9789127119604

Spellmans arkiv.indd 6

08-09-03 07.00.05

PROLOG

San Francisco, kväll Jag kastar mig in i parkeringshuset i hopp om att kunna undkomma.

Men mina stövelklackar ekar mot den slippriga cementen och avslöjar för alla som lyssnar var jag befinner mig. Och jag är medveten om att de lyssnar. Jag säger till mig själv att jag måste komma ihåg att inte ha de här stövlarna i fortsättningen när det finns risk för att jag ska bli förföljd.

Jag börjar springa uppför den spiralformade uppfarten i parkeringshuset, för jag förstår att de inte kommer att vara lika snabba som jag.

Nu överröstar min tunga andhämtning ljudet av mina steg. Bakom mig hör jag ingenting.

Jag stannar till för att lyssna. Först slås en bildörr igen, sedan en till, och en motor startar. Jag försöker förutse deras nästa drag samtidigt som jag ser mig omkring efter Daniels bil. Ögonblicket därpå får jag syn på den – en midnattsblå BMW – som står inklämd mellan två enorma stadsjeepar. Jag springer fram till den nyvaxade fyradörrars personbilen och sticker nyckeln i låset.

Tjutet från stöldlarmet träffar mig som ett slag i magen. Jag håller andan de sekunder det tar för mig att samla mig. Jag hade glömt bort säkerhetssystemet. I vanliga fall kör jag en tolv år gammal Buick som man öppnar med en vanlig jäkla nyckel! så som det ska vara.

Min tumme fumlar med fjärrkontrollen tills tjutandet tystnar. Jag 7

Spellmans arkiv.indd 7

08-09-03 07.00.05

hör hur den andra bilen sakta rullar uppför rampen, långsamt, bara som för att plåga mig. Slutligen lyckas jag hitta den knapp som öppnar dörren.

Biljakt nr. 3 Den obestämbara Forden kör förbi mitt fordon så att jag med skrikande däck precis hinner köra ut ur parkeringsluckan innan den blockerar min väg nerför rampen. Samtidigt som jag susar ut från parkeringshuset kastar jag en blick i backspegeln och ser att Forden är hack i häl på mig.

Jag kör ut på gatan, svänger tvärt till vänster och trycker gasen i botten. Den mjuka, snabba accelerationen hos lyxbilen förvånar mig och jag förstår att det finns andra orsaker än högfärd till att folk köper de här bilarna och jag intalar mig att jag måste se till att jag inte vänjer mig vid den.

Hastighetsmätaren visar att jag på ingen tid alls har kommit upp i åttio kilometer i timmen. Forden ligger ungefär hundra meter bakom, men den tar in på mig. Jag saktar ner för att de ska komma riktigt nära och därför missa svängen till höger in på Sacramento Street, men de känner till alla mina knep och håller sig ett stycke bakom.

Tätt följd av Forden kör BMW:n i full fart uppför två sluttande gator och kommer på rekordtid in i centrum. Jag tittar på bränslemätaren.

Kanske har jag så att det räcker till en timmes körning i högsta fart. Jag svänger till höger in i en gränd, kommer ut på andra sidan och svänger till vänster in på en enkelriktad gata åt fel håll. Två bilar tutar ilsket och girar ur vägen för mig. Jag kastar en blick i backspegeln i hopp om att ha fått lite försprång, men jag lyckas inte skaka dem av mig.

När jag kör söderut på Market Street ökar jag återigen farten, mer som en demonstration än som ett försök att komma undan. Därefter tvärbromsar jag, och det gör jag bara för att skaka om dem, bara för att påminna dem om att det fortfarande är jag som bestämmer.

Forden stannar med skrikande däck ungefär tre meter bakom 8

Spellmans arkiv.indd 8

08-09-03 07.00.05

BMW:n. Jag slår av tändningen och tar ett par djupa andetag innan jag nonchalant kliver ur bilen och går bort till Forden.

Där knackar jag på rutan vid förarplatsen. Det dröjer en liten stund men sedan vevas fönstret ner. Jag lägger handen på bilens motorhuv och lutar mig en liten aning framåt. »Mamma. Pappa. Ni måste sluta med det här.»

9

Spellmans arkiv.indd 9

08-09-03 07.00.05

Spellmans arkiv.indd 10

08-09-03 07.00.05

FÖRHÖRET

KAPITEL 1

Sjuttiotvå timmar senare En naken glödlampa hänger från taket och i dess matta sken ser man den sparsamma inredningen i det fönsterlösa rummet. Jag skulle med slutna ögon kunna räkna upp allt som finns där: ett träbord, sprucket och med flagnande färg, omgivet av fyra skrangliga stolar, en telefon med nummerskiva, en gammal televisionsapparat och en videobandspelare. Jag känner mycket väl till det här rummet. Här inne har jag tillbringat många bortkastade timmar av min barndom, då jag ställdes till svars för brott som jag antagligen hade begått. Men nu sitter jag här för att ställas till svars av en man som jag aldrig har sett förut, för ett brott som fortfarande är okänt, ett brott som jag inte ens vågar tänka på.

Polisinspektör Henry Stone sätter sig mitt emot mig. Han ställer bandspelaren mitt på bordet och startar den. Jag kan inte få något ordentligt grepp om honom: ungefär fyrtio år gammal, kortklippt gråsprängt hår, nystruken vit skjorta och en ganska smakfull slips. Han skulle kanske ha kunnat vara snygg, men hans kyliga yrkesmässighet känns som en mask. Kostymen verkar vara alldeles för dyr för en tjänsteman inom civilförvaltningen och det gör mig misstänksam. Men alla människor gör mig misstänksam. »Var snäll och tala för protokollets skull om ditt namn och din adress», säger polisinspektören.

