Issuu on Google+

Alla bär vi på cancerceller i våra kroppar, men alla kommer inte att få cancer.

”För sjutton år sedan upptäckte jag under min egen forskning kring neuroradiologi att jag själv hade en hjärntumör. Jag minns hur jag stod i väntrummet på elfte våningen på onkologen och tittade på människorna på gatan – långt där nere levde de sina vanliga liv som om ingenting hade hänt. Jag hade förvisats från det livet, stängts ute från dess målmedvetna brådska och förespeglingar om lycka, eftersom det nu var stor risk för att

David Servan-Schreiber är professor i psykiatri vid University of Pittsburgh School of Medicine, var en av grundarna till Center for Integrative Medicine och är styrelsemedlem i Society for Integrative Medicine. Anticancer blev en storsäljare i USA och har översatts till över 30 språk.

jag skulle dö i förtid. Jag kunde inte längre gömma mig i läkarens och forskarens trygga förklädnad utan hade förvandlats till en can-

”Jag välkomnar varmt boken Anticancer i Sverige och rekommenderar den till alla – både till dem som är eller har varit drabbade av cancer och till dem som är friska. Dels för att öka sina kunskaper om cancer, dels för att visa hur vi själva kan ta ansvar för vår egen hälsa genom olika livsstilsförändringar.” Alicja Wolk, professor vid Karolinska Institutet i Stockholm

cerpatient. Den här boken är berättelsen om vad som hände sedan, om hur jag fick livet och hälsan tillbaka – mycket bättre hälsa än någonsin tidigare – samtidigt som jag visste att jag hade cancer. Det är berättelsen om hur jag utnyttjade mina kunskaper som läkare och forskare för att leta upp allt i den medicinska litteraturen som skulle kunna hjälpa mig att vända oddsen till min fördel.”

Författarporträtt: E. Robert Espalieu Omslag: John Persson

ISBN 978-91-27-13004-3

9 789127 130043

Anticancer.Servan.S.hela.4.textkont.indd 1

11-02-22 22.07.06


11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 6

11-02-22 09.46.58


Innehåll

förord förord till den svenska utgåvan inledning till den andra upplagan inledning

9 13 19 27

kapitel 1

En berättelse

32

kapitel 2

Att lura statistiken

39

kapitel 3

Faror och möjligheter

48

kapitel 4

Cancerns svaga sidor

58

kapitel 5

Berätta dåliga nyheter

87

kapitel 6

Anticancermiljö

91

kapitel 7

Lärdomar från ett återfall

138

kapitel 8

Anticancermat

143

kapitel 9

Anticancerpsyket

196

kapitel 10

Att desarmera rädslan

245

kapitel 11

Anticancerkroppen

257

kapitel 12

Att lära sig förändras

272

kapitel 13

Sammanfattning

279

författarens tack noter register

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 7

290 297 333

11-02-22 09.46.58


11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 8

11-02-22 09.46.58


Förord

beskrivs naturliga metoder för egenvård som kan bidra till att förebygga uppkomsten av cancer eller förstärka effekten av behandlingar mot cancer. De är tänkta att användas som ett komplement till konventionella behandlingar (till exempel operation, strålbehandling, cytostatika). Innehållet i den här boken kan inte ersätta ett läkarutlåtande. Boken är inte heller avsedd att användas för att ställa diagnos eller ordinera en behandling. Alla kliniska fall jag beskriver på de följande sidorna är hämtade från min egen yrkesutövning. (Utom några få fall som är beskrivna av läkarkolleger i den medicinska litteraturen. Det anges i så fall.) Patienternas namn och andra kännetecken har naturligtvis ändrats. Jag har valt att redogöra för vår nuvarande uppfattning om cancer och våra naturliga försvarsmekanismer på ett enkelt sätt. Det innebär att jag i vissa fall inte har kunnat beskriva hela komplexiteten i biologiska fenomen eller detaljerna i kontroverser kring befintliga kliniska studier. Jag ber biologer och onkologer om ursäkt för att jag därmed har förenklat det som i många fall är deras livsverk, även om jag hoppas­ och tror att jag har återgett andan i deras forskning på ett rättvisande sätt.

i den här boken

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 9

11-02-22 09.46.58


11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 10

11-02-22 09.46.58


Jag har alltid tyckt att det enda problemet med den medicinska vetenskapen är att den inte är tillräckligt vetenskaplig. Den moderna läkarvetenskapen kommer inte att bli verkligt vetenskaplig förrän läkarna och deras patienter har lärt sig att handskas med de kroppsliga och själsliga krafter som verkar via medicatrix naturae [naturens läkande kraft]. – rené dubos, professor i biologi vid Rockefelleruniversitetet, som upptäckte det första antibiotikum som kom till klinisk användning (1939) och som var initiativtagare till FN:s första miljökonferens (1972).

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 11

11-02-22 09.46.58


11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 12

11-02-22 09.46.58


Förord till den svenska utgåvan

med lite svensk cancerstatistik. I Sverige lever i dag cirka 400 000 män och kvinnor som har eller någon gång har haft cancer. Bland dem är det fler än 85 000 kvinnor som någon gång har fått en bröstcancerdiagnos och cirka 70 000 män som har fått en prostata­cancerdiagnos. Varje år får drygt 50 000 personer den skrämmande diagnosen ”cancer”. De vanligaste cancerformerna i Sverige är prostatacancer hos män med cirka 10 000 nya fall varje år och bröstcancer hos kvinnor med cirka 7 500 nya fall per år. Därefter kommer hudcancer (exklusive malignt melanom) med nästan 5 000 nya fall årligen samt tjocktarms­cancer med 4 000 fall varje år bland svenska män och kvinnor. Vi känner alla någon som har drabbats av cancer. Det kan vara någon i vår familj eller på arbetsplatsen, en bekant eller en bekants bekant. Risken att någon gång i livet få en cancersjukdom är cirka 30 procent, vilket betyder att var tredje person kan drabbas. Den stora frågan är om man kan göra något åt det. låt oss börja

• K  an man minska risken att drabbas av cancer? Ja, både utländska och svenska studier visar att cirka hälften av alla cancerfall skulle kunna förebyggas och undvikas genom en hälsosam livsstil. Eller med andra ord: bland dem som lever ett hälsosamt liv är insjuknandet i cancer mycket lägre än bland dem som inte gör det. • Kan samma livsstilsfaktorer också förbättra chansen att tillfriskna bland dem som har insjuknat? Kan man minska risken för canceråterfall bland dem som blir botade? Troligen ja, även om det vetenskapliga stödet när det gäller betydelsen av livsstilsfaktorer som kost och fysisk aktivitet efter diagnosen fortfarande är begränsat. Detta beror på att man ägnar mest forskningstid åt utveckling av nya mer effektiva mediciner och nya behandlingsprocedurer. Under de senaste åren har dock fler och fler studier kommit med uppmuntrande resultat som visar att livsstil, obero13

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 13

11-02-22 09.46.59


anticancer

ende av konventionella kliniska behandlingar, är mycket viktigt både för cancerprognosen bland dem som har insjuknat och för förebyggande av återfall. Med andra ord finns det ett växande vetenskapligt stöd för att en hälsosam livsstil (tillsammans med klinisk behandling) verkar kunna hjälpa kroppen att bromsa en cancerutveckling. • Finns det en garanti – om man exakt följer alla de evidensbaserade livsstilsrekommendationerna – för att man kan vara 100 procent säker på att inte drabbas av cancer? Det ärliga svaret är nej, man har ingen garanti, men chanserna att förbli cancerfri under hela livet ökar signifikant. Chanserna för en bättre prognos efter diagnosen kan troligen också förbättras. Slutsatsen är att det i högsta grad är värt att satsa på sin hälsa, ta hand om den och leva ett hälsosamt liv när man är frisk (för att förbli frisk), när man är cancersjuk (för att förbättra prognosen) eller har varit sjuk (för att förebygga canceråterfall). Vad ska man då göra? Det är just det som den här boken talar om. Bokens författare, doktor David Servan-Schreiber, som är läkare och hjärnforskare och som själv drabbades av hjärntumör i mycket ung ålder, delar sina personliga erfarenheter av sjukdomen med oss – den första chocken efter diagnosen, behandlingsperioden, tillfrisknandet, återfallet efter några år, den andra behandlingsperioden och sökandet efter komplementära metoder som kan hjälpa i tillfrisknandet och minska risken för ett nytt återfall. De personliga reflektionerna gör att många som någon gång har drabbats av cancer eller är rädda för cancer kan identifiera sig med hans känslor och tankar efter cancerdiagnosen. Det viktigaste är att han inte ger upp, han börjar sitt ”krig” mot sin sjukdom. Efter den första chocken vill han ta egen kontroll över sjukdomens förlopp och försöka förstå sig på den. Han söker och samlar all möjlig vetenskaplig information. Han beskriver hur han i sin personliga kamp mot cancern noggrant följer den konventionella kliniska behandlingen och uppföljningen av sin sjukdom och integrerar den med ”anticancer”förändringar i sin livsstil och sitt beteende. Livsstilsförändringarna baserar han på sina studier av de nyaste forskningsrönen publicerade inom cancerforskningen. 14

