Mödrar och söner En roman av

Theodor Kallifatides

Albert Bonniers Förlag

Kallifatides_Mödrarochsöner.in3 3

07-03-22 10.50.22

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011297-4 © Theodor Kallifatides 2007 GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2007

Kallifatides_Mödrarochsöner.in4

4

07-06-26

16.32.37

Utgångspunkten

När jag var liten trodde jag att jag skulle dö före min mor i enlighet med principen att trädet överlever sin frukt. Med tiden insåg jag den rätta eller i varje fall naturliga ordningen, varpå jag fick ett nytt problem: hur skulle jag kunna tillfoga henne en sådan smärta som min död? Denna insikt tvingade mig till försiktighet och måttlighet även som barn. Mina lekar var aldrig särskilt våghalsiga, mestadels höll jag mig i hennes närhet, något som hon ibland ännu påpekar för mig när jag ringer till henne på lördagarna. Hon bor i Athen. Jag bor i Stockholm sedan fyrtiotvå år. Det är närmast rituella samtal. Det ska ringas på morgonen helst, kort efter det att hon har stigit upp och sitter med sin kopp kaffe i famnen. Det är så hon håller sin kopp, []

Kallifatides_Mödrarochsöner.in5 5

07-03-22 10.50.23

vilande på magen. Hon tar tvekande små klunkar av rädsla för att kaffet inte är tillräckligt sött. Tre skedar socker är ett minimum. – Hej, mamma, det är jag, säger jag när hon lyfter luren. Om hon är på gott humör, svarar hon med rim. Om hon inte är på gott humör, blir hon det. God morgon min son i främmande land som ringer ibland och gläder sin gamla mor som är äldre än han tror. Man kunde tänka sig att det är samma rim varje gång, men det är det inte. Ännu vid nittiotvå års ålder har hon förmågan att leka med språket. Så kommer det: – Du som inte tog ett steg bort från min kjol åkte så långt bort. Det är inte en anklagelse, snarare ett mysterium som hon inte kan få något vettigt svar på. Jag har inte heller något svar på det. Jag lämnade mitt land, det är sant, men vad var det egentligen jag ville lämna bakom mig? Vi talar inte mer om detta. Det är som det är. Min mor har alltid vetat det. Att allt är som det är. Det sitter inte i ryggraden på henne. Det är hennes ryggrad, denna []

Kallifatides_Mödrarochsöner.in6 6

07-03-22 10.50.23

nedärvda stoiska livshållning, gåvan att låta de små glädje­ ämnena besegra de stora sorgerna. Den varma kaffe­koppen vilande på magen är en glädjens atombomb, särskilt med fyra skedar socker i. Alltså, eftersom vi båda vet att det är som det är, talar vi om annat. I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå. ”Jag var inte huvudorsaken till första världskriget, men jag föddes samma år det började”, säger hon ibland med den lekfulla självironi som alltid har hindrat hennes känslor att välla över henne. Vi har blivit gamla båda två och det börjar bli bråttom att göra det jag länge har velat: att skriva om henne. Jag ville inte skriva om henne, så länge hon var i livet. Nu verkar det som om jag inte har något val. Döden närmar sig för oss båda. Vems död som tar de längsta stegen kan man inte veta. Jag måste skriva om henne och räkna med att hon kommer att läsa det. Förmodligen blir det en helt annan bok än den jag hade tänkt mig. Just nu vet jag inte vilken sorts bok det ska bli. När far dog skrev jag en bok om honom. När hans kvarlevor grävdes upp några år senare eftersom det var ont om plats på kyrkogården, skrev jag än en gång om honom. []

Kallifatides_Mödrarochsöner.in7 7

07-03-22 10.50.23

Det var svårt, men inte så svårt. Far var död. Hans liv var avslutat. Boken om honom var redan skriven så att säga. Men mamma lever. Jag står i begrepp att resa till henne i Athen. Den här gången ska jag ta med mig anteckningsboken. Jag har förberett ett antal frågor till henne. Det är nervöst och jag tycker inte riktigt om det. Jag vill inte behandla min mor som stoff till en bok. Sonen i mig vill bara vara med henne precis som förr, i den vilsamma avsiktslösheten. Att sitta tillsammans med henne på balkongen, att lyssna på henne medan hon ojar sig över regeringen eller grannen, att be henne ”läsa” sumpen i våra kaffekoppar. Författaren vill något annat. Jag kommer att bevaka varje gest hon gör, varje ord hon säger. Hur ska det påverka mig? Hur ska det påverka henne, när hon inser vad jag håller på med? Det kan man inte veta. Jag minns då en framstående målare skulle göra ett porträtt av mig. Smickrad ställde jag upp glad i hågen för att efter ett par sittningar upptäcka att jag hade upphört att vara mig själv och uppträdde som en annan. Konstnärens blick hade koloniserat mig och fick mig att bete mig som en lydig undersåte. Om jag bara gissade rätt vad den blicken krävde av mig skulle jag också se till att bjuda på det. Att posera är att se sig själv med den []

