9789173517720

Av Amanda Lind har utgivits

sthlm red Francys evangelium

Lind Francys testamente inl.indd 2

11-05-09 09.54.35

FORMA

Amanda Lind Amanda Lind

FRaNcys TEsTaMENTE evaNgelium

FORMA_LIND_FRANCYS_TESTAMENTE_titelsidor.indd 3 Lind Francys testamente inl.indd 3

2011-04-28 20.31 11-05-09 09.54.35

YTTERLIGARE KAPITEL UR FRANCYS LIV 1. Stenen i hjärtat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 2. Mvh Z . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 3. Q13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 4. Möhippan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 5. På besök hos Madame Fleur . . . . . . . 51 6. Anställningsintervju . . . . . . . . . . . . . . 54 7. Katten och sillarna . . . . . . . . . . . . . . . 73 8. En tanig boss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 9. Enligt TT . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 10. Madeleinekakan . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 11. Oanmält besök . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 12. Sockerläppar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 13. Riten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142 14. Måste slå tillbaka . . . . . . . . . . . . . . . 160 15. Den lilla borderline-revisorn . . . . . . 172 16. En sil för mamma . . . . . . . . . . . . . . . 187 17. En båt kommer lastad . . . . . . . . . . . 191 18. Landningsbana för dårar . . . . . . . . . 204 19. Hem till gården . . . . . . . . . . . . . . . . 218 20. Sköna maj . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 21. Myteriet på Gondolen . . . . . . . . . . . 241 22. Faderns viskning . . . . . . . . . . . . . . . 257 23. Det sista blosset . . . . . . . . . . . . . . . . 269 24. Ett vackert lik . . . . . . . . . . . . . . . . . . 286 25. Francys testamente . . . . . . . . . . . . . . 296 OCH FORTSÄTTNING FÖLJER

Lind Francys testamente inl.indd 5

11-05-09 09.54.35

1.

Stenen i hjärtat

Snöblandat regn klafsade mot lack och ruta på den ljusgröna Impalan, som inte alls var gjord för dylikt väder, utan för ett soligt Kalifornien där vägarna knappt hört talas om annat än högtryck.

Francy kunde inte bry sig mindre där hon satt nedtryckt i förarsätet med ett prickskyttegevär i knäet och grät såsom man gråter när man ser sin älskade hatade far för första gången på över sju år.

Radion stod på, en skränig lokalkanal vars programledare lekte Good Morning Vietnam, fast majoriteten av lyssnarna knappast varit födda när filmen kom. Kikaren, genom vilken hon följde Josef med blicken, var en fågelskådarsak från Adrians period som friluftskille, trädkramare och vegan. Det var för ett drygt år sedan. Nu var han något slags svartrockare eller vad det kallades nuförtiden, och såg ut som Draculas lillebror. Imorgon var han väl frireligiös och samlade skatter i himlen, inte på jorden, och i övermorgon jobbade han säkert som volontär på något barnhem i bortre Sibirien, och siktade på att bli en modern manlig variant av Moder Teresa.

Datanörderiet var det enda som tycktes beständigt med honom.

Till sommaren skulle han fylla sjutton. Francy fruktade redan den dag han fyllde arton och ansågs tillräckligt vuxen för att bestämma helt själv över sitt liv.

En röd välkänd Merca hade stått och väntat utanför fängelseporten nästan lika länge som hon själv, det vill säga sedan gryningen. Nu

Lind Francys testamente inl.indd 7

11-05-09 09.54.36

8

Amanda Lind · Francys testamente

var klockan ett på dagen. Nick, hennes tjallarvakt innanför murarna, hade inte kunnat ge någon exakt tid, varför hon tagit det säkra före det osäkra. Förutom en bensträckarpaus hade hon suttit med kikaren klistrad vid ögonen nästan hela tiden. En kopp kaffe och en halv ostfralla var vad hon fått i sig. Aptiten var sig inte lik och kroppen förde en tynande tillvaro under kläderna. Josef, som hade stått i gymmet och pumpat ett par timmar om dagen inne på kåken, skulle kunna bära henne hur lätt som helst i sin famn.

Hon saknade honom. Herregud, vad hon saknade honom. Den jäveln. Den besten. Som torterat, våldtagit och mördat och sedan förklarat för henne att det var väldigt viktigt att aldrig utöva mer våld än nödvändigt.

Hon hade duperats att tro att han var en gentlemannagangster. Hon hade knäppt sina händer och bett om att få bli som han. Hon hade älskat honom och lytt minsta lilla vink för att göra honom nöjd.

Sedan sveket, som var så stort att hon fortfarande inte kunde greppa det med tanken.

Han hade inte mycket med sig ut. En sportbag i ena handen bara, samt några kåkfarartatueringar som slingrade sig längst de seniga armarna. Trots nollgraderna bar han bara T-shirt på överkroppen. Han ville väl känna friheten mot huden. Gubbmagen och den begynnande dubbelhakan var borta. Han var dock inte särskilt muskulös, trots allt gymmande, men så var han också en gammal man, det bet inte som förr. Ansiktet var fårat och betydligt mer insjunket än hon var van vid att se. Några dagars grå skäggstubb glittrade, medan skallen var helt snaggad.

Hon ville stryka med handen över det där snaggade och säga: ”Hej pappa. Jag förlåter dig. Jag glömmer nu. Okej? Jag glömmer. Vi börjar om från början istället. Ge mig en läxa. Lär mig allt du kan. Lämna mig ute i skogen, med endast min list att skydda mig med. Jag klarar mig. Jag överlever allt. Visst gör jag väl, pappa?”

Gråten var en jävla flod nu, fast hon daskade sig på kinderna och nöp och svor åt sig själv att sluta vara så himla patetisk.

Men en unge är alltid en unge, om hon så är fyrtiofyra och ett halvt och fadern ifråga närmar sig de åttio.

Lind Francys testamente inl.indd 8

11-05-09 09.54.36

Stenen i hjärtat

9

Dörren till Mercans förarsäte öppnades och Christine klev ur och skyndade fram till Josef. Han släppte väskan och omfamnade henne, pussade henne på kinderna och log. Det föll fortfarande snöblandat regn, men mjukt och stilla nu, istället för det hagel han var värd.

Francy kastade ifrån sig kikaren och grep tag i prickskyttegeväret, fast hon visste att hon aldrig skulle skjuta. Josef hade ju fostrat henne till soldat. Och en riktig soldat skjuter inte på någon som inte kan försvara sig. Christine hade troligtvis sin lilla Smith&Wesson .38:a i jackfickan, men den hade dålig räckvidd och dessutom sköt hon så jävla dåligt att Francy skämdes.

Det var Francy som gett Christine både pistol och skjutlektioner.

Systern hade sökt upp henne med vädjan om försoning i blicken, strax efter det att Josef åkt in på kåken och Grace hade kommit att bli alltmer världs- och familjefrånvänd. Nu måste vi systrar stötta varandra, hade Christine menat. Och jo förresten, hon behövde en pistol, kunde Francy fixa en åt henne? Lära henne skjuta också? Det hade kommit att bli allt stökigare runt hennes båda krogar, hon ville kunna försvara sig om någon hoppade på henne.

Ett drygt halvår senare, när vapen och licens var fixade (licensen hade dock krävt en muta), hade Christine i smyg börjat besöka Josef på Kumla, fast hon och Francy varit överens om att klippa alla band till honom. Francy hade ju berättat för Christine om Josefs gärningar och lögner. Christine hade trott på henne – man kunde inte berätta så, kunde inte gråta så, om det inte var sant. Men sedan hade det kommit ett brev från Josef, i vilket han bedyrat Christine sin kärlek och varnat henne för Francys lögner. Hon hade fallit till föga, mest för att hon såg sin chans att för första gången i livet bli Josefs favorit.

Bekräftelsebehovet från barndomen var intakt, ingenting satt djupare i henne än längtan efter guld- och inte silverstjärna från fadern.

Tjallar-Nick hade gjort sitt jobb. Francy hade velat vrida av nacken på systern, men nöjt sig med en fet stinkbomb vardera på Restaurang Nova och Valentin, mitt under affärslunchrusningen. Direktörer hade spytt och rullat med ögonen. På en kvartett 50-åriga ”tjejer” hade botox, silikon och fejkade solbrännor runnit ut, pyst ihop och dunstat, där de legat på golvet och kippat efter andan. Tre Handelspojkar med

Lind Francys testamente inl.indd 9

11-05-09 09.54.36

10

Amanda Lind · Francys testamente

backslick och rosa pikétröjor, övergav i en hast både vin, wallen­bergare och snack om för- och nackdelar med brudar med ­eller utan silikonbröst. En japansk turist hade dock stått emot stanken och fotograferat för glatta livet. Christine själv hade fått en lättare astmaattack, varpå hon ringt Josef på Kumla och skvallrat, vilket i sin tur hade lett till en massakrerad Porsche, som stått parkerad på Hamngatan och fått böter medan Francy blivit knådad av turken på Sturebadet.

Polisen hade snokat. De hade haft ett långt förhör med Christine och varit på vippen att börja rota i hennes bokföring (så fort de gått hade dokumentförstöraren tuggat sig varm, ja kokhet). De hade förhört Francy om Porsche-händelsen. De hade försökt koppla ihop de båda fallen, eftersom det ju handlade om två systrar som blivit attackerade ungefär samtidigt, och vars far satt i fängelse för en hel rad med allvarliga brott. Men de hade misslyckats, antagligen tack vare att Erika Melin, Johanssons efterträdare som Francys mutbara polisvän, lyckats dra i de rätta trådarna, dölja bevis, och fått det hela att framstå som olyckliga, men icke sammanlänkade sammanträffanden.

Men ändå. Polisen hade börjat komma farligt nära. Efter Porsche-grejen hade Francy tvingats ligga lågt i flera månader. Under den tiden hade hon fått flera obehagliga mejl och telefonsamtal från grymtande snubbar som informerat henne om att hon inte längre var delägare i Nova och Valentin, restaurangerna som Christine drev, och att hon skulle ångra sig om hon försökte ge sig på Christine igen.

Hon hade bett dem dra åt helvete, men då hade de nämnt Adrian och Belle vid namn, rabblat upp skolor och fritidsaktiviteter, adresser till bästa vännerna, bussar de brukade åka, samt en hel del annat som fått det att bränna till i hennes akilleshäl, samtidigt som hon insett vad Josef höll på att göra.

Han byggde upp en ny maffiaorganisation inifrån kåken. Planerade att hämnas. På henne. Planerade att ta tillbaka makten över det imperium han en gång överlåtit åt henne. Planerade att utrota henne.

Ja, döda. Annars skulle han ju själv bli dödad.

En gång i tiden hade han kanske valt att själv dö, för att rädda Francy. Men den tiden var förbi. Endast fruktan fanns kvar.

Lind Francys testamente inl.indd 10

11-05-09 09.54.36

Stenen i hjärtat

11

Det var därför han sett till att åka in. Han hade varit så rädd för vad Francy skulle komma att göra med honom att han först funderat på självmord. Men när han väl suttit där med .44:an i munnen hade han nästan kissat på sig av skräck. Han hade lagt ner projektet och istället traskat in på Östermalmspolisens kontor där han dragit en snyftig vals om att han blivit frälst och nu ville sona sina synder. Han hade nämnt några rån samt ett par fall av langning av kokain. Hade haft bevisen redo. Visat de lätt konfunderade poliserna vägen till pengar på paradiskonton och sju meterhöga Mingvaser från Bukowskis i ett källarförråd i Vasastan.

