9789127026957

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 4

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 5

INNEHÅLL

Förord 7 Kapitel I Den inspärrade korvgubben 11 Kapitel II Motorcykeln som inte fanns 26 Kapitel III Rättslösa fångar och firade statsmän 44 Kapitel IV Ett kallsinnigt mottagande 53 Kapitel V Blotta skuggan av en misstanke 67 Kapitel VI Livet i lägren 77 Kapitel VII Desperata rop från fängelset 94 Kapitel VIII Kursändringen börjar 104 Kapitel IX Långmorarazzian 111 Kapitel X Lägertumult och vindkantring 124 Kapitel XI Tvångsvård och missnöje 133

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 6

Kapitel XII Rengsjölägret – hårdast av alla 140 Kapitel XIII Upproret i Rengsjö 153 Kapitel XIV Desertörer och besvärliga norrmän 170 Kapitel XV Helt om! Nazisternas tjänare i lägren 186 Kapitel XVI Kvinnolägret 198 Kapitel XVII Paulsonaffären 209 Kapitel XVIII Sandlerkommissionen 215 Efterord 229 Tack 234 Appendix I: Antalet registrerade utlänningar och antalet interneringsärenden i Sverige 1937–1945 235 Appendix II: Makthavarna 236 Noter 240 Käll- och litteraturförteckning 250 Bildkällor 254 Personregister 255

6

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 7

Förord

ett rostigt kokkärl.

Det var allt som dök upp bland blåbärsriset. Men det räckte för att höja pulsen och sända en lätt rysning nedför ryggraden. Nästan alla andra spår av platsens historia hade för länge sedan utraderats av människohand och av tidens tand.

Så när som på ett fallfärdigt skjul fanns det ingenting annat som antydde att skogsgläntan vid sjön Svarttjärn i Dalarna en gång hade hyst ett läger som den svenska regeringen till varje pris ville hålla hemligt.

Det gamla kokkärlet var en konkret påminnelse om alla de människor som hållits inspärrade på denna ensliga plats under andra världskriget. ”Skriv något om ’lägren’ i Sverige.” Det rådet fick forskarstudenten Tobias Berglund av sin handledare på historiska institutionen vid Uppsala universitet, Lars M Andersson, när han skulle välja ämne för sin magisteruppsats i historia. Vart detta arbete skulle föra honom kunde han då inte ana.

I det krigstida Sverige fanns en vidsträckt arkipelag av läger med olika syften, huvudmän och interner. Böcker och avhandlingar har bland annat skrivits om arbetskompanierna för värnpliktiga med kommunistsympatier (exempelvis Storsienlägret), interneringslägren för militära flyktingar (i synnerhet omständigheterna kring balt- och tyskutlämningen efter kriget), samt om mottagandet av de baltiska flyktingarna från hösten 1944 och koncentrationslägerfångarna från april 1945.1

7

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 8

I en artikel och ett fåtal böcker nämndes emellertid en helt annan typ av läger, som av dåtidens få kritiska röster jämfördes med koncentrationsläger.2 Det handlade om slutna läger i vilka civila utlänningar tvångsinternerades som ”säkerhetsrisker” av Socialstyrelsen. Nyfikenheten växte. Frågorna hopade sig. Vilka satt där och varför? Var låg lägren och hur många var de? Vem hade ansvaret och, framför allt, varför var detta inte allmänt känt och debatterat?

Lägerarkiven hade varit sekretessbelagda i 50 år och visade sig i många fall vara hårt gallrade. Trots det avslöjade de mycket om livet i läger vars spår idag är nästan helt utplånade. Det ena lägret efter det andra började framträda med sina många förbiilande och ofta tragiska glimtar ur internernas livsöden. Åtskilliga av dessa läger hade det dittills inte skrivits en rad om.

Lämningarna i blåbärsriset vid Svarttjärn tillhörde alltså ett av Socialstyrelsens fjorton krigstida fångläger för civila utlänningar.

