9789127131262

ISBN 978-91-27-13126-2 Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden Design foton Juliana Wiklund

NOK_BOHM_KARLEK_GRANSER_OCHANDRA_MOJLIGHETER_skisser.indd 1

Kärlek, gränser och andra möjligheter

Tomas Böhm är psykoanalytiker, psykiater och författare, verksam i Stockholm. Han har givit ut både fackböcker och romaner och hans böcker om kärlek och relationer har blivit mycket uppmärksammade.

Tidigare utgivna titlar är bl.a. Efter förälskelsen, Att ha rätt, Kärleksrelationen, The Vienna Jazz Trio och tillsammans med Susanne Kaplan Hämnd eller upprättelse.

Under de år som månadstidningen M-magasin funnits har jag haft en spalt om relationer – »Rum för själen« – och den här boken utgår från några av de insända frågorna som jag bearbetat och samlat under olika teman. Det är en utmanande uppgift att möta dessa brev från livets verkstadsgolv, från människor som lever ensamma, i relationer, med eller utan grannar, barn och barnbarn, gamla föräldrar, syskon, ex-partners och med sin egen vånda. De ger förtroenden och inblickar i en värld som vi annars inte ser, den inre världen – och mellanmänskliga – hos människor vi inte känner men kan känna igen oss i.

TOMAS BÖHM

Kärlek, gränser och andra möjligheter handlar om alla slags relationer och om svårigheter och möjligheter som uppstår inom relationer och vid annat slags umgänge människor emellan.

TOMAS BÖHM OCH SVAR IONER KT REFLE R BÖHMS D FRÅN ESPALT I FRÅG GASIN M-MA

Kärlek, gränser och andra möjligheter

Det är inte ovanligt att kvinnor som skriver känner att de »prövat allt«. Så kan det kännas, men det betyder antagligen att man har slut på idéer, eller att man inte ser klart på grund av sina egna skygglappar. Vi fokuserar på problemet med att tala om känsliga frågor, och vi kan se att det inkluderar att genomskåda sina egna skygglappar och visa att man menar allvar, utan att bli taktlös eller kränkande mot den andre.

Givetvis kan det bero på att partnern är ovanligt svår att prata med. Det här berör också maktspelet i ett förhållande.

Vems villkor är det som ska gälla?

Råder det diktatur eller demokrati, terrorism eller förhandling? Eller är inte båda lika angelägna om förhållandet? Kanske en av parterna vill göra det bättre, medan den andre tycker det är tillräckligt bra som det är? Eller att den ene funderar (medvetet eller omedvetet) på att separera, medan den andre försöker reparera? Allt detta kan sammantaget resultera i känslan av att man »prövat allt«.

9 789127 131262

2011-01-19 12.16

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 6

11-01-12 12.09.26

Innehåll

Inledning .................................................................. 9 1. Varför denna osäkerhet?.....................................

2. Problemet att tala med någon om känsliga frågor – och gränssättning..................................

3. Att tala om missbruk .........................................

4. Problem kring integritet och gränssättning ........

5. Upplevelsen av ett »vi« .......................................

6. De tysta männen och mäns syn på kvinnor . ......

7. Den dolda historien ............................................

8. Ålder och långa relationer ..................................

9. Triangelrelationer – barn, föräldrar, andra kvinnor ....................................................

10. Skuldkänslor, omsorg och oro . ..........................

11. Styvfamiljer ........................................................

12. Stereotypa könsroller eller omvända roller .........

13. Den andre som narcissistiskt projekt eller som gemenskap ...........................................

14. Bryta ensamheten . .............................................

15. Återkommande svar och slutsatser .....................

14 18 22 28 45 50 71 88 101 121 129 141 156 166 172

Litteratur .................................................................. 196