Han hade fått tolv år på Kumla, vilket han informerat domaren om var ett alltför lågt straff – men denne hade inte låtit sig blidkas, det fattades trots allt en del teknisk bevisning, hur övertygande Josef än varit när han vittnat mot sig själv.

Hur som helst hade Josef dragit en lättnadens suck när dörren till hans cell väl hade stängts. Han var trygg. På statens bekostnad.

Visst skulle väl Francy kunna komma åt honom här också, om hon verkligen ville, men han trodde sig veta att hon föredrog att enbart ignorera hans fortsatta existens.

Det hade blivit som han trott. Han fick vara ifred.

Han hade sträckt ut sig på den smala sängen i cellen och låtit tankarna sväva. Kanske fanns det fortfarande kvar något slags liv åt honom.

I ögonhöjd, där han låg, hade han satt upp ett inramat fotografi över den familj han en gång haft.

Efter en tid hade han börjat träna på gymmet – mest för att få tiden att gå – och blivit bekant med anstaltsbibliotekarien, som stuckit åt honom några böcker om positivt tänkande, eftersom han såg ut att behöva det. ”Se framåt”, hade det stått. ”Lär av dina misstag.” ”Det är aldrig för sent.”

Han hade tagit till sig klyschorna och beslutat sig för att komma tillbaka, starkare än någonsin.

Han hade börjat bygga upp ett kontaktnät med andra interner, som i sin tur fört honom samman med folk på utsidan. Sedan hade det bara rullat på.

Lind Francys testamente inl.indd 11

11-05-09 09.54.36

12

Amanda Lind · Francys testamente

Han hade skött sig exemplariskt. Aldrig gnällt, vilka sysslor han än tilldelats. Lyckats hålla sig borta från de olika gängen, men ändå stått på god fot med deras ledare. Agerat diplomat i bråk som uppstått.

Blivit uppskattad av plitarna. Klättrat i hierarkin. Blivit en förebild på gymmet för de unga killarna som kommit att betrakta honom som en fadersfigur. De hade sprungit ärenden åt honom. Suttit och ätit i matsalen med honom och slickat i sig hans gangsterhistorier. Släppts ut från finkan, en efter en, eftersom ingen av dem fått lika många år som han, men fortsatt att hålla kontakten utifrån.

Efter sju år i en cementlåda fullproppad med mestadels idioter, hade han släppts i förtid på grund av gott uppförande.

Här stod han nu. En fri man. Redo att göra comeback. Med ett fotbollslag av snuskigt tuffa och hyfsat smarta grabbar som skulle lyda honom blint bara de fick bra betalt.

Vigselringen på fingret satt löst. Han hade gått ner i vikt, men det var ändå alltför symboliskt. Grace hade låtit honom förstå att hon föredrog ett liv utan hans sällskap. Varför hon inte begärt skilsmässa var för honom en gåta, men gav honom visst hopp.

Kanske ändå att han kunde få tillbaka henne.

Han vände ansiktet uppåt och drog några djupa andetag. Det snöblandade regnet hade helt slutat falla. Himlen välkomnade honom.

Grace satt i dunklet djupt inne i våningen, omgiven av sina färger, penslar, målningar och böcker, klädd helt i vitt, som för att skingra skuggorna. Hennes hår, som hade gått från gråspräckligt till vitt på bara ett år, låg i toviga drivor över axlarna. En tunn gammal uggla som bara rörde sig mellan detta enda rum, köket, badrummet och terrassen, trots de dryga tvåhundra kvadrat hon förfogade över.

Hon hade väntat i sju år på denna dag. Ändå visste hon inte vad hon skulle säga till honom när han kom. För han skulle ju komma, det visste hon. Oinbjuden, ovälkommen, älskad. Ja, fortfarande älskad, hon hade inte kunnat sluta, fast hon bett alla möjliga gudar om kraft till det.

Hon ville förskjuta, inte förlåta.

Hon hade målat läpparna i morse, för första gången på mycket

Lind Francys testamente inl.indd 12

11-05-09 09.54.36

Stenen i hjärtat

13

länge. Mörkt lila, som plommonen på ett träd någonstans i ett svunnet barndomsrike. Mor? Vad hette mor nu igen? De var söta och kladdiga, plommonen. Far var så stilig. Vad hette far? Hon strök med handen över pannan. Det fladdrade så konstigt därunder. Hon hade försökt måla det – virvlar i olika färger och storlekar, mellan dem fjärilar, koboltblå, alltid koboltblå, för hon hade simmat i ett sådant hav en gång och samlat på snäckor och snorklat bland koraller och kommit upp till ytan och flämtat efter luft och blivit kysst. Av vem? Just det. Han. Och idag var det visst. Idag. Det låg en pistol någonstans bland målningarna. Varför skulle bara han få vara tuff?

Han och någon mer. Vem mer? Liten flicka. Liten, liten flicka. F…?

Fran…, Fan…? Nej, hon kände inga små flickor. Här i huset bodde bara uvar som hon själv. Lomhörda. Halvblinda. Höftopererade. Personligt assisterade vad gällde allt möjligt. Trapphuset hade blivit med rullstolsramp. Käppar smällde och broddar repade golven eftersom somliga glömde att ta av dem när vintern var förbi. Säkerligen fanns det till och med någon i gatu- eller gårdshuset som var död och mumi­fierad, bortglömd av allt och alla, utom när det blev dags för öppnande av testamente.

Själv skulle hon skänka allt till Adrian, för han var den enda som brydde sig om henne och hälsade på av fri vilja, inte av plikt. Han var så rar. Inte så fager dock med det där svarta stripiga håret, näsringen, sminket, alla rasslande kedjor och Draculakappan i svart läder. Men han bad lydigt bordsbön när de åt tillsammans, brukade diska efteråt, dra runt ett varv med dammsugaren och sedan sitta och prata med henne en stund, innan han drog sig undan in på det rum han utsett till sitt när han sov över.

Det hade kommit att bli allt oftare på sistone. Att han sov över.

Han trivdes varken hos Fan… – nej Francy, så var det – eller Pär.

Sedan var det också nära till Stockholms Tekniska Gymnasium, där han gick teknikprogrammet med något slags IT-inriktning. Det hade tydligen varit svårt att komma in.

Han grät ibland om nätterna när han trodde att Grace inte hörde.

Lind Francys testamente inl.indd 13

11-05-09 09.54.36

14

Amanda Lind · Francys testamente

Josef såg granskande på Christine.

– Du blir mer och mer lik din mor, sa han.

Hon hade gått ner i vikt, och ögonen, som alltid burit moderns färger, ramades in av ett fint nät av tunna rynkor. I det blonda håret framträdde gråa slingor, främst vid tinningarna, och även om kinderna fortfarande var lite runda, så kunde man skönja ett par höga kindben.

– Du vet väl knappt hur hon ser ut nuförtiden? sa Christine.

Grace hade hälsat på honom två gånger om året under de första fyra åren, därefter en gång om året. Hon hade uppträtt allt konstigare för varje gång. Ögonen blickade liksom inåt och hon hade helt tappat sin eleganta klädstil och stolta hållning. Varje gång hade hon tagit med sig några av sina målningar. Nästan alla hade föreställt något slags ljustunnel. Frälsning eller död eller bådadera? Han hade aldrig kommit sig för att fråga.

– Hon kommer alltid att vara vacker, sa Josef.

– Tack i så fall, sa Christine.

Josef nickade och strök undan en hårslinga ur hennes panna.

Tänkte på Francy. Inte en enda gång hade hon kommit och hälsat på honom. Det sved. Han hade trott att hon skulle mjukna efter en tid, kanske till och med förlåta – han var ju ändå hennes far. Men icke.

– Har du pratat med henne? sa han.

– Mamma? sa Christine.

– Ja. – Jag ringde och sa att du skulle bli frisläppt idag.

– Och? – Hon babblade bara om någon nunna på trettonhundratalet som slutat äta. Hon funderade på att göra samma sak. Hon vill rena sig.

– Från vad?

– Ingen aning.

– Mig kanske.

– Pappa …

– Det är ju så det är. Men jag tänker inte ge upp. Ska vi åka?

– Vill du köra?

– Klart.

Lind Francys testamente inl.indd 14

11-05-09 09.54.36

Stenen i hjärtat

15

De satte sig i bilen. Josef startade motorn och njöt av det spinnande ljudet. Fin bil det här, Christine hade smak.

Han kastade en hastig blick bort mot parkeringen mellan de högväxta buskagen innan han körde iväg.

Det föll in ljus på henne nu, snett från sidan och genom den smutsiga framrutan. Händerna tycktes genomskinliga där de vilade på ratten.

Radion spelade modern jazz – rena rama Guantanamo-tortyren. Ändå stängde hon inte av. Vita knogar nu. Instrumentpanel av körsbärsträ.

Säten i mörkbrunt läder. Växelspak i rostfritt stål, len och sval mot huden. Hyfsad motor, men huvudsakligen till för en glidartillvaro.

Hon hade fått syn på bilen när hon kört förbi en bensinmack med sin gamla Dodge. Hon hade svängt in och bett ägaren ifråga – en trettioplussare med smal svart mustasch, Gucciglasögon, dubbelhaka, medelhavspåbrå och välfyllda ICA-kassar i baksätet – om att få köpa bilen på plats. Dubbelhakan hade blivit en trippelhaka, glasögonen hade åkt kana på den svettiga näsan, och han skulle just börja skratta osäkert när hon stack en check under näsan på honom och sa ”take it or leave it” med dramatiskt darr på rösten. Han hade fått gå hem med matkassarna, men det hade bara gjort honom gott. Själv hade hon parkerat Dodgen (som Jens sedan fått i uppdrag att hämta) och kört iväg i sin nya darling, en cabriolet Impala, modell 94, ljusgrön åt olivhållet, sedan dess en ögonsten som aldrig kunde rustas upp för mycket.

Hon stirrade på en tussilago som stretade upp ur jorden invid en lyktstolpe. Allt suddigare blev den lilla hjälten. Näsan täpptes till.

Han hade sett henne. Sett rakt på henne. Hade vetat att hon var där.

Hur kunde han veta det? Eller var det en instinkt: han kände helt enkelt på sig att hans unge satt där bland skuggorna och kramade ett prickskyttegevär.

Hon stängde av radion, startade motorn och körde iväg.

Drygt två och en halv timme senare var hon framme. Hon parkerade, sneddade över parkeringsplatsen och de otaliga bilar som stod där som blöta insekter, gick in genom den stora entrén och vidare genom korridorerna.

Lind Francys testamente inl.indd 15

11-05-09 09.54.36

16

Amanda Lind · Francys testamente

Hon skulle kunna blunda och ändå hitta rätt. Det var ett jävla spring här nuförtiden.

Hon öppnade den sista dörren och klev in i väntrummet. Anmälde sig. Slog sig ner så långt ifrån de andra som möjligt. Försökte ignorera klådan under baskern. Längtade plötsligt efter Pär. Men han hade sin nya familj nu, klart han inte kunde sitta här och hålla henne i handen.

Anton skulle väl i och för sig också funka. Men just nu längtade hon efter Pär. Kanske efter Zach också. Ja, lite efter Zach. Var i all världen han nu höll hus, den dåren.

Dr Tobias Tapper, alias TT, dök upp exakt på klockslaget och nickade vänligt mot henne. En man som knappt nådde en och sextio över havet. Klotrund och med vaggande gång. Specialiserad på knölar i bröstet.

Som en sådan där glaskula hon lekt med som barn. Så stor var den. Satt precis ovanför hjärtat. Hård som sten.