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 14

11-02-22 09.46.59


förord till den svenska utgåvan

Författaren, som själv inte är cancerforskare, tar även kontakt med en del forskare inom de olika cancerforskningsområdena. Han diskuterar med dem och drar egna slutsatser från deras vetenskapliga artiklar och böcker för att få bekräftelse på att han har tolkat deras forskningsresultat rätt. I den här boken delar han generöst med sig av dessa insamlade kunskaper från olika forskningsdiscipliner och av sina erfarenheter från tillämpningen av den egna ”anticancer”-livsstilen. Många cancerpatienter, deras närmaste och andra personer undrar vad som händer i kroppen när cancer uppstår, hur cancerceller växer, hur metastaser (dottertumörer) sprider sig. Boken beskriver på ett mycket enkelt och begripligt sätt de grundläggande processerna i kroppen­under cancerutvecklingen och spridningen, nämligen inflammation och bildning av nya blodkärl, så kallad angiogenes. Tack vare de mycket illustrativa beskrivningarna kan läsaren och lekmannen lätt visualisera dessa processer och lättare förstå vad som händer i kroppen under sjukdomens utveckling. Den ökade förståelsen kan också motivera till försök att hjälpa kroppen i kampen mot dessa processer och mot sjukdomen. Författaren berättar hur han har integrerat ”anticancer”-förändringar i sin livsstil i behandlingen och uppföljningen av sin sjukdom. Livsstilsförändringarna, med utgångspunkt från den tillgängliga vetenskapliga cancerlitteraturen, innefattar framför allt förändringar i kostvanor och fysisk aktivitet men även i livssyn och mental inställning samt tillämpning av avslappningstekniker. Boken innehåller omfattande information om vad en ”anticancer”livsstil innebär, vad man bör äta, hur man bör träna såväl fysiskt som mentalt för att öka chansen till tillfrisknande från cancer och för att förebygga återfall. Det måste dock påpekas att den ”anticancer”-livsstil som doktor David Servan-Schreiber själv har tillämpat och som han beskriver, bara kompletterar – men ersätter inte – de kliniska behandlingsprocedurerna. Han använder inte dessa ”självhjälpsmetoder” som alternativa metoder istället för de beprövade kliniska behandlingarna, utan följer alla behandlingar och uppföljningar som sjukvården föreskriver till punkt och pricka. Han har helt enkelt integrerat ”anticancer”-livsstilen i sina behandlingsprocedurer och fortsätter med den även efter tillfrisknandet för att minska risken för återfall. Och han själv har lyckats bra, hans exempel är mycket hoppgivande. Däremot är det svårt att avgöra i vilken grad hans tillfrisknande kan tillskrivas 15

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 15

11-02-22 09.46.59


anticancer

den ”anticancer”-livsstil som han har praktiserat, och i vilken grad det helt enkelt beror på en framgångsrik behandling eller på det faktum att hans tumör kanske inte var av den mest elakartade typen. Dock kvarstår faktum att nu, mer än femton år efter den första cancer­diagnosen och åtta år efter återfallet och starten av ”anticancer”livsstilen,­ fortsätter han att leva ett normalt liv, är yrkesverksam och följer utvecklingen inom cancerforskningen för att själv tillämpa de nya forskningsrön som publiceras i vetenskapliga tidskrifter och uppdatera fakta i denna ”anticancer”-bok. Den första utgåvan av boken publicerades 2007 och den som läsaren nu har i sina händer är den andra upplagan från 2010, uppdaterad med ny information från pågående cancerforskning. Det viktigaste är att denna senaste version bygger på slutsatser från Världscancerfondens rapport publicerad i november 2007. Den är skriven av världsledande cancerforskare och sammanfattar resultat från över 7 000 studier om kost och fysisk aktivitet. Rapporten uppskattar att minst 40 procent av alla cancerfall skulle kunna förebyggas genom enkla förändringar i kosten och ökad fysisk aktivitet. Om man lägger till förändringar i andra livsstilsfaktorer är uppskattningen att cirka 50 procent av all cancer skulle kunna förebyggas. Enligt min åsikt fyller innehållet i boken Anticancer en lucka i den allmänna kunskapen om hur vi själva kan bidra till att minska risken för cancer. Den bidrar också med kunskaper om egenvård när vi har blivit sjuka genom kompletteringar av den konventionella behandlingen med de beskrivna livsstilsförändringarna. Inom cancerforskningen finns det olika specialiteter som ägnar sig åt skilda delar av de mycket komplexa biologiska processerna. I den här boken binder författaren ihop de olika delarna av cancerforskningen till en helhetsbild, där de naturliga kroppsegna försvarsmekanismerna förstärks och kompletteras av en ”anticancer”-livsstil. Alla de förslag till livsstilsförbättringar som doktor David ServanSchreiber beskriver är baserade på forskningsresultat. Det måste dock påpekas att allt som är publicerat i vetenskapliga tidskrifter inte direkt kan tillämpas på människan. Resultat baserade på djurstudier eller enbart på cellstudier kan inte, även om de är mycket lovande, överföras­ direkt till människan. Inte heller resultat från enstaka studier som 16

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 16

11-02-22 09.46.59


förord till den svenska utgåvan

gjorts på människor har så stor evidensstyrka om de inte är bekräftade i flera andra studier. Dessa enstaka studier kan vara tillförlitliga men inte nödvändigtvis, de kan också bara visa slumpfynd. När man läser den här boken måste man därför vara uppmärksam på varifrån de citerade exemplen kommer. Kommer de från cellstudier, djurstudier eller enstaka studier bland människor är bevisunderlaget bristfälligt. På de ställen i boken där författarens förslag till kostförändringar är baserade på en för ensidig genomgång av litteraturen, det vill säga utan hänsyn till potentiella risker kopplade till en för hög konsumtion av vissa livsmedel, finns redaktionella anmärkningar. En viktig fråga som inte ställs och besvaras i boken, men som många undrar över, gäller kosttillskott. Världscancerfondens rapport rekommenderar inte kosttillskott i förebyggande syfte när det gäller cancer. Den rekommenderar inte heller kosttillskott till cancerpatienter. Det finns studier som visar att vissa tillskott även kan påverka kemoterapi negativt. Man menar ofta att sjukdomar kan hänföras till ”dåliga” gener, men forskning visar tydligt att gener bara kan förklara en liten del av cancer­ risken. Det bästa beviset för detta är så kallade migrationsstudier. Ett exempel är att japaner som bor i Japan har en mycket lägre risk för bröstcancer eller prostatacancer i jämförelse med amerikaner i USA. Men japaner som emigrerar till USA och ändrar sin livsstil, har redan i första generationen högre risk och i andra generationen samma risk som amerikaner, trots sina asiatiska gener. En svensk tvillingstudie­från Karolinska Institutet visar också att enäggstvillingar inte har samma cancerrisk. Vad betyder det? Att cancerrisken inte är medfödd, att vi själva kan göra väldigt mycket för att förebygga canceruppkomst. Den som redan har drabbats av cancer kan troligen i viss grad påverka sin prognos. Konventionella behandlingar som kirurgi och kemoterapi, radioterapi och immunoterapi kan kompletteras med en ”anticancer”-livsstil för att öka chansen till tillfriskande. Jag välkomnar varmt boken Anticancer i Sverige och rekommenderar den till alla – både till dem som är eller har varit drabbade av cancer och till dem som är friska. Dels för att öka sina kunskaper om cancer och dels för att visa hur vi själva kan ta ansvar för vår egen hälsa genom olika livsstilsförändringar. Jag vill också påpeka att den beskrivna ”anticancer”17

