9789198133011

Vargavinter utspelar sig i en nationalpark i norra USA, på en ö i Lake Superior, nära den kanadensiska gränsen.

Rangern Anna Pigeon deltar i ett vintrigt forskningsprojekt som studerar samspelet mellan varg och älg i nationalparken.

När forskarna kartlägger vargflockarnas rörelser hittar de spår efter en enorm varg, ett genetiskt monster. Forskar​gruppen är de enda människorna på ön, en ö som blir isolerad av dåligt väder.

Isoleringen, det hårda vädret och motsättningarna inom gruppen gör att allas nerver är på helspänn. Och när en av forskarna plötsligt försvinner …

Vargavinter är en frostig sidvändare.

”... att Pigeon-serien utan egentligt undantag hör till det mest läsvärda i genren.”

Bo Lundin i Sydsvenska Dagbladet

www.hoodooforlag.se Översättning: Marie Olsson Grafisk form: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton

ISBN 978-91-981330-1-1

nevada barr

Nevada Barr är mest känd för sin serie spänningsromaner om den tuffa rangern Anna Pigeon. Handlingen i böckerna är förlagd till olika nationalparker i USA, och de kombinerar på ett unikt sätt natur och spänning.

Nevada Barr är uppvuxen vid en liten flygplats i bergskedjan Sierra Nevada. Hon har en bakgrund inom teatern men började så småningom att arbeta som ranger under sommarsäsongen, vilket har inspirerat henne till böckerna om Anna Pigeon.

Numera skriver hon på heltid i sitt hem i New Orleans där hon bor med sin man, fyra katter och två hundar.

Hennes böcker har blivit storsäljare i USA. På svenska finns sedan tidigare Stum rädsla.

vargavinter

Vargavinter av Nevada Barr är en iskall spänningsroman.

”Snöstormarna, den farliga isen och människojakten genom den frusna skogen beskrivs med skarp, osminkad skönhet. Och vargarna … är magnifika.”

The New York Times Book Review ”Barr använder skickligt arketypiska föreställningar om vargen för att öka spänningen, men till slut är det ändå den betydligt ondskefullare människan som är verkligt skräckinjagande.”

The Washington Post Book World ”Det är en ständig njutning att läsa Barrs beskrivande prosa.”

San Francisco Chronicle

En spänningsroman med Anna Pigeon

varga vinter nevada barr

Hoodoo förlag ger ut böcker som förenar natur och spänning.

Hoodoo kallas i USA en viss typ av ­märkliga pelarlika stenformationer som skapats av erosionen. www.hoodooforlag.se

nevada barr

vargavinter

Översättning Marie Olsson Hoodoo fÜrlag

Tidigare i serien Stum rädsla

Hoodoo förlag AB www.hoodooforlag.se Amerikanska originalets titel: Winter Study Copyright © Nevada Barr 2008 Utdrag från Pumaspår (Track of the Cat), copyright © Nevada Barr 1993 Översättning: Marie Olsson Grafisk formgivning: Lena Kehr Kartillustration: Rebecca Landmér Författarfoto: Donald Paxton Tryckt 2014 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-981330-1-1

Till mr Paxton, som har vigt sitt liv 책t att r채dda m채nniskor.

Den senaste var jag.

författarens tack Vinterstudien finns på riktigt och har pågått i över femtio år.

Forskningen är ovärderlig på grund av detaljrikedomen i den mängd data som samlas in vinter efter vinter. Men också för att endast en studie som pågår under en så pass lång tidsperiod har möjlighet att urskilja mönster och var-iationer i naturen som sträcker sig över längre tider. Det finns lite utrymme och mycket arbete att utföra under de här veckorna på det isbundna Isle Royale. Jag skulle inte ha kunnat skriva den här boken om inte nationalparksföreståndare Green hade visat sådan gästfrihet och varit så tålmodig. Stort tack för det, Phyllis.

Och tack till Forest Service-piloterna i Ely i Minnesota som tog sig tid att berätta sina historier för mig och som förde mig, tillsammans med maten, till ön i januari.

