V ÄR M L AN D O C H K RI GE T 1 56 3– 7 0
VÄRMLAND OCH KRIGET 1563–70 Lars Erik Westlund
Omslaget visar en hakeskytt (gevärsskytt) efter en teckning från 1570 talet av den då avsatte och fångne Erik XIV. Teckningen finns i marginalen till en av de böcker som den avsatte kungen tilläts inneha i fångenskapen, ett exemplar av Marcus Antonius Sabellicus’ världshistoria, ingående i 1538 års upplaga av dennes Opera omnia (Kungl. biblioteket, D 517 b; här återgiven efter avbildningen i Erik XIV:s almanacks anteckningar [1912]). De värmländska knektarna under nordiska sjuårskriget var lätt rustade hake skyttar.
.
© Lars Erik Westlund 2017 Förlag: BoD, Stockholm, Sverige Tryck: BoD, Norderstedt, Tyskland ISBN 978 91 7699 177 0
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
5
INLEDNING
7
KRIGSFOLKET Ryttarna Ryttarna i Värmland Knektarna Knektarna i Värmland Beväpningen Löner och löneförmåner
33 36 48 53 80 96 104
KRIGET 1563–70 Älvsborgs fall Per Brahes expedition hösten 1563 Bohus, Hedmark och Viken 1564 Bohus, Älvsborg och Varberg 1565 Värmland förhärjas 1565–66 Bohus 1566 Fälttåget i Norge 1567 Värmland förhärjas 1568 Resningen mot Erik XIV Krigsåren 1569 och 1570 Freden i Stettin
125 134 144 156 173 192 205 226 307 316 325 338
VÄRMLAND UNDER SJUÅRSKRIGET – EN FÖRDJUPNING Värmlands äldre krigshistoria Förhärjningarna 1564–66
347 351 365
5
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Läget 1566 Genommarscherna 1567, förhärjningen 1568 Förödelsens kulmination Skatterna under krigsåren Kyrkobyggnaderna
384 397 406 410 415
EKSHÄRADS OCH RÅDA SOCKNAR UNDER SJUÅRSKRIGET
419
FÖRKORTNINGAR
433
KÄLL OCH LITTERATURFÖRTECKNING
435
PERSONREGISTER
455
6
INLEDNING
D
ET FÖRSVARSPOLITISKA SAMARBETET mellan Sverige och Dan mark under Kristian II:s restaurationsförsök och grevefejden följdes 1541, trots försämrade relationer, av en överenskommelse på 50 år mellan de båda länderna, avseende bl.a. ömsesidig hjälp mot inre och yttre fiender, det s.k. Brömsebroförbundet; därför bidrog Kristian III med något krigsfolk till sin svåger Gustav Vasa under Dackefejden. Men snart tilltog misstron åter, inte minst hos den svenske kungen. Vid flera tillfällen under 1540 och 1550 talen utgick order från Gustav Vasa om sammandragningar av krigsfolket och om andra försvarsåtgärder med an ledning av uppgifter om rustningar i Danmark och hos dem som antogs vara allierade med danskarna.1 Särskilt allvarligt bedömdes läget vara 1559. Utöver att samla sitt krigs folk försökte Gustav Vasa då att också på andra sätt minimera det danska hotet. Enligt utfärdade påbud förbjöds all handel mellan de svenska gräns bygderna och de fientligt sinnade grannarna,2 danskar förvägrades att bo sätta sig i Sverige nära gränsen och redan tidigare hade uppmaningar utgått om att utmönstra danska ryttare och knektar som var i svensk sold sam tidigt som svenska adelsmän förmanats att inte anta »jutar« i sin tjänst.3 I själva verket var rustningarna som pågick i Danmark detta år huvudsak ligen föranledda av det förestående kriget i Ditmarsken, som danskarna nu slutligen erövrade (eller återerövrade). På motsvarande sätt väckte de svenska mobiliseringarna oro i Danmark. Hösten 1559 gick där rykten om att svenskarna hade allierat sig med änkehertiginnan av Lothringen och
1 2 3
Landberg 1925b. Linge 1969, s. 93 f., 118 ff. Colding 1939, s. 278 f.
