Issuu on Google+


Pramoedya Ananta Toer

Människornas jord öv e rsät t n i n g r oy i sa ks s o n

l eo pa r d f ö r l ag sto c k h o l m 2 01 1


Kapitel 1 Man kallade mig Minke. Mitt eget namn … det behöver jag tills vidare inte tala om. Inte därför att jag är galen i hemligheter. Jag har tänkt på det en hel del: Jag behöver faktiskt ännu inte avslöja för andra vem jag är. Från början skrev jag dessa korta anteckningar under en tid av sorg: Hon hade lämnat mig, vem kunde säga om det var för en tid eller för alltid? (Då visste jag inte hur saker och ting skulle utvecklas.) Den ständigt oroande, lockande framtiden. Gåtan! Den väntar oss alla tids nog – vår själ och kropp, vare sig vi vill det eller inte. Och alltför ofta visar sig framtiden vara en stor despot. Och så, till sist, kom också jag dit. Huruvida framtiden är en vänlig eller en grym gud är naturligtvis dess ensak: Mänskligheten applåderar alltför ofta bara med en hand. Tretton år senare läste och granskade jag dessa korta anteckningar än en gång. Jag fyllde ut dem med drömmar, föreställningar. Naturligtvis blev de annorlunda än originalet. Annorlunda? Men det spelar ingen roll! Och så här blev de.

9


Kapitel 2 Jag var fortfarande mycket ung, endast av en majsplantas ålder, ändå hade jag redan upplevt modern undervisning och vetenskap: De hade skänkt mig en välsignelse vars skönhet var bortom all beskrivning. Rektorn på min skola sa en gång till min klass: Era lärare har givit er en mycket bred allmänbildning, mycket bredare än den som erhålls av studenter på samma nivå i många europeiska länder. Naturligtvis fick det mitt bröst att svälla. Jag hade aldrig varit i Europa, så jag visste inte om det som rektorn berättade var sant eller inte. Men eftersom det behagade mig, bestämde jag mig för att tro på honom. Och dessutom var alla mina lärare födda och utbildade i Europa. Det kändes inte rätt att misstro dem. Mina föräldrar hade överlämnat mig i deras vård. Bland de bildade folkgrupperna, européer och indos, ansågs de vara de bästa lärarna i hela Nederländska Ostindien. Så jag var tvungen att lita på dem. Den vetenskap och bildning, som jag hade lärt mig i skolan och som jag såg manifesterad i livet överallt omkring mig, innebar att jag var ganska annorlunda än mina landsmän i allmänhet. Och så kom det sig att jag, en javan, tyckte om att föra anteckningar – på grund av min europeiska utbildning. En dag skulle anteckningarna vara till nytta för mig, som nu. Ett av vetenskapens resultat som aldrig upphörde att fascinera mig var tryckkonsten, särskilt zinktryck. Tänk dig själv, man kan reproducera tiotusentals kopior av vilket fotografi som helst på 10


