9789147052875

ISBN 978-91-47-05287-5 © 2008 Författarna och Liber AB Förlagsredaktör: Margareta Widegren Omslag: Anna Hild Omslagsfoto: Matti Niemi/Gorilla Typografi: Nette Lövgren Produktion: Kenneth Olsson Ombrytning: ord & form, Gudbrand Klæstad, Karlstad Första upplagan 1 Repro: Repro 8 AB, Nacka Tryck: Korotan, Ljubljana, Slovenien 2008

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08–690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08–690 93 30, fax 08–690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

FÖRORD

Handbok i rättspsykologi vänder sig till alla som i utbildningssammanhang eller som i sitt dagliga arbete direkt eller indirekt kommer i kontakt med det rättspsykologiska kunskapsfältet. Vår förhoppning är att boken ska utgöra ett läromedel för studenter på kurser i rättspsykologi och för de yrkesarbetande som deltar i olika former av vidareutbildning, t.ex. i Rikspolisstyrelsens, Riksåklagarens eller Domstolverkets regi. Vidare är vår målsättning att den ska vara en kunskapskälla för olika aktörer inom rättsväsendet, t.ex. domare, åklagare, nämndemän, advokater, poliser och personal inom rättspsykiatrin och kriminalvården, samt för andra professionella grupper som i sin yrkesutövning tangerar rättspsykologisk problematik, som personal på migrationsverket, inom socialtjänsten och inom säkerhetssektorn samt skadereglerare och tullpersonal. Till detta kommer att det hos allmänheten finns ett stort intresse för psykologiska aspekter av brott, brottslingar och brottsutredningar.

I vårt arbete med denna bok vill vi lyfta fram alla dem som arbetar inom rättsväsendet, både dem som ställt frågor eller delat med sig av sina erfarenheter och dem som i det tysta inspirerat oss. En stor del av den kunskap som finns med i boken utgår ifrån dessa personer. Vi har lärt oss mycket av våra kontakter med dem, och de har varit drivande för bokens tillkomst.

Vi vill också tacka de personer som medverkat i det direkta arbetet med boken, dels alla kapitelförfattare som tagit sig tid att skriva och som varit tillmötesgående för förslag, dels dem som i det redaktionella arbetet bidragit till att höja bokens kvalitet. Bland de sistnämnda vill vi rikta ett varmt tack till Margareta Widegren som varit ovärderligt professionell och behjälplig i redigeringsarbetet och korrespondensen kring kapitlen. Vi vill förstås också rikta ett särskilt tack till Eva Houltzén på Liber för hennes tålamod och positiva inställning och till förlaget som tagit sig an detta omfattande och krävande bokprojekt som sträckt sig över fler år än vi först anade. Ett flertal personer har även gett oss värdefulla synpunkter på delar av bokens innehåll, däribland Eric Bylander, Ann Frisén, Kate Fritzon, Paul Johansson, Pekka Santtila, Gabrielle Sjöstedt och Marie Torstensson-Levander.

För oss som bokens redaktörer har det varit ett mycket lärorikt projekt. Vi har breddat vår kunskap betydligt men också blivit några år äldre. Det har varit ett projekt med likvärdigt ansvar för oss båda, och författarordningen här beror helt enkelt på att vi har vänt på den jämfört med vårt förra gemensamma redaktionella bokprojekt, Polispsykologi.

Stockholm och Göteborg, 2008 Sven Å. Christianson och Pär Anders Granhag

FÖRFATTARE

Sven Å. Christianson

Pär Anders Granhag

(HUVUDFÖRFATTARE OCH REDAKTÖR)

(HUVUDFÖRFATTARE OCH REDAKTÖR)

är professor och legitimerad psykolog vid psykologiska institutionen, Stockholms universitet och vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall.

Utifrån sin forskning, kliniska verksamhet och medverkan i brottsutredningar har han producerat närmare 200 publikationer och är ofta citerad i den internationella litteraturen.

Han är författare och medförfattare till en rad böcker i psykologi, däribland Traumatiska minnen, Handbook of emotion and memory, Brott och minne, Avancerad förhörs- och intervjumetodik och Offenders’ memories of violent crimes.

Christianson är en ofta inbjuden föreläsare, bland annat för personal inom vårdsektorn, socialtjänsten och rättsväsendet, där hans kunskaper om förövare av sexualbrott och våldsbrott, om traumatiska upplevelser hos barn och vuxna samt om intervjumetodik har fått stort inflytande. Under de senaste 15 åren har han medverkat som sakkunnig i många uppmärksammade rättsfall, bland annat i förundersökningarna av och rättegångarna mot Thomas Quick, Kevinfallet, Rödeby-ärendet, Alexandrafallet samt en rad andra sexualbrottsfall. Han är även expertkommentator i tv, radio och dagspress.

är professor i psykologi vid Göteborgs universitet. Han leder sedan år 2000 den forskargrupp för Criminal, Legal and Investigative Psychology (CLIP) som finns inrättad vid psykologiska institutionen (www.psy.gu.se/clip).

Han har publicerat 150 vetenskapliga rapporter och är författare och medförfattare till flera böcker, bland andra Vittnespsykologi, Polispsykologi och The detection of deception in forensic contexts.