Ett alldeles särskilt tack till Vinterstudie-teamet: Rolf Peterson, John Vuceti, Beth Kolb och Donnie Glaser. De är själen och hjärtat i den här boken. De var hyggliga nog att inte kasta ut mig i snön när jag gnällde över kylan, och de svarade på otaliga mejl med frågor om allt från hur en varg luktar till hur stor en riktigt fet fästing kan bli och vilka djur som äter vad.

Om inte Rolf hade tagit sig tid att läsa igenom manuset, skulle forskare överallt sedan ha höjt sina lärda ögonbryn inför de fel jag hade gjort. Dessa fyra är bärare av de kunskaper och den anda som står för det goda i den här boken.

ett Beaver-flygplanet var fläckfritt. Anna hade aldrig sett ett lika rent flygplan. Den årliga genomgången var nyss avklarad och nu formligen blänkte planet där det stod i den uppvärmda hangaren i Ely i Minnesota. Det enda som vittnade om den gamla krigsveteranens hårda liv var det slitna golvet i kabinen.

Piloten höll som bäst på att lasta Beavern med proviant och personal för veckans tur ut till Isle Royale i Lake Superior.

Tillverkningen av den här flygplanstypen upphörde 1962 och detta exemplar var äldre än Anna.

Men det har tagit bättre hand om sig, tänkte hon lite självironiskt. Hon var utrustad i sprillans nya vinterkläder: filtfodrade Sorel-kängor, isolerande strumpor, skidbyxor och parkas. Hon fylldes av en både ovan och ovälkommen känsla när hon såg en kvinna hälften så gammal som hon smidigt röra sig runt planet på ben som var lika långa och starka som en årsgammal älgkalvs, med lättvikts-mukluks på fötterna och med en betänkligt tunn vinterjacka.

Anna kände sig plötsligt svag, osäker och utanför sitt rätta element. Isle Royale i Michigan hade visserligen varit en av 15

hennes första tjänstgöringsplatser, men det var åratal sedan.

Och sommartid. En utflykt dit i januari, i närmast arktisk temperatur, när ön var stängd för världen utanför var inte direkt en vintersemester som hon hade drömt om. Alltför många år på Natchez Trace i Mississippi, där en Levi´s-jacka och knästrumpor var allt som behövdes som vintergarderob, hade gjort henne frusen av sig. Hennes nuvarande tjänst som distriktsranger i Rocky Mountain nationalpark kunde kanske återge henne en begränsad tålighet för kyla efter några vintrar, men det här var hennes första vinter där.

Olustig till mods flyttade Anna vikten från fot till fot, rörde på tårna inuti de stora stövlarna och kände sig isolerad och avskärmad av alla lager av dun och fleece. Ny utrustning: hon litade inte på den. Och dessutom gillade hon inte tillställningar där hon var tvungen att klä upp sig. Inbjudan att delta i varg– älg-studien på Isle Royale hade kommit från föreståndaren för Rocky Mountain nationalpark. Den var avfattad på ett sätt som väl ingen kvinna kunde motstå: ”Vad skulle du gilla att ta dig fram på snöskor i svår terräng för att samla in blodstinna fästingar och älgpiss?”

Som den sanna romantiker Anna var hade hon svarat att hon tyckte det lät toppen. Rocky Mountain nationalpark skulle snart bli tvungen att hantera frågan om bytesdjur–rovdjur. Inte för att Colorados lagstiftare plötsligt hade kommit till insikt, utan för att den magnifika och mycket baktalade vargen återhämtade sig snabbt. Den återvände nu till områden där den hade varit utrotad i hundra år eller mer.