7
INLEDNING
hertigarna av Sachsen (Weimar) för att gå till anfall mot danske kungen och hans svåger kurfursten av Sachsen.4 Medan svenskarna i början av 1520 talet med Lübecks bistånd hade frigjort sig från den danskdominerade nordiska unionen misslyckades det uttun nade ledande skiktet i Norge att hävda sin och det norska rikets själv ständighet, vilket fick till följd att landet i stället nedsjönk till ett danskt lydrike 1536–37. Då Gustav Vasa vintern 1547 betecknade sin dåvarande fogde i Värm land, Erik Rolfsson, som »föge tienligh« och önskade få honom utbytt5 avsåg kritiken uppenbarligen brister i bevakningen mot de allt danskare domänerna i väster. Efter att den betrodde fogden på Stockholms slott, Botvid Larsson (Anckar), som tidigare innehaft samma ämbete i Värmland, lagt sig ut för sin efterträdare blev Erik Rolfsson kvar på sin post, men försedd med nya förmaningar om att ha god tillsyn över dem som drog av och an genom landskapet och att genast underrätta kungen ifall han »dher nogre sÿnnelig Tiende förnimmendes warde«.6 Samtidigt tillsattes en särskild kunskapare i Västvärmland, Nils Black i Köla socken,7 som »altiidh« skulle fara in i Norge för att inhämta underrättelser. Utnämningen skedde sanno likt på initiativ av Botvid Larsson,8 som under sin tid i Värmland hade haft en Nils Black i sin tjänst som fogdekarl,9 vilken bör ha varit identisk med den nu utnämnde kunskaparen. Det spända förhållandet till Danmark under Gustav Vasas senare rege ringsår förmärktes också på andra sätt i Värmland. Vintern 1551 hade kungen fått kännedom om att sex eller sju fänikor knektar skulle ha
Colding 1939, s. 337 ff. GR 18, s. 239 f., till Botvid Larsson 24/1 1547. 6 Skrivelser till konungen, Gustav I, 6, från [Botvid Larsson 1547], RA. Brevet föreligger i koncept, saknar underskrift och är odaterat. Handstilen i konceptet återfinns i Botvid Larssons diarier (i bl.a. Westinska samlingen, 259, UUB); dateringen framgår vad gäller årtalet vid en jämförelse med det i närmast föregående not anförda brevet. Kungen hade önskat ersätta Erik Rolfsson med en annan duglig karl som fogde i Värm land, men Botvid Larsson uppgav sig inte känna till någon »som i then Landzenden nogedt tiänlig ware skall«. Efter vad han funnit hade dock Erik Rolfsson »stelth almogen wäll tilfredz der i landhet« och skulle nog rätta sig efter de nya förmaningar som han nu erhöll. 7 VH 1547:12, jb, fol. 38 v., 44 v.; VH 1548:1, pag. 16, 130; VH 1550:14, fol. 7 v., 59 v. För sitt värv erhöll Nils Black frihet från årliga räntan för hemmanen Nedre Älgestad och Gryttved i Köla socken. En Nils är redan i 1540 års jordebok skriven för dessa två hemman (Jordebok för Värmland 1540, s. 45) och är möjligen i båda fallen identisk med Nils Black. 1547 erhöll Nils Black dessutom 2 tunnor korn (av den indragna tionden) i Jösse härad (Westinska samlingen, 259, Botvid Larssons diarium, till Anders skrivare 31/3 1547, UUB). 8 Westinska samlingen, 259, Botvid Larssons diarium, till Erik Rolfsson 20/1 1547, UUB; ibid., 24/3 1547 (»Jtem kom Niels Black«, d.v.s. till Stockholms slott); ibid., till Erik Rolfsson 31/3 1547. 9 Fr 1530–35, s. 89, 102. 4
5
8