bara en dag: bilder av landskap, framstående personer, nya maskiner, amerikanska skyskrapor. Nu kunde jag själv se allting från hela världen på dessa tryckta pappersark. Hur eftersatt generationen före mig hade varit – en generation som hade varit nöjd med anhopningen av sina egna fotsteg i byarnas gränder. Jag var verkligen tacksam mot alla dem som arbetat så outtröttligt för att skapa dessa nya underverk. För fem år sedan fanns det inga tryckta bilder, bara träsnitt och litografiska tryck, som återgav verkligheten mycket dåligt. Från Europa och Amerika kom rapporter om de senaste upptäckterna. Deras väldighet konkurrerade med gudarnas och riddarnas magiska krafter i wayangs skuggdockteater. Tåg – vagnar utan hästar, utan boskap, utan bufflar – hade nu i över tio år bevittnats av mina landsmän. Och än i dag förvånas de i sina hjärtan. Avståndet från Betawi* till Surabaya kan avverkas på bara tre dagar! Och man förutspår att det snart kommer att ta bara en dag och en natt! En dag och en natt! Ett långt tåg med vagnar stora som hus, fulla med varor och dessutom människor, allt draget endast av ångkraft. Om jag någonsin hade haft turen att träffa Stephenson, skulle jag ha givit honom en blomsterkrans med bara orkidéer som offergåva. Ett nätverk av järnvägsspår delade min ö, Java. Tågens bolmande rök färgade himlen i mitt hemland med svarta linjer, som bleknade bort. Det var som om världen inte längre kände till avstånd – också det hade utplånats av telegrafen. Styrka var inte längre elefantens och noshörningens monopol. De hade ersatts av små ting tillverkade av människohänder: muttrar, skruvar och bultar. Och där borta i Europa hade människor börjat göra ännu mindre maskiner, med ännu större kraft, eller åtminstone med samma kraft som ångmaskiner och som drevs inte med ånga – utan med olja. Det fanns också vaga rapporter om att en tysk hade gjort ett fordon som drevs med elektricitet. Åh Allah, och jag kunde inte ens förstå vad elektricitet var. Naturkrafterna började förändras av människan och tas i bruk av henne. Människor planerade till och med att flyga som dockfiguren Gatotkaca i skuggspelet, som Ikaros. En av mina lärare hade sagt: Om bara en kort tid, bara ett litet tag, kommer människor inte läng11


re att behöva plåga sina ben och arbeta i sitt anletes svett för så lite. Maskiner kommer att ersätta dem och varje slags arbete. Folk kommer inte att ha någonting att göra utom att roa sig. Ni är verkligen lyckligt lottade, mina elever, sa han, som kan bevittna den moderna erans begynnelse här i Ostindien. Modern! Så snabbt det ordet hade spritts och förökat sig som bakterier över världen. (Åtminstone enligt vad folk sa.) Så tillåt även mig att använda ordet, fast jag fortfarande inte helt förstår dess innebörd. I korthet, i denna moderna era kunde varje dag vilket foto som helst reproduceras i tiotusentals kopior. Och viktigast av allt var den kopia som jag tittade på oftare än någon annan bild: ett foto av en vacker ung flicka, rik, mäktig, underbar, och som ägde allting, gudarnas älskling. Enligt ryktena, som mina skolkamrater viskade i smyg, hade inte ens de rikaste bankmän i världen någonting för att uppvakta henne. Stiliga och manliga ädlingar rusade omkring hals över huvud bara för att hon skulle lägga märke till dem. Bara för att bli uppmärksammade! Närhelst jag inte hade något att göra, brukade jag stirra på hennes ansikte medan jag föreställde mig hur det skulle vara att uppvakta henne. Hur skulle det vara! Och vilken hög ställning hon hade. Och så långt bort hon befann sig, nästan tjugotusen kilometer från den plats där jag var: Surabaya. En månads seglats med båt över två oceaner, genom fem sund och en kanal. Inte ens då var det säkert att man skulle få träffa henne. Jag vågade inte yttra mina känslor för en endaste själ. Alla skulle ha skrattat åt mig och kallat mig tokig. På postkontoren, så gick ryktet, mottogs då och då brev med frierier till denna jungfru som levde så långt bort och så högt ovanför. Inget av breven nådde henne någonsin. Även om jag hade varit galen nog att försöka, skulle det inte ha spelat någon roll. Posttjänstemännen skulle bara ha behållit brevet. Och denna gudarnas älskling var lika gammal som jag: arton år. Vi föddes båda samma år; 1880. Bara en siffra formad som en käpp, de andra rundade, som felgjutna kulor. Dagen och månaden var också samma: 31 augusti. Om det fanns några skillnader, var det bara 12