Anna råkade veta att några av de vargar som man antog snart skulle finna sin väg till Rocky Mountain redan fanns i nationalparken, men hon tänkte absolut inte dela med sig av den vetskapen. Åtminstone inte förrän valparna var gamla nog att klara sig på egen hand. Hantering av varg och älg skulle snart stå högst upp på Rockys lista över viltvårdande insatser, 16

och det fanns inget bättre ställe att studera det ämnet på än Isle Royale. ”Vi är klara”, meddelade piloten. Anna klättrade upp till cockpiten på de båda minimala fotstegen på Beaverns landställsben, ingen dålig bedrift i de klumpiga stövlarna som kändes stora som snöskor. ”Behöver du hjälp med säkerhetsbältet?” Piloten var stel och korrekt, hans US Forest Service-uniform var så välpressad att Anna, som var van vid de skrynkliga svettfläckiga uniformer hon brukade se i fält, vid första anblicken hade trott att han bar militäruniform. ”Nej”, sa hon kort. Hon hade flugit på räddningsuppdrag, till skogsbränder och på djurinventeringar fler gånger än hon kunde räkna ens innan piloten hade gått ut gymnasiet.

Irriterad på sig själv för att hon blev irriterad, fumlade hon med sin säkerhetssele. Hon kände sig som ett lika otympligt bylte som en skolpojke som står och väntar på skolbussen i värsta vinterkylan i Iowa.

Högmod går före …, tänkte hon när hennes vantklädda händer utan framgång försökte greppa om remmarna och hennes stiliga nya balaklava var i vägen när hon försökte dra av vantarna med hjälp av tänderna. Till slut fick piloten i alla fall hjälpa henne att trä axelremmarna genom midjebältet och knäppa ihop hela härligheten medan hon satt där tålmodigt väntande. Hon tackade honom artigt.

Robin Adair, den långbenta forskningsassistenten, tog sig lätt upp i planet och satte sig i ett av baksätena. Hon spände fast sig som om hon aldrig hade gjort annat, och så snart hon var klar knuffades planet ut ur hangaren.

Sjöflygplanstrafiken som bedrevs av Forest Service höll till vid stranden av Shagawa Lake, i utkanten av den lilla staden Ely. Sommartid utgjordes startbanan av öppet vatten. Nu var det en bana av hårt packad snö i riktning nordnordost, mellan 17

färgglatt målade isfiskebodar som såg ut att vara utslängda huller om buller på isen.

Medan Beavern lyfte, steg och girade österut mot Michigan, koncentrerade Anna sig på skönheten hos de nordliga skogarna för bli kvitt de gnälliga tankarna. Dagen var smärtsamt ljus och klar, på det sätt som den bara kan vara i norr, där kylan tar bort varje fuktpartikel ur luften. Ljuset från den låga vintersolen mejslade ut tallarnas långa skuggor på de snötäckta sjöarna så att de blev skarpa och svarta som en taggig rad huggtänder på en barnteckning. Till och med uppifrån sjuhundra meter lyste alla spår i snön blåaktiga där de löpte över de bländvita vidderna.

Det knastrade statiskt i Annas headset och sedan kom pilotens röst: ”Har du varit på Isle Royale tidigare?” ”En gång.” Anna hade ett ärr som minne, en femton centimeter lång valk med blank hud som sträckte sig över magen. Ärret värkte fortfarande ibland. När det var kallt. ”Jobbade du där?” Höjden gjorde mannen riktigt pratsam.

Anna föredrog honom i hans stelare tappning men slet sig från utsikten över de svarta tallarna och de vita sjöarna för att prata. ”Ja, för kanske femton år sedan. Jag var ranger i Windigo.

Båtpatrullering.” ”Häftigt!” sa piloten. Innan Anna kunde sola sig i hans beundran, avslutade han sin tanke: ”Då gick jag i sjunde klass.”

Där fick hon för att försöka imponera på en infödd. ”Flög du ut folket från Homeland Security?” frågade hon för att byta ämne.

Washington hade skickat Homeland Security-folket med uppdraget att utvärdera Vinterstudien. Under femtio år hade Isle Royale varit ett labb för Michigan Technological University – Michigan Tech – i samarbete med nationalparksförvaltningen, NPS. Nationalparken bidrog med pengar och fysiskt stöd. I gengäld ökade vargforskarna Isle Royales tjuskraft.

18

Besökarna följde varje förändring av vargflockarnas storlek lika hängivet som såpoperafantaster. En ansenlig andel av världens kunskap om vargar härrörde från den här studien.

