9789170376832

Hanna von Corswant

Bunkern

Ordfront Stockholm 2013

Hanna von Corswant: Bunkern Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Hanna von Corswant 2013 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Författarporträtt: Sebastian Waldenby Satt med: Arnhem Blond Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 isbn: 978-91-7037-683-2

prolog Foten känns kall. Han hade vänt sig mot mig i mörkret tidigare, och visst, fötter kan vara kalla. Men varför är skorna av? Jag undersöker foten med min ena hand men drar den genast tillbaka, som om den blivit bränd. Är det verkligen kylan från en fot? Jag fortsätter känna mig fram längs med golvet, någonting är blött. Jag vill få ett sammanhang. Det är först nu när jag tappat förmågan att se som jag verkligen förstår hjärnans behov av ett sammanhang. Att den hela tiden vill kategorisera och placera omgivningen i ett mönster. Minken jag flådde igår, jag är säker på att jag lade den åt ett annat håll. Dessutom borde blodet vara intorkat i pälsen, inte blött som nu. Nuddar vid kall hud igen. Det är jag säker på nu, att det faktiskt är kall hud, men mer läderaktig än vanlig hud. Jag skriker till. »Det ligger någon annan här.« Hur är det möjligt, hur kan vi inte ha upptäckt det tidigare? Bunkern är stor men vi har haft all tid i världen att utforska den och här finns inte mycket. När vi först blev instängda kunde vi lysa med ficklamporna som hjälpte oss att se rummet och varandra.

Ingen kan ha varit här och ingen kan ha kommit in.

Samtidigt som jag ryser till av den obehagliga tanken väcks ett hopp: om någon har kommit in, borde vi kunna komma ut.

– 7 –

–8–

1 Det där med pengar hade aldrig varit min starka sida. Underligt kan man tycka med tanke på att jag jobbade med dem hela dagarna. Men mycket av min girighet och dåliga disciplin kom av just det, att jag jobbade med pengar hela dagarna.

Problemen med att hushålla, de hade inte funnits innan jag började på banken. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

Jag såg mig själv som en sparsam person. Men med tiden utvecklade jag alltså långsamt två mindre bra sidor hos mig själv som växte och blev en del av min personlighet.

Jag tror inte att det finns ett ord för det men vi kan kalla det en blandning av girighet och ekonomisk nonchalans.

Jag såg ju pengar försvinna från min hand hela dagarna.

Ofta när jag satt där och tog emot pengar från kunder eller gav ut pengar kunde jag verkligen stanna och upp och allvarligt ställa mig själv frågan: Vems pengar är det jag hanterar?

Ansiktet jag såg genom glasrutan, var det hennes pengar? ­Eller var det bankens pengar, min chefs pengar eller varför inte mina egna? Jag fick ju betalt i form av en lön som genererade pengar i min hand. Varför måste det vara just de sedlarna, varför kunde det inte vara de här pengarna jag hade i handen?

En annan sak var att jag hade svårt att vänja mig vid att alla hade de där ögonen. Kunderna som gjorde uttag. De lämnade in en blankett, styrkte sin identitet och sedan skulle jag ge dem summan som stod på pappret. Det var – 9 –

som om någonting fanns i deras ögon, någonting som inte var ett vanligt eller sunt uttryck. Och med tiden jag jobbade på banken började jag misstänka att de med sina ögon smittade av sig på mig. Jag kunde titta upp och se in i ögonen på en kvinna bakom glasrutan. Hon hade någonting uppmanande i blicken, en exakt energi med fokus på pengarna. Jag funderade på vad som skulle hända om jag öppnade luckan och …

Ju mer jag tänkte på det desto mindre respekt fick jag för siffror och pengar. Siffror var töjbara, inte konstanta som jag hade trott. Och värre blev det med tiden jag jobbade där. Jag slutade tänka på det så uttalat. Fick bara en känsla av att allt egentligen var fundamentalt fel, att de där pengarna lika gärna kunde ha varit mina.