samlats i Norge och till dem som hade att utröna sanningshalten i de illa varslande uppgifterna hörde de värmländska fogdarna och deras kollega i Dalsland, som under året hade en karl inne i Norge vid två tillfällen för att »förhöra tiende«. Dessbättre visade det sig att ryktena inte stämde.10 Kung ens beslut vid ungefär samma tid att dela Värmland i två fögderier, Väster sysslet och Östersysslet (de norskbesläktade sysselnamnen förekom sedan tidigare i landskapets indelning i prosterier), torde likaså ha motiverats av bl.a. försvarspolitiska skäl. Den förste fogden i Västersysslet, d.v.s. fögde riet närmast riksgränsen, utsågs samtidigt till hövitsman för landskapets knektar.11 Hösten 1555 beordrades landets fogdekarlar att följa hästar som skulle överskeppas till Finland för det då pågående kriget mot Ryssland, men samtidigt anmodades hälften av fogdetjänarna i Östersysslet att bli kvar i sitt fögderi »effter Norge ligger ther så ner«.12 För deras kolleger i det än mer utsatta Västersysslet borde därmed ha gällt att de mangrant skulle stanna hemmavid, men följande år beordrades fögderiets fogde att sända sin skrivare och två andra karlar i hans tjänst till Finland.13 Detta år avsåg kungen också att skicka den värmländska och dalsländska fänikan till fron ten i öster, men samtidigt omfattades den av hans mening att det inte var »orådeligit« att låta hälften av knektarna bli kvar i sina hemtrakter,14 vilket resulterade i att åtminstone ett hundratal av dem stannade hemma. Osäker
10 GR 22, s. 12 f., till Ture Persson m.fl. 13/1 1551; ibid., s. 16 f., till Axel Nilsson m.fl. 14/1 1551; ibid., s. 41, pass för Jakob Funcke 20/1 1551; ibid., s. 56, till Gustav Olofsson 10/2 1551; ibid., s. 94 f., till Maurits Stake 25/2 1551; ibid., s. 109 f., till Severin Småsven 13/3 1551; DH 1551:7, räk.; ibid., jb, pag. 118 v. Den särskilde kunskapare som Gustav Vasa utsände för ändamålet, Jakob Funcke, blev ihjälslagen – sannolikt i Värmland – av Botvid Larssons fogde Olof Västgöte (se även Westlund 2008, s. 25 not 220). 11 GR 22, s. 36, fogdebrev för Severin Småsven 5/1 1551. I brevet (som föreligger i regest) omnämns fögderiet som »halffparten aff Vermeland, synnerligen the hereder, som grensse emot Norige«. 12 GR 25, s. 589 f., hertig Erik till Olof Stake 11/11 1555. Befallningen kan betraktas som en kontraorder, jfr ibid., s. 377 f., till Olof Stake 24/8 1555. Om vaksamheten vid gränsen mot Danmark och Norge vid samma tid, se också ibid., s. 403 f., till Per Brahe 15/9 1555. 13 GR 26, s. 542, till Per skrivare 14/9 1556. Utgivaren av GR menar att brevet är ställt till en fogde i Södermanland, men det är av flera skäl uppenbart att adressaten i själva verket är fogden i Västersysslet Per Nilsson, som i sin samtid benämndes även Per skrivare (Westlund 2008, s. 24 med not 210): i brevet omtalas Värmland (inte Södermanland), den Bengt skrivare som nämns är därmed säkerligen identisk med Bengt Eriksson, som vid denna tid var häradsskrivare i Västersysslet (ibid., s. 24; att Bengt skrivare var häradsskrivare i Västersysslet 1556 bekräftas av LR 18:6, Lasse Bryns räk., pag. 7; LR 18:11, Västersysslet 1556), och två andra karlar som omnämns i brevet, Tomas Bagge och Vellas, var i tjänst hos Västersysslets fogde åtminstone 1552 (MR 1552/11, pag. 23), men stod 1555–56 tydligen inte till dennes omedelbara disposition (jfr LR 18:2, Skara stift 1555, pag. 14; LR 18:11, Västersysslet 1556). Den förre var säkerligen identisk med ryttaren Tomas Bagge, som åtminstone senare bodde i Holmedals socken (se bl.a. LR 18:7, Jöns Bondes räk. 1560). 14 GR 26, s. 397 f., till Gustav Olofsson 28/7 1556. Adressaten var ståthållare i Västergötland, men hade i vissa frågor befattning även med värmlänningarna (se Westlund 2008, s. 32). Om Värmland Dalslands fänikans kommendering 1556, se vidare nedan s. 87 ff.