11

Spellmans arkiv.indd 11

08-09-03 07.00.05

»Isabel Spellman. Sjutton nittionio Clay Street, San Francisco, Kalifornien.» »Var snäll och tala om din ålder och ditt födelsedatum.» »Jag är tjugoåtta år. Född den 1 april 1978.» »Stämmer det att dina föräldrar är Albert och Olivia Spellman?» »Ja.» »Du har två syskon: David Spellman, trettio, och Rae Spellman, fjorton. Stämmer det?» »Ja.» »Var snäll och tala för protokollets skull om vad du har för sysselsättning och vem som är din nuvarande arbetsgivare.» »Jag är legitimerad privatdetektiv, anställd hos Spellmans detektivbyrå, den detektivbyrå som mina föräldrar äger.» »När började du arbeta för Spellmans detektivbyrå?» frågar Stone. »För ungefär sexton år sedan.»

Stone kastar en blick i sina anteckningar och tittar förvånat upp mot taket. »Du bör ha varit tolv år gammal då.» »Det stämmer», svarar jag. »Ms Spellman», säger Stone, »låt oss börja från början.»

Jag kan inte tala om exakt när det hela började, men jag kan med säkerhet säga att det inte började för tre dagar sedan, inte heller för en vecka eller en månad sedan, inte ens för ett år sedan. För att man riktigt ska kunna förstå vad som hände med min familj, måste jag börja från början, och det var för mycket länge sedan.

12

Spellmans arkiv.indd 12

08-09-03 07.00.05

Del ett

Fรถre kriget

Spellmans arkiv.indd 13

08-09-08 11.43.21

Spellmans arkiv.indd 14

08-09-03 07.00.05

FÖR MYCKET LÄNGE SEDAN

N

är min far, Albert Spellman, var tjugo och ett halvt år gammal började han arbeta vid San Franciscopolisen, precis som hans far, hans farfar och hans bror hade gjort före honom. Fem år senare blev han polisinspektör och förflyttades till sedlighetsroteln. Två år efter det råkade Albert, medan han höll på att berätta en rolig historia för sin tjallare, snava och falla nerför två trappor. Detta olyckliga fall gjorde att hans rygg blev mycket opålitlig, och den kunde efter denna händelse när som helst och utan förvarning få honom att falla ihop av smärta.

Då Albert alltså tvingades till förtidspension började han omedelbart arbeta åt Jimmy O’Malley, en före detta kriminalinspektör som blivit privatdetektiv. Året var 1970. Trots att Jimmy nästan var åttio år gammal, åtog sig ändå O’Malleys detektivbyrå en ganska stor mängd fall.

När min far hade kommit ombord sköt affärerna fart.

Albert har en ovanlig förmåga att handskas med folk, en fånigt älskvärd charm som omedelbart lockar fram förtroenden. Hans sinne för humor ligger nog snarast på buskisplanet, men trots det faller folk pladask. Han tycks aldrig tröttna på en del av sina standardskämt – som till exempel att nysa fram östeuropeiska namn. Det är bara hans barn som har påpekat för honom att han borde försöka skaffa sig en ny repertoar.

Eftersom han var en och nittio lång och vägde nittionio kilo skulle man kunna föreställa sig att hans fysik skulle vara skrämmande, men 15

Spellmans arkiv.indd 15

08-09-03 07.00.06

hans lättsamma inställning har alltid dolt den styrka som finns bakom skalet. Hans ansikte tycktes trotsa alla försök till beskrivning eftersom de olika dragen passade så illa ihop att det såg ut som ett collage av andra ansikten. Mor brukade alltid säga: Om man stirrade tillräckligt länge på honom var han stilig. Och då kunde far fortsätta: Men er mor var den enda som hade tålamod nog att göra det.

Under ett rutinuppdrag 1974, som gällde en övervakning för ett försäkringsbolags räkning och som avslutades i Dolores Park, fick Albert syn på en småväxt brunett som gömde sig bakom några buskar på andra sidan spårvägsspåren. Eftersom hennes ovanliga uppträdande gjorde honom nyfiken, lämnade han sitt betalda bevakningsuppdrag för att i stället börja skugga denna mystiska kvinna. Efter en kort stund förstod Albert att brunetten som uppträdde så egendomligt, själv sysslade med något slags skuggning. Denna slutsats drog han då hon plockade fram en kamera med ett enormt teleobjektiv ur sin handväska och började ta kort av ett ungt par som satt tätt omslingrade på en parkbänk. Hon handskades så osäkert och amatörmässigt med kameran att Albert bestämde sig för att ge henne lite professionell hjälp. Han närmade sig antingen för snabbt eller också gick han alltför nära (båda parter minns numera detaljerna ganska suddigt) och fick omedelbart ett knä i skrevet.

Far skulle senare säga att han blev förälskad så fort smärtan klingat av.

Innan brunetten kunde utdela ytterligare ett förödande slag plockade Albert fram sin legitimation för att få stopp på den överraskande starka kvinnan. Brunetten bad i sin tur om ursäkt och presenterade sig som Olivia Montgomery, och hon talade om för far att det är både oartigt och eventuellt också farligt att smyga sig på kvinnor. Sedan förklarade hon sitt amatörmässiga spioneri, och bad om lite goda råd. Det visade sig att den man som fortfarande satt på parkbänken var ms Montgomerys blivande svåger. Kvinnan han slingrade sig runt var emellertid inte hennes syster.

Albert tog bondpermis resten av eftermiddagen för att hjälpa och undervisa ms Montgomery då hon skuggade Donald Finker. Deras ansträngningar började där i Dolores Park och slutade på en irländsk pub 16

Spellmans arkiv.indd 16

08-09-03 07.00.06

i Tenderloin. Finker anade ingenting. Olivia skulle senare säga att dagen hade varit mycket lyckad, fast det skulle inte hennes syster Martie tycka.