Det fanns två krav för att kunna driva varg–älg-studien på Isle Royale vidare: femtiotusen dollar om året – småpotatis när det gällde forskningsanslag – och att Isle Royale, förkortat ISRO, hölls stängd för turism under vinterhalvåret, den mest känsliga tiden för vargarna.

Homeland Security hade lagt fram en plan för att förstärka säkerheten i alla nationalparker som låg i gränstrakterna. De ville nu undersöka möjligheten att hålla parken öppen året runt för att bättre kunna skydda gränsen från terrorister.

Om det kunde påvisas att varg–älg-studien, som hade pågått kontinuerligt i mer än femtio år inte längre kunde ge någon ny information, att den hade samlat in alla relevanta data som fanns att få, då skulle Homeland Security se till att den lades ner. Ön skulle öppnas för längdskidåkare och vintertältare.

Turistanläggningen i Rock Harbor på öns östra del skulle rustas upp för året runt-användning och ett mindre hotell skulle byggas i utkanten av Windigo på öns västra ände.

Vargforskarna – Anna, säsongsanställd NPS-personal och Homeland Security i form av inhyrda experter från American University – skulle dela en barack i sex veckor. Anna var förvånad över att ingen påhittig ung dokusåpa-producent hade erbjudit stora summor för rätten att filma det.

Headsetet vaknade till liv igen, och ”sjundeklassaren” som flög planet sa: ”Det var en man och en kvinna från Homeland Security. Mannen var någon som Ridley Murray hade rekommenderat. De blev strandsatta i Ely i nästan en vecka på grund av dåligt väder. De hängde i hangaren hela dagarna och var förbannade för att vi inte kunde höja molntäcket. Molnen gick ända ner till marken.” ”Jag kan inte fatta att nationalparken kan behandla 19

Rolf på det sättet.” Det var Robin från baksätet, sprakandet i hennes röstaktiverade mick berodde mer på ilska än på statiska störningar. ”Rolf Peterson har gått i pension”, sa piloten. ”Studien är Rolf ”, sa Robin. Utifrån Robins häftiga reaktion gissade Anna att hon, liksom många andra unga friluftsmänniskor, var förälskad i den karismatiske vargforskaren.

Inget sexuellt utan en romantisk kärlek i den meningen att de ville växa upp till att likna honom, eller åtminstone till att få ett liv som hans. För en kvinna i Robins ålder – kanske tjugotvå eller tjugotre – kunde valet att gå i pension verka väldigt mycket som en desertering. Eller som döden. ”Ridley ville ha den här killen”, hävdade piloten envist. ”Ridley Murray var Rolfs forskarstudent.” Robins sprakande röst hördes igen. ”Det minst onda alternativet: Ridley ville inte ha någon.”

Micken var på ytterligare ett ögonblick som om en outtalad tanke höll den aktiverad, sedan dog den igen, ljudlöst men otvetydigt. Flyktigt undrade Anna vad som skilde den tysta öppna kommunikationslinjen från den tysta men totalt annorlunda isolering som följde. Kanske var det skillnaden mellan tystnad och dövhet.

Anna utnyttjade tystnaden till att se de frusna kilometrarna passera under dem medan hon tänkte på Paul. Det var inte bara Mississippi som gjorde att hon kände sig frusen. Paul Davidson var den värmande lågan i hennes liv. När hennes första make Zack hade dött, hade hon utan att ens vara medveten om det valt att stoppa undan sitt hjärta på en kylig och isolerad plats, i ett limbo där det fortsatte att slå. På samma sätt som hjärtat på en groda som är nerkyld i vinterleran och som tinar upp till nytt liv när våren kommer. Paul hade varit hennes vår.

Det fanns ingen värme som kunde jämföras med värmen i Pauls omfamning, ingen sömn som den sömn hon njöt med huvudet på hans axel. Han fick henne att känna sig trygg, och

innan hon träffade honom hade hon inte ens varit medveten om att hon kände på något annat sätt. Kärleken fick henne att på samma gång känna sig farligt och härligt bräcklig.

