9789175865882

ÄLGHUNDAR frÅN valp tiLL FÄLLD ÄLG

Kåre Vidar Pedersen

–1–

Kåre Vidar Pedersen (f. 1954) är bosatt i Sande i Vestfold och har 40 års mångsidig jakterfarenhet på i första hand älg och rådjur. Pedersens grundläggande intresse för mångfalden i naturen, både i stort och smått, mynnar ut i ett nästan religiöst förhållande till denna. Därför byts allt som oftast jaktvapnet ut mot kameran under jaktturerna.

Numera arbetar han som fackredaktör i tidskriften JEGER Hund & Våpen. Kåre Vidar Pedersen har arbetat som jaktkonsulent i Norges Jeger- og Fiskerforbund. Han har också varit redaktör för ”Elghunden”, Norsk Elghundklubbers Forbunds medlemsblad. ”Elghunder” är Kåre Vidar Pedersens 18:e bok. Bland tidigare utgåvor kan nämnas ”Hverdagsjakt”, 1992; ”Skaufolk”, 1993; ”Tyrirøyk”, 1997, på förlag Grøndahl Dreyer, och ”Rådyrjeger”, 1997, på Landbruksforlaget.

Orginalets titel: Elghunder fra valp till elgfall © Författaren och A/S Landbruksforlaget 1998 © Kåre Vidar Pedersen, text och foto 2006 Övriga foto: Tom Hansen: sid 2 John Duff: sid 27, 29 Bo Wallin: sid 41 Översättning från norska till svenska: John Duff Utgiven av Bokförlaget Settern, 286 92 Örkelljunga Tel 0435-800 50 Fax 0435-804 00 info@settern.se www.settern.se Tryckt vid Kristianstads Boktryckeri AB i Kristianstad, 2006 ISBN 978-91-7586-588-2

–2–

Innehåll Förord 5 Norsk älghund, grå 7 Historik 7 Avelsarbetet 8 Rasstandard för Gråhund 10 Veterinär T. Hemsens raskommentar 12 Kommentar 14 Norsk älghund, svart 15 Historik 15 Avelsarbetet 16 Rasstandard för Norsk Älghund, Svart 17 Kommentar 18 Jämthund 19 Historik 19 Avelsarbetet 19 Rasstandard för Jämthund 22 Kommentar 23 Svensk vit älghund 24 Historik 24 Avelsarbetet 24 Rasstandard för Svensk Vit Älghund 25 Kommentar 26 Hälleforshund 27 Historisk bakgrund och utveckling 27 Rasstandard för Hälleforshund 28 Karelsk björnhund 30 Historik 30 Avelsarbetet 30 Rasstandard för Karelsk Björnhund 31 Kommentar 33 Laikaraserna 34 Historik 34 Avelsarbetet 34 Laikans egenskaper 34 Västsibirisk laika 36 Historik 36 Rasstandard för Västsibirisk Laika 37 Östsibirisk laika 38 Historik 38 Rasstandard för Östsibirisk Laika 39 Rysk-europeisk laika 40 Rasstandard för Rysk-Europeisk Laika 40 Kommentar 41

Älghundsavel 43 Kvalificerad gissning? 43 Avelsråden 43 Avelsmetoder 43 Dataregistrering 44 Uppfödarnas ansvar 45 Arv eller miljö? 47 Avel i framtiden 49 Det lyckosamma valet… 50 Ras och storlek 50 Kön 50 Markstorlek och jaktform 52 Valet av valp 52 Egenskaper 52 Fysiska fel och defekter 53 Bra tips till valpköpare 53 Dressyr och träning 54 Grunddressyr 54 Positiv och negativ förstärkning 54 Sinnen och kroppsspråk 54 Hunden – ett flockdjur 54 Hundens första månader 55 Prägling 55 Anpassning 55 Inlärning 55 Tre grundläggande kommandon 56 Fysisk bestraffning? 57 Mental träning ger styrka 59 Älghunden – en säsongsarbetare 59 Stimulering 61 Utfodring 62 Övervikt 62 Fodersammansättning 63 Utfodringsintervaller 63 Olika slags foder 63 Valputfodring 64 Utfodring under jakt 64 Dietutfodring 64 Sjukdomar och hälsobetingade besvär 65 Vaccinering 65 Parasiter 65 Förgiftningar 67

