P Anne Tyler (f 1941) bor i Baltimore, Maryland, där också flertalet av hennes romaner utspelar sig. För romanen Djupandning belönades hon 1988 med Pulitzerpriset. Den tillfällige turisten har filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. Anne Tyler räknas som en av USA:s främsta författare.
å sitt karakteristiskt lågmälda sätt guidar Anne Tyler oss med värme och humor genom förlustens och saknadens snårskog.
”Återigen visar Tyler prov på sin enastående förmåga att med lyhördhet skildra äktenskapet, de oräkneliga oresonliga sätt varvid två individer kan upprätthålla en gemensam tillvaro.” The New York Times ”Min favoritförfattare och den bästa prosaförfattaren i världen.” Nick Hornby
www.damm.se
Farväl för nybörjare Anne TYLER
E
tt lättare handikapp har gjort att Aaron ständigt blivit överbeskyddad av sin mor och sin syster. När han träffar den frispråkiga läkaren Dorothy, som vägrar att dalta med honom, är det en befrielse. De blir kära, gifter sig och lever sedan i ett tryggt äktenskap. Då händer det ofattbara – ett träd faller ner över deras hus och krossar Dorothy. Hela Aarons liv faller sönder. Men en dag dyker Dorothy plötsligt upp igen, och även om ingen annan kan se henne så finner han tröst i besöken. I takt med att Aaron börjar bli varse att deras relation faktiskt haft sina skavanker finner han också ett sätt att säga farväl på. Och inser att det finns ett liv bortom sorgen.
Anledningen till att jag inte frågade Dorothy varför hon hade kommit tillbaka just när hon gjorde det, var kanske att jag fruktade att det skulle ge henne anledning att fråga sig själv samma sak. Om hon hade gått i andra tankar och bara råkat komma tillbaka, som när man av gammal vana återvänder till en tidigare adress, skulle hon kanske, om jag tog upp saken, säga: ”Oj! Du store tid! Jag måste rusa!” Eller hon skulle kanske tro att jag frågade vad hon gjorde här. Med andra ord, varför hon överhuvudtaget hade kommit tillbaka. Som när man frågar en nattgäst hur länge han eller hon tänker stanna och det uppfattas som om man har frågat: ”När kan jag hoppas bli kvitt dig?” Det var kanske därför jag kände att det skulle vara oartigt. Jag skulle dö om hon lämnade mig. Det hade jag redan gått igenom en gång. Jag trodde inte att jag skulle klara det igen.
ISBN 978-91-7351-910-6
Tyler_En nyborjares farval_omslag.indd 1
2013-06-18 16:19
Av Anne Tyler har utgivits Ett amatöräktenskap Och var hör du hemma? Påminnerskan
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 2
2013-06-17 15:09
Översättning Ingegerd Thungström
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 3
2013-06-17 15:09
www.damm.se Copyright © 2012 by Anne Tyler. Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB. Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Originalets titel The Beginner’s Goodbye Omslag Maria Sundberg Omslagsfoto © Marie-Louise Avery/Alamy Sättning Forma Books Typsnitt Adobe Garamond Pro Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-7351-910-6
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 4
2013-06-17 15:09
1 Det konstigaste med min frus återuppståndelse var omgivningens reaktioner. Låt mig ge ett exempel. En eftermiddag tidigt om våren kom vi gående över Belvedere Square och mötte då vår gamle granne, Jim Rust. ”Ser man på”, sa han. ”Är det inte Aaron!” Sedan fick han syn på Dorothy vid min sida. Hon kikade upp på honom med ena handen för pannan som skydd mot solen. Jims ögon vidgades och han vände snabbt blicken tillbaka till mig. Jag sa: ”Hur är det, Jim?” Man riktigt såg hur han tog sig samman. ”Åh … strålande”, svarade han. ”Jag menar … eller … men vi saknar er naturligtvis. Kvarteret är sig inte likt utan er!” Han höll blicken fäst på mig. Närmare bestämt på min mun, som om det var jag som pratade. Han undvek att se på Dorothy. Han hade vridit kroppen några grader för att slippa ha henne i blickfånget. Jag förbarmade mig över honom. Jag sa: ”Ja, hälsa alla!” och så fortsatte vi vår promenad. Bredvid mig gav Dorothy upp ett av sina torra små skratt. 5