Hon tog av sig baskern, strök med handen över den kala skallen och försökte påminna sig själv om varför hon måste kämpa vidare.

Lind Francys testamente inl.indd 16

11-05-09 09.54.36

2.

Mvh Z

Inne i en smal gränd, genom en låg blåmålad port och uppför tre trappor, låg en lägenhet från 1909 med skeva trägolv, dragiga fönster, högt i tak, grälsjuka grannar och två siameser.

Där satt Zach vid sekretären och lät fingret löpa över atlasen.

Var i all världen höll han hus just nu? Varifrån skulle Francy få en hälsning från honom? Någonstans i Sydamerika vore väl lämpligt, nu när han avverkat Europa, Afrika, Sydostasien och Nordamerika.

Det enda som egentligen fattades för att komplettera bilden av en äkta globetrotter var Australien och Grönland.

Zach sträckte sig efter kaffemuggen, som fortfarande släppte ifrån sig varma ångor. Han slöt händerna runt den, värmde sig, det var alltid lite för kallt i lägenheten vid den här tiden på året. Februari var ingen hit ens i ett pulserande Paris. Han hade försökt täta fönstren med gummilister, men det hade inte hjälpt. Golven var visserligen vackra, men kyliga. Han gick ständigt omkring med raggsockor på fötterna och en filt över axlarna. Åkte Francy skidor? Slalom eller längd?

Nej, i så fall störtlopp, tänkte han och såg för sitt inre hur hon kastade sig ut i nästan lodräta backar, totalt orädd eftersom hon tänkte att det är väl klart att jag klarar av det här, oavsett hur många andra som brutit armar och ben och till och med dött.

Med pekfingret följde han Perus gränser, samtidigt som han lät

Lind Francys testamente inl.indd 17

11-05-09 09.54.36

18

Amanda Lind · Francys testamente

tankarna löpa fritt. Han högg sig fram med machete genom djungeln.

Han klättrade i Anderna och höll på att dö i en lavin. Han var med om en jordbävning i Lima. Han var skattjägare. Han utbildade sig till schaman. Han träffade vackra kvinnor som han älskade med men aldrig stannade hos och …

Det hördes spring utifrån trapphuset. Strax gled ytterdörren upp.

Han log och slog ihop atlasen, fick fortsätta sina drömmerier en annan gång.

Om dagen gick det bra att leva i två världar, men om natten kom allt som gjorde ont, ofta i sällskap med sömnlösheten. Han brydde sig varken om att räkna får eller äta piller, istället gick han upp och ut, strosade genom mörka gränder, blev en av nattens många medborgare, kände sig hemma där, bland uteliggare, prostituerade, kriminella och skiftarbetare, kunde deras språk, deras koder, funderade på att stanna där ute för gott, men tankarna på Leon hindrade honom och han återvände till lägenheten. Strax satt han i det ombonade köket och rörde i tekoppen, utan att dricka någonting, men själva proceduren var lugnande i sig, han kunde gå och lägga sig och sova några timmar, innan allt började om på nytt.

Leon frågade ibland om personerna på de fotografier som stod på sekretärens ovansida. Zach berättade gärna, men mycket blev inte sagt, det mesta faktiskt, och sonen förstod, såg på honom med stora hungriga ögon som ville ha mer, men fick lov att nöja sig, det outtalade var inte för små öron.

Också idag – efter mellanmål, läxläsning, basket i gränden och tevetimme – frågade Leon om farmor och farfar som såg så snälla ut och som hade levt så fantastiska liv men som hade dött i en flygplansolycka och slukats av havet.

– Vi bodde i ett stort hus med en stor trädgård, sa Zach som hade tummat rätt så rejält på sanningen när han målat upp bilden av sin barndom och sina föräldrar. Jag hade ett eget rum med ljusblå tapeter med vita båtar på. Jag tyckte om båtar. Pappa brukade hjälpa mig att bygga miniatyrer som vi stoppade in i flaskor. Han var ingenjör.

Lind Francys testamente inl.indd 18

11-05-09 09.54.37

Mvh Z

19

– Men var han inte kapten på en båt? sa Leon.

– Ja, det också.

Leon såg lite konfunderad ut, men ifrågasatte inte de nya uppgifterna.

– Din farmor var sångerska, fortsatte Zach. Ibland fick jag följa med henne på hennes resor, när hon skulle uppträda på olika scener.

Hon var väldigt känd. Ibland fick jag skriva autografer bara för att jag var hennes son. Och i skolan var mina klasskamrater avundsjuka på mig.

– Var de elaka? sa Leon.

– Lite grann.

– Slog du dem då?

– Nej, jag bara puttade lite.

– Tyckte de att det var bra att dina föräldrar dog?

– Nej, så elaka var de inte.

– Tyckte de om din nya pappa bättre?

Leon pekade på fotografiet av Rhenman, sittande på farstubron utanför huset där Zach vuxit upp som hans fosterson.

– Det var ungefär lika, sa Zach.

– Hur rik var han? sa Leon.

– Jätterik. Han hade en egen skattkammare. Någon gång ska du få följa med mig till Sverige och hjälpa mig att hitta den igen, för den försvann på något konstigt sätt.

– Blev den borttrollad?

– Ja. Och det kommer du också att bli om du inte slutar fråga så mycket och går och lägger dig.

– Nej, berätta mer!

– Det finns inte mer att berätta.

– Jo! Berätta det farliga!

– Det finns inget farligt.

– Jag vet att det finns massor med farligt.

– Jaja. Men nu måste du sova. Dröm att du hittar en karta som leder oss till skattkammaren.

Leon gick motvilligt till sängs, där han kröp ihop till ett knyte i ena änden av sängen, omgiven av otaliga kuddar och gosedjur. Han

Lind Francys testamente inl.indd 19

11-05-09 09.54.37

20

Amanda Lind · Francys testamente

såg så mycket, förstod så mycket, men han var fortfarande så liten.

Zach glömde bort det ibland. Men han hade lovat sig själv att aldrig fösa in Leon i en alltför tidig vuxenroll.

– Du ska vara barn länge, sa Zach där han satt på sängkanten och strök Leon över det mörka och lite ostyriga håret.

– Hur länge? sa Leon.

– Tills jag säger att det är dags.

Leon somnade, en tunn liten figur under täcket, med skarpt utmejslade ansiktsdrag och stora bruna ögon som han redan charmade små damer med. Redan som treåring hade han pussat sin första flickvän och sedan hade casanovafasonerna suttit i. Grabben skulle bli en kvinnotjusare utan dess like. Det hade han efter sin far.

För nio år sedan hade Zach sprungit in i Audrey på Heathrow flygplats. Det hade inte varit en olycka, även om han låtsades att det var så och hon låtsades att hon trodde på det.

Han kom direkt från en handelsresa på Balkan, där han köpt och sålt framförallt vapen, men också narkotika. Inga stora affärer som skulle märkas, men så pass att han kunde bygga upp sin organisation.

Han gjorde i snitt tre, fyra resor om året, mestadels till Balkan men också till Holland, Danmark, Ryssland och Baltländerna.

Audrey hade precis lämnat servitrisjobbet bakom sig och var nu på väg till New York för att gå en skådespelarutbildning. Hon var väldigt vacker, ja bildskön faktiskt, och saknade inte helt talang, så det fanns goda chanser till utveckling. Det var dags nu för barndomsdrömmen att slå in.

Han var trasig, sedan lång tid tillbaka var han trasig, medan hon var full med löften och hopp.

De hade kommit i samspråk och fattat tycke för varandra. Hon var en lättsam och rar ung kvinna som fick honom att skratta och le igen, vilket han inte gjort på mycket länge. När hon frågade vad han hade gjort på Balkan, så hade han förvandlat sig till en frilansjournalist som åkt runt och grävt i såren efter kriget. Varför? Åh, han behövde bearbeta en del egna trauman, det var ett bra sätt att skriva en reportageserie. Han hade nämligen varit FN-soldat och sett en

Lind Francys testamente inl.indd 20

11-05-09 09.54.37

Mvh Z

21

hel del hemskheter under de två år han tjänstgjort där nere. Faktum var att han var aningen traumatiserad.

Hon hade sett på honom som vore han en hjälte, och det dröjde inte länge förrän de låst in sig på en handikapptoalett och knullat i två timmar, så att hon fick bråttom till gaten.

Han hade åkt vidare till Sverige, där den löst sammansatta grupp som han samlat kring sig snabbt kom att bli en riktig maffiaorganisation under hans ledning. Affärerna blev större och mer riskfyllda, men också mer inkomstbringande. Planerna på hämnd blev alltmer konkreta och tydliga.

För han måste ju hämnas, det hade han vetat ända sedan han som liten pojke sett sin pappa bli slaktad av Josef och sin mamma bli våldtagen och mördad av densamme.

Kriget mot Francy hade dragit igång.

Ingen hade vunnit. Han hade visserligen fått sin hämnd, men den hade inte smakat som han föreställt sig.

Dessutom hade han börjat få känslor för Francy, mycket motstridiga sådana, lockande och skrämmande på samma gång, precis som hon.

Han hade satt sig på ett tåg ner till Köpenhamn direkt efter det där samtalet vid Francys köksbord, vecklat ut en världskarta i knäet och på allvar tänkt sig en framtid som ansvarslös globetrotter. Ett år eller så skulle han ägna åt att ta igen förlorad ungdom, sedan skulle han återvända och försöka reda ut det där sinnessjuka men glödande som uppstått mellan dem. Han kunde förstås inte vara säker på att hon ville reda ut någonting, dessutom var hon fortfarande en gift kvinna, även om han förstått att det knakade rejält i fogarna, men ett försök tänkte han sig, även om det var riskfyllt. Han skulle nog aldrig kunna lita helt och fullt på att hon inte skulle försöka ha ihjäl honom, som hämnd för det som hänt i labyrinten.

En månad och Köpenhamn, Berlin och Prag senare, hade Audrey från Heathrow ringt honom på mobilen och låtit meddela att han hade en son, sex månader gammal, som lystrade till namnet Leon.

Hon bad om ursäkt för att hon hörde av sig först nu angående detta, men saken var den att hon behövde pengar och han var ju liksom pappan, så … Ville han förresten träffa sin avkomma?

Lind Francys testamente inl.indd 21

11-05-09 09.54.37

22

Amanda Lind · Francys testamente

Ja, det hade han velat.

Kärleken till sonen hade varit ögonblicklig och orubblig. Det lilla knytet i hans famn hade väckt känslor som han inte trott fanns.

Han hade levt en tid på pengar från ett undangömt sparkonto i Liechtenstein, sedan hade han börjat söka jobb. Vanliga hederliga jobb, med vit lön och vit skatt och vitt allt möjligt – han tvingade sig bort från det kriminella livet, han måste välja väg, han hade en son att tänka på nu, han kunde inte utsätta sig för samma risker som förut.

Umgänget med sonen övergick snart till ett umgänge också med Audrey. Han ville så gärna ha en familj och hon ville faktiskt inte bara ha pengar av honom visade det sig.

De blev en trio som huserade i hennes två rum och kök i centrala Paris. De hade inte mycket pengar att röra sig med till en början. Hon frilansade som skådespelerska, det gick så där, men hon kämpade på, och satt krokimodell då och då. Det var inget att skämmas för, det gjorde alla stora stjärnor innan de blev just stora stjärnor.

Själv sökte han jobb som journalist på några tidningar, mest för syns skull, Audrey trodde ju att han tillhörde de skrivandes skara.