–3–

Akuta skador 68 Ärftliga lidanden 68 Diabetes (sockersjuka) 69 ”Fettkulor” eller ”talgcystor” 69 Njursjukdom 70 Analbråck (Perinialbråck) 70 Infraspinatuskontraktur (”gråhundsjuka”) 71 Gammal hund gör så gott han kan 72 Alternativa behandlingsformer 73 Homeopati 73 Akupunktur 73 Injagning och jakt 74 Med ledhund i älgmarkerna 75 Dressyr och injagning av ledhund 77 Konstlagt blodspår 77 Ledhundens första kontakt med spår efter vilt 77 Lita alltid på hunden! 78 På spår eller i vind? 80 Ögonkontakt med älg 80 De första skotten 80 Ledhund eller löshund? 82 Förlorad i löshundsjakt 85 Varför står älgen? 85 Det kritiska ögonblicket 87 Injagning av unghunden 89 Skogsvana och prägling 89 Jaktinstinkten 90 Inte för tidigt! 90 Valp eller fyrbent jägare? 90 Den första jakten 91 Användning av pejl och GPS-tracker på löshund 93 Eftersöket – det svåraste arbetet 94 Vidmakthåll spårningsförmågan 94 Träning och inlärning 94 Träning på blodspår och riktigt spår 94 Det handlar om kommunikation 97 Allmän eftersöksteknik 99 Skottögonblicket 99 Skottplatsen 100 Eftersöket 100 Tips inför utställning av älghundar 103 Tips inför utställning av älghundar 104 Bestämmelser för jaktprov med älghund 104 Referenser 112

–4–

Förord Jag sitter vid sidan av Netta, min gråhundstik, på en plats i Ådalen och låter tankarna fara fritt i de uppspelta efter­ dyningarna av sann jaktglädje. Netta spinner belåtet som en gammal lagårdskatt när jag kliar henne bakom örat och talar om för henne hur duktig hon just varit. De kolsvarta ögonen utstrålar en intensiv energi som sakta återgår till normal nivå. Hon spetsar öronen av rent välbefinnande för nu måste hon fram och riva ragg av fjolårstjuren som inte kom längre denna vackra oktoberdag.

Jag tänker på att all jakt med goda hundar, oavsett ras, är trevlig, men för min del är det något alldeles speciellt med älghundar. Något som egentligen är ganska svårt att för­ klara. Det är på något sätt ologiskt och ändå en helgjuten känsla. Norsk älghund grå, som är rasens hela och officiella namn, förefaller helt riktigt i skogen. Grå och raggig som gamla torrtallar, orädd och stabil som granit.

Kanske är det så enkelt, att denna obetydligt förädlade ras, med sin starka ursprungsprägel, vilken är relativt oför­ ändrad sedan tidernas morgon, på ett sätt utgör en förbin­ delselänk till det enkla och naturliga jägarlivet.

Därför är denna bok i första hand avsedd att vara min hyllning till älghundar i Skandinavien, och då tänker jag främst på norsk älghund grå och norsk älghund svart. Trots detta faller det sig naturligt att ta med rasbeskrivningar även över de övriga raserna, som blivit alltmer använda vid älgjakt i Norden: karelsk björnhund, jämthund, svensk vit älghund, hälleforshund och laikaraserna.

Trots att huvudvikten har lagts på de skandinaviska älg­ hundraserna är det mesta av innehållet allmängiltigt för alla älghundraser. Det har också varit naturligt – med tanke på min jakterfarenhet med norsk älghund grå – att välja den rasen som utgångspunkt. Den är för övrigt Norges nationalhund.

Jag är den förste att medge att det finns många älghund­ ägare runt om i landet som har långt större erfarenhet än vad jag har. Därför har det varit självklart att medta en rad kända personer från de olika älghundsmiljöerna.

Ingen nämnd, ingen glömd heter det så vackert, men jag vill ändå nämna Rolf Frostad, Kåre Sander Nilsen, Hans Petter och Ole Randin Klokkerengen, Sven Stenbrenden, Ivar Tørresdal och Magnus Nordsveen, Øivind Dahl och Tor Erik Fagerhøi. Veterinär Morten Devor har varit med­ författare till den veterinärmedicinska delen. Alla har de medverkat genom att påverka bokens innehåll och mate­ rialets framställning.

När detta är sagt, hyser jag också en dold förhoppning om att denna bok skall väcka intresse och debatt om en rad saker och ting som tidigare varit accepterade sanningar inom vissa starkt konservativa älgjägarkretsar. Det är inte

så långt tillbaka i tiden som det hårdnackat hävdades att om en älghund dresserades att kunna mer än två saker så var den förstörd och oanvändbar till jakt! Förhoppningsvis är detta något överdrivet men det ger ändå anledning till att hävda att älghundarna har varit något styvmoderligt behandlad genom tiderna.

Trots att det i stort sett är slut på den tiden då de flesta älghundar stod bundna vid en koja i en två meter lång kedja, finns det utan tvekan ett stort behov av en bok som tar upp alla sidor rörande innehav av älghund: avel och dressyr, förande, hälsa och sjukdomar, och självklart även inlärning och jaktträning.

Jag vågar påstå att vi under kommande år har otroligt mycket mer att hämta från hundarna om bara jägarna inser betydelsen av att ge sina älghundar en rätt upplagd grundläggande dressyr. Många kommer säkert att fnysa lite föraktfullt åt detta och avfärda det hela med att ”jag skall ju bara ha min älghund till jakt och den jagar ju inte bättre om den kan sitta och räcka vacker tass”!

