9789155261948

Maze runner – I dödens stad är tredje delen i James Dashners otroligt framgångsrika dystopiska bokserie som även blivit film.

JAMES

JAMES DASHNER

DASHNER

De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen ligger i ruiner och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror.

I DÖDENS STAD

Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom.

I DÖDENS

STAD

ISBN 978-91-552-6194-8

9 789155 261948

Mazerunner_I_dödens_stad_cover.indd 1

2015-04-14 12.57

maze runner i dรถdens stad

JAMES DASHNER

I DÖDENS STAD

Översättning Ylva Spångberg

First published by Delacorte Press, an imprint of Random House Children’s Books, a division of Random House, Inc., New York 2011 Published by agreement with Ulf Töregård Agency AB Originalets titel: The death cure ”The Maze Runner” film artwork © 2014 Twentieth Century Fox Film Corporation.

All rights reserved. © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2015 www.semic.se Översättning: Ylva Spångberg Omslagsbild: Ole Peder Juve/Juve Design Form inlaga: Monica Sundberg Tryckt av ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-552-6194-8

Den här boken tillägnas min mamma – den bästa människa som någonsin har funnits.

kapitel ett

Det var lukten som började göra Thomas smått galen.

Inte att han hade varit ensam i mer än tre veckor. Inte de vita väggarna, taket och golvet. Inte att det saknades fönster eller att ljuset aldrig släcktes. Inget av det. De hade tagit hans klocka, de gav honom precis samma mat tre gånger om dagen – en skiva skinka, potatismos, råa morötter, en brödskiva, vatten – de pratade aldrig med honom, de släppte aldrig in någon annan i rummet. Inga böcker, inga filmer, inga spel.

Fullständig isolering. I mer än tre veckor nu, fast han hade börjat tvivla på sin tidsuppfattning – den grundades helt på instinkten.

Han försökte gissa när det hade blivit natt och såg till så att han bara sov under vad som kändes som normala tider. Måltiderna hjälpte honom, fast de verkade inte komma regelbundet. Som om det var meningen att han skulle känna sig desorienterad.

Ensam. I ett madrasserat rum som helt saknade färg, där det enda undantaget var en liten och nästan gömd toalett av rostfritt stål i ett hörn och ett gammalt skrivbord av trä som Thomas inte hade någon nytta av. Ensam i en olidlig tystnad, med obegränsat med tid att tänka på sjukdomen som han bar på: stormsjukan, det tysta, smygande virus som långsamt tog ifrån honom allt som gjorde honom till människa.

Det var inte det som höll på att göra honom tokig.

7

Men han stank, och av någon anledning gjorde det hans nerver spända som stålsträngar som skar in i den mentala hälsans solida block. De lät honom varken duscha eller bada, han hade inte fått några rena kläder sedan han kom hit och ingenting att tvätta av kroppen med. En vanlig trasa skulle ha räckt, då hade han kunnat doppa den i vattnet som de gav honom att dricka och i alla fall tvätta ansiktet. Men han hade ingenting, bara de smutsiga kläder som han haft på sig när de låste in honom. Inte ens sängkläder – han sov hopkrupen med baken inklämd i ett hörn av rummet och armarna tryckta mot bröstet för att hålla kvar lite värme, och ofta huttrade han.

Han visste inte varför stanken från hans egen kropp var det som skrämde honom mest. Kanske var det i sig ett tecken på att han hade blivit knäpp. Men av någon anledning tryckte hans allt sämre hygien på hans psyke och orsakade skrämmande tankar. Som om han ruttnade och löstes upp, som om han var på väg att bli lika illa­ luktande på insidan som han kände sig utanpå.

Det var det som oroade honom, hur irrationellt det än verkade. Han hade gott om mat och precis så mycket vatten att det släckte törsten, han fick vila mycket och han tränade så gott han kunde i det lilla rummet, ofta sprang han på stället i flera timmar.

Logiken sa honom att smuts inte hade någonting med hjärtats styrka eller lungornas funktioner att göra. Men ändå började hjärnan tro på att den ständiga stanken betydde att döden kom rusande och var på väg att sluka honom hel.

