9789177853695 by Smakprov Media AB

BROTT OCH STRAFF I VÃ&#x201E;RMLAND UNDER 1500-TALET

BROTT OCH STRAFF I VÄRMLAND UNDER 1500-TALET Med en genomgång av de värmländska saköreslängderna för åren 1503–1600

LARS ERIK WESTLUND

INNEHÅLL

TINGEN Häradsting, lagmansting och landsting Den kungliga rättskipningen Lagen Lagmän och underlagmän Fogdar och ståthållare Nämnden och menige man Edgärdsmännen Domböckerna

7 7 13 24 27 39 41 44 51

STRAFFRÄTTEN Bötesstraff Dödsstraff Fredlöshet och förvisningsstraff Skövling Stympningsstraff, skamstraff och prygelstraff Straffarbete och fängelsestraff

59 59 63 72 75 77 85

DE VÄRMLÄNDSKA SAKÖRESLÄNGDERNA 1503–1600 Inledning Våldsbrott Fridsbrott Uppror och desertering Tredska Olaga handel Stöld Rån Egenmäktigt förfarande och skadegörelse Mordbrand och vådeld Olaga ﬁske och olaga jakt

95 95 105 122 126 129 132 138 144 146 149 151

Äktenskapsbrott och sedlighetsbrott Religionsbrott Förtal och okvädande Rättegångsbrott DE VÄRMLÄNDSKA SAKÖRESLÄNGDERNA 1503–1600. EN SAMMANFATTNING

153 178 183 185 189

Förkortningar

201

Källor och litteratur

203

Personregister

217

TINGEN

Häradsting, lagmansting och landsting Enligt Magnus Erikssons landslag (omkring 1350) skulle lagmannen förrätta landsting fyra gånger om året med hela lagsagan (lagmansdömet) samt hålla minst ett ting årligen i varje härad i lagsagan. I Kristoffers landslag (stadfäst 1442) stadgades likaså att lagmannens ting i lagsagans härader, här benämnda lagmansting, skulle förrättas åtminstone en gång om året.1 Något landsting med hela lagsagan omnämns däremot inte i den yngre landslagen; termen landsting används här om ting som var en del av den kungliga rättskipningen (se nedan). Det innebar dock inte att lagsagans gemensamma ting därmed hade upphört.2 Lägsta instans på landsbygden var enligt båda landslagarna häradstinget, som hölls under ledning av häradshövdingen.3 I Värmland saknades länge häradshövdingar. Ett undantag är Otte Torbjörnsson (fågel), som var fogde i landskapet, men som 1463 erhöll Kristian I:s fullmakt också på »Wor hæritzreth j vermeland«, en tjänst som han innehade ännu 1473.4 Det framgår inte av fullmakten om till1 MELL, s. 162 (R 8) med not 20 (KrLL R 11 pr). (Balkförkortningarna här och i det följande efter Holmbäcks & Wesséns utgåva av MELL.) 2 Edling 1929, s. 30. 3 MELL, s. 161 f. (R 7; KrLL R 8). 4 Fullmakten tryckt i Ståhle 1949, s. 104. — I ett brev på latin utfärdat på landstinget i Tingvalla 30/6 1348 uppräknas fem män åtföljda av beteckningen proloqutorum terre (Diplomatarium Suecanum, 6:1, s. 43, DS 4340; trycket har felaktigt singularformen proloqutoris terre; SDHK 5639), en term som har översatts med ’häradshövdingar’ (Ernvik i bl.a. Fernow 1977, 2, s. 149 f.; Karlbom 1988, s. 103; Nilsson i bl.a. DVM, s. 42). Det skulle innebära att Värmland vid denna tid var indelat i (minst) fem domsagor (för att använda en anakronistisk term) och att denna nyordning ägde bestånd endast under en mycket kort tid (ingen av de fem männen eller någon annan i landskapet bosatt person omnämns senare med denna beteckning). Översättningen är emellertid inte invändningsfri. Hammarström upptar i sitt glossarium (1925, s. 207 f.) fyra översättningar för prolocutor (-qutor, -quutor): målsman; häradshövding, domare över ett härad; den som för ordet bland fastarna vid jordöverlåtelse (fsv. forskiälaman); (i pluralis) närvarande män (fsv. vidherwaromen). Översättningen ’häradshövding’ avser emellertid den preciserade formen prolocutor provincie, en term som även Almquist i sitt arbete om Sveriges lagmän och häradshövdingar har översatt med ’häradshövding’ (1954–55, 1, s. 333 not 2; jfr Liedgren 1956, s. 264).