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 5
2013-06-17 15:09
anne tyler
Andra låtsades inte känna igen oss när vi möttes, vare sig mig eller Dorothy. De kunde få syn på oss på långt håll och det gick som en stöt genom dem, deras ansiktsuttryck förändrades, de tog på sig en jäktad min och skyndade sig att vika in på en sidogata – bråttom, bråttom, massor av saker att uträtta, upptagna av viktiga ting. Jag klandrade dem inte. Det var ju ingen lätt sak att förhålla sig till. I deras ställe skulle jag kanske ha gjort likadant. Jag vill helst tro att jag inte skulle ha gjort det, men kanske ändå. Och de som inte mindes att hon hade dött, de fick mig att skratta högt. Visserligen var de inte så många, ett par tre stycken bara, folk som knappt kände oss. Mr von Sant, till exempel, som många år tidigare hade behandlat vår bolåneansökan. En dag när vi stod i kön på banken kom han gående genom bankhallen. Han stannade upp och frågade: ”Och ni trivs fortfarande i huset, båda två?” ”O ja”, svarade jag. För enkelhetens skull. Jag föreställde mig hur sanningen några minuter senare gick upp för honom. Men vänta nu! skulle han utbrista för sig själv när han hade satt sig tillrätta bakom skrivbordet. Visst hörde jag någonting om … ? Men han kanske inte ens skulle skänka oss en tanke. Eller hade överhuvudtaget inte hört vad som hänt. Han skulle leva vidare i tron att huset var intakt, att Dorothy levde och att vi fortsatte att vara helt vanligt lyckligt gifta. Vid det laget hade jag redan flyttat hem till min syster som bodde kvar i vårt föräldrahem i norra Baltimore. Var 6
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 6
2013-06-17 15:09
farväl för nybörjare
det därför som Dorothy kom tillbaka när hon gjorde det? Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i Nandina. Hon tyckte att Nandina var dominant. Ja, det var hon ju också. Särskilt mot mig, eftersom jag har ett par handikapp. Jag kanske inte har berättat det. Jag är delvis förlamad i högra armen och högra benet. Det är inget som stör mig, men ni vet hur storasystrar kan vara. Ja, jag har förresten ett litet talfel också, som en lätt tvekan, men bara ibland. Oftast hör jag det inte ens själv. Faktum är att jag många gånger har frågat mig vad det var som fick Dorothy att komma tillbaka just då. Inte strax efter att hon hade dött, vilket man hade kunnat vänta sig. Utan flera månader senare. Nästan ett år. Jag kunde ju förstås ha frågat henne, men jag vet inte, det kändes oartigt på något sätt. Jag kan inte riktigt förklara varför. En dag stötte vi ihop med Irene Lance från arbetet. Hon är vår formgivare. Dorothy och jag var på väg tillbaka från lunchen. I alla fall jag. Det vill säga, jag hade varit ute och ätit lunch och Dorothy hade anslutit på återvägen. Och plötsligt såg vi Irene närma sig från St. Paul-hållet. Det var svårt att missa Irene. Hon var alltid den mest eleganta kvinnan på trottoaren, inte för att konkurrensen var särskilt stor i Baltimore. Men hon skulle ha tett sig elegant i vilket sällskap som helst. Hon var lång och platinablond, för dagen klädd i en lång fladdrande kappa med kragen uppslagen mot halsen och kappfållen dansande runt smalbenen i den friska vårvinden. Jag blev nyfiken. En person som Irene, hur kunde hon tänkas förhålla sig till den här sortens fenomen? Därför saktade 7
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 7
2013-06-17 15:09
anne tyler