Eftersom ingen av mina kolleger gav sken av att ha drabbats av samma förvirrade inställning tog jag aldrig upp ämnet med någon av dem. Men jag brukade snegla på dem för att försöka få någon ledtråd. Tog de någonsin pengar, eller räknade de ibland medvetet fel? Eller ännu värre, hade de en högre lön än jag, så att de inte ens behövde fundera i de banorna? Sanningen var ju också att även om de faktiskt hade utvecklat en liknande relation till pengar som jag skulle de knappast tala om det. Jag var inte säker men väldigt misstänksam, ibland kunde jag känna mig orolig, inte var väl jag den enda som hade blivit smittad?

Vad jag lade alla pengarna på? Det är det som känns så underligt, och det är det som är en del av problemet.

Jag vet inte.

Kanske var det till och med någon som tog pengar från mig eftersom jag inte fick det att gå ihop. Det här trodde jag inte egentligen, men det var en skön tanke att luta sig mot när jag tyckte synd om mig själv och inte kunde förstå hur det kunde bli så fattigt den här månaden också.

– 10 –

Jag unnade mig inte direkt lyx och hade egentligen inte köpt något för mina pengar. Hade inga dyra saker som kunde säljas eller åtminstone lämnas till en pantbank om det krisade. Ofta åt jag soppa sista veckan i månaden och tackade konsekvent nej till allt umgänge. Det här mönstret hade utvecklats med tiden och blev en sanning till slut.

Det fanns aldrig utrymme för oväntade utgifter.

Vintern hade varit ovanligt kall och jag hade eldat med gas i ugnen för att få upp värmen i köket på morgnarna. Ja, även kvällar och helger för den delen. Vissa dagar hade det varit så kallt att jag hade suttit i köket med fötterna på en stol nära ­ugnen hela dagen. Att komma till jobbet på måndagen hade varit en varm fröjd.

Efter att gaskillen hade varit och läst av min mätare den våren kom räkningen. Jag skulle omöjligt kunna betala den och drog ut på det i det sista. Hur skulle jag få ihop pengarna?

Jag började tycka mer och mer illa om mitt jobb. Att behöva sitta och hantera pengar hela dagarna när jag inte hade några själv var oerhört provocerande och gjorde att jag kände mig än mer handlingsförlamad. Tanken på att ta, att bara ta pengarna kom över mig många gånger. Men det var ett för stort steg, en enorm tröskel att passera och jag var rädd att om jag väl gjorde det en gång så skulle det bara fortsätta.

Det var inte heller så enkelt att jag bara kunde ta pengar ur kassan, det skulle upptäckas med en gång förstås. Av förklarliga skäl kontrollräknades det flera gånger. Inget kunde bara försvinna under räknandets gång, det fanns alltid en orsak till pengasvinn. Nej, i så fall skulle jag behöva vända mig utåt. Jag hade nämligen vissa kunder som var väldigt gamla med mycket dålig syn. Många gånger hade jag funderat över om de skulle märka om jag bytte ut någon sedel mot en annan valör. Vissa var trogna kunder och – 11 –

kände igen mig, de litade såklart på banken och mig och jag tror inte att de skulle känna skillnaden.

Men jag såg inte vad jag kunde vinna på det. Det skulle vara äldre, utsatta människor som drabbades. Skulle jag ta någonting ville jag att det var banken som drabbades, inte de oskyldiga. Och jag var som sagt rädd att jag inte skulle kunna sluta när jag väl passerat den där spärren. Jag skulle förlora jobbet och då skulle jag verkligen inte klara mig. »Ska du sitta själv hela påsken? Det vill jag inte veta av.« Gunnel tittade strängt på mig i lunchrummet. »Det går ingen nöd på mig, jag är en ensamvarg, det vet du.« »Hade det inte varit till just Lennarts föräldrar vi skulle resa hade jag tagit dig med. Du borde äta gott och träffa folk, åtminstone på själva påskafton. Sysselsätta dig med någonting. Jag tycker det verkar dötrist att bara vara själv.« Hon skar i kasslern och tuggade frenetiskt. Gunnel var sådan, energisk och engagerad i andras liv. Hon ville gärna tala om för andra vad som vore bra för dem, jag hade aldrig frågat men jag var säker på att hon var en storasyster.

Och nu ångrade jag att jag varit så ärlig och avslöjat att jag skulle vara ensam över påsk.

