De dรถda ringer aldrig
CURT ANDERSSON
De döda ringer aldrig Ledde och hans värld
Roman
© 2017 Curt Andersson Omslagsfoto: Curt Andersson Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-146-2
Innehållsförteckning Prolog I
II
1 I bokhandeln 2 Ockupationen 3 Stad i världen 4 Nöden 5 Ledde 6 Stadsvandringen 7 Valenta 8 Fotbollsföreningen 9 Mystiske Madsen 10 Ledde och hans värld 11 Klippön 12 Dagboken 13 Flykten 14 Dimman tätnar Epilog
7 11 18 22 31 45 51 61 63 76 87 115 118 136 142 148
Prolog De som flyttade in i den nya stadsdelen var övervägande fattiga människor. De kom från den omkringliggande landsbygden men också betydligt längre ifrån. »Nya stan« kallades den till att börja med. Sedan kallades den för »Nöden«. Ännu längre tillbaka i tiden hade området benämnts »Judéen« eftersom ungefär en fjärdedel av befolkningen var judar. De slog sig ner vid Hospitalsgatan, Stora Tvärgatan, Prennegatan och Mariagatan där de bildade en shtetl. Det var en frivillig judisk bosättning vilket skiljde den från de judeghetton som upprättats redan under 900-talet i Prag och under medeltiden i bland annat Venedig och Rom. Med ghetton menades särskilt avskilda områden i städer där bara judar levde. Det var kvarter dit judarna hänvisats och medvetet isolerats från den övriga befolkningen. När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 aktualiserades på nytt ghettotanken. Under andra världskriget upprättade de ghetton i framför allt Polen. Det största ghettot var det i Warszawa som inrättades i oktober 1940. Det hyste närmare en halv miljon judar. Syftet var att koncentrera judarna till ett enda område. På så sätt blev det lättare att kontrollera dem. Ghetto blev liktydigt med ett muromgärdat förvisningsområde. Något sådant var det aldrig fråga om i Lund. De östeuropeiska judarna hade fått en fristad i den skånska staden redan på 1870-talet. Ändå kallades den judiska bosättningen för judeghettot i Nöden. Sveriges enda judeghetto var en annan vanlig beteckning. Husen i Nöden var enkla, trånga och dragiga. Stora familjer tvingades bo på en mycket liten yta. Toaletterna var gemensamma. Dassen låg utomhus på innergården. Det fanns bara tillgång till en vattenkran och dessutom fanns det gott om skadedjur i området. Framför allt var råttorna ett ständigt plågoris. Området hade under mer än ett halvt sekel mycket låg status. Långt om länge flyttade ett fåtal studenter in i Nöden eftersom hyrorna var billiga. Till innevånarnas häpnad byggdes i slutet av 1940-talet en modern byggnad som skiljde sig markant från de befintliga längorna. 1947 invigde Wärmlands studentnation sitt nya hus 7
vid Stora Tvärgatan. Det var något av ett trendbrott. Nu flyttade en helt annan kategori människor till Nöden. Unga med framtidstro och andra värderingar än de som bott där i hela sitt liv. Vid den tiden stack det nybyggda huset ut genom sitt moderna utseende där det låg i norra kanten av Nöden. Först på 1960- och 1970-talen inträffade en långsam förändring av gamla Nöden. Då gjordes många hus om till enfamiljshus varvid de omsorgsfullt renoverades. Andra delar i främst kvarteren Repslagaren och Gärdet jämnades med marken. I de områden som revs, uppfördes en småskalig bostadsbebyggelse i liknande stil som den som en gång varit. Företeelsen kallades med ett finare ord för gentrifiering. Nöden fick en social uppgradering och blev en central stadsdel med attraktiva bostadsrätter nära stadens puls på Stora Södergatan. Nu var det plötsligt fint att bo i gamla Nöden. En stadsdel av det här slaget har sin historia. Den skapas främst av de människor som bor där. Ledde var en av dem. Berättelsen om Ledde och hans värld handlar främst om 1940-, 1950- och 1960-talen då Nödens sociala status ännu inte hade höjts. Då Sverige och världen såg annorlunda ut än idag. Men låt mig ta det från början.
8
I