9
INLEDNING
heten kring danskarnas avsikter medförde dessutom att han redan vid denna tid förbjöd jutar att bosätta sig i bl.a. Värmland. För dem som even tuellt fanns här sedan tidigare återstod inget annat än att »flyttie hijtt up«,15 till Mälardalen, långt ifrån gränsen. Under det oroliga året 1559 är det givet att också det värmländska krigsfolket sattes i högsta beredskap och att informationer inhämtades från de angränsande norska bygderna i ännu större mått än vanligt. På mot svarande sätt sände ståthållaren på Akershus in kunskapare på den svenska sidan för att få klarhet i »huadt for annslagh ther for hanndenn er«.16 Alltsedan Engelbrektsfejden saknade både Värmland och Dalsland bor gar, men under de sista åren av Gustav Vasas regering förekom tankar på att befästa något av de båda landskapen, »landett till tröst och försvar«, som det hette i en kunglig skrivelse från december 1558.17 Som bekant realiserades inte planen. I stället anmodades värmlänningarna och dalborna sedan Erik XIV tillträtt regeringen att hjälpa till med förstärkningen av Älvsborg.18 Försvaret av gränstrakterna i väster skulle också inbegripa försök att fjärma invånarna i Norge från den danska överheten. Fogden i Dalsland, Maurits Stake, tillhölls av Gustav Vasa att tillsammans med sin kunskapare »giffwe the Bagger gode ordt på wåre wägna« och att låta dem förstå att den svenske kungen var dem »medt all gunst och nåde bewågne«19 (baggar var redan vid denna tid en gammal, något nedsättande benämning på norr män). Då en norsk bonde vid ett senare tillfälle tog sig för att kasta isär gränsrösena mellan Sverige och Norge i dessa trakter kunde Gustav Vasa dock inte tolka det som något annat än en provokation och beordrade Dalslandsfogden att stämma norrmannen.20
GR 26, s. 542, till Per skrivare 14/9 1556. DN 22, s. 661–665 (nr 501), Christen Munk till Fredrik II 28/11 1559. Jfr NRR 1, s. 269, till Tage Thott m.fl. 14/9 1559. 17 GR 28, s. 523 f., till Per Brahe 13/12 1558. I ett betänkande som avgavs våren 1559, vid en tidpunkt då faran för danska attacker alltså ansågs vara särskilt överhängande, framhölls befästandet av bl.a. Naglum sund, i närheten av nuvarande Vänersborg, som en angelägen åtgärd (Landberg 1925b, s. 279). 18 Andersson 1935, s. 128 f.; Westlund 2008, s. 168. 19 GR 18, s. 571 f., till Maurits Stake 8/6 1547. Dalslandsfogdens kunskapare hette enligt denna skrivelse Anfast. 1549 mottog fogdekarlen Måns Trolle 2 mark av Maurits Stake för att resa till Sarpsborg och »förfare kundskap och Tiende« (DH 1549:9, räk.). 20 GR 28, s. 412, till Maurits Stake 29/9 1558. Jfr Erik XIV:s uppgift i ett tal riktat mot danskarna, författat under fängelsetiden: Maurits Stake skall ha berättat för honom att råmärkena vid Värmlands och Dalslands gränser mot Norge hade blivit flyttade »esomoftast«. Se Responsum contra Danos, s. 168, 173 f. I trycket benämns uppgiftslämnaren »Mauritius Sture«, i översättningen till svenska »Maurits Sten [!]«, men det är uppenbart att det är Dalslandsfogden som avses. Om denna utgåvas otillförlitlighet, i synnerhet vad gäller den svenska översättningen, se Annell 1945, s. 24; Karlsson 2003, s. 19. 15
16
10
Till den nedärvda, allmänt hållna misstänksamheten gentemot danskarna fogades under 1550 talet konkreta tvistefrågor. Den danska kungafamiljens upptagande av vapnet tre kronor i sigill, på mynt och i andra sammanhang väckte stark irritation hos Gustav Vasa och hans söner. Tilltaget betrakta des – antagligen med rätta – som ett uttryck för danskarnas önskan att åter upprätta unionen, givetvis under en oldenburgsk regent.21 Redan dessför innan, omkring 1540, hade Gustav Vasa fogat »Vendes konung« till sin titulatur som ett svar på att »the Gothers« (gutarnas) ingick i den danskes, men denna efterapning tycks inte nämnvärt ha försämrat relationen mellan de båda kungahusen. »Vendes konung« i den danske regentens titel avsåg det forna herradömet över en del av vendernas områden i norra Tyskland, men skulle i svensk tappning komma att felaktigt identifieras med goternas underkuvande av ett annat folkslag, vandalerna, och inlemmades därmed i den göticistiska historieskrivningen (härom se närmare nedan).22 I den korrespondens som Gustav Vasa under sina sista år förde i tre kro nor frågan med Fredrik II, som 1559 hade tillträtt som Danmarks kung efter den avlidne Kristian III, hävdade den danske kungen att tre kronor var att betrakta som ett unionsvapen, ett minne från Kalmarunionens tid, vilket innebar att han likaväl som den svenske kungen hade rätt att nyttja detta vapen, som därmed inte skulle vara förenat med några territoriella anspråk. I detta skede ansågs nämligen på danskt håll att det hade varit den danskättade drottning Margareta som först hade brukat tre kronor vapnet i hennes egenskap av regent över de tre nordiska kungarikena, och när svenskarna några år senare kunde påvisa att även hennes företrädare på den svenska tronen, den störtade Albrekt av Mecklenburg, hade begagnat samma vapen hävdade danskarna att det endast hade skett drottning Mar gareta »til foractelse«, d.v.s. två av de tre kronorna skulle visa att kung Albrekt hade framfört orättmätiga anspråk på de danska och norska kunga tronerna!23 Först i modern tid (1980 talet) har det däremot kunnat konsta teras att också Magnus Eriksson använde tre kronor vapnet, som därmed antagligen – i enlighet med hans titulatur fr.o.m. 1330 talet – betecknade hans regentskap över valriket Sverige, arvriket Norge och det förvärvade Skåne.24 Dock påträffas tre stycken kronor jämte folkungavapnet redan i Magnus Ladulås’ sigill från 1270 talet.
