Page 1


Anna Fogelberg

Drakg책rden


rsBN

978-9r-97912r0-l

@Arme Fogelberg 20t0.

www.bogdoffeo.se Illustration: Andreas Raningier. Gra6sk form och trycL fryckenet eB Valdemarsvik" Andrs trydmingen 201 1.


Skogen står mörk omkring dem. Tilia Emilia känner

Viljams kladdiga lilla hand i sin. Vägen framfor dem ringlar mellan träd och stena4 bara en liten strimma av solens strålar silas ned mellan grangrenarna och når mossan på marken. Det luktar av skogsväxter och främmande varelser som gömmer sig inne i dunklet under träden. Tilia Emilias bara fotter travar över mattan av barr som täcker skogsvägen. Hennes fotsulor är hårda och vana vid bar mark. Viljam skyndar strax efter henne med fötter som är trötta. De har gått länge längs vägen och benen värker.

Inte häq, säger Tilia Emilia när Viljam vill sdtta sig på en sten för aff vila. Vi måste komma ut ur skogen innan vi kan stanna. - Men jag orkar inte mer, säger Viljam och hänger med huvudet. - Du vet att det kan finnas saker i skogen som vill oss illa, vi måste ut i ljuset innan vi kan ta rast. Tilia Emilia tar ett nytt tag i Viljams svettiga hand. Hon går med bestämda steg nu, fast hon egentligen är lika trött som sin lillebror. Varfor tar skogen aldrig siutT Hade hon vetat att vägen genom den var så lång hade hon väntat tills i morgon med att gä in i den. töttheten ekar under deras fotsulor och benen

-


känns stumma. Hon

vill inte ta fram den sista mat-

säcken ännu.

-

Jag

vill inte

gå längre.

Plötsligt glider Viljams hand ur hennes. Han stannar bakom henne. Hon svänger runt.

- Yiljam, säger Tilia Emilia och känner hur gråten i halsen på henne. Vi kan inte stanna här! Men du sa att allt skulle bli bättre, du sa att vi

stiger

-

skulle...

- Ja, jal. Hon avbryter honom snabbt. - Allting ska bli bättre, men först måste vi komma ut ur skogen. - Ar vi framme då? - Nej, det är vi inte. Men vi kanske kan se bergen i horisonten och sedan är det inte långt kvar. Viljam suckar. - Jag vill vara i landet på andra sidan bergen nul - Jag med, säger Tilia Emilia och lägger armen om honom. Jag medl Men vi får inte ge upp nu när vi har kommit så långt. - Har vi? - Ja, vi är många mil bort från mjölnaren och hans familj. Snart har vi det bra igenl Viljam kramar henne. - Som förut, säger han, som innan vi bodde hos mjölnaren? - M-, säger Tilia Emilia tyst, for hon vet att det ald-


rig kommer att bli som förut. De är ensamma nu och de har bara varandra. Förut var de en familj, två barn med en mamma och en pappa.Tilia Emilia kramar Viljam ännu hårdare. - I landet på andra sidan bergen blir det bra, det vet du1 säger hon och stryker honom över det toviga håret. Du minns väl vad mamma berättade? Viljam nickar. - Dit ska vil Och om vi har tur så sitter gumman som gör äppelpaj på sin trappa och väntar på oss. -Vet hon att vi ska komma? undrar Viljam. - Nej, så klart hon inte vetl säger Tilia Emilia. Men hon kanske sitter på sin trappa och ser ut över vägen medan hon väntar på att äppelpajen ska svalna. Och just då så kommer vil - Får vi äppelpaj vi med? - Så klart vi fårl Alla får smaka på hennes pajl Tilia Emilia avbryter sig. Det hörs dova hovslag som kommer längs skogsvägen. - Måste vi gömma oss? säger Viljam men Tilia Emilia hinner inte svara for plotsligt har det dykt upp en vagn på vägen. Den kommer mot dem i full fart och kusken hinner knappt få de båda hästarna att vdja för dem. Någon ropar inifrån vagnen när de kor forbi och kusken hojtar: - Ptroool för att få stopp på de snabba hästarna. Ekipaget stannar några meter framför dem. Vagns-