sättningen hade föregåtts av ett lagenligt val med uppsättandet av tre kandidater som föreslagits av häradets (eller som här: landskapets) fullmäktige. I stället framstår utnämningen som en kunglig belöning till en (dittills) trogen tjänare, ett förfarande som jämsides med andra åsidosättanden av lagens föreskrifter kom att känneteckna tillsättningarna av både lagmän och häradshövdingar i allt större utsträckning från 1500talets början, och som under Gustav Vasas regim medförde att dessa ämbeten helt ﬁck karaktären av förläningsobjekt.5 Varken Sturarna eller Vasakungarna utsåg emellertid någon häradshövding i Värmland, och värmlänningarna själva ansåg sig tydligen inte ännu ha behov av eller råd att ﬁnansiera två rättsinstanser i det egna landskapet. Först i september 1668 återinrättades genom en resolution av Karl XI:s förmyndarregering häradshövdingeämbetet i Värmland. Det skedde då efter invånarnas »åthskillige her å giorde underdånige ansökningar och Ödmiuke begäran« att för ortens avstånd till Göta hovrätt (under vars jurisdiktion Värmland då hörde) och besväret med för vissa ändamål särskilt tillsatta kommissorialrätter få »prima instantia och heredzhöfdinge Rätt, som i andre hans K.M:tz provincier«.6 Redan året efter delades landskapet i två häradshövdingedömen (domsagor) med varsin häradshövding. Avsaknaden av häradshövdingar i Värmland medförde att lägsta och enda rättsinstans i landskapet (utöver den kungliga rättskipningen, se nedan) var tingen som förrättades av landskapets lagman eller hans vikarie underlagmannen. Följaktligen utsattes vid dessa ting vite för eller utdömdes böter för lagmansdombrott, inte för trots mot dom avkunnad av häradshövding.7 Det innebär att tingen strikt rättsterminologiskt bör Även i andra (världsliga) sammanhang åsyftar provincia häradet (eller hundaret) medan terra avser landskapet e.d. (Liedgren 1974, sp. 214). Hammarströms översättningar för prolocutor återkommer i Odelmans glossarium (1992, s. 290 f.): den som för någons talan (inför rätta), sakförare; talesman, målsman; den som för ordet bland fastarna (forskiliaman); (i pluralis) vedervarumän; häradshövding, domare i häradet. Birgitta Fritz, tidigare huvudredaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, har på förfrågan meddelat att hon anser att ’talesmän’, ’representanter’ är att föredra vid översättningen av proloqutorum terre i DS 4340; mot översättningen ’häradshövdingar’ talar dels den plurala formen, dels att de fem personerna inte anges knutna till ett visst härad (brev från Birgitta Fritz till förf. 1988-03-30 och 1988-04-21). Odelman (1992, s. 290) däremot anför DS 4340 bland beläggen för prolocutor i betydelsen ’häradshövding, domare i häradet’, men med hänvisning till tryckets felaktiga singularform (proloqutoris terre) – jfr häremot Fritz’ nyssnämnda argument. Under alla omständigheter måste DS 4340 betecknas som en alltför osäker källa för att detta brev ensamt skall kunna anföras som ett belägg för att häradshövdingar fanns i Värmland före 1463. 5 Claëson 1987, kap. 8. 6 RR 383, fol. 485 r.–v., 18/9 1668. 7 Brott mot dom avkunnad av häradshövding skulle enligt både MELL (R 37 pr) och KrLL (R 39:1) sonas med 3 mark, men brott mot dom avkunnad av lagman med 6 mark (MELL, s. 171). Ett vite om 6 mark för dombrott är utsatt i dombrev utfärdade på ting i Jösse härad 10/3 1563 (avskrift i Lignell XX, VA) och på ting i Grums härad 17/7 1566 (Trystorpssamlingen, ÖSA). Böter för brott mot lagmansdom

kallas lagmansting8 och att de värmländska domböckerna från denna tid är att beteckna som lagmanstingsprotokoll.9 Också då lagmansräntan i de olika fögderierna för en tid under 1500-talets senare hälft uppbars av skilda läntagare fanns endast en rättsinstans i landskapet, oaktat omständigheten att dessa läntagare stundtals benämndes häradshövdingar och att förläningsobjektet kallades häradshövdingeränta.10 Som nämnts skulle lagmannen enligt båda landslagarna förrätta (minst) ett ting (lagmansting) om året i lagsagans härader, och i samma riktning pekar tidiga uppgifter om antalet ting i de värmländska häraderna. I bevarade dombrev uppges att uppbud av jord (arvejord) som bytt ägare har skett i tre år11 – enligt lagen skulle det ske på tre ting.12 Enligt de bevarade domböckerna hölls ännu under 1600-talets första decennium vanligen endast ett ting per år i de skilda häraderna, men åtminstone fr.o.m. 1620-talet däremot oftast två ting (någon gång hände det att inget ting förrättades under året13). Att döma av bevarade eller på annat sätt kända dombrev hölls tingen i de olika häraderna under 1500talet företrädesvis under vintern och våren, och samma förhållande kan iakttas också i de bevarade domböckerna från åren 1600–05 (dock med undantag för 1603 års dombok). Enligt uppgifter från 1500-talets början

