9789175691701 by Smakprov Media AB

P-M Johansson-Sutare

FLER NOVELLER FRÅN SMÅLAND OCH ANDRA LAND - Novellsamling

När döden ropar ditt namn Flugsnapparn Huset vid Bellingthorp Mill Bussa-Verner Hos optikern Kulinariske Olof Mårten Knutsson Folk som heter Gösta Siaren

7 20 27 51 72 74 92 101 108

Utgivet av Johansson-Sutare: Öststatsteknik för Svenskar – Fakta om Svensk hyresreglering. 2006 (Magnus Sutare) Öststatsteknik för Svenskar – Romanversionen. 2006 (Magnus Sutare) Kamprad och Räven - 2013 Mitt mödosamma liv - 2013 Historier från Småland - 2013 Svensk bostadsbrist för dummies - 2014 Huset Langdon – 2015 Historier från Västergötland och Småland – 2016

När döden ropar ditt namn Han var en Helmer Bryd-kopia. Kal uppe på hjässan, liten och satt, på gränsen till trind, med karaktäristisk trenchcoat och hatt. Timid och anspråkslös skred han i sakta mak fram längs stadens gator och levde sitt liv under enkla kår, utan tillstymmelse till lyx och extravaganser. Unnade sig knappt en gång normalt halvmoderna bekvämligheter. Snålheten lär bedra visheten, i alla fall i de flesta ändar av landet, möjligen med undantag för Småland och Västergötland där seden påkräver det motsatta. För de flesta som levde ut sin spartanska läggning och samlade på hög, fanns det egentligen ingen reell valmöjlighet. De var skapta på det sättet och såg ingen annan väg att bli tillfreds med tillvaron. Slöseri var en dödssynd och något som de upplevde lika plågsamt som att få spetsiga jordbruksredskap instuckna i känsliga kroppsdelar. Vår Helmer, som till vardags lystrade till det inte helt alldagliga namnet Junselius, kunde likaväl inte räknas som urtypen för en av naturen gniden, gammal syndare. Det hade bara blivit så. Av nöd tvungen, kan tänkas. I yngre dar var han om än inte lebeman och vivör, så i varje fall flickornas Kurt. En relativt glad gamäng som lättade på plånboken i normalt omfång, kanske till och med aningen i överkant när andan föll på och tösen var vacker att se på. Att gifta sig blev det dock ingenting av med. Det var i sig själv en sorglig historia som knappast lämnar ett enda flicköga torrt. Förlovning och lysning gick som sig bör och de blivande svärföräldrarna slog på stort. Tingade stadskatedralen, hyrde herrgård, orkester och hela baletten, men när de månghövdade gästerna väl gjorde sig klara för avfärd mot kyrkan nåddes de allesamman av expresstelegram och brydda telefonsamtal. Mågen, den karl7

sloken, hade fått kalla fötter. Den försmådda bruden var förstås otröstlig och ett besvärande dimmoln av gåtfullhet tycktes nu omsluta hela historien. Vad tog det åt mågen Junselius? Hade han sjuknat in eller bara visat sitt sanna jags ohämmade arrogans, både mot värdparet och sin, som alla trodde, själs älskade? Nog kan man kalla det sjukdom alltid. Till en början lät det i stora drag som en traditionell mörkläggningshistoria med svepskäl, rökridåer och allt som hör där till, men allt eftersom åren gick, skulle det visa sig att den gode Junselius höll fast vid sin version av händelseförloppet och det fanns egentligen ingen anledning att betvivla karlen, i alla fall inte för den som var det minsta lilla bekant med honom. Saken var den att Junselius, vid 35 års ålder, plötsligt satte sig ner att fundera. Nog för att han hade sysselsatt sig med den slags aktivitet ett antal gånger förut, men nu hade han från klar himmel slagits av det faktum att jordelivet faktiskt var ändligt. Som om det skulle vara en nyhet för någon enda levande människa, men tydligen hade det gått upp för Junselius att han i bästa fall redan hade levt halva sitt liv och att det som återstod med enkelhet kunde räknas i dagar. Ett inte alltför imponerande antal futtiga sådana som hela tiden skulle decimeras och så småningom oundvikligen nå den absoluta nollpunkten. Var det då så mycket lönt att anstränga sig, resonerade Junselius, nu när det ändå i stort sett var över? Vore det inte bättre att bara acceptera faktum och sätta sig i ro och invänta det oundvikliga. Han drabbades av akut ovilja att företa sig något som helst i onödan. Det var ju rätt och slätt ingen idé. Ponera att han lät sy upp en ny kostym. Visst skulle han kunna svassa runt i den ett par gånger eller så länge det nu varade, men i 8