Flera bussbiljetter, taxifärder och tre rullar film senare hade Olivia och Albert lyckats få bilder på Donald i armarna på tre olika kvinnor (ett par av dem hade han betalt) och när han stoppade pengar i fickorna på två olika bookmakers. Albert blev imponerad av Olivias skarpsinne och insåg att en snabbfotad, tjugoettårig brunett skulle kunna vara en ovärderlig tillgång i övervakningsarbetet. Han visste alltså inte riktigt om han skulle bjuda ut henne eller erbjuda henne ett arbete. Och eftersom han inte kunde bestämma sig, gjorde han båda delarna.

Vid en liten ceremoni i Las Vegas tre månader senare blev Olivia Montgomery Olivia Spellman. Martie fångade till sin stora förvåning brudbuketten, men hon skulle fortfarande vara ogift trettiotre år senare.

Ett år efter det att Albert gift sig med Olivia köpte han företaget av Jimmy och bytte namn på det till Spellmans detektivbyrå.

17

Spellmans arkiv.indd 17

08-09-03 07.00.06

DEN FÖRSTFÖDDE

D

avid Spellman föddes perfekt. Han vägde exakt 4000 gram, hade fullt med hår på huvudet, perfekt hy och skrek en kort stund direkt efter förlossningen (för att doktorn skulle förstå att han andades), men sedan slutade han tvärt, antagligen av ren artighet. Inom två månader sov han sju timmar i sträck och ibland åtta eller nio. Även om Albert och Olivia automatiskt ansåg att deras första barn var ett under av perfektion, var det inte förrän två år senare, när jag dök upp och kunde fungera som jämförelseobjekt, som de insåg hur felfri David faktiskt var.

David blev bara mer tilldragande ju äldre han blev. Trots att han egentligen inte liknade någon i min familj, var hans drag en samling av mors och fars bästa attribut där man dessutom blandat in några av Gregory Pecks drag. Han genomgick aldrig några besvärliga faser, hade bara någon enstaka gång ett eller annat blått öga som tilldelats honom av en avundsjuk klasskamrat (men på något sätt såg det bara tilltalande ut på honom). David utmärkte sig i skolan nästan utan att anstränga sig, eftersom han hade ett läshuvud vars like inte finns någon annanstans på vårt familjeträd. Trots att han var skapt som en idrottsman, tackade han nej till att bli lagledare för nästan alla idrottslag i high school bara för att han ville undvika de försåtliga bakslag som ofta följde med sådant. Men det fanns ingenting ondskefullt i hans avskyvärda perfektion. Tvärtom 18

Spellmans arkiv.indd 18

08-09-03 07.00.06

hade han en anspråkslöshet man sällan ser hos någon i hans ålder. Jag för min del var emellertid fast besluten att sparka undan benen på varenda stol han någonsin satte sig på.

De brott jag begick mot min bror var otaliga. De flesta förblev ostraffade eftersom David aldrig skulle skvallra på mig, men det fanns andra som inte undgick mina ständigt lika vaksamma föräldrars uppmärksamhet. Så fort jag hade lärt mig att behärska språket började jag dokumentera mina brott, inte helt olikt ett butiksbiträde som för bok över lagret. Uppteckningen av mina brott fick formen av listor, åtföljda av dithörande detaljer. Ibland var det bara summariska skildringar av mina missdåd, som: »8/12-92. Raderade hårddisken på Davids dator.»

Vid andra tillfällen fanns det i listorna detaljerade redogörelser för händelsen, oftast när det gällde brott som jag blivit fast för. Dessa detaljer var nödvändiga så att jag skulle kunna lära mig av mina misstag.

19

Spellmans arkiv.indd 19

08-09-03 07.00.06

FÖRHÖRSRUMMET

D

et var så vi kom att kalla det, men i själva verket var det vår ännu inte helt färdigställda källarvåning. Innehåll: en naken glödlampa, ett bord, fyra stolar, en telefon med nummerskiva och en gammal televisionsapparat. Eftersom det sparsamma möblemanget och ljussättningen påminde om en film noir, kunde våra föräldrar inte motstå frestelsen att iscensätta alla utfrågningar av oss i detta primitiva utrymme.

Under lång tid var rummet reserverat för mig eftersom jag var familjens främsta orosstiftare. Nedan finns en sammanställning av några av mina källarförhör. Listan är på intet sätt uttömmande.

Isabel, 8 år Jag sitter på en av de ostadiga stolarna och lutar den åt ena hållet. Albert går fram och tillbaka. När han har försäkrat sig om att jag börjat våndas sätter han igång. »Isabel, smög du dig in i din brors rum i går natt och klippte av honom håret?» »Nej», säger jag.

Lång paus. »Är du säker på det? Du behöver kanske lite tid för att friska upp minnet.»

20

Spellmans arkiv.indd 20

08-09-03 07.00.06

Albert sätter sig på andra sidan bordet och ser mig rakt i ögonen. Jag slår snabbt ner blicken, men försöker stå på mig. »Jag vet inte någonting om någon hårklippning», säger jag.

Albert lägger en barnsax på bordet. »Känner du igen den här?» »Den kan tillhöra vem som helst.» »Men vi hittade den på ditt rum.» »Då måste någon ha planterat den hos mig.»

Det slutade med att jag fick utegångsförbud under en vecka.

Isabel, 12 år Den här gången är det mor som går fram och tillbaka och hon bär en tvättkorg under vänster arm. Hon ställer korgen på bordet och plockar upp en skrynklig bomullsskjorta som är så ljust rosa, att det säkert inte kan ha varit dess ursprungliga färg. »Säg mig en sak, Isabel. Vad har den här skjortan för färg?» »Det är svårt att säga i det här ljuset.» »Försök att gissa.» »Vitaktig.» »Jag tycker den är rosa. Kan du inte hålla med mig om det?» »Visst. Den är rosa.» »Nu har din bror fem rosa skjortor, men ingen vit att ha i skolan.»

(Reglerna som gäller skoluniform är stränga och där står det: endast vita skjortor.) »Det var otur.» »Jag tror att du har haft ett finger med i spelet, Isabel.» »Det var en olyckshändelse.» »Verkligen?» »En röd strumpa. Jag förstår inte hur jag kan ha missat den.» »Plocka fram den där strumpan och visa mig den inom tio minuter.