De första av dessa slutna utlänningsläger upprättades i mars 1940 efter beslut av den svenska samlingsregeringen. Motiveringen var den hotande situationen i omvärlden. Genom beslut av Socialstyrelsens tjänstemän kunde därefter utlänningar frihetsberövas i läger utan rättegång och på obestämd tid. Frihetsberövandet behövde inte motiveras och kunde inte överklagas, och som mest satt närmare 1 500 utlänningar inspärrade på en och samma gång.

Sammanlagt kan uppskattningsvis 3 000 människor ha suttit internerade i dessa läger.

I den ytterst begränsade samhällsdebatt som förekom på den tiden användes ibland – inte utan fog – benämningen koncentrationsläger. Utlänningar, som ofta i många år hade bott och arbetat i Sverige, kunde sättas i läger på grund av politisk åskådning, för att ”observeras” eller efter att ha deserterat från tyska förband.

Kvinnliga utlänningar, även de med arbets- och uppehållstillstånd, kunde interneras på grund av ”lösaktighet” och ”arbetsovilja”.

Detta svenska lägersystem utgjorde ett fundamentalt avsteg från Habeas Corpus, det vill säga principen om en individs rätt att få ett frihetsberövande eller fängslande prövat i domstol. Faktum

8

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 9

är att upprättandet av dessa läger byggde på liknande idéer och motiverades på liknande sätt som upprättandet av det idag ökända amerikanska lägret Guantanamo Bay. Det fanns anledning att fundera vidare kring detta.

Efter terroristdåden i New York i september 2001 genomfördes en mängd inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter i hela västvärlden, i synnerhet i USA. Detta kom bland annat till uttryck i de amerikanska antiterrorlagarna, fånglägret i Guantanamo, frysningen av misstänkta personers bankkonton samt ökade möjligheter till telefonavlyssning och övervakning av datatrafik. Allt motiverades av nödvändigheten att skydda de civila samhällena i väst från hotet från terrorismen, men det officiella Sverige har riktat skarp kritik mot USA för flera av dessa åtgärder. Särskilt Guantanamolägret har kritiserats för att vara fullständigt rättsvidrigt.

Denna officiella svenska hållning har dock ifrågasatts i samband med exempelvis den omstridda utlämningen av två egyptiska medborgare år 2001. Vad har vi egentligen på vår egen bakgård? Med vilken rätt kritiserar vi andra och hur ser vårt eget nära förflutna ut?

En viktig skillnad mellan Guantanamo och de svenska läger som den här boken handlar om måste emellertid betonas: Det finns inget i källmaterialet som tyder på att tortyr eller fysiskt inhuman behandling förekom i de svenska utlänningslägren även om det godtyckliga frihetsberövandet och ovissheten i många fall innebar svårt psykiskt lidande.

Efterforskningarna i arkiven gav också insyn i livet och motsättningarna i utlänningslägren; den stora polisrazzian i Långmoralägret och fångupproret i Rengsjö. En av de märkligaste insikterna var dock att den högste ansvarige tjänstemannen för lägren var en ung Tage Erlander.

Under arbetet kom journalisten och författaren Niclas Sennerteg in i bilden och blev medförfattare till boken. Fokus sattes då ännu mer på personerna bakom och i lägren. Niclas gjorde i samband med detta flera nya häpnadsväckande upptäckter. Ska-

9

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 10

kande människoöden bidrog till att ge historien om detta nästan helt okända lägersystem en ny dimension.

Att frågan om de tusentals människor som spärrades in i de slutna utlänningslägren ännu kan vara känslig fick Niclas ett bevis för vid ett sammanträffande med en idag pensionerad socialdemokratisk rikspolitiker som haft många tunga uppdrag. När Niclas förde lägren på tal fick han bara svaret: ”Jag vet bara att Tage [Erlander] efteråt hade väldigt dåligt samvete för det där.”

Någon mer diskussion blev det inte.