timmen och könet. Mina föräldrar antecknade aldrig klockslaget för min födelse. Och jag visste inte vilken tid hon föddes. Vad könet beträffar var jag man och hon var kvinna. Och så denna förvirrande tidsskillnad: När min ö var täckt av nattens mörker, var hennes land upplyst av solsken. När hennes land var omslutet av nattens svärta, lyste min ö klart under ekvatorns sol. Min lärare, Magda Peters, förbjöd oss att tro på astrologi. Det var nonsens. Thomas av Aquino, sa hon, mötte en gång två människor som var födda samma år, samma månad, på samma dag och vid samma klockslag, till och med på samma plats. Det spratt som astrologin spelade var att den ene blev en stor jordägare och den andre hans slav. Jag tror verkligen inte på astrologi. Hur kan någon tro på det? Den har aldrig banat väg för några framsteg inom vetenskap och bildning. Och den kräver av oss att vi underkastar oss dess förutsägelser. Det enda rätta vi kan göra är att kasta den i grisens skulhink. En gång lät jag mig bli spådd, bara för skojs skull. Spåkvinnan vände och vred på mitt horoskop. Hon öppnade munnen och visade två guldtänder: Om herrn har tålamod, sa hon, kommer han förvisso att träffa den unga jungfrun. Därför föredrar jag helt enkelt att lita på mitt intellekt. Även om jag hade hela mänsklighetens tålamod skulle jag aldrig få träffa henne. Jag sätter min tillit till vetenskaplig forskning och till förnuftet. Där finns åtminstone sannolikheter som jag kan tro på. Utan att knacka på dörren till mitt hyresrum, steg Robert Suurhof in – jag tänker inte använda hans riktiga namn här. Han fann mig hukad över bilden av den där unga flickan. Denna gudarnas älskling. Han brast i skratt; jag fick tårar i ögonen av förlägenhet. Hans utrop var ännu mer oförskämt. ”Jo, jo, din kvinnotjusare och krokodil! Vad är det för mening med att önska sig månen?” Jag kunde ha slängt ut honom. Men i stället sa jag: ”Åh … man vet aldrig.” Låt mig berätta om Robert Suurhof; han var på den tiden min skolkamrat från det ansedda holländska gymnasiet i Surabaya. Han 13


var längre än jag. I hans kropp flöt lite infödingsblod, vem vet hur många droppar. ”Glöm henne”, sa han. Hans röst hade en lismande, suckande ton. Sedan: ”Det finns en gudinna också här i Surabaya – ojämförligt vacker, och som lätt kan konkurrera med den där bilden. Det är ju ändå bara en bild.” Och han hånade mig, jag som hade definierat skönheten, genom att citera min definition: ”Benstomme och kroppsproportioner måste vara i balans. Och huden slät och mjuk. Hon måste ha ögon som lyser och läppar som är duktiga på att viska.” ” ’Duktiga på att viska’ har du lagt till”, sa jag. ”Ja, så du inte kan höra om hon skulle förbanna dig.” Jag svarade honom med tystnad. Han gav mig en blick. ”Om du är en riktig man, en sann kvinnotjusare, så följ med mig dit. Jag vill se hur du bär dig åt, om du är så manlig som du påstår.” ”Jag har fortfarande en massa arbete att göra.” ”Du är till och med rädd att stiga ned på arenan”, sa han anklagande. Det sårade mig. Jag visste att den holländska gymnasiehjärnan i huvudet på Robert Suurhof bara var bra på att förolämpa, förringa, nedvärdera och vålla fördärv för andra. Han trodde att han kände till min svaghet: Jag hade inget europeiskt blod i kroppen. ”Kör till!” svarade jag. Det var för flera veckor sedan, i början av det nya skolåret. Och nu firade hela Java, kanske också hela Nederländska Ostindien. Den holländska trikoloren vajade glatt överallt: Den där oförlikneliga jungfrun på fotografiet, skönhetens gudinna, gudarnas älskling, besteg tronen. Hon var min drottning. Jag var hennes undersåte. Precis som fröken Magda Peters berättelse om Thomas av Aquino. Hon var Hennes Majestät Wilhelmina. Födelsedatum, månad och år hade givit astrologen tillfälle att upphöja henne till drottning och tilldela mig rollen som hennes undersåte. Men min drottning skulle aldrig få veta att jag hade vandrat på denna jord. Datumet var den 7 september 1898. Fredag. Detta var i Ostindien. Där borta i Holland: den 6 september 1898. Torsdag. 14