I annat fall får du betala för fem nya skjortor.»

Jag kunde inte plocka fram strumpan eftersom den inte existerade.

21

Spellmans arkiv.indd 21

08-09-03 07.00.06

Jag lyckades emellertid under de tio minuterna plocka bort flaskan med röd karamellfärg från mitt rum och slänga den i grannens soptunna utan att bli upptäckt.

Jag betalade för de där skjortorna.

Isabel, 14 år Numera är det alltid far som väljs ut som förhörsledare. Ärligt talat tror jag att han helt enkelt saknade sin tid som snut; att mäta sina krafter med mig håller honom i form.

Femton minuter förlöper under tystnad medan han försöker få mig att börja svettas. Men jag håller på att bli allt bättre på den här leken och lyckas lyfta blicken och se honom i ögonen. »Isabel, har du fifflat med bokstäverna i din brors betyg?» »Nej, varför skulle jag göra det?» »Det vet jag inte. Men jag vet att du har gjort det.»

Han lägger betyget på bordet och skjuter bort det mot mig. (Det här gällde sådana där gamla handskrivna betyg. Det enda man behövde göra var att sno åt sig en tom betygsblankett och sedan anlita en hyfsad förfalskare.) »Det finns fullt av dina fingeravtryck på det.» »Du bluffar.» (Jag hade handskar på mig.) »Och vi har låtit analysera handstilen.» »Vem tror du egentligen att jag är?»

Albert suckar djupt och sätter sig framför mig. »Lyssna på mig nu, Izzy! Vi vet allihopa att du har gjort det. Om du bara talar om för mig varför, så ska vi inte straffa dig.»

Han försöker förhandla fram ett erkännande. Det var nytt. Jag bestämmer mig för att acceptera hans bud, eftersom jag helt enkelt inte har lust att sitta inlåst här hemma hela veckan. Jag väntar en liten stund innan jag svarar, bara så att erkännandet inte ska komma alltför lätt. »Alla borde få uppleva hur det känns att få C i ett ämne.»

Det dröjde ganska länge, men så småningom blev jag trött på att för22

Spellmans arkiv.indd 22

08-09-03 07.00.06

söka detronisera kung David. Det måste finnas ett bättre sätt att ta sig fram här i livet. Ingen kunde förneka att jag var ett besvärligt barn, men jag slog inte på allvar in på brottets bana förrän jag i åttonde klass träffade Petra Clark. Vi träffades då vi tvingats sitta kvar efter skolan och fann varandra i vår gemensamma (och fanatiska) kärlek till komediserien från 60-talet Get Smart. Jag har ingen aning om hur många timmar vi, helpackade, ägnade åt att titta på repriser på kabelteve av den, medan vi skrattade så att vi fick ont i magen. Det var en vänskap som byggde på gemensamma intressen – Don Adams, öl, marijuana och sprutmålning.

Sommaren 1993, när både Petra och jag var femton, misstänktes vi ha utfört en lång rad ouppklarade vandaliseringar i distriktet Nob Hill i San Francisco. Trots att det på grund av oss hölls åtskilliga möten inom Operation Grannsamverkan, kunde inget av fallen bevisas. På den tiden betraktade vi våra överträdelser på samma sätt som en konstnär skulle beundra sina egna målningar. Petra och jag utmanade varandra att flytta fram gränserna för våra lagöverträdelser. Visst var våra brott barnsliga, men det fanns ett slags kreativ energi i dem som man inte finner i vanlig vardagsvandalisering. Här följer den första gemensamma lista som Petra och jag upprättade, men det skulle bli många fler.

ICKE BESTRAFFADE BROTT: SOMMAREN 1993 1. 25/6-93 Omskapade mr Gregorys trädgård.1 2. 7/7-93 Körde omkring.

3. 13/7-93 Stal fem basketbollar, 4 landhockeyklubbor, 4 basebollar och 2 basebollhandskar från skåpet vid gymnastiksalen i Mission High School.

4. 16/7-93 Färgade mrs Chandlers dvärgpudel koboltblå.

5. 21/7-93 Körde omkring.

Petra, som var mycket skicklig med saxen – också med den där stora saxen som kallas sekatör – skapade en figurklippt buske som liknade en hand med ett uppsträckt långfinger.

1

23

Spellmans arkiv.indd 23

08-09-03 07.00.07

6. 24/7-93 Placerade en back öl utanför dörren till ett AA-möte på Dolores Street.2 7. 30/7-93 Körde omkring.

8. 10/8-93 Skickade in prenumerationsbeställningar på tidskriften Hustler på ett antal gifta mäns vägnar, män i grannskapet alltså.

Vår vanligaste aktivitet var det vi kallade »att köra omkring». När bristande inspiration begränsade våra nattliga aktiviteter, gav de kvällar då man ställde ut soptunnorna oss en reservsysselsättning. Det var egentligen väldigt enkelt: Vi brukade smyga oss hemifrån runt midnatt. Petra kunde hämta mig i sin mammas Dodge Dart från 1978 (som Petra hade snott), och vi körde sedan omkull de soptunnor som ställts ut för att hämtas av sopbilen. Det var inte så mycket förstörelselusta som tilltalade mig och Petra som spänningen då vi med knapp nöd kom undan. Vid slutet av sommaren hade min goda tur emellertid tagit slut.

Jag befann mig återigen i förhörsrummet. Den här gången var det annorlunda, eftersom det var ett riktigt förhörsrum på en riktig polisstation. Far ville att jag skulle avslöja min källa och jag vägrade.