De hade varit gifta i fyra månader. De hade varit tillsammans tio av de dagarna.

Där Anna satt i Beaverns högersäte och såg hur landskapet rullade förbi under henne, längtade hon plötsligt så häftigt efter att få vara tillsammans med Paul att hon kände sig illamående. Att vara nationalparksranger var ett jobb och inte ett liv. Ensamheten var nu ett val och inte längre en nödvändighet.

Hon fick kämpa för att behärska sig och inte skrika åt piloten att vända och flyga tillbaka. Under en kort stund fick hon en obehaglig känsla av att hennes karriär kanske bara var en idiotisk uppgift, ett meningslöst arbete för låg lön, ett grymt skämt som hade lockat henne från äktenskapet. Att vara hos Paul var det enda som var viktigt.

Ett skrapande ljud i öronen lät henne veta att hjälp var på väg i form av lite distraktion. Robin pratade igen, den ilskna tonen var ett uppfriskande motgift mot Annas anfall av svaghet. ”Ridley rekommenderade killen från Homeland Security utifrån den lista som de skickade till nationalparken, men ingen som vet något hade varit med och sammanställt den.”

Ingen som vet något. Anna hade varit inblandad i tillräckligt många forskningsprojekt för att veta att det innebar att någon från NPS hade sammanställt den. Det rådde en underlig ömsesidigt hatkärlek mellan forskarna och nationalparkerna.

För många år sedan hade NPS avsagt sig uppgiften att bedriva forskning i nationalparkerna och öppnat dem för utomstående forskare. Forskarna hade en tendens att betrakta parkerna som sina privata laboratorier och betraktade som bäst NPS som en irriterande nödvändighet, och som sämst som okunniga typer som lade sig i sådant som de inte hade med att göra. Tendensen till trångsynthet var en yrkesfara vid forskning, forskarna levde

ofta för den sak som de studerade och allt som inte tjänade studien betraktades med förakt. Varg-älg-studien på Isle Royale hade gett forskarna årtionden för att muta in sina revir och göra sig hemmastadda. De flesta av dem återvände år efter år, sex veckor på vintern och sex veckor på sommaren. ”Order från Washington. Terrorister.” Robin fnös, och Anna förundrades över att en sådan utsökt skulpterad liten näsa kunde producera en så överlägsen fnysning. ”Kommer de från Mellanöstern och kryper över den kanadensiska gränsen mitt i vintern för att paddla ut till ön så kommer de att frysa häcken av sig.”

Washington hade gett sina order.

Efter 11 september hade Homeland Security öst pengar över NPS. Alla var överlyckliga. Det var som julafton, tills de märkte att pengarna var öronmärkta för den brottsbekämpande verksamheten. Den brottsbekämpande divisionen pumpades upp på klassiskt steroidmanér, medan informationsprogrammen fick hålla till godo med småsmulorna.

Nu lät Washington kungöra ett ”informationstema” för varje år, och kvällsprogrammen i nationalparkerna – från Everglades till Death Valley till Kenai Peninsula – var tvungna att fokusera på nedsmutsningen eller utrotningshotade arter eller bioterrorism – eller vad det nu var som Washington tyckte var viktigt för tillfället. Strunt samma om allmänheten inte var intresserad, eller om temat inte passade för alla nationalparker.

Ingenting är gratis. ”Sjön är isfri”, sa piloten.

Anna såg mot blänket som närmade sig och som hon hade tagit för is på Lake Superior. Öppet vatten. Under en kallare vinter än denna hade ett vargpar gått över isbryggan från Kanada och gjort ön till sitt hem. Att isen lade sig över hela sjön från Isle Royale till den kanadensiska kusten var sällsynt, det hade inte inträffat på över trettio år. Under flygplanets vingar 22

såg hon hur land övergick i vatten, och Isle Royale som dök upp vid horisonten växte sig allt större. Glädjen över att få syn på ön fick henne att glömma både Paul och kylan, och motsättningarna mellan vanliga dödliga.