dörren öppnas och en man i hog hatt och svart slängkappa kliver de två trappstegen ned till marken. Han har en käpp under vänstra armen. - Är ni alldeles ensamma? säger han och ser på Tilia Emilia och Viljam. Han slår ut med sina armar när de nickar osäkert. - Skogarna här omkring at farliga, säger han. Här finns rövare, drömfolk och annat oknytt.Vad tänkte era föräldrar på när de lät er ge er iväg alldeles ensamma?

Tilia Emilia ser forsiktigt på Viljam men han verkar inte reagera på vad mannen sagt. - Vi har inga foräldraq, säger hon tyst. Nu tittar Viljam ned i backen. Han gräver med de nakna tårna bland barren i vägens damm. - Jaha, i så fall, säger mannen och visar med en gest mot sin vagn. Då är det ingenting att diskutera. Hoppa in så får ni resa med migl Tilia Emilia ser osäkert på mannen. Viljam går med raska steg mot vagnen. Det är som om hans trötta Lropp får ny energi. - Kom, säger han till Tilia Emilia. Kom vi åker med'! Tilia Emilia ser de längtande blickarna han ger den fina vagnen. Hon tänker på den mörka skogen som aldrig tar slut och sedan går hon också mot vagnen. En så fin vagn har de aldrig varit inne i förut. Där ligger mjuka kuddar på bänkarna och gardiner fladdrar för fönstren. Mannen med slängkappan slår sig ned


mittemot dem. Han tippar fram hatten över ögonen och när vagnen böriar rullar sover han på några minuter.

Viljam drar upp sina trötta fötter på kuddarna. - Akta, viskar Tilia Emilia. Det blir smutsigt! Men Viljam har redan somnat och hon känner själv hur skönt det är att åka i en vagn med mjuka kudda4 att låta fötterna vila från vandringen på den slingrande grusvägen.

Det är en vecka sedan de gav sig av från Kvarnbacken med den vresige mjölnaren och hans familj. Och även om det är långt kvar till målet för deras resa har Tilia Emilia inte ångrat en minut att Viljam och hon rymde från mjölnarfamiljen. De var inte välkomna där. Redan första dagen hade de förstått att varken mjölnaren, hans hustru eller de fem barnen tänkte bry sig det minsta om dem. De fick äta resterna av familjens middagar när de fanns några, och sova på mjölsäckar i kvarnen. Under vintern fick de i bästa fall ligga på golvet nedanför järnspisen för att inte frysa ihjäl ute i kvarnen. Mjölnaren ville förstås inte att de skulle dö, han fick ändå några kronor om året från byarådet for att han tog hand om dem och så kunde de hjälpa till med att klättra i kvarnhjulet när det var for lite vatten i bäcken. Nu är de på väg till landet bortom de vita bergen, landet som mamma kom från for många år sedan. Ett land som de aldrig har sett men som de hort allt om ge-


nom hennes sagor och sånger. Mamma berättade sagor varje dag så länge hon levde. Men nu är de ensamma, hon ochViljam. De har varit ensamma ända sedan den stora snöstormen på nyårsdagen för två år sedan då mamma och pappa aldrig kom tillbaka från besöket nere i byn. Stormen varade i två dygn och ingen som inte kunde söka skydd från blåsten och kylan överlevde. Tilia Emilia sträcker ut handen och rör vid Viljams hand. Han gnyr lite i sömnen, sedan kramar hans fingrar om hennes hand. Innan de gick in i skogen hade de skymtat de höga bergen med sina snöklädda toppa4 långt borta i fiärrran syntes de bländande vita i solskenet. Målet för deras vandring kändes närmare än någonsin. Det gör det nu också när de svarta hästarnas klapprande hovar för dem framåt längs vägen. Tilia Emilia sluter ögonen. Hon vill också dra upp fötterna under sig, men hon vågar inte. Mannen i slängkappan har visserligen erbiudit dem skluts, men vem vet vilket humör han är på när han vaknar och ser att de har smutsat ned hans fina kuddar?