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 17

11-02-22 09.46.59


anticancer

livsstilen också skulle kunna kallas ”antihjärt-kärlsjukdom”-livsstilen, eftersom dessa kostfaktorer och fysisk aktivitet också kan förebygga hjärt-kärlsjukdomar. Alicja Wolk Professor vid Karolinska Institutet i Stockholm Cancerforskare med specialitet i nutrition och livsstil Medlem i Cancerfondens expertråd i kost och cancerfrågor Mina reflektioner över boken Anticancer under sommaren 2010, Villa San Michele på Capri

18

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 18

11-02-22 09.46.59


Inledning till den andra upplagan

sedan upptäckte jag under min egen forskning inom neuroradiologi att jag själv hade en hjärntumör. Jag minns hur jag stod i väntrummet på elfte våningen på onkologen och tittade på männi­ skorna på gatan – långt där nere levde de sina vanliga liv som om ingenting hade hänt. Jag hade förvisats från det livet, stängts ute från dess målmedvetna brådska och förespeglingar om lycka, eftersom det nu var stor risk för att jag skulle dö i förtid. Jag kunde inte längre gömma mig i läkarens och forskarens trygga förklädnad, utan hade förvandlats till en cancerpatient. Den här boken är berättelsen om vad som hände sedan, om hur jag fick livet och hälsan tillbaka – mycket bättre hälsa än någonsin tidigare – samtidigt som jag visste att jag hade cancer. Det är berättelsen om hur jag utnyttjade mina kunskaper som läkare och forskare för att leta upp allt i den medicinska litteraturen som skulle kunna hjälpa mig att vända oddsen till min fördel. Men det allra viktigaste är att boken erbjuder ett nytt, vetenskapligt grundat perspektiv på cancer som ger alla större möjlighet att skydda sig mot denna sjukdom. När Anticancer kom ut för två år sedan innebar det att jag påbörjade en ny etapp av min resa. Jag hade hemlighållit min sjukdom i fjorton år, men nu kunde jag ta det jag hade lärt mig och föra det vidare till människor runt om i världen som var rädda, ledsna eller hade förlorat hoppet. Jag kunde diskutera mina tankar med läkare, forskare, politiker och engagerade människor och direkt jämföra mina iakttagelser med deras erfarenheter. Jag träffade också ett stort antal patienter som hade lyckats ändra på sitt sjukdomsförlopp med hjälp av de råd jag ger här. Boken har nu getts ut på trettiofem språk i närmare femtio länder och sålts i över en miljon exemplar, vilket har stärkt mig i min övertygelse om att vi alla på ett effektivt sätt kan förbättra våra kroppars naturliga försvar mot cancer. Jag är också mer övertygad än någonsin tidigare om att detta synsätt bör finnas med som ett led i all cancerprevention och cancerbehandling. Under de senaste två åren har forsk-

för sjutton år

19

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 19

11-02-22 09.46.59


anticancer

ningen också resulterat i nya belägg, förklaringar och perspektiv på hur vi alla kan lära oss att stärka vår hälsa och förbättra vår ”jordmån” genom att skapa en anticancermiljö i vår kropp. Forskningen har även bekräftat att det är viktigt att uppmärksamma hur våra känslor kan påverka cancerförloppet. Vad är det då som är nytt i denna reviderade upplaga? I mina otaliga diskussioner med läkarkolleger – allmänläkare, onkologer, psykiatrer – och med allmänheten insåg jag att avsnitten om mat och näringslära har varit mycket lättare att ta till sig än analysen av psykologiska och kroppsliga faktorer och den avgörande roll som känslan av vanmakt spelar för att förvärra cancer. Om jag fick välja ett enda tydligt och klart budskap som jag skulle vilja förmedla med denna reviderade utgåva är det detta: att vi måste vara ytterst uppmärksamma på sambandet mellan kropp och själ, i synnerhet de negativa följderna av långvariga känslor av vanmakt och misströstan. Om man inte tar de här känslorna på allvar kommer de – inte själva de påfrestningar som hör till livet – att gynna de inflammatoriska processer som bidrar till att cancern växer. Det finns verkligt effektiva och enkla metoder för att dämpa sådana känslor, uppleva sitt liv som mer meningsfullt och samtidigt dämpa inflammationer. Jag har därför helt omarbetat kapitel 9, ”Anticancerpsyket”. Dessutom har jag uppdaterat det med nya studier som bekräftar hur viktigt det är att behandla känslor av vanmakt och misströstan för att hejda cancerns tillväxt. Jag har tagit tillfället i akt att berätta om Kelly, som i sin kamp mot bröstcancern fick stöd och kärlek av sina vänner och därmed klarade att ta sig igenom denna prövning. Flera nya studier visar faktiskt att det inte bara är kärleken från make, maka eller barn som kan hålla uppe kampviljan och fördröja sjukdomsförloppet, utan också kärlek och omtanke från gamla och nya vänner. När det gäller kosten har flera lovande studier på senaste tiden vittnat om ett antal nya livsmedel som kan motverka cancer.* Stenfrukter som plommon och persikor kan nu räknas till den kategorin. Nya rön *  Dessa intressanta resultat för olika bär kommer från cell- och djurstudier. Det måste dock påpekas att det finns många studier på människor som visar att konsumtion av större mängder av olika och varierade grönsaker och frukter (rekommenderat intag är minst 400 g om dagen) är kopplad till minskad risk för uppkomst av olika typer av cancer. [Kommentar till den svenska utgåvan A.W.]

20

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 20

11-02-22 09.46.59


inledning till den andra upplagan

om olivolja – som jag rekommenderade varmt redan i den första upplagan – har visat att det är ett fullfjädrat anticancerlivsmedel som är verksamt mot en rad specifika cancertyper. Dessutom har det kommit två nya studier som visar exakt hur många koppar grönt te man måste dricka per dag för att minska risken för återfall i bröst- eller prostatacancer med 50 procent. Nya naturliga sötningsmedel – akaciehonung och kokossocker, som båda har lågt glykemiskt index – har dykt upp i butikerna jämsides med agavesirap. De presenteras i kapitel 6. Nya forskningsrön har bekräftat att vitamin D3 har stor betydelse för att förebygga cancer, i synnerhet i länder där bristen på solljus innebär att huden inte kan framställa tillräckligt mycket av detta vitamin under vintern. Jag ägnar därför mer utrymme åt detta ämne och ger nya och mer specifika råd.* Slutligen har det kommit fram nya fakta om hur olika tillagningsmetoder kan bevara eller förstöra de positiva egenskaperna hos anticancerlivsmedel. Nästan varje gång jag håller en föreläsning får jag frågan om huruvida mobiltelefoner kan orsaka cancer. För att kunna besvara den här frågan samlade jag år 2008 en grupp av cancerspecialister, toxikologer, epidemiologer och en fysiker. Vi publicerade ett upprop där vi rekommenderade ett antal försiktighetsåtgärder som bör vidtas för bättre och tryggare användning av mobiltelefoner, eftersom dessa nu är en ofrånkomlig del av vår vardag. Detta upprop spreds snabbt runt om i världen och föranledde till och med en utfrågning i det amerikanska representanthuset i september 2008 samt ett offentligt rundabordssamtal i regi av miljö- och hälsoministerierna i Frankrike i april 2009. I denna upplaga sammanfattas den vetenskapliga litteraturen i ämnet, och jag påminner om vilka försiktighetsåtgärder man kan vidta för en mer riskfri mobiltelefonanvändning. *  Det råder ännu inte konsensus bland forskare om optimala nivåer av vitamin D i blodet som kan kopplas till minskad cancerrisk. Det är inte alltid så att mer betyder mer hälsosamt, speciellt när det gäller fettlösliga vitaminer som vitamin D som ackumuleras i kroppen. I en svensk studie har man observerat att både mycket låga och mycket höga blodnivåer av vitamin D var kopplade till ökad cancerdödlighet. Personer som överväger att ta vitamin D-preparat under vintern bör därför vara försiktiga för att inte få i sig för mycket. [A.W.]