Hela skolan hade blivit som tokig i firandet av kröningen: tävlingar, uppträdanden, utställningar av alla de färdigheter och talanger som européer ägnade sig åt – fotboll, gymnastik och softball. Och inget av detta intresserade mig. Jag tyckte inte om sport. Världen omkring mig var livlig. Kanonerna dånade. Där var parader och lovsånger, men mitt hjärta var tomt, plågat. Som vanligt gick jag till min granne och affärskollega, Jean Marais. Jean var fransman och hade bara ett ben. Men hans berättelse kommer senare. Han hälsade mig på franska och tvingade mig att använda hans språk. ”Ça va, Jean. Jag har ett jobb åt dig. Ett möblemang till ett vardagsrum.” Jag gav honom en skiss på vad kunden önskade. ”Master Minke!” hördes ett rop från huset intill. När jag stack ut huvudet genom fönstret såg jag fru Telinga vinka till mig. ”Jean, jag går dit. Hon kanske bjuder på en bakelse.” Hemma fanns det inga bakelser. Bara Robert Suurhof. ”Ayoh!”, sa han. ”Vi åker dit nu.” En ny modell av en tvåhjulig vagn väntade på oss vid grinden. Vi klev ombord; hästarna började röra sig. Kusken var en gammal javan. ”Den här måste verkligen kosta mer att hyra än någon annan”, sa jag på holländska. ”Skojar du, Minke, det här är ingen vanlig vagn, ingen billig kretek. Den har fjädring – kanske först av alla i Surabaya. Fjädringen kostar förmodligen mer än resten av vagnen.” ”Jag tror dig, Rob. Hör du, säg mig, vart är vi på väg?” Han svarade på sitt oförskämda, mystiska sätt: ”Till en plats dit varje yngling drömmer om att bli inbjuden, på grund av ängeln som bor där, Minke. Hör på, jag har haft den stora turen att bli inbjuden av hennes äldre bror. Ingen har någonsin fått en inbjudan, utom han här.” Han pekade på sig själv med tummen. ”Hör på, av en slump heter hennes bror också Robert.” ”Det finns en massa pojkar som heter Robert nuförtiden.” Han tog ingen notis om mig och fortsatte. ”Vi träffades på en fotbollsmatch. Och nu är jag inbjuden till 15


lunch för att äta tjurkalvar. Det är jag mest intresserad av.” Han kastade en förstulen blick på mig. ”Tjurkalvar?” Jag förstod inte. ”Kalvkött, för att äta kalvkött. Det är mitt problem. Ditt problem” – han gjorde ett ljud med läpparna och hans ögon granskade mig knipslugt – ”är den där lillasystern till Robert. Jag vill se hur långt du kan komma med den där maskulina charmen, din kvinnotjusare.” Hjulens stålkanter skramlade på medan vagnen gnisslade längs stenvägen Kranggan Street till Blauran, i riktning mot Wonokromo. ”Kom igen, sjung veni, vidi, vici – jag kom, jag såg, jag segrade.” Han fick mig att sjunga med till hjulens skrammel. ”Ha-ha, du bleknar. Han tror inte längre på sin egen manlighet. Ha!” ”Varför lägger du inte beslag på alltsammans för egen del. Kalvköttet och den här gudinnan?” ”Jag? För min del – endast en gudinna av rent europeiskt blod!” Så gudinnan vi stod i begrepp att besöka var en indoflicka, av blandblod, indisch. Robert Suurhof – jag påminner dig än en gång om att jag inte använder hans riktiga namn – var också indo. När hans mor som var indo, skulle föda, förde hans far, också en indo, henne i all hast till Tandjung Perak. De gick ombord på fartyget Van Heemskerck, som låg för ankar i hamnen, så hon fick barnet där, och han blev inte bara holländsk undersåte utan dessutom holländsk medborgare. Det var i alla fall vad han trodde. Men senare fick jag veta att detta att födas ombord på ett holländskt fartyg överhuvudtaget inte hade några juridiska följder. Kanske var det ungefär som med judar med romerskt medborgarskap. Han ansåg sig själv vara annorlunda än sina egna bröder och systrar. Han såg inte på sig själv som indo. Om han hade fötts bara en kilometer från det där fartyget, kanske i Tandjung Perak, kanske på en maduresisk sampan, och fått maduresiskt medborgarskap, skulle han ha betett sig en smula annorlunda. Jag började åtminstone förstå varför han envisades med att han inte var intresserad av indoflickor. Som offer för illusionen att han faktiskt var holländsk medborgare försökte han handla som en sådan för sina barnbarns framtids skull. Han hoppa16