redovisas i t.ex. Db 1605, pag. 11; Db 1610Ö, fol. 169 v., 181 r. Härtill kommer åtskilliga exempel i de värmländska häradernas domböcker t.o.m. 1668. 8 Almquist 1945, s. 62. Se även Edling 1929, s. 23. Sleman 1961, s. 29, 37, 43, 48 däremot betecknar de värmländska domböckerna från denna tid som häradstingsprotokoll eftersom tingen utgjorde första instans. Den rättslärde Johan Olofsson Stiernhöök ansåg i sitt arbete De jure (som trycktes 1672 men som hade påbörjats omkring 30 år tidigare) att i bl.a. Värmland sammanföll lagmanstingen med den första instansen (Stiernhöök 1981, s. 28). 9 Underlagmannen Mattias Plenning (adlad Plenningsköld) (som även nyttjade titeln vice lagman i egenskap av tingsförrättare i Värmland) använde beteckningen lagmansdombok på de renovationer som han fr.o.m. sitt tillträde 1640 insände till hovrätten (GHA EVIIAAAL:2–12, VaLA). 10 Se Förläningsregister 1:2 (odat.); Förläningsregister 9:3 (1575), fol. 9 r., 9 v.; Förläningsregister 12:4 (1580); KMD AII:11, till Sigvard Kruse 25/4 1568. Se också nedan s. 60 med not 6. Även under 1600talets förra hälft benämndes avgiften stundtals häradshövdingeränta. I ett dombrev som Lars Västgöte utfärdade 1574 på Nyköpings slott i egenskap av domare i Värmland kallar han sig själv »häredzhöﬀdinge vti vester syslett i vermelandh« (SDR 26). Hans vikarie, som i realiteten upprätthöll ämbetet, uppgav dock i utfärdade dombrev att han var i lagmannens ställe eller som han beskrev sitt värv i ett dombrev som han avfattade på tinget i Jösse härad 13/2 1581: »Lagmans Dom haffuande i Wester syslett på thenn ärlige och wällbördige Mans wengne Lasse westgöttes« (Archivum Wermelandicum, 2, pag. 760). 11 DVM, s. 174, dombrev utfärdat i Visnums härad 24/2 1514 (SDHK 37551); Jösse häradsrätt AIa:1, 6– 8/11 1654, pag. 264, VA, referat av dombrev utfärdat 5/1 1563; Lignell XX, VA, avskrifter av dombrev utfärdade i Gillbergs härad 10/1 1563 och i Jösse härad 10/3 1563, VA; Kils häradsrätt AIa:2, 13–14/11 1661, pag. 67, VA, referat av dombrev utfärdat 1569. 12 MELL, s. 72 (J 2; KrLL J 2). 13 1567 hölls inga ting i åtminstone Grums och Visnums härader eftersom allmogen där låg på vakt vid gränsen i väster under det pågående kriget (VH 1567:2, räk.), 1610 lär inga ting ha hållits i hela dåvarande Västersysslets fögderi (VH 1610:6, räk), och 1622 var i Grums härad och Karlstads tingslag »inthet laga tingh hållit effter ther war inga tingsaker på thett åhrett« (GHA EVIIAAAL:1, 1622).

och från 1530-talet skedde uppbörden av de s.k. matgivepenningarna (en mindre årlig skatt) under vintern i samband med att tingen hölls.14 I Värmland fanns under 1500-talet tolv härader inklusive Värmlandsberg (tidigare en del av Väse härad15), Nordmarks härad (som fram till 1551 hörde till Dalsland) och Ölme härad. Det senare området förefaller dock under 1500-talet ha räknats till eller varit sammanbundet med Väse härad i judiciellt avseende: i kronans saköreslängder redovisas böter från socknarna i Ölme härad under egen rubrik i endast två längder (1585– 86), men i övrigt under Väse härad (d.v.s. i de fall som böterna upptas under häradsrubriker), och av de äldsta bevarade domböckerna, för åren 1600 och 1602–04, framgår att Väse och Ölme härader då höll gemensamma ting.16 Även i övrigt förekom i Värmland vid denna tid några smärre avvikelser mellan indelningen i härader och indelningen i tingslag. Näs härad, som bildats senast i början av 1400-talet genom en sammanslagning av Sunds härad, större delen av Slottbo härad och ett äldre, mindre Näs härad,17 var delat i två tingslag under senare hälften av samma sekel och ännu i mitten av 1500-talet,18 men tydligen inte vid 1600-talets början.19 Brunskogs socken i Jösse härad och Silleruds socken i Gillbergs härad (senare räknades Sillerud till Nordmarks härad) var egna tingslag åtminstone i slutet av 1500-talet20 och möjligen redan vid seklets början.21 14