16/8-93 Brottet: Sex timmar tidigare hade jag smitit hemifrån efter midnatt, liftat till en fest i Mission och hittat en kille som ville snorta lite kokain. Även om det inte precis var min grej, hade killen läderjacka och en roman av Kerouac, och jag är ganska svag för tuffa killar som läser. Så jag sa till honom att jag kände en langare – jag ska senare tala om hur jag kände honom – och ringde ett samtal då jag frågade om »jag kunde få lösa in den där tjänsten jag gjort honom». När vi var på väg hem till min langare förstod jag att killen i läderjacka var civilklädd snut, så jag bad honom köra mig hem. I stället körde han mig till polisstationen. När 2

Vi hade betalt en hemlös man att köpa ölen åt oss.

24

Spellmans arkiv.indd 24

08-09-03 07.00.07

man hade slagit fast att jag var dotter till Albert Spellman, en före detta snut som fått många hedersbetygelser, kallades pappa in.

Albert kom, fortfarande sömndrucken, in i förhörsrummet. »Ge mig ett namn, Izzy», sa han, »så kan vi åka hem sen och bestraffa dig på allvar.» »Vilket namn som helst?» frågade jag skälmskt. »Isabel, du talade om för en civilklädd polis att du kunde skaffa fram lite kokain till honom. Därefter ringde du till en man som du påstod var langare, och bad honom lösa in en gammal tjänst. Det ser verkligen inte bra ut.» »Nej, det gör det inte. Men det enda verkliga brott du kan bevisa att jag har gjort, är att jag smitit hemifrån trots att jag hade utegångsförbud.»

Pappa gav mig sitt mest hotfulla ögonkast och sa en sista gång: »Ge mig hans namn.»

Namnet som snutarna ville ha var Leonard Williams, Len för sina vänner, och han gick i avgångsklassen i high school. Ärligt talat kände jag honom nästan inte alls, och jag hade aldrig köpt knark av honom.

Det lilla jag visste hade jag pusslat ihop genom flera års smyglyssnande, mitt sätt att få reda på det mesta. Jag visste att Lens mor gick långtidssjukskriven och att hon var beroende av smärtstillande medicin. Jag visste också att hans far hade blivit dödad vid en skottlossning i en spritbutik, när Len bara var sex år gammal. Jag visste att han hade två yngre bröder och att de inte kunde klara sig allihopa på de pengar de fick från socialen. Jag visste att Len langade knark ungefär av samma anledning som andra jobbar extra efter skolan – för att få mat på bordet. Och jag visste att Len var bög, och det hade jag aldrig berättat för någon.

Det hade jag fått reda på den där natten vi begick det icke bestraffade brottet nr. 3. Petra och jag bröt oss in på skolans område för att stjäla ur skåpet vid gymnastiksalen (jag var övertygad om att vi skulle kunna lösa vårt kontantproblem genom att sälja begagnade sportartiklar). Jag dyrkade upp låset till skåpet vid gymnastiksalen och Petra och jag bar 25

Spellmans arkiv.indd 25

08-09-03 07.00.07

ut grejorna till hennes bil. Men sedan blev jag girig och kom ihåg att Walters, tränaren, för det mesta hade en flaska Wild Turkey i sin skrivbordslåda. Medan Petra väntade i bilen gick jag tillbaka in på skolans område och tog Len på bar gärning då han och en fotbollsspelare höll på att grovhångla inne på Walters kontor. Eftersom jag aldrig hade sagt något, ansåg Len att han var skyldig mig en tjänst. Det han inte visste var att orsaken till att jag var bra på att behålla hemligheter var att jag själv hade så många. En hemlighet mer eller mindre spelade ingen roll för mig. »Jag är ingen tjallare», var allt jag någonsin sa.

Den kvällen tog far hem mig utan att säga ett enda ord till. Det hände ingenting med Len. De hade bara ett smeknamn att gå efter. Och vad mig själv beträffar kom jag undan lindrigt, i alla fall jämfört med far som fick utstå en ändlös rad med gliringar från sina före detta kollegor; de tyckte det var otroligt roligt att Al inte kunde knäcka sin egen dotter och förmå henne till att tjalla. Trots det vet jag att han i viss mån respekterade min tystnad, eftersom han var en man som i åratal hade patrullerat på gatorna och förstod de regler som brottslingar lever efter.

Om ni kan föreställa er mig utan min långa rad med brott och inte har min bror som jämförelseobjekt, skulle ni kanske till er förvåning upptäcka att jag klarar mig ganska bra på egen hand. Jag kan komma in i ett rum och på ett par minuter ha memorerat alla inventarierna; jag kan peka ut en ficktjuv med säkerheten hos en prickskytt; jag kan bluffa mig förbi vilken som helst av de vanligen anlitade nattvakterna. När jag har lust kan jag vara otroligt ihärdig. Och även om jag inte är någon stor skönhet, blir jag ofta utbjuden av karlar som inte förstår bättre.

Under många år var emellertid mina positiva sidor (för vad de nu är värda) dolda bakom mitt trotsiga sätt. Eftersom David hade lagt beslag på rollen som den perfekte, var jag tvungen att nöja mig med att utforska djupen hos min egen ofullkomlighet. Ibland verkade det som om man hemma hos oss bara yttrade två meningar: Bra gjort, David och 26

Spellmans arkiv.indd 26

08-09-03 07.00.07

Vad tänkte du egentligen på, Isabel? Mina tonår bestod av möten på rektorsexpeditionen, transporter i polisbilar, urspårningar, vandalisering, smygrökning på toaletten, ölpimplande på stranden, inbrott, Obs-klass, utegångsförbud, straffpredikningar, sena hemkomster, bakfyllor, minnesluckor, otillåtna droger, militärkängor och otvättat hår.

Trots det lyckades jag aldrig göra så mycket skada som jag hade tänkt, eftersom David alltid ställde allting till rätta. Om jag kom för sent hem försvarade han mig. Om jag ljög höll han med mig. Om jag stal lämnade han tillbaka. Om jag rökte gömde han fimparna. Om jag somnade på gräsmattan framför huset bar han upp min livlösa kropp till mitt sovrum. Om jag vägrade att skriva en uppsats skrev han den åt mig, och han förenklade till och med språket för att bluffen skulle bli trovärdig.