Gunnel svalde och hennes ansikte lyste upp, hon pekade på mig med gaffeln. »Men du, nu vet jag!« Hon berättade att hennes grannar just hade köpt en gammal farm på landet. De behövde visst hjälp med diverse över påskhelgen och hade frågat om Gunnel inte kände någon. »Det får gärna vara en kvinna sa de, då blir det ordentligt.« Hon skrattade till och fortsatte skära i maten. »De är rätt lustiga de där systrarna men bra grannar, de är lugna.

De har en anställd på farmen men behöver hjälp att kom– 12 –

ma i ordning. De ska hyra ut det i sommar till något läger, jag tror att det var scoutläger. Det skulle städas och målas om i längan.« Det lät rätt märkligt men jag började genast tänka på pengarna, och som så ofta när jag tänkte på pengar började det pirra i fingertopparna. Det var också en yrkesskada jag hade utvecklat. För många vattnas det i munnen vid tanken på mat medan jag fick pirrningar i fingertopparna vid tanken på pengar. »Jaha, men vad skulle man få för det då?« Gunnel såg nöjd ut, hon märkte att jag redan hade börjat överväga. Hon lade handen på min arm. »Det frågade jag inte om, men ring dem så får du veta.

Det är nog fint där ute så här års också. Du kommer få jobb och naturupplevelse i ett!« Hon hade medlat igen. När jag märkte hur glad hon var hade jag inte hjärta att neka. Jag kunde åtminstone ringa och fråga om pengarna. Var det en struntsumma skulle det inte bli av, det var som sagt pengarna jag var i stort behov av.

Gunnel skrev telefonnumret på en lapp. Jag tittade på deras namn, Ebba och Marianne Kvarnström. Och kunde inte låta bli att undra: visste Gunnel att jag hade ont om pengar och hur kunde hon veta det i så fall? Jag bläddrade bakåt i mitt minne och försökte minnas om jag hade antytt något om mitt trångmål. Men jag kom inte på någonting.

Dessutom var det inte alls troligt, jag var mycket skamsen över mina ekonomiska brister. Jag var också övertygad om att när jag öppet började erkänna mitt problem skulle det vara som att acceptera att det fanns och då skulle det bara bli värre. Än hade jag en ambition och förhoppning om att det skulle ordna sig för mig en vacker dag. Med lite tid och disciplin skulle jag komma på fötter igen och förbättra mina vanor.

– 13 –

»Tvåfyraniotvåsjutvå« »Ja mitt namn är Charlotta, jag är kollega till Gunnel, vi jobbar tillsammans på banken.« »Förlåt, ringer ni från banken, vilken bank? Marianne, de ringer från banken, nu får du komma hit.« Prassel i luren. En annan, mer sträv röst. »Hallå, vad gäller saken?«

sk 채rtorsdag 1980

2 Systrarna verkade inte ha någon uppfattning om pengar.

Marianne hade bara frågat vad jag ville ha och eftersom jag hade räknat på vad jag behövde för att klara av räkningen sa jag den summan och hon sa ja. Då var det inte längre någonting att fundera över. Självklart skulle jag åka och mitt problem skulle lösas.

Tanken på att jag inte skulle behöva jobba med någonting som rörde pengar var tilltalande. Egentligen var jag van att ta i och jobba med händerna, men det var som om jag efter åren på banken hade glömt det. Att det var sådan jag var.

Skärtorsdag var halvdag så jag åkte direkt efter lunch. Två timmars resa till en plats jag aldrig hört talas om. Det behöver egentligen inte säga någonting om platsens anseende, det var bara det att jag var dålig på sådant, att besöka platser och känna till dem. Det var väl därför jag hade svårt att lära mig platsers namn också, av rent ointresse antar jag.

Jag såg på skogen och solen som hamrade fram mellan trädstammarna utanför. Det skulle bli fint väder hela påsken var det sagt. Träden gav mig en känsla i magen, det måste ha varit hemskt längesedan jag var utanför stan sist.

Sedan min pappa Jon försvann fanns det inte mycket kvar med landsbygden som lockade. Allt jag gillade att göra på landet och alla minnen där­ifrån var ju knutna till honom.

Men det slog mig då, när jag åkte ut mot mitt nya uppdrag, att jag verkligen borde ha växt ifrån det där nu, bearbetat klart.