21

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 21

11-02-22 09.46.59


anticancer

Studier på djur har nu tydligt visat på ett samband mellan ett antal kemikalier i vår vardagsmiljö och tillväxt hos befintliga tumörer. Det rör sig bland annat om bisfenol A, som ingår i polykarbonatplaster (finns i återvinningsbara plastflaskor och nappflaskor, mikrougnssäkra plastburkar och en lång rad behållare med invändig plastbeläggning, till exempel konservburkar). Detta ämne sprider sig i vätskor vid uppvärmning i laboratorium. När mänskliga bröstcancerceller exponeras för doser av bisfenol A (BPA) som motsvarar de nivåer som ofta finns i människors blod, slutar cellerna att reagera på cytostatika. Liknande resultat har framkommit i studier av livsmedelstillsatser som bygger på oorganiska fosfater (finns i sötade läskedrycker, bakverk med mera), som gynnar tillväxten av icke-småcellig lungcancer. Jag kände att det var viktigt att diskutera dessa nya rön för människor som kanske genomgår behandling för just de här cancertyperna. I ett uttalande från det franska nationella cancerinstitutet och en studie vid Oxforduniversitetet i Storbritannien i början av 2009 drogs slutsatsen att alkohol oavsett mängd kan öka risken för cancer – till och med så lite som ett glas rödvin om dagen. Tillsammans med professor Béliveau från Montreal och forskaren Michel de Lorgeril – kardiolog, näringsfysiolog och en tidig förespråkare för medelhavsdieten – publicerade jag en artikel där vi ifrågasatte dessa slutsatser. Den ståndpunkten kommer jag att redogöra för även här.* Sedan första upplagan av Anticancer kom ut har en rad studier bekräftat bokens centrala budskap – kroppens egen miljö, ”jordmånens”, stora betydelse för att förebygga eller övervinna cancer. Fakta från dessa studier har inarbetats i de olika kapitlen i den här nya utgåvan. I en studie som publicerades i tidskriften Nature 2007 drog man till exempel slutsatsen att cancer kan betraktas som ett sammanbrott i jämvikten mellan vilande cancerceller och de naturliga försvarsmeka­ nismer som normalt sett håller dem i schack (se kapitel 4). Den här typen av studier belyser hur viktigt det är att ge näring åt och stärka vår ”jordmån”, ett ämne som jag återkommer till genom hela boken. Enligt

*  Läsaren borde här vara uppmärksam på att författaren tillsammans med två andra forskare (en professor i biokemi och en kardiolog) ifrågasätter enighet som råder bland cancerforskare och som är baserad på hundratals studier. [A.W.]

22

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 22

11-02-22 09.46.59


inledning till den andra upplagan

min mening bör åtgärder för att stärka jordmånen alltid kombineras med konventionella behandlingar – som givetvis är oundgängliga. År 2007 publicerades en betydelsefull, 517 sidor lång rapport av Världscancerfonden. I denna sammanfattades flera tusen studier. Författarna till rapporten delade den uppfattning som jag framför i den här boken, nämligen att minst 40 procent av alla cancerfall kan förhindras genom enkla förändringar i matvanor och fysisk aktivitet (för att inte tala om miljömässiga faktorer).1 En annan rapport, som publicerades av det franska nationella cancerinstitutet 2009, drog samma slutsats.2 I två större epidemiologiska studier, varav den ena genomfördes i elva europeiska länder under loppet av tolv år (HALE-studien)3 och den andra i en enda region i Storbritannien (tjugotusen personer följdes under elva år)4, rapporterades ännu mer dramatiska resultat: en minskning på över 60 procent av dödligheten i cancer under den tid som studien pågick bland människor som hade anammat en hälsosammare livsstil. Längre förväntad livslängd var inte den enda fördelen: de brittiska forskarna drog slutsatsen att människor som levde ett hälsosammare liv var fjorton år yngre räknat i biologisk ålder under hela den tid som studien pågick. Det innebär mer energi att ägna åt arbete och familj, större koncentrationsförmåga, bättre minne och färre fysiska besvär. Forskarna från Cambridge förklarar avslutningsvis: ”Beläggen för att beteendemässiga faktorer som kosthållning, rökning och fysisk aktivitet påverkar hälsan är slående.” Vikten av att begränsa intaget av raffinerat socker och vitt mjöl har bekräftats av nya analyser av det jättelika materialet från det amerikanska kvinnohälsoprojektet WHI (Women’s Health Initiative). Denna studie visade att sambandet mellan fetma och bröstcancer är beroende av insulinnivåerna i blodet och därmed av mängden socker i kosten. Studien visade också att socker kan vara mer cancerfrämjande än hormonersättningsbehandling. I november 2008 publicerades en artikel i tidskriften Cancer som innehöll ett starkt argument för att de råd som ges i Anticancer är riktiga. Kvinnor med bröstcancer som hade spridit sig till lymfkörtlarna följdes i elva år efter det att de hade genomgått konventionell behandling. För de kvinnor som under hela denna tid utöver den medicinska behandlingen följde ett program med utbildning om hälsosam kost, fysisk aktivitet och bättre stresshantering minskade dödsrisken 23

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 23

11-02-22 09.46.59


anticancer

med 68 procent jämfört med kvinnor som enbart fick konventionell behandling (se kapitel 9). I en annan utmärkt studie visade professor Dean Ornish från University of California i San Francisco år 2008 att livsstilsförändringar i form av förbättrade matvanor, motion och minskad stress faktiskt förändrade genuttrycket djupt inne i cancercellerna (se kapitel 2). Sedan Anticancer gavs ut har jag hållit över hundra föreläsningar i femton olika länder. Genom att prata med dem som kommer för att lyssna på mig har jag lärt mig mycket om hur vi upplever rädslan för cancer, och jag tror att jag har börjat förstå vad människor har tyckt varit givande med den här boken. Enkelt uttryckt är vi vana vid att mötas av ett pessimistiskt budskap. Cancer betraktas som ett slags nitlott i det jättestora genetiska lotteriet, en sjukdom som inte svarar särskilt bra på de flesta behandlingar, en sjukdom för vilken det enda hoppet är att det kommer en ny mirakelkur – en kur som bara de allra största forskningslaboratorierna skulle kunna utveckla. Mot den bakgrunden inser jag att ett synsätt som inte utgår från konventionella behandlingsmetoder riskerar att anklagas för att väcka ”falska förhoppningar”. Men jag vet – och detta var något jag lärde mig i kampen mot min egen cancer – att ett sådant tänkesätt berövar patienterna deras egen handlingskraft, och då talar jag om verklig kraft, inte något slags inbillning. Att främja denna hållning av vanmakt är försvagande i psykologiskt avseende, riskabelt ur medicinsk synvinkel och framför allt saknar det vetenskaplig grund. Under de senaste trettio åren har vetenskapen gjort häpnadsväckande framsteg och visat att vi alla har förmågan att skydda oss mot cancer och att själva hjälpa till att bota sjukdomen. Att inte erkänna att vi har denna förmåga kan framkalla en känsla av falsk hopplöshet, och många människor har tilltalats av Anticancer just för att de vägrar acceptera denna falska hopplöshet. De positiva reaktionerna på bokens budskap från många cancerspecialister inom sjukvården har känts uppmuntrande för mig. Professor Jean-Marie Andrieu, som är chef för onkologiska avdelningen på Hôpital Européen Georges Pompidou, sa till dagstidningen Le Monde: ”Jag har lärt mig enormt mycket av den här boken. Och vet ni vad? Jag har förändrat mina matvanor. Och jag har redan gått ner sex kilo.” I Italien rekommenderades Anticancer av det nationella cancerför24