Dessa mörka tankar fick i sin tur honom att börja undra om inte Teresa hade ljugit för honom sista gången de pratade med varandra, när hon hade sagt att det var för sent för Thomas och envisats med att han snabbt hade påverkats av stormsjukan och blivit tokig och våldsam. Att han hade förlorat förståndet redan innan han kom till den här vidriga platsen. Till och med Brenda hade varnat honom för att det skulle bli jobbigt nu. De kanske hade haft rätt båda två.

Och under allt detta låg oron för hans vänner. Vad hade hänt 8

dem? Var fanns de? Vad gjorde stormsjukan med deras förstånd?

Var det så här det skulle sluta, efter allt som de hade utsatts för?

Ursinnet smög sig på, som en darrande råtta som letade efter lite värme eller en matsmula. Och för var dag blev han allt mer ursinnig. Ibland var vreden så häftig att Thomas ibland upptäckte att han skakade okontrollerat innan han drog tillbaka ilskan igen och tryckte undan den. Han ville inte att den skulle försvinna för gott, han ville bara lagra den och låta den byggas upp. Vänta på rätt tillfälle och rätt plats att släppa den fri. WICKED hade gjort så här mot honom. WICKED hade stulit hans och hans vänners liv, och utnyttjade dem i syften de tyckte var nödvändiga. Oavsett konsekvenserna.

Och det skulle de få betala för. Det svor Thomas på tusen gånger om dagen.

Allt detta gick genom huvudet på honom när han satt med ryggen mot väggen och tittade mot dörren och det fula skrivbordet framför den. Han trodde att det var förmiddagen på den tjugo­ andra dagen som fånge i det vita rummet. Han satt alltid så när han hade ätit frukost och motionerat. Mot alla odds hoppades han att dörren skulle öppnas, faktiskt öppnas helt och hållet – hela dörren, inte bara den lilla springan längst ned där de sköt in hans mål­ tider.

Redan hade han otaliga gånger försökt öppna dörren själv. Och skrivbordslådorna var tomma, där fanns inget annat än en lukt av mögel och cederträ. Han tittade efter varje morgon, ifall någonting magiskt skulle ha dykt upp medan han sov. Sådant hände ibland när man hade med WICKED att göra.

Och så satt han där och stirrade på dörren. Väntade. Vita väggar och tystnad. Lukten av hans egen kropp. Här satt han och tänkte på sina vänner – Minho, Newt, Stekis, de få andra från Gläntan som fortfarande levde. Brenda och Jorge, som hade försvunnit efter att de blev räddade på det jättelika flygplanet, det som kallades ett Berg. Harriet och Sonya, de andra tjejerna från Grupp B. Aris. På Brenda och hennes varning till honom första gången han vaknade 9

i det vita rummet. Hur hade hon kunnat prata i hans tankar? Var hon på hans sida eller inte?

Men mest av allt tänkte han på Teresa. Han kunde inte sluta tänka på henne, trots att han hatade henne lite mer för varje sekund som gick. Det sista hon hade sagt till honom var WICKED är bra, och vare sig det var rättvist eller inte hade hon i Thomas ögon kommit att stå för alla de hemska saker som hade hänt. Varje gång han tänkte på henne kokade han av ilska.

All den ilskan kanske var det sista som höll honom fast vid hans förstånd medan han väntade. Äta. Sova. Träna. Törsta efter hämnd. Det var vad han gjorde i tre dagar till. Ensam.

Den tjugosjätte dagen öppnades dörren.

10

kapitel två

Thomas hade fantiserat om det här oräkneliga gånger. Vad han skulle göra, vad han skulle säga. Hur han skulle springa fram och tackla den som kom in, satsa på att fly, komma undan. Men de tankarna var mer för nöjes skull än något annat. Han visste att WICKED inte skulle tillåta något sådant. Nej, han skulle behöva planera varenda detalj innan han slog till.

När det faktiskt hände, när den där dörren öppnades med ett litet pustande ljud och började glida upp, blev Thomas förvånad över sin egen reaktion: han gjorde ingenting. Något sa honom att en osynlig mur hade dykt upp mellan honom och skrivbordet, på samma sätt som i sovsalen när de just hade kommit ut från labyrinten. Det var inte dags att skrida till handling. Inte än.