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 7

11-01-12 12.09.26

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 8

11-01-12 12.09.26

Inledning

Under de tre år som månadstidningen M-magasin funnits har jag haft en spalt om relationer som heter »Rum för själen«. Läsare – mest kvinnor över 50 år – skriver om alla slags relationsproblem och jag försöker besvara eller kommentera deras frågor. Svaren är en balansgång mellan att ge ett svar till frågeställaren och att ge något till läsarna. Ibland är det svårt att svara, eftersom det är så mycket information som fattas som när vissa uppenbara fakta saknas (är hon sambo eller inte, har hon barn, vad för slags arbete har hon?). Men andra gånger är det lättare, när problemet visar sig tydligt från första meningen, eller från pseudonymen (»Måste jag härda ut?«) Samtidigt är det inte min uppgift som psykoanalytiker att ge svar på livets frågor. I den rollen arbetar jag tillsammans med patienten för att se vad som ligger bakom eller under frågan. Men det här är en annan roll – det man kan kalla tillämpad psykoanalys – som också passar ihop med en annan av mina erfarenheter som lärare och handledare i psykoterapi och även som parterapeut, där man ibland behöver nämna uppenbara fakta om livet för någon av parterna, eller försöka tolka det som finns mellan raderna 9

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 9

11-01-12 12.09.26

i det de säger eller visar. Jag har jämsides med mitt arbete som psykoanalytiker och terapeut arbetat med parterapi och handlett familjerådgivare av och till under 35 år. Efter mina böcker i serien om Kärleksrelationen, som skrevs under 1980- och 90-talen, och senare utkommit i reviderade upplagor (2009), har jag arbetat tillsammans med min fru Suzanne Kaplan i parterapier, och jag har henne att tacka för mycket i samtal om hantering av känslor, idéer om fantasier och reflektioner kring faser i livet.

Bokens titel är en utveckling av en titel på en studiedag i ABF -huset i Stockholm i Svenska Psykoanalytiska Föreningens regi från början av 2000-talet. Titeln var då »Kärlek och andra svårigheter« och deltagarna var kollegorna Agneta Sandell, Franziska Ylander, Ludvig Igra, Johan Norman och jag. På så vis är denna nya titel också en blinkning och hälsning till Ludvig och Johan, som inte längre är bland oss, förutom att den passar till bokens innehåll. * Följande kapitel utgår alltså från några av de insända frågorna som jag bearbetat och samlat under olika teman.

Det är en spännande uppgift att möta dessa brev från livets verkstadsgolv, från människor som lever ensamma, i relationer, med eller utan grannar, barn och barnbarn, gamla föräldrar, syskon, expartners och med sin egen vånda. De ger förtroenden och inblickar i en värld som vi annars inte ser, den inre världen – och den mellanmänskliga – hos människor vi inte känner, men kan känna igen oss i.

Kärlek, gränser och andra möjligheter handlar inte bara om par, utan om alla slags relationer. De som skriver utgör antagligen toppen av ett isberg – de som kommer sig för 10

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 10

11-01-12 12.09.26

att skriva, som är tillräckligt angelägna eller inte känner att de har någon annan att vända sig till. Hur många som har liknande livssituationer kan man bara gissa sig till, men antagligen är det mångdubbelt fler. M-magasins läsare är för det mesta kvinnor över 50 år, men det finns anledning att tro att frågorna kan gälla för kvinnor (och män?) i andra åldrar också, även om vissa frågor – som pensionering – är typiska för åldern. Många av frågorna visar en hel del smärta både på och mellan raderna. Ibland kan man förvillas att tro att det gäller ytliga tankar om hur man ska hantera speciella svårigheter, men bakom dessa frågor döljer sig alltid smärtsamma djup hos frågeställaren.

När jag gick igenom frågorna och mina svar, fick jag tidigt intrycket att det är vissa bakomliggande teman som kommer tillbaka i frågorna. Det är dessa teman som fått bestämma kapitlen. Inom dessa teman finns en mängd olika ämnen, och ibland kommer dessa ämnen med som underrubriker – barnbarn, gamla föräldrar, grannar, pensionering, ensamhet, syskon et cetera – men det är ändå övergripande teman som utgör kapitlen.

Alltsedan psykoanalysens början har Freud och hans efter­följare sysslat med motsättningen mellan sinnligt begär och ömhets-/närhetsönskan. »Vi önskar det vi inte begär och begär det vi inte önskar« (Verhaeghe, 1999). Genom det tidiga och starka psykiska incestförbudet – att inte rikta sexuella önskningar mot personer som man är nära släkt med – uppstår en skiljelinje mellan det sinnliga be­gäret och den sensuella önskan om närhet. Vårt begär riktas ofta mot delar av kroppen (Gammelgaard, 2008), som munnen, bröstet, könet, men sällan mot hela kroppen. Därför kan begärets objekt lätt bytas ut, medan kärlekens sensuella 11

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 11

11-01-12 12.09.27

objekt alltid har karaktären av att vara det enda. Kär­ lekens grundmodell är det tidiga mor–barn-förhållandet, en prototyp för alla senare kärleksförhållanden. Den första enheten mellan mor och barn delar sig så småningom i önskan och begär, varvid begäret söker efter den förlorade enheten.