När hon slår upp ögonen igen är det sen kväll. Viljam sover fortfarande men mannen mittemot är vaken och betraktade henne nyfiket. - Vart är ni på väg? säger han när han ser att hon vaknat.

- Till landet på andra sidan de vita bergen,

säger

Tilia


Emilia forsiktigt. Mannen nickar. - Det är en lång resa, speciellt om man ska gå till fots, säger han. Hur har ni tänkt klara av det? Tilia Emilia rycker osäkert på axlarna. - Vi behover inte vara framme forrän det blir vintel, säger hon. Vi tar lång tid på oss. Mannen nickar på nytt. - Är det darifrån ni kommer? säger han sedan. Tilia Emilia skakar på huvudet. De sitter tysta en stund. Vagnen skumpar under dem när den kör över vägens ojämnheter. Vid ett extra stort gupp vaknar Viljam och ser sig nyfiket omkring. - Känner ni någon på andra sidan bergen? säger mannen.

- Kanskg säger Tilia Emilia försiktig. - Har ni någon som ska ta emot er? Någon som väntar på er? Tilia Emilia sitter tyst en stund för länge och Viljam svarar.

Nej, säger han och skakar på huvudet. Ingen? säger mannen. Ni har inga släktingar alls? Tilia Emilia och Viljam ser hastigt på varandra. - N"j, fortsätter Viljam. Ingen som vi känner. Tilia Emilia skruvar på sig. - Ingen mormor som letar efter er? - Nej. - Inte någon avlägsen faster någonstans som kom-

-


mer undra vart ni tagit vägen? - Nej. - Hm. Mannen fingrar på knoppen på sin kapp. - Hm, säger han på nytt och betraktar dem ingående. Hur gamla år ni? -Vet inte, säger Tilia Emilia. - Ja, ja, säger mannen och drar fram en korg från utrymmet under sdtet. Det spelar kanske ingen ro11. Villni ha någonting att äta? Ett äpple kanske eller en bit bröd?

Det har mörknat utanför vagnsfönstren. Tilia Emilia ser granarnas siluetter avteckna sig mot den mörkblå himlen. Vagnshjulen knarrar och vagnen skumpar och grlppar under dem när hästarna far fram. Viljam gnager på ett av mannens äpplen och dinglar med fotterna från säteskanten. - Har du sett en drake någon gäng? säger mannen till honom. Han skakar på huvudet. - Skulle du vilja göra det? Viljam nickar. - Så klartl säger han. - Du skulle inte vara rädd då? fortsätter mannen. Viljam skakar på huvudet. -Jagfu nästan aldrig rädd, säger han. Mannen skrattar.

t0


Det låter bra, säger han. Det låter bral De reser vidare under en stunds tystnad. - Jag vet ett ställe där ni skulle kunna få bo, säger

-

mannen.

Viljam tittar storögd på honom. - Var då? Är det hos dig? - Nej, det är det inte. Det är hos en nära vän till mig. - Men vi ska inte stanna, avbryterTilia Emilia.Vi ska till landet bortom de vita bergen. - Om jag säger att den här vännen har flera stycken drakar på sin gård, vill ni bo där då? undrar mannen. - Ja, säger Viljam entusiastiskt. - N"j, säger Tilia Emilia. - Varför inte? säger Vljam och tittar på henne. - Men, säger Tilia Emilia. Vi har ju bestämt... - Ja ja, avbryter mannen. Det var bara ett förslag. Vi passerar inte drakgården förrän i morgon, så ni har god tid att fundera på saken. De reser vidare, skogen har tagit slut nu men utanftir vagnsfönstren är det alldeles mörkt så det går inte att se hur landskapet de passerar ser ut. De somnar om till vagnens gungande rytm, först Viljam, sedan Tilia Emilia och slutligen mannen med slängkappan. Det blir en lång natt i den skakiga vagnen, men trots det njuter Tilia Emilias och Viljams trötta kroppar av varje meter de forflyttar sig framåt. De mjuka dynorna i vagnen och kuddarna bakom deras ryggar gör att de lätt somnar om varje gång de väcks av ett gupp i vägen.