Granhag har utfört en rad nationella och internationella sakkunnighetsuppdrag med rättspsykologisk relevans och har ett omfattande internationellt forskningssamarbete. Granhag är initiativtagare till och huvudansvarig för det nordiska forskarnätverket för rättspsykologi, Nordic Network for research on Psychology and Law (NNPL, www.nnpl.net). Han föreläser också regelbundet kring olika rättspsykologiska teman, t.ex. vittnespsykologi, intervju-/ förhörsmetodik och lögnens psykologi för olika grupper av yrkesverksamma inom rättsväsendet, t.ex. kriminalpoliser, åklagare, domare och personal inom den civila och militära säkerhetsoch underrättelsetjänsten.

Karl Ask, doktor i psykologi och forskare vid

Birgitta Göransson, leg. psykolog, leg. psyko-

psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Forskar inom utredningspsykologi, vittnespsykologi och brottsofferfrågor. Undervisar på universitetskurser i rättspsykologi samt föreläser vid vidareutbildningar för poliser och andra yrkesgrupper inom rättsväsendet.

terapeut, kriminalvårdsdirektör, tidigare verksam som regionchef i Västsverige. Nationell utvecklare av kriminalvårdens narkotikainsatser och programverksamhet. Författare till böcker om kriminalvård.

Henrik Belfrage, professor i tillämpad kri-

minologi vid Mittuniversitetet, forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Forskar om riskbedömningar inom rättsväsendet. Författare och medförfattare till flera riskbedömningsinstrument.

Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, specialiserad på bevisfrågor. Bedriver tvärvetenskaplig forskning om bland annat övergrepp mot kvinnor och barn.

Anders Eriksson (kapitel 11), professor i rätts-

medicin vid Umeå universitet, överläkare i rättsmedicin vid Rättsmedicinalverket. Har arbetat med rättsmedicinska frågeställningar i Sydafrika, Vietnam, USA och många europeiska länder. Forskar främst om skadeprevention, särskilt trafikrelaterade skador och drogpåverkan, men även självmord och skador av annan person.

Anders Eriksson (kapitel 17), professor i fonetik vid Göteborgs universitet. Forskar om talets prosodiska egenskaper som rytm, ordbetoning och talstyrka samt på området rättsfonetik med särskild inriktning på talaridentifiering. Internationellt verksam inom IAFPA (International Association for Forensic Phonetics and Acoustics).

Clara Hellner Gumpert, barn- och rättspsykiater, med. dr och universitetslektor vid Karolinska Institutet i Stockholm. Forskar om barns ställning i rättsväsendet och om rättspsykiatriska frågor.

Tommy Hallquist, fil. dr, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, tidigare verksam inom utredande, numera inom behandlande rättspsykiatri. Chef för rättspsykiatriska öppenvårdsverksamheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Föreläser på universitet och för personal inom rättspsykiatrin.

Maria Hartwig, doktor i psykologi vid Göteborgs universitet, forskare vid John Jay College of Criminal Justice, City University of New York. Forskar främst om tillförlitlighets- och trovärdighetsbedömningar och om förhör med misstänkta gärningsmän.

Ulf Holmberg, f.d. polis och brottsutredare,

doktor i psykologi med rättspsykologisk inriktning och universitetslektor vid Högskolan i Kristianstad. Forskar främst kring polisintervjun och undervisar i psykologi och rättspsykologi. Medverkar i utbildning inom rättsväsendet, företrädesvis poliser.

Lina Leander, doktor i psykologi och forskare

vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Forskar om hur barn som varit utsatta för sexuella övergrepp vittnar i t.ex. polisintervjuer samt hur bästa möjliga förutsättningar kan skapas när barn ska berätta om svåra händelser.

Magnus Lindgren, kriminolog, doktor i psykologi, polis. Arbetar med brottsförebyggande och brottsofferstöd. Tidigare forskare vid Stockholms universitet och verksam i olika brottsofferorgan. Medverkar i utbildning av socionomer, jurister och poliser samt fortbildning av skolpersonal, domare, sjukvårdspersonal och ideella stödpersoner. Författare till böcker om brottsprevention och brottsoffer.

IV

Henry Montgomery, professor i kognitiv psy-

kologi vid Stockholms universitet. Forskar om kommunikation mellan människor som har samma eller olika utgångspunkter samt om beslutsfattande och bedömningar.

Pia Risholm Mothander, fil. dr, leg. psykolog,

leg. psykoterapeut, lektor i utvecklingspsykologi vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Forskar om utveckling av relationer mellan barn och föräldrar. Författare till böcker i utvecklingspsykologi och om anknytning.

Anna-Rosa Perris, läkare, specialist i barn- och

ungdomspsykiatri, leg. psykoterapeut (KBT), theraplay-terapeut och handledare. Verksam vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå samt vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

Poul Perris, läkare, leg. psykoterapeut (KBT),

schematerapeut, handledare och rektor vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm.

Ester Pollack, fil. dr., universitetslektor och

forskare vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet. Inriktad på historiska och sociologiska/kriminologiska perspektiv på nyhetsjournalistik. Har forskat om kriminaljournalistikens utveckling och om svenska mediers roll under andra världskriget.

N. Kenneth Sandnabba, professor i tillämpad psykologi, ansvarig för spetsforskningsenheten i beteendegenetik vid Åbo Akademi. Auktoriserad (NACS) specialist i klinisk sexologi, leg. psykolog och psykoterapeut. Har forskat om aggressionens beteendegenetik samt om olika aspekter av människans sexualitet och könsroller.