Man bör inte utan eftertanke moralisera över historien. Den måste förstås utifrån de förutsättningar under vilka den framlevdes. Det råder inget tvivel om att Sveriges överlevnad och oberoende under krigsåren vid flera tillfällen var i farozonen. Kristid och ransonering drabbade så gott som alla samhällsgrupper.

Att denna situation innebar åtgärder som i vissa fall inskränkte medborgerliga fri- och rättigheter är kanske förståeligt. Att vissa av dessa åtgärder i vissa fall visade sig ha varit alltför långtgående eller direkt felaktiga är kanske inte heller konstigt. Man bör däremot ifrågasätta motiven bakom beslutet att under fem decennier sekretessbelägga arkivmaterialet rörande de slutna utlänningsläger som denna bok handlar om. Man bör också ifrågasätta skälen till att personer (exempelvis Tage Erlander) som i åratal i ledande ställning dagligen hanterade lägersystemet, efter kriget knappt nämnde dess existens eller sin egen inblandning.

Sekretessen fungerade. Enskilda svenskars personliga minnen av internerna, lägren och de som drivit dem bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat. Denna bok är blott ett försök att berätta deras historia och samtidigt radera ut en av den svenska nutidshistoriens sista vita fläckar.

Tobias Berglund Niclas Sennerteg

10

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 11

kapitel i

Den inspärrade korvgubben

k o rv g u b b e n s å s i k t e r gjorde flera helsingborgare upprörda.

Det var bra att Sovjetunionen anfallit Finland, hade han sagt när finska vinterkriget rasade som värst under vintern 1939– 1940. Han hade också beklagat att det fanns så få kommunister i Helsingborg. Det var tankar som var allt annat än populära i de breda svenska folklagren. Finlandsaktivismen svallade och de svenska kommunisterna, som tagit Sovjetunionens parti i konflikten, betraktades som femtekolonnare. I denna uppjagade atmosfär genomförde polisen den 10 februari 1940 en landsomfattande razzia mot svenska kommunister i jakten på bevis för landsförrädisk verksamhet, men med magert resultat. Sex dagar senare kom regeringens proposition om det så kallade transportförbudet som innebar att spridningen av politiskt obekväma publikationer försvårades genom att dessa inte fick distribueras med statliga transportmedel – framför allt järnvägarna. Denna åtgärd drabbade främst tidningar på yttersta vänsterkanten under de första krigsåren. Under natten till den 3 mars förstördes till råga på allt kommunisttidningen Norrskensflammans redaktionslokaler i Luleå i ett attentat i vilket fem personer omkom.

Att öppet uttala stöd för kommunismen kunde således vara förenat med uppenbara risker, vilket korvgubben snart blev varse.

Polisen fick flera tips från allmänheten om att mannen i korvståndet verkade suspekt och tog in honom för förhör. Utan omsvep bekräftade han att han diskuterade politik med kunderna i korvkön, men han kunde inte minnas om det var Sovjetunionen eller kommunismen han sagt sig hysa medkänsla med.

11

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 12

Socialstyrelsens och Utlänningskommissionens slutna utlänningsläger 1940–1948.

Han identifierades som en 43-årig tidigare gruvarbetare, fackföreningsman och socialdemokrat från Tyskland, som hade blivit gripen och misshandlad av SA-män efter nazisternas maktövertagande. Under de följande åren hade han deltagit i det underjordiska motståndet mot nazismen, tills marken började brännas * Drevs i Norska legationens regi 1942–1944.