Landberg 1925b, kap. 7. Söderqvist 1909, s. 299–302. Citatet efter Svaning 1875, s. 131. Se i övrigt Landberg 1925b, s. 246, 302. 24 Härom se kortfattat Nevéus & de Wærn 1992, s. 15. 21 22
23
11
INLEDNING
Missnöjet med den danska vapenusurpationen gav upphov till en smäde skrift på knittelvers riktad mot jutarna, avfattad under kungens över inseende av Västeråsbiskopen Peder Svart, som annars är bekant som för fattare till den mest kända av Gustav Vasa krönikorna. Skriften, som trycktes 1558, fungerade också som ett gensvar på den danska rimkrönikan, som återutgivits men i utvidgat skick och som genom sitt delvis nya inne håll hade väckt den svenske kungens misshag. Samma funktioner fyllde även ett hätskt tal riktat mot danskarna, vilket Johannes Magnus i sin år 1554 postumt publicerade krönika hade lagt i munnen på den stridbare utvalde biskopen Hemming Gadh († 1520) och som nu spreds i avskrifter i svensk och tysk översättning.25 Johannes Magnus’ arbete präglades även i övrigt av ett påtagligt hat mot jutarna och var genom sin latinska språk dräkt tillgängligt för de bildade kretsarna också utanför Norden, vilket tvingade Fredrik II att 1561 publicera en motskrift riktad till samma publik. Redan Erik XIV vidtog anstalter för att bemöta denna danska pamflett,26 men det slutgiltiga, till trycket befordrade svaret dröjde till 1612, året efter det att Stettinfördragets bestämmelser satts ur spel genom att danskarna åter hade gått till angrepp mot Sverige. Av större betydelse för den framtida utvecklingen var emellertid den mili tära konflikt som vid denna tid hade uppstått på andra sidan Östersjön. Sedan Ryssland i början av 1550 talet expanderat söderut genom eröv ringen av Kazan och Astrachan samt 1557 slutit fred med Sverige efter några års gränsstrider vände sig tsaren Ivan IV (den förskräcklige) mot Livland, motsvarande ungefär nuvarande Estland och Lettland. Med ryssar nas erövring 1558 av framför allt Narva och Dorpat (Tartu) följde snart upplösningen av vad som återstod av den sedan tidigare av inre motsätt ningar försvagade Ordensstaten, d.v.s. den del som styrdes av den liv ländska grenen av Tyska orden, vilken i ett tidigt skede (1237) hade för enats med resterna av svärdsriddarna, som under några decennier hade spridit evangeliet med vapenmakt i Baltikum. Sammanbrottet drabbade även de i samma område belägna biskopsdömena och fria städerna, vilka var löst förenade med ordensriddarnas territorium i vad som har benämnts den livländska konfederationen. Tsaren åberopade sig på dunkla traditioner och förebar att Livland var hans rätta »fädernearv«, men hans agerande innebar att också andra stater kring Östersjön drogs in i kriget. Till kampen
25 26
Johannesson 1971, s. 21–23. Johannesson 1971, s. 29–34.