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 24

11-02-22 09.46.59


inledning till den andra upplagan

bundet*, som satte sin logotyp på bokens omslag och stod som värd för presslanseringen i Rom i oktober 2008. Från förbundets sida betonade man hur viktigt bokens budskap var för att visa hur man förebygger cancer, förstärker de positiva effekterna av konventionell behandling och minskar risken för återfall. Och i USA skrev John Mendelsohn, ordförande för M.D. Anderson Cancer Center – landets största center för cancerbehandling och cancerforskning: ”Jag tyckte att Anticancer var en mycket läsvärd bok med väl underbyggd information. Den ger de kunskaper som krävs för evidensbaserad cancerprevention och riskreducering. Den fyller också en viktig kunskapslucka om hur patienter kan hjälpa till med sin egen omvårdnad genom att komplettera den konventionella medicinska behandlingen.” Jag har mist några vänner sedan den här boken gavs ut första gången. En del av dem var människor som tillämpade principerna i boken i sina egna liv. De metoder och principer som beskrivs här är tyvärr ingen garanti för att man ska segra över cancern. Men det berörde mig ändå djupt när de eller deras familjer berättade att de aldrig hade ångrat att de hade provat alla idéerna i boken. En anhörig skrev till mig: ”Ända till slutet har det gett henne känslan att hon trots allt höll sitt liv i sina egna händer.” Det kändes som en lättnad för mig att få veta att jag inte hade uppmuntrat några falska förhoppningar. Även om strategin i Anticancer inte kan göra (och inte gör) anspråk på att skydda alla mot cancer är jag övertygad om att den bidrar till att hålla livslågan uppe – oavsett hur det hela slutar. Detta bekräftade min övertygelse. Häpnadsväckande många patienter och anhöriga har hört av sig till mig – personligen, per e-post eller på min blogg – och vittnat om vilka positiva effekter de har fått uppleva genom att läsa Anticancer och följa råden i den. En försäljare i femtioårsåldern som inte har cancer beskrev hur radikalt hans liv hade förändrats sedan han började dricka grönt te, krydda sin mat med gurkmeja (och svartpeppar!) varje dag och hantera sin stress med hjälp av hjärtkoherensmetoden. En kvinna som hade drabbats av lymfkörtelcancer berättade att hon brukar läsa korta stycken ur Anticancer innan hon somnar om kvällarna, ungefär som när man läser för ett barn för att trösta och lugna det. En ingen*  Lega Italiana per la Lotta contro i Tumori.

25

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 25

11-02-22 09.46.59


anticancer

jör med prostatacancer skickade mig ett diagram över sina blodprover under de senaste tre åren. Markören för canceraktivitet i hans blod (PSA) hade sjunkit stadigt sedan han började följa principerna i Anticancer, och hans onkolog hade upprepade gånger låtit sig övertalas att skjuta upp operationen som egentligen var planerad att ske för två år sedan. En trettiotvåårig kvinna som genomgick cellgiftsbehandling för ett återfall i bröstcancer – så ung! – skrev till mig och berättade om de positiva effekterna av aerobicsträningen som hon hade börjat med när hon läste om Jacqueline som började träna karate under sin behandling (se kapitel 11). Och slutligen vill jag nämna något som gör mig särskilt glad: två av de onkologer som behandlade mig under min egen sjukdomsperiod har kontaktat mig efter att de har läst Anticancer. De frågade mig hur de bäst skulle kunna fördröja förloppet för sin egen cancersjukdom genom att förbättra sin ”jordmån”. Det kändes mycket bra att jag kunde utnyttja min egen forskning till att återgälda något av den empati som de här läkarna visade mig när jag behövde den som bäst. Jag är glad och stolt över att kunna presentera den här andra upplagan. Det var en angenäm uppgift att gå igenom manuset och förbättra det. Flera gånger kunde jag förvånat konstatera att jag hade glömt bort detaljerna i en viss studie eller en berättelse sedan jag skrev boken. När jag nu mötte dem på nytt fick jag ny inspiration till att hålla mig kvar på vägen mot det som förhoppningsvis även i fortsättningen är full hälsa. Och det är vad jag önskar även för dig.

26

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 26

11-02-22 09.46.59


Inledning

cancer i vilande form inom oss. Våra kroppar tillverkar defekta celler hela tiden, precis som hos alla andra levande organismer. Det är så tumörer uppstår. Men våra kroppar är också utrustade med ett antal mekanismer som upptäcker sådana celler och håller dem i schack. I västvärlden dör en av fyra personer som drabbas av cancer, men tre av fyra gör det inte. Deras försvarsmekanismer klarar påfrestningarna, och de dör av andra orsaker.1, 2 Jag har cancer. Jag fick min diagnos för femton år sedan. Jag genomgick konventionell behandling och cancern gick tillbaka, men sedan fick jag ett återfall. Då bestämde jag mig för att lära mig så mycket som möjligt för att hjälpa min kropp att försvara sig mot sjukdomen. Som läkare, etablerad forskare och tidigare chef för centret för integrativ medicin vid universitetet i Pittsburgh hade jag tillgång till ovärderlig information om naturliga strategier för att förebygga eller försöka bota cancer. Vid det här laget har jag hållit cancern stången i sju år. I denna bok skulle jag vilja dela med mig av allt jag fick veta – både ur vetenskaplig och personlig synvinkel. När jag hade genomgått en operation och cellgiftsbehandling mot cancern bad jag min onkolog om råd. Vad skulle jag göra för att leva ett hälsosamt liv, och vilka åtgärder kunde jag vidta för att undvika återfall? ”Du behöver inte göra något särskilt. Lev ditt liv som du brukar. Vi ­kommer att göra regelbundna magnetkameraundersökningar. Om tumören kommer tillbaka kommer vi alltså att upptäcka det på ett tidigt stadium”, svarade denna förgrundsgestalt inom den moderna medicinen. ”Men finns det ingen träning jag kan ägna mig åt, någon speciell kost jag kan hålla mig till eller undvika? Borde jag inte jobba med min mentala inställning?” frågade jag. Min kollegas svar gjorde mig förbryllad: ”På det området kan du göra vad du vill. Det kan inte skada dig. Men vi har inga vetenskapliga bevis för att någon av de där strategierna kan förhindra ett återfall.” vi har alla

27

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 27

11-02-22 09.46.59


anticancer

Det min läkare i själva verket menade var att onkologi är ett oerhört komplext fält som förändras i rasande fart. Han hade redan svårt nog att hålla jämna steg med de senaste diagnos- och behandlingsmetoderna. Vi hade använt alla läkemedel och följt all erkänd medicinsk praxis som var relevant i mitt fall. Enligt den kunskap som fanns just då hade vi kommit så långt det gick. När det gällde mer teoretiska infallsvinklar om kost eller sambandet mellan kropp och själ saknade han uppenbarligen tid och intresse att pröva sådana vägar. Som forskningsläkare känner jag igen problemet. Vi arbetar alla inom vår egen specialitet och är sällan medvetna om vilka epok­göran­ de rön som på senaste tiden har publicerats i ansedda tidskrifter som Science eller Nature. Först när de har blivit föremål för storskaliga studier på människor får vi upp ögonen för dem. Ändå är det så att dessa stora genombrott ibland kan göra det möjligt för oss att skydda oss långt innan de har lett fram till nya läkemedel eller metoder som kommer att bli morgondagens standardbehandlingar. Det tog mig flera månader av sökande innan jag började förstå hur jag kunde hjälpa min kropp att skydda sig mot cancer. Jag deltog i konferenser i USA och Europa med många andra forskare som alla hade fördjupat sig i den här typen av medicin, där man arbetar med ”jordmånen” och samtidigt riktar in sig på sjukdomen. Jag plöjde medicinska databaser och finkammade vetenskapliga publikationer. Snart märkte jag att den information som fanns ofta var ofullständig och väldigt utspridd. Det hela blev begripligt först när man samlade ihop informationen. I sin helhet visar detta enorma vetenskapliga material att våra naturliga försvarsmekanismer spelar en central roll i kampen mot cancer. Tack vare en rad betydelsefulla möten med andra läkare som redan arbetade inom den här disciplinen lyckades jag omsätta all denna information i praktiken samtidigt som jag fick behandling. Det här är vad jag fick veta: Vi har alla en potentiell, vilande cancer inom oss, men vi har också en kropp som är konstruerad för att kämpa emot tumörutvecklingsprocessen. Var och en av oss har möjlighet att använda sig av kroppens naturliga försvarsmekanismer. I andra kulturer är man mycket bättre på det än i vår egen. De cancertyper som drabbar västerlänningar – till exempel bröst-, tjocktarms- och prostatacancer – är sextio till sjuttio gånger vanligare 28