Nej, det kan så vara, men att den efter dressyr i väldigt många fall kommer att fungera bättre och mer samarbets­ villigt med sin ägare och förare, det är jag absolut övertygad om. Det är ett faktum att norsk älghund grå har blivit väl självständig och att kontaktegenskapen är på väg att bli för dålig. Troligtvis beror mycket av detta på att vi inte gitter eller har tillräcklig förståelse för hur mycket den grundläggande dressyren betyder för den viktiga kontakten mellan hund och förare. I kapitlet om älghundsavel refere­ ras bland annat till Karin Marie Rohne, som kan presen­ tera väl underbyggda bevis på att just miljöbiten har långt större betydelse för hundens utveckling som jakthund än vad vi tidigare känt till.

En annan sida av saken är det självklara faktum att vi i genomsnitt använder våra älghundar maximalt omkring 30 dagar varje höst. Då är det så mycket lättare och rik­ tigare (såväl för älgjägaren som för jägarens bättre hälft) att ha en lydig och väldresserad hund i huset under resten av året.

Jag påstår på intet sätt att bokens innehåll representerar den enda och hela sanningen, men ber såväl nybörjare som erfarna älgjägare att läsa den med öppna sinnen. Inte för min skull utan för att våra älghundar förtjänar att be­ handlas på bästa möjliga sätt och att de ges möjlighet att använda och dokumentera sina medfödda egenskaper till det bästa för oss älgjägare och de olika rasernas framtida utveckling.

–5–

Med de bästa älgjaktshälsningar Kåre Vidar Pedersen

–6–

Norsk älghund, grå Historik

Att påstå att den första jakthunden var norsk, är nog en sanning med modifikationer. Troligtvis tämjdes hunden av människor för tiotusentals år sedan. Därefter utvecklades de olika ”hundraserna” samtidigt som stenåldersjägarna befolkade Skandinavien för 8 000 – 10 000 år sedan. I likhet med flertalet andra nordiska spetshundraser har grå­ hunden, den norska nationalrasen, flera tusen år gamla anor, utan att vi därför kan säga hur utvecklingen skett.

De äldsta arkeologiska gravfynden av hund i Skandi­ navien härrör från Västra Götaland. Här fann man vid Hornborgasjön ett komplett hundskelett, som är omkring 9 000 år gammalt. Kynologer har konstaterat att denna hund absolut måste ha haft många gemensamma drag med gråhund, även om det talas om att det måste ha rört sig om en mycket storvuxen variant av rasen.

Arkeologerna tror att ”älghundar” första gången avbilda­ des på hällristningar från bronsåldern. Bland annat finns det figurer på hällristningar i Bohuslän som liknar kvadra­ tiska spetsar, med stående öron och krullsvans. Man har också gjort fynd av skelett av ungefär samma typ på flera förhistoriska, danska boplatser, och dessa hundar har fått namnet ”Torvmosehund”. Vid utgrävningar i Vistehulen på Jæren i Norge har man också funnit skelettdelar av hund, som daterar sig till samma tidsepok, det vill säga 4 000 – 5 000 år före Kristus. Två av dessa skelett härrörde sig från en finskspetsliknande hundras, medan två andra hundskelett var från hundar som måste ha varit mycket lik gråhunden som typ.

Landet och viltet

Den skandinaviska halvön låg en gång betydligt lägre än i dag, och havet täckte stora områden som numera är torra land. Allt eftersom inlandsisen smälte och trycket på jordskorpan försvann, höjde sig de norra och mellersta delarna av landet, medan landets sydligaste delar sänkte sig. När den breda förbindelsen av hav genom mellersta Sverige stängdes av, kunde växter och djur fortsätta sin vandring norrut. Nu följde en period av mildare klimat, och avsmältningen av inlandsisen gick allt snabbare. Tätt efter den retirerande iskanten, följde asp och björk, och senare tall. Samtidigt med skogen följde en rad djurarter, varav älgen ganska snart blev talrik i hela det skogsklädda Skandinavien. Och det var nog särskilt vid jakt på storvilt, inte bara älg, utan också björn och ren, som den ”grå vil­ lebrådshunden” blev i det närmaste oumbärlig.

Mycket tyder på att det främst var löshundsjakt som det­

ta stenåldersfolk bedrev. Deras vargliknande hundar ställde storviltet under skallgivning, medan jägarna smög sig fram och försökte komma tillräckligt nära för att kunna fälla det med primitiva spjut och pilar med spetsar av flinta.

Troligtvis hade dåtidens hundar också i uppgift att vakta lägren mot inträngande fientliga stammar genom att de upptäckte när främmande närmade sig. Arkeologerna kan berätta att hundarna, i yttersta nödfall, även utnyttjades som en matresurs!