12
om det snart herrelösa territoriet anslöt sig Polen Litauen, som hade gamla band till Livland och en historia kantad av krig med Tyska orden, liksom Danmark, som 1346 hade försålt sitt område i nuvarande Estland till ordensriddarna efter ett mer än hundraårigt innehav sedan Valdemar Sejrs korståg. Också Sverige anmälde sitt intresse. Svearna skall enligt Ansgars hagiograf ha behärskat kurernas land redan under 800 talet och även tidi gare, men de svenska ansträngningarna (under namn av korståg) att under medeltiden åter komma i besittning av land i Baltikum gick om intet. Där emot hade åtminstone sedan 1200 talet viss svensk invandring förekommit till de estniska öarna och kustområdena, och även i Reval (Tallinn) hade med tiden uppstått en mindre svensk koloni. Redan den åldrige Gustav Vasa och i synnerhet hertig Johan från sitt finska hertigdöme engagerade sig i händelseutvecklingen i Baltikum, och inte heller den förre ställde sig helt avvisande till livländska framställningar om penningförsträckningar mot panter i form av upplåtna slott och land områden för att finansiera legotrupper till områdets försvar,27 även om bl.a. erfarenheterna från kriget mot Ryssland 1555–57 verkade avhållande (kungen hade då på plats i Finland gjort sig orimliga föreställningar om vilka enorma stridskrafter som tsaren kunde tänkas förfoga över). Det var dock först efter Erik XIV:s trontillträde som Sverige på allvar drogs in i huggsexan om landet söder om Finska viken. Förhandlingarna som på börjades våren 1561 i Reval under ledning av Klas Kristersson (Horn), som snart understöddes av en anlöpande svensk flotta med krigsfolk, medförde att stadens rådsherrar och borgerskap liksom adeln i de angränsande land skapen Harrien, Jerwen och Wierland (Harjumaa, Järvamaa och Virumaa) – delvis motsvarande det gamla danska innehavet i Estland – uppsade ordensmästaren (härmästaren) tro och lydnad och i början av juni månad i stället avgav trohetseder till den svenske kungen. Maktskiftet fullbordades senare samma månad då slottet i Reval överlämnades till svenskarna.28 Ren och skär erövringslusta var utan tvivel ett bärande motiv för Erik XIV då han blandade sig i den livländska oredan, men i kombination med mer eller mindre klara föreställningar om vilka handelspolitiska och för svarspolitiska fördelar som härigenom skulle kunna komma honom och hans rike till del.29 Striden om Livland gällde inte minst kontrollen över
27 Lundkvist 1960, s. 374–377, 385 anser med stöd av ett ganska bräckligt underlag att Gustav Vasa redan åren före ryssarnas anfall mot Narva och Dorpat t.o.m. skulle ha haft i sinnet att erövra »norra Livland«. 28 Annerstedt 1868, s. 34 ff.; Arnell 1937, s. 158 ff. 29 Ingvar Anderssons utläggning om Erik XIV:s »stora handels och utrikespolitiska planer«, en kombina tion av vad kungen åsyftade dels med det engelska frieriet, dels med expansionen i Baltikum (Andersson
13
INLEDNING
handelsutbytet med Ryssland och handeln med s.k. ryska varor (lin, hampa, talg, vax, hudar, pälsverk). Sedan 1550 talets mitt bedrevs visserligen genom engelsmännens försorg köpenskap mellan Västeuropa och Ryssland också via (den återupptäckta) segelleden norr om Norge till floden Dvinas mynning vid Vita havet, där staden Archangelsk skulle komma att anläggas några decennier senare, men denna handel – som sågs med oblida ögon i norra Tyskland, Danmark, Polen och Sverige – var ännu obetydlig i jäm förelse med den som skedde via Östersjöns hamnstäder. Med Rysslands erövring av Narva hade emellertid tsaren också häri genom kommit i direktkontakt med de västeuropeiska köpmännen, vilket därmed hade medfört att Reval strax berövats sin funktion som viktig transitohamn för varor från området kring Novgorod.30 Den revalska trohetseden till Sveriges kung 1561 var därför förenad med dennes löfte om att återge staden dess tidigare handelspolitiska ställning, och i sin ratifikation förpliktigade sig Erik XIV att avskaffa handeln på Narva för att främmande fartyg i stället skulle anlöpa Reval och (det i sammanhanget mindre