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 28

11-02-22 09.46.59


inledning

här än i Asien.3 Ändå visar statistiken att asiatiska män som dör före fyrtio års ålder av andra orsaker än cancer har lika många mikrotumörer – ett förstadium till cancer – i prostatan som västerländska män.4 Det finns något i deras livsföring som hindrar de här mikrotumörerna från att utvecklas. Hos japaner som bosätter sig i västerlandet har å andra sidan cancerfrekvensen kommit ikapp vår inom en eller två generationer.5 Det är något i vår livsstil som försvagar vårt försvar mot sjukdomen. Vi lever alla med en mängd myter som undergräver vår förmåga att bekämpa cancer. Många av oss är till exempel övertygade om att cancer framför allt hänger samman med vår genetiska beskaffenhet, inte med vår livsstil. Om vi tittar på forskningen ser vi emellertid att det är precis tvärtom. Om cancer i första hand hade överförts genetiskt skulle cancerfre­ kvensen bland adoptivbarn vara densamma som hos deras biologiska föräldrar, inte deras adoptivföräldrar. I Danmark finns det ett detaljerat genetiskt register där man spårar varje individs ursprung, och forskarna har lyckats hitta de biologiska föräldrarna till över tusen barn som adopterades bort vid födseln. Forskarnas slutsatser, som publicerades i den ansedda tidskriften New England Journal of Medicine, tvingar oss att ompröva alla våra förutfattade meningar om cancer. De kom fram till att generna hos biologiska föräldrar som dog av cancer före femtio års ålder inte hade någon betydelse för hur stor risk det var att ett adopterat barn skulle få cancer. Om däremot en adoptivförälder (som överför sina vanor men inte sina gener) dog av cancer före femtio års ålder ökade dödligheten i cancer till det femdubbla bland adoptivbarnen.6 Denna studie visar att livsföringen har en grundläggande betydelse för hur sårbar man är för cancer. All cancerforskning är samstämmig på den här punkten: De genetiska faktorerna har betydelse för högst 15 procent av alla dödsfall i cancer. Kort sagt finns det ingen genetisk dödsrisk. Vi kan allesammans lära oss hur vi ska skydda oss.*

*  En annan skandinavisk studie genomfördes vid Karolinska Institutet, som utser nobelpristagarna i medicin. Den visar att enäggstvillingar – som har exakt samma genuppsättning – vanligen inte löper samma risk för att utveckla cancer. Forskarna drar följande slutsats, återigen i New England Journal of Medicine: ”Ärftliga genetiska

29

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 29

11-02-22 09.46.59


anticancer

Jag vill redan från början slå fast att det i dag inte finns några alternativa metoder som kan bota cancer. Det är fullständigt orimligt att försöka bota cancer utan att utnyttja det bästa av den konventionella, västerländska medicinen: operation, cytostatika (cellgifter), strålbehandling, immunterapi och snart även molekylärgenetik. Samtidigt är det lika orimligt att bara förlita sig på dessa rent tekniska behandlingssätt och nonchalera våra kroppars naturliga förmåga att försvara sig mot tumörer. Vi kan utnyttja dessa naturliga försvarsmeka­ nismer, antingen för att förebygga sjukdomen eller för att förstärka de positiva effekterna av en behandling. I den här boken kommer jag att berätta om min förvandling från en strikt vetenskapligt inriktad forskare som var fullständigt okunnig om kroppens naturliga försvar, till en läkare som även sätter sin lit till alla de naturliga mekanismerna. Min egen cancer hjälpte mig med den förändringen. I femton år försökte jag till varje pris hemlighålla min sjukdom. Jag älskar mitt arbete som neuropsykiater, och jag skulle aldrig vilja att mina patienter kände att de var tvungna att ta hand om mig istället för att låta mig hjälpa dem. Som lärare och forskare ville jag inte heller att mina tankar och åsikter skulle betraktas som ett resultat av mina personliga erfarenheter istället för den vetenskapliga hållning som alltid har varit min ledstjärna. På det personliga planet ville jag kunna fortsätta leva mitt liv helt och fullt i de levandes skara – något som alla som har haft cancer känner igen. När jag nu har bestämt mig för att tala om min sjukdom är det inte utan en viss oro. Men jag är övertygad om att det är viktigt att den information jag har haft så mycket nytta av blir tillgänglig för alla som vill använda den. I den första delen av boken presenteras en ny syn på mekanismerna bakom cancer. Detta synsätt bygger på immunförsvarets grundläggande funktionssätt, som fortfarande är ganska okänt, på upptäckten av de inflammatoriska mekanismer som ligger bakom tumörtillväxt och på möjligheten att hämma spridningen av tumörer genom att förhindra att de får näring från nya blodkärl.

faktorer bidrar i mindre grad till mottagligheten för de flesta typer av neoplasmer.” (”Neoplasmer” betyder ”cancer”.) Dessa rön visar att miljön är den mest betydelsefulla orsaken till de vanligaste cancertyperna.7

30

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 30

11-02-22 09.47.00


inledning

Ur detta nya perspektiv på cancer följer fyra nya strategier. Vem som helst kan omsätta dem i praktiken och använda både kropp och själ för att skapa sin egen anticancermiljö. De fyra strategierna är följande: (1) att skydda oss mot de obalanser i vår miljö som har utvecklats efter 1940 och som gynnar den pågående cancerepidemin, (2) att anpassa vår kosthållning genom att dra ner på allt som är gynnsamt för cancerutveckling och lägga till så mycket som möjligt av de fytokemikalier som aktivt bekämpar tumörer, (3) att förstå och läka de mentala skador som ger näring åt de biologiska mekanismer som är verksamma vid cancer samt (4) att upprätta en relation med våra kroppar som stimulerar immunförsvaret och minskar de inflammationer som orsakar tillväxt hos tumörer. Men det här är ingen lärobok i biologi. Att stå ansikte mot ansikte med en sjukdom är en omtumlande psykisk upplevelse. Jag hade aldrig kunnat skriva den här boken utan att återuppleva de sorger och glädje­ämnen, de upptäckter och misslyckanden som har gjort mig till en mycket mer levande människa i dag än jag var för femton år sedan. Jag hoppas att jag genom att berätta om dessa kan hjälpa dig att hitta läkande vägar till ditt eget äventyr och att detta äventyr är fyllt av skönhet.

31

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 31

11-02-22 09.47.00


kapitel 1

En berättelse

i Pittsburgh i sju år och varit borta från mitt hemland i över tio år. Jag höll på med min AT-tjänstgöring i psykiatri samtidigt som jag jobbade vidare med den forskning som jag hade påbörjat för min doktorsexamen i neurovetenskap. Tillsammans med min gode vän Jonathan Cohen drev jag ett laboratorium för funktionell hjärn­avbildning med medel från USA:s nationella hälsovårdsinstitut, National Institutes of Health. Vårt mål var att komma till klarhet om tankarnas mekanismer genom att koppla dem till funktioner i hjärnan. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad vår forskning skulle komma att avslöja: att jag själv var sjuk. Jonathan och jag stod varandra mycket nära. Vi var båda läkare med psykiatri som specialitet. Vi hade börjat på forskarutbildningen i Pittsburgh samtidigt. Han kom från den kosmopolitiska världen i New York via San Francisco och jag från Paris via Montreal. Plötsligt befann vi oss båda i Pittsburgh, mitt i USA, och det var en främmande miljö för oss båda. Vi hade nyligen fått en artikel publicerad i den ansedda tidskriften Psychological Review. Artikeln handlade om den prefrontala hjärnbarken, ett relativt outforskat område i hjärnan som bland annat kopplar ihop medvetandet om det förflutna och framtiden. Tack vare våra datorsimuleringar av hjärnans funktion kunde vi lägga fram en ny psykologisk teori. Artikeln hade väckt ett visst uppseende, och därför hade vi lyckats få forskningsanslag och kunnat bygga upp ett forskningslaboratorium trots att vi fortfarande bara var studenter. Jonathan tyckte inte längre det räckte med datorsimuleringar om vi ville komma längre inom det här området. Vi var tvungna att pröva våra teorier genom att studera processerna i hjärnan direkt med hjälp av den senaste tekniken – funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Vid den tiden hade tekniken just börjat komma i bruk. Det var bara de mest avancerade forskningscentren som hade högprecisionskameror. jag hade bott