Han kände bara den minsta lilla förvåning när Råttan kom in – typen som hade berättat för killarna om den senaste prövning de blivit tvingade till, att ta sig genom Askan. Samma långa näsa, samma vessle­ögon och så det där flottiga håret, kammat över en påtagligt skallig fläck som täckte halva huvudet. Samma löjliga vita kostym. Men han såg magrare ut än förra gången Thomas såg honom. Fastklämd i armvecket höll han en tjock mapp full med massor av skrynkliga, slarvigt hopbuntade papper, och han släpade med sig en stol. ”God morgon, Thomas”, sa han med en avmätt nick. Utan att 11

vänta på svar drog han igen dörren, ställde stolen bakom skrivbordet och satte sig. Han lade mappen framför sig, öppnade den och började bläddra bland papperen. När han hittade det han hade letat efter hejdade han sig och vilade händerna på det. Sedan log han ett ömkligt leende och fäste blicken på Thomas.

När Thomas äntligen sa något insåg han att han inte hade pratat på flera veckor, och rösten var bara ett kraxande. ”Det blir inte en god morgon förrän du släpper ut mig.”

Inte en skymt av förändring syntes i mannens ansiktsuttryck. ”Ja, ja, jag vet. Du behöver inte oroa dig – du ska få höra många goda nyheter i dag. Lita på mig.”

Thomas tänkte på det. Han skämdes över att han tillät sig att hoppas, om så bara för en sekund. ”Goda nyheter? Valde inte ni ut oss för att vi var så intelligenta?”

Råttan var tyst i flera sekunder innan han svarade. ”Intelligenta, ja. Det fanns också viktigare skäl.” Han tystnade och studerade Thomas innan han fortsatte: ”Tror du att vi njuter av det här?

Tror du att vi njuter av att se er lida? Allt vi har gjort har tjänat ett syfte, och mycket snart kommer du att förstå alltihop.” Hans röst blev allt mer intensiv tills han nästan skrek det sista ordet, och nu var han röd i ansiktet. ”Stopp där”, sa Thomas, som kände sig modigare för varje sekund. ”Tagga ned, gamle man. Det ser ut som om du bara har en sekund kvar till en hjärtattack.” Det kändes skönt att låta sådana ord strömma fram.

Mannen reste sig från stolen och böjde sig framåt över skrivbordet. Ådrorna på halsen stod ut som spända rep. Han satte sig långsamt ned igen och tog flera djupa andetag. ”Man skulle ju kunna tro att nästan fyra veckor i den vita lådan skulle göra en kille mer ödmjuk. Men du verkar lika arrogant som vanligt.” ”Tänker du berätta att jag inte är galen då? Att jag inte har stormsjukan och aldrig har haft den?” Thomas rådde inte för det.

Ilskan steg upp inom honom tills han trodde att han skulle explodera. Men han tvingade rösten att vara lugn. ”Det är vad som har 12

hållit mig normal genom allt det här – innerst inne vet jag att ni ljög för Teresa och att det här bara är ytterligare ett av era prov.

Så vart ska jag nu? Tänker ni skicka mig till månen? Ska jag simma över havet i kalsongerna?” Han log för effektens skull.

Råttan hade stirrat uttryckslöst på Thomas under hela tiraden. ”Är du klar?” ”Nej, jag är inte klar.” I flera dagar hade han väntat på ett tillfälle att få prata, men nu när det äntligen hade infunnit sig blev han tom i huvudet. Han hade glömt bort alla de scener han hade spelat upp i huvudet. ”Jag … vill att du ska berätta allting för mig. Nu.” ”Å, Thomas”, sa Råttan lågt, som om han skulle ge ett litet barn en dålig nyhet. ”Vi ljög inte för er. Du har stormsjukan.”

Thomas blev förbluffad, och en kyla skar genom ursinnets hetta. Ljög Råttan nu också? Men han ryckte på axlarna, som om det här var något han hade väntat sig hela tiden. ”Tja, jag har inte börjat bli galen än.” Vid en viss punkt – efter hela den långa tiden det tagit att korsa Askan, när han hade varit tillsammans med Brenda och varit omgiven av vrak – hade han försonats med tanken på att han förr eller senare skulle få viruset. Men han sa sig att han fortfarande mådde bra. Han var fortfarande inte galen. Och det var det enda som spelade någon roll just nu.