viktiga) Viborg.31 Som kungen tidigare förklarat hade det inte heller varit av godo för Sve riges del om Polen eller Ryssland genom att inta Reval skulle ha erhållit en så god hamn nära den finska gränsen.32 Emellertid kunde det svenska ingripandet betecknas som en försvarsåtgärd av större mått och rättfärdigas enligt den gällande västerländska doktrinen då ju ryssarna hotade inte bara Reval, Livland och Sverige utan var att betrakta som hela kristenhetens fiende (den grekisk ortodoxa varianten uppfattades som en hednisk avart). Detta var vad den tysk romerske kejsaren och den engelska drottningen fick höra,33 men även danskarna bibringades samma förklaring.34 Också
1935), omtalas med viss skepsis hos Tham 1960, s. 20 f.; jfr även ibid., s. 39. För en äldre historiker som Harald Hjärne framstod däremot Erik XIV:s ärelystnad som »en fullt tillräcklig förklaringsgrund« till hans baltiska politik (se citat i Andersson 1935, s. 127 f.). Ett dokument som enligt Andersson (ibid., s. 184 f.) återger Erik XIV:s »mest vittgående planer med avseende på Rysslandshandeln« har vid en närmare gransk ning i stället visat sig härröra från fredsförhandlingarna i Teusina 1595 mellan Sverige och Ryssland (Att man 1944, s. 368 not 16) och har således ingenting att skaffa med kung Erik. Se vidare Annell 1945, kap. 4. Där konstateras att det torde »vara omöjligt att i de yttre dragen av Eriks livländska politik finna säkra tecken på att rent ekonomiska synpunkter haft ett dominerande inflytande« (ibid., s. 140). Till detta kan läggas Anderssons egen bekännelse att »det lönar sig alltid att leta efter sammanhang och djupare mening i hans [= Erik XIV:s] planer« (Andersson 1943a, s. 98), en självuppfyllande ståndpunkt som därmed lätt kan leda helt vilse. 30 Attman 1944, s. 29 f., 159. 31 Tarkiainen & Tarkiainen 2013, s. 48. 32 RR 32, fol. 1 r.–5 r., till Klas Kristersson 17/1 1562. Se även Andersson 1935, s. 124; Annell 1945, s. 122. Jfr Larsson 2005, s. 64, där yttrandet uppges avse danskar och polacker. 33 Andersson 1935, s. 147 f., 163.
14
kejsaren själv hade 1560 av samma anledning efter den ryska erövringen förbjudit handel med vapen och proviant via Narva, men mildrade i maj 1562 förbudet till att omfatta endast krigsmateriel.35 I sen tid har däremot farhågorna för den danska etableringen i Baltikum anförts som ett huvudskäl till det svenska engagemanget i konflikten: efter som Skånelandskapen och Gotland liksom Jämtland och Härjedalen var en del av Danmark eller kontrollerades av danskarna innebar deras förvärv av land i Estland att Sverige blev än mer hotat – »inringat« – av arvfienden.36 En vittomfattande dansk plan att genom förhandlingar överta styret och beskyddet av Reval, Harrien och Wierland hade hösten 1559 utmynnat i det mer blygsamma köpet av stiftet Ösel Wiek. Fredrik II överlät stiftet, som omfattade större delen av Ösel (Saaremaa), södra delen av Dagö (Hii umaa) och landskapet Wiek (Läänemaa) på den angränsande delen av fast landet, till sin yngre bror hertig Magnus, som därmed avstod från sin del i hertigdömet Slesvig Holstein med Stormarn och det nyligen betvingade Ditmarsken (hertigtiteln behöll han likväl). Kort efter det att hertig Magnus våren 1560 ankommit till Ösel och, i enlighet med vad som tidigare blivit överenskommet, valts till stiftets nye biskop utvidgade han sitt territorium genom att förvärva stiftet Kurland eller Pilten (Piltene), som utgjordes av tre mindre enklaver i västra delen av nuvarande Lettland. Han inför skaffade också Revals stift, som omfattade endast stadens domkyrka, men därtill kom några jordegendomar som stiftets biskop förfogade över. Den nyvordne biskopens expansionsiver medförde att han kom i konflikt inte bara med den avtynande Ordensstaten utan också med tsaren, något som Fredrik II ville undvika, varför styret av Ösel och hertig Magnus’ övriga provinser redan 1561 i praktiken övertogs av danske kungens ståthållare. Hotet från danskarna förefaller emellertid aldrig uttryckligen ha anförts av Erik XIV själv som en anledning till att han ingrep i kriget i Livland,