des att han i framtiden skulle ha en ställning och en lön som var högre än en indos, för att inte tala om en infödings. Det var en mycket vacker morgon. Himlen var klarblå och molnfri. Mitt unga liv andades enbart välbehag. Jag var framgångsrik i allt jag företog mig. Jag lyckades bra med studierna. Och jag hade ett bekymmerslöst sinne och äkta känslor. Och hon som hade bestigit tronen? Allt det där var över för min del. Alla dekorationer på byggnaderna och portvalven var för hennes skull. Alla officiella sammankomster var också för hennes skull. Gudarnas älskling! Himmelska gudinna! Och nu ville Suurhof driva med mig inför den här andra världsliga flickan som han dessutom ville att jag skulle erövra. Jag la inte ens märke till alla bybor som vandrade in till staden. Den gula stenvägen gick rakt till Wonokromo. Hus, torrlagda fält, bevattnade risfält, träd omslutna av spjälverk av bambu längs vägen, klungor av skog bestrukna av solskenets silverstrålar, alltsammans glimtade förbi. Och långt bort i fjärran, dunkelt synliga, stod bergen tysta i sin arrogans, som förstenade vilande asketer. ”Så vi är på väg till en fest i de här kläderna?” ”Nej, jag berättade ju just. Jag tänker bara äta och du ska bara erövra.” ”Vart ska vi?” ”Direkt till målet.” ”Rob?” Nyfiken boxade jag till hans axel. ”Hördu, berätta nu.” Men han ville fortfarande inte säga det. ”Se inte så sur ut! Om du bevisar din manlighet” – han smackade med läpparna – ”kommer jag att respektera dig mer än min egen lärare. Om du misslyckas, så se upp, då kommer du att vara måltavla för mina skämt i hela ditt liv. Lägg det noga på minnet, Minke.” ”Du driver med mig.” ”Nej. En dag kommer du att bli en bupatih*, Minke. Kanske får du ett förvaltningsdistrikt där marken är ofruktbar. Jag ska be till gud att du får en bördig jord. Om denna gudinna finns vid din sida som din Raden Ayu*, skulle alla Javas bupatihs vara sjuka av avund.” ”Vem påstår att jag ska bli en bupatih?” 17


”Jag. Och jag ska fortsätta min utbildning i Holland. Jag tänker bli ingenjör. Sen ska vi träffas igen. Jag tänker hälsa på dig tillsammans med min hustru. Vet du vad jag först kommer att fråga dig?” ”Du drömmer. Jag tänker aldrig bli en bupatih.” ”Hör på, först av allt tänker jag fråga dig: Hallå där, din kvinnotjusare och krokodil, var har du ditt harem?” ”Det verkar som om du fortfarande tror att jag är en ociviliserad javan.” ”Vilken javan, till och med en bupatih, är inte annat än en krokodil på land?” ”Jag ska inte bli någon bupatih.” Han skrattade hånfullt åt mig. Och vagnen stannade fortfarande inte, och vi rörde oss längre och längre bort från Surabaya. Jag var förolämpad. I själva verket blev jag alltför lätt förolämpad, och mina känslor alltför lätt sårade. Det brydde sig inte Rob om. En gång hade han faktiskt sagt: Det enda sättet för en välbärgad och mäktig javan att bevisa att han inte har för avsikt att skaffa ett harem är om han gifter sig med en europeiska, renrasig eller eurasisk. Då skulle det aldrig finnas plats för några bihustrur eller konkubiner. Vagnen körde in i Wonokromo-distriktet. ”Se till vänster”, föreslog Rob. Jag såg ett hus i kinesisk stil med en stor välskött gårdsplan och en häck. Ytterdörrarna och fönstren var stängda. Huset var helt och hållet rödmålat. Jag tyckte inte alls att det såg särskilt tilltalande ut. Och vi förstod alla vems hus det var och vad det var – ett glädjehus, en bordell, som ägdes av Babah* Ah Tjong. Men vagnen fortsatte. ”Fortsätt att titta till vänster.” Marken var öde i ungefär etthundrafemtio meter bortom glädjehuset. Sedan stod där ett tvåvånings timmerhus, också det med vidsträckt tomt. Bakom ett trästaket stod en stor skylt med orden ”Boerderij Buitenzorg – Buitenzorg Jordbruksbolag”. Alla som bor i Surabaya och Wonokromo visste att huset tillhörde den välbärgade herr Mellema – Herman Mellema, tänkte jag. Alla tänkte på det huset som Mellemas privata palats, även om det bara 18