Råttan suckade. ”Du förstår inte. Du förstår inte det jag kom hit för att berätta för dig.” ”Varför skulle jag tro på ett enda ord du säger? Hur kan du vänta dig att jag ska göra det?”

Thomas märkte att han hade rest sig, även om han inte hade något minne av att ha gjort det. Bröstet hävdes av tunga andetag.

Han måste behärska sig. Råttans blick var kall och ögonen svarta hålor. Oavsett om den här typen ljög eller inte visste Thomas att han måste lyssna på honom, om han någonsin ville komma ifrån det här vita rummet. Han tvingade andetagen att lugna sig. Han väntade.

Efter flera sekunders tystnad fortsatte besökaren: ”Jag vet att vi har ljugit för dig. Många gånger. Vi har gjort en del hemska saker 13

mot dig och dina vänner. Men allt det ingick i en plan som du inte bara gav samtycke till, utan också var med om att utarbeta. Vi blev tvungna att driva det hela lite längre än vi hoppades i början – den saken råder det inga tvivel om. Men vi har hela tiden hållit oss till den anda som skaparna föreställde sig – som du föreställde dig i deras ställe när de hade blivit … utrensade.”

Thomas skakade långsamt på huvudet. Han visste att han hade samarbetat med de här människorna någon gång, men tanken på att tvinga någon att gå igenom det han varit med om var obegriplig. ”Du svarade inte. Hur kan du vänta dig att jag ska tro på något som du säger?” Han mindes mer än han avslöjade, förstås. Fastän fönstret till hans förflutna var igensmutsat och inte visade mer än suddiga skymtar, så visste han att han hade samarbetat med WICKED. Han visste att Teresa också hade gjort det och att de hade varit med om att skapa labyrinten. Han hade fått andra minnesglimtar också. ”Därför att det inte finns något att vinna på att ljuga för dig längre, Thomas”, sa Råttan. ”Inte nu längre.”

Thomas blev helt plötsligt trött, som om alla krafter hade runnit ur honom så att han inte hade någonting kvar. Han sjönk ned på golvet med en tung suck. Han skakade på huvudet. ”Jag vet inte ens vad det ska betyda.” Vad var det för mening med att prata med någon, när han inte kunde lita på orden?

Råttan pratade vidare, men hans tonfall förändrades. Det blev mindre kyligt och kliniskt och mer föreläsande. ”Du är förstås väl medveten om att det i hela världen har spritt sig en fruktansvärd sjukdom som äter upp folks förstånd. Allt vi har gjort hittills har gjorts i ett enda syfte: att analysera era hjärnmönster och göra upp en ritning utifrån dem. Målet är att använda den ritningen till att ta fram en bot mot stormsjukan. De liv som har gått förlorade, allt lidande och all smärta – du visste vad som stod på spel när det här började. Det gjorde vi alla. Alltihop gjordes för att säkerställa människosläktets överlevnad. Och vi är mycket nära. Mycket, mycket nära.”

14

Vid flera tillfällen hade Thomas fått tillbaka minnen. Förvandlingen, de drömmar han hade haft sedan dess, flyktiga skymtar här och där, som snabba blixtnedslag i huvudet. Och just nu, när han lyssnade på den vitklädde mannen som pratade, kändes det som om han stod vid ett stup och alla svaren just skulle sväva upp från djupet så att han kunde se dem i sin helhet. Driften att gripa efter de svaren var så stark att han nästan inte kunde tygla den.

Men han var fortfarande på sin vakt. Han visste att han hade varit med om att göra det här, hjälpt till med att planera labyrinten, och när de ursprungliga skaparna dog hade han tagit över och hållit igång programmet med nya rekryter. ”Jag minns tillräckligt mycket för att skämmas”, erkände han. ”Men att genomleva sådan här misshandel är en helt annan sak än att planera den. Det är bara inte rätt.”

Råttan kliade sig på näsan och rörde sig lite på stolen. Något av det Thomas sa hade träffat rätt. ”Vi får se vad du tycker när den här dagen är slut, Thomas. Vi får se. Men låt mig bara fråga – menar du att några få människors liv inte är ett rimligt pris för att rädda oräkneliga andra?” Också nu talade han med lidelse, han böjde sig framåt. ”Det är ett mycket gammalt axiom, men tror du på att ända­ målet helgar medlen? När man inte har något annat val?”

