SIGFARARNAS ÖDE BOK I
NIFELHELSFÄRD
Förlag och tryck: BoD Copyright © Tom Oden Ahlqvist 2016 Omslag Michelle Ekman Korpar inlaga Cliparthut ISBN: 978-91-7699-030-8
Fä dör Fränder dör Själv dör du en dag Men en sak vet jag Som aldrig dör Den dödes dom
Till min familj.
I storhallens bäddkammare hördes kvidande stön och häftiga andetag komma från Hild, gårdens drottning, under denna hennes första födsel. Rafn, hennes man, satt bredvid och höll hennes hand krampaktigt, vit i ansiktet av oro och stirrig av den maktlöshet han kände. En barnmorska talade uppmuntrande till föderskan, redo med skål, varmt vatten, torkduk och järnsax. Nu var tiden inne för det nya livet att äntra Midgårds värld.
Bakom bädden stod diser tre, osynliga för människoätt. De betraktade tyst förloppet utan att röra en min. De var forna väsen, äldre än tiden men skilda i ålder. Den första var ungmö, den andra mitt i livet, den tredje en åldrig kona. Späda skrin fyllde plötsligt rummet, och de skådade små armar och ben som ryckte och sparkade. ”Han skall finna den högsta lycka, och hjärtat fyllas av kärlekens brand” mälde ungmön och blickade mot barnet med intensiva, mörkblå ögon. ”Han skall välja denna lycka över Sols lysande sköld, och vandra vägen genom nifelvindarna” sade den äldre med en finalitet vissare än döden. ”Era gåvor vara digra, digert skall han gengälda! Må korpar festa på Sigfararnas tun!” lovade den gamla skrynkliga disen, och log elakt mot sina systrar.
I S
vetten rann nedför bröst och rygg, och blötte ned det mesta på de två männens kroppar, trots att det var frusen mark de stod på. Ringbrynjorna gjorde det svårt att andas, och värme ångade från hals och huvud. Plötsligt gjorde den ene, han som var större och starkare, ett utfall med sitt svärd som ämnade kapa motståndarens vänstra ben i ett enda hugg. Men hans motståndare var en kvick kämpe som hann parera och vika undan, och även denna farliga attack undveks genom ett undanhopp. Kampen mellan männen fortsatte i ökad frenesi, slagen haglade mot sköldarna utan att ta sig igenom. De båda var ledungstinna stridsmän, väl tränade i vigkamp. Men så tillslut bröt den mindre krigaren fram med skölden vikt åt sidan, och svingade den likt ett vapen så att hans motståndare var tvungen att parera med sin egen sköld, och då han slog med svärdet tvärs över motståndarens axel, var striden vunnen. Med ett vrål släppte bjässen skölden för att ta sig för axeln, och det var sammanbiten smärta hans ansikte uppvisade. När smärtan gått ner tillräckligt för att kunna tala, sade han tungt flåsandes till sin motkämpe: ”Du är den mest påhittige vigman jag någonsin har mött! 9
Ingen kan besegra dig av dem jag känner, och jag själv är nog närmast att lyckas. Bra är det att Rafns son är vigdjärv, ty man vet aldrig när fienden står vid hallens port och rasslar sina spjut. Men vänta du tills jag får tag på dig! Den dagen skall stunda när jag besegrar dig.” Därefter log han ett varmt leende mot Erik, den segrande krigaren, som återgäldade det. De stod sedan ett tag, böjda över sina svärd och sköldar och hämtade andan, medan de frånvarande stirrade på marken framför sig. ”Vamod Björnulfson, dina anfall är inte illa, jag har stora besvär med att undvika att bli nedslagen i marken av den kraft du uppbådar, och du ger mig få tillfällen att själv hinna anfalla. Du strider väl och dristigt, som asarna. Du kommer att bringa ära åt dig och din familj om vi drabbas av svärdstider, var så säker.” Vamod skrattade på sitt lyckliga och smittande sätt, hans bruna tjocka skägg guppade upp och ner. Han var glad över att han var hövdingens sons bäste vän, de hade varit vänner så länge han kunde minnas, från att de hade byggt snöborgar och försvarat dem mot granngårdens barn, tills nu när de stod och övade sina stridsfärdigheter med svärd och sköld som vuxna unga män. Trötta vände de hemåt sida vid sida, fortfarande ångande av värme, och knastret från lädersulorna mot den ishöljda jorden ekade i den yrvakna skogen.
10
II E
rik och Vamod hade sin hemvist på Sigfarargård, en gård så åldrig att det sades att den redan höjde sig stolt ur marken i en tid när asarna ej hade förlikats med vanerna och människorna endast hade Sol, Måne och skogens andar att be om råd och bördiga åkrar. Sigfararna och deras blodsfränder hade alltid bott här, och deras odal var hävdat mångfaldigt, det visste de flesta som hade sina hem norr och söder om Mälaren. Gravhögarna efter mäktiga förfäder och mödrar tornade upp sig i den farliga gränsen mellan inmarkerna och trollens mörka skogar - de var tigande vittnesmål om gångna livsöden och berättade för var man och kvinna som nu levde, att Sigfararnas rätt till landet runt omkring dem var säkrat av förfädernas ärofyllda dåd.