När vuxna människor dras till varandra försöker de komma över den första förlusten genom att rikta begär mot varandra. Men det visar sig att det sinnliga begäret inte kan återupprätta enheten. Efter varje orgasm är man ensam igen. Och önskningarna lämnar oss också otillfredsställda även om de infrias, eftersom det alltid var något annat vi önskade.

Detta kan man ha i bakhuvudet när vi går in på breven, som ofta talar om hur något inte blev som man tänkt sig, även om det kan vara svårt att sätta fingret på vad som hände. I förälskelsen kan vi för stunden förena begäret och den sensuella önskan, men det är tidsbegränsat, och sedan måste vi ta itu med problemet igen. Frestelserna kommer att vara flykt, avståndstagande, otrohet, gränsöverskridanden och nya besvikelser. Jag har beskrivit det som förälskelsens idealiserade version som är tidsbegränsad och som måste ledas genom en kritisk övergång till det som ska bli en kärleksrelation (Böhm, 2009). Och kärleksrelationen befinner sig på en annan planet än förälskelsen. Kärlek är en aktivitet i att »anstränga sig för den andre« (Peck, 1984), istället för att glida omkring på förälskelsens passiva gratis­moln. Ansträngningen betyder också att ständigt försöka sammanföra begäret och önskan till en helhet.

Samtidigt kommer vi att märka hur våra mer eller mindre traumatiska erfarenheter också färgar vem vi blir 12

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 12

11-01-12 12.09.27

förälskade i och vilka vi tror vi känner oss nära. Den som tagit hand om sin fulla pappa, kommer kanske att hitta en alkoholiserad man att ta hand om. Den som lirkat med en nyckfull mamma, kommer kanske att hitta en obalanserad kvinna att hjälpa. Samtidigt som vi medvetet inte alls vill vara med om samma sak igen – men »jag är så himla kär i honom« som en av brevskrivarna säger. Så brottas alla brevskrivare med det irrationella som visar sig i deras skenbart förnuftiga liv. På så vis är det här en forskningsresa för mig också, att lära mig mer om hur det irrationella visar sig som grässtrån som sticker upp ur sprickor i asfalten.

Till slut ett tack, dels till alla som vänt sig med förtroenden till spalten och delat med sig av sina liv, dels för allt gott och stimulerande samarbete med alla på M-redaktio­ nen – särskilt Amelia Adamo, Claes Blom och Rebecka Edgren-Aldén.

13

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 13

11-01-12 12.09.27

1 Varför denna osäkerhet?

Vissa brev frågar efter enkla råd. Hur kan man säga eller göra i en konflikt eller knepig livssituation? Det är som om det är svårt att möta sanningen, ta itu med den på ett vuxet sätt och tala med den andre om det man tycker eller känner. Ibland är det uppenbart att den som frågar tycker det är svårt att skilja på »hur det är« och »hur det känns«.

En spalt som heter »Rum för själen« inbjuder visser­ ligen till auktoritetstro. Jag presenteras av och till som »dr Böhm«, som om jag har alla vetenskapliga svar på livets frågor. Det kan bidra till att frågor ställs till mig, fast frågeställaren själv vet svaret. Jag får, så att säga, bekräfta det hon redan anar. Och det kan också göra att min uppgift blir att just visa att den som frågar har svaret själv.

Man kan också undra om den som ställer »uppenbara« frågor kan ta emot ett svar och använda det. Kanske hon ställer sin fråga för att visa hur oförmögen hon känner sig att förändra sin situation.

När jag var tonåring led jag när min pappa hade kroppsgrejer för sig. Om han pruttade helt öppet, harklade sig eller rapade, mådde jag illa. Det var som om han in­kräk­

14

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 14

11-01-12 12.09.27

tade på mitt livsrum. Det värsta var att han inte brydde sig när jag bad honom sluta. Han kunde inte visa hänsyn.