– 17 –

3 »Du menar huset eller längan?« Marianne vände sig mot mig. »Längan är gammal, den hörde till det som fanns här förut. Men det har varierat med åren. Det var en minkfarm här tidigare. Ja, men de lade ner verksamheten för ett tag sedan. Det sägs att djuren ännu stryker omkring här, fast jag har då inte sett några. De är tydligen svåra att bli av med. Visst är de söta men de är skadedjur. Ser du någon ska du inte försöka klappa den, de kanske bär på sjukdomar och så bits de. Sen hade väl de militära något här också, var det inte så Ebba?« Jag satt i kökssoffan bredvid Ebba medan Marianne gick runt i köket och fixade för mitt välkomstfika. Det skulle aldrig falla mig in att försöka klappa en mink, jag var uppvuxen med att de skulle skjutas av. Tanken på djursjukdomar fick mig snabbt att associera till löss och skabb och det började klia på huden.

Ebba vände sig genast mot mig, tittade på mig bakom de skuggade glasögonen. Jag hade tyckt att glasögonen var obehagliga till en början, eller kanske inte obehagliga men störande, man vill ju se ögonen på en ny bekantskap. Men så verkade hon så lättsam Ebba. Inte kunde det finnas någonting ont bakom de där mörka glasen.

Båda hade de halvkort, grått hår i lockar. Gamlingar och deras hår, åkte de in till stan för att få det lagt en gång i veckan? Eller lade de kanske varandras hår? De verkade prydliga och om sig och kring sig. Det var nog viktigt för dem att se bra ut fastän de var gamla och förmodli– 18 –

gen mest umgicks med varandra. Men jag tänkte att de speglade sig i varandra. Var den ena fin ville inte den andra vara sämre. »Fästingarna!« »Ja, vi kan prata om det när den andra har kommit, vi kom ju överens om att ha ett möte och då kunde vi berätta sånt tillsammans.« Marianne lutade sig fram över bordet och ställde tekannan framför mig. »Det kommer en till, Lisa, hon ska också hjälpa till över helgen.« De hade ställt en vas med utslaget påskris fullt med gula fjädrar i fönsterkarmen. »Menar du att det finns mycket fästingar här, de kan väl inte vara aktiva så här års?« Ebba vände sig till mig, sedan till Marianne. »Jag förstår inte varför man ska spara på information hela tiden och sedan ha möten. Marianne du kan ha ett eget möte men jag är alldeles för gammal för att komma ihåg saker. Jag berättar efterhand jag kommer på dem, på så sätt behöver jag inte ha plats med för många tankar i den här lilla plåtburken.« Hon höll fingret mot tinningen. »Dessutom kan jag plötsligt komma på saker att säga som inte alls var planerade och så kan det börja hända märkligheter. Livet är en överraskning, det ser jag som en gåva. Men oj, jag höll visst på att glömma. Det är bäst att jag hämtar godsakerna med en gång. Vi har en sån fin sandkaka att bjuda på.« Ebba reste sig och gick ut i skafferiet.

Marianne log. »Ebba tycker inte om när det är för mycket ordning medan jag gillar att planera, så har det alltid varit. Man skulle ju kunna tycka att det borde vara tvärtom. Men hon har inte alltid varit sån förstås och personlighet är inte någonting man bara kan ändra på. Hon skulle aldrig erkänna det själv men det underlättar för henne med ordning.« Marianne drog undan en stol och visade blyerts– 19 –

markeringar i golvet där den hade stått. »Möblerna har sina exakta platser.« Jag tittade bort mot skafferiet dit Ebba hade försvunnit.

Långsamt började jag ta in det som jag tidigare inte förstått.

Att Ebba var blind. Hon rörde sig så obehindrat, det var i alla fall intrycket jag hade fått. Marianne öppnade kakburken fylld med småkakor. »Ja, här hade vi att göra, ändå har vi inte gjort oss av med hälften. Övervåningen står ännu ostädad. Jag vet inte om vi orkar mer, gör vi det Ebba, orkar vi slänga mer av hans saker?« »Nej gudskelov, låt det vara!« Ebba kom tillbaka från skafferiet med en stor vit formkaka. »Vad fint ni har gjort, det hade ni verkligen inte behövt.« »Snicksnack, jag bakar så mycket vet du. Varje fredag åker jag till ålderdomshemmet och ger dem en rejäl fredagsfika. Ja, vi hade vår fosterbror där och då måste jag ju bjuda alla förstår du, inklusive sjuksystrarna. Kräsna har de blivit också sedan de förstått att jag kan baka. Tant Elsa tål inte nötter men gillar inte heller choklad och Gösta vill bara ha kakor som smakar mycket av hasselnötter.