12

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 13

under fötterna och han tvingades fly till Sverige i mitten av 1930talet. Sedan dess hade han vistats i Helsingborg där den socialdemokratiska arbetarekommunen hade stått för hans uppehälle, tills han hösten 1939 lyckades hitta ett jobb i ett korvstånd.3 För myndigheterna i Beredskapssverige räckte det med att han var en utländsk flykting som uttryckt sympati för kommunismen för att klassa honom som en allvarlig säkerhetsrisk.4 Efter polisutredningen satte det byråkratiska maskineri igång som skulle kosta honom hans liv i frihet under lång tid framöver: Polismyndigheten uppmanade i en skrivelse länsstyrelsen att begära hos Socialstyrelsen att mannen skulle interneras i läger. Chefen för den nyinrättade säkerhetspolisen, Allmänna Säkerhetstjänsten, gav sitt stöd åt begäran i ett remissyttrande till Socialstyrelsen. Utlänningsnämnden hade ingenting att invända. Den 17 juni 1940, samma dag som Frankrike undertecknade vapenstilleståndet med Tyskland, beslutade Socialstyrelsen att korvgubben skulle interneras på obestämd tid i Långmora, ett av Sveriges slutna interneringsläger under andra världskriget. Ett sådant läger hade ingen dittills sett maken till i Sverige. Varken korvgubben från Helsingborg eller någon annan som placerades där fick veta vad de anklagades för och de hade ingen möjlighet att överklaga.

Två år senare satt han fortfarande inspärrad och polisen avrådde bestämt Socialstyrelsen från att släppa honom fri. Polischefen (landsfogden) i Malmöhus län betecknade honom som en ”sluten och lömsk” person som enbart umgåtts med kommunister och även om det inte gick att bevisa att han bedrivit kommunistisk propaganda (här hade polisen tydligen backat något i sin bedömning jämfört med 1940) var risken stor att han skulle ”fortsätta med dylik underjordisk verksamhet”.5 Först sommaren 1943 var han åter en fri man. Då hade den tyska krigslyckan på östfronten vänt och Röda armén börjat skaffa sig övertaget.

En rad baracker hade börjat byggas vid Långmora gård i Dalarna i mars 1940 och ljudet av byggarbetarnas hammarslag färdades långt ut över sjön, där isen ännu inte brutits upp efter den ovan-

13

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 14

Huvudbyggnaden i Långmoralägret, som före kriget hade varit arbetshem för ”försumliga familjeförsörjare”. De utlänningar som på obestämd tid internerades i Långmora och Smedsbo i början av kriget fick inte veta varför de betraktades som säkerhetsrisker. Interneringsbesluten – som i regel fattades av tjänstemän på Socialstyrelsen – hade i åtskilliga fall mycket vaga grunder.

ligt stränga första krigsvintern. Men det var inte särskilt många öron som kunde höra dem, för det var en ganska folktom och glest bebyggd trakt som ett av Sveriges första koncentrationsläger anlades i.

Långmora gård, en klunga faluröda träbyggnader, hade varit en del av det framväxande socialsystemet sedan 1923. Från början hade det fungerat som ett så kallat arbetshem med plats för 50 ”försumliga familjefäder”. Några år senare inrättades ett likadant hem för 24 kvinnor i Smedsbo.6 I mars 1940 blev de båda hemmen istället säte för de första slutna läger för ”opålitliga utlänningar” som Socialstyrelsen inrättade vid den här tiden: Långmora med 150 platser och Smedsbo med 60.

Några större fysiska likheter med de tyska koncentrationslägren

14

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 15

hade Långmora förvisso inte. Anläggningen omgavs av ett staket och i mitten låg huvudbyggnaden – det tidigare arbetshemmet – där lägeradministrationen, dagrummet, vaktlokalerna och lägerpersonalens bostäder inrättades. Runtomkring växte baracker upp för de internerade. Lägret i Smedsbo byggdes upp enligt samma principer. Senare tillkom ännu fler läger. Till slut hade Socialstyrelsen och Utlänningskommissionen 14 interneringsläger som kom att hysa uppskattningsvis 2 000–3 000 utlänningar.7 Förhållandena i lägren var relativt stränga med svenska mått mätt och internerna så gott som rättslösa. Vilka som satt internerade återspeglade den storpolitiska konjunkturen. Under de tyska glansdagarna i början av kriget handlade det därför huvudsakligen om antinazister eller kommunister – mest tysktalande statslösa och judar.8 Även flyktingar från de länder som Tyskland lade under sig riskerade att hamna i dessa läger om de betraktades som tillräckligt hårdföra motståndare till Hitler. Inte bara nyanlända flyktingar fanns bland de internerade. Även personer som bott i åratal i landet och kunnat bygga upp en ny tillvaro fördes plötsligt utan närmare förklaring till interneringsläger av polisen.