Se Westlund 2008, s. 45. Se t.ex. brev utfärdade 9/6 1467 (DVM, s. 136; SDHK 28726) och 15/4 1516 (DVM, s. 176; SDHK 37850). Också i Gustav Vasas testamente från 1560, i uppräkningen av de värmländska socknar som ingick i det furstendöme som tilldelades hertig Karl, sammanbinds Värmlandsberg med Väse härad (SRA 1:1:1, s. 685). 16 Enligt domböckerna hölls däremot åren 1605, 1607–08 och 1610 separata ting för respektive härad. 17 Se t.ex. Nilssons kommentar i DVM, s. 82. 18 Se Westlund 2008, s. 27 not 242. Se även dombrev utfärdat i Smedbyn i Kila i januari 1544 (Rött nummer 437, RA). Häradet var delat i två länsmansdistrikt t.o.m. 1585, vilket sannolikt avspeglar också indelningen i tingslag. 19 Enligt de äldsta bevarade domböckerna, fr.o.m. år 1600, förrättades endast ett ting om året i häradet. I räkenskaperna för tingsgärden i Östersysslet 1589 och 1590 redogörs emellertid för utspisning vid sju tingsstugor i fögderiet (VH 1589:14, räk.; VH 1590:6, räk.), dock utan att dessa namnges. I fögderiet ingick vid denna tid Grums, Kils, Näs, Visnums, Väse med Ölme härader, medan Värmlandsberg sedan några år tillbaka utgjorde ett eget fögderi tillsammans med Varnums skogsbygd och Möckelsbodar (Karlskoga socken). Möjligen ingår i antalet sju även Tingvalla, såsom platsen för landskapets gemensamma ting, och (mer eller mindre oegentligt) Ölme härad (jfr ovan). En annan tänkbar delförklaring är att Näs härad ännu vid denna tid var delat i två tingslag. 20 I redogörelsen för tingsgärden 1590 redovisas utspisning vid sju tingsställen i Västersysslet, utöver de fem häraderna (Fryksdals, Gillbergs, Jösse, Nordmarks och Älvdals härader) även Brunskogs och Silleruds socknar (VH 1590:5, räk.). Äldre, motsvarande räkenskaper för tingsgärden saknas. Däremot framgår av fogderäkenskaperna att Brunskog och Sillerud åtminstone redan i mitten av 1560-talet bildade egna länsmansdistrikt (Westlund 2008, s. 27 med not 239), något som sannolikt speglar även indelningen i tingslag. I de äldsta bevarade domböckerna upptas de båda socknarna likaså som egna tingslag (Db 1600, fol. 19 v.–20 v., 24 v.– 26 r.; Db 1602, pag. 39 f.; Db 1603, pag. 9 f.; Db 1604, pag. 9–11, 21 f.; Db 1605, pag. 15

I början av 1600-talet, men antagligen redan tidigare,22 förefaller också Gillbergs härad ha varit delat i två tingslag. I domböckerna för åren 1600, 1602–05 och 1608 redovisas två ting per år i häradet, vilka oftast hölls med mindre än fjortons dagars mellanrum, det ena i södra delen av häradet, det andra i norra delen.23 En mycket stor del av målen på tingen i Gillberga socken berörde Gillberga, Långseruds och Svanskogs socknar, och en mycket stor del av målen på tingen i Stavnäs socken dåvarande Glava, Stavnäs och Värmskogs socknar. Uppräkningen av nämndemännen i protokollet för tinget i södra delen av häradet 1608 pekar i samma riktning: nämndemännen bodde i Gillberga, Långseruds och Svanskogs socknar. Vidare upptogs åtminstone på tingen 1603, 1605 och 1608 i norra delen av Gillbergs härad mål rörande Brunskogs socken, medan det på tinget i häradets södra del samma år förekom mål rörande Silleruds socken, som i likhet med Brunskog då tydligen hade upphört som eget tingslag. Glava, Stavnäs och Värmskog bildade jämte Brunskog Stavnäs pastorat, och ännu 1618 utgjorde detta område också ett tingslag.24 Tingen med hela den värmländska lagsagan, de s.k. landstingen, hölls i Tingvalla. Ting vid tiden för Persmässan eller Petrus och Paulus dag (29 juni) kan beläggas redan under 1300-talet.25 Återkommande tingsterminer under medeltiden var också Pålsmässan (25 januari), tiden för midfastan (i februari eller mars) och Brittmässan (7 oktober).26 Dessa tid29, 36–39). På tingen i Brunskog 1600, 1602 och 1604 upptogs utöver mål rörande dåvarande Brunskogs socken även ärenden med anknytning till Gunnarskogs socken, men där förekom även mål rörande andra socknar. Se vidare nedan. 21 Westlund 2008, s. 27 not 242. 22 Jfr Nilssons kommentar i DVM, s. 133. 23 Db 1600, fol. 18 v.–19 v., 28 r.–29 r.; Db 1602, pag. 40–43, 52–55; Db 1603, pag. 6–8, 16–18; Db 1604, pag. 5–8, 17–21; Db 1605, pag. 26–28, 36–39; Db 1608V, 11/3, 18/3. 24 Den äldsta bevarade »originaldomboken« för Gillbergs härad är betitlad »Domboken Aff Staffuenes gäldh Den 18 Decembris åhr 1618« och innehåller (med något undantag) mål från detta pastorat (Gillbergs häradsrätt AIa:1, pag. III–V, VA). Benämningen Stavnäs tingslag förekommer i bl.a. sl 1609 (VH 1608:3, räk.). I sl 1603 används däremot namnet Fjöle tingslag (»Fiölla tingzslagh«) (VH 1603:10, jb) efter hemmanet Fjöle i Stavnäs socken, där årets ting hölls (se Db 1603, pag. 16). 25 Åtskilliga handlingar upprättade i Tingvalla denna eller en näraliggande dag är bevarade från 1300- och 1400-talen (DVM, s. 53, 58 f., 65, 66 f., 79, 85, 93, 103, 105, 106, 113, 127 f., 129, 144 f., 148; SDHK 7795, 9733, 13130, 13542, 14830, 17675, 20305, 22386, 23013, 23016, 24342, 24344, 27266, 27433, 29608, 30743). Jfr DVM, s. 41 f., 114 (SDHK 5639, 24564, 24565). 26 Ting 25/1 är känt från ett brev som härrör från omkring år 1400, möjligen 1404 (DVM, s. 83), senare t.ex. genom ett brev från 1441 (ibid., s. 109; SDHK 23732). Att landsting hölls vid fastan framgår klart av belägg från senare tid (se nedan not 28), men redan från 1300- och 1400-talen ﬁnns brev som utfärdats i Tingvalla vid denna tid på året (ibid., s. 45 f., 26/2 1353; ibid., s. 52, 10/3 1360; ibid., s. 108, 28/2 1440; ibid., s. 122 f., 25/3 1454; SDHK 6531, 7735, 23463, 26489), uppenbarligen i samband med ting, och i KrLL upptas måndagen efter midfastosöndagen som tidpunkten för vad som där benämns räfst eller landsting i Tingvalla (MELL, s. 175 f. not 19; KrLL R 9). Tiden omkring S:ta Birgittas dag ﬁnns belagd som tingstermin 1417 (7/10) och 1468 (6/10) (DVM, s. 91, 137 f.; SDHK 19003, 28880). Att sammankomster förekom i Tingvalla vid denna tid på året framgår också av brev från 1477 (6/10) och 1499 (6/10)