Nu upprepar sig historien. Jag har levt med samma man i 24 år. Jag har aldrig stört mig på honom. Hans kropp har aldrig varit en källa till irritation utan bara något mycket positivt, spännande och tryggt i mitt liv.

Tills nu. Han kan fisa fast jag äter frukost och plötsligt rapa ljudligt.

Inte nog med det så har han börjat harkla sig så att han låter som en tbc-skröplig sjukling på fattighuset.

Varsågod en slemkopp, brukar jag säga skämtsamt fast jag ryser. Har bett honom låta kroppens luft sippra ut när jag inte är i närheten, men det tar han som en ­personlig förolämpning och blir sur. När vi kysser varandra är jag orolig för att det ska komma en rap …

Den här kvinnan hade tagit upp med sin man vad hon tyckte om hans fisande och rapande, men ändå inte fått honom att ta henne på allvar. Ibland verkar just detta vara problemet, att få tryck i det man säger. Att visa att man menar allvar. När det verkar nödvändigt har jag därför börjat med att först beskriva konfliktsituationen (om den inte är självklar) och sedan fortsatt med att föreslå möjliga sätt att konfrontera maken. Vi återkommer senare till det här i avsnittet om »Hur ska man säga?« Men innan jag gör det försöker jag vända på situationen. Frågeställaren fortsätter: Hur ska vi lösa det här? Min man är snart 51 år. Är det något som händer i manskroppen vid en viss ålder? Min pappa och min man är ju de enda karlar jag levt med. Är deras beteende normalt och något jag ska vänja mig vid?

15

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 15

11-01-12 12.09.27

SVAR: Ja, med den kroppsliga aspekten är det nog som du säger. Både kvinnor och män får med åldern sämre ringmuskelfunktioner, det vill säga fiser lättare, och magen är känsligare och ger ifrån sig rapar och dålig andedräkt lättare.

Men det betyder ju inte att man inte kan bestämma när och vad som kommer ut. Det verkar som om din man blir sur och personligt kränkt på liknande sätt som din pappa blev om man sa till honom? Kanske han tror sig vara lika ung, vital och underbar som du upplevde honom förut. Jag tror att många män – kanske mer än kvinnor – kan få för sig att deras kvinna ska acceptera allt som kommer ur dem med samma gillande. Det är som en omedveten önskan om en mamma som älskar allt, inklusive ens fisar. Att känna sig hemma blir liktydigt med att släppa på alla fördämningar och utgå från att omgivningen inte tar illa upp. Hela den här frågan ingår nog i frågan om att vårda sitt förhållande, som många bejakar i teorin, men det här är ett exempel på hur man istället missförstår förhållandet.

Om den andre inte gillar ens ovårdade sidor – trasiga kläder, fisar, svettlukt, snuskiga vitsar, översitteri – kan man försöka ta hänsyn för att vårda förhållandet. Å andra sidan kan man också tänka sig en kvinna som inte står ut med att mannen går klädd i jeans. Då handlar det mer om att förhandla för att kunna acceptera varandras olikheter. Det rör sig då mer om personlig integritet där man får kritik för sin annorlunda smak.

Försök tala med honom om att vårda förhållandet, att ni båda behöver anstränga er för att ta hänsyn till varandra. Han vill ju också själv att du ska vilja bli kysst av honom! Antagligen har du berättat historien om din far, men ta upp det igen om det behövs. Människor som

16

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 16

11-01-12 12.09.27

lever ihop, även barn och föräldrar, behöver ha vissa minimiregler för att inte vantrivas. Det finns familjer där vissa alltid lämnar toalettdörrarna öppna eller går omkring nakna genom rummen. Det kan också bli en självupptagen hänsynslöshet om inte alla är med på det.

Till slut: Vänd på resonemanget åt honom! Hur skulle han känna det om du rapade mitt i en kyss eller fes vid frukosten? Om han svarar ärligt?

Uppenbarligen finns hos den här kvinnan identifikationen med en mamma som inte kunde eller ville påverka sin egen man att vårda förhållandet. Men här finns också hennes »hemmablindhet« som barn, där hon omedvetet anpassade sig till något hon inte gillade men trodde att man måste ­acceptera. Vi är mycket mer påverkade av identifikation med tidigare generationer än vi är medvetna om. Om kontakten med dessa generationer dessutom är torftig, kan det bli svårt att upptäcka och frigöra sig från negativa identifikationer (som att acceptera män som inte vårdar relationer).