Varje läger kunde innehålla helt skilda kategorier av ”farliga” fångar – exempelvis kommunister, syndikalister, radikala socialister, norska motståndsmän och polska nationalister – men även enstaka nazister och så kallade opolitiska internerade. Någon säker totalsumma över hur många som satt i lägren existerar inte.

Under 1940 och 1941 hölls i Långmora cirka 60 och i Smedsbo cirka 40 interner. Eftersom interneringstiden var minst ett år var lägrens ”omsättningshastighet” relativt låg. En rimlig uppskattning är dock att närmare 200 icke dömda politiska fångar passerade genom lägren under krigets första år. Den absoluta majoriteten av dessa utlänningar var alltså kommunister och andra aktiva antinazister som stod till vänster på den politiska skalan. Enligt en uppgift lär en tredjedel av de tyska kommunister som vistades i Sverige ha suttit internerade i början av kriget.9 ”Slutna förläggningar” var den officiella, skönmålande beteckningen på lägren. Benämningen koncentrationsläger som förde tankarna till Nazityskland, ville Socialstyrelsen, under vilken läg-

15

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 16

ren sorterade, till varje pris undvika. Men kritiken lät inte vänta på sig.

Under veckorna efter öppnandet av de båda lägren blossade en häftig debatt upp.

En rad kritiska artiklar och insändare publicerades, i synnerhet i tidningarna på yttersta vänsterkanten. Syndikalistiska Arbetaren publicerade våren 1940 en hel artikelserie om lägren och tidningens linje var att de nyinrättade lägren förde Sverige ett steg närmare Nazityskland: Koncentrationsläger! Känn på ordet, smaka på det, tugga varje stavelse och äcklet och harmen stiger upp inom dig. Det finns ingen möjlighet att någon kan ställa sig likgiltig inför detta faktum; koncentrationsläger i Sverige!10

Tidningen anklagade också rent ut regeringen för att gå Hitlers ärenden genom att förfölja antifascistiska flyktingar: Den svenska staten använder sig av brutala tvångs- och våldsmetoder för att eftertryckligt trampa ned den utländska antifascisten som likt en vrakspillra efter den tyska demokratins skeppsbrott kastats upp på svensk strand.11

En insändarskribent i samma tidning undrade om det var en svensk artighetsgest mot Hitler att skicka de politiska flyktingarna till ”koncentrationsläger”. Vilka som stod på tur att interneras spekulerade insändaren också kring: Hur blir det månne i fortsättningen? Sedan man vant sig vid att utlänningar placeras i koncentrationsläger, kommer kanske turen även till svenskar? Räcker man Fan ett lillfinger, tar han snart hela handen.12

Kritik förekom mot det uppenbara godtycket och hemlighetsmakeriet kring interneringarna. Socialstyrelsens ”maktfullkomlig-

16

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 17

”Långmora är Sveriges koncentrationsläger nr 1…” skrev den syndikalistiska tidningen Arbetaren i ett reportage från det nyöppnade Långmoralägret 1940. Artikelförfattaren med pseudonymen ”Nordson” hade fått besöka lägret och tala med internerna, sannolikt i utbyte mot att han före publicering skickade artikeln för påseende till Utlänningsbyråns kontrollavdelning.

het” sågs som ett hot mot demokratin. Även liberala Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning kastade sig in i debatten och menade att om lägren var nödvändiga borde alla internerade i varje fall få sina fall prövade i domstol enligt ”gammal sed”.13 Socialdemokratiska Dala-Demokraten, som rapporterade från området där Långmora och Smedsbo var belägna, försvarade däremot lägren. Tidningen kallade inte internerna för politiska fångar,