Erik tog farväl av sin frände utanför Fröhall, gårdens största långhus där hans familj bodde med husfolk, och öppnade sedan dörren. När värmen slog emot honom for en rysning igenom hela hans kropp, eftersom att hans dyblöta kläder hade kylt ner honom under hemfärden och ringbrynjan var lika kall som järnringen på dörren. Små frostkristaller hade börjat bildas i de tusentals ringarna. Det var trots allt vinter i svearnas rike, även om den inte slagit till på allvar än.
11
Väl inne i hallen möttes han av lukten av mat, och han såg sin kära moder Hild stå och röra om i den svarta järnkitteln i salens mitt. Matångor sökte sig upp ur den, omlindad av brandröken från salshärden. Han gladdes mycket över detta, och log när hon tittade upp. Då deras blickar möttes stannade den breda kvinnan upp med sleven och tittade underligt på honom, som hon brukade. Hon sken därefter upp i leende, och sade med spelat bekymmer i rösten att hon aldrig såg honom annat än när det vankades mat. Erik försökte ursäkta sig med att han hade gjort många viktiga saker denna dag, allt ifrån att ha tränat sig i strid, till att ha ridit över Yrebäcken och vunnit över Vamod i både bågskytte och vigkamp. Hild skrattade och tyckte att det lät mer som lek än arbete, och att en hövdingason snarare skulle ägna sig åt viktigare saker, som att gästa andra stormäns hallar och hitta en mö att äkta, eller stärka vänskapen härarnas härskare emellan. När middagen stundade satte sig alla till bords vid långbordet. På ena änden satt Rafn på sin snidade tron och såg förnäm och kunglig ut, och vid den andre änden satt en man som kallades för Olof Näshalve, eftersom att han hade blivit av med en stor bit av näsan i ett envig för fyra somrar sedan. Han var hövding över storgården som låg närmst Sigfarargårds ägor, och brukade ofta komma på besök. Han sa att han kom för att Hild lagade så god mat, men alla visste att det var för att få höra om nya tidender, eller också delge nyheter och rykten till Rafn, för trots en längre fred i svearnas land, var det ändå oroliga tider, då gårdarna i sydväst inte gillade vare sig Rafn eller Olof, och ansåg att deras hus och hem lika gärna kunde tillhöra dem. Till vänster om Rafn satt Hild och till vänster om henne de två döttrarna Bera och Alvhild, ena fem vintrar och andra nitton. Liksom alla Rafns och Hilds barn var de ljushylta och 12
glada, och många var de män som hunnit bli förälskade i Alvhild. Till höger satt Erik närmast Rafn, ty han var äldsta brodern och arvtagaren. Till höger om honom satt det tre bröder, den yngste bara fyra vintrar gammal, den andre tio och den tredje fjorton, alltså bara tre år yngre än Erik själv. De hette Gagn, Runleif och Torleif. Längre ner längs bordsidan satt resten av hushållet, de flesta var kämpar, men i den skocken satt även gamla Alfrun, trollkonan. Hon pratade alltid under maten, oavsett om hon hade något att säga eller inte, men Erik gillade henne ändå. Det var något med den åldriga kvinnan som var fängslande och spännande. Hon kunde tyda de magiska runorna, fornkväden och kommande tidender bands i hennes helgade medvetande som ett skepp med starka rep binds till en brygga. Hennes plirande ögon och tunna vita hår ingav respekt och vördnad.