var byggt av teak. Dess grå spåntak syntes på ganska långt håll. Dörrarna och fönstren stod vidöppna – inte som Ah Tjongs glädjehus. Det fanns ingen veranda. I dess ställe fanns en bred, utbredd markis som hängde över trätrappan, som också var bred, bredare än ytterdörrarna. Men det var det enda man kände till, hans namn: herr Mellema. Folk såg honom endast en eller två gånger, eller en gång och sedan aldrig mer. Men alla pratade om hans konkubin: Nyai* Ontosoroh. Folk beundrade henne mycket. Hon var vacker, i trettioårsåldern, och hon skötte hela detta stora jordbruk. Folk kallade henne Ontosoroh, som var en javansk förvrängning av Buitenzorg. Familjen och dess företag vaktades av en maduresisk krigare, Darsam, och hans män. Ingen vågade besöka det där timmerpalatset. Jag satte mig bestört upp. Vagnen svängde plötsligt och körde genom grinden förbi Boerderij Buitenzorg-skylten och direkt fram till husets trappa på framsidan. Jag bävade. Darsam, som jag aldrig hade sett, dök upp i mina tankar. Bara en mustasch, ingenting annat än en mustasch, en knytnäve och en jättelik skära. Jag hade aldrig hört talas om någon som fått en inbjudan från detta kusliga och olycksbådande palats. ”Hit?” Robert bara spottade. En indo-eurasisk yngling öppnade glasdörren och kom nedför trappan för att välkomna Suurhof. Han verkade vara ungefär i min ålder. Han såg europeisk ut, bortsett från den bruna hudfärgen. Han var lång, välbyggd, kraftig. ”Hej, Rob!” ”Jo, jo, Rob!” hälsade Suurhof. ”Jag har tagit med min vän. Det är okej, eller hur? Du har inget emot det, va?” Mig hälsade han inte på. Jag var bara en inföding. Han såg genomträngande på mig. Jag började bli orolig. Jag visste att det här var inledningen till ett spel. Om han vägrade att ta emot mig, skulle Suurhof skratta och vänta på att jag skulle krypa tillbaka till stora landsvägen, bortkörd av Darsam. Ännu hade han inte vägrat, ännu hade han inte fördrivit mig. Det räckte med en rörelse av läpparna 19