Man tror att dessa spetshundar av olika typer och varian­ ter var de enda hundar som fanns i Skandinavien kanske ända fram till förra årtusendet. Men allt eftersom män­ niskorna blev bofasta och samfärdseln mellan andra län­ der och världsdelar ökade, tillkom ständigt nya hundraser. Ändå antas det att spetsarna har varit de dominerande till långt in på 1600-talet. Vid denna tidpunkt, från bör­ jan av 1700-talet och framåt, gick vi bokstavligen in i en vargtid. Detta medförde att vargarna och människorna gemensamt i det närmaste utrotade älgen i större delen av Skandinavien.

Efter en period med stadigt sjunkande älgpopulation, fanns det bara kvar en svag stam. Som en naturlig följd av att älgen i det närmaste var utrotad, minskade också intres­ set för dåtidens klövviltjagande hundar. Dessutom hade många älghundar på flera platser blivit tagna av varg!

Som en paradox till detta upplever vi i dag att älghundar åter angrips av varg. Två hundar dödades till exempel 1997 i Koppangområdet i Norge! Båda hundarna skällde vid tillfälle älg under ordinarie älgjakt då de uppsöktes och dödades av ett, troligtvis revirhävdande, vargpar. Sedan dess har allt flera jakthundar blivit vargdödade på båda sidor om gränsen mellan Sverige och Norge. Detta väcker naturligtvis starka känslor bland jägare, som jagar i varg­ områden. De befarar att vi är på väg in i en ny vargtid.

Vargforskaren Petter Wabakken informerade för övrigt tidigt om en betydande tillväxt av vargstammen på norsk, men i synnerhet på svensk sida under kommande år. Vin­ tern 1995 – 1996 påvisades minst 35 vargar i Norge och Sverige, medan stammen 1990 beräknades till omkring tio djur. Forskarna gör därför slutsatsen att vargstammen kommer att öka ganska kraftigt de närmaste åren, vilket gör att vi måste räkna med ännu flera episoder där varg tar jakthundar, en prognos som nu under första decenniet av det nya årtusendet redan har bekräftats av verkligheten.

Numera utgår ersättning för jakthund som bevisligen dödats av varg. Meningen med ett ersättningssystem är att minska risken för att man inom vissa jaktområden tar la­

–7–

Den funktionella gråhundstypen höll på att försvinna, varför avelsstrategin ändrades under 1970-talet.

Dagens gråhund är lätt och stark och väl lämpad för ett snabbt och effektivt sök.

gen i egna händer och skjuter varg olovligt. Möjligheten att fälla varg som hotar jakthundar kommer också sannolikt att liberaliseras i och med vargstammens tillväxt.

Under tillbakagångsperioden för de gråa villebråds­ hundarna, alltså från början av 1700-talet och fram till 1850 – 1860, var det den svarta villebrådshunden som utnyttjades, i första hand till björnjakt och senare på älg, när älgstammen åter började tillväxa (Se norsk älghund, svart). Men det fanns en och annan entusiast som arbetade med att stärka aveln av den gråa villebrådshunden. En av dessa personer var Jens Gram i Norge, som 1865 köpte en ren gråhund med namnet Bamse. Den hunden blev så småningom legendarisk under namnet Gamle Bamse Gram och kan betraktas som den ”moderna” gråhundens stamfader, då den utnyttjades i mycket hög grad i avel.

Avelsarbetet

1877 anordnades den första norska hundutställningen i dåvarande Christiania. Hälften av de utställda hundarna var avkommor till Gamle Bamse Gram! Vid denna utställ­ ning och de nästa 1880 respektive 1887, förekom inte delade grupper för grå och svart villebrådshund. Samtliga gick in under beteckningen ”Älg- och björnhundar”.

Under denna period ökade intresset för gråhunden, vil­ ket ledde till att ”Norsk Dyrehundklubb” bildades 1899.

Detta var föregångaren till vad som i dag heter Norske Elghundklubbers Forbund.

Under 1901 utarbetades förslag till standard för grå­ hunden, men den reviderades ganska snart. Det är istället

–8–

standardförslaget från 1905 som med relativt små föränd­ ringar ligger till grund för dagens standard.

Förutom Gamle Bamse Gram, fanns det naturligtvis en rad andra hundar som kom att sätta sin prägel på grå­ hundrasens utveckling under dessa år, bland andra kom Bamse 107 (ägd av Omsted) att bli stamhund i Norsk Kennelklub.

Längre fram i tiden talas det om hundar av Norden­ fjelskstammen, Østerdalsstammen, Ringerikestammen och Telemarksstammen. Det var särskilt hundar från dessa landsdelar som lade grunden till gråhundsaveln under de första 20 – 30 åren av 1900-talet.