Stina är galen i marsipan. Så jag tänkte att hit kan jag ta med allt möjligt så får vi se vad ni gillar bäst. Du är väl inte allergisk mot någonting?« Jag log och skakade på huvudet. »Jag växte upp i ett hem där det inte bakades så mycket så jag är glad för allt som är gjort på riktigt gammaldags vis. Inte är jag duktig på att baka heller. Men när det gäller andra praktiska saker kan jag hjälpa till.« Marianne sken upp. »Ja vi hoppas det, vi är mycket tacksamma för att du kunde komma med så kort varsel. Gunnel pratade gott om dig och det hoppas vi stämmer. Visst, vi kanske hade kunnat ta – 20 –

hit någon yngling men du vet hur de är, speciellt unga män är inte att lita på. Den andra, Lisa hon var väl lite yngre än Charlotta va?« Marianne vände sig mot Ebba. »Hon lät ung på rösten men jag vet inte om hon var så ung direkt.« »Medan jag kommer ihåg det, lampan i hallen krånglar och den sitter så högt upp. Det är inte bra för oss att klättra i stegar även om Ebba fortfarande ibland tror att hon kan vara med i olympiaden. Det är nog något glapp, för ibland när jag varit uppe mitt i natten för att kissa så har den varit tänd fast jag med säkerhet vet att jag släckt den på kvällen. Du förstår, jag har svårt att somna om någonting lyser och vi brukar ha öppen dörr om natten så jag hade ju märkt om den hade lyst, för då hade jag inte kunnat somna och då hade jag gått upp och släckt fast jag … Ja och så Ebba som pratar om de där energierna som om de vore förklaringen till allt.« Ebba lade sin hand på Mariannes axel. »Hon har förstått.« Ebba vände sig mot mig. »Det är ju rätt så störande och du får gärna ta dig en titt på strömbrytaren när tillfälle finns för att lugna Marianne. Det borde väl vara strömbrytaren som glappar och inte lampan?« »Ja, det låter som det, men det vet jag mer om när jag tittar på det.« »Jag sa ju att det var själva strömbrytaren det var fel på«, sa Ebba. »Den klickar ju så stadigt, jag förstår inte hur det skulle kunna vara glapp i den inte? Men som sagt det där vet jag ingenting om. Vi skulle behöva städa övervåningen sedan och då vore det bra om …« »Nej lämna det som det är, det som dög för någon annan ­duger väl för oss. Det finns en massa minnen i det där, låt det vara Marianne. Jag har varnat dig.« – 21 –

»Vi kan lämna det så länge.« Marianne vände sig mot mig. »Det är jag som brukar städa förstår du. Inte bara för att jag har två friska ögon utan också för att jag tänker så bra. Främst älskar jag att slänga saker. Ebba gillar det inte, hon vill spara på allting. Det är en obstinat sida hon har och dess existens är helt beroende av mig och har enbart syftet att reta mig till vansinne. Men jag förlåter henne förstås. Så är det med systrar, födda att driva en till vansinne men likväl står man ut. Syskonrelationen är den längsta relationen man har i livet så det måste få knaka lite i fogarna ibland.« Mariannes ögon var snälla och ansiktet fullt av skrattrynkor. Jag kände mig trygg i deras närvaro. Marianne satte sig på en stol mitt emot mig och Ebba blev kvar bredvid mig i kökssoffan. Hon liksom hummade, som om hon just kom ihåg någonting och så lade hon sin hand på min. »Det finns en massa energi i det man har ägt, speciellt saker som man vidrört många gånger. När man städar ur gamla saker rör man upp mängder med energi. Då måste man också vara stark nog att hantera dem när de frigörs.

