan tioårsåldern. ”Jag vet ju inte ännu om jag har nåt jobb själv ens.

Jag ringer till dig så fort det blir klart.” ”Ja, somliga har tur.”

33

104102 Julia Andersson ORI.indd 33

10-11-22 10.39.38

Julia kände sig som resultatet av tjugo års positiva förväntningar. Rune hade en tro på hennes begåvning som borde kunna göra vem som helst till stjärna. Hon blev bestrålad med sådan värme, sådan tilltro, sådan uppskattning.

Det var också så att Rune till synes helt saknade ambitioner för egen räkning, men alla som kom i hans närhet och tyckte om honom blommade som syrener på försommaren. En del människor tyckte inte om Rune och då var det verkligen fråga om att inte tycka om.

Men de som tyckte om honom och tog emot hans stöd nådde den ena storstilade framgången efter den andra. ”Jag har haft en väldig tur som fått leva med dig.

En man som låter kvinnor få vara begåvade. Som visserligen vägrar diska, men som låter sin hustru jobba på kvällarna och låter henne bli hur framgångsrik som helst. Du vet hur ovanligt det är. Jag vet det också och jag njuter av att få leva med dig.” ”Hade du inte träffat mig så hade du träffat nån annan som var som jag. Du måste förstå att du har en egen vilja. Du ville ha nån som förstod dig, du ville inte leva med nån som plågade dig och förstörde för dig.” ”Jag tror inte att alla som lever med nån som plågar dom gör det för att dom vill bli plågade. Jag tror att det bara blev så, fast dom inte ville. Jag tror i alla fall att jag har tur som får leva med en så älskansvärd person som du. Du är unik. Vet du vad du kan, som ingen annan människa jag träffat? Du kan uppriktigt glädjas åt dina vänners framgångar. Du är nog den minst ärelystna och mest generösa person som finns.”

34

104102 Julia Andersson ORI.indd 34

10-11-22 10.39.38

104102 Julia Andersson ORI.indd 35

10-11-22 10.39.38

Vi befinner oss i sent sextiotal och i början av sjuttiotalet – det är den sexuella frigjordhetens tid. Julia Andersson är en ung, engagerad textilkonstnär och har redan hunnit utmana många fördomar om hur en kvinna ska vara.

Hon lever tillsammans med den betydligt äldre Rune i ett förhållande som omvärlden ser på med intresse och avund – här är paret som ger varandra frihet och som pratar sig igenom alla vardagens problem ...

Julia älskar sitt konstnärskap och hon älskar Rune, men hon har också en längtan efter något annat. Av en slump träffar hon Hubert Meyer, karismatisk, förmögen och inflytelserik. En underlig kärlekshistoria tar sin början.

Julia vill ha Hubert Meyer, men samtidigt fylls hon av ångest inför deras korta möten. Hon resonerar om sin längtan med Rune, och deras relation sätts på prov – men framför allt för hon en diskussion hon med sig själv.

åsa moberg

”Den blev aldrig refuserad av något förlag, så långt kom den aldrig. Karl Vennberg var den ende som fick läsa den när den var klar.

Han var övertygad om att den skulle bli antagen. … Medan jag skrev kände jag mig som buren av en flödande tidsanda, fast bokens kvalitet enligt Karl låg i att den gick emot tidsandan: dess huvudperson levde i ett monogamt förhållande …

En tänkt läsare hade jag också: mig själv om hundra år …”

”Hon smakade på ordet. Åtrå. Ett konstigt ord. Väldigt likt otro. Påfallande likt. Åtrå. Otro. Var det samma ord egentligen? Var åtrå en beteckning på de starka lustkänslor som infinner sig vid tanken på förbjudna eller annars omöjliga sexuella upplevelser? Hon lekte med orden.

Känna otro. Vara åtrågen. Vara otrågen …”

Kärleken i Julia Anderssons liv

Kärleken i Julia Anderssons liv är Åsa Mobergs första roman. Den skrevs redan –, och ges nu ut för första gången. Historien är självbiografisk och Åsa Moberg har beskrivit romanens tillkomsthistoria i Simone och jag ().

åsa moberg Kärleken i Julia Anderssons liv

Åsa Moberg (f. ) är journalist, författare, översättare och välkänd debattör. Hon har utgivit en lång rad böcker inom flera områden, bland annat de mycket uppmärksammade Adams bok (tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos, ), Vara anhörig () och Hon var ingen Florence Nightingale ().

ISBN 978-91-27-13072-2

9 789127 130722

N&K_MOBERG-KARLEKEN_I_JULIA_ANDERSSONS_LIV.indd 1

:  /   :   : © - 

2010-11-17 13.38