17

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 18

utan enbart för icke önskvärda flyktingar som väntade på utvisning ur landet. De var visserligen inte kriminella, men inte heller ”Guds bästa barn”, hette det. En tillsyningsman förnekade också i samma artikel kategoriskt att Långmora var ett koncentrationsläger. 14 Även en av Sveriges ledande tidningar, Dagens Nyheter, ansåg sig kunna slå fast att Långmora inte var ett koncentrationsläger, utan att förhållandena där var mycket humana.15 Kritiken mot lägren fördes huvudsakligen fram av vänstertidningar som inte hade någon större riksspridning på grund av transportförbud och relativt små upplagor. Någon allmän offentlig debatt kring hur man borde se på lägren och på interneringsprocessen tycks alltså inte ha förekommit.

Idén om specialläger (eller koncentrationsläger som de följaktligen kallades av kritikerna) för ”opålitliga flyktingar” föddes ur rädslan för en tysk eller sovjetisk invasion av Sverige. Stormakternas andedräkt frustade farligt nära de små skandinaviska länderna i mars 1940. Tredje riket och Storbritannien visade ett hotfullt intresse för skandinaviska halvön, medan Sovjetunionen den 13 mars hade tvingat Finland till en hård fred med stora landavträdelser efter några månaders krig.

Ilskan mot Sovjetunionen var som sagt utbredd i Sverige efter överfallet på Finland. Denna folkliga vrede drabbade också de svenska kommunisterna som följde direktiven från Moskva och tog Sovjetunionens parti i konflikten. I Sverige var många rädda för att anfallet mot Finland bara var början, och att de sovjetiska arméerna i nästa steg skulle invadera Sverige. Svenska kommunister betraktades som potentiella femtekolonnare vilka befarades gå fiendens ärenden. ”En kommunist var för en överväldigande opinion en påtaglig säkerhetsrisk och partiets ledning och dess funktionärer runtom i landet något ännu värre. Partiet ansågs så bundet vid de ryska doktrinerna och i ett sådant lojalitetsförhållande till Komintern att de kunde utgöra en nationell risk”, enligt Göte Friberg som var säkerhetspolis i Helsingborg under kriget.16

18

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 19

Upprättandet av lägren i Långmora och Smedsbo var kulmen på de antikommunistiska stämningar som blossat upp efter finska vinterkrigets utbrott. Samma dag som krigsutbrottet – den 1 december 1939 – hade chefen för Säkerhetstjänsten, underståthållare Eric Hallgren, infört postkontroll från och till Norrbottens län, som var ett välkänt kommunistfäste, samt mellan Sverige och utlandet. Syftet var framför allt att övervaka den politiska aktiviteten bland kommunister i länet. Tidningen Ny Dag – språkrör för Sveriges kommunistiska parti (SKP) – blev beslagtagen ett flertal gånger på grund av sovjetvänlig rapportering från vinterkriget och i den övriga tidningspressen höjdes röster om att SKP skulle förbjudas. I januari 1940 kom till och med en riksdagsmotion som yrkade på förbud mot statsfientliga sammanslutningar, vilken hade udden riktad mot kommunisterna i landet.

De antikommunistiska stämningarna återfanns även på regeringsnivå. Den 21 december 1939 hade dåvarande överbefälhavaren general Olof Thörnell tillsammans med landshövdingen och polischefen (landsfogden) i Norrbottens län samt säkerhetschefen Eric Hallgren bjudits in till Statsrådsberedningen. Diskussionen handlade om vad som skulle kunna komma att ske om sovjetiska trupper nådde fram till den svenska östgränsen i norr. Socialminister Gustav Möller varnade för den allvarliga fara kommunisterna i Norrbotten skulle utgöra i ett sådant läge. Möller menade därför att man i god tid borde ingripa med kraft, exempelvis genom en rikstäckande razzia mot ledande kommunister.