jag in, vilket tvingade Dorothy att göra detsamma, så när Irene fick syn på oss stod vi nästan stilla, båda lika nyfikna på hennes reaktion. Hon tvärstannade, någon meter framför oss. ”Åh … herregud”, utbrast hon. Vi log. ”U-pe-ess”, sa hon. Jag sa: ”Va?” ”Jag ringde UPS och bad dom komma och hämta en sak, men nu är det ingen på kontoret.” ”Ingen fara. Vi är på väg tillbaka dit”, försäkrade jag henne. Det var med avsikt som jag sa ”vi”, trots att Dorothy med största sannolikhet skulle ge sig av innan jag försvann in genom porten. Men det enda Irene sa var: ”Tack, Aaron. Jag håller nog på att få alzheimer.” Om hon vetat vad hon precis hade missat skulle hon verkligen haft anledning att oroa sig för alzheimer. Jag sneglade på Dorothy, väntade mig att hon skulle se det lustiga i situationen, men hon gick i andra tankar. ”Smultronstället”, sa hon fundersamt. ”Ursäkta?” ”Det är hon som Irene påminner mig om. Kvinnan i den där gamla Bergmanfilmen – svärdottern med den strama knuten. Kommer du ihåg henne?” ”Ingrid Thulin”, svarade jag. Dorothy höjde lätt på ögonbrynen, vilket betydde att hon var imponerad, men det namnet var inte särskilt svårt att vaska fram ur minnet. Jag hade varit förtjust i Ingrid 8
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 8
2013-06-17 15:09
farväl för nybörjare
Thulin alltsedan college. Jag tyckte om hennes svala, behärskade utstrålning. ”Hur länge tror du det dröjer innan Irene reagerar?” frågade jag. Dorothy ryckte på axlarna. Hon verkade se mer nyktert på vår situation än jag gjorde. Anledningen till att jag inte frågade Dorothy varför hon hade kommit tillbaka just när hon gjorde det, var kanske att jag fruktade att det skulle ge henne anledning att fråga sig själv samma sak. Om hon hade gått i andra tankar och bara råkat komma tillbaka, som när man av gammal vana återvänder till en tidigare adress, skulle hon kanske, om jag tog upp saken, säga: ”Oj! Du store tid! Jag måste rusa!” Eller hon skulle kanske tro att jag frågade vad hon gjorde här. Med andra ord, varför hon överhuvudtaget hade kommit tillbaka. Som när man frågar en nattgäst hur länge han eller hon tänker stanna och det uppfattas som om man har frågat: ”När kan jag hoppas bli kvitt dig?” Det var kanske därför jag kände att det skulle vara oartigt. Jag skulle dö om hon lämnade mig. Det hade jag redan gått igenom en gång. Jag trodde inte att jag skulle klara det igen. Hon var kort och knubbig och såg allvarlig ut. Hon hade ett brett, tilltalande platt ansikte med en varm olivbrun hudton och ett lugnt uttryck i de svarta ögonen, som var placerade i exakt jämnhöjd, den där perfekta symmetrin som har en så vilsam inverkan på betraktaren. Håret som 9
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 9
2013-06-17 15:09
anne tyler
hon, utan att lägga vikt vid resultatet, klippte själv i en jämnlång, kantig frisyr, var svart – korpsvart. (Hennes familj hade invandrat från Mexiko två generationer tidigare.) Och ändå tror jag inte att andra människor märkte hur tilldragande hon faktiskt var, för hon dolde det. Eller … nej, inte ens det. Hon var alltför omedveten om sin skönhet för att bry sig om att dölja den. Hon använde ugglelika glasögon som härmade hennes ansiktsform. Kläderna hon bar fick henne att se bred ut: vida, raka byxor och skjortblusar, bastanta skor med rågummisulor, den typen som servitriserna på enklare matställen brukar gilla. Bara jag såg de smala linjerna som likt tunna silkestrådar lindade sig runt hennes hals och handleder. Bara jag hade sett hennes knubbiga, små söta fötter med naglar som miniatyrsnäckor. Min syster sa att Dorothy var för gammal för mig, men det var bara för att jag varit dum nog att svara sanningsenligt när hon frågade. Hon var åtta år äldre än jag – fyrtiotre när hon dog – men hon verkade yngre, mycket tack vare den där slitstarka latinska hudkvalitén. Plus att hon hade tillräckligt med stoppning under huden för att eventuella rynkor skulle slätas ut. När det gällde Dorothy tänkte man överhuvudtaget inte på ålder. Min syster sa också att hon var för kort för mig och det går inte att förneka att våra kroppar möttes på fel ställen när Dorothy och jag kramades. Jag är över en och nittio. Dorothy mätte knappt en och femtiofem. Min syster sa att man kunde ta oss för pappa och dotter på väg till skolan när man såg oss komma gående längs trottoaren. Och alldeles för professionell, sa min syster. Ha! Det 10