Thomas bara stirrade. Den frågan hade inget bra svar.

Råttan kanske log, men det såg mer ut som om han hånflinade. ”Kom bara ihåg att du en gång trodde på det, Thomas.” Han började samla ihop papperen som om han skulle gå, men han reste sig inte. ”Jag kom hit för att säga att allt är på plats och att våra data nästan är fullständiga. Vi står på randen till någonting stort. När vi väl har ritningen kan du få gå och grina inför dina vänner om hur orättvisa vi har varit, så mycket du vill.”

Thomas ville skära mannen med hårda ord. Men han hejdade sig. ”Hur kan ni komma fram till den här ritningen du pratar om genom att tortera oss? Det här med att skicka ett gäng ovilliga tonåringar till vidriga ställen och se hur några av dem dör – hur i all världen kan det hjälpa er att hitta en bot för någon sjukdom?”

15

”Det har allt i världen att göra med det.” Råttan suckade tungt. ”Snart kommer du att minnas alltihop, och jag har en känsla av att du kommer att ångra dig väldigt mycket. Under tiden är det en sak du måste få veta, och det kanske rentav kan få dig att ta reson.” ”Och vad är det?” Thomas hade verkligen ingen aning om vad mannen skulle säga.

Besökaren reste sig upp, slätade ut skrynklorna på byxorna och rättade till kavajen. Sedan lade han händerna bakom ryggen. ”Stormsjuke­viruset finns i varenda del av din kropp, men det påverkar dig inte och kommer aldrig att göra det. Du ingår i en oerhört sällsynt grupp av människor. Du är immun mot stormsjukan.”

Thomas svalde förstummat. ”Där ute på gatorna kallas sådana som du för immare”, fortsatte Råttan. ”Och de hatar er väldigt, väldigt mycket.”

16

kapitel tre

Thomas hittade inga ord. Trots alla de lögner han hade fått sig till livs visste han att det han hade hört nu var sant. När han lade ihop det med allt som han nyss upplevt var det bara alltför rimligt.

Han, och troligen också de andra killarna från Gläntan och alla i Grupp B, var immuna mot stormsjukan. Det var därför de hade valts ut för proven. Allt som hade gjorts mot dem – varje grymt spratt de hade råkat ut för, alla lögner, alla monster som hade ställts i vägen för dem – allt hade ingått i ett utstuderat experiment. Och på något sätt ledde de WICKED till ett botemedel.

Alltihop stämde. Och dessutom drog det här avslöjandet i hans minnen. Det kändes bekant.

Till sist bröt Råttan den långa tystnaden med att säga: ”Jag ser att du tror mig. När vi väl hade upptäckt att det fanns sådana som du – sådana som bär på viruset, men som ändå inte uppvisar några symptom – letade vi upp de bästa och intelligentaste av er. Det var så WICKED föddes. Några i din provgrupp är förstås inte immuna, utan valdes ut som kontrollgrupp. När man gör experiment måste man ha en sådan, Thomas. Det ger ett sammanhang åt ens data.”

Det där sista gjorde Thomas nedslagen. ”Vem är inte …?”

Frågan vägrade att komma fram. Han var för rädd för svaret. ”Vem är inte immun?” frågade Råttan med höjda ögonbryn. ”Det tycker jag att de borde få veta före dig, tycker inte du det?

17

Men det viktigaste först. Du luktar som ett gammalt lik – nu tar vi med dig till duschen och letar rätt på lite rena kläder.” Med de orden tog han upp mappen och gick mot dörren. Han skulle just gå ut genom den när Thomas lyckades samla sig. ”Vänta!” ropade han.

Besökaren vände sig om mot honom. ”Ja?” ”Där i Askan – varför ljög du om att det skulle finnas en bot i skyddszonen?”