längden framstod det som meningslöst att göra sig till när det ända i stort sett var slut, kanske redan om ett par dagar. Varför skulle han gifta sig och varje morgon vakna i den äkta sängen och veta att han var ännu en dag närmare döden? Det skulle inte gagna någon. Varken honom själv, sin vackra hustru eller ofödda barn. Varför skulle han ge sig ut en lördagförmiddag och klippa gräsmattan, eller renovera på en eventuell nyinförskaffad villa, när det ändå var så få dagar kvar av livet. En normalt funtad person förväntades självfallet njuta av tiden som var och inte tänka alltför allvarligt på en okänd morgondag. Var det inte också en del av meningen med tillvarelsen, att härda ut och kämpa in i det sista? Att brottas ett par ronder med Liemannen innan man kastade in handduken. För Junselius hade det blivit omvänt. Han kunde inte upphöra att grubbla på alla tings meningslöshet. Detta myller av människor som till synes lyckligt ovetande sysselsatte sig med diverse projekt som givetvis inte tjänade något till. Det var alltså så det kom sig att Junselius utvecklades till stadens i särklass mest iögonfallande original. Eftersom han likaväl skulle dö i en snar framtid var det verkligen inte så noga med att göra sig till och gå omkring finklädd och välputsad med pomador och extravaganser. Enklast möjligt fick duga. Det blev nötta lågskor, enkel skjorta, urtvättade kostymbyxor och under den kalla säsongen den pålitliga trench-coaten. Skägg och hårkrans växte vilt och putsades så sällan som möjligt. Det lönade sig inte att göra sig vacker, med tanke på den korta tid som var kvar. Var och en förstår nu att hans ekonomiska läggning var ofrivillig och i sin helhet orsakad av sjukligt grubbleri. För en man som väntar på döden bakom varje gathörn, var intresset för investering och konsumtion relativt obefintligt. Intäkterna översteg vida kostnaderna och allt9

samman lagrades på hög till tidvis halvdålig bankränta, men det hade nu ingen betydelse eftersom saldot oundvikligen blev allt större. Junselius hade vänligheten att behålla sitt jobb i stadsadministrationen. Han nändes inte sätta sig på baken med händerna i kors och helt enkelt bara invänta Liemannens intåg. Han behövde ju inte nödvändigtvis anlända just idag, mer troligt i morgon, och då var det väl lika bra att masa sig iväg till jobbet, och väl där gick det som oftast riktigt bra. Arbetskamraterna aktade sig noga för att ta upp ämnen som rörde framtid, konsumtion och investeringar. Då fick de sig en välförtjänt skrapning som gick ut på att det inte var lönt eftersom tiden ändå var räknad och löpte med blixtens hastighet mot det oundvikliga slutet. Junselius var sakkunnig på det juridiska området och tyckte det var lika bra att bidra med sitt kunnande nu när han ändå var på plats, även om det egentligen var meningslöst, sett i ett större perspektiv. Ödets nyck gjorde så klart Junselius en björntjänst och fick honom att leva långt om länge och uppnå betydligt högre ålder än både han själv och omgivningen hade kunnat föreställa sig. Det såg ut som att den långt utdragna pinan aldrig skulle ta slut. Kanske blev han så pass långlivad på grund av sitt spartanska och sunda leverne, eller bara som ett resultat av goda gener. När det gällde föda var vanorna självfallet spartanska även där. Frukost och sent kvällsmål intogs i hemmet och såg inte mycket ut för världen. Att laga varm mat kom inte på fråga. Matlagning såg han som ett fåfängt och kosmetiskt tilltag som syftade till att förvandla i grunden adekvata matvaror till det sämre, och som i vilket fall som helst skulle blandas i magen och så småningom spolas ut i något mer eller mindre förorenat vattendrag. För en människa i hans situation var det lönlöst att försöka piffa upp en redan utsiktslös tillvaro, vars längd löpte mot sitt slut. 10