32

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 32

11-02-22 09.47.00


kapitel 1  en berättelse

Sjuk­husens magnetkameror var vanligare, men inte alls lika exakta. Framför allt hade ingen tidigare kunnat mäta aktiviteten i den prefrontala hjärnbarken – föremålet för vår forskning – med en sjukhuskamera. Till skillnad från den synliga hjärnbarken, där det är väldigt lätt att mäta variationerna, är det mycket svårt att observera den prefrontala hjärnbarken i verksamhet. För att dess aktivitet ska kunna synas på magnetkamerabilder måste man hitta på komplicerade uppgifter för att ”locka fram” den. Samtidigt hade Doug, en ung fysiker som hade specialiserat sig på magnetkamerateknik, fått en idé om en ny metod för att registrera bilder som skulle kunna göra det möjligt att kringgå detta problem. Vi fick lov att låna sjukhusets magnetkamera mellan klockan åtta och elva på kvällen – när mottagningen var stängd – så att vi kunde testa våra idéer. Doug tog hand om det tekniska medan Jonathan och jag hittade på psykologiska uppgifter som skulle ge maximal stimulans till det här området i hjärnan. Efter flera misslyckade försök lyckades vi få syn på den berömda prefrontala hjärnbarken i full aktion på våra bildskärmar. Det var ett enastående ögonblick, höjdpunkten på en period av intensiv forskning och ännu mer spännande eftersom det var en del av vår vänskap. Jag måste medge att vi var lite övermodiga. Vi var alla tre i trettioårsåldern, vi hade just avlagt våra doktorsexamina och vi hade redan ett eget labb. Med vår nya, uppmärksammade teori sågs Jonathan och jag som den amerikanska psykiatrins framtid. Vi hade lyckats bemästra den senaste tekniken som ingen annan ännu använde. Datorsimuleringar av neurala nätverk och funktionell hjärnavbildning med magnetkameror var fortfarande något okänt för psykiatrer på universiteten. Det året hade Jonathan och jag till och med fått en inbjudan från professor Widlöcher, som var den franska psykiatrins förgrundsgestalt vid den tiden, att komma till Paris och hålla ett seminarium på PitiéSalpêtrière-sjukhuset, där Freud hade studerat för Charcot. Under två dagar hade vi inför en åhörarskara bestående av franska psykiatrer och neuroforskare förklarat hur datorsimuleringar av nervsystemet kunde hjälpa oss att förstå psykologiska mekanismer och sjukdomsprocesser. Vid trettio års ålder hade vi all anledning att vara stolta. Jag levde livet i fulla drag – ett liv som jag i dag känner mig lite främmande inför. Jag var självsäker, kände mig hemmastadd i den rena 33

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 33

11-02-22 09.47.00


anticancer

naturvetenskapen och var inte särskilt intresserad av patientkontakt. Eftersom jag var fullt upptagen med både min AT-tjänstgöring i psykiatri och forskningslaboratoriet försökte jag komma undan med så lite kliniskt arbete som möjligt. Jag minns när jag fick ett erbjudande om att göra klinisk praktik inom ett visst område. Som många andra ATläkare var jag föga entusiastisk. Det var för mycket jobb, och dessutom var det inte riktig psykiatri. Praktiken skulle bestå av ett halvår på ett vanligt sjukhus där jag skulle ta hand om de psykologiska problemen hos patienter som var inlagda för fysiska besvär – de hade genomgått en bypassoperation eller en levertransplantation eller hade cancer, SLE, MS … Jag hade ingen lust att börja göra min kliniska praktik om den skulle hindra mig från att jobba i mitt labb. Dessutom var jag helt ointresserad av alla de där människorna och deras besvär. Jag ville forska om hjärnan, skriva artiklar, tala på konferenser och göra nya land­vinningar. Ett år tidigare hade jag rest till Irak som frivilligarbetare för Läkare utan gränser. Jag hade bevittnat allt det fasansfulla som hände där, och jag hade gått helt upp i att försöka lindra alla dessa människors långdragna lidande. Men upplevelsen hade ändå inte riktigt fått upp mina ögon för vad jag kunde göra när jag var tillbaka på sjukhuset i Pittsburgh. Det var som om det handlade om två helt skilda världar. Och framför allt var jag ung och ambitiös. Det faktum att mitt arbete var så dominerande i mitt liv hade utan tvivel bidragit till den smärtsamma skilsmässa som jag vid den här tiden just började återhämta mig från. En av flera anledningar till brytningen mellan mig och min hustru var att hon inte stod ut med att bo kvar i Pittsburgh, vilket jag ville göra för karriärens skull. Hon ville åka hem till Frankrike eller åtminstone flytta till en spännande storstad som New York. Men för mig var Pittsburgh en genväg till framgång, och jag ville inte lämna mitt labb och mina kolleger. Det hela slutade i skilsmässa, och jag bodde ensam i mitt lilla hus med ett sovrum och ett arbetsrum i ett års tid. Och så en dag, när sjukhuset var så gott som tomt – mellan jul och nyår, årets lugnaste vecka – såg jag en ung kvinna som satt och läste Baudelaire i cafeterian. Människor som läser franska artonhundratals­ poeter till lunch är något man sällan ser i USA. Jag slog mig ner vid hennes bord. Hon var ryska, hade höga kindknotor och stora svarta ögon 34

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 34

11-02-22 09.47.00


kapitel 1  en berättelse

och gav ett både reserverat och ytterst intelligent intryck. Emellan­åt tystnade hon helt och hållet, och jag satt där helt bragt ur fattningen. Jag frågade vad hon höll på med, och hon svarade: ”Jag kollar bara om det du just sa var ärligt menat.” Jag brast i skratt – jag gillade att någon höll koll på mig. Det blev starten för vårt förhållande. Det tog tid för det att utvecklas. Jag hade inte bråttom, och det hade inte hon heller. Ett halvår senare reste jag till University of California i San Francisco för att jobba i ett psykofarmakologiskt laboratorium över sommaren. Chefen för labbet skulle snart gå i pension, och han ville att jag skulle efterträda honom. Jag minns att jag sa till Anna att vårt förhållande kanske skulle ta slut om jag träffade någon i San Francisco, och att jag hade full förståelse om hon gjorde samma sak. Jag tror att det gjorde henne ledsen, men jag ville vara helt uppriktig. När jag kom tillbaka till Pittsburgh i september flyttade Anna och jag ihop i mitt lilla dockhus. Jag kände att något började växa fram mellan oss, och jag var lycklig. Jag var inte säker på vart den här relationen var på väg. Jag var fortfarande lite på min vakt – jag hade inte glömt min skilsmässa. Men mitt liv såg ljust ut. I oktober upplevde vi två magiska veckor. Det var brittsommar. Jag jobbade med ett filmmanus som jag hade blivit ombedd att skriva om mina upplevelser när jag arbetade för Läkare utan gränser. Anna skrev dikter. Jag började bli kär. Då kom mitt liv plötsligt till en vändpunkt. Jag minns hur jag gled fram på min motorcykel genom alléer kantade av glödande höstlöv på väg mot magnetkameracentret den där kristallklara oktoberkvällen i Pittsburgh. Jag skulle träffa Jonathan och Doug för ytterligare ett arbetspass med experiment på studenter som agerade försökskaniner. Våra försökspersoner fick minsta tänkbara arvode för att låta sig rullas in i kameran, där vi bad dem utföra en rad kognitiva uppgifter. De tyckte vår forskning var spännande, och när passet var slut fick de dessutom en digital bild av sin hjärna som de kunde se på datorn så fort de kom hem. Den första studenten kom ungefär klockan åtta. Nästa försöksperson skulle vara där mellan nio och tio, men han dök inte upp. Jonathan och Doug frågade mig om jag kunde tänka mig att rycka in. Det gick jag naturligtvis med på. Jag var den minst ”tekniske” av oss tre. Jag lade mig i kameran, ett trångt rör där jag fick hålla armarna pressade mot kroppen, nästan som i en likkista. Många människor klarar inte av det trånga utrymmet i en mag35