punkter ligger mycket nära de tider för landsting som anges i Magnus Erikssons landslag.27 Åtminstone under senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet förefaller landsting ha förrättats vid midfastan (fastetinget > fastingen), Persmässan och Brittmässan, men inte vid Pålsmässan.28 Vid samtliga dessa tre tider på året hölls också marknader i Tingvalla, bekräftade i privilegierna för Karlstad 1584.29 (DVM, s. 146, 162 f.; SDHK 30316 [= 6/10 1477]) i vilka lagmannen åberopas som sigillvittne. — Enligt Halvar Nilsson (t.ex. 1970, s. 13; kommentar i DVM, s. 109) förrättades (ordinarie) landsting endast vid Pålsmässan och Persmässan. Uppfattningen motsägs såväl av hans egen aktsamling (DVM) som av senare källor (se nedan). Tinget vid vilket det ovannämnda brevet 26/2 1353 utfärdades betecknas av Nilsson som ett »häradsting« (kommentar ibid., s. 46), trots att två av de tre fastarna, vilkas hemvist anges, kom från Gillbergs och Jösse härader och inte från det härad till vilket Tingvalla hörde, en omständighet som tyder på att det i stället rör sig om ett ting med hela lagsagan, d.v.s. ett landsting. Tingen vid vilka breven 7/10 1417 och 6/10 1468 utfärdades benämner Nilsson »extra landsting« (kommentarer ibid., s. 91, 137 f.), men utan att reflektera över varför de båda »extratingen« förlades till samma tidpunkt på året, Brittmässan. I stället ger breven upphov till fruktlösa spekulationer om vilka mycket viktiga eller märkliga ärenden eller händelser som kan ha motiverat dessa »extrating«. 27 MELL, s. 162 (R 8). 28 Midfastan: dombrev 10/3 1551 i SDR 26; HKR 11, 1588, fol. LXXXII r.–v., till Bengt Gabrielsson 30/1 1588; ting i Karlstad 22/2 1589 omtalat i dombrev från 1592 (?) i avskrift i Brocmans Diplomatarium, 4, Acquisitiones novissimæ nr 77, RA (se nedan not 142) (jfr Väse häradsrätt AIa:1a, 26/8 1629, pag. 19, VA); Db 1600, fol. 12 r.–v., landsting i Karlstad 19/2 1600; Persmässan: Nygren 1941, s. 100 f. (1548); KMD AII:12, till fru Karin på Hacksta 2/4 1577; dombrev 1/7 1594 i Drakenbergska samlingen, ÖSA; se även Bidrag till Skandinaviens historia, 5, s. 638 f., Olof Västgöte till Nils Olofsson 29/6 1520; Brittmässan: Nya Lödöse tänkeböcker, s. 399 (ting 1/8 1597); Db 1600, fol. 16 r.–17 v., landsting i Karlstad 9/10 1600. I mantals- och förtäringsregistren för Karlberg 1586–91 och år 1600 (räkenskaperna för åren 1592–99 saknas) förekommer nästan årligen i februari eller mars, vid månadsskiftet juni/juli och i början av oktober en viss anhopning på Karlberg av befattningshavare i landskapet (ståthållaren, fogdar, skrivare, knekthövitsmannen m.fl.) och lokala frälsemän i sällskap med underlagmannen Jakob Persson (och i februari 1586 och februari 1588 även med lagmannen Bengt Gabrielsson). Bland gästerna på Karlberg märks vid dessa tillfällen ibland också någon av hertig Karls centralt placerade tjänstemän, någon borgare från Nya Lödöse och Brätte m.fl. (VH 1586:19, mfr, v. 20, 22, 23, 41 (?); VH 1587:8, mfr, v. 1–2, 23, 52 (?); VH 1588:8, mfr, v. 21–23, 40; VH 1589:14, mfr, v. 21–22, 40; VH 1590:18, mfr, v. 1, 26, 41; VH 1591:3, mfr (v. 46 = Mikaelis 1591), v. 15, 32, 46; VH 1600:10, mfr, v. 19, 39). Säkerligen anknöt dessa sammandragningar till landstingen (med tillhörande marknader). Likartade uppbåd har Hofsten noterat vid tingen i rådhuset i Karlstad i mars 1599, i oktober 1600 och i mars 1601 efter de nu förkomna tänkeböckerna (Hofsten 1917, s. 88). Rådhusrättens ting förrättades uppenbarligen i anslutning till landstingen: 9/10 1600 hölls dels landsting (Db 1600, fol. 16 r.–17 v.), dels ting i rådhuset (sl 1600 i VH 1602:8, räk.; Hofsten 1917, s. 88); jfr även uppgiften i protokollen från landstingen 19/2 och 9/10 1600 att ärendena som angick borgerskapet antecknades i »Stadzsens Bock« (Db 1600, fol. 12 v., 17 v.). Vid samma tider förekom landsting (ibland benämnda extraordinarie ting) i Karlstad också senare under 1600-talet (se nedan i not 31 anförda källor), men att döma av det bevarade materialet vanligtvis inte vid samtliga tre tidpunkter varje år. 29 Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, 3, s. 494 f. Några år tidigare, 1578, hade hertig Karl infört s.k. bodlegapenningar av de köpmän eller deras svenner som bevistade marknaderna i Tingvalla vid fastan, Persmässan och Brittmässan (VH 1578:4, jb). Det äldsta omnämnandet av marknad i samband med lagsagans ting i Tingvalla vid Persmässan härrör från 1360 (DVM, s. 53; SDHK 7795), men företeelsen är utan tvivel äldre än så. Möjligen kan till Persmässomarknaden knytas ett av de mirakler som inrapporterades till den påvliga kurian i samband med kanonisationsprocessen för den heliga Katarina: vid midsommartiden 1471 hamnade en köpman från Skänninge med sin häst och sin och sina följeslagares »stora penningförtjänst« i Klarälven då den flotte som han begagnade sig av för att komma över älven sjönk (Den heliga Katarinas av Vadstena liv och underverk, s. 122 med not 15). I miraklet uppges att köpmännen, som alltså klarade livhanken, varit på handelsresa i Västergötland, men den tycks