Gråhunden Skrub av Glitre bör nämnas. Han blev tro­ ligtvis utnyttjad som förebild när Norsk Kennel Klubs nuvarande emblem utarbetades. Den hunden betraktas som prototypen för hanhundar.

Med ett naturligt avbrott på grund av kriget, var aveln med norsk älghund grå inne i en framgångsrik period från 1930 och under följande årtionden. Finn av Skrømte­fjell blev en av de mest kända hanhundarna och användes mycket i aveln. Omedelbart efter kriget satte Elgstølens Buster, som ägdes av Erik Eneberg, sin prägel på rasen genom att den återkom som far, farfar eller morfar till påfallande många avkommor.

Det är emellertid ett faktum att gråhundens utveckling un­ der efterkrigstiden präglades av tyngre och mer kvadratiska hundar än tidigare. Fronten blev bredare och vinklingen på extremiteterna mindre än önskvärt. Gråhunden höll på att utvecklas till en hund som var mindre lämpad för älgjakt; de jaktliga egenskaperna kom något i bakgrunden till för­ mån för rent exteriörmässiga kvaliteter. Även mentaliteten var i många fall inte som man kunde önska sig.

Gråhundens utveckling i Norge kom att skilja sig från den i Finland och Sverige. I Norge lyckades man behålla och förstärka rastypen (på bekostnad av jaktegenskaperna), i motsats till Finland och Sverige där gråhundens jaktliga kvalitet kom i förgrunden medan rasstandardens krav kom i bakgrunden.

Emellertid vaknade gråhundfolket i Norge till på 1970talet, då man insåg att den funktionella typen höll på att försvinna. Om man önskade en hund med snabbt och effektivt sök, fordrades det lättare hundar med god fysik.

Detta innebar att hundtypen måste bli något lättare och bättre vinklad, smalare i fronten och med mindre kropps­ massa. Därför importerade norska uppfödare under slutet av 1970-talet, och i ännu större grad under 1980-talet, svenska och i första hand finska gråhundar för att förstärka jaktanlagen. Detta är blodslinjer som har fortsatt att prägla aveln hos norsk älghund, grå. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de importerade hundarna redan var starkt präglade av norska blodslinjer, efter att just finländarna på

1950- och 1960-talet hade importerat en rad grå älghun­ dar från Norge.

Som nämnts var de svenska och finska hundarna i första hand ett resultat av en avel, som lade vikt vid det rent jaktliga, och raskaraktären hos en del av dessa hundar präglades av nyanslösa sotfärger och klumpiga, tunga hu­ vuden. Detta bekräftas av det faktum att man i Sverige och Finland endast kräver ett andra pris i öppen klass på ut­ ställning. Och det är utan tvivel mycket beklagligt, sett ur rassynpunkt, när sådana hundar utnyttjas i stor omfattning i aveln. Det är nämligen nästan en praktiskt omöjlighet att inte uppnå ett andra pris, om man bara ställer ut några gånger för svenska eller finska exteriördomare.

En rad norska uppfödare har satt sin prägel på gråhunds­ rasen och det kan vara svårt att nämna någon särskild. Ändå är det inte fel att lyfta fram namn som Jacob P. Holsing från Såsa, som var den förste älghundsdomaren på jaktprov och utställning i Trøndelag. Han räknas som en ambassadör för rasen genom sin domargärning och sin uppfödning med kennelnamnet Tortåsen. Harald Sommerstad (ken­ nelnamnet Glenna) från Oslo uppfattas av många som efterkrigstidens kanske bästa exteriördomare.

Andra betydande uppfödare är Arne Blom, Hønefoss, med sin jaktchampion Løste, och Tor Erik Fagerhøi (Kleg­ gelias Kennel), Krokstadselva i Buskerud.

Rolf Frostad (Trollelgens Kennel) från Egge i Lier, Jens och Jon Alm samt Roger Seigerud (Koimyras Kennel) från Kongsvinger, är också ett antal uppfödare som satt sin prägel på gråhundrasen under 1980- och 1990-talet.

–9–

En uppfödare som betytt mycket för gråhundsrasen under 1980- och 1990-talet, är Rolf Frostad (Trollelgens Kennel), här representerad av Erna Frostad.

Rasstandard för Gråhund (Norsk Elghund Grå) Grupp 5 FCI nr 242 ORGINALSTANDARD 1997-09-18 SKKs STANDARDKOMMITTÉ 1998-05-26 URSPRUNGSLAND/HEMLAND: Norge ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Jakthund FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 5, sektion 2 Med arbetsprov

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN: Gråhunden skall vara kvadratiskt byggd.

Skallpartiet och nospartiet skall vara ungefär lika långa.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Gråhund skall vara mo­ dig, djärv och energisk.

BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Norsk älghund grå, eller gråhund som den kallas i Sverige, är en mycket gammal spetshundsras med utpräglat jaktintresse. Rasen har sitt ursprung på den skandinaviska halvön.