När han sedan upptäckte att jag inte lämnade in de hemuppgifter han gjort för min skull, började han själv lämna in dem direkt i lärarnas brevlådor.

Det som var så fruktansvärt irriterande med David var att han förstod. Han förstod att mina misslyckanden – i viss mån – var en reaktion på hans perfektion. Han begrep att jag var hans fel och han kände sig uppriktigt skyldig. Ibland hände det att mina föräldrar frågade mig varför jag var som jag var. Och då talade jag om det för dem: De behövde balans. Om man slog ihop David och mig och delade oss i två lika delar skulle vi vara två oerhört normala barn. Rae skulle så småningom komma att kullkasta allting, men det kommer jag till senare.

27

Spellmans arkiv.indd 27

08-09-03 07.00.07

CLAY STREET NR. 1799

F

amiljen Spellmans hus ligger på Clay Street nr. 1799 i utkanten av polisdistriktet Nob Hill i San Francisco. Om man går nästan en kilometer söderut kommer man till Tenderloin – San Franciscos hetero­ sexuella porrdistrikt. Om man beger sig alltför långt norrut kommer man att hamna i något slags turistfälla, antingen Lombard Street eller Fisherman’s Wharf eller, om man har riktig otur, i Marina.

Praktiskt nog ligger Spellmans detektivbyrå på samma adress. (Far älskar att skämta om att han ska pendla nerför trappan.) Själva huset är en imponerande viktoriansk trevåningsbyggnad, blåmålad med vita detaljer, som mina föräldrar aldrig skulle ha haft råd med om den inte gått i arv i tre generationer Spellman. Själva egendomen är värderad till nästan två miljoner dollar, vilket betyder att mina föräldrar minst fyra gånger om året hotar med att sälja huset. Det är emellertid tomma hotelser. Mina föräldrar föredrar gamla möbler, flagnande målarfärg och ekonomisk osäkerhet framför semesterresor till Europa, pensionsfonder och ett hem i förorten.

Vid entrén till min familjs hem/vårt företag hittar man fyra brevlådor på vilka det från vänster till höger står: Spellman, Spellmans detektivbyrå (vi har bara haft en enda brevbärare som alltid skilde på dessa två lådor), Marcus Godfrey (sedan lång tid tillbaka min fars hemliga namn) och Grayson Enterprises (ett påhittat firmanamn som vi använder när 28

Spellmans arkiv.indd 28

08-09-03 07.00.07

det gäller enklare fall). Det finns dessutom två eller tre postboxar spridda runt om San Franciscobukten, postboxar som firman utnyttjar när det krävs ännu större sekretess.

Så fort man kommit in i familjen Spellmans hus ser man en trappa som leder upp till första våningen där alla tre sovrummen finns. Till höger om trappan finns en dörr och på den hänger en skylt där det står spellmans detektivbyrå. Dörren är alltid låst, utom under arbetstid. Till vänster om trappan finns ingången till vardagsrummet. En gång i tiden stod det mitt i rummet en sliten soffa med nött zebrarandig klädsel. Numera står det en anspråkslös brun skinnsoffa där. Runt soffan finns olika mahognymöbler – varje möbel skulle säkert anses vara en antikvitet men deras värde har minskat på grund av vanvård. Den enda förändringen som de senaste tjugo åren skett i detta rum (förutom att soffan bytts ut) är att den gamla televisionsapparaten av märket Zenith i trähölje (cirka 1980) har ersatts av en tjugosjutums platteve som min farbror köpte efter en mycket sällsynt men framgångsrik dag vid kapplöpningsbanorna.

Innanför vardagsrummet finns köket som gränsar till ett blygsamt matrum där det finns ännu fler försummade antikviteter. Medan jag fortfarande är kvar på nedre botten bör jag kanske låsa upp dörren till Spellmans detektivbyrå.

Familjens kontor ligger på bottenvåningen i det utrymme som i vilket annat hem som helst skulle ha varit herrummet. Fyra stycken kontorsskrivbord (den beige sorten med underrede av metall) som köpts begagnade, utgör en perfekt rektangel i mitten av rummet. För trettio år sedan fanns det bara en dator – en IBM – och den stod på fars skrivbord.

Nu står det en PC på varje skrivbord och en gemensam laptop finns i garderoben. Det står ett halvdussin arkivskåp i olika färger (också köpta i andra hand) runt väggarna i rummet. Förutom en jättestor dokumentförstörare och papperskorgar är det nog allt. Ibland ligger det upp till en halv meter höga travar med dokument på alla skrivborden. Remsor från dokumentförstöraren är utspridda på golvet. Det luktar damm och billigt kaffe. Dörren i bortre änden av rummet leder ner till källarvåningen 29

Spellmans arkiv.indd 29

08-09-03 07.00.08

där förhören äger rum. Förr i tiden påstod David att källaren var det bästa stället i huset när man skulle läsa sina läxor, men hur skulle jag kunna veta det?

30

Spellmans arkiv.indd 30

08-09-03 07.00.08

FAMILJEFÖRETAGET

D

avid och jag började arbeta för Spellmans detektivbyrå när vi var fjorton respektive tolv år gamla. Även om jag redan hade gjort mig känd för att vara ett besvärligt barn, uppvägde min status som anställd många av mina andra mindre goda egenskaper. Jag skulle tro att ingen blev förvånad över att jag i stort sett inte hade några problem alls med att bryta mot samhällets regler och inkräkta på andra människors privatliv.

Vi började alltid med soporna. Det var vanligen det första uppdrag som barnen Spellman fick. Mamma eller pappa (eller den ledige snut som vi anlitade) brukade hämta avfall från objektets bostad (så fort man har ställt ut skräp för att renhållningsfirman ska hämta det, anses det vara allmän egendom som man helt lagligt kan lägga beslag på) och lämna hemma hos oss.