II


Det är mitt på dagen när mannen mittemot dem boler sig fram och tittar ut genom fönstret. - Nu kan man nog se dem snart, säger han. - Vilka då7 undrar Tilia Emilia. - Drakarna förståsl Tilia Emilia och Viljam boier sig fram. Men allt som syns utanför vagnsfonstret är ett högt staket. - Man ser ju inget, säger Viljam. - Tids nog ser ni, säger mannen. - Vilket högt staket.! säger Tilia Emilia. - Det är för drakarnas skull, säger mannen. - Kan inte de flyga? undrarViljam. - Jo, vissa av dem kan flyga, säger mannen. Om ni väntar en stund får ni ställa alla era frågor till Drådd. Det är han som äger drakgården. De sitter tysta och ser vagnen passera meter efter meter av det höga staketet. Sedan kommer de till en grind. Det är en sto4 svart gallergrind som bevakas av en man i en vaktkur. Han låser tyst upp de stora låsen när han känner igen vagnen och nickar åt kusken att köra in. De folier en slingrande grusväg och rullar efter en kort stund upp på en gårdsplan. Viljam sitter med huvudet ut genom vagnsfönstret hela tiden för att få syn på någon av drakarna. De syns inte förrän vagnen guppar in mellan de slitna husen. - Där nere har ni några av de äldsta drakarna, säger mannen i vagnen och pekar.

l2


Tilia Emilia och Viljam häpna4 så stora djur har de aldrig sett tidigare. Det är tre drakar. En av dem reser sig väldig över de andra två, låter huvudet svaja långsamt från ena sidan till den andra. Den har grågrön hud och en ryggkam av taggar som ser ut att ha varit röda en gång i tiden. De andra två drakarna är blågrå och hukar med huvudena mot marken som om de är mycket trötta. En av dem har ett stort horn i pannan som pekar vasst uppåt.

-Varför är de så...smutsiga7 sägerVljam - Tycker du?

-

sedan.

Ja, eller liksom...ruggiga?

- Det är gamla drakaq, de har inte så många år kvar att leva, forklarar mannen. De är slitna efter ett långt drakliv.

Det är inte bara drakarna som ser slitna ut, även boningshuset och ladorna runt gårdsplanen ser ut att ha sett sina bästa dagar. Det står några barn bredvid en brunn i utkanten av planen. - De ser lika smutsiga ut som drakarna, säger Tilia Emilia. Mannen med slängkappan svarar inte. Han hoppar ur vagnen när kusken fått stopp på hästarna och försvinner upp mot boningshuset med orden: - Vänta här'! Tilia Emilia och Viljam ser sig om. De smutsiga barnen vid brunnen är på väg bort med skvimpande vattenhinkar.

l3


- Jag vill inte bo häq, säger Tilia Emilia. - Inte jag helleq, sägerViljam. Drakarna ser ledsna ut. - Husen ser ledsna ut, säger Tilia Emilia. De tittar på en liten flicka som dykt upp bredvid vagnen.

-

Barnen ser ledsna utl säger Viljam. Jag vill hellre till landet bakom de vita bergen. - Bral Tilia Emilia ler mot honom och pekar. Långt, långt borta ifjarcan syns de vita bergen torna upp sig. Sedan tittar hon på den lilla flickan bredvid vagnen igen. - H"j, säger hon, men flickan svarar inte. De betraktar varandra under tystnad. Om Tilia Emilias och Viljams klader är slitna så är det ingenting mot den lilla flickans klänning. Den ser ut att ha använts av ett dussin barn före henne. En gång i tiden verkar den ha varit vit eller möjligwis ljust rosa. Nu hänger den i gråa trasor runt hennes magra loopp.Tilia Emilia försöker igen: - Vad heter du? - Har ni någonting att äta? säger flickan plötsligt med viskande röst och tittar sig omkring med rädda ögon. - Kanske, säger Viljam och tittar in i vagnen efter korgen med mat. - Jo, säger han efter en stund. Här finns korv och äpplen och några smörgåsar. Vad vill du ha? Men flickan bryr sig in om att vänta tills han pratat klart. Hon kastar sig över korgen och rycker den ur t4


hans hand, hon sätter tänderna

i ett

äpple, ångrar sig,

sliter tag i en korv och äter med vilt uppspärrade ögon.