Landsting av detta slag förekom i Värmland fram till dess att häradshövdingeämbetet trädde i funktion här 1669. Den lagmansrätt som tillkom i samband med denna omorganisering av det värmländska rättsväsendet fungerade i enlighet med lagen (1614 års rättegångsordinantia) som en överrätt och appellationsdomstol i förhållande till de samtidigt inrättade häradsrätterna vad gällde tvistemålen (men inte brottmålen). Den ställningen hade inte landstingen med hela lagsagan.30 Av protokollen från de landsting eller extraordinarie ting som hölls i Karlstad tidigare under 1600-talet framgår att där upptogs mål som inte tidigare hade behandlats, däribland åtskilliga grövre brottmål, men också mål som hade varit uppe vid de lokala tingen men där lämnats oavgjorda.31 Att det senare var en funktion för landstinget bekräftas av en skrivelse från 1638 i vilken underlagmannen Jakob Lithman förklarar att han inte har haft tillfälle att förrätta landstinget vid Persmässotiden, men att han inte heller kände till några saker som inte hade kunnat »slĳtas« på de lokala tingen (»häredtztingen«).32

Den kungliga rättskipningen En kunglig rättskipning, överordnad den som utgick från landskapsmenigheterna, är känd i Sverige sedan tidig medeltid. Den uppträder i den äldre landslagen dels under namnet konungsräfst, dels (i enlighet – i anseende till platsen för tillbudet – ha innefattat även ett besök i Värmland. — I skatteboken från 1503 omnämns »fastetingx« som tidpunkten för uppbörden i Tingvalla av Värmlandsbergs järnskatt (Sb 1503, s. 101). Samma källa liksom fogderäkenskaperna från 1530-talet ger också ett annat exempel på sambandet mellan uppbörds-, marknads- och tingsterminer, nämligen uppbörden av Älvdals härads huvudskatt, skattepenningarna, vid Persmässan (Westlund 2008, s. 42). 30 Edling (1929, s. 6) framhåller att lagmanstinget och landstinget inte hade olika befogenheter enligt MELL utan skillnaden var endast »territoriell«. 31 Någon volym som kan betecknas som »originaldombok« med enbart landstingsprotokoll ﬁnns inte och har kanske aldrig funnits. Däremot innehåller domboken för Karlstads tingslag ﬂera protokoll från landsting och »extraordinarie ting« av landstingskaraktär under åren 1657–62 (Karlstads häradsrätt AIa:1, VA). Därtill ingår i domboken för Kils härad protokollet från ett landsting som 1634 hölls i Borserud i Nyeds socken (Kils häradsrätt AIa:1, pag. 33–36, VA). Huvudkällan rörande landstingen under 1600-talet är emellertid de renoverade domböckerna, som innehåller protokoll från landsting och likartade ting i Karlstad under perioden 1600–68 men med betydande luckor; först fr.o.m. 1650-talets mitt föreligger en mer sammanhängande protokollssvit (se Db 1600; GHA EVIIAAAL:1–5, 7–12, VaLA). — Jfr Edling 1929, s. 49 f. Där konstateras, under hänvisning till uppländska domböcker från slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, att »landsting och lagmansting betraktades som koordinerade så tillvida som uppskov ägde rum från lagmansting till landsting och vice versa«. 32 Örebro länsstyrelse, landskansliet DIf:1, Jakob Lithman till Gustav Leĳonhufvud 2/7 1638, ULA. Se även ingressen till protokollet för landstinget 21/3 1634 (GHA EVIIIAAAL:2, 1634, fol. 44 r., VaLA).