Jag satte alltid på mig ett par tjocka gummihandskar (och ibland en klädnypa för näsan) och började leta genom soporna för att skilja skräp från skatter. Mor gav oss alla exakt samma instruktioner: kontoutdrag, räkningar, brev och anteckningar skulle behållas; allt som en gång i tiden hade varit ätligt eller som innehåller kroppsvätskor, det kastar man. Jag ansåg ofta att dessa instruktioner var ofullständiga. Ni skulle bli förvånade över hur mycket som hamnar utanför de ovan nämnda kategorierna. David blev ofta våldsamt illamående av denna sopsorte31

Spellmans arkiv.indd 31

08-09-03 07.00.08

ring och när han fyllde femton befriades han helt och hållet från detta uppdrag.

Samma år som jag fyllde tretton lärde mor mig hur man letade igenom domstolsprotokollen i Bay Area. Större delen av arbetet handlade på den tiden om att kontrollera folks bakgrund, och då var det första steget att gå igenom brottsregistret. Även det här uppdraget var mycket enkelt: Leta efter allt nedsättande. Det betydde: Leta efter allt dåligt. När vi inte kunde hitta någonting nedsättande var besvikelsen påtaglig. Folk – de som vi kände till namnet eller genom deras socialförsäkringsnummer – gjorde oss besvikna om de var rena.

Denna bakgrundskontroll var den enklaste formen av grovgörat.

Detta innebar dessutom ofta att vi fick resa omkring i hela Bay Area till olika domstolar för att dubbelkontrollera namn i olika domstolsprotokoll. Innan de kommunala domstolarna avvecklades i Kalifornien innebar det att vi måste besöka registreringskontor vid åtminstone fyra olika domstolar i varje county: den högre brottsdomstolen, den högre civilrättsdomstolen, den kommunala brottsdomstolen och den kommunala civilrättsdomstolen (och i enstaka fall även mindre skaderegleringsdomstolar).

Längre fram förkortades vår utredningstid när de högre domstolarna och de kommunala domstolarna slogs samman och man kunde hitta de flesta protokoll på mikrofilm. Under de senaste fem åren har så gott som all information i domstolarna förts över till olika databaser, och om vi inte letade efter något fall som var mer än tio år gammalt kunde vi göra all utredning från vårt eget kontor. Det som tidigare var ett arbete som tog mellan tolv och femton timmar kunde numera klaras av bakom ett skrivbord på mindre än fyra.

Förutom hjälp vid bakgrundskontrollen kan databasen också användas för att lokalisera en person vars vistelseort är okänd. För att kunna lösa den uppgiften måste man få tag på ett socialförsäkringsnummer.

Sådana nummer är privatdetektivens heliga graal. Socialförsäkringsnummer är emellertid inte offentliga handlingar. Om man inte får ett socialförsäkringsnummer direkt av klienten, behöver man fullständigt 32

Spellmans arkiv.indd 32

08-09-03 07.00.08

namn och födelsedatum eller i alla fall fullständigt namn (allra helst ett ovanligt sådant) och bostadsort. Nästa steg är att knappa in ett namn och ett födelsedatum för att få en kortfattad kreditupplysning. Sådan kortfattad upplysning ger en del av den information som finns i en fullständig kreditupplysning, till exempel tidigare adresser och om personen gjort konkurs eller har några lån, men det är inte någon fullständig kreditupplysning eftersom sådana rapporter inte heller är officiella. Men med hjälp av en kortfattad kreditupplysningsrapport kan man ofta få delar av socialförsäkringsnumret. Eftersom en databas kanske döljer de första fyra siffrorna i socialförsäkringsnumret och en annan kanske döljer de sista fyra siffrorna kan man ofta få fram hela numret om man bara skaffar fram information från tillräckligt många olika håll.

Att söka i databaser kräver en noggrannhet som mina tidigare lärare nog inte skulle ha trott att jag hade. Men jag tycker emellertid om att snoka reda på skit om folk; det fick alla mina egna överträdelser att verka obetydliga.

Man skulle kunna säga att våra föräldrar började med att sätta våra magar på prov, sedan vårt tålamod och slutligen vårt förstånd. För den andra generationen Spellman (och kanske också för den första) var bevakning det vi levde för. Det var den delen av jobbet som gjorde att man inte brydde sig om att man efter skolan måste jobba åt sina föräldrar.

Men det fanns en del negativa sidor också. Folk rör sig inte hela tiden.

De sover, de går till jobbet, de sitter i fyra timmar långa möten i kontorshus så att man med knorrande mage och värkande fötter måste sitta och vänta i vestibulen. Jag älskade att vara rörlig medan David älskade dötiden. Han brukade utnyttja den för att bli klar med sina läxor. Det enda jag gjorde var att röka.

Fjorton år gammal: Mitt första bevakningsuppdrag gällde Feldmanfallet. John Feldman anlitade min familj för att vi skulle hålla ett öga på hans kompanjon och bror, Sam. John hade en känsla av att Sam var inblandad i skumma affärer och ville att vi skulle skugga brodern ett par veckor för att se om hans aningar var riktiga. Och visserligen var Johns aningar riktiga, men inte hans slutsatser. Jag upptäckte att Sam 33

Spellmans arkiv.indd 33

08-09-03 07.00.08

över huvud taget visade mycket lite intresse för affärerna. Han visade emellertid mycket större intresse för Johns fru.

När vi började på Feldmanfallet var både David och jag nybörjare i fråga om bevakning. Mot slutet hade jag blivit expert. Far brukade köra skåpbilen och mor körde Hondan. Båda stod i förbindelse med oss med hjälp av kommunikationsradio. När Sam rörde sig till fots följde David eller jag efter. Vi brukade hoppa ur bilen, hålla oss på lagom avstånd till fots och i radion tala om var vi befann oss så det alltid skulle finnas minst ett fordon som kunde plocka upp oss om det skulle visa sig att Sam bestämde sig för att ta taxi eller buss eller kabelspårvagn. För det mesta tog han in på St. Regis.