Leif A. Strömwall, docent i psykologi, univer-

sitetslektor vid Göteborgs universitet, och en av de ansvariga för utbildningarna inom rättspsykologi. Har ett allmänt rättspsykologiskt forskningsintresse, med tonvikt på studier av lögnens psykologi. Föreläser för yrkesgrupper inom rättsväsendet, som polis och åklagare.

Carl Göran Svedin, professor i barn- och ung-

domspsykiatri vid Hälsouniversitetet i Linköping. Verksam i forskning och kliniskt arbete med utsatta barn i fokus samt med inriktning på barnmisshandel och sexuella övergrepp. Var med och startade BUP-Elefanten och Barnahus i Linköping.

Bertil Törestad, universitetslektor vid Stock-

holms universitet med inriktning på social- och personlighetspsykologi, personperception och samspelet mellan människan och omvärlden, t.ex. i grupper.

INNEHÅLL

4. Utvecklingspsykologi 67 PIA RISHOLM MOTHANDER

Arv och miljö 67 Kognitiv utveckling 69 Emotionell utveckling 73 Moralutveckling 78 Förskolan och skolans värld 79 Barns utveckling i mindre goda miljöer 80 Barn som vittnen 81 Sammanfattande kommentar 83 Referenser 84

5. Kognition i ett rättspsykologiskt SEKTION I:

perspektiv 87 SVEN Å. CHRISTIANSON OCH HENRY MONTGOMERY

PSYKOLOGISKA PLATTFORMAR 1. Rättspsykologi

– en introduktion 15 SVEN Å. CHRISTIANSON OCH PÄR ANDERS GRANHAG

Vad är rättspsykologi? 16 En modern rättspsykologi växer fram 21 Om handboken 26 Referenser 33

2. Teorier om brottslighet 35 LEIF A. STRÖMWALL OCH PÄR ANDERS GRANHAG

Brottslighet som medfödd egenskap 36 Biologiska förklaringar 39 Psykologiska förklaringar 40 Sociologiska (kriminologiska) förklaringar 43 Integrerade (multifaktoriella) teorier 48 Avslutning 49 Referenser 50

3. Rättspsykologisk metod 53 LEIF A. STRÖMWALL OCH ULF HOLMBERG

Introduktion till vetenskapligt tänkande och praxis 53 Olika sätt att samla in data 59 Vanliga typer av forskning 61 Avslutning 65 Referenser 66

Hur människor stegvis behandlar information 88 Bias och beslutsfattande 110 Några sammanfattande synpunkter 117 Referenser 117

6. Socialpsykologi: Sätter vi

varandra i sociala fängelser? 121 BERTIL TÖRESTAD

Socialpsykologin, samhället och vi 121 Hur vi påverkas av andra 121 Sätter sociala fenomen oss i fängelse? 126 Grupper och vad som där kan ske 130 Sitter vi i sociala fängelser eller inte? 132 Referenser 133

7. Psykopatologi 135 ANNA-ROSA PERRIS OCH POUL PERRIS

Avgränsning och bakgrund 136 Psykiatrisk diagnostik och klassifikation 137 Personlighet och personlighetsstörning 141 Vanliga störningar och symtom inom psykiatrin 146 Personlighetsstörningar 148 Demenssjukdomar 153 Psykotiska syndrom och schizofreni 153 Neuropykiatriska störningar 154 Droger och missbruk 155 Avslutning och summering 156 Referenser 157

SEKTION II:

BROTTSUTREDNINGAR, OFFER OCH GÄRNINGSMÄN 8. Psykologiska påverkansfaktorer

vid utredningsarbete 161 KARL ASK OCH PÄR ANDERS GRANHAG

Utredningsarbetets natur 162 Konfirmeringsbias i utredningssammanhang 163 Faktorer som ökar risken för konfirmeringsbias 165 Olika uttryck för konfirmeringsbias 167 Känslomässig påverkan 170 Åklagarens roll 171 Summering och framåtblick 171 Referenser 172

9. Sexuella komponenter

bakom brott 175

11. Rättsmedicin 219 ANDERS ERIKSSON

Rättsläkarens arbete – en kort bakgrund 219 Rättsläkarens arbete på en fyndplats/ brottsplats vid dödsfall 221 Samråd med polis och åklagare 223 Några svårigheter vid de rättsmedicinska bedömningarna 224 Utredning av sexuella övergrepp 228 Referenser 229

12. Gärningsmannaprofilering 231 SVEN Å. CHRISTIANSON, PÄR ANDERS GRANHAG OCH MARIA HARTWIG

Historik och bakgrund 231 Antaganden och begrepp 234 Två profileringstraditioner 236 Den svenska modellen 245 Utvärdering av gärningsmannaprofiler 247 Summering och avslutande ord 250 Referenser 251

N. KENNETH SANDNABBA, SVEN Å.

CHRISTIANSON OCH PÄR ANDERS GRANHAG

Sexualförbrytare – en heterogen grupp 177 Orsaker till sexualbrott 178 Sexuella variationer som sjukdom och/eller brott 180 Motiv för våldtäkt 187 Mord med sexuella inslag och lustmord 190 Kvinnor som sexualförövare 191 Andra brott där sexuella komponenter kan ha betydelse 193 Psykologisk obduktion vid sexualbrott 194 Sammanfattning 195 Referenser 196