Råttan ryckte på axlarna. ”Jag tycker inte alls att det var någon lögn. Genom att fullborda proven och ta er fram till skyddszonen hjälpte ni oss att samla in mer data. Och därigenom kommer vi att hitta en bot. Till sist. För alla.” ”Och varför berättar du allt det här för mig? Varför nu? Varför lät ni mig sitta här inne i fyra veckor?” Thomas gjorde en gest mot hela rummet, det madrasserade taket och väggarna, den ynkliga toaletten i hörnet. Hans fåtaliga minnen var inte så sammanhängande att han begrep alla de bisarra saker som hade hänt honom. ”Varför ljög ni för Teresa om att jag är tokig och våldsam, och höll mig här inne så länge? Vad är meningen med det?” ”Variabler”, svarade Råttan. ”Allt vi har gjort mot dig har noggrant beräknats av våra psykiatriker och läkare. Vi är ute efter att stimulera reaktioner i dödszonen, där stormsjukan gör den största skadan. Efter att studera mönstren i olika känslor, reaktioner och tankar. Se hur de fungerar inom ramen för det virus ni bär på. Vi har försökt förstå varför det inte har någon skadlig effekt på er.

Alltihop handlar om mönstren i dödszonen, Thomas. Att kartlägga era kognitiva och fysiologiska responser för att göra en ritning för en tänkbar bot. Det handlar om boten.” ”Vad är dödszonen?” frågade Thomas, som försökte komma ihåg men misslyckades kapitalt. ”Berätta det, så följer jag med dig.” ”Men Thomas”, svarade mannen, ”det förvånar mig att du inte kom ihåg åtminstone det när du blev stucken av en klagare.

Dödszonen är din hjärna. Det är där viruset rotar sig. Ju mer infekterad dödszonen är, desto mer paranoia och våldsamhet upp­ 18

visar den smittade personen. WICKED använder din hjärna, liksom några andras, för att hjälpa oss att åtgärda problemet. Om du kommer ihåg, så anger vår organisation sitt syfte redan i namnet: World In Catastrophe, Killzone Experiment Department.” Råttan såg självbelåten ut, nästan glad. ”Kom, nu går vi och fräschar upp dig. Och bara så att du vet, så är vi iakttagna. Om du gör någonting dumt får det konsekvenser.”

Thomas satte sig och försökte smälta allt han just hade hört.

Också nu lät allting rimligt, var begripligt. Stämde överens med minnena som han fått tillbaka de senaste veckorna. Men hans misstro mot Råttan och WICKED drog ändå en massa tvivel över det.

Till sist reste han sig, för han ville låta tankarna gå igenom de senaste avslöjandena och hoppades att de skulle ordna sig i prydliga små staplar för en senare analys. Utan ett ord till gick han genom rummet, ut genom dörren tillsammans med Råttan, och lämnade sin vita cell bakom sig.

Ingenting med huset där han befann sig var anmärkningsvärt. En lång korridor, beigefärgade väggar med inramade naturbilder – vågor som slog in över en strand, en kolibri som svävade intill en röd blomma, regn och dimma i en skog. Lysrör surrade i taket.

Råttan gick före honom, svängde flera gånger och stannade slutligen vid en dörr. Han öppnade den och nickade åt Thomas att gå in. Det var ett stort badrum med skåp och duschar längs väggarna.

Ett av skåpen var öppet, och där fanns rena kläder och ett par skor. Till och med en klocka. ”Du har en halvtimme på dig”, sa Råttan. ”När du är klar väntar du här – jag kommer tillbaka och hämtar dig. Sedan ska du få träffa dina vänner igen.”

När Thomas hörde ordet vänner dök Teresa av någon anledning upp i skallen. Han försökte ropa på henne med tanken igen, men fortfarande fick han inget svar. Trots hans ständigt tilltagande förakt mot henne kändes tomheten sedan hon försvann fortfarande 19

som en oförstörbar bubbla inom honom. Hon var ett band till hans förflutna, och utan minsta tvivel hade hon en gång varit hans bästa vän. Det var en av de få saker i världen han var säker på, och han hade svårt att helt släppa det.

Råttan nickade. ”Vi ses om en halvtimme”, sa han. Sedan drog han upp dörren och stängde den efter sig, och så blev Thomas ensam igen.

Thomas hade fortfarande ingen annan plan än att hitta sina vänner, men han hade i alla fall kommit ett steg närmare det. Och fast han inte hade någon aning om vad han kunde vänta sig hade han åtminstone kommit ut från det där rummet. Äntligen. Just nu kunde han få en varm dusch. En chans att skrubba sig ren. Ingenting hade någonsin låtit bättre. Thomas lät sina bekymmer fara för tillfället, tog av sina otäcka kläder och satte igång med att göra sig mänsklig igen.