Washington Harbor sträckte ut en välkomnande arm, och planet gick in för landning lågt och sakta. Den krusiga vattenytan mellan de smala mörka strandbankarna med barrskog reflekterade den djupblå himlen och den gula solen. Blått blev till vitt där isen hade lagt sig på grundare vatten, som vid Beaver Island som omgavs av en ring av is likt ett diamanthalsband. I höjd med trädtopparna och nära strandbanken, för att undvika det värsta av sidvinden, riktade piloten in planet mot den vita sträckan mellan den lilla hamnön och bryggorna i Windigo.

Veckans leverans av livsmedel och folk från världen utanför var uppenbarligen en stor händelse. En snöskoter stod parkerad på isen öster om bryggan. Runt den stod fyra figurer klädda i så många lager kläder att de mest liknade säckar med smutstvätt. När planet graciöst gick ner för landning på isen, vände en av säckarna ryggen till, drog ner de vadderade byxorna och visade ändalykten, en blek bak exponerad för vädrets makter. Anna skrattade. Piloten låtsades inte se det.

När propellern slutade rotera, kikade skäggiga ansikten inramade av pälskantade huvor nyfiket upp mot dem. Anna tänkte på cromagnonmänniskor som såg en metallfågel från gudarna för första gången. Piloten stängde av motorn, knäppte upp säkerhetsselen och gled ut från vänstersätet. Robin Adair verkade formligen sväva ut från baksätet och ner på isen, lätt som en snöflinga i en snöglob. Anna lyckade få upp säkerhetsselens spännen och manövrera ut de överdimensionerade stövlarna en fot i taget, stack ut den dunvadderade baken genom dörren och tog sig baklänges ner på isen. Nittio minuters stillasittande i kylan hade inte förbättrat hennes smidighet, och 23

hon dunsade ner på isen ungefär lika värdigt som en soppåse som slängs i en soptunna.

Vinden blåste elakt isvass mot kinden när hon vände sig mot välkomstkommittén av grottmänniskor. Hon möttes av en vägg av svällande parkasryggar.

Robins röst hördes genom den vinande tystnaden: ”Milda makter!” Viskningen var full av förvåning, som om hon inte kunde tro sina ögon. Anna rundade väggen av kroppar och gåsdun. I mörkret inne bland träden på den ojämna stranden rörde sig en stor mörk form på ett underligt sätt. ”En windigo”, andades Robin.

En av Algernon Blackwoods spökhistorier, baserad på en ojibwa-legend, som rangers gillade att berätta vid lägerelden för att skrämma och underhålla besökarna dök upp i Annas hjärna. En windigo var en omättlig och ohygglig kannibal som kalasade på människokött och på människors själar vid sjöstränderna i norr, där ingen kunde höra skriken från de sargade offren.

Anna var inte vidskepligt lagd, men den sommar som hon jobbade på ön hade historien skrämt upp henne så att hon hade haft svårt att sova i flera nätter efteråt. Robins bleka ansikte och ihåliga röst framkallade åter samma känsla.

Varelsen där inne bland träden var jättelik, större än en häst, och den rörde sig på ett plågsamt raglande sätt. Den verkade omväxlande krympa och växa på ett onaturligt sätt, och det tog Anna några spända ögonblick innan hon förstod att djuret inte gled in och ut ur någon övernaturlig dimension utan föll och kämpade sig upp igen. Den lämnade träden och snubblade ut på sjöns is där de kunde se den tydligare. Klövarna slog ljudligt mot de frostklädda stenarna i strandbrynet. ”Se upp”, sa en av de skäggiga männen. ”Älgar kan vara aggressiva.”

Anna skuggade ögonen mot det starka ljuset. Istället för 24

majestätiska horn hade denna älg en underlig röra av förvridna horn minst femton centimeter långa, med lösa bitar av sjuklig hud och bölder stora som hönsägg. Allt hängde från en benig koralliknande struktur som verkade växa utom kontroll som en cancer.