Han fick naturligtvis nobben. Hon tyckte att det var konstigt, han hade ju så fina meriter, och franskan behärskade han galant, men han ryckte bara på axlarna och sa att det var tuffa tider i tidningsbranschen, men att det inte gjorde honom så mycket. Han var ärligt talat trött på att skriva och ville prova på något annat.

Så han tog jobb som tidningsbud, sopåkare, kafébiträde och portier, innan han fick fast jobb på posten som sorterare.

En dag fick han syn på ett vykort från USA som skulle till Bali, men hade hamnat i Paris.

Han fick en idé, som visade sig genomförbar, även om det var lite trixigt, men med hjälp av sina kontakter på jobbet satt han så småningom med allt material han behövde, även mycket lokala stämplar från till exempel Machu Picchu i Peru.

Men det första vykortet kom från Lissabon. Mvh Z. Francy vaknade till liv igen, men bara i fantasin, så han tyckte inte att det gilldes som otrohet. Därför friade han till Audrey och hon tackade ja.

Lind Francys testamente inl.indd 22

11-05-09 09.54.37

Mvh Z

23

Audrey hade varit deprimerad i säkert två år vid det här laget. Hon låg instängd i sovrummet, rökte, åt, glodde upp i taket och grät. Han hade släpat med henne till både doktorer och psykologer, men ingenting bet, antagligen därför att hon ansåg att hennes olycka berodde på att ingen uppskattade hennes skådespelartalang.

– Tror du att det blir lättare när du ligger så här hela dagarna? sa han, men det enda svar han fick var en suck och en bortvänd rygg.

Det hade hänt, vid ett par tillfällen redan, att han blivit så trött på den där bortvända ryggen och på att själv behöva ta hela ansvaret för Leon, att han helt enkelt gått upp i rök i två, tre dagar. Till Leon hade han alltid skrivit ett litet brev som han stuckit in under sonens huvudkudde, där han förklarat att han måste göra en väldigt viktig arbetsresa, men att han snart skulle komma åter och då ha med sig någon fin present.

Han avskydde sig själv för sin svaghet. Men han var inte mer än människa. Väl?

Audrey hade inte ens frågat varför han varit borta och vad han hade gjort. Han undrade om hon skulle bry sig ens om han dog.

Lind Francys testamente inl.indd 23

11-05-09 09.54.37

3.

Q13

Vid bordet bredvid Francy satt en hundraprocentsfjolla och läste Kierkegaard med brinnande ögon. Själv bläddrade hon i dagens Metro och undrade vad fjollan hade gjort för stora existentiella vägval i livet.

Valde man att bli fjolla eller föddes man till det? Till exempel. På samma sätt: valde man att bli kriminell eller föddes man till det?

Hon ville gärna tro att hon gjort ett frivilligt, medvetet val, men hon var inte alls säker. På samma sätt var hon inte säker på att Belle skulle göra ett frivilligt och medvetet val, om dottern nu gick i hennes fotspår.

Jag vet inte om jag vill. Den tanken drog allt oftare genom hennes huvud. Att hon inte visste om hon ville fortsätta välja brottets bana.

Att hon inte visste om hon ville att Belle skulle gå i hennes fotspår.

Det skrämde vettet ur henne att tänka så. För vem skulle hon vara då? Vad skulle hon ägna sig åt? Vad skulle hända med Belle som redan axlat rollen som kronprinsessa?

På sätt och vis skulle det vara en befrielse att dö för då skulle hon inte behöva välja. Men det var bara fegisar som resonerade så. Hon var ingen fegis. Hon var Francy Björnsson, maffiaboss, den enda kvinnliga i sitt slag i hela landet, kanske rentav i Europa, eller åtminstone en av väldigt få.

Det upphörde aldrig att förundra henne, detta att andra kvinnor i så liten utsträckning placerade sig i toppen av en hierarki, tog mak-

Lind Francys testamente inl.indd 24

11-05-09 09.54.37

Q13

25

ten för given, tog vad de ville ha utan att be om lov. Skulle hon sluta som gangster så skulle hon se till att norpa en chefsposition någon annanstans. Sitta i en mängd styrelser. Svinga ordförandeklubban.

Bestämma. Dirigera. Konkurrera ut. Segra.

– Tror du på det där? sa hon till fjollan och gjorde en nick mot det vältummade exemplaret av Antingen eller.

Fjollan lyfte blicken och skannade av Francy: Definitivt hetero.

Rik, det märktes på kappan, skorna och klockan. Håret såg inte naturligt ut. Peruk? Om ja, varför? Blek hy. Fnasiga läppar. Lite mascara var det enda som piggade upp. Inga smycken. Alltför mager. Genomborrande blick. Blågröna? Ögonen alltså. Rätt söt. Lite över fyrtio.

Drack kaffe utan att njuta. Väntade på någon. Fingrarna trummade mot bordsytan. Hon tittade ideligen på klockan. På golvet mellan hennes fötter stod en tilltufsad vinröd läderportfölj. Hon utstrålade en märklig blandning av pondus och bräcklighet.

– Ja, det tycker jag verkligen, sa han och lade prydligt ifrån sig boken. Man får ju så mycket ångest inför olika vägval.

– Men kan man alltid välja? sa Francy. Ta dig som ett exempel.

Du är homosexuell, inte sant?

– Ja, o ja!

Han log brett, lade det ena benet över det andra, knäppte händerna runt knäet, drog upp axlarna en aning och lade huvudet på sned. Den klassiska fjollposen. Han var i Francys ålder, lång, smal, med blont hår i sidbena, kantigt ansikte, höga kindben, smal uppnäsa, smala läppar med markerad amorbåge, ljusa fjun på överläpp och haka, röda sammetsbyxor med pressveck, ljusblå V-ringad tröja som blottade en lång smal hals, samt en liten scarf, blommig och röd.

– Men var det ett val eller var det förutbestämt? sa Francy.

– Det var absolut förutbestämt, sa fjollan. Valet handlade om att stå för det eller inte. Är du journalist?

– Nej, bara i valet och kvalet.

– Får jag fråga vad det gäller?

– Yrkesidentitet.

– Ge mig detaljerna, sötnos, så ska jag hjälpa dig.

– En annan gång.

Lind Francys testamente inl.indd 25

11-05-09 09.54.37

26

Amanda Lind · Francys testamente

– Har man sagt A så måste man säga B. – Det gäller inte mig.

– Men jag är bra på att lyssna.

– Det tror jag säkert.

– Ursäkta om jag säger det, men du ser inte särskilt kry ut.

– Du ser alldeles rätt.

– Tänk positivt, det hjälper.

Francy skulle just börja gapskratta, när fjollans bredaxlade pojkvän kom in genom dörren till kaféet, gled fram till kärleken och damp ner mellan dem. Samtalet var över. Francy drack av det ljumma starka kaffet och sneglade avundsjukt på fjollan och biffen som satt och höll hand och pussades. Tänka positivt. Jo, man tackar. Tänka på alla fina insikter om livet som cancern förde med sig. Vilka fina insikter? Hon mådde illa. Hon hade tappat håret. Hon såg ut som en vandrande pinne. Hon orkade allt mindre för var dag som gick och låg allt oftare sömnlös om natten och bet i täcket av rädsla för döden.

Mitt i alltihop måste hon dessutom ta livet av sin far innan han tog livet av henne.

Nu kom Urban, ägaren till Q13, Söders absolut hippaste hängställe för bögar, flator, transvestiter och transsexuella. Det var inget han planerat från början, det hade bara blivit så. Rätt många heteros slank också in för en fika och en stunds självvalt utanförskap.

– Hur mycket? sa Urban och slog sig ner mittemot Francy.

Han gick alltid rakt på sak, småprat var inte hans grej.

– Hundrafemtio, sa Francy.

De talade med låga röster, även om det knappast behövdes i den lunchstimmiga lokalen.

– Fin vecka, sa Urban.

– Elisabets flickor har varit flitiga, sa Francy. Och det gick bra i helgen med kokain till Svampen och Medis. Även i Humle och Vanadis. Sedan har Anton fått in en fot på Karolinska. Läkarna tar vad som helst bara de håller sig vakna och studenterna har ju sina fester.

– Det är skönt med marijuana också efter ett uppåttjack. Sälj in båda två vet jag.

Urban hade en lång meritlista som brukare av droger. Hade fått ett

Lind Francys testamente inl.indd 26

11-05-09 09.54.37

Q13

27

par psykoser, men annars klarat sig bra. Låg numer lågt på grund av familjebildning, men drog sig inte för att smaka om någon bjöd. Han var för övrigt kusin till Örjan, Lilla Maries fästman, som också varit den som etablerat kontakten. De såg nästan exakt likadana ut. Om man bortsåg från att Urban var ungefär hälften så bred och ett huvud kortare än Örjan. En del kallade honom därför på skoj för Halvan.

– Tack, jag vet det, sa Francy och snörpte lätt på munnen.

Hon blev alltid sur när folk påpekade självklarheter för henne.

– Du får hålla ögonen öppna framöver, sa hon. Du vet vilka det gäller.

Urban nickade.

– Jag vet inte om de har koll på att vi gör affärer ihop, men hur som helst så är det nog bra om du ser över dina säkerhetsrutiner, sa hon. Behöver jag informera dig om att du inte har en aning om var jag håller hus?

Med jag menade hon Firman. Urban skakade på huvudet. Videobutiken med tillhörande källare på Odengatan hade han aldrig hört talas om.

– Din unga fru är väldigt vacker, sa Francy.

– Tack, sa han och log spänt, reste sig upp, tog portföljen och försvann in i kaféets kök.

Sju år. Hon stod och kramade handfatets kanter inne på kafétoaletten.

Spegeln visade en blek uppsyn, ett spöke. Vad skulle Urban tänka om han visste? Vad skulle alla andra i Firman tänka? Att hon var för svag för att vara boss. Att hon måste bytas ut eller åtminstone degraderas.

Vem skulle kliva upp på podiet i hennes ställe? Inte Lilla Marie, hon var lojal in i döden. Inte Anton. Inte Jim. Inte Lisa. Inte Örjan.

Inte Benny, som började bli till åren och ständigt drabbades av nya krämpor. Viggo då – Bennys brorson? Nej, han saknade ambitioner.

Någon av Viggos småsyskon, som sprang runt i stan och langade?

Ingen aning, hon kände dem inte tillräckligt bra. Kim Jerkers? Nej, han ville enbart syssla med sina vapen och sin kreativa look. Petra? Ja, jo, det var inte otänkbart, hon var framåt, tog många egna initiativ, gillade att styra och ställa. Mange? Samma sak där, men han var

Lind Francys testamente inl.indd 27

11-05-09 09.54.37

28

Amanda Lind · Francys testamente

inte lika smart som Petra, särskilt inte som han var alltför förtjust i droger, vilket gjorde honom instabil. Elisabet? Käringen hade visserligen passerat pensionsåldern, men det var gott krut i henne, hon hade lång erfarenhet av att chefa och skulle inte tveka om hon fick chansen att ta över en större organisation.

Jag måste ha stenkoll på dem alla, tänkte Francy och försökte skölja bort den beska smaken av spyor i munnen. Se till så att ingen av dem blir för kaxig. Omedelbart beivra minsta tendens till ifrågasättande av mig som ledare.

Sju år. De hade svischat förbi läskigt snabbt, ibland kändes det som om hon endast var en natts sömn från den hon varit då, det som varit då. Ändå rymde åren oändligt många minnen.