20

kapitel fyra

T-shirt och jeans. Löparskor, precis som de han hade haft i labyrinten. Rena, mjuka strumpor. När han hade tvättat sig från topp till tå minst fem gånger kände han sig pånyttfödd. Han kunde inte låta bli att tro att det skulle bli bättre från och med nu. Att han skulle kunna ta kontroll över livet igen. Om spegeln bara inte hade påmint honom om tatu­eringen – den som han hade fått innan han gav sig ut i Askan. Den var en bestående symbol för det han hade varit med om, och han önskade att han kunnat glömma bort alltihop.

Han stod utanför dörren till badrummet med armarna i kors, stödd mot väggen, och väntade. Han undrade om Råttan skulle komma tillbaka, eller om han hade lämnat Thomas att vandra omkring här och påbörja ännu ett prov. Han hade knappt påbörjat den tanken förrän han hörde steg, och sedan såg han den lille mannens vita gestalt komma runt hörnet. ”Värst vad du ser stilig ut”, kommenterade Råttan, och hans mungipor kröp upp på kinderna i ett obehagligt leende.

Tusen sarkastiska svar rusade genom Thomas huvud, men han visste att han måste hålla god min. Det enda som spelade någon roll nu var att samla så mycket information han kunde och sedan hitta sina vänner. ”Jag mår faktiskt bra. Så … tack.” Han klistrade på sig ett obesvärat leende. ”När kommer jag att få träffa de andra killarna?”

21

”Med en gång.” Råttan var affärsmässig igen. Han pekade åt det håll som han kommit från och nickade åt Thomas att följa med. ”Ni fick allihop genomgå olika typer av tester för fas tre av proven. Vi hoppades att vi skulle ha dödszonens mönster kartlagda i slutet av andra fasen, men vi blev tvungna att improvisera för att komma vidare. Som sagt är vi mycket nära lösningen. Ni kommer allihop att hjälpa till med studien på samma villkor som vi och hjälpa oss att finjustera och gräva vidare tills vi har löst den här gåtan.”

Thomas blev misstänksam. Han gissade att hans fas tre hade varit det vita rummet – men de andra då? Hur mycket han än hade avskytt sin egen prövning kunde han bara tänka sig att hur mycket värre WICKED kunde ha gjort den. Han hoppades nästan att han aldrig skulle få veta vad de hade hittat på åt hans vänner.

Till sist kom Råttan fram till en dörr. Han öppnade den utan att tveka och gick in.

De kom in i en liten hörsal, och lättnaden sköljde över Thomas.

Utspridda på ungefär tio bänkrader satt hans vänner, friska och oskadda. Killarna från Gläntan och tjejerna i Grupp B. Minho.

Stekis. Newt. Aris. Sonya. Harriet. Alla verkade glada – de pratade, log och skrattade – men kanske låtsades de, åtminstone delvis.

Thomas förutsatte att de också hade fått veta att det hela nästan var över, men han tvivlade på att någon trodde på det. Han gjorde det verkligen inte. Inte än.

Han såg sig omkring i rummet efter Jorge och Brenda. Han ville verkligen träffa Brenda. Han hade varit orolig för henne ända sedan hon försvunnit efter att Berget plockade upp dem, rädd att WICKED hade skickat tillbaka henne och Jorge till Askan som de hade hotat att göra – men ingen av dem syntes till.

Innan han hunnit fråga Råttan om dem hördes en röst genom oväsendet, och Thomas kunde inte hindra ett leende från att sprida sig i ansiktet. ”Jag måste ha dött och kommit till himlen. Det är Thomas!” ropade Minho. Det meddelandet följdes av skrän och hurrarop 22

och busvisslingar. En våg av lättnad blandades med oron som klöste i Thomas mage, och han letade vidare bland dem som satt i rummet. Han var så överväldigad att han inte kunde prata, så han bara flinade tills han fick syn på Teresa.

Hon hade reste sig upp på sin plats längst ut i raden för att titta på honom. Svart hår, rent och välborstat och blankt, hängde ned över axlarna och ramade in hennes bleka ansikte. Hennes röda läppar särades i ett jättestort leende som lyste upp ansiktet och fick hennes blå ögon att stråla. Thomas var på vippen att gå fram till henne, men han hejdade sig. Hans humör fördunklades av livliga minnen av vad hon hade gjort mot honom, vad hon hade sagt om att WICKED var bra trots allt som hade hänt.