Djuret svängde med huvudet i vida låga bågar som om de deformerade hornen påverkade dess förstånd och rände spikar djupt in i hjärnan. Det stapplade i riktning mot dem och i det skarpa ljuset som reflekterades av isen verkade de groteska utväxterna rosaaktiga och levande. Femtio meter från dem sjönk älgen ihop. Den lyfte sitt väldiga huvud med mörka ångestfyllda ögon och försökte bröla, men allt som hördes var ett svagt bräkande som från ett nyfött lamm. Sedan sjönk mulen ner på isen och den låg stilla.

I science fiction-filmer där en farsot hade släppts lös bland mänskligheten verkade den alltid producera vildvuxna utväxter som var obundna av tyngdkraften, vårtor och bölder som var varje makeup-konstnärs dröm. Denna windigo var lika fördömd som någon Hollywood-statist som fick spela döende för åttio dollar om dagen. ”Vad är det för fel med den?” Anna blev överraskad av ilskan i sin röst. ”Det är ovanligt, men om ett djur inte har tillräckligt med kraft för att nya horn ska kunna växa ut till brunstsäsongen, som hos en gammal eller undernärd älgtjur, kan det här hända”, svarade det skägg som såg yngst ut. ”Åtminstone tror vi att det är en del av förklaringen. Ojibwa-indianerna trodde att sådana älgar hade tagits av windigon, att de var besatta av ondska.” ”Vi borde avliva den så att den slipper lida mer.” Det kom från den längsta och bylsigaste av cromagnonmänniskorna.

Det fanns en antydan till upphetsning i rösten som störde Anna nästan lika mycket som det hopsjunkna monstret på isen.

25

Vargavinter utspelar sig i en nationalpark i norra USA, på en ö i Lake Superior, nära den kanadensiska gränsen.

Rangern Anna Pigeon deltar i ett vintrigt forskningsprojekt som studerar samspelet mellan varg och älg i nationalparken.

När forskarna kartlägger vargflockarnas rörelser hittar de spår efter en enorm varg, ett genetiskt monster. Forskar​gruppen är de enda människorna på ön, en ö som blir isolerad av dåligt väder.

Isoleringen, det hårda vädret och motsättningarna inom gruppen gör att allas nerver är på helspänn. Och när en av forskarna plötsligt försvinner …

Vargavinter är en frostig sidvändare.

”... att Pigeon-serien utan egentligt undantag hör till det mest läsvärda i genren.”

Bo Lundin i Sydsvenska Dagbladet

www.hoodooforlag.se Översättning: Marie Olsson Grafisk form: Lena Kehr Författarfoto: Donald Paxton

ISBN 978-91-981330-1-1

nevada barr

Nevada Barr är mest känd för sin serie spänningsromaner om den tuffa rangern Anna Pigeon. Handlingen i böckerna är förlagd till olika nationalparker i USA, och de kombinerar på ett unikt sätt natur och spänning.

Nevada Barr är uppvuxen vid en liten flygplats i bergskedjan Sierra Nevada. Hon har en bakgrund inom teatern men började så småningom att arbeta som ranger under sommarsäsongen, vilket har inspirerat henne till böckerna om Anna Pigeon.

Numera skriver hon på heltid i sitt hem i New Orleans där hon bor med sin man, fyra katter och två hundar.

Hennes böcker har blivit storsäljare i USA. På svenska finns sedan tidigare Stum rädsla.

vargavinter

Vargavinter av Nevada Barr är en iskall spänningsroman.

”Snöstormarna, den farliga isen och människojakten genom den frusna skogen beskrivs med skarp, osminkad skönhet. Och vargarna … är magnifika.”

The New York Times Book Review ”Barr använder skickligt arketypiska föreställningar om vargen för att öka spänningen, men till slut är det ändå den betydligt ondskefullare människan som är verkligt skräckinjagande.”

The Washington Post Book World ”Det är en ständig njutning att läsa Barrs beskrivande prosa.”

San Francisco Chronicle

En spänningsroman med Anna Pigeon

varga vinter nevada barr

Hoodoo förlag ger ut böcker som förenar natur och spänning.

Hoodoo kallas i USA en viss typ av ­märkliga pelarlika stenformationer som skapats av erosionen. www.hoodooforlag.se