Ursprungligen nyttjades gråhunden inte bara till jakt på älg utan även på exempelvis fågel och ekorre. Med älgstam­ mens snabba utveckling är rasen numera en specialiserad älghund för i första hand löshundsjakt.

Gråhund är Nordens numerärt största älghundsras.

HELHETSINTRYCK: Gråhund är en typisk spetshund, kvadratiskt byggd med kort och kompakt kropp. Den skall vara spänstig och ha god resning. Öronen skall vara upprättstående. Pälsen skall vara tät och riklig, inte spretig eller lång. Svansen skall bäras väl rullad över ryggens mittlinje.

HUVUD: Huvudet skall vara torrt. Det skall vara kilfor­ mat och förhållandevis brett vid öronen.

Skallparti: Skallpartiet skall vara svagt välvt.

Stop: Stopet skall vara lätt markerat.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti: Nospartiet skall vara jämnt avsmalnande sett såväl ovanifrån som från sidan. Nosryggen skall vara rak.

Läppar: Läpparna skall vara strama.

Käkar/tänder: Komplett saxbett. Ögon: Ögonen skall helst vara mörkt bruna. De skall inte vara framträdande. Öron: Öronen skall vara högt ansatta och styvt upprättstå­ ende och relativt små. Höjden skall något överstiga bred­ den vid basen. De skall vara spetsiga i toppen. Rörliga.

HALS: Halsen skall vara medellång och kraftig med god resning. Pälsen skall bilda en fyllig krage. Halshuden skall vara stram.

– 10 –

KROPP: Kroppen skall vara kraftig, samlad och kort. Överlinje: Överlinjen skall vara plan från manke till svansrot.

Manke: Manken skall vara välutvecklad.

Rygg: Ryggen skall vara stark, rak och kraftig.

Ländparti: Ländpartiet skall vara väl utvecklat.

Kors: Korset skall vara kraftigt och brett.

Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara bred och djup med väl välvda revben.

Underlinje: Underlinjen skall vara nästan rak.

Svans: Svansen skall vara kraftig, högt ansatt och relativt kort. Den skall vara tätt behårad men utan fana. Svansen skall bäras hårt rullad över ryggens mittlinje. Den yttersta leden på svansen kan inte rätas ut på den vuxna hunden.

EXTREMITETER FRAMSTÄLL: Framstället skall vara starkt med torra och raka framben.

Skulderblad: Skulderbladen skall vara snedställda. Överarm: Överarmarna skall vara svagt snedställda.

Armbåge: Armbågarna skall ligga väl an mot kroppen och varken vara in- eller utåtvridna.

Underarm: Underarmarna skall synas såväl framifrån som från sidan.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara raka sedda fram­ ifrån, svagt snedställda sedda från sidan.

Tassar: Tassarna skall vara förhållandevis små, väl slutna med framåtriktade tår.

BAKSTÄLL: Bakstället skall vara starkt, torrt och kraftigt.

Sett bakifrån skall det vara parallellt. Rasen skall ha för spetshundstypen normala vinklar.

Lår: Låren skall vara muskulösa och breda.

Underben: Underbenen skall vara medellånga.

Mellanfot: I stående skall mellanfötterna inte vara ställda längre bak än i lod med svansroten.

Tassar: Baktassar, se ” Tassar” under ”Extremiteter”.

RÖRELSER: Rörelserna skall vara lätta, effektiva och pa­ rallella sedda fram- och bakifrån.

HUD: Huden skall vara stram utan rynkor på huvudet.

PÄLS: Pälsen skall vara medellång, tät och riklig med grovt täckhår utan krusighet. På huvudet och benens framsida skall pälsen vara kort och slät. Pälsen skall vara längst på halsen, låren och frambenens baksida samt på svansen.

Rikligt med underhull.

Färg: Mörkare eller ljusare grå. Den grå färgen kommer av täckhårens svarta spetsar. Färgen skall vara ljusare på bröst, buk och ben, på svansens undersida, under svansroten och i selteckningen. Selteckning är en ca 5 cm bred lodrät strimma från manke till armbågsspetsen, där täckhåret inte

Norsk älghund, grå (Spjutbergets Sappo). har svarta spetsar. Öronen och främre delen av nospartiet skall vara mörk (mörk mask). Strecken från ögonen till öronansättningen räknas till masken.

Underullen skall ha en ren, ljust grå färg.

STORLEK Hanhund: Idealhöjd 52 cm.

Tik: Idealhöjd 49 cm.

FEL Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

• Rund eller toppig skalle.

• För stora eller brett ansatta öron.

• Oregelbundet bett, tångbett.

• Ljusa ögon.

• Snipigt eller kort nosparti.

• Platta, lösa tassar.

• Löst rullad svans som bärs mot sidan. För kort svans.