När vi lever kvar omedvetet i identifikationer, får vi skygglappar i förhållande till alternativa möjligheter. Vi blir som marionetter eller fjärrstyrda robotar som bara ser det vi är vana att se, men inte det som omvärlden kan se.

Genom att tala med andra kan vi låna deras perspektiv och få syn på oss själva utan skygglappar. Att se sig själv utifrån är en viktig ingrediens i samtalet med den andre, men då måste det vara en person som är respektfullt lyssnande och inte försöker påverka med sina egna skygglappar. Så det är inte så enkelt!

Det leder oss över till nästa tema, som handlar just om samtalet med den andre, men den här gången en konfrontation som den andre – i de flesta fall – inte vill ha!

17

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 17

11-01-12 12.09.27

2 Problemet att tala med någon om känsliga frågor – och gränssättning

I relationer eller familjer invaggas vi, som sagt, i att före­ teelser är normala, »som de ska vara«, »som alla har det« eller »som vi har det«. Vi anpassar oss, vilket är en förutsättning för att kunna leva ihop. Men ofta går vi längre än nödvändigt, för att det etableras tabun. Man får inte ifråga­sätta, inte ens tala om hur man skulle kunna förändra saker. Varifrån kommer dessa tabun? Antagligen från alla individers olika karaktärer eller personligheter. Var och en har med sig förbjudna eller farligt upplevda områden, som vi undviker. Med olika gester, tonfall och ord förmedlar vi till dem runt omkring oss att de inte ska gå över gränsen.

Omärkligt accepterar vi dessa tysta förhållningsregler.

Motsatsen är att inte anpassa sig, det som med ett förskönande uttryck kallas »att vara rak«. Då hamnar man lätt i andra diket, att inte kunna vara ihop med andra, eftersom all anpassning känns som ett angrepp mot den 18

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 18

11-01-12 12.09.27

egna personligheten. Lösningen kan vara både och istället för antingen eller. Det betyder att kunna upptäcka signaler om att man ska anpassa sig, men kunna ifrågasätta dem som utgångspunkt för en förhandling om vad som är rimligt för båda parter.

En stor del av breven om dessa känsliga frågor handlar om alkoholmissbruk, det vill säga hur kvinnan ska kunna tala med mannen om hans begynnande eller ökande missbruk. Men det handlar om annat också, och vi kommer att se att den här frågan om hur man ska prata med någon finns i bakgrunden i de andra kapitlen också. … jag läste i det senaste numret om en kvinna som trodde att hon börjat älska kvinnor. Det fick mig att börja fundera. Jag har alltid misstänkt att min man har en dragning åt män. Han har aldrig sagt något men jag ser många tecken. Vi har aldrig haft mycket sex. Högst en–två gånger i månaden, möjligen lite mer i början när vi gifte oss. Han ser aldrig åt andra kvinnor, verkar inte särskilt tänd varken på mig eller på andra. Han har klart »bögtycke«, det har hänt några gånger att andra bögar har »stött« på honom. Och man säger ju att homosexuella kan känna igen varandra. Vad tror du? Är min man bög egentligen? Och vad ska jag göra åt det??

SVAR: Hur mycket förtrolighet har ni? Har ni pratat med varandra om det? Har du kunnat fråga honom om dina funderingar? Jag tror det är ett nödvändigt första steg för att kunna ta reda på mer. Det kan vara så att det med detsamma visar sig att du har fel. Han kan ha andra trovärdiga förklaringar på hur han är. Eller så ligger det något i dina misstankar. Då kanske han är medveten om det själv och bestämmer sig för att prata med dig om det.

19

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 19

11-01-12 12.09.28

Antagligen är han då skamsen och rådvill om hur han ska göra. Eller så är han inte alls medveten om sina funderingar och börjar undra själv, när du ställer frågan. Det kan hända att han behöver diskutera det med en utomstående person, exempelvis en familjerådgivare, för att komma vidare. Men allt det här bygger som sagt på att du kan ta upp ämnet och dina tankar med honom, som kan visa sig vara ogrundade också. Mer än så går inte att säga, eftersom det inte går att bedöma utifrån – på det här avståndet – hur han känner det.