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 10
2013-06-17 15:09
farväl för nybörjare
var en lustig invändning. Dorothy var läkare. Jag arbetar som redaktör på familjens förlag. Ingen större skillnad i yrkesstatus, eller hur? Alldeles för upptagen av sitt arbete, var vad Nandina menade. Besatt av sitt arbete. Hon gick tidigt och kom hem sent, mötte mig inte i tamburen med tofflorna i nypan när jag kom från arbetet, kunde knappt koka ett ägg. Än sen då? Inte störde det mig. Men uppenbarligen störde det Nandina. Kanske hade hon varit väldigt långt borta, kanske var det därför som det dröjde så många månader innan Dorothy kom tillbaka. Eller hon kanske till en början hade försökt klara sig utan mig, på samma sätt som jag hade försökt klara mig utan henne – försökt ”komma över” förlusten, ”lägga den bakom sig”, ”gå vidare”, alla de där löjliga uttrycken som folk använder när de vill att man ska uthärda det outhärdliga. Men till slut hade hon tvingats inse att vi helt enkelt saknade varandra för mycket. Hon hade gett upp och vänt tillbaka. Det var vad jag helst ville tro. • • • Jag har utmålat min syster som en tyrann, men det var hon egentligen inte. Hon ville bara mitt bästa, det var därför hon var så kritisk. Hon såg det bästa i mig. När en grannpojke kallade mig Frankenstein för att jag hade vuxit så snabbt, sa Nandina att jag liknade Abraham Lincoln. (Jag låtsades bli stärkt av det, även om Abraham 11
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 11
2013-06-17 15:09
anne tyler
Lincoln inte hade det utseende som jag eftersträvade.) När jag avslöjade att jag ville bjuda Tiffy Preveau på förstaårselevernas skolbal, men inte vågade, övade Nandina med mig i timmar och hon var så övertygande i Tiffys roll att jag knappt vågade öppna munnen inför henne. ”Sss … sku … sku …”, stammade jag. Nandina föll ur rollen för ett ögonblick. ”Börja med ”vill”, föreslog hon. ”Vi … vill du gå med mig på balen?” frågade jag. ”Åh, Aaron, gärna! Vad roligt!” utbrast hon med ett kvittrande, falskt tonfall. ”Men du, kan du dansa?” ”Javisst.” ”För jag älskar verkligen att dansa, förstår du. Och då menar jag dansa hardcore. Jag tycker om att ge järnet!” ”Jag kan dansa hardcore”, svarade jag. Och det var sant. Nandina hade lärt mig. Nandina var själv inte precis någon superlyckad tonåring (hon var en och åttio lång, även efter att hon hade sparkat av sig sina långa bananskor, och hon hade inte varit på en enda skoldans under sina tre high school-år), men hon lotsade mig igenom en serie någorlunda gångbara moves. Hon sa att jag skulle blunda och bita mig i underläppen, som om jag var helt uppslukad av rytmen i ”Pump up the Volume” och hon höll upp min högra arm så att den, mer än en bruten vinge, liknade en banderoll, lyft i triumf så högt som hon lyckades tvinga upp den. Och för mig var det en fördel att man inte längre dansade kind-mot-kind. Jag skulle inte behöva greppa min partner med båda händerna eller något i den stilen. Och jag måste lära mig att undvika alla ord på K, sa 12
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 12
2013-06-17 15:09
farväl för nybörjare