• För långt eller för kort täckhår.

• Pälsfärg i brunt eller gult. Sotig färg. Mörk underull.

• Vit svansspets. Vit bröstfläck.

• Mjukt temperament. Stressighet.

DISKVALIFICERANDE FEL • Stubbsvans.

• Stor avvikelse från den grå färgen.

• Gula eller glasaktiga ögon.

• Hängande öron.

• Underbett. Överbett.

• Sporrar på bakbenen.

• Mankhöjd som är 3 cm under eller 4 cm över angiven idealhöjd.

TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

– 11 –

– 42 –

Älghundsavel Kvalificerad gissning?

Hundavel är långt mer komplicerad än husdjursavel. Inom husdjursaveln finns konkreta, mätbara mål för produktion och avkastning, vilket gör det enklare att förstå de resultat som uppnås. Inom hundaveln däremot, går det inte att framlägga samma säkra bevis på motsvarande framgång.

Nu råder det inget tvivel om att även jakthundsavel i allmänhet och älghundsavel i synnerhet har klart upp­ satta mål, men med de grundläggande metoderna måste avelsarbetet nödvändigtvis behäftas med en del osäker­ hetsmoment. Trots att den planmässiga älghundsaveln har pågått i mer än 100 år, med målet för ögonen att producera välbyggda hundar enligt de riktlinjer som dragits upp för de respektive älghundsraserna, är det hela tiden i mycket hög grad den enskilda människans uppfattning och fria värdering som har legat till grund.

Det skulle rätt och slätt vara onaturligt om inte den mål­ medvetna aveln skulle bli lidande av detta, när vi vet hur olika uppfattningar vi människor har om de flesta saker.

Trots att det genom tiderna har gjorts många försök att eliminera de skadeverkningar sådana förhållanden har lett till, har vi ännu inte lyckats tillräckligt bra med att finna tillfredsställande metoder att arbeta efter. Fortfarande är det den enskilde domarens subjektiva värdering som i hög grad ger underlaget för att peka ut de avelsdjur man tror är bäst ägnade att föra rasens gener vidare.

Avelsmetoder

I princip handlar avel om att välja ut individer med de bästa generna (arvsanlagen) och sörja för att de får fler avkommor än rasens övriga individer. Detta kallas selek­ tion, eller urvalsavel, och baserar sig i utgångspunkten på naturens egna principer. De individer som klarar sig bäst i konkurrensen med andra, får störst anledning att reproducera och sprida sina gener till största möjliga antal avkommor.

Skillnaden är stor mellan naturens selektion och vårt urvalsarbete inom till exempel älghundsavel. Medan na­ turen hela tiden arbetar på mycket lång sikt och försöker att avla individer som för varje tidsepok är bäst anpassad till de naturgivna förhållandena, har vi människor mycket bråttom och önskar snabba resultat. Det som i naturen kanske skulle ta 1 000 år, försöker vi uppnå inom loppet av några få generationer. Och då uppstår problemen genom att vi vet alltför lite om våra avelshundar; vilka individer nedärver bäst, vilka anlag och egenskaper nedärvs och vilka avelskombinationer är mest lyckade på kort och lång sikt. Ändå lyckas vi efter egen uppfattning ganska bra i en del fall, men samtidigt vet vi alltför lite om vilka ärftliga de­ fekter, som förs vidare och vilka konsekvenser detta får några generationer senare.

Avelsråden

Trots att aveln fortfarande präglas av subjektiva värderingar, råder det ändå inget tvivel om att det nu bedrivs ett mycket medvetet och seriöst arbete inom de olika älghundrasernas avelsråd. Och även om avelsråden i hög grad måste förlita sig på de resultat som uppnås vid jaktprov och utställning­ ar, och detta är resultat som framkommer efter subjektivt omdöme, har de därtill domarberättelserna att förhålla sig till. Här är i de flesta fall domarberättelsen till god och kompletterande hjälp för avelsråden. Ändå är det en öppen fråga om det vid en del tillfällen tas tillräcklig hänsyn till de olika momenten, eller om det fortfarande läggs ensidig vikt vid hundens sammanlagda poängsumma.

– 43 –

Injagning och jakt

Det är oerhört krävande och svårt att ljudlöst smyga sig in på älg med ledhund.

– 74 –

Med ledhund i älgmarkerna I Sverige dominerar jakten med löshund. Allt annat har bland älghundfolk på något sätt inte ansetts vara verklig älgjakt. Varför har det ”alltid” varit på detta sätt? Beror det bara på ingrodda fördomar och motvilja att prova något nytt? Eller är det gamla gardet älgjägare så konservativt och med så ringa jaktlust att de varken har vilja eller lust och intresse till att företa sig något annat än att släppa jycken lös och sedan sätta sig på en stubbe och hoppas på det bästa?