Jag och Marianne har inte så mycket ork längre, för mycket förändring på en gång drar kraften ur en. Så vi gillar att ta det lugnt med städandet. En sak i sänder.« Marianne skrattade till. »Och så talar du för dig själv igen. Det där säger du bara som en ursäkt för att slippa städa. Vi är inte så skröpliga som vi ser ut. Nog har vi energi alla gånger, om inte annat så har vi det när vi lägger ihop vår vitalitet, vi har god styrka tillsammans.« Hon lutade sig fram mot Ebba och höjde rösten. »Tycker du inte det Ebba, att vi har god styrka tillsammans?« »Du vet mycket väl att jag är blind, inte döv.« Ebba vände sig mot mig och kramade min hand, sa med låg röst: »Du ska inte lyssna på henne. Ibland är det bra att låta saker förbli orörda, kom ihåg det.« – 22 –

Jag nickade förstående, innan jag kom på att jag satt bredvid en blind. Men att säga ja vore ju att avslöja hennes lågmälda budskap så jag beslutade mig för att hålla mig till nickandet trots allt.

Jag har alltid tyckt att personer som sparar på saker är skrämmande, som om hela deras liv är fästa vid sakerna.

Om man tog bort allting, vad skulle hända då? Skulle personens alla minnen och känslor som var knutna till dem bara försvinna, och vad skulle hända med den personen i så fall, skulle den bli livlös och tom?

Det uppstod en tystnad kring köksbordet och systrarnas irritation över varandra låg där som en osynlig klump. Det blev lite obekvämt och jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sträckte mig över bordet och tog en bit av sandkakan.

Jag tog en tugga och kände hur den började växa i munnen, gjorde skäl för sitt namn. Den växte och växte och likt en svamp absorberade den varje droppe av fukt jag haft i munnen. Jag fick panik över att knappt kunna andas och ville genast hosta, men drack istället en stor klunk av teet som Marianne hade serverat. Starkt som tjära och alldeles för varmt var det, så jag brände mig på tungan och spillde den bruna vätskan på tröjan. Det såg ut som kiss. Jag var så inne i att hantera teet och den torra kakan att jag inte märkte hur iakttagen jag var. De tittade på mig båda två. »Vad tyckte du?« Jag nickade ansträngt medan jag svalde det sista. »Jo men visst, den smakar …« »Hon tyckte inte om den, det märker du väl.« Ebba hade vänt sig mot Marianne. »Det är inte alla som gillar den där torra kakan, men prova något annat, en av småkakorna kanske?« Marianne tog en klunk av teet, sörplade ljudligt. »Det ska bli skönt att få hit barnen. Den här platsen behöver liv. Harald, han som bodde här förut, levde själv i många – 23 –

år. Då var det inte mycket liv kan jag tala om. Tomas hade hand om farmen förstås men det var bara de två.« »Ja, visst är det bra med friskt blod till samhället. Vi kanske kunde blanda bort en del av den där inaveln som det talas om!« Ebba började skratta.

Marianne tittade på sin syster. »Ebba, det där var väl ändå onödigt.« »Men tänk om någon av de där Hägglunds kunde träffa någon utomstående, blanda sig med lite friskt blod, då kanske de skulle klara av att lägga ihop två och två till slut.« Marianne kunde inte hålla sig och de skrattade tillsammans.

Fästing Jag har en fästing nu, i armvecket, den har sugit sig tjock medan jag sov.

Systrarna berättade att det fanns en viss typ av fästingar som kröp upp på fladdermössen medan de sov, och som utsöndrade ett nervgift när de bet till så att fladdermössen tappade greppet om barnen de höll skyddade under vingarna.

Hur de sedan ramlade huvudstupa ner på marken. Marianne berättade hur hon hade gått på marken och plockat upp de små fladdermusbarnen.

Jag har den där bilden på näthinnan nu och kan inte sluta tänka på vad de gjorde av de små fladdermössen sedan.

Många skulle nog bli förvånade över att höra att det är mycket lättare att avlägsna fästingar i mörker än i ljus.

Skruva medsols eller motsols spelar ingen roll. Den välutvecklade mörkerkänseln gör att de är lätta att få av och de tycks släppa snabbare. Man måste bara reta dem först, få dem tillräckligt irriterade så att de till slut släpper. Eller så är det bara min hud som blivit slapp och magrat med tiden, jag har visst inte längre det där hullet som man kan borra sig ner i och envist suga sig fast i.