Det vi lärde oss av Feldmanfallet, förutom att Sam knullade med Johns fru, var att alla de år då jag smitit hemifrån hade lönat sig. Enkelt uttryckt hade mitt leverne fram till dess gjort att jag utvecklat en naturlig förmåga att inte synas, det hade lärt mig att testa gränserna och gjort att jag visste precis hur mycket jag kunde komma undan med. Jag kunde avläsa folk. Jag förstod när jag kunde följa efter någon på offentliga transportmedel eller när jag måste ta en taxi. Jag visste hur länge jag kunde fortsätta att skugga någon och när det var dags att lägga av.

Men framför allt berodde mina framgångar på att jag inte såg ut som en person som försörjde sig på att följa efter folk.

När jag var fjorton år gammal var jag redan en och sjuttiosju lång, bara fem centimeter kortare än vad jag är för närvarande. Jag såg ut att vara fem år äldre än vad jag var, men ändå som om jag fortfarande gick i skolan – jag klädde mig i skrynkliga T-shirts och slitna jeans. Det fanns ingenting anmärkningsvärt i mitt yttre – långt brunt hår, bruna ögon, inga fräknar eller särskilda kännetecken. Om jag hade bråtts helt och hållet på min mor skulle jag till och med ha kunnat vara vacker, men min fars gener har trubbat av mina ansiktsdrag och jag får höra ordet stilig mycket oftare än söt. Trots det ser jag väl ganska okej ut nu då jag är tjugoåtta, med god hjälp av min bästa väninna (som är hårfrisörska) och ett något förbättrat sinne för mode. Mer behöver inte sägas om det.

34

Spellmans arkiv.indd 34

08-09-03 07.00.08

Femton år gammal: Farbror Ray frågade mig vad jag ville ha i födelsedagspresent. En flaska vodka, sa jag, och när han sa nej föreslog jag att han skulle lära mig att dyrka upp lås. Det är inte någon av de vanligare kunskaperna en privatdetektiv använder sig av, men han lärde mig det i alla fall, eftersom han visste hur man gjorde. (När mor upptäckte det vägrade hon under två veckor att tala med honom.) Jag skulle aldrig använda mig av denna färdighet i arbetet, men jag har ofta haft användning för den på fritiden.

Sexton år gammal: Genom att hitta på ett svepskäl kan man ringa upp någon och skaffa fram information under falska förevändningar.

Detta var något som min mor var superbra på. Hon kunde skaffa fram socialförsäkringsnummer, födelsedata, fullständiga kreditkortssammanställningar, kontoutdrag och fullständiga meritförteckningar med hjälp av enkla telefonsamtal som kunde låta ungefär så här: »God morgon. Kan jag få tala med mr Franklin? Jaså, god dag, mr Franklin. Mitt namn är Sarah Baker och jag arbetar för ACS AB. Vår uppgift är att leta fram personer som kanske har missat att göra anspråk på en del av sina tillgångar. Vi har nu upptäckt att det finns värdepapper, över tusen aktier faktiskt, skrivna på en viss Gary Franklin. Om ni skulle kunna vara snäll att ge mig ert födelsedatum och ert socialförsäkringsnummer så kan jag påbörja överföringen av aktiebreven tillbaka på er …» Även om jag anser mig själv som ganska begåvad när det gäller att hitta på svepskäl, kommer min mor ändå alltid att vara drottningen.

Sjutton år gammal: Första gången jag själv körde under ett bevakningsuppdrag. Under ett år efter det att jag hade fått mitt körkort var det pappa som tränade mig ute på vägarna. Idén är enkel – man ska köra aggressivt, men säkert. Aldrig ligga mer än två bilar efter (om man arbetar ensam) och så ska man känna sitt objekt för att kunna förutsäga vart han eller hon kan vara på väg, så att man inte behöver förlita sig helt och hållet på att behålla ögonkontakten. Det här var det området där min far var expert. Eftersom han under så många år hade arbetat

35

Spellmans arkiv.indd 35

08-09-03 07.00.08

för sedlighetsroteln hade han en känsla för vägen och en nästan övernaturlig förmåga att förutsäga objektets nästa drag.

På samma sätt som pappa lärde mig de flesta metoder man utnyttjar på vägarna, var det farbror Ray som lärde mig de flesta genvägarna. När man är ute och kör nattetid till exempel, är det lättare att hålla ögonkontakt med en bil som bara har ett fungerande bakljus. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen då farbror Ray gav mig en hammare och sa åt mig att krossa ena baklyset på doktor Liebermans Mercedes-Benz.

Det var en perfekt dag.

Arton år gammal: Det magiska året under min anställning vid Spellmans detektivbyrå. Eftersom de flesta av våra utredningar berör juridiska frågor är det viktigt att utredaren är myndig. När jag hade fyllt arton kunde jag delge stämningar, genomföra förhör och börja samla de sextusen timmars fältarbete som krävdes för att jag skulle få min legitimation som privatdetektiv. Det enda som stod mellan mig och min legitimation var mitt brottsregister. Man gör en mycket grundlig bakgrundskontroll på alla tänkbara kandidater som vill bli privatdetektiver.

Allt som hände innan jag fyllde arton var emellertid hemligstämplat av ungdomsdomstolen, men, som far påminde mig, måste jag hädanefter absolut hålla mig borta från all sorts allvarligare dumheter.

Tjugoett år gammal: På min födelsedag skrev jag det två timmar långa provet och tre månader senare fick jag min legitimation.

David å sin sida avslutade sin bana hos Spellmans detektivbyrå när han var sexton år gammal, för han påstod att arbetet påverkade hans skolarbete. Han skulle aldrig mer komma att arbeta åt familjen, fast en vacker dag skulle vi komma att arbeta åt honom. Sanningen var den att arbetet inte intresserade David. Han ansåg att folk hade rätt till ett privatliv. Det tyckte inte vi andra.

36

Spellmans arkiv.indd 36

08-09-03 07.00.09

Spellmans arkiv.indd 37

08-09-03 07.00.09