Nandina. Hon tyckte det verkade som om jag staplade dem på varandra – ”kan” och ”kunde” – så fort jag fick en chans. ”Men det är väl inte är så konstigt”, svarade jag. (Nästan utan att haka upp mig, eftersom hon nu var min vanliga syster igen.) ”Det är ju vanliga ord.” ”Där ser du! Du kunde ha sagt ”underligt” i stället”, sa hon. Men hur det nu var så tackade Tiffy nej till min inbjudan. Hon sa att hon redan var upptagen. Men det var i alla fall snällt av Nandina att ställa upp. Det var fel av mig att använda ordet ”handikapp” tidigare. ”Särdrag” skulle ha varit mera korrekt. Jag är faktiskt inte det minsta handikappad. Det är möjligt att jag skiljer mig från andra människor, men jag är inte sämre lottad. Det är jag övertygad om. Eller jag är kanske sämre lottad, men inte olyckligare. Det kommer nog sanningen närmare. Ibland tänker jag att jag är sämre lottad än andra, men mycket lyckligare. Men då lurar jag nog mig själv, för antagligen tycker alla att de kan skatta sig lyckliga av en eller annan anledning. Det underliga är att jag känner mig precis som alla andra, fast jag har varit så här så länge jag kan minnas. När jag ser ut genom mina ögons fönster föreställer jag mig att min rygg och min hals är raka och att båda armarna har samma diameter. Men i verkligheten måste jag släpa högerbenet efter mig, eftersom jag praktiskt taget inte har någon styrka alls i det, från knäet och nedåt, och som 13
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 13
2013-06-17 15:09
anne tyler
motvikt brukar jag luta mig åt andra hållet, vilket gör att ryggraden blir sned. När jag sitter ner ser man det inte, men så fort jag reser mig får jag slagsida. Jag har en käpp, men den glömmer jag hela tiden överallt. Och även om jag har tränat på att låta högra armen hänga så lös och ledig som möjligt, envisas den med att vika sig tvärt inåt vid handleden, som om jag har drabbats av en stroke. Och det kanske jag har – jag vet inte. Jag var en helt normal tvååring innan jag fick influensa. Och sedan var jag inte normal längre. Men vänsterhänt skulle jag i vilket fall som helst ha varit, det slår jag vad om, för jag har en ypperlig pennföring och det har jag inte behövt kämpa för. Så i det avseendet är jag lyckligt lottad, eller hur? Och jag är fena på racketboll och jag kan simma, ja, i alla fall hålla mig flytande, och jag kör bil bättre än de flesta, om jag får säga det själv. Pedalerna i min bil är specialkonstruerade, men styrning och växelbyte klarar jag bra med standardutrustningen. Folk som aldrig har åkt med mig förut ser först lite oroliga ut, men efter några kilometer tänker de inte längre på saken. Jag brukar drömma att jag byter till vanliga pedaler, men på Trafikverket har de sina fåniga bestämmelser. Först tänkte jag att Dorothy kanske hade ett specialuppdrag, att det var därför som hon kommit tillbaka. Hon hade fått tillstånd att återvända, men hon fick bara stanna så lång tid som det tog att, till exempel, berätta en sak för mig. Sedan var det meningen att hon skulle ge sig av igen. 14
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 14
2013-06-17 15:09
farväl för nybörjare
(Här måste jag först som sist bekänna att jag inte gärna uppehöll mig vid tanken på vem det kunde vara som hade gett henne tillståndet. Jag är ateist. Bara det faktum att hon kommit tillbaka hade vänt upp och ner på tillräckligt många av mina förutfattade meningar och jag trodde inte att jag skulle kunna hantera fler.) Ni tycker väl att jag borde ha varit ivrig att få veta vad uppdraget gick ut på. Men tänk på följderna – när hon hade slutfört sitt uppdrag skulle hon försvinna. Och det trodde jag inte att jag skulle klara. Så jag tillägnade mig ett Zen-liknande förhållningssätt. Jag levde för stunden. Dorothy uppenbarade sig; jag var nöjd och glad. Jag ställde inga frågor, gjorde inga efterforskningar, struntade i hur och varför. Bara att vara tillsammans med henne gav mig tröst. Om hon hade börjat säga något som lät … ja, som ett meddelande, skulle jag ha gjort allt för att avleda henne. Men