Kallifatides_Mödrarochsöner.in8 8

07-03-22 10.50.23

andres ögon. Framgångsrika modeller gör exakt det: de vet intuitivt vad fotografen vill se och levererar det. Jag vill inte tvinga min mor att posera för mig. Hur ska jag undvika det? Går det överhuvudtaget? Det finns ett problem till. Hur ska jag hålla skrivdjävulen, som vill ta över jobbet, i schack? Som vill brodera, skoja, försköna eller förfula, överdriva, göra en fasan av en höna och en höna av en fasan? Få, om ens någon annan yrkeskår än skrivarna har så svårt att hålla sig till verkligheten. Begåvade författare är oftast usla journalister. Av det följer inte att begåvade journalister är usla författare. Varför oroar jag mig så mycket? Så inser jag plötsligt det verkliga förhållandet: jag kommer att kunna fortsätta skriva endast så länge mamma lever. Efter det att hon är borta blir det inte en rad till. Tror jag. Så frågan kvarstår: hur långt hade jag avlägsnat mig ifrån hennes kjol trots att jag åkte så långt bort? Jag hade en gång en avhållen väninna, sedermera avliden, som menade att Dostojevskij hade gjort henne till människa och Tjechov till kvinna. []

Kallifatides_Mödrarochsöner.in9 9

07-03-22 10.50.23

Jag får lust att travestera henne. Min far gjorde mig till människa, men det är min mor som gjort mig till författare. I pappas värld fanns arbetet, plikten, ståndaktigheten, att spara sina tårar tills alla leenden hade tagit slut. I mammas värld var det annorlunda. Där fanns när­ heten och den nervösa oron som följer av den – där fanns oberäkneligheten, sårbarheten och behovet att allt mot dagens slut skulle vara bra igen. Tårarna och leendena var inte ett motsatspar utan de betingade varandra. Vid en hastig statistisk överblick slår jag fast att mamma har gråtit som mest just när hon har skrattat som mest. Och framför allt fanns minnet i hennes värld. Att gå vidare var den nödvändiga ledstjärnan för pappa. Mamma går hellre bakåt. Det är från henne som jag har fått min längtan efter att få berätta. Denna längtan som på sätt och vis är en önskan om att allt ska bli bra igen, komma till den rätta platsen, få en mening och ett sammanhang. Allt detta kan sägas kortare. För pappa var livet morgondagen. För mamma är livet gårdagen. Deras äktenskap var osannolikt. Hur stor var sannolikheten att en pojke född i Trabzon [ 10 ]

Kallifatides_Mödrarochsöner.in10 10

07-03-22 10.50.23

vid Svarta havet 1890 i ett fattigt kvarter utanför murarna skulle gifta sig med en flicka född 1914, tjugofyra år senare, i en oansenlig by på södra Peloponnesos? Tittar man på kartan förstår man. Nästan ingen alls. Ändå gifte de sig och levde tillsammans i närmare femtiofyra år. Allt detta ligger så långt tillbaka i tiden att jag måste ta det från början. Jag börjar som sig bör med de döda. Med pappa. Medan han levde berättade han sällan om sitt liv. Han var tystlåten och det förflutna, som jag redan har sagt, var för hans del ett avslutat kapitel. Ändå mindes han allt med märklig skärpa. Det uppenbarades, när han i åttiotvå års ålder skrev en längre text om sitt liv, inte för att publicera den utan enbart för min skull. Första meningen lyder: ”Min älskade Theodor vill att jag ska skriva om vår familjs ursprung, det vill säga familjen Kallifatides.” Annars hade han med andra ord inte gjort det. Det är genom denna skrift jag vet det jag vet om honom och om mötet med min mor. Nyligen, närmare bestämt en av de allra första vår­ dagarna då hjärtat, i varje fall mitt, fylls av denna oförklarliga och svåråtkomliga sorgsenhet, satte jag mig ner med hans skrift. [ 11 ]

Kallifatides_Mödrarochsöner.in11 11

07-03-22 10.50.24

Den är skriven enbart för min skull. Så slog det mig: har jag rätt att hålla den gömd för andra? Det har jag inte. Det är ett vittnesmål från andra tider. Det är inte en berättelse, en roman eller en essä. Det är blott ett liv och mina barnbarns gammelfarfar. Så medan jag väntar på Köpenhamns flygplats på planet som ska föra mig till Athen, tar jag fram penna och papper och börjar översätta skriften för deras skull. De är för små för att be mig om det och när de är vuxna nog för att göra det, kommer jag med all sannolikhet inte att vara tillgänglig.

Kallifatides_Mödrarochsöner.in12 12

07-03-22 10.50.24