10. Barn som far illa – sexuella

övergrepp mot barn 201 CARL GÖRAN SVEDIN

Att fara illa – ett komplext begrepp 201 Sexualbrott mot barn 205 Samhällets skydd av barn 214 Något om behandling vid sexuella övergrepp 216 Sammanfattande kommentar 217 Referenser 217

SEKTION III:

UTREDANDE INTERVJUER OCH FÖRHÖR 13. Förhör och utredande

intervjumetodik 257 SVEN Å. CHRISTIANSON OCH ULF HOLMBERG

Tre övergripande principer 258 Planera och förbered 259 Engagera och förklara 264 Fri berättelse – lyssna aktivt 265 Avsluta och följ upp 270 Utvärdering 272 Summerande råd 272 Referenser 273

14. Vittneskonfrontationer 275 PÄR ANDERS GRANHAG OCH SVEN Å. CHRISTIANSON

Grundläggande begrepp och målsättning 276 Påverkan vid själva observationstillfället 276 Påverkan under perioden mellan observation och konfrontation 279 Påverkan vid själva vittneskonfrontationen 280

Vittnens säkerhetsbedömningar 286 Framtida utmaningar och summering 287 Referenser 289

15. Barns vittnesmål 291

19. Äkta och simulerad minnesförlust

hos gärningsmän 361

LINA LEANDER OCH SVEN Å. CHRISTIANSON

Barnets minnes- och språkutveckling Barns minne och berättande om stressfyllda händelser 296 Barns minne och berättande om sexuella övergrepp 299 Barnet i rättssalen 304 Avslutande reflektioner 305 Referenser 306

Falska erkännanden 351 Sammanfattning 358 Referenser 359

291

16. Förhör med misstänkta

gärningsmän 311 MARIA HARTWIG, SVEN Å. CHRISTIANSON OCH PÄR ANDERS GRANHAG

Rekommendationer från polismanualer 311 Förhörstekniker i praktiken 313 Rekommendationer från forskare 314 Att förhöra psykiskt störda misstänkta 319 Sammanfattning 322 Referenser 323

17. Rättsfonetik 325 ANDERS ERIKSSON

Vad är rättsfonetik? 325 Den mänskliga rösten 326 En akustisk bild av rösten 327 Auditiva metoder för talaridentifiering 328 Automatisk talaridentifiering 335 Sammanfattande kommentar 338 Referenser 339

SVEN Å. CHRISTIANSON

Minnesförlust i ett juridiskt perspektiv 362 Olika typer av brottsrelaterad minnesförlust 363 Instrumentella respektive reaktiva brott 364 Hur gärningsmän beskriver sin minnesförlust 365 När är minnesförlusten äkta? 367 Viktiga faktorer i samband med minnesförlust 367 Skalltrauma och posttraumatisk amnesi 370 Neurologiska orsaker 371 Test 372 Sammanfattning 375 Referenser 375

20. Lögnens psykologi

– kroppsspråk, utsageanalys och polygraftester 379 LEIF A. STRÖMWALL, MARIA HARTWIG OCH PÄR ANDERS GRANHAG

Att avslöja lögn utifrån ickeverbalt beteende 380 Utsageanalys 383 Psykofysiologisk lögndetektion Summering och framtid 390 Referenser 390

388

SEKTION V: SEKTION IV:

BEDÖMNING AV TILLFÖRLITLIGHET

PSYKOLOGI I DOMSTOLEN 21. Juridiska perspektiv på

bevisvärdering 395 CHRISTIAN DIESEN

18. Falska minnen och falska

erkännanden 343 KARL ASK, PÄR ANDERS GRANHAG OCH SVEN Å. CHRISTIANSON

Falska minnen ur ett kognitivt perspektiv 343 Falska minnen ur ett socialt perspektiv 347

Bevisvärderingens vetenskapliga bas 395 Den fria bevisprövningens metodik 398 Värdering av enskilda bevis 399 Sammanvägning av bevis 403 Referenser 405

22. Psykologiska perspektiv

på bevisvärdering 407

På väg mot en ny lagstiftning 462 Referenser 464

PÄR ANDERS GRANHAG OCH KARL ASK

Bevisvärdering: metoder och modeller 407 Berättelsemodellen 409 Psykologiska faktorer med relevans för bevisvärdering 413 Summering 419 Referenser 420

23. Medier och brott 423 ESTER POLLACK

Inledning 423 En gammal historia 424 Kriminaljournalistikens och kriminalpolitikens förändringar 425 Sensationer, skandaler, spektakel 430 Poliskällorna, journalistiken och rättssäkerheten 433 Referenser 435

24. Psykologer som sakkunniga 437 CLARA HELLNER GUMPERT

Definitioner och begrepp 437 Olika typer av sakkunniguppdrag 438 Att vara psykologiskt sakkunnig – ett kontroversiellt uppdrag? 441 Att tänka på: uppdrag, roll och kompetens 444 Att skriva och presentera utlåtanden 446 Sammanfattande kommentar 447 Referenser 448

26. Riskbedömningar och

våldsprevention 467 HENRIK BELFRAGE

Inledning 467 Metoder för riskbedömning 468 Riskbedömning vid systematisk förföljelse –”stalking” 474 Riskbedömning vid hedersrelaterat våld 475 Psykopati – en tung riskfaktor 476 Hur mäter vi resultat? 476 Utvecklingstendenser 476 Referenser 477