det gjorde hon aldrig. Även hon verkade leva för stunden. Sedan försvann hon igen, men inte för gott. På något sätt visste jag det. Jag väntade, stilla som tjärnens vatten, tills hon kom tillbaka. En gång frågade hon mig: ”Hur är det hemma hos Nandina? Håller hon på och ojar och oroar sig?” ”Tja … du vet ju hur hon är”, svarade jag. Jag teg ett ögonblick. Sedan sa jag: ”Behöver du fråga? Jag trodde att du visste ändå, på nåt sätt?” ”Nej då. Jag vet ingenting alls”, svarade Dorothy. Jag tyckte att hon lät sorgsen på rösten, men sedan log hon, så det var nog bara inbillning. Ända in i det sista gav mamma sig själv skulden för mina ”särdrag”. Hon borde ha ringt upp barnläkaren långt 15
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 15
2013-06-17 15:09
anne tyler
tidigare. Hon borde ha skyndat iväg till akuten med mig, struntat i barnläkaren. ”Dom skulle bara ha skickat hem oss igen”, sa jag. ”Dom skulle ha sagt att det var nåt som gick. ’Stoppa honom i säng bara’, skulle dom ha sagt, ’och se till att han får ordentligt med vätska.’ ” ”Jag borde ha satt mig pladask mitt på golvet och förklarat att vi inte tänkte åka hem”, sa hon. ”Ååå, varför gör du sån stor affär av det? Jag klarar mig hur bra som helst.” ”Klarar dig. Ja, det gör du väl kanske”, svarade hon. ”Och jag skulle inte ha brytt mig om du hade varit förlamad från födseln. Men det var du inte. Du är inte den du var från början. Du är inte den det var meningen att du skulle bli.” ”Kanske var det precis så här det var meningen att jag skulle bli”, svarade jag. Hon bara suckade. Det var omöjligt att få mig att förstå. ”För övrigt”, sa jag, ”så ringde du barnläkaren. Det har du ju sagt. Du ringde så snart febern började stiga.” ”Karlen var en idiot”, sa hon, nu inne på ett annat spår. ”Han påstod att feber är naturens eget universalmedel. Han påstod att feber inte gör ens hälften så stor skada som alla hysteriska mödrar som doppar sina barn i iskallt vatten.” ”Mamma. Släpp det där nu”, sa jag. Men hon bara fortsatte. Hon var en hemmamamma (hennes egen benämning), tillhörde den sista generationen av amerikanska kvinnor som gifte sig så snart de gått ut college. Hon utexaminerades i juni 1958 och gifte sig i juli. Sedan fick hon, den stackaren, vänta i tio år på det första barnet, 16
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 16
2013-06-17 15:09
farväl för nybörjare
men trots det skaffade hon sig inget arbete. Hur fick hon tiden att gå? brukade jag undra. När Nandina och jag äntligen kom ägnade hon all sin tid åt oss. Hon engagerade sig i våra specialarbeten, hjälpte oss att bygga olika modeller. Hon strök våra underkläder. Hon inredde våra rum till flick- respektive pojkrum efter alla konstens regler – rosenknoppar till Nandina och idrottsvimplar till mig. Att Nandina inte låg åt rosenknoppshållet och att mamma, de få gånger jag ägnade mig åt något sportigt, var nära att drabbas av hjärtstillestånd, var en annan femma. Trots mina särdrag var jag lite av en vildbasare. Jag var klumpig, men entusiastisk, deltog med liv och lust i alla improviserade lekar som var på gång i kvarteret. Mamma bokstavligen vred sina händer där hon stod i fönstret mot gatan och tittade på, men pappa sa att hon måste låta mig göra allt som jag kände att jag klarade av. Han var inte lika benägen som hon att oroa sig. Men han var ju förstås på kontoret hela dagarna och för övrigt hade han hunnit bli medelålders vid det här laget. Han var inte en pappa som man kunde spela fotboll med på helgerna eller fråga om han ville träna knattelaget. Följaktligen ägnade jag en stor del av barndomen åt att värja mig mot de två kvinnorna i mitt liv – min mor och min syster – som båda låg i ständigt bakhåll och grep varje tillfälle att dalta sönder mig. Redan vid så unga år anade jag faran. Man sugs in. Man blir blödig. Och så har de fått en dit de vill. Inte underligt att jag upplevde Dorothy som en frisk fläkt. 17