Oj, säger Viljam tlll Tilia Emilia. De står tysta, tittar på och vet inte vad de ska göra. I samma stund kommer barnen från brunnen spring-

-

ande.

- Nelly har matl ropar en av dem. - Jag vill också ha'! - Ge migl Plötsligt är barnen över dem. De rycker korven ur händerna på den lilla flickan som heter Nelly. Äpplen och smörgåsar far åt alla hållgenom luften. - Ge migl Ge mig.! ropar en av pojkarna och slår åt både höger och vänster med sina knutna nävar. Tilia Emilia ochViljam backar forslräckta. De backar och backar rakt in i famnen på mannen med slängkappan.

-

Oj, här går det vilt

tilll

säger han och fortsätter

sedan. Följ med migl

De går från gårdsplanen med de vilda barnen. Tilia Emilia ser sig om, obehaglig till mods. Det kommer fler barn springande över gårdsplanen. Så många hungriga barn och så lite mat de slåss om, tänker hon. - Vad ska vi göra7 säger Tilia Emilia till mannen. - Ni ska fäträffa Drådd, säger han. - Jag menar med barnen, säger Tilia Emilia. - Äsch, säger mannen. Jag har gott om pengaq, jag kan köpa ny matsäck i nästa by. Ett par äpplen och en

l5


korv gör inget om jag blir av med. - Men...säger Tilia Emilia och ser sig om igen. De är jättehungriga. Mannen bredvid henne lyssnar inte, han skyndar fram med stora steg och svarar bara: - Det är Drådd som äger den här gården. De kommer in i trädgården som omger det stora boningshuset. Grusgångarna är noga krattade trots att färgen runt fönstren flagnar och trappstegen nedanför verandan sitter på sned. Huset ser både valskott och misskött ut på samma gång. De går uppför trappan och in genom stora ingången. Inne i huset är det skumt, fbnstren är smutsiga, och lukten är unken. - Häråtl säger mannen och skjuter upp en dörr som leder till ett kontor. Där inne sitter Drådd. Han har fotterna uppslängda på skrivbordet och sitter bakåtlutad på en vinglig stol. Det glänser om hans gröna skinnbyxor. - Äkta drakläder'! säger han och flinar när han märker hur båda barnen stirra4 först på byxorna och sedan på honom. Han reser sig upp och synar dem från topp till tå. - Drakläder? säger Viljam. Men...hur dog denT - Alla ska vi dö någon gång, säger Drådd med kyla i rösten. En del dor for4 andra senare. Den här draken dog förr. Han vänder på klacken och öppnar sftrivbordslådan. - Okej, mer än så här får du intel Pojken är inte spe-

l6


ciellt gammal. Drådd räcker en skinnpung med klirrande mynt

till

mannen i den svarta slängkappan.

- Det blir alldeles utmärkt, Vi

säger mannen och bock-

igenl Han lämnar kontorsdörren öppen när han går. Tilia Emilia och Viljam ser sig villrådiga omkring. Drådd synar dem än en gång upp ifrån och ned. Sedan ropar han: ar lätt.