Pär och hon hade verkligen försökt lappa ihop äktenskapet, men till slut gett upp, släppt varandra fria, lovat att förbli vänner, om inte annat för barnens skull. Pär hade haft stake nog att åka och söka upp Natascha som sparkats ut ur landet av Francy. Sedan hade det inte dröjt särskilt länge förrän de gift sig. Francy hade vägrat gå på bröllopet av rädsla för att råka ta med sig en kulspruta.

Barnen hade vuxit. Belle hade kommit henne allt närmare, medan Adrian tagit alltmer avstånd från henne. På pappret hade Francy och Pär haft delad vårdnad om båda barnen, men i praktiken hade det blivit så att Belle bodde hos Francy hela tiden utom varannan helg, medan Adrian bodde hos Pär hela tiden utom varannan helg – ja, det var i alla fall tänkt så, men det hade hänt att Francy inte sett honom på flera veckor, då han istället varit hos mormor Grace under mammahelgerna.

Francy hade lovat sig själv att aldrig ge upp honom, men undrade om det inte redan hade skett.

Christine hade svikit henne ännu en gång. Hon borde inte ha blivit överraskad.

Mamma Grace hade förvandlats från att vara en social och hyfsat glad kvinna, till en sorgsen fläck som målade tavlor och tynade bort inne i våningens dunkel.

Efter ett halvårs comeback på gatan hade Anton sökt upp Francy och bett om hjälp att bli kvitt drogerna. Hon hade ordnat en plats åt honom

Lind Francys testamente inl.indd 28

11-05-09 09.54.37

Q13

29

på ett privat behandlingshem. Han hade rymt flera gånger, men alltid återvänt och återupptagit behandlingen. Till slut hade han blivit ren. Efter en utdragen och försiktig uppvaktning hade han kommit att bli hennes älskare. Som sedan flyttat in hos henne och kommit att stanna.

Lilla Marie och Örjan hade adopterat tre barn från Tanzania, med ett års mellanrum. De hade inte haft något som helst problem med att bli godkända som adoptivföräldrar, fast de inte var gifta, fast ingen av dem hade någon anställning, fast båda två fanns med i polisens brottsregister och fast Örjan gjort två voltor på kåken och Lilla Marie tre.

Jens var fortfarande Francys barnpojke och alltiallo. Med jämna mellanrum hade han kommit till henne, strålande glad, och berättat att han äntligen träffat mannen i sitt liv. Med jämna mellanrum hade han kommit med sin hjärtesorg, och hon hade blivit hans mamma för ett kort ögonblick, det var en löneförmån.

Hon hade fått några fler gråa hår för varje år som gått. Det var den enda fördelen med att tappa håret – att också de grå försvann.

Hon hade fettsugit sig en gång, och sedan läxat upp plastikkirurgen efteråt för att det gjort så ont. Hon tyckte om de fina linjerna i ansiktet, dem ville hon inte botoxa bort. Den fysiska formen hade varit utomordentlig fram till dess att hon fått cancerdiagnosen. Hon hade med lätthet sprungit en mil om dagen, slagit ner de flesta män, simmat längd efter längd i inomhusbassängen, vandrat i timmar ute i Nackareservatet, med fötter som fortfarande kände stigarna utan och innan efter barndomens prövningar.

Huset var i fint skick och hade återfått samma marknadsvärde som innan finanskrisen. Övervaknings- och larmsystemet hade moderniserats. Trädgården blev allt lummigare, den gamle trädgårdsmästaren däremot hade drabbats av senildemens och virrat runt i trädgården i timmar utan att hitta ut, så han hade blivit utbytt. Hon hade bytt bilar efterhand, med undantag för den gamla Dodge-jeepen som vägrade gå i pension, fast hon försökt köra sönder den inte bara en utan flera gånger.

Hon gillade ju att shoppa nya bilar. Dodgen hade numer sällskap av en silvergrå Volvo i mellanprisklassen som hon bara använde när hon ville smälta in i mängden, och så hade hon ju Impala-chevan, som hon var så mån om att hon lämnade den på service en gång i månaden.

Lind Francys testamente inl.indd 29

11-05-09 09.54.37

30

Amanda Lind · Francys testamente

Hon hade blivit knivskuren i magen av en upprörd krogägare som vägrat ta emot beskydd. Hon hade fått ett basebollträ i skallen av en påtänd tjej som lyckats sno dagskassan från en av Elisabets eskortbrudar. Hon hade blivit utskrattad av tre grabbar i tjugoårsåldern, som vägrat lyda hennes order om att sticka från mörkret under stadshusbron, det var nämligen hennes försäljningsställe. Hon var ju för fan bara kvinna, resonerade de. Då hade hon fått upp en pistol och tömt magasinet i deras lår och knän och magar. Hon hade nästan svimmat vid åsynen av allt blod, men lyckats ta sig samman, gått fram och smällt till dem med pistolkolven för att få tyst på dem, bakbundit dem, släpat in dem bakom ett buskage och ringt Lilla Marie som tagit med dem till slakthuset. Sedan hade de aldrig skrattat åt en kvinna mer.

Två gånger hade hon varit riktigt nära att tas av polisen. Ena gången hade hon blivit stoppad i en rutinkontroll och blåst rött på grund av ett extra halvt glas vin. I bakluckan på bilen hade hon haft närmare en kvarts miljon i kontanter samt tjugo gram kokain. De hade till och med öppnat bakluckan och sett bagen, som hon påstod innehöll träningskläder. Hon måste ha sett sportig ut, eller så var det fyllot tre bilar bakom henne som drog deras uppmärksamhet från henne, för ingen öppnade väskan. Andra gången hade varit när hon förhandlat priset på ett parti om åtta Magnum i ett hörn på pub Rosen och blivit upptäckt av två under cover-snutar. Hon hade stuckit genom köket och ut på bakgården. Jagats av en av poliserna. Klättrat över en mur och sprungit genom en innergård. Sett en öppen dörr till gårdshusets källare och dykt in där. Kommit in i en tvättstuga. Snabbt som attan pressat sig ner i en av de toppmatade tvättmaskinerna och stängt luckan. Glad att hon var liten. Hört polisen komma in och leta.

Hört honom öppna en dörr och försvinna in bland lägenhetsförråden.

Pressat sig ut. Fått skrapsår. Sprungit som fan.

Efter den händelsen hade hon legat lågt ett tag.

Verksamheten bestod som tidigare av narkotikahandel, vapenhandel, garderobsindrivning, eskortverksamhet, hot och mutor, penningtvätt och stölder. Det enda som saknades var en eller ett par illegala spelklubbar.

Firman bestod med några få undantag av samma gäng som för

Lind Francys testamente inl.indd 30

11-05-09 09.54.37

Q13

31

sju år sedan. Varför byta ut ett vinnande koncept? De flesta var fortfarande hyfsat unga, starka, friska och hungriga. Dock hade det varit några förluster. Ett par överdoser. Ett försvinnande. En bortskjuten hjärna. Madame Gaston som dött av en hjärtinfarkt. En HIV-död Sammy Stureplan. Men hittills hade hon inte förlorat någon av sina allra närmaste.

Apropå döden. Hon drog ner tröjan på den vänstra sidan och blottade bröstet. Det var litet och mjukt rundat, inte särskilt hängigt trots två amningsomgångar.

Sju år i väntan på fadern, i väntan på hämnden. Visst hade det väl varit så? Visst hade det väl varit det som var målet? Att vänta ut honom och sedan gå till attack.

Hon hade inte räknat med att cancern skulle komma och trassla till det. Hade inte räknat med att hon också skulle få Christine emot sig. Hade inte räknat med att Josef skulle våga eller vilja utmana henne. Hade snarare räknat med att han skulle komma lomande, lägga sitt huvud i hennes knä, be om förlåtelse, men inte få det nu heller, istället få med sig en pistol för att göra det han måste göra.

Pang. Och han var borta. Sedan skulle hon kunna sörja och älska honom igen. Men aldrig förlåta.

Hon släppte taget om tröjan. Bröstet täcktes. Hon bättrade på mascaran och duttade lite rouge på kinderna, i hopp om att slippa spöklooken. Stack ner handen i innerfickan på den svarta läderjackan och lät fingertoppen röra vid det hopvikta vykortets kanter. En hälsning från Peru. Vad gjorde han där? Red på lamor i Anderna? Gjorde inbrott i inka- och maya-templen? Gjorde kokainaffärer med indianerna?

Hon klev ut på Götgatan och började gå i riktning mot Slussen. Kände krypningarna i nacken, hörde surret i huvudet, såg hur människor på båda sidor om henne kom allt närmare, hur de stirrade på henne, lutade sig över henne, pressade ihop henne till en pappersdocka mellan två folkmassor. Hon vacklade till, stötte emot en husvägg, pressade sig mot den, bet sig i tungan, skrek inte, grät inte, men dog ändå lite grann. Kallsvettig när det var över. Hjärtat slutade trumma. Hon knöt armarna över brösten, hukade sig en aning och fortsatte gå.

Lind Francys testamente inl.indd 31

11-05-09 09.54.37

4.

Möhippan

Hopklämda i en soffa inne på Casino Cosmopol satt i tur och ordning Petra, Lilla Marie, Lisa och Jim – den senare kallade sig dagen till ära för Marilyn och hade prytt sig med blond peruk, lösögonfransar, puder, läppstift, parfym, smycken, lösbröst, vit blus, nätstrumpbyxor och en blommig puffig kjol som han hittat bland sin systers kvarlämnade kläder.

Hon hade ju lämnat ganska mycket efter sig, Louise, sedan Francy tvingat henne i landsflykt.

På fötterna bar dock Jim vita tennisskor. Vid högklackat gick gränsen. Han blev uttittad, men det struntade han i. En möhippa var en möhippa, då fick man spela brud om man som kille prompt ville vara med.

Alla utom Lilla Marie var småfulla, fnittriga, högljudda, med fickor som putade av både sedlar och kreditkort. Affärerna gick bra – om än inte lika bra som innan den eländiga lågkonjunktur som varat i nästan tre år och lett till krasch på både bostads- och finansmarknad. Lisa hade fått bita i det sura äpplet och det rejält. Hon hade lekt börshaj och satsat en halv miljon i hedgefonder. På bara några veckor hade hon blivit luspank, tvingats sälja sin bostadsrättsetta på Gärdet och tillfälligt flyttat in hos Jim, som såsade omkring i sin farmors gamla åttarummare på Linnégatan alldeles själv. Det tillfälliga hade övergått till ett permanent inneboende. I våningen huserade

Lind Francys testamente inl.indd 32

11-05-09 09.54.38

Möhippan

33

numer också Viggo och Mange. Det hade med kraschade relationer att göra. Möjligtvis spelade också en viss ensamhetsfobi in i Manges fall. Han hade fortfarande inte helt kommit över Peter och Jannes död, fast det gått nästan åtta år. Nästan varje vecka gick han till deras gravar och snörvlade, skötte om de rosor, dahlior och tulpaner som han planterat. Torkade bort eventuell smuts på änglastatyerna invid gravstenarna – som låg granne med varandra efter lite påtryckningar.

Ville bli kramad.

– Har ni tänkt knulla fram några fler små glin? sa Petra.