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 35

11-02-22 09.47.00


anticancer

netkamera – mellan 10 och 15 procent av alla patienter har så svår cellskräck att det är uteslutet med magnetkameraundersökningar. Så ligger jag då i kameratunneln. Vi börjar som vi brukar – med en serie bilder vars syfte är att kartlägga försökspersonens hjärnstruktur. Alla hjärnor är olika, precis som ansikten. Innan man kan börja göra några mätningar måste man registrera ett slags karta över hjärnan i vila, den så kallade anatomiska bilden. Denna jämförs sedan med bilder som tas medan försökspersonen utför de kognitiva uppgifterna – funktionella bilder. Under hela processen ger kameran ifrån sig ett högljutt skramlande, ungefär som ett järnspett som dunkas i golvet om och om igen. Ljudet beror på rörelserna hos den elektroniska magneten som snabbt sätts på och stängs av för att framkalla variationer i magnetfältet i hjärnan. Skramlandet sker i olika takt beroende på om man tar anatomiska eller funktionella bilder. Jag tycker det låter som om Jonathan och Doug tar anatomiska bilder av min hjärna. Efter tio minuter är den anatomiska fasen över. Nu väntar jag på att den kognitiva uppgift som vi har programmerat för att stimulera till aktivitet i den prefrontala hjärnbarken – syftet med hela experimentet – ska dyka upp på den lilla bildskärmen alldeles ovanför mina ögon. Uppgiften innebär att försökspersonen ska trycka på en knapp varje gång några av bokstäverna som visas i snabb följd på skärmen är likadana. (Den prefrontala hjärnbarken aktiveras för att minnas de bokstäver som har försvunnit från skärmen i några sekunder så att de kan jämföras med de efterföljande bokstäverna.) Jag väntar på att Jonathan ska skicka uppgiften till mig och på det speciella, pulserande ljudet av kameran när den registrerar aktiviteten i hjärnan. Men ingenting händer. Jag förstår inte vad det är frågan om. Jonathan och Doug sitter bakom en tonad glasruta i kontrollrummet. Vi kan bara kommunicera genom ett snabbtelefonsystem. Då hör jag i mina hörlurar: ”David, vi har fått problem. Det är något fel på bilderna. Vi måste ta om dem.” Visst. Jag väntar. Vi börjar om igen. Vi tar anatomiska bilder i tio minuter, och så är det dags att börja med den kognitiva uppgiften. Jag väntar. Då hör jag Jonathans röst: ”Alltså, det är något som är fel. Vi kommer in.” De kommer in i undersökningsrummet och rullar ut bordet jag ligger på. När jag glider ut ur röret ser jag deras egendomliga ansiktsuttryck. Jonathan lägger handen på min arm och säger: ”Vi kan inte genomföra 36

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 36

11-02-22 09.47.00


kapitel 1  en berättelse

experimentet. Du har något i hjärnan.” Jag ber dem visa mig bilderna som de just har tagit på skärmen. Jag var varken radiolog eller neurolog, men hade sett mängder av bilder av hjärnor – det var det vi gjorde hela dagarna. I högra delen av min prefrontala hjärnbark såg jag en valnötsstor kula av något slag. Av dess placering att döma kunde det inte vara en sådan där godartad hjärntumör som man ser ibland, en tumör som går att operera och inte är särskilt aggressiv – till exempel en hjärnhinnetumör eller en körtelsvulst i hypofysen. På det stället kunde det vara en cysta eller en varböld, något som kan uppkomma vid vissa sjukdomar, till exempel aids. Men jag var vid utmärkt hälsa. Jag motionerade mycket och var till och med lagkapten i mitt squashlag. Så det kunde inte vara det. Vi kunde inte blunda för att det vi just hade upptäckt var allvarligt. En hjärntumör kan i ett framskridet stadium leda till döden på sex veckor utan behandling och på mellan ett halvår och ett år med behandling. Jag visste inte vilket stadium jag befann mig i, men jag kände till statistiken. Alla tre satt tysta. Vi visste inte vad vi skulle säga. Jonathan skickade filmerna till radiologiska avdelningen så att de skulle kunna analyseras av en specialist nästa dag, och sedan sa vi godnatt. Jag gav mig iväg mot mitt lilla hus i andra änden av stan på min motorcykel. Klockan var elva, och det var en månklar, vacker kväll. Anna låg och sov i vårt sovrum. Jag lade mig i sängen och tittade i taket. Det kändes verkligen märkligt att mitt liv skulle sluta på det här sättet. Jag kunde inte fatta det. Det var en sådan enorm avgrund mellan det jag just hade fått veta och det jag hade byggt upp under så många år – all kraft jag hade ägnat åt det som hade känts som en enda lång kapplöpning och som skulle ha lett till stora och viktiga resultat. Det kändes som om jag just hade börjat bidra med något meningsfullt. Jag hade offrat mycket för min utbildning och min karriär, gjort stora investeringar i framtiden. Och plötsligt ställdes jag inför utsikten att jag kanske inte hade någon framtid alls. Dessutom var jag ensam. Mina bröder hade pluggat i Pittsburgh ett tag, men vid det här laget hade de avslutat sina utbildningar och flyttat. Jag var inte gift längre. Mitt förhållande med Anna var väldigt nytt, och hon skulle med all säkerhet lämna mig. Vem vill vara tillsammans med någon som är dödsdömd vid trettioett års ålder? Jag såg mig själv som en träbit som flöt fram på en flod och som plötsligt kastades mot 37

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 37

11-02-22 09.47.00


anticancer

strandkanten och fastnade i en pöl med stillastående vatten. Den skulle aldrig nå fram till havet. Genom en ödets nyck var jag fången på en plats som jag inte hade några riktiga band till. Jag skulle dö. Ensam. I Pittsburgh. Jag minns hur något märkligt hände när jag låg där och betraktade röken från min smala, indiska cigarett. Jag ville inte sova. Jag låg där och brottades med mina tankar när jag plötsligt hörde min egen röst säga något inom mig, tyst men tydligt och med ett självförtroende, en övertygelse och en visshet som jag inte kände igen. Det var inte jag, och ändå var det utan tvivel min röst. Jag upprepade om och om igen: ”Det här kan bara inte hända mig, det är omöjligt.” Men den andra rösten sa: ”Vet du vad, David? Det är fullt möjligt, och det kommer att ordna sig.” Då hände något som var både förbluffande och ofattbart. Från och med det ögonblicket var jag inte längre som förlamad. Uppenbarligen var det fullt möjligt, ja. Det var en del av den mänskliga tillvaron. Många andra hade upplevt det här före mig, och det var inget speciellt med mig. Det var inget fel med att bara vara fullständigt mänsklig. Alldeles av mig själv hade jag funnit vägen till ett slags lindring. När jag senare blev rädd igen var jag tvungen att lära mig att lägga band på mina känslor. Men den kvällen somnade jag, och nästa dag kunde jag gå till jobbet och göra det jag var tvungen att göra för att kunna möta sjukdomen och mitt nya liv.

38

11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 38

11-02-22 09.47.00


11-02 N&K Anticancer 22 feb.indd 39

11-02-22 09.47.00


Alla bär vi på cancerceller i våra kroppar, men alla kommer inte att få cancer.

”För sjutton år sedan upptäckte jag under min egen forskning kring neuroradiologi att jag själv hade en hjärntumör. Jag minns hur jag stod i väntrummet på elfte våningen på onkologen och tittade på människorna på gatan – långt där nere levde de sina vanliga liv som om ingenting hade hänt. Jag hade förvisats från det livet, stängts ute från dess målmedvetna brådska och förespeglingar om lycka, eftersom det nu var stor risk för att

David Servan-Schreiber är professor i psykiatri vid University of Pittsburgh School of Medicine, var en av grundarna till Center for Integrative Medicine och är styrelsemedlem i Society for Integrative Medicine. Anticancer blev en storsäljare i USA och har översatts till över 30 språk.

jag skulle dö i förtid. Jag kunde inte längre gömma mig i läkarens och forskarens trygga förklädnad utan hade förvandlats till en can-

”Jag välkomnar varmt boken Anticancer i Sverige och rekommenderar den till alla – både till dem som är eller har varit drabbade av cancer och till dem som är friska. Dels för att öka sina kunskaper om cancer, dels för att visa hur vi själva kan ta ansvar för vår egen hälsa genom olika livsstilsförändringar.” Alicja Wolk, professor vid Karolinska Institutet i Stockholm

cerpatient. Den här boken är berättelsen om vad som hände sedan, om hur jag fick livet och hälsan tillbaka – mycket bättre hälsa än någonsin tidigare – samtidigt som jag visste att jag hade cancer. Det är berättelsen om hur jag utnyttjade mina kunskaper som läkare och forskare för att leta upp allt i den medicinska litteraturen som skulle kunna hjälpa mig att vända oddsen till min fördel.”

Författarporträtt: E. Robert Espalieu Omslag: John Persson

ISBN 978-91-27-13004-3

9 789127 130043

Anticancer.Servan.S.hela.4.textkont.indd 1

11-02-22 22.07.06


9789127130043