27. Viktimologi – läran om offer 479 MAGNUS LINDGREN

Vad är ett brottsoffer? 479 Konsekvenser av brott 480 Brottsoffers möte med de centrala aktörerna 486 Möjligheter till stöd och hjälp 492 Sammanfattning 493 Referenser 494

28. Terapeutisk juridik 497 CHRISTIAN DIESEN

Vad menas med terapeutisk juridik? 498 Hur kan TJ användas? 499 Vad innebär en terapeutisk syn på rättskipningen? 501 Terapeutiskt dömande 509 Sammanfattning 513 Referenser 514

SEKTION VI:

UTREDNING OCH BEHANDLING 25. Rättspsykiatrisk

undersökning 453 TOMMY HALLQUIST

Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten 453 Den rättspsykologiska utredningen 457 Fördjupade riskbedömningar enligt RMV 460 Förändrat diagnospanorama 461

29. Psykologi inom

kriminalvården 517 BIRGITTA GÖRANSSON

Omvärldsfaktorer 517 Trender i kriminalpolitiken 518 Kriminalvårdens klienter 519 Kriminalvårdens insatser 521 Kriminalvårdens psykologer 526 Sammanfattande diskussion 528 Referenser 530

Register 533

SEKTION I: PSYKOLOGISKA PLATTFORMAR

KAPITEL 1 RÄTTSPSYKOLOGI – EN INTRODUKTION SVEN Å. CHRISTIANSON OCH PÄR ANDERS GRANHAG

ehovet av rättspsykologisk kunskap är stort och uppenbart i dagens rättsväsende. Inte minst märks detta i några uppmärksammade brottsfall. I utredningen efter mordet på utrikesminister Anna Lindh häktades en oskyldig man, trots att den faktiska gärningsmannen fanns på bild från en övervakningskamera och trots att motsvarande skeende inträffade i den, med all rätt, kritiserade polisutredningen som följde efter mordet på Olof Palme. I sökandet efter den s.k. Hagamannen som begick upprepade våldtäkter i Umeå antogs utifrån polisens profil att gärningsmannen var en enstöring, vilket riktade spaningsåtgärderna åt fel håll – medan den faktiske förövaren var familjefar och inte sällan vistades på stadens krogar.

I Gävle 2005 blev en ung man vittne till hur hans sambo höggs till döds av en främmande gärningsman. Polisen var dock helt övertygad om att mannen ljög om vad han sett och att han i själva verket var gärningsmannen. Efter extremt pressande och suggestiva förhör blev den unge mannen nästan övertygad om det var han själv som begått brottet, och att han inte mindes det eftersom han var sjuk. Man vet i dag att han var helt oskyldig, och den verklige gärningsmannen har gripits (dock först efter att denne hunnit begå ytterligare ett mord).

Situationen med falska erkännanden har inte minst uppmärksammats i USA, där flera misstänkta erkänt falskt och senare friats från sin skuld med hjälp av DNA-teknik. Fallet med en man som sköt en 15-årig pojke till döds i Rödeby

B

2007, efter att mannen och hans familj hade hotats till livet, har aktualiserat frågan om graden av medvetande, uppsåt och tillräknelighet.

Vidare har en mängd rättsfall visat på behovet av kunskap om hur man kan förstå om barn och ungdomar minns och berättar tillförlitligt vid misstankar om sexuella övergrepp eller när unga kvinnor uppger att de utsatts för våldtäkt. En annan fråga rör hur media påverkar domstolsledamöters beslutsprocess, speciellt med tanke på att media i allt större utsträckning driver kampanjer för eller emot tilltalade och målsägande under förundersökningar och domstolsförhandlingar.

Mot bakgrund av ovan nämnda och en rad andra rättsfall är det utomordentligt angeläget att relevant och forskningsbaserad kunskap görs tillgänglig för den som ska utvärdera och förstå dels verksamheten inom rättsväsendet, dels de personer som är föremål för rättsliga utredningar. Syftet med denna Handbok i rättspsykologi är att förmedla det aktuella rättspsykologiska kunskapsläget och att möta ett dagsaktuellt och växande behov från rättsväsendet.

I detta inledande kapitel görs ett försök att ringa in rättspsykologin. Området definieras och relateras till sina underområden. I nästa steg skiljs rättspsykologin ut från dess närmaste grannar (t.ex. rättspsykiatri och kriminologi), och rättspsykologi positioneras i förhållande till kriminalpsykologi och forensisk psykologi. Därefter summeras några av den rättspsykologiska forskningens mest utmärkande drag. I avsnittet som sedan följer motiveras varför rättspsykolo-

16

KAPITEL 1: RÄTTSPSYKOLOGI – EN INTRODUKTION

gisk kunskap är viktig, och områdets konstruktiva potential understryks, liksom de konsekvenser det kan leda till om man nonchalerar rättspsykologisk kunskap. Därpå bjuds en möjlighet att bekanta sig närmare med hur den moderna rättspsykologin växte fram, och den rättspsykologiska historien får sin belysning ur både ett internationellt och nationellt perspektiv. Den historiska exposén mynnar ut i en diskussion om rättspsykologins sentida utveckling och några av dess framtida utmaningar. I kapitlets avslutande del ges först en beskrivning av handbokens struktur och målsättning, och därefter presenteras bokens sektioner och alla kapitel.

Vad är rättspsykologi?

Att definiera rättspsykologi är både lätt och svårt.