Hör du mig? ropade han i tanken, bara för att se om förmågan hade kommit tillbaka.

Men hon reagerade inte, och han kunde fortfarande inte känna hennes närvaro inom sig. De bara stod där och stirrade oavvänt på varandra i vad som kändes som en minut men inte kunde ha varit mer än några sekunder. Och sedan var Minho och Newt framme hos honom, dunkade honom i ryggen, skakade hans hand, drog in honom i rummet. ”Du har i alla fall inte gått och dött, Tommy”, sa Newt och kramade hårt om hans hand. Han lät buttrare än vanligt, särskilt med tanke på att de inte hade sett varandra på flera veckor, men han var helskinnad. Det var något att vara tacksam för.

Minho flinade, men en hård glimt i hans ögon tydde på att han hade utstått en hemsk period. Att han inte riktigt var sig själv ännu utan bara gjorde sitt yttersta för att framstå som om han var det. ”De mäktiga killarna från Gläntan är tillsammans igen. Skönt att se dig i livet, skitskalle – jag har sett framför mig hur du har dött på hundra olika sätt. Du bölade säkert varenda kväll för att du saknade mig.” ”Visst”, muttrade Thomas, som var överlycklig över att se alla de andra men fortfarande hade svårt att finna ord. Han bröt sig loss från återföreningen och letade sig fram till Teresa. Han kände 23

en överväldigande lust att prata med henne, att sluta något slags fred tills han hade bestämt hur han skulle göra. ”Hej.” ”Hej”, svarade hon. ”Mår du bra?”

Thomas nickade. ”Det gör jag väl. De senaste veckorna har varit rätt hårda. Kunde …” Han hejdade sig. Han hade varit nära att fråga om hon hade hört när han försökte nå henne med tanken, men han ville inte ge henne glädjen att veta att han hade gjort det. ”Jag försökte, Tom. Varenda dag försökte jag prata med dig.

De har skurit av vår förbindelse, men jag tror ändå att det var värt det.” Hon sträckte sig fram och tog hans hand, och det kom genast en kör av hånfulla gliringar från killarna.

Thomas drog snabbt handen ur hennes grepp och kände att han blev knallröd i ansiktet. Av någon anledning hade han plötsligt blivit arg på henne, men de andra trodde att hans rörelse bara berodde på förlägenhet. ”Åååå”, sa Minho. ”Det är nästan lika gulligt som den gången när hon drämde en spjutände i ansiktet på dig.” ”Äkta kärlek.” Det kom från Stekis och följdes av hans djupa råmande till skratt. ”Jag vill inte vara med när de där två hamnar i sitt första riktiga gräl.”

Thomas brydde sig inte om vad de trodde, men han hade bestämt sig för att visa Teresa att hon inte skulle komma undan med allt det hon hade gjort mot honom. Det förtroende de hade haft för varandra före proven, det förhållande de hade haft – de betydde ingenting nu. Han kanske skulle få något slags fred med henne, men han bestämde där och då att han bara skulle lita på Newt och Minho. Ingen annan.

Han skulle just svara när Råttan kom marscherande nedför mittgången och klappade i händerna. ”Sätt er, allihop. Vi måste gå igenom ett par saker innan vi tar bort minnessudden.”

Han sa det så obesvärat att Thomas nästan inte fattade det. Sedan sjönk orden in – tar bort minnessudden – och han stelnade till.

Det blev tyst i rummet, och Råttan klev upp på scenen längst fram i salen och gick fram mot talarstolen. Han tog tag om kanterna 24

på den och log lika stelt som tidigare, och sedan sa han: ”Just det, mina damer och herrar. Ni ska få tillbaka alla era minnen. Vartenda ett.”

25

Maze runner – I dödens stad är tredje delen i James Dashners otroligt framgångsrika dystopiska bokserie som även blivit film.

JAMES

JAMES DASHNER

DASHNER

De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen ligger i ruiner och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror.

I DÖDENS STAD

Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom.

I DÖDENS

STAD

ISBN 978-91-552-6194-8

9 789155 261948

Mazerunner_I_dödens_stad_cover.indd 1

2015-04-14 12.57