Efter att Rafn välkomnat sin gäst och dennes följe och bjudit alla att smaka av grytan, inleddes det sedvanliga småpratet vid långbordet. Efter några uppskattande ord om maten från olika platser vid bordet, och tre-fyra ljudliga rapar, tog Hild till orda med glädje i rösten. ”Nu har snön fallit och försvunnit två gånger, och som alla vet så stannar den tills våren när den tredje gången nalkas. Och det betyder att det snart är vintermarknad!” Ett nöjsamt sorl uppstod och folk började tala med bordsgrannarna om den årliga vintermarknaden, där folk från när och fjärran träffades för att byta varor med varandra. Alfrun kliade sin haka som hon alltid gjorde när hon tänkte tala, och fortsatte där Hild slutade. 13
”Ja minsann”, sade hon med sin skrovliga gamla röst. ”Snart kommer marknaden, och då är folk som gladast trots kylan och mörkret. Vi har haft ett bra år här på gården. Om vi lyckas sälja alla våra hudar, och Björnulfs alla eggjärn och kampkjortlar, då kan vi lovprisa Frej under midvinterblotet, ty då förblir vi välgödda under resten av vintern och långt fram på våren!” Ett instämmande hoppfullt sorl hördes från alla runt bordet. Rafn lutade sig framåt och fångade genast allas uppmärksamhet. ”Jodå. Vi har varit nyttiga under detta år, och jag skall se till att alla går mätta igenom frostnätterna, hemhjon som huskarl. Vi får nog lasta alla slädar vi har inför marknaden!” Det sista sade han med eftertryck och höjde samtidigt sitt stop, varvid de andra gjorde likadant och ropade sitt bifall till sin hövding. Det gick inte att tycka illa om Rafn, för han var rättvis och vänlig mot både trälarna och gårdsfolket. De som tjänade under honom sade att de skattade sig lyckliga att ha valts till hans svenner av nornorna. Väl levde de, och de hade goda handelskontakter med andra storgårdar runtom i svearnas land och gutarnas ö, den stora ön i det östra havet, och även i Vestfold, vars djupa fjordar löpte ut mot det oändliga havet i väst. Det var Rafn som hade knutit alla dessa kontakter, ty i hans unga dagar for han åstad med dem som liksom honom var hövdingar eller söner till stormän, och uppbådade stora följen. På den tiden var han lång och kraftfull och hade kort brunt hår och skägg som var väl kammat varje dag. De som seglade med honom valde honom som hövding, ledare över sjöns hästar, som ofta seglades österut genom floderna i Rus, ibland ända till gränsen till jättarnas rike, och tillbaka. Han hade deltagit i många kamper men aldrig flytt, på det kunde 14
många svära, och det hade till och med sagts att han hade nått de oändliga sanddynorna längst i söder, vid världens ände och gränsen till Muspellheim. Själv var Rafn förtegen om sitt förflutna till hans söners och döttrars stora förtret, och berättade sällan om sina äventyrliga resor i öst och söder. På frågan om han hade träffat åskguden eller dödat tursar sade han oftast ingenting, om han inte var enormt berusad och rabblade upp allsköns mystiska varelser han hade dräpt när han var i sin mankrafts bästa år. Ändå var Erik säker på att hans far hade upplevt mycket han aldrig berättade, och det fick honom att längta till dessa okända marker själv, som så många ändå for till när de var män. När chansen kom skulle han inte missa den. ”Jag har hört att den där ätten från götarnas land skall komma på marknaden, sade Olof efter att ha druckit ur sitt horn. Ni vet, han som alltid rider omkring på sin svarta häst även efter att han har nått sitt mål? Häst-Berse tror jag att han kallas.” Folk nickade osäkert, det var många som kände till HästBerse och hans släkt bland dem som nu satt till bords. Hild sporde om Olof menade den släkt som i strid intagit flertalet gårdar runt Vänirsjön, och var hatfullt sinnade mot många följen, särskilt svearnas skaror. Rafn nickade då, till synes opåverkad av talet om Häst-Berse. Han sade att han valde att se deras släkts närvaro på deras marknad som ett tecken på välvilja och ömsesidig aktning, och att de skulle hälsas lika varmt välkomna som alla andra. ”Men om de kommer i krigsskrud till marknaden och dräper vårt folk för att lägga beslag på allas varor, vad gör svearnas hövdingar då?” frågade Torleif som vågade spörja sin fader om slikt. Många andra hade redan hunnit bli oroliga över ordandet om götasläkten, känd för sin krigiska blodtörst, och blev därför lättade att frågan togs upp. 15
Allas blickar vändes besvärat åt Rafns håll, för det Torleif sade kunde bli sanning trots allt. Fred var aldrig en självklarhet, Sigfarargård hade liksom alla andra gårdar i norr skrivit sin historia i sitt eget och fienders blod. Nesliga dåd som att anfalla folk utan vapen till försvar hade skett förr, även i Sigfararnas förflutna. Om detta taltes föga, ty slika nidingsdåd fördömdes av gudar och män tillika. Erik visste vad som räknades som brott, annars var det bara att be Alfrun friska upp minnet med en av hennes många gudasagor, för gudarna handlade alltid rättfärdigt och med godhet i sinne. De människor som var nidingar samlades nere i de oändliga frostviddernas och granskogarnas rike, den del av underjorden som var inhöljd i evigt dunkel och skugga, där hrimtursarna bodde och all kyla kom ifrån. Nifelhel kallades det, och längst bort i det riket fanns Nastrand, där ett väldigt tempel stod, vars väggar och tak var flätade av giftormar. I den hallen hamnade de allra ondaste missdådarna efter sin död, och fick vandra i strida giftströmmar dag efter dag. Hövding över de nejderna var Hel, dödsgudinnan. Hon var sträng och lät ingen återvända från de dödas rike. ”Götafolket vet mycket väl vad som är gagnerikt och inte, och håller sig nog till sederna under marknaden. Våra krigare har alltid erkänts som vigdjärva. Vi är svear, vi är mäktiga, och vi fruktar intet, inte ens döden”, svarade Rafn, och en spänd stämning uppstod där alla mötte hans ögon. Hans ord väckte stolthet och mod som det förväntades av en hövding sittandes i en sal fylld av krigare, men även undertryckt rädsla. Hild hade suttit tyst länge, och log lugnt mot sin make. ”Marknaden kommer självklart bli en framgång, värdefull för alla som dyker upp. Det är bara svearnas närhet till vrede och krigsmod som hetsar upp alla i hallen, lät hon folk få veta, 16