för att jag skulle köras ut – Gud! Var skulle jag dölja mitt ansikte? Men nej, plötsligt log han och sträckte fram handen. ”Robert Mellema”, presenterade han sig. ”Minke”, svarade jag. Han höll fortfarande min hand och väntade på att jag skulle säga mitt efternamn. Han höjde ögonbrynen. Jag förstod: Han trodde att jag var en indo som ännu inte var lagligt erkänd av min far. Utan ett efternamn anses en indo inte ens värd förakt, som en inföding. Och jag var verkligen en inföding. Men nej, han krävde inte att höra mitt efternamn. ”Trevligt att träffas. Stig på.” Vi gick uppför trappan. Hans skarpa blick skingrade ingalunda min misstro. Men plötsligt fick jag annat att tänka på. Framför oss stod en flicka, vithyad, förfinad, med europeiskt ansikte och hår och ögon som en inföding. Och dessa ögon, dessa strålande ögon! (”Som ett par morgonstjärnor”, kallade jag dem i mina anteckningar.) Om det här var flickan Suurhof menade, hade han rätt: Hon kunde inte bara tävla med drottningen, hon besegrade henne. Och hon var levande, av kött och blod, inte bara en bild. ”Annelies Mellema.” Hon räckte fram handen till mig, sedan till Suurhof. Rösten som kom från hennes läppar ska jag minnas resten av mitt liv. Vi satt alla fyra i en rottingsoffa. Robert Suurhof och Robert Mellema hamnade snart i ett samtal om fotboll. Jag kände mig alltför besvärad för att delta. Jag hade aldrig tyckt om fotboll. Mina blickar började utforska den stora salongen: möblerna, taket, den dinglande kristallkronan, de hängande gaslamporna med sina kopparrör (jag kunde inte lista ut var den stora gasbehållaren fanns). En bild på drottning Emma, som just hade abdikerat, hängde på väggen i en tung träram. Eftersom jag på deltid var en affärsman i möbler räckte det med en enda blick på dessa föremål för att se att de bara var de allra dyraste, tillverkade av mästerhantverkare. Mattan under soffan var dekorerad med ett motiv jag aldrig tidigare hade stött på. Och för femtioelfte gången fastnade min blick på Annelies ansikte. 20


”Varför är du så tyst?” frågade Annelies. Hon tilltalade mig på förtrolig holländska. Än en gång stirrade jag på hennes ansikte. Jag vågade knappt se henne i ögonen. Förvisso skulle hon stötas bort av mig. Jag hade inget familjenamn och jag var dessutom en inföding. Allt jag kunde göra var att le – och än en gång tvingade jag mig att vända blicken mot möblerna. ”Allting är så vackert här inne”, sa jag. ”Tycker du om det?” ”Väldigt mycket”, och än en gång såg jag på henne. Till och med mitt i detta överdåd verkade hon förnäm, en del av allt detta men ännu mer strålande än alla dessa dyrbara och vackra saker. ”Varför döljer du ditt familjenamn?” ”Jag har inte dolt det”, svarade jag och började bli orolig igen. ”Måste jag verkligen säga det?” Jag kastade en blick på Robert Suurhof. Innan jag hann titta bort tittade han tillbaka på mig. ”Naturligtvis måste du det”, sa Annelies. ”Annars kommer människor att tro att du inte är erkänd av din far.” ”Jag har inget familjenamn. Jag har faktiskt inte något”, svarade jag. ”Åh!” utropade hon långsamt. ”Förlåt mig.” Hon var tyst ett ögonblick. ”Det är helt i sin ordning”, sa hon sedan. ”Jag är ingen indo”, tillade jag till mitt försvar. ”Åh!” utropade hon än en gång. ”Inte?” Jag kände det som om en trumma bultade i mitt hjärta. Så nu visste hon att jag var en inföding. Jag kunde bli utkastad vilket ögonblick som helst. Jag kunde känna hur Robert Suurhofs blick undersökte de delar av mig som inte var dolda. Ja, som en gam som undersöker ett tänkbart kadaver. När jag såg upp såg jag Robert Mellema stirra stint på Annelies. I samma ögonblick vände han sig mot mig, och hans läppar blev till ett smalt, rakt streck. Åh, herregud, vad skulle nu hända? Måste jag bli utkastad som en hund ur detta vackra hus till ackompanjemang av Robert Suurhofs gapskratt? Hans ögon högg mot min hals. Pojken Mellema hade inte ens blinkat. 21