Det är lätt därför att när man hör termen förstår man direkt vad det handlar om: psykologi i rättsväsendet. Ser man närmare efter upptäcker man snart att rättspsykologin kännetecknas av två huvudsakliga inriktningar eller aktiviteter.

Den ena inriktningen berör de människor som kommer i kontakt med rättsväsendet, men också rättsväsendet i sig. Här studeras – utifrån ett psykologiskt perspektiv – de personer (aktörer) som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med rättsväsendet. Med aktörer avses de som arbetar inom rättsväsendet (t.ex. poliser, åklagare och domare), men också de som kommer på mer tillfälliga besök (t.ex. vittnen, brottsoffer och misstänkta gärningsmän). Utifrån denna inriktning kan man säga att rättspsykologi definieras som det vetenskapliga studiet av de effekter som det rättsliga systemet har på oss människor och de effekter som vi människor har på det rättsliga systemet (Ogloff, 2002).

Den andra inriktningen handlar om att använda psykologisk kunskap i rättsliga sammanhang. Rättspsykologin sorterar under tillämpad psykologi, dvs. den ådra inom psykologiämnet som har som mål att omsätta psykologisk kunskap i praktiska och samhälleliga sammanhang.

För rättspsykologins del handlar det om att applicera psykologisk kunskap och psykologiska metoder med målsättning att underlätta de uppgifter som rättsväsendet ställs inför (Wrightsman, 2001), t.ex. i polisiärt utredningsarbete, i domstolsförhandlingar eller inom kriminalvården. Vem det är som omsätter den rättspsykologiska kunskapen kan variera. Det kan naturligtvis vara praktiker inom rättsväsendet (t.ex. poliser eller domare) som tillägnat sig rättspsykologisk kunskap, men det kan också vara psykologer som arbetar inom rättsväsendet eller forskarna själva. Så om man ska beskriva vad rättspsykologi går ut på trampar man på tämligen säker mark om man påstår att det handlar om att forska fram och praktiskt omsätta psykologisk kunskap med relevans för rättsväsendet.

Men det finns också frågor som rör definitionen av rättspsykologi som bjuder klart mer motstånd. En av snårigheterna består i att det finns en mängd olika begrepp och termer att hålla reda på. Inte sällan blandas rättspsykologi ihop med något av dess underområden (t.ex. vittnespsykologi), och lika vanligt är det att rättspsykologi förväxlas med någon av dess grannar (t.ex. rättspsykiatri). Problematiken förenklas inte av att det på engelska finns termer som t.ex. criminal psychology, legal psychology, forensic psychology, psychology and law och investigative psychology. Detta kan lätt förvirra, och nedan följer därför ett försök att bringa ordning. Försöket inleds med det som är lättast – att skilja paraplyet från det som finns under.

Något om rättspsykologins underområden En kort och koncis definition av rättspsykologi kan naturligtvis vara värdefull för vissa sammanhang. Men om man i stället lyckas få grepp om rättspsykologins underområden, når man sannolikt en djupare förståelse för vad det hela går ut på. Rättspsykologi kan nämligen ses som en paraplyterm som rymmer en rad viktiga och intressanta underområden. Vittnespsykologi (t.ex. förhörs- och intervjumetodik och barns vittnesmål), gärningsmannaprofilering och ut-

SEKTION I: PSYKOLOGISKA PLATTFORMAR

redningspsykologi är några exempel på sådana underområden. En mer detaljerad karta över rättspsykologins underområden kan man få genom att titta lite närmare på denna handboks innehållsförteckning. De nämnda underområdena och många därtill har egna kapitel i boken och diskuteras därför inte närmare här.

Ett par observationer är dock värda att göra.

Det stora och omdiskuterade området vittnespsykologi gör man rätt i att betrakta som ett underområde till rättspsykologin. Samma sak gäller för utredningspsykologi (investigative psychology), ett område i stark utveckling som rymmer rättspsykologisk forskning och praxis med relevans för utredningsarbete (t.ex. inom polisen). Det blir också tydligt att flera av rättspsykologins underområden griper in i varandra.

Exempelvis finns naturliga överlappningar mellan områden som lögnens psykologi och forskning kring falska erkännanden.

Rättspsykologins närmaste grannar Om man väljer att se på rättspsykologi som en paraplyterm, så finns det andra paraplyer som snurrar i dess närhet. Rättspsykologin har, kort sagt, många intressanta grannar. Rättspsykiatri, rättssociologi och kriminologi är tre av de mest kända.

Rättspsykiatri är en medicinskt inriktad disciplin med fokus på att studera psykiskt störda lagöverträdare. Några av rättspsykiatrins viktiga uppgifter är att utreda och behandla dömda brottslingar, samt att utföra riskbedömningar.

Kriminologi är en annan nära granne, dvs. den disciplin där man bland annat kartlägger utvecklingsmönster i lagars tillkomst, lagöverträdelser och sociala reaktioner på brott. Rättssociologi är exempel på ytterligare en granne, och inom det ämnet studeras i första hand hur vårt samhälle påverkar rättssystemet och hur gällande rätt påverkar samhällets normer och värderingar. Lite förenklat har rättspsykologi och rättspsykiatri en föreningspunkt i att de båda primärt fokuserar på enskilda individer, medan rättssociologi och kriminologi förenas i

17

att de båda primärt ser ”det rättsliga” ur ett samhälleligt perspektiv.

Polispsykologi är ett annat område som gränsar till (och delvis överlappar) rättspsykologin.