Hon var liten och knubbig, med rosiga kinder och blont lockigt hår som föll mjukt ner mot nacken. Klarblå ögon. Långa ögonfransar som hon ibland blinkade oskyldigt med. Man skulle kunna ta henne för kerub på avstånd. I själva verket var hon en jävel på att slåss, hota och muta. Var numer Francys främsta indrivare. Lite för hetsigt temperament kanske. Hade smällt till rätt många oskyldiga bara för att hon lackat ur. Dunkade en gång ut en killes alla framtänder och förorsakade en svår hjärnskakning, eftersom han klämt henne på baken i tunnelbanan. Hennes språkbruk var så grovt att till och med Lilla Marie tappade hakan ibland, men det fick man försöka förlika sig med annars blev det omöjligt att samarbeta med henne. Hon var fortfarande ung, bara tjugonio, men hade på senare tid vuxit in i rollen som ett av de högsta hönsen i Firman. Francy gav henne efterhand ett allt större ansvarsområde. Det behövdes. Lilla Marie hade ju tre barn att ta hand om nu. Och ett bröllop att förbereda.

Francy betraktade fortfarande Lilla Marie som sin närmaste medarbetare, men Petra kom inte långt efter. Annars var det Jim och Anton som hon hyste störst förtroende för. Jim, för att han varit mer lojal mot henne än mot sin egen syster. Anton, för att han var hennes älskade och dessutom oerhört kompetent inom området narkotika.

– Det heter barn, sa Lilla Marie vasst. Och vi kan inte knulla fram några för jag är steril. Och nej, tre adoptivbarn räcker.

– Förlåt, jag glömde, okej? sa Petra och flinade sött, lade kerubhuvudet på sned och lät ögonfransarna härma en kolibris vingslag.

– Det är okej. För den här gången. Men snacka inte så där mer nära mig.

Lind Francys testamente inl.indd 33

11-05-09 09.54.38

34

Amanda Lind · Francys testamente

– Jaja.

De glodde på varandra en stund. Petra vek undan först. Ordningen var återställd. Lilla Marie slappnade av. Kände åter efter om kniven – som hon lyckats smuggla med in – satt där den skulle under ballerinakjolen. Jodå.

Inte så att hon var rädd, nej då, men det var bättre att vara på den säkra sidan. Så sent som igår kväll hade ett par motorcyklister kört fram och tillbaka utanför hennes och Örjans villa en god stund. Stannat då och då och gasat så att ungarna vaknat. Det betydde kanske ingenting alls. Eller så var det en varning. Josef hade ju kommit ut.

Det kunde bli lite tufft framöver. Hon undrade hur Francy skulle orka.

– Har ni hört att Kim blivit med flickvän? sa Lisa.

– Va? sa Jim. Är inte han dunderfikus?

– Det trodde jag också, men tydligen inte, sa Lisa. En tunn och blek sak, men rätt söt ändå. Tävlar i bågskytte och har jägarlicens, vilket man inte kan tro när man ser henne. De träffades på någon vapenmässa.

– Går det att lita på henne då? sa Jim. – Kim säger det, sa Lisa.

– Äsch, det är bara att skära halsen av henne om hon verkar vara en tjallare, sa Petra.

De skrattade. Vad fan skrattar vi för? tänkte Lilla Marie. Hon hade tröttnat på att mörda. Särskilt rena avrättningar – bara för att någon hyste en vag misstanke – ville hon inte längre befatta sig med.

Men Petra var fortfarande ung och lite dum. Ville göra karriär med hjälp av kvantitet istället för kvalitet. Jodå, mord gick väl an om det verkligen behövdes, men Lilla Marie föredrog misshandel eller enbart hot, det brukade räcka långt.

Hon sträckte sig efter sitt glas. Förundrades fortfarande över bystens lätthet. Den gungade knappt. Hon hade ganska nyligen plockat ut silikonet, ärret hade läkt men var fortfarande rött. Hon borde ha gjort det tidigare. Plockat ut silikonet. Men även om hon avskydde sitt förflutna som hora och knarkare, så ville hon på något sätt ändå vara märkt av det, evigt påmind. ”Det sitter inte i tuttarna”, hade

Lind Francys testamente inl.indd 34

11-05-09 09.54.38

Möhippan

35

Örjan sagt. Det var förstås sant. Ändå hade hon tvekat. Tills ryggvärken satte punkt för väntan.

Det hände fortfarande att hon nästan flög bakåt av den minskade framåttyngden när hon reste sig upp.

På hennes huvud satt en silverfärgad plasttiara och blinkade, den var tydligen batteridriven. Hon hade blivit sminkad av sin äldsta dotter, resultatet var två svarta förvånade ögonbryn högt uppe i pannan, två väldigt blå ögon och en väldigt stor och väldigt röd mun. Men vad gjorde man inte för att glädja de små liven. Blusen var vaniljvit och den mörkrosa fluffiga kjolen var bökig att röra sig i. Nylonstrumpbyxorna var svarta och mönstrade och väldigt horaktiga. På fötterna satt ett par vita ballerinaliknande skor, hon ville inte riskera att vricka fötterna på sin möhippa.

Hon hällde i sig den limegröna alkoholfria drinken och sneglade bort mot Francy, som satt uppflugen på ett barbord en bit ifrån kvartetten, blek och mager, men ändå elegant i åtsittande mörkblå kostym, uppsatt hår och gnistrande silversmycken i lagom dos. Hon kunde ha sminkat sig lite mer kanske. Fått lite färg på de där vita kinderna.

Lilla Marie lyfte sitt glas i Francys riktning. Francy besvarade hälsningen. De såg på varandra. Delade hemlighet. Än så länge var det bara Lilla Marie och Anton, samt Francys evige terapeut Dr Lundin, som kände till cancern. Det var onödigt att sprida ut att hon var försvagad. Hon ville på inga villkor att Josef skulle få veta, eller ens ana. Han fick inte se henne som en stackare.

Han skulle frukta henne, det var vad hon ville.

Hon borde förstås berätta för Pär, i alla fall om det blev värre. Gick hon och dog så skulle han få hela vårdnaden om Adrian och Belle.

Men hon ville vänta ytterligare en tid, om inte annat så av hänsyn till honom. Han skulle snart bli pappa igen, det var tvillingar på gång.

Nataschas mage var ett fascinerande sprängfullt klot, som säkerligen var täckt av bristningar som löpte kors och tvärs. Francy funderade på att ge henne en plastikoperation framåt jul. Som en fin gest bara.

På att hon fortfarande brydde sig om Pär.

Hon drog en hand genom den mörkblonda perukens sträva strån och försökte föreställa sig hur det skulle kännas att bara ha ett bröst.

Lind Francys testamente inl.indd 35

11-05-09 09.54.38

36

Amanda Lind · Francys testamente

Dr TT hade förvarnat henne. Det skulle kanske bli nödvändigt att kapa. Hade hon inte varit så trött när han sa det, hade hon nog försökt ge honom en smocka.

Hon lyfte den jordgubbsröda drinken mot läpparna. Slurpade girigt i sig. Sket i vad Dr TT sagt om alkohol och droger – levde man under konstant dödshot så måste man unna sig lite dekadens. Det ena benet låg i kors över det andra, hon vickade på foten och försökte inte ens tämja speldjävulen som pytsat ut klåda i hennes fingertoppar.

Hon hade spelat bort femtusen kronor på bara en halvtimme. Det hjälpte lite grann mot illamåendet. Ett par rundor till vid pokerbordet och hon skulle känna sig riktigt kry. Det var i alla fall vad hon försökte intala sig.

– Hur mår du?

Lilla Marie hade flutit upp vid hennes sida.

– Du menar om man bortser från att jag vill spy upp magsäcken?

– Bara magsäcken? sa Lilla Marie.

De skrattade torrt och tog varsin klunk ur sina respektive glas.

Lilla Marie var inne på sin tredje alkoholfria limedrink – Man blir lite sugen på att öppna ett eget ställe igen, sa Francy och lät blicken svepa runt.

Hon syftade på ett nytt svartcasino. Istället för Casino Queen, hennes forna fästning, som hon bränt upp. Hon ångrade det inte, hon hade varit så illa tvungen, men nu kom saknaden över henne. Det gällde bara att hitta en bra lokal, som polisen skulle få svårt att nosa upp, låta ryktet om den sprida sig i den undre världen, och försöka snärja några spelmissbrukare inom poliskåren, rättsväsendet och bankväsendet.

Hon behövde hållhake på några fler. Hon kände sig inte riktigt trygg nu. Erika Melin, som var kriminalare med goda kontakter inom underrättelsetjänsten, vilket var guld värt, var bra att ha att göra med, inte minst med tanke på att Francy försåg henne med gratis kokain av bästa kvalitet, men hon hade gärna haft hållhake på ytterligare någon, helst på narkotikaroteln. Hon skulle be Melin gräva lite. Kanske fanns någon snut som spelade bort för mycket pengar eller nyttjade droger eller både och.

Domare Grönlund Junior var inte lika samarbetsvillig som sin far.

Lind Francys testamente inl.indd 36

11-05-09 09.54.38

Möhippan

37

Domare Berg hade dåligt hjärta och var ofta sjukskriven, dessutom hade han fyllt sextioett, så en förtidspension var inte långt borta.

Inom banksektorn hade hon kontakt med en viss Gustaf Leijon som var bra på att gömma undan pengar i högräntebärande papper på utländska banker med sträng sekretess kring kunderna. Han var trettiotvå. Partykille. Lätt att muta av det enkla skälet att han ville bli onödigt rik samt saknade all form av smärttålighet. Inom ramen för det muntliga kontraktet med honom ingick en överenskommelse som innebar att om han tjallade så skulle han dödas. Långsamt.

– Det är väl inte prio just nu, sa Lilla Marie.

– Varför inte? sa Francy. Jag är faktiskt inte död.

– Det var inte så jag menade. Det blir väldigt mycket mer jobb bara.

Och vi har fullt upp som det är. Sedan är det ju din pappa också.

– Jag ska knäppa honom så fort jag kan.

– Det kunde du redan ha gjort om du velat. Vad är det som säger att du kommer att göra det nästa gång du får chansen?

– Jag ska knäppa honom!

– Okej. Jag tror dig.

Francy började gnaga på den vänstra tumnageln. Den högra var redan förverkad.

– Vissa brott får inte förbli ostraffade, sa hon mest för att övertyga sig själv.

– Nej, det är klart, sa Lilla Marie.

– Inte ens om han skulle ångra sig av hela sitt hjärta skulle jag förlåta honom och låta honom slippa undan.

Lilla Marie lät bli att kommentera.

– Jag borde kanske ha bevakning på Adrian och Belle, funderade Francy högt. Inte för att jag tror att han skulle ge sig på dem, men för säkerhets skull.

Lilla Marie nickade.

– Det är konstigt att ha en pappa och ändå inte ha en, sa Francy och stirrade ner i sin drink.

Ett illamående vällde upp och tvingade henne att rusa in på damtoan och hulka upp det lilla hon fått i sig till middag samt den jordgubbsröda drinken. Det såg ut som blod i toaletten.

Lind Francys testamente inl.indd 37

11-05-09 09.54.38

38

Amanda Lind · Francys testamente

Hon spolade, sjönk ner på golvet och lutade sig mot den tunna väggen mellan toalettbåsen. Pannan var kallsvettig. Hjärtat slog hårt.

Det sved i halsen.

Hon blundade. Lilla Marie hade rätt. Hon borde ha skjutit papp… – Fel! Josef, han hette Josef! – när hon hade chansen, då hade hon haft ett problem mindre att tänka på. Ett stort problem mindre.

För övrigt fanns på problemfronten följande: • Cancern. Fixa den. Fick inte dö än.

• Om det ändå visade sig att cancern inte gick att bota, måste hon skriva ett testamente, ordna inför begravningen, prata med Pär om barnen samt bli seriöst religiös i hopp om att få tröst och lyckas tro på ett himmelrike.