För ett ögonblick blev mitt synfält suddigt. Allt jag kunde se var Annelies vita klänning, utan ansikte, utan lemmar. Och sedan började jag inse: Det hade hela tiden varit Suurhofs avsikt att förödmjuka mig här i någon annans hus. Och allt jag kunde göra nu var att invänta fördrivandet. Ett ögonblick till och Darsam, krigaren, skulle kallas in och beordras att kasta ut mig på gatan. Helt plötsligt hörde jag Annelies gälla skratt och det kändes som om mitt förvirrade hjärta upphörde att slå. Långsamt lyfte jag blicken mot henne. Hennes tänder glänste, vackrare och vitare än några jag någonsin hade sett. Åh, kvinnotjusare! Till och med i en situation som denna kan du fortfarande beundra och hylla skönheten. ”Det är i sin ordning att vara inföding”, sa hon och skrattade fortfarande. Nu var Robert Mellemas blick riktad mot lillasystern. Annelies såg honom utmanande rakt i ansiktet. Hennes bror tittade bort. Vad var det här för sorts drama? Robert Suurhof sa inte ett ord. Det gjorde inte heller Robert Mellema. Hade de båda ungdomarna kommit överens om att tvinga mig att be om ursäkt? Bara för att jag inte hade något familjenamn och dessutom var en inföding. Varför skulle jag be om ursäkt? Det tänkte jag inte göra. ”Att vara inföding är också bra”, sa Annelies uppriktigt. ”Min mor är inföding. Infödd javanska. Du är min gäst, Minke.” Hennes ord lät som en befallning. Nu först kunde jag andas fritt igen. ”Tack.” ”Det verkar som om du inte tycker om fotboll. Det gör inte jag heller. Vi sätter oss någon annanstans.” Hon reste sig och visade vägen, sträckte ut handen på sitt behagliga, bortskämda sätt. Hon ville att jag skulle hålla henne i handen. Jag reste mig och ursäktade mig, nickade mot hennes bror och Suurhof. Deras blickar följde oss. Annelies kastade en blick bakåt med ett ursäktande leende till gästen hon lämnade kvar. När vi gick genom den stora salongen var mina knän nära att ge vika. Jag kunde känna hur blickarna från de båda ungdomarna högg 22


mig i ryggen. Vi gick in i det bakre vardagsrummet, som var ännu mer överdådigt möblerat. Även här var alla väggar gjorda av ljusbrun fernissad teak. I hörnet stod ett middagsmöblemang med ett bord och sex stolar. Strax bredvid fanns en trappa som ledde upp till övervåningen. Små bord stod på vakt, natt och dag, i vart och ett av de andra tre hörnen. En vas av europeiskt porslin stod på vart och ett av borden. När hon såg att jag tittade på vitrinskåpet förde hon mig dit. Skåpet stod mot väggen mittemot middagsbordet. I det förevisades konstföremål – jag hade aldrig sett något liknande. ”Jag har inte nycklarna på mig”, sa Annelies. ”Den där tycker jag bäst om.” Hon pekade på en liten bronsstatyett. ”Mamma säger att det är en egyptisk kejsarinna.” Hon tänkte efter ett ögonblick. ”Om jag inte misstar mig heter hon Nefertiti.” Vad figuren än hette, var jag förvånad över att en inföding och till på köpet en konkubin kände till namnet på en egyptisk kejsarinna. Där fanns också en balinesisk träskulptur av den östjavanske kungen Erlangga, ridande på ryggen av den mytiska garudafågeln. Till skillnad från de andra var den inte gjord av sawohträ, utan av något annat träslag som jag aldrig träffat på förut. På översta hyllan låg en rad små keramikmasker, som avbildade alla möjliga djuransikten. ”Det är maskerna från berättelsen om Sie You Chie”, förklarade hon. ”Har du hört den?” ”Inte än.” ”En dag ska jag berätta den för dig. Vill du det?” Frågan lät så inbjudande att den dränkte allt annat, också skillnaderna mellan oss. ”Väldigt gärna.” ”Då vill du verkligen komma hit igen.” ”En ära.” Det satt inga stora musselskal på de små bordens fötter så som jag hade sett i bupatih-byggnaderna. Det stod en fonograf på ett lågt bord med ett litet hjul på alla de fyra benen. Den lägre sektionen av fonografbordet användes till att förvara musikrullar. Själva bordet var vackert utsirat, förmodligen på beställning. 23



9789173433365