Colding 1939, s. 465. Den ryska expansionens hot mot den kristna världen som en förklaring till eller som ett argument för att rättfärdiga den svenska interventionen i Livland förekommer även i Erik XIV:s oration från 1564 (Karlsson 2003, s. 159). 35 Attman 1944, s. 161, 166. Våren 1563 försvarade Erik XIV i en skrivelse till kejsaren och kurfurstarna sin betydligt mer omfattande blockad av Narvahandeln bl.a. med att den skyddade tyska riket mot moskoviten (ibid., s. 175). 36 Se historiografin härom i Jensen 1976. Jensen själv menar (ibid., s. 17 ff.) att Sverige inte var militärt inringat av Danmark, och att det danska förvärvet av land i Baltikum inte medförde någon ändring i det avseendet. Däremot anförs inget uttalande av Erik XIV, som påvisar dennes uppfattning i frågan. Samma uppenbara brist vidlåder också den studie av Arthur Stille (Stille 1918), som Jensen räknar som ursprunget till den populära tolkningen. Emellertid påträffas i stort sett samma resonemang redan i Westlings avhand ling (Westling 1879, s. 4 f.), ett arbete som – i motsats till Stilles – bygger på omsorgsfull källforskning och är försett med notapparat, men som i just denna del saknar hänvisningar. Enligt Westling skulle Danmark genom förvärvet av land i Livland ha »kringgått« Sverige.
34
15
INLEDNING
även om han före tronbestigningen, i några skrivelser till Gustav Vasa, hade påtalat och varnat för deras förvärv av Ösel,37 farhågor som också den gamle kungen själv gav uttryck för.38 Erik XIV var givetvis väl med veten om att svenska framgångar i Estland skulle reta upp danskarna – som till yttermera visso gjorde gällande att de fortfarande hade höghetsrätt över det territorium som Valdemar Atterdag sålt till Tyska orden drygt två hundra år tidigare39 – varför befallningar utgick redan våren 1561 om för stärkt bevakning i Västergötland och vid Älvsborg med anledning av eventuella danska hämndaktioner.40 Revalborna lugnades i sin tur senare under året med att en eventuell dansk stängning av Öresund för deras del med anledning av övergången till svenskt styre skulle uppvägas av kungens planerade »geenwägh« till vatten och till lands mellan Stockholm och Älvs borg,41 ett vidlyftigt men aldrig förverkligat projekt som uppenbarligen avsåg att göra Sverige oberoende av både danska och hanseatiska handels hinder.42 Den danska irritationen och nervositeten med anledning av de svenska framgångarna43 medförde dock inte för stunden att freden bröts. Det var i stället huvudsakligen mot styrkor i polske kungens tjänst som svenskarna kom att ställas i Estland, nu liksom senare under decenniet. Det avtal som Polens kung Sigismund II August, som därtill var storhertig i Litauen (personalunionen ersattes 1569 med en realunion), ingick 1559 med Ordensstaten och ärkebiskopen i Riga om militärt beskydd ledde hösten 1561 till Ordensstatens eller konfederationens upplösning (officiellt våren 1562), varvid dess kvarvarande landområden kom i polsk litauisk besittning (staden Riga behöll dock sin självständighet i ytterligare ett par decennier), men på papperet sträckte sig den nyvunna överhögheten även över de numera ryska och svenska domänerna i Livland. Samtidigt blev ordens siste mästare, Gotthard Kettler, den polsk litauiske regentens vasall i egenskap av hertig i det nyinrättade ärftliga hertigdömet Kurland och Semgallen i nuvarande Lettland (vilket inte innefattade stiftet Kurland, jfr ovan) samt för några år administrator (gubernator) i den del av Livland, som lades under direkt polsk litauisk förvaltning.
Annell 1945, s. 122. Arnell 1937, s. 80. — I livländska kretsar förekom uppfattningen att Danmark genom att förvärva Ösel skulle komma att erhålla en nyckel (»eijnen Schlussel«) till Finland och Sverige (ibid., s. 79). 39 Härom se Mollerup 1880, kap. 1. 40 RR 32, fol. 117 v.–118 v., till Gustav Olofsson 17/5 1561; ibid., fol. 118 v.–119 r., till Sigvard Kruse 17/5 1561. 41 RR 33, fol. 29 v.–32 v., till Klas Kristersson 24/10 1561. 42 Jfr Andersson 1935, s. 137–139. 43 Colding 1939, s. 460 f.
37
38
16