• Adrian. Som inte tycktes vilja ha med henne att göra, som umgicks med konstiga människor och var allmänt skitjobbig.

• Vad göra åt mamma Grace som satt och möglade inne i sin våning och knappt hade sett dagsljus på flera år?

• Vad ville Zach henne? Varför alla dessa vykort? Varför berättade han inte varför han försvunnit och om han någonsin skulle komma tillbaka? Hon måste för övrigt reda ut sina känslor gentemot honom. Dr Lundin fick inte gå i pension förrän detta var gjort. Dr Lundin måste dessutom göra någonting åt hennes allt oftare förekommande torgskräck.

• Anton som ville mer med henne än hon med honom.

• Belle kissade fortfarande på sig i sömnen.

– Hur är det?

Francy fick syn på Lilla Marie som kikade upp mot henne genom den smala springan mellan golv och dörr.

Om jag kunde dela smärtan med dig, sa Lilla Marie-ögonen.

Francy bara skakade på huvudet, reste sig upp och lämnade toaletten, tog emot kramen som väntade, grät en stund, visste att vännen inte skulle skvallra.

Lind Francys testamente inl.indd 38

11-05-09 09.54.38

Möhippan

39

Dyrkpistolen var effektiv, han tog sig in på ett kick, men hejdade sig strax innanför tröskeln, plötsligt rädd för att möta henne igen.

Sedan tog han sig samman och började gå över det knarrande parkettgolvet.

Allt var sig likt och ändå inte. Åren som gått hade lagt sig som en hinna över allt de delat tillsammans. Ett tunt skikt av rostig gammal kärlek. Nästan alla dörrar var stängda och när han öppnade dem och tittade in, vällde moln av damm emot honom och han såg döda krukväxter och nerdragna persienner. Badrummet luktade mögel. Vid närmare granskning insåg han att det kom från jacuzzin. Förut hade de legat i den båda två och druckit champagne, njutit av varandra.

I det innersta rummet, som tidigare varit ett gästrum, hittade han henne.

Hon satt på en pinnstol, rak i ryggen, med händerna i knäet och en märklig inåtvändhet i blicken. Hon var klädd i något som såg ut som ett lucianattlinne. Hon var barfota. Håret var vitt och trassligt och tycktes sprött.

Han satte sig ner på en pall som fanns till hands. Såg sig om i rummet. Målningar överallt, färdiga, ofärdiga, knappt påbörjade. Färg­ tuber och penslar spridda över golvet. En smal säng i ett hörn. Bokhyllor, boktravar, en fåtölj och ett arbetsbord. Bodde hon bara härinne?

Han såg rakt på henne. Hon vek inte undan, ändå var det som om hon inte såg på honom, utan snarare på någonting bakom honom.

– Hej, sa han.

Hon rörde sig inte ur fläcken, sa ingenting.

– Jag har saknat dig, fortsatte han.

Det ryckte lite i hennes ena ögonvrå.

– Jag borde förstås ha sagt att jag skulle komma, sa han. Men det här är ju faktiskt fortfarande mitt hem.

Nej, det är det inte, tänkte hon, men teg vidare.

– Kan du inte säga något? sa han.

Hon grävde in naglarna i huden. Tänkte på det som Francy berättat. Först hade hon vägrat tro på dottern, men sedan hade hon ställt honom till svars. Han hade nekat, om och om igen hade han nekat, men hans ögon och kroppsspråk hade gett henne ett annat svar.

Lind Francys testamente inl.indd 39

11-05-09 09.54.38

40

Amanda Lind · Francys testamente

Han hade våldtagit och torterat en oskyldig kvinna. Styckat hennes man, en småtjuv, mitt framför ögonen på henne. Våldtagit henne igen med mannens fot. Sedan med ett gevär. Sedan skjutit skallen av henne. Allt detta hade i sin tur bevittnats av den där pojken Zach, som Francy hade så mycket besvär med för några år sedan.

– Grace, älskling …, viskade Josef.

Din best. Ville hon säga. Men teg.

Ett par meter skilde dem åt. Fan vad han saknade henne.

– Hatar du mig? sa han.

– Ja, sa hon.

Rösten var tunn och raspig. Han ville gripa tag i henne, skaka henne häftigt, tvinga henne att säga att hon älskade honom och förlät honom och ville att han skulle flytta in här igen och stanna för alltid.

– Varför har du inte begärt skilsmässa i så fall? sa han.

– Som om du skulle ha gått med på det, sa hon och log. Du hade bara skickat någon för att hota mig.

– Aldrig.

– Jag tror dig inte. Vad du än säger så tror jag dig inte. Gå nu. Jag vill vara ifred.

Han satt kvar. En lång stund satt han kvar och bara såg på henne och hoppades att hon skulle sucka och ge med sig, säga: ”Jamen stanna då, du är ju ändå min man, nu glömmer vi allt som varit och börjar om, inte sant?”

Men hon sa ingenting, vände sig istället från honom och började nynna på en melodi som aldrig förr hade hörts av världen.

Till slut gick han, med gråt i halsen och en känsla av att vara alldeles ensam i universum.

Petra bet sig i kinden och funderade på att skalla käringen som delade ut korten, eftersom hon uppenbarligen hjälpte tupétuppen på andra sidan bordet att fuska och håva in cash. Men hon höll sig i skinnet ytterligare ett par rundor. Ville inte sabotera Lilla Maries möhippa med ett bråk. Och de skulle ju ändå gå vidare snart. Efterfesterna hos Jim brukade vara galet roliga.

Men när tupén fick straight flash och kåk i kungar, medan Petra

Lind Francys testamente inl.indd 40

11-05-09 09.54.38

Möhippan

41

själv satt med fyror och tvåor, svepte hon undan markerna och kastade sig över honom.

Tupén flög och blottade en eksemdrabbad skalle. Hans fötter lyfte från golvet. En liten typ med gäll röst och vassa tänder.

Två vakter kom rusande, anabolakillar med batonger. Lisa kom till undsättning och satte krokben för den ena. Den andra fick tag på Petra och en brottningsmatch började. Hon lyckades vrida till hans pungkulor. Ett lyckodrag. Han kved och föll ner på golvet. Tupén hade redan stuckit och käringen som delade ut korten satt uppflugen på pokerbordet och skrek. Två till vakter kom rusande. Petra svor och gormade. Pungkulorna grät. Lisa fick ett knä i ryggen och föll. Alla i lokalen hade nu slutit upp kring bråket, som en gläfsande gladiatorpublik. Petra fälldes till marken av vakterna och började släpas över golvet i riktning mot utgången.

Francy och Lilla Marie kom ut från damtoaletten och hann se precis detta. Fällningen och utsläpningen. Lilla Marie gjorde en ansats att springa efter, men Francy hejdade henne.

De gick tillbaka till Jim som satt ensam i soffan och drack upp det som fanns kvar i allas glas.

– Vad hände? sa Francy. Var är Lisa?

– Försvann ut med Petra, sa Jim och redovisade händelseförloppet.

– Att hon aldrig kan hålla sig i skinnet, morrade Francy när Jim berättat om Petras utbrott. Här också. Med en massa övervakningskameror. I värsta fall kallar de på polisen.

– Det är lördag, snuten har inte tid för småbråk där det redan finns vakter, sa Lilla Marie. De blir portade, det är allt. Men det var ändå onödigt.

– Vi sticker, sa Francy.

Lilla Marie nickade.

De drog med sig Jim ut på ett Kungsgatan som kryllade av unga festsugna själar, samt lite medelålderskris och diverse vänsterinriktade aktiviteter.

Och så fanns de kriminella förstås. I alla hörn, på alla bakgator.

Mitt i flocken. Såg ut som de flesta andra, men hade markörer som

Lind Francys testamente inl.indd 41

11-05-09 09.54.38

42

Amanda Lind · Francys testamente

gjorde att de kände igen varandra. En tjuv kände igen en annan tjuv, en langare en annan langare, en hallick en annan hallick, en mördare en annan mördare. Somliga frilansade, andra hade fast anställning i gäng. Somliga åkte in och ut på anstalt, värdelösa på att hålla sig undan, eller så ville de ha gratis mat och boende ett tag. Somliga tjallade åt alla håll och kanter, bara de fick betalt. De blev inte långlivade, och inte heller rika, som de antagligen hoppats. Somliga försökte kombinera det kriminella livet med ett vanligt familjeliv. Det gick sällan bra. Barn ville inte ha mammor och pappor som handlade med vapen, narkotika, stöldgods och prostituerade.

Med undantag för Belle, tänkte Francy och blev varm inombords, trots att hon huttrade i den kylslagna marsnatten.

Hennes lilla Belle. Åtta och ett halvt nu och sin mor upp i dagen.

Hade redan uttalat en önskan om att bli som mamma. Precis som mamma. Om man bortsåg från ångesten då, hoppades Francy och bad en tyst bön till den Gud som hon trodde på när det passade, vilket var rätt ofta numer.

Lilla Marie drog av sig plasttiaran och hejdade en taxi.

– Jag är trött, sa hon när Francy försökte protestera och erbjuda en drink någon annanstans. Jag var uppe tidigt i morse med Oliver.

Han förstår inte det där med vuxnas sömnbehov.

Oliver var hennes tredje lilla unge. Uppkallad efter en illusionist som tyvärr blivit halshuggen.

– Okej, sa Francy. Jag förstår. Sov gott och hälsa Örjan.

En kram och Lilla Marie var borta. Möhippan var officiellt över.

Francy stod kvar på gatan och såg taxin försvinna. Upptäckte sedan att också Jim var borta. Han hade väl traskat hemåt. Han bodde på promenadavstånd härifrån och skulle ha efterfest var det tänkt. Men Francy hade ingen lust att sitta och supa med honom och de andra.

Hon mådde illa. Behövde frisk luft och en stunds ensamhet.

Hon började således att gå, först på måfå, sedan med ett tydligt mål.

Efter en vinglig vandring mellan Vasastan och Östermalm, inklusive två misslyckade raggningsförsök, dråsade Jim in i den hundratjugo

Lind Francys testamente inl.indd 42

11-05-09 09.54.38

Möhippan

43

år gamla hissen och knäppte upp den tjocka minkpälsen, som också hade tillhört Louise. Hissen segade sig upp till våning fyra, där han genom den sirligt utformade gallergrinden fick syn på Kim Jerkers och en tunn kvinna med vampyrliknande drag.

– Vi har ringt på flera gånger, men ingen har öppnat, sa Kim och reste sig upp.

Genom dörren in till våningen hördes dunkande basljud som fick hissgrinden att skallra.

– De är nog höga som hus, sa Jim och klev ut ur hissen.

Kvinnan reste sig också upp. Hon såg ut att vara kring fyrtio och hade svart blankt hår som föll i en mjuk page kring den tunna halsen och det bleka ansiktet. Läpparna var blodröda, och en rad vassa tänder blottades när hon sträckte fram handen och log.

– Åsa, sa hon.

– Jag som hade gissat på Valkyria, sa Jim och skakade hand med henne, samtidigt som han noterade att Kim för ovanlighets skull inte hade kjol eller klänning på sig, utan ett par vanliga krokodilmönstrade läderbyxor, matchat med en svart sidenskjorta och ett par lågklackade skor.

– Inte visste jag att du också …, sa Kim och såg uppskattande på Jims Marilyn Monroe-utstyrsel.

– Inbilla dig ingenting. Det var för att kunna vara med på Lilla Maries möhippa.

Jim tog av sig pärlclipsörhängen och drog av sig peruken.