Detta område är internationellt sett tämligen etablerat och rymmer bland annat (a) psykologiska bedömningsgrunder för urval till polisens utbildningar, (b) psykologiska aspekter på den enskilde polisens förmåga att hantera stress, och (c) olika psykologiskt baserade insatser för att effektivisera polisens operativa arbete (Christianson & Granhag, 2004). Polispsykologi gränsar i sin tur till polissociologi, ett område där man anlägger ett socialt perspektiv på polisens arbete och bland annat studerar den relation som finns mellan polisen och olika samhällsgrupper, och de många etiska frågor som polisarbete väcker. Även om det är motiverat att skilja rättspsykologin från dess grannar, dvs. att tydligt markera att rättspsykologi är en egen disciplin, så är det viktigt att vara klar över att det finns många olika kopplingar mellan rättspsykologin och dessa närliggande discipliner. Det är till och med så att rättspsykologin på vissa punkter överlappar sina grannar, och det är lätt att finna exempel på att de olika disciplinerna behöver varandra. Exempelvis måste rättspsykologisk och rättspsykiatrisk expertis kombineras vid rådgivning om hur psykiskt störda gärningsmän förhörs på bästa sätt. Det går inte heller att bedriva viss polispsykologisk forskning (t.ex. kring hur vittnesmål lämpligast tas upp) utan grundläggande rättspsykologiska insikter.

Ett annat stöd för att rättspsykologin skär in i andra discipliner (och att andra discipliner skär in i rättspsykologin) visar sig om man studerar förteckningen över alla medförfattare i denna bok. För att handboken ska kunna erbjuda en helhetsbild av rättspsykologin innehåller den bidrag både av ett stort antal rättspsykologiska experter och av experter från rättspsykiatrin och kriminologin, liksom från områden som rättsmedicin, rättsfonetik och juridik.

Rättspsykologi, kriminalpsykologi eller forensisk psykologi?

Det är klart lättare att få rätsida på förhållandet mellan rättspsykologi och dess underområden –

18

KAPITEL 1: RÄTTSPSYKOLOGI – EN INTRODUKTION

och att positionera rättspsykologin i relation till närliggande discipliner – än att bringa reda i alla de olika beteckningar och termer som cirkulerar. Termerna rättspsykologi (legal psychology), kriminalpsykologi (criminal psychology), och forensisk psykologi (forensic psychology) blandas ofta ihop.

Låt oss börja med en helt annan term, nämligen den internationellt vanligt förekommande psychology and law. Detta är en term som världens två största professionella organisationer för rättspsykologisk forskning och praxis tagit fasta på, American Psychology-Law Society (APLS) och European Association of Psychology and Law (EAPL). Samma sak gäller för deras nordiska systerorganisation Nordic Network for research on Psychology and Law (NNPL). Det finns dessutom en lång rad läroböcker med termen Psychology & Law i sin titel, och ytterligare ett exempel på beteckningens genomslag är att den mest omfattande encyklopedin på området döpts till just Encyclopedia of Psychology and Law (Cutler, 2008). Termen psychology and law är på samma gång bra och dålig. Den är bra för den gör tydligt att det handlar om en koppling mellan psykologin och rättsväsendet, och den ringar in en mötesplats för psykologer och rättsväsendets praktiker. Men termen indikerar att det hela handlar om någon slags sammansmältning eller kombination av två discipliner – något som faktiskt inte är fallet (Ogloff, 2002), utan rättspsykologi är en egen disciplin. Rättspsykologin lånar visserligen friskt från både psykologi och juridik, men det egna bidraget lyfter sig långt över vad ett kombinerande av dessa två discipliner skulle resultera i. Termen psychology and law är problematisk också för att den inte på ett naturligt sätt kan användas för att beteckna en kategori av forskare eller praktiker.

Ibland används beteckningen kriminalpsykologi (criminal psychology). Termen leder tanken till ett psykologiskt perspektiv på kriminellt beteende och till psykologiska aspekter av att utreda brott, av att döma och kanske av att vårda kriminella. Det är lätt att argumentera för att rättspsykologin täcker alla de aktiviteter och ambitioner som ryms inom kriminalpsykologin, men att kriminalpsykologin däremot inte täcker

in allt som ryms inom rättspsykologin. Rättspsykologin täcker inte bara brottmål utan också alla de psykologiska frågeställningar som väcks i samband med civilmål. Termen kriminalpsykologi för dessutom tanken främst till det utredningsarbete som utförs av kriminalpoliser, och det finns därmed en risk att missa alla andra yrkesgrupper inom rättsväsendet. Kriminalpsykologi bör därför ses som ett samlingsnamn för ett (om än lite större) delområde av rättspsykologin.

Forensisk psykologi (forensic psychology) är en annan vanligt förekommande term. Ordet ”forensisk” kommer av latinets forum (torg) – en plats där rättvisa skipas. Internationellt sett har termen forensic psychology en stark koppling till det kliniska arbete som utförs av legitimerade psykologer (t.ex. inom kriminalvården) och en klart svagare koppling till mer forskningsinriktade verksamheter. Det är förmodligen ingen slump att den yrkesförening som finns inom Sveriges Psykologförbund valde namnet Föreningen för Forensiska psykologer.