med en stadga från 1345) under namnet rättarting (rättareting),33 benämningar som förefaller ha varit synonyma och åsyftat ett urtima ting. I en stadga från 1413 har räfstetingen däremot karaktären av lagtima ting, så också i den yngre landslagen enligt vilken räfst eller landsting skulle förrättas åtminstone en gång om året i varje lagsaga, i Värmland i Tingvalla måndagen efter midfastosöndagen. Domsrätten vid dessa räfster eller landsting skulle (i kungens frånvaro) utövas av biskopen med två medlemmar av domkapitlet, lagmannen och två riksråd eller andra frälsemän jämte en nämnd om tolv man.34 Enligt den yngre landslagen bedrevs den kungliga rättskipningen även vid rättarting, som i motsats till räfsterna eller landstingen var urtima ting.35 Rättartinget skulle ledas av häradshövdingen, som till sitt bistånd utsåg en tolvmannanämnd, till hälften bestående av frälsemän i häradet, till andra hälften av bönder och landbor.36 Det är obekant i vilken utsträckning dessa bestämmelser efterlevdes.37 Åtminstone var de s.k. konungsräfster eller räfsteting som hölls under Gustav Vasas regim till gagnet snarast rättarting,38 d.v.s. urtima ting. Dessa ting hölls vanligen på kungens vägnar, men i början av sin regeringsperiod deltog han även själv; vintern och våren 1526 förrättades räfsteting under Gustav Vasas ledning på ﬂera platser i Småland, Västergötland och Närke under vad som kan betecknas som hans eriksgata. Den kungliga domsrätten utövades alltsedan medeltiden också vid kungens hov (även under dess resor ute i landet), vid herremöten och vid rådssammanträden, av rådet ensamt39 eller som under bl.a. de första decennierna av Gustav Vasas regering inte sällan under medverkan av regenten personligen.40 Under det kungliga kansliets kortvariga s.k. tyska period i slutet av 1530- och början av 1540-talet tjänstgjorde det s.k. regementsrådet under ledning av kanslern Konrad von Pyhy som ett organ för bl.a. den högsta rättskipningen, och hade i Västergötland med Dalsland en lokal avläggare, som var i verksamhet fr.o.m. 1540 och ännu 1545.41 Den kungliga rättskipningen bedrevs sedan gammalt också vid borgrätter, där disciplinära och i viss mån även straffrättsliga mål mot kungens tjänstemän och tjänstefolk avgjordes efter s.k. gårdsrätter och hovordningar samt fr.o.m. 1530-talet vad gällde krigsfolket (i tjänst) efter sär33

MELL, s. 171 (R 39). MELL, s. 175 f. not 19 (KrLL R 9, 10). MELL, s. 186 f. not 121 (KrLL R 40). 36 MELL, s. 169 med not 92 (KrLL 41 pr). 34

Modéer 1974, sp. 345. Kreüger 1865, s. 561 ff. Karlsson 1957, s. 117 f.; Modéer 1974, sp. 344. 40 Edling 1933, s. 7, 9. Motsatta förhållandet under kungens senare regeringsperiod (ibid., s. 20, 35). 41 Om tidpunkten för det västgötska regementsrådets avveckling, se Almquist 1969, s. 136 f. 38

skilda krigsartiklar. Därtill kom kungens personliga rättskipning; den utövades inte endast genom den under 1500-talet alltmer framträdande benådningsrätten i grova brottmål (se nedan) utan, i mer eller mindre informella former, även i andra mål. Kungens personliga befattning med rättskipningen kunde hävdas med stöd av landslagens stadgande om hans rätt att i alla saker utleta sanningen samt att »upphäva alla falska domar och alla orätta domar« – »aterbryta alla skrok soknar oc alla off sokner«.42 Samma lagrum eller stadgande låg senare till grund för möjligheten till s.k. revision av en hovrättsdom i civilmål.43 I de öppna brev som utfärdades från Gustav Vasas kansli till invånarna i de landsändar där räfstetingen skulle hållas framhölls ofta räfsternas ställning som en instans överordnad härads- och lagmanstingen och som ett forum för mål som inte hade kunnat avgöras där.44 Vid räfsterna hade undersåtarna också möjlighet att framföra eventuella besvär över fogdar och andra myndighetspersoner.45 Men i lika mån var räfstetingen ett organ för kungamakten. Räfsten i Dalarna vintern 1528 var i själva verket föranledd av Daljunkerns aktiviteter, räfsten i Småland 1537 av smålänningarnas skattetredska och allmänna ovilja att efterkomma kungliga påbud,46 medan räfsten i Västergötland 1558 hade sin grund i bl.a. de upplopp som förekommit där något år tidigare i samband med utskrivningen av knektar.47 Räfsten 1545, som enligt utfärdade mandat skulle hållas i stora delar av Sverige, hade utöver de återkommande uppgifterna också till syfte att kungöra de viktiga beslut som fattats vid riksdagen i Västerås föregående år, att förmana menigheterna att utgöra tionden riktigt och att inhämta deras samtycke till en penninghjälp.48 På likartat sätt sammanföll räfsterna som hertig Erik (den blivande Erik XIV) föranstaltade om under Gustav Vasas vistelse i Finland 1556 med förhandlingar om en kostgärd till krigsfolket under det pågående kriget mot Ryssland.49 Vid ett rådslag hösten 1549 föreslogs att konungsräfster skulle hållas under den kommande vintern för att föra ut regimens uppfattning om bl.a. upptagandet av nya hemman samt om röjning och dikning av 42