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 17
2013-06-17 15:09
anne tyler
Första gången vi träffades frågade hon rakt på sak: ”Vad är det för fel på din arm?” Hon bar sin vita rock och tonfallet var kliniskt neutralt. När jag hade förklarat, sa hon bara ”Hm” och bytte ämne. Första gången hon åkte bil med mig ägnade hon ingen som helst uppmärksamhet åt min körning, sneglade inte ens åt mitt håll, vare sig när jag startade bilen eller senare. Hon var helt upptagen med att andas på glasögonen och putsa dem med ärmen. Och första gången hon hörde mig stamma (det var efter att jag hade förälskat mig i henne och blivit nervös och osäker), lade hon huvudet på sned och frågade: ”Vad kommer det där av? Hjärnskadan eller bara nerver?” ”Åh … ba … ba … bara nerver”, svarade jag. ”Säkert? Jag undrar det, jag”, sa hon. ”När vänstra hjärnhalvan är inblandad … Satan!” ”Ursäkta?” ”Jag glömde visst nycklarna på jobbet”, sa hon. • • • Hon var en unik kvinna, Dorothy. Ensam i sitt slag. Det ska gudarna veta att hon lämnade ett tomrum efter sig. Det kändes som om jag hade suddats ut, som om jag slitits itu. Sedan kastade jag en blick nedåt gatan och där stod hon, på trottoaren.
18
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 18
2013-06-17 15:09
Tyler_farval_for_nyborjare_inlaga.indd 2
2013-06-17 15:09
P Anne Tyler (f 1941) bor i Baltimore, Maryland, där också flertalet av hennes romaner utspelar sig. För romanen Djupandning belönades hon 1988 med Pulitzerpriset. Den tillfällige turisten har filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. Anne Tyler räknas som en av USA:s främsta författare.
å sitt karakteristiskt lågmälda sätt guidar Anne Tyler oss med värme och humor genom förlustens och saknadens snårskog.
”Återigen visar Tyler prov på sin enastående förmåga att med lyhördhet skildra äktenskapet, de oräkneliga oresonliga sätt varvid två individer kan upprätthålla en gemensam tillvaro.” The New York Times ”Min favoritförfattare och den bästa prosaförfattaren i världen.” Nick Hornby
www.damm.se
Farväl för nybörjare Anne TYLER
E
tt lättare handikapp har gjort att Aaron ständigt blivit överbeskyddad av sin mor och sin syster. När han träffar den frispråkiga läkaren Dorothy, som vägrar att dalta med honom, är det en befrielse. De blir kära, gifter sig och lever sedan i ett tryggt äktenskap. Då händer det ofattbara – ett träd faller ner över deras hus och krossar Dorothy. Hela Aarons liv faller sönder. Men en dag dyker Dorothy plötsligt upp igen, och även om ingen annan kan se henne så finner han tröst i besöken. I takt med att Aaron börjar bli varse att deras relation faktiskt haft sina skavanker finner han också ett sätt att säga farväl på. Och inser att det finns ett liv bortom sorgen.
Anledningen till att jag inte frågade Dorothy varför hon hade kommit tillbaka just när hon gjorde det, var kanske att jag fruktade att det skulle ge henne anledning att fråga sig själv samma sak. Om hon hade gått i andra tankar och bara råkat komma tillbaka, som när man av gammal vana återvänder till en tidigare adress, skulle hon kanske, om jag tog upp saken, säga: ”Oj! Du store tid! Jag måste rusa!” Eller hon skulle kanske tro att jag frågade vad hon gjorde här. Med andra ord, varför hon överhuvudtaget hade kommit tillbaka. Som när man frågar en nattgäst hur länge han eller hon tänker stanna och det uppfattas som om man har frågat: ”När kan jag hoppas bli kvitt dig?” Det var kanske därför jag kände att det skulle vara oartigt. Jag skulle dö om hon lämnade mig. Det hade jag redan gått igenom en gång. Jag trodde inte att jag skulle klara det igen.
ISBN 978-91-7351-910-6
Tyler_En nyborjares farval_omslag.indd 1
2013-06-18 16:19