Samma förening beskriver den forensiska psykologins uppgift som tydligt avgränsad till att omfatta utredning, behandling och rehabilitering inom verksamheter som kriminalvård och ungdomsvård, dvs. arbetsuppgifter med tydligt kliniska förtecken. Hur ska man då lämpligast se på relationen rättspsykologi och forensisk psykologi? En möjlig lösning är att se rättspsykologi som en överordnad term, och att vissa rättspsykologiska arbetsuppgifter lämpligast utförs av legitimerade psykologer med forensisk specialkompetens (på samma vis som att andra rättspsykologiska problem kräver helt annan specialkompetens).

Genomgången har nu lett fram till termen rättspsykologi (legal psychology). Eftersom det är den som använts hittills i kapitlet, och argument har rests mot övriga kandidater, kommer det knappast som någon överraskning att det är just den termen som här förespråkas som den mest passande. Ytterligare motivering för den ståndpunkten är att termen rättspsykologi är bra inte bara för att den är kort, för att den placerar rättspsykologi på samma ”nivå” som rättspsykiatri, rättssociologi, rättsmedicin etc., och

SEKTION I: PSYKOLOGISKA PLATTFORMAR

för att den på ett smidigt sätt kan formuleras som ett yrke (rättspsykolog). Minst lika viktigt är att prefixet ”rätt” syftar på rättsväsendet, och att termen därmed fångar in både polisens, åklagarnas, domstolens och kriminalvårdens arbete.

Det är också tillfredsställande att en av de grundligare internationella begreppsanalyserna resulterade i just förslaget legal psychology (rättspsykologi) som den lämpligaste beteckningen på disciplinen (Ogloff, 2002).

Några drag i den rättspsykologiska forskningen Rättspsykologi tillhör den grupp av psykologiska delområden som växer allra snabbast. Sedan början av 1980-talet har utvecklingstakten varit mycket hög, under 2000-talet närmast explosionsartad, och det är det tillämpningsområde inom psykologin som växt snabbast. Det är i dag en närmast omöjlig uppgift att hålla sig uppdaterad om allt som händer inom området. De absolut flesta av alla de forskningsrapporter och böcker som producerats inom området har kommit till under de senaste 20 åren. Även om rättspsykologin började utvecklas redan under slutet av 1800-talet (se nedan), så är den moderna rättspsykologin fortfarande en ung disciplin.

Området är därför något otydligt i sina konturer, men det finns – som kommer att diskuteras närmare nedan – flera tecken som tyder på att området är på god väg att etablera sig grundligt.

Ett annat utmärkande drag i den rättspsykologiska forskningen är att den, oavsett vilket underområde man väljer, tar sin utgångspunkt i psykologins riktigt stora områden. Det är t.ex. nödvändigt att känna till grundläggande delar av minnespsykologin för att kunna bedriva relevant vittnespsykologisk forskning, och det går inte att utföra psykologiska analyser av falska erkännanden utan socialpsykologisk insikt. Det blir svårt att ta fram kunskap om hur man lämpligast förhör misstänkta gärningsmän om man inte har (åtminstone) grundläggande kunskaper i personlighetspsykologi, och att forska kring barns vittnesmål kräver naturligtvis orientering i utvecklingspsykologi. Även om rättspsykolo-

19

gin genererar sina egna forskningsfynd, så faller dess forskning ofta tillbaka på etablerade teorier och principer från psykologins mer grundläggande områden, t.ex. kognitiv psykologi (främst minnespsykologin), personlighetspsykologi, socialpsykologi och utvecklingspsykologi. Det är därför denna handbok inleds med en serie kapitel som beskriver stora och helt grundläggande psykologiska områden som alla utgör utomordentligt viktiga plattformar för rättspsykologisk forskning och praxis.

Ett annat drag i den rättspsykologiska forskningen är att det finns ett deskriptivt (beskrivande) och ett normativt (rekommenderande, föreskrivande) spår. Det deskriptiva spåret har som målsättning att – via vetenskaplig metodik – ta reda på hur saker och ting förhåller sig (t.ex. hur poliser faktiskt förhör vittnen, hur domare väger samman bevis och hur effektiva kriminalvårdens olika behandlingsprogram är). Det normativa spåret har som målsättning att ta fram kunskap som kan omsättas i rättsliga sammanhang (t.ex. att ta fram test för att avslöja simulerad minnesförlust, att spåra systematiska samband mellan personlighet och brottsbeteende som underlag för gärningsmannaprofilering och att utveckla förhörstekniker som kan underlätta för att avslöja lögn). I denna bok samsas mer deskriptiva kapitel med kapitel som är mer normativa till sin natur.

Distinktionen mellan deskriptiv och normativ rättspsykologi tangerar ytterligare ett drag i den rättspsykologiska forskningen, nämligen att den av tradition varit upptagen med att peka ut fel och brister inom rättsväsendet och att rikta ljuset mot situationer där det begåtts olika misstag. Att utifrån ett psykologiskt perspektiv bevaka och reagera på vad som händer inom rättsväsendet har varit – och kommer att förbli – en viktig uppgift för rättspsykologin. Men sedan en tid tillbaka är det möjligt att skönja ett nytt, parallellt och kompletterande spår i forskningen, ett som kan beskrivas som en mer positiv rättspsykologi. Inom detta nya spår nöjer man sig inte med att identifiera olika problem, utan målsättningen är att också finna lösningar. Att rättspsykologisk forskning inte bara är beskrivande och konstaterande, utan också konstruktiv och framåtriktad är av stor vikt för att den ska få ge-