ses

- Viktårial Ingen svarar. Han höjer rösten. - Viktårial?l Han vänder sig om mot den öppna kontorsdörren. - Döva kärring'! Var håller du hus? Viktåååååria?l? Någonstans långt borta i huset hörs hasande steg. Tilia Emilia och Viljam ser på varandra. - Vad är det...börjar Tilia Emilia men hon avbryts av Drådds iskalla röst. - Du talar bara om du har blivit tilltalad. Förstår du? - Ja, men... - Ja, herr Drådd, heter det. - Ja, men... - Ja, herr Dråddl Han spänner sina stålgrå ögon i henne. - Ja, herr Drådd, säger Tilia Emilia och fortsätter: -Vad är det som... Längre hinner hon inte ftirrän hon blir avbruten av en gammal sprucken röst. - Du ropade?

t7


Det är en liten hopsjunken gumma som står i dörröppningen. Hon ar kladd i en smutsig klänning och har en grå sjal svept runt kroppen. Hennes hår har samma gråa nyans som sjalen.

-Tä med de här barnen till barack B. Jag antar att det finns ett par tomma sovplatser där sedan tvillingarna råkade i olycka? Gumman nickar. - Bral Sedan vill jag inte bli störd under eftermiddagen. Jag har en del att ordna med. Servera middagen som vanligt. Tackl Drådd föser ut dem ur rummet och stänger dörren. Den lilla gumman hasar iväg längs en av husets korridorer i skor som ser alldeles för stora ut. Viljam ser förvirrat på Tilia Emilia. - Vart ska vi? säger han. Tilia Emilia skakar på huvudet. - Jag vet inte. Viktåria vänder sig om och vinkar otåligt att de ska folia efter henne. - Skynda erl säger hon med trött röst. - Vad är det som händer? säger Tilia Emilia. Gumman vinkar bara ännu mer otåli5 med handen. När de närmat sig henne säger hon: - Följ med mig, så ska jag förklaral Om Drådd kommer ut och upptäcker att ni står kvar här kanske det går för er som för tvillingarna. - Vad hände med dem?

l8


Viktåria hasar vidare framfor dem i de stora skorna. - Vad hande med willingama? säger Tilia Emilia igen.

- Den som frågar mindre lever längre, svarar gumman.

Viljam ser upp på Tilia Emilia med förbryllad blick. De fölier efter gumman in i ett kök. Spindelväven hänger tät i taket och under deras fötter krasar smulorna från otaliga brödbitar. Tiots den uppenbara röran och smutsen överallt hänger det en gryta som kokar

över elden i den öppna spisen och det ligger en hög med skalade grönsaker på koksbordet. - Jag vet inte varifrån ni komme4 säger gumman till Tilia Emilia och Viljam. Men av era kläder att döma och er friska hy har ni formodligen haft det bättre stdllt än vad ni kommer få det här. - Vi ska inte stanna hä4 säger Tilia Emilia. -Vi är på väg till landet bakom de vita bergen, fyiler Viljam i. Gumman suckar. - Det tror jag inte, säger hon. Det är inte många av drakgårdens barn som någonsin kommer härifrån. -Vad...borlarTilia Emilia men blir avbruten av gum-

trötta röst. - Det är ingenting att diskutera, säger hon. Drådd har köpt er. Ni är hans slavar nu. Ni kommer att få bo i barackerna precis som de andra barnen och arbeta med att ta hand om drakarna. mans

19


-

Va?l

Tilia Emilia spottar ur sig ordet. -Vad då slavar? sägerViljam. -Var är mannen som vi kom hit med? Vi måste prata med honoml - Det tror jag inte, säger gumman på nytt. Han har redan givit sig ut på vägarna efter nya barn. Nu ska jag visa er var ni ska bo. - Vänta'! säger Tilia Emilia och griper efter Viktårias arm. Du måste släppa ut ossl Vi måste härifrånl Vi är på väg till landet bakom de vita bergen. Den lilla grå gumman ler trött mot dem med en tandlös mun. - Förstår ni inte vad jag säger? Det kommer inga barn levande från drakgården, det har det i alla fall inte gjort under de senaste femton åren.

20


llillilillffillililll

9789197912501  

Drakgården Anna Fogelberg www.bogdoffeo.se Illustration: Andreas Raningier. Gra6sk form och trycL fryckenet eB Valdemarsvik" Andrs trydminge...