Vid Statsrådsberedningen några veckor senare, den 16 januari 1940, deltog Möller, justitieminister K.G. (Karl Gustaf) Westman och det konsultativa statsrådet Thorwald Bergquist (som fram till några veckor tidigare varit generaldirektör för den högsta utlänningsmyndigheten, Socialstyrelsen). Dessutom var statssekreteraren i Socialdepartementet Tage Erlander liksom Eric Hallgren närvarande. Möller tog på nytt upp sitt förslag om ett samordnat ingripande mot framträdande kommunister. Hallgren befarade dock att de uppskruvade och antikommunistiska tongångarna i pressen hade resulterat i att eventuellt komprometterande material redan hunnit undanröjas. Möller stod dock på sig.

19

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 20

Han begärde en lista på vilka personer som borde omfattas av razzian.

Efter fortsatt diskussion med Möller beordrade Hallgren den 6 februari 1940 att en landsomfattande razzia mot svenska kommunister skulle genomföras. Polisen skulle framför allt leta efter dokument som bevisade att kommunisterna förberedde uppror och tog emot ekonomiskt stöd från utlandet. Dessutom var dokument som avslöjade de svenska kommunisternas förbindelser med Kommunistiska internationalen, Komintern, av särskilt intresse.

Fyra dagar senare, morgonen den 10 februari, omringades och stormades kommunistiska partilokaler i hela landet. Samtidigt genomfördes husrannsakan hos ett flertal ledande partimedlemmar. Razzian omfattade totalt 45 partilokaler och 995 personer.

Efter ytterligare polisingripanden den 11 februari anhölls 16 personer i Stockholm och Göteborg.

Dagen efter razzian publicerade Stockholmstidningarna en kommuniké som granskats och godkänts av Hallgren. Den löd: Under lördagen har med stöd av bestämmelserna i 1940 års lag om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara företagits husrannsakan på kommunistiska partiorganisationers och tidningars lokaler samt hos åtskilliga medlemmar av det kommunistiska partiet. Resultatet av undersökningen, vilken företagits i hela landet, är ännu icke känt.

Det har kommit till kriminalpolisen i Stockholm kännedom, att det kommunistiska partiet i Sverige från Ryssland mottagit betydande penningmedel, vilka kunna misstänkas ha varit avsedda att användas i Sverige för skadliga syften.17

Misstänksamheten drabbade också de få politiska flyktingar undan Tredje riket som Sverige släppt in i landet före och efter krigsutbrottet. Dessa människor behandlades inte sällan avvaktande och kallsinnigt av de svenska myndigheterna under de första krigsåren.

Det var i denna atmosfär som det nya lägersystemet föddes.

20

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 21

De svenska kommunisterna hade Sovjetunionen som förebild och lydde också direktiv från Kommunistiska internationalen, Komintern, i Moskva. Därför betraktades de under krigsåren som förrädare, spioner och potentiella femtekolonnare av stora delar av det svenska samhället.

Ingen vet idag med säkerhet hur orden föll. Inte heller vilka som satt där och nickade sitt bifall. Men beslutet att inrätta de slutna lägren fick konsekvenser, både omedelbara och tragiska, för hundratals människor som sökt skydd i Sverige.

I den så kallade tillsynskungörelsen den 1 september 1939 hade regeringen bestämt att ”särskild tillsyn över utlänningar” skulle ske, vilket betydde att myndigheterna skulle hålla ett extra

21

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 22

öga på dem för att spåra exempelvis misstänkta sabotörer och femtekolonnare. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, införde regeringen även möjligheten att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga att utan rättegång stänga in dem i särskilda läger. Vidare infördes möjlighet att ”taga utlänning i förvar”, vilket innebar att sätta dem i fängelsecell på oviss tid utan rättegång – som en ren säkerhetsåtgärd. Man beslutade också att inrätta öppna förläggningar där flyktingar tillfälligt kunde bo efter ankomsten till Sverige.