Kanske det här kan bli en öppning för er förtrolighet på andra områden också, så att ni kommer att tala om helt andra aspekter på ert förhållande än om han är bög eller inte. Det vore väl en vinst också?

Här visar sig frågan om förtrolighet finnas med. Vad har den här kvinnan för slags nära kontakt med sin man? Antagligen finns det fler som hon. De tror inte på möjligheten att föra ett förtroligt samtal med mannen om svåra frågor, kanske för att de försökt och gett upp, när mannen tystnat eller avvisat frågorna som kränkande. Det kan vara så att det är mannen som bestämmer graden av förtrolighet och öppenhet, om han är den mest lättkränkte. Och kvinnan har anpassat sig till detta. Därför ligger det något i att det krävs taktfullhet och skicklighet (och träning!) för att kunna ta upp känsliga frågor utan att kränka den andre. Sen kan man tänka sig att det finns ett motstånd hos kvinnan att ta upp den här frågan. Hon kanske inte vill få sina misstankar bekräftade, och därför blir hon alltför kraftlös och rådvill? En konflikt i henne – att vilja veta och inte vilja veta – visar sig i att hon inte vet hur hon ska fråga. Nu vet vi inte hur just det här gick. Han kan ha svarat uppriktigt eller eftertänksamt eller 20

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 20

11-01-12 12.09.28

avvisande, och sedan blir det hennes sak att bestämma hur hon vill gå vidare i samtalet.

Det hör till taktfullheten att inte låta sig avvisas, men samtidigt inte vara hotfullt påträngande om man vill prata vidare.

21

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 21

11-01-12 12.09.28

3 Att tala om missbruk

Nu till exemplet med det svåra att tala om alkoholen, denna drog som både används till att fira och till att förstöra, även om det brukar kallas att »festa« vid båda tillfällen.

Min bror är gift sedan många år med en kvinna som jag tycker mycket om. Men ofta när jag ringer hem till dem om kvällarna hör jag att min svägerska är lätt berusad och låter sluddrig på rösten. Ibland när vi ses tillsammans kan hon bli ganska berusad – utan att någonsin kommentera detta efteråt.

I övrigt sköter hon både jobb och familj klanderfritt.

Vi står inte varandra så nära att vi kan tala öppet om problem – min svägerska är ganska sluten av sig. Jag har en bra relation till min bror, som dyrkar sin hustru.

Jag har en känsla av att han skulle slå ifrån sig om man antydde att hans fru har alkoholproblem.

Hur tycker du att jag ska tackla situationen?

Svar: Det uppstår en konflikt mellan respekten för din brors familjs integritet och att hitta ett sätt att undersöka vad som pågår utan att kränka dem? Jag tror du kan utgå från den goda relation du har med din bror,

22

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 22

11-01-12 12.09.28

men att ändå behandla situationen med varsamhet.

Försök hitta ett tillfälle då du kan tala med honom på tu man hand. Gör inga stora preludier, som riskerar att få honom i försvarsposition. Det är säkert viktigt att börja med hur mycket du tycker om din svägerska. Och att du vet hur mycket han uppskattar henne själv. Säg till exempel att du tänkt på en sak som du tvekat att ta upp med honom, för du vet inte om han vill att du ska blanda dig i. Låt honom bestämma om han vill höra vad du tänker på eller inte. Han kanske blir upprörd för att du fått intrycket att hon dricker. Han kanske förnekar det, säger att du inbillar dig, men frågan hamnar i alla fall på bordet. Och du kan säga att du givetvis kan ha tagit fel, men att det kändes viktigt att inte dölja dina intryck, så nu är det hans sak vad han vill göra med det.

Det är svårt att ge dig råd att göra på det ena eller andra sättet, för sådana här samtal behöver föras med »lätt hand«, där man går vidare utifrån hur den andre reagerar.

Alkoholmissbruk är som sagt en känslig fråga, som ofta förnekas inledningsvis, både av den det handlar om och närmast anhöriga. Men du kanske kan så ett frö och bidra till en process att börja tala om det, även om det tar tid.

Den vanligaste frågan i detta ämne är från kvinnor, som inte kan få sina män att förstå att de dricker för mycket.