Petrén 1964, s. 7 ff. Se vidare MELL, s. 171 (R 38; KrLL R 41:1) med not 119 (citatet efter Konung

Christoffers Landslag, s. 263). 43

Petrén 1964, s. 22. GR 3, s. 8 f., till invånarna i Småland och Västergötland 12/1 1526; GR 11, s. 225 f., till invånarna i Småland 14/1 1537; GR 20, s. 15 f., till menige man vid marknaden i Enköping 9/1 1549; SRA 1:1:1, s. 438 ff. 45 GR 5, s. 39–41, till invånarna i Dalarna 14/2 1528; GR 28, s. 61–63, fullmakt för Svante Sture m.ﬂ. 25/2 1558; SRA 1:1:1, s. 587 f. 46 Larsson 1975, s. 237–242. 47 Almquist 1969, s. 139. 48 SRA 1:1:1, s. 429 ff., 438 ff. 49 GR 26, s. 697, 713, 721, 722. 44

åker- och ängsmark,50 praktiska råd som inte bara skulle öka den enskilde brukarens framtida välmåga utan på sikt också kronans intäkter, och som några år tidigare hade spridits via en broschyr från det kungliga trycket.51 Räfsten 1545 var avsedd att omfatta också Värmland. Den skulle här och i Västergötland och Dalsland förrättas av bl.a. ståthållaren Gustav Olofsson (Stenbock),52 men inga handlingar har bevarats som visar att någon räfst genomfördes här vid denna tid. Däremot vittnar en bevarad dombok om att konungsräfst hölls i Värmland i juni 1550. Under deltagande av de båda riksråden Svante Sture och Abraham Eriksson (Leĳonhufvud) förrättades då ting i Millesvik på Värmlandsnäs, i Häggevik i Ed och i Tingvalla.53 Sett till tidpunkten för räfsten kan den ha tillkommit som ett resultat av det nämnda rådslaget hösten 1549 vid vilket bl.a. Värmland utpekades,54 men utan tvivel var den också motiverad av de anklagelser som landskapets fogde Erik Rolfsson och den lokalt framträdande Per Larsson (Ramstadssläkten) på Bro riktade mot varandra och mot varandras tjänare vid dessa ting och som helt dominerade räfsten. Räfsten 1556 skulle liksom den som beslutats 1545 hållas i Västergötland, Värmland och Dalsland av bl.a. Gustav Olofsson (Stenbock),55 men det är obekant om den verkligen kom till stånd här. Också 1558 utfärdades fullmakt rörande konungsräfst i dessa tre landskap. Räfsten hade som framgått sin bakgrund i missförhållanden i Västergötland och att den förrättades där framgår av bevarade konceptprotokoll. Någon sådan källa föreligger inte för de två andra landskapen, men att räfsten utsträcktes åtminstone till Värmland är känt av några bevarade dombrev. I det ena av dem intygas att menige man på fogden Olof Stakes förfrågan hade försäkrat honom att han förskaffat dem lag och rätt och att räfsteherrarna som följt honom hade »skicked seegh i blanth them som godha karlar«.56 50

SRA 1:1:1, s. 587 f. GR 18, s. 30–59, brev till rikets inbyggare 4/4 1546. Även samtida tryck. 52 SRA 1:1:1, s. 431. Om Gustav Olofssons befattning med Värmland under sitt ståthållarskap i Väster-

götland, se Westlund 2008, s. 32. 53 Vd 1550. I domboken förekommer endast beteckningen »tingh«. Edling 1929, s. 27 har använt termen »utvidgat landsting« enligt den äldre landslagen för att beskriva dessa ting, medan Eklund 1956, s. 36 f. betecknar dem som lagmansting (Eklund uppger att tingen vid ett tillfälle omnämns som »härritz tingh« i domboken, men därmed åsyftas inte ett pågående ting utan ett kommande, ordinarie ting, se Vd 1550, s. 49). Sleman 1961, s. 37 har – tydligen utan närmare prövning – fört protokollen från dessa ting till häradstingsprotokollen. Nilsson 1970, s. 27 not 1 liksom Olausson 1999, s. 153, 344 däremot benämner tingen korrekt för räfsteting, dock utan motivering. Redan av det förnäma uppbådet är det emellertid tydligt att det rörde sig om räfsteting (i enlighet med termens användning under 1500-talet), vilket också är den beteckning som används i en samtida fogderäkenskap, se Westlund 2008, s. 122 med not 55. 54 SRA 1:1:1, s. 587 f. 55 GR 26, s. 697, 25/1 1556. 56 Dombrev utfärdat i Ölme härad 16/6 1558 tryckt i Handlingar rörande Skandinaviens historia, 21, s. 8 f. Ett annat dombrev från räfsten, utfärdat 14/6 1558, refereras i Visnums häradsrätt AIa:2, 12–13/11