Jag tror kanske att det är hög tid att slå hål på några etablerade ”sanningar” genom att dra en lans för använ­ dandet av ledhund, även om de naturliga förutsättningarna naturligtvis också måste tas i beaktande när du väljer att satsa på löshund eller ledhund.

Jag betvivlar inte att man med fördel kan använda lös­ hundar i större marker och då menar jag från 1 000 hektar och uppåt. Inte minst på grund av en bra löshunds stora aktionsradie, kan det vara ett effektivt sätt att jaga älg på.

Men hur många jägare, med ett eller två djur i tilldelning, upplever inte ständigt att ståndet lossnar efter en kort stund, djuren förflyttar sig över gränsen till grannmarken och ut ur tillåten mark innan någon fått skottchans?

Det är inte så värst många älghundar som verkligen har förmåga att ställa älgen i upptaget. Här är det naturligtvis flera olika förhållanden som spelar in, men bortsett från ko med dubbelkalvar, är det många älgar som har lätt för att sticka iväg en bit bort från upptaget.

På små marker kan det därför vara tillräckligt att älgen förflyttar sig några hundra meter, och så är den chansen förlorad. Även om det ofta är oerhört krävande och svårt att ljudlöst smyga sig in på älg med ledhund, markerar en vältränad ledhund var älgen står genom sitt uppträdande och sitt kroppsspråk.

finner sig. En ledhund måste av förståeliga skäl vara helt tyst under smygandet och varken dra eller flämta för att komma fort fram.

Inte så sällan märker du som hundförare att älgen kas­ tar och byter riktning på grund av att mer eller mindre tanklösa passkyttar sprider sur människovittring omkring sig. Orsakerna till detta kan vara flera, men många jägare klarar rätt och slätt inte av att sitta stilla, de måste upp och röra på sig!

Just därför, och om du vill använda en ledhund så som den egentligen skall användas, sätter man ut folk i bakpass i stället för förhållspass. Och detta fungerar ofta mycket bra, då älgen först vill gå mot vinden och sedan vänder med vinden. Och då har posterna bakom dig ofta en bra chans.

Beroende på hur du tolkar hundens signaler och vad dessa innebär för dig och hunden, kan du välja att trycka fram älgen mot passkedjan eller försöka att själv smyga dig i håll. Som regel försöker du först att själv ta dig inom håll, och om det inte lyckas, finns det fortvarande möjligheter att älgen går på en bakpost.

Några få älghundar duger till såväl ledhund som lös­ hund, om du har tid att lägga ner tillräckligt med arbete på inlärningen. Men det är mer undantag än regel. Då är det naturligt att låta terrängvalet, väderleksförhållandena, jaktlagets storlek och annat vara avgörande för hur du väljer att använda hunden från dag till dag.

En annan viktig förutsättning för att lyckas med ledhunds­ jakt, är att du känner väl till terrängen. Ofta utnyttjar man, vid jakt med ledhund, också passkyttar vid kända växlar, och när hundföraren vet var posterna finns, kan han bättre styra jakten.

Framgångsrik ledhundsjakt är beroende av både hun­ dens förmåga att utnyttja och tolka närvaron av älg och att hundföraren förstår hundens kroppsspråk och signaler.

Det är därför som ekipaget gemensamt måste göra ett bra jobb för att ljudlöst komma inom skotthåll på älgen.

En bra hundförare skall av hundens markering (upp­ trädande) kunna läsa av var och hur långt bort älgen be­

– 75 –

ÄLGHUNDAR f r Å N valp t i L L FÄ L L D Ä L G

Raser – hundhållning – inlärning – injagning – jakt – utställning – jaktprov – adresser och massor av annan information kring älghundar och älghundsverksamhet. ”…för min del är det något allde­ les speciellt med älghundar. Det är egentligen lite svårt att förklara var­ för, men dessa tätpälsade och orädda hundar från urgammal tid inger en känsla av något ursprungligt och hel­ gjutet. Dessutom arbetar och fung­ erar de så riktigt i skogen.

Kanske är det helt enkelt så att dessa föga förädlade raser, med sin starkt ursprungliga prägel, som är ganska oförändrad sedan tidernas morgon, på ett sätt förmår skapa en förbin­ delse till det enkla och naturliga jä­ garlivet.

Denna bok är i första hand avsedd att vara en hyllning till de i Skandi­ navien förekommande älghundarna, och då menar jag i första hand norsk älghund, grå. Det har emellertid fal­ lit sig naturligt att ta med rasbeskriv­ ningar även för övriga raser som blivit mer eller mindre vanliga vid älgjakt i Skandinavien. Även om huvudvikten lagts vid de ursprungliga skandinaviska älghund­ raserna, bör mycket av innehållet vara allmängiltigt också för andra raser”.

Kåre Vidar Pedersen Översättning: John Duff

Bokförlaget SETTERN

ISBN 978-91-7586-588-2 – 112 –