Den finns i olika varianter. Någon beskriver en man som förnekar allt, fast kvinnan hittar gömda spritflaskor överallt. Vissa exempel är så framskridna att jag rekommenderar kvinnan att tala med någon på en rådgivningsbyrå för alkoholmissbrukare, så hon slipper ha hela ansvaret själv. Men de flesta breven hamnar ändå i mitten av spektrumet, som med mannen som dricker mer än andra på fester.

23

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 23

11-01-12 12.09.28

Min man dricker för mycket. Han är ingen »alkis«, men har alltid varit förtjust i alkohol. Han har alltid skött sig och sitt jobb och vårt hem. När de andra »gubbarna« lugnat ner sig med åren har min man blivit värre. Han blir alltid fullast och det börjar bli pinsamt. Jag känner ett obehag inför varje fest nuförtiden. Och jag dricker nästan inte alls, måste ju bevaka och vakta honom. Inte roligt!! Har försökt prata om det här med honom, men han blir bara arg och tycker att jag överreagerar. Han ser ju inte hur de andra tittar, han är för full för att se att det bara är han som är så berusad. Vad ska jag göra?

SVAR: Till att börja med ska du inte gå med på fester, så länge han inte gör något åt alkoholen. Som att inse att han har ett problem, prata om det med dig eller med en rådgivningsbyrå för alkoholmissbrukare. »Alkis« är ett tänjbart begrepp. Du vet inte säkert om han dricker i veckorna. Att alltid vara »förtjust« i alkohol kan också vara ett tecken. Det betyder att han har svårt att avstå från att dricka. Att jämt bli fullast, tyder också på att han antingen dricker för mycket, eller börjat få sämre tolerans för alkohol, vilket i sin tur tyder på att han druckit för länge och för mycket. Du skulle kunna göra ett experiment: att du går med på fest, förutsatt att han är nykter.

Han kan skylla på en läkarundersökning eller vad som helst. Om han är beredd att avstå från att dricka, kan det säga något om vad han är beredd att göra för din skull och om hur starkt hans beroende av alkohol är. Om han inte är beredd att göra det, så har du ett kvitto på att han har alkoholproblem som han förnekar. Tyvärr är det ett typiskt tecken på alkoholberoende, att den som har det förnekar det, fast omgivningen ser det allt tydligare.

Låt honom gärna läsa mitt svar, så kan han kanske se att han borde göra något åt sitt drickande.

24

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 24

11-01-12 12.09.28

Ibland gäller missbruksfrågan någon annan, som en granne eller en svägers­ka. Men den grundläggande frågan är ändå hur man ska tala om känsliga ämnen. Ibland ger jag förslag på möjliga tillvägagångssätt eller repliker. Det kan givetvis vara en risk att lägga ord i någon annans mun, men min avsikt är att visa på möjliga alternativ, när man, som jag, ser situationen utifrån och inte behöver ha samma skygglappar på sig. Så här kan jag sammanfatta den typen av svar.

SVAR: Det är en känslig fråga hur man talar om för någon att man reagerar på deras drickande. Ofta är alkoholkonsumtion något som vederbörande helst inte dryftar, särskilt om det döljer ett problem med missbruk eller det man försöker fly ifrån genom att dricka. Samtidigt kan ju du också ha en egen känslighet för berusade människor. Du tycker det är olustigt, fast de inte blir direkt otrevliga. Ur den synvinkeln kan du själv behöva tänka på varför det blir olustigt för dig.

Ibland har man med sig skrämmande minnen av hur ens föräldrar blev som personlighetsförändrade av alkohol på fester, och sådana upplevelser kan ligga kvar och ­ triggas av andras drickande.

Men för att ta upp det med paret du beskriver, handlar det ändå mest om vilken personlig relation ni har.

Om det finns en positiv och nära vänskapsrelation att bygga på. Om du kan förmedla att du oroas för deras skull, inte bara för att du blir illa berörd för egen del.

Ibland kan man bädda eller förbereda genom att säga: Jag tror att det här är ett känsligt ämne, och jag kanske lägger mig i något som jag inte alls har med att göra, men jag undrar om något har hänt med ert drickande på fester? Ni verkar dricka mer och på ett annorlunda sätt. Är det så? Ska jag vara orolig för er?

25

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 25

11-01-12 12.09.28

Men om den relationen inte finns, så kanske någon annan kan ta upp samma sak, och möjligheten att fira (nyår och andra helger) med andra människor finns ju alltid.