Nej, att upptäcka fästingarna och att få loss dem är inte svårt här nere. Problemet är att vi inte har någonstans att göra av dem. De är ju så svåra att döda, i princip omöjliga.

Förut har jag alltid kastat dem i elden, det var någonting som verkligen fungerade, men eld här? Eller bara någonting så enkelt som att kasta ner dem i en toalett. Om vi ändå – 25 –

hade sådan lyx. Vi kastar dem åt ett annat håll och hoppas att de inte ska komma tillbaka, vilket de förmodligen alltid gör. Eller så är det nya, and­ra. Det är mindre viktigt. För de har utmärkt luktsinne och ska visst ha vad de kommit för.

Ibland orkar jag inte ens bry mig, kan känna en eller två stora vid anklarna eller i armhålan och låta dem vara där.

Jag tänker att om de får sitta kvar så länge de vill ska de till slut bli nöjda och ge sig av självmant.

Men det som bekymrar mig är vad de gör sedan, efter att de fyllt sig med blod. Jag funderar mycket över det där. Är det bara honorna som suger, för att kunna avla fler? Men vad gör hannarna i så fall? Kanske när jag ett monster genom att låta dem sitta kvar, kanske vandrar de iväg och producerar fler.

Jag föreställer mig hur väggarna är fyllda med hungriga svarta små kryp. De kommer flera åt gången, omöjliga att döda och vi är deras naturliga föda.

Jag kan tänka mig att dö på många sätt men inte av fästingar. Situationen är tillräckligt förnedrande som den är, att leva i en bunker utan något av de grundläggande mänskliga behoven tillfredsställda. Det finns luft förstås och lite vatten. Men hur länge kan man fortfarande kalla sig själv en människa? När upphör min mänsklighet och går över i, ja går över i vad då, de lägre stående varelserna?

När kommer jag likt en fästing suga mig fast vid någon annan för att överleva? Nej, där det som jag kallar mänskligt upphör där vill jag inte vara, hellre dör jag i så fall. Jag kommer inte att kunna leva med vetskapen om att jag har ätit på en annan.

Försöker koncentrera mig på andningen medan jag knäpper med fingrarna. Ett två tre. Försöker få mig själv att vakna. Nu är du här och du lever. Knäppandet störde honom mycket i början, men nu tror jag inte att han hör det längre, han är så van och har slutat klaga.

Men på sistone har jag börjat fastna vid fingerknäppan– 26 –

det, som en rytm jag måste följa. Jag glömmer återigen vad jag gjorde, tankarna rinner iväg. Jag behöver mina minnen för att hålla mig vid liv. Så är det. Hur hemskt det än är, hur nära döden än knackar på väggarna kan jag finna sol, värme, mat och friskt vatten i mina minnen. Jag vaknar till av att jag har kramp i fingrarna som inte kan knäppa längre.

Ser i dunklet konturerna av fladdermöss som flyger ut genom gluggen.

4 Ljudet av en bil från gårdsplanen. Solen lyste in från köksfönstren, lade sig i stora avlånga rutformationer över golvet och köksbordet. Farmen var omringad av skog åt alla håll, barrträd blandat med de nakna, ännu ej utslagna lövträden bildade en grågrön ridå.

Bildörren slogs igen och så körde den vidare. Steg över gruset. Jag tittade på systrarna. Marianne hade fullt upp med att tugga på sandkakan, Ebba satt tyst och verkade frånvarande. Vad mycket svårare det är att läsa av någon som är blind. Människans närvaro avspeglas i ögonen. Jag vände mig om och tittade ut genom fönstret, de kanske hörde dåligt också de båda systrarna.

En lång smal kvinna gick uppför den långa trappan mot huset. Det var svårt att avgöra hennes ålder men hon hade en ryggsäck över ena axeln och tittade snett ner mot marken. Hela hennes hållning var liksom nedåtsträvande. De breda men taniga axlarna tycktes vilja ner mot marken snarare än uppåt.