Högste ansvarig för lägren var socialminister Gustav Möller, som var en av arbetarrörelsens främsta veteraner. Sveriges flyktingpolitik tillhörde hans ansvarsområde och hade varit ytterst restriktiv under hela 1930-talet, vilket hade lett till att bara en liten rännil av politiska flyktingar från framför allt Tyskland släppts in i landet (och de förföljda tyska judarna kunde enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl alls för att få stanna). I början av kriget blev Möller förgrundsfiguren för den ännu hårdare granskningen av de politiska flyktingarna. Några dagar efter den tyska invasionen av Norge och Danmark tog han till exempel i ett tal upp beredskapen mot extremister i Sverige. Uppmärksamheten skulle skärpas mot främlingar vilka kunde misstänkas vara sabotörer, spioner eller säkerhetsrisker på andra sätt.18 Fastän Gustav Möller hade det direkta politiska ansvaret för upprättandet och utformningen av lägersystemet, går det inte att med absolut säkerhet fastställa från vem eller varifrån det allra första initiativet kom – från ministern själv, Erlander, andra tjänstemän på Socialdepartementet eller från Socialstyrelsen – men Möllers aktiva ledning av Socialdepartementet är omvittnad. Viktiga delar av propositionerna skrevs ofta av Möller själv. Han använde sig av ett omfattande och ofta informellt kontaktnät framför allt inom arbetarekommunerna och fackföreningsrörelsen för att se till att lagstiftningen förankrades och genomdrevs på det sätt som han tänkt sig. Det står dock klart att en promemoria angående upprättandet av interneringsläger för civila togs fram under hösten 1939.

Författare var Martin Perslow, tjänsteman på Socialstyrelsen och senare chef för Utlänningskommissionens sociala byrå.

22

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 23

Gustav Möller, socialminister i krigsårens samlingsregering, hade det yttersta politiska ansvaret för de slutna utlänningslägren.

Möller var tillsammans med finansminister Ernst Wigforss kritisk till svensk undfallenhet gentemot Nazityskland, men detta personliga ställningstagande vägde lätt i ljuset av det maktpolitiska läget i Sveriges omvärld under våren 1940.19 Situationen upplevdes som extremt hotfull. Världens två främsta totalitära system under Hitler och Stalin befann sig i allians med varandra – och mellan dem låg Skandinavien. I synnerhet Tredje riket hade genom diplomatiska protester och frän propaganda redan tydligt visat att det inte tänkte tolerera någon ”uppstudsighet” från de små neutrala staterna. Hitlers propagandaminister Goebbels försökte skrämma upp de neutrala grannländerna med varningen att

23

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 24

De tyska angreppen på Norge och Danmark i april 1940 innebar för Sveriges del ett mycket utsatt och hotfullt läge.

till och med alltför nazikritiska artiklar i inhemsk press kunde bli en krigsorsak. I väst bevakade dessutom regeringarna i London och Paris uppmärksamt de skandinaviska ländernas agerande.

Under de första krigsåren var det Hitlertyskland som betraktades som det största hotet mot Sverige och den tyska dominansen fick

24

Konc inlaga pocket

09-07-14

10.52

Sida 25

givetvis återverkningar på den svenska utrikespolitiken, som kom att präglas av en rad eftergifter för tyska krav och en anpassning, som senare kritiserades hårt.

Samlingsregeringen under statsminister Per Albin Hanssons ledning var väl medveten om hur farlig situationen var. Ännu hotfullare för Sverige blev den några veckor senare, den 9 april 1940, då Hitlertyskland inledde invasionen av Danmark och Norge.

Hotbilden förstärktes ytterligare sedan Frankrike besegrats i maj–juni 1940 och Tyskland föreföll oövervinneligt. För varje millimeter som den utländska tumskruven kring Sverige drogs åt skärptes de svenska myndigheternas misstänksamhet mot utländska flyktingar.

Eftersom de utländska flyktingarna därmed utgjorde en säkerhetspolitisk fråga var inte bara Gustav Möller, utan även flera andra statsråd – framför allt försvarsminister Per Edvin Sköld, utrikesminister Christian Günther och statsminister Per Albin Hansson – inblandade i hanteringen av frågan. Denna grupp ministrar var mer realpolitiskt inriktade än resten av samlingsregeringen och var i många lägen beredda att göra långtgående eftergifter till Nazityskland.

25