Vi har saxat ur ditt långa brev, och därför vet jag att din mans alkoholbeteende ingår i en lång rad besvärliga och respektlösa beteenden mot dig. Problemet, som jag ser det, är inte han utan att du låter dig köras över av honom. Vem som helst kan se att han är en besvärlig person att leva ihop med. Han säger att det är du som har dåligt minne, inte han. Och att hans alkoholvanor inte är ett problem. Istället för att gräla om ifall det stämmer eller inte, skulle du kunna lösa motsättningen genom att hävda att »för mig är det ett problem, och det förvånar mig att det inte är det för dig då!« På det sättet häver du dig upp ur underläget, när han kört över dig.

Det handlar också om respekt. Du ställer krav på att han ska respektera att du tar illa vid dig av olika beteenden han har. I ett förhållande behöver man ta hänsyn till hur den andre reagerar på det man gör. Om du inte kräver sådan hänsyn eller respekt kommer du inte att få den. Men det förutsätter att du ställer högre krav på en relation än du gör nu!

Här finns några viktiga faktorer, som både har att göra med att tala om känsliga frågor och med behovet av personlig integritet i relationer. Man måste övertyga om att man inte är ute efter att lägga näsan i blöt eller påverka dem för sin egen skull, men att man oroas för deras skull. Vänskapen eller parrelationen innebär att man känner ansvar för någon som beter sig destruktivt. Den andre kommer att förneka sin destruktivitet i det längsta, men man sår ändå ett frö om man står fast vid sin egen uppfattning.

26

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 26

11-01-12 12.09.28

104207_Böhm_Kärlek.ORIG.indd 27

11-01-12 12.09.29

ISBN 978-91-27-13126-2 Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden Design foton Juliana Wiklund

NOK_BOHM_KARLEK_GRANSER_OCHANDRA_MOJLIGHETER_skisser.indd 1

Kärlek, gränser och andra möjligheter

Tomas Böhm är psykoanalytiker, psykiater och författare, verksam i Stockholm. Han har givit ut både fackböcker och romaner och hans böcker om kärlek och relationer har blivit mycket uppmärksammade.

Tidigare utgivna titlar är bl.a. Efter förälskelsen, Att ha rätt, Kärleksrelationen, The Vienna Jazz Trio och tillsammans med Susanne Kaplan Hämnd eller upprättelse.

Under de år som månadstidningen M-magasin funnits har jag haft en spalt om relationer – »Rum för själen« – och den här boken utgår från några av de insända frågorna som jag bearbetat och samlat under olika teman. Det är en utmanande uppgift att möta dessa brev från livets verkstadsgolv, från människor som lever ensamma, i relationer, med eller utan grannar, barn och barnbarn, gamla föräldrar, syskon, ex-partners och med sin egen vånda. De ger förtroenden och inblickar i en värld som vi annars inte ser, den inre världen – och mellanmänskliga – hos människor vi inte känner men kan känna igen oss i.

TOMAS BÖHM

Kärlek, gränser och andra möjligheter handlar om alla slags relationer och om svårigheter och möjligheter som uppstår inom relationer och vid annat slags umgänge människor emellan.

TOMAS BÖHM OCH SVAR IONER KT REFLE R BÖHMS D FRÅN ESPALT I FRÅG GASIN M-MA

Kärlek, gränser och andra möjligheter

Det är inte ovanligt att kvinnor som skriver känner att de »prövat allt«. Så kan det kännas, men det betyder antagligen att man har slut på idéer, eller att man inte ser klart på grund av sina egna skygglappar. Vi fokuserar på problemet med att tala om känsliga frågor, och vi kan se att det inkluderar att genomskåda sina egna skygglappar och visa att man menar allvar, utan att bli taktlös eller kränkande mot den andre.

Givetvis kan det bero på att partnern är ovanligt svår att prata med. Det här berör också maktspelet i ett förhållande.

Vems villkor är det som ska gälla?

Råder det diktatur eller demokrati, terrorism eller förhandling? Eller är inte båda lika angelägna om förhållandet? Kanske en av parterna vill göra det bättre, medan den andre tycker det är tillräckligt bra som det är? Eller att den ene funderar (medvetet eller omedvetet) på att separera, medan den andre försöker reparera? Allt detta kan sammantaget resultera i känslan av att man »prövat allt«.

9 789127 131262

2011-01-19 12.16