Ebba höll upp en hand och såg plötsligt väldigt koncentrerad ut. »Ja, det är ingen tungviktare vi har som ska hjälpa oss.« Lisas steg hördes över verandan och så ljudet av ringklockan. Marianne for upp. »Kom in och välkommen ska du vara«, sa hon samtidigt som hon öppnade dörren.

Jag reste mig och såg ut genom fönstret innan jag skulle till att hälsa, tittade nerför trappan mot gårdsplanen. Man – 28 –

hade verkligen bra uppsikt här, såg allt som hände där nere.

Det passade väl bra om man hade en djurfarm att se över. »Näe, jag liftade från stora vägen. Jag hade liksom trott att bussen skulle gå ända hit men det var ju dumt av mig.

Det är ingen metropol det här inte.« Marianne verkade förfärad över detta. »Men vem fick du lift med då, jag tror inte jag kände igen bilen?« Jag sträckte fram handen. »Hej! Charlotta.« Fortfarande andfådd efter trappan. Hon hade på sig en svart kofta och den var full med gyllene småhår, från en hund antar jag, någon korthårig ras. »Jag frågade inte vad han hette, han sa inte så mycket.

Men det var inget fel på honom. Jag har liftat mycket förut.

Man måste bara känna av att det är en bra stämning i bilen.

Jag brukar luta mig in genom dörren innan jag kliver in, ta en snabb titt på föraren och känna av stämningen. Bilmärken spelar också roll. Jag sätter mig aldrig i en BMW till exempel.« »Men om du har liftat mycket måste du ha råkat känna av en dålig stämning. Vad har du gjort då?« »Äh, då är det bara att inte kliva in. Jag brukar tacka, smälla igen dörren och vinka. Man behöver inte vara otrevlig. Jag brukar säga att jag ångrat mig. Då kör de bara iväg.« Hon fick det att låta så enkelt. Jag tänkte att hon mest hade haft tur. Det finns så många märkliga människor.

Under mina år på banken hade jag mött en hel del. Kanske hade jag tränat upp min radar för konstigt folk när jag träffat så många eller så är det bara att man reagerar snabbare på ovanligheter när man blir äldre.

Det fanns kunder som inte hade något som helst behov av en dialog, som bara ville ösa ur sig sina åsikter och beklaga sig över livet. Och där satt jag och hade betalt för att vara trevlig och sköta mitt jobb, så det var bara att lyssna.

– 29 –

Men de var inte värst förstås, det förstod man ju, de som hade långa monologer var sällan obehagliga, mer irriterande. Nej, värst var de som hade de där ögonen och som inte sa någonting. Giriga ögon och tystnad. Jag hälsade på dem och de hälsade inte tillbaka. Det går ganska snabbt att förminska en människa genom att ignorera henne, inte svara på tilltal. Jag brukade höja rösten ett snäpp som för att understryka att jag faktiskt fanns och att jag uppfattade deras tystnad som en hörselskada.

Marianne pekade ut genom fönstret. »Ser ni längan där nere, där kommer ni att sova och där finns också en massa jobb. Men jag bad Tomas städa ut det värsta i ena rummet så att det skulle vara drägligt för er att bo där.« »Ja, jag har lätt för att sova, för mig går det bra. När ska vi börja jobba och med vad?« »Ni kan väl ta en rundtur först och bekanta er. Det är en del byggnader på den här gamla farmen men de är inte mycket att bry sig om. Fabrikshuset är stängt och magasinet, ja där hade vi tänkt förvara saker.« Utanför fönstret, nedanför backen vilade det stora fabriks­huset. Vad gör man med gamla stora byggnader när de inte längre används? River dem eller använder för förvaring antog jag. »Sen är det längan och Tomas hus som ni ser om ni går ner en bit och sedan till vänster. Ta en tur och hör sedan efter med Tomas i vilken ordning allt ska göras. Jag tror att det ska finnas handskar, sopborstar och säckar framme.

Det är först och främst längan som ska bli ren, riktigt ren, för sen ska ni måla om allting. Vi behöver göra det rent och fräscht, de små barnen kommer snart och då ska det kännas som nytt. Det behöver piggas upp lite det här stället, det har varit ödsligt så länge, ja inte övergivet på riktigt men … Vitt tänkte vi ha i taket men sedan brunt på väggarna. Vad tror ni om det, blir det bra?« – 30 –