– Vad har det tagit åt dig då? sa han. Ska du börja klä dig straight eller?

– Nej, Gud nej, sa Kim Jerkers. Jag hade bara glömt att stryka min blommiga cocktailklänning som jag tänkt ha ikväll, så jag drog på mig det här i en hast.

Kim var besviken på att han inte fått följa med på möhippan. Visst var han bjuden på efterfesten, men ändå. Han ville tillhöra den innersta kretsen kring Francy och Lilla Marie. Uppenbarligen gjorde han inte det.

– Var är Francy och de andra? sa han.

– Det blev lite tjafs med några ordningsvakter, sa Jim och fiskade

Lind Francys testamente inl.indd 43

11-05-09 09.54.38

44

Amanda Lind · Francys testamente

upp nyckelknippan ur pälsens djupa ficka. Ingenting allvarligt. De kommer kanske senare.

Efter en stunds famlande lyckades han hitta rätt med nyckeln i nyckelhålet. Dörren gled upp och ett moln med hallucinogena ingredienser vällde emot dem.

Mange och Viggo hade redan börjat festa. De satt, respektive låg på golvet inne i biljard- och relaxrummet och drog djupa halsbloss marijuana. Båda hade börjat röka på och snorta rejält på sistone. Jim var inte alltför positiv. Marijuana gick väl an, men de drog i sig en massa kokain och amfetamin också. Viggos näsborrar såg ut som rostiga avgasrör nu för tiden och ögonen var ständigt blanka.

Jim tänkte att han borde prata med Francy om det. Gick man omkring och var påtänd hela tiden så gjorde man ett sämre jobb och risken att åka fast ökade.

– Vilka är de där? sa han och nickade bort mot två halvnakna tjejer som satt och fnittrade i ett hörn med varsin joint i mungipan.

– Kitty och Lollo, sa Mange som silade blicken genom de fladdrande ögonfransarna. Två rätt nya från Elisabets stall. De får lite röka och annat, vi får knull och skvaller om direktörer som blir påsatta med strap-ons. Hur var det på möhippan?

– Bra, sa Jim. Förutom att Petra attackerade en smurf som hon påstod fuskade i poker.

– Hon påstår ju alltid att alla andra fuskar, vad det än gäller, sa Mange. Hon är så himla överkänslig jämt. Sätt dig ner. Vill du ha något?

På den handknutna persiska mattan mellan Mange och den halvsovande Viggo stod ett uppdukat smörgåsbord med öl, vin och sprit, gräs, papper till jointarna, handspegeln från toaletten att finfördela kokainet på, samt ett par rakblad.

– Visst, sa Jim. Jag börjar med en lina. Känner mig så seg.

Kim och Åsa ville bara röka. Det dröjde inte länge förrän de satt på den persiska mattan och vaggade slött fram och tillbaka, likt mediterande munkar i trance.

Jim drog en lina. Det bet rejält på en gång. Han studsade runt i rummet, juckade mot luften och tjoade. Bäst i världen. Han var bäst i

Lind Francys testamente inl.indd 44

11-05-09 09.54.38

Möhippan

45

världen. På att sakna sin syster. Han skrattade. Och gjorde grodhopp.

Bra för lårmusklerna. Han skulle träna som fan nu. Bli superdeffad igen. Som på den gamla goda tiden. Han hade fått lite deg på magen faktiskt. Fick snorta lite mer kokain, det dämpade aptiten.

Ett par timmar och två jointar senare var han lugn och fin igen, den persiska mattan lyfte från golvet, han pussade och kramade Mange som satt närmast, sjöng snapsvisor i slowmotion och berömde Kittys och Lollos bröst.

Ja, alla satt de i ringen och höll varandra i hand, sjöng, drack, rökte och pratade om hur dumma folk i allmänhet var som inte unnade sig livets goda utan hukade sig under Storebrors höttande finger. Sedan föll Mange plötsligt ihop och låg och ryckte på golvet. Jim, som otroligt nog var minst påverkad av de övriga, släpade med sig Mange in i badrummet och duschade honom med iskallt vatten. Då spratt Mange till och började asflabba.

– Ha ha, jag skojade ju bara! tjöt han. Ha ha ha!

Jim dängde till honom med en handduk och gick in på sitt rum som låg tvärs över hallen. Jävla humorbefriade idiot. Nästa gång skulle han inte bry sig, om det så bubblade upp spyor ur Manges mun och han låg avsvimmad.

Jim slet av sig blusen, Marilyn-kjolen och nätstrumpbyxorna, hoppade i pyjamasen, gned bort läppstiftet mot tröjärmen och kröp ner i sängen. Där låg han och tänkte på Louise. När tänkte han inte på Louise? Systern som Francy torterat och skalperat som straff för dubbelspioneri. Sedan hade Louise tvingats flytta till en byhåla i södra Frankrike tillsammans med de två överlevande barnsoldaterna från Zachs stab. Där hade hon nu bott i sju år. Han hade bara träffat henne en enda gång under den tiden – det andra året, några timmar ute på Arlanda, under övervakning, innan hon tvingats återvända till sitt fängelse. Francy hade lovat att de skulle få ses åtminstone en gång om året, men det löftet hade hon brutit. Hon hade inte motiverat varför och han hade inte frågat. För man frågade inte om sådana saker, man accepterade och höll käften.

Trots det brutna löftet så hade han förblivit lojal mot Francy. Hade han valt sin systers parti, den där gången i slakthuset, så hade ingen

Lind Francys testamente inl.indd 45

11-05-09 09.54.38

46

Amanda Lind · Francys testamente

av dem levt nu. Och han föredrog en syster i exil framför ingen syster alls.

Han sträckte sig efter brevet på nattduksbordet. Det var från i julas och förutom en försiktig rapport om livet där nere så hade Louise ock­så skickat med ett fotografi av sig själv och de två påtvingade och nu nästan vuxna adoptivbarnen: Louise med hundratusentals inplanterade hårsäckar på skallen, fylliga silikonläppar, den allra tunnaste uppnäsa, höga kindbensimplantat och ett alltför väl tilltaget ansiktslyft. Hon hade dessutom låtit hyvla bort lite av hakan, fettsugit mage, rumpa och lår och ersatt sin ganska platta byst med två klotrunda C-kullar som hon visade upp i tigerrandig bikini. Överhuvudtaget hade hon kommit att bli alltmer fixerad vid kattdjur av olika slag. För varje år som gick såg hon alltmer ut som just en katt. Han tänkte att det var saknaden efter honom som fick henne att springa till den där plastikdoktorn hela tiden. Ett sätt att dämpa ångesten. Nytt hår hade hon visserligen behövt, men allt annat var onödigt.

Han strök med fingertopparna över systerns ansikte på fotografiet.

Tyckte fortfarande att hon var söt. Kastade en avundsjuk blick på de två som flankerade henne. Ungdomar som uppenbart fått följa med till plastikkliniken. De fick kanske familjerabatt.

Han somnade. Drömde att han och Louise var små igen och var på picknick i Hagaparken tillsammans med Marilyn Monroe, som sjöng för dem såsom man sjunger för dem som man älskar.

Louise satt på en resväska längst ut på den långsmala piren. Stilla vatten runtomkring, stjärnklar himmel ovanför och någonstans i bakgrunden hennes två kedjerökande skyddslingar.

Vad gjorde hon där? Vad hade hon i väskan? Skulle de på fiskeutflykt alla tre?

Nog för att Louise gillade fisk. Mer och mer faktiskt, i takt med antalet operationer. Men hon föredrog att gå till fiskdisken, peka och få med sig välrensade filéer.

Hon kunde med lätthet bryta av fingrarna på en människa, bita av öron, skära av näsor, snitta upp en halspulsåder – men rensa fisk gick inte, hon mådde illa, ville spy.

Lind Francys testamente inl.indd 46

11-05-09 09.54.38

Möhippan

47

Hon borde inte vara här, ute på piren, i ett annat land än dit hon skickats i exil. Det bröt mot överenskommelsen. Men det var dags nu, hon hade redan väntat alldeles för länge. Jim ropade i henne. Och någon annan hade kallat på henne. Erbjudit henne en möjlighet till upprättelse.

Om hon var rädd? Faktiskt inte. Med ett undantag: Att Jim återigen skulle välja Francy före henne. Då återstod bara pistolen i munnen och sedan hjärnan på någon stackars vägg som aldrig skulle kunna skrubbas helt ren.

Nu kom båten.

Francy stod mitt emot det hyreshus där Casino Queen en gång legat i källarvåningen. Polisen, som inte haft en chans att få tag på henne, hade kallat det för ”försök till mordbrand”, men det var inte sant, hon hade bara velat utplåna alla spår av Josef, och kasinot hade ju länge varit hans guldägg, innan han överlåtit det till henne. Hans närvaro hade dock alltid funnits där i väggarna, trots alla ommålningar och omtapetseringar.

Tänk att börja om från början. Inte här förstås, men någon annanstans. Ungefär lika stort. En klick stammisar. En bar. Ibland någon lättklädd ung man eller dam från Elisabets stall, som lättade upp stämningen.

Men hade hon orken och viljan? Lite då och då hade hon ju faktiskt snuddat vid tanken på att lägga av och de funderingarna hade bara blivit starkare sedan hon blev sjuk.

Mobilen ringde. Den med det dova surrande ljudet. Hon hade en annan mobil också, med ett hederligt gammalt ringljud, som hon använde för sina kontakter med världen utanför Firman. Skolfröknar, tandläkare, optiker och annat.

Hon tog upp Firman-mobilen ur jackfickan. Hon kände igen numret. Det var Råttis – en duktig och idérik langare som hade hittat flera nya marknader åt henne, bland annat kokain och amfetamin åt stressade småbarnsföräldrar som hämtade på dagis, samt studenter under tentaperioderna. Han var kring femtio, langade i perioder, lade sedan av och nyttjade istället, blev så småningom pank, hade inte råd att bo på härbärge, och började langa igen. Han kallades för Råttis eftersom det

Lind Francys testamente inl.indd 47

11-05-09 09.54.38

48

Amanda Lind · Francys testamente

enda hår han hade var hopsamlat i en stripig råttsvansliknande tofs.

– Tjena Råttis, sa Francy. Hur går affärerna?

Inget svar, istället ljudet av en hals som blev avskuren och blod som sprutade och vällde in i örat på henne.

– Hörnet är vårt nu, hörde hon en hes mansröst säga.

Råttis hörn, vid den mur som löpte mellan Stadsbiblioteket och Handelshögskolan, var ett väletablerat försäljningsställe som dragit in bra med pengar åt henne genom åren. Han var skicklig på att undvika polisen och skaffade alltid fram duktiga vikarier som kunde stå i hörnet när han tog sina små pauser.

– Och vilka är ni? sa Francy.

– Det vet du säkert, sa rösten.

Samtalet bröts. Hon ringde tillbaka, men fick inget svar.

– Helvete! skrek hon och kastade ifrån sig mobilen.

Nu började det. Pappa var i farten. Och Råttis var en kännbar förlust.

Hon såg sig omkring, plötsligt rädd. Lilla Marie hade berättat om motorcyklisterna utanför sitt hus. Pap… Josef borde ha span också på Francys hus.

Hon tog fram sin Sig Sauer, som låg gömd i axelväskans lönnficka, stoppade ner den i kappans högra ficka och slöt handen runt den.

Gick fram och plockade upp mobilen med vänsterhanden. Displayen hade fått en spricka. Skitsamma, hon hade ett helt lager hemma med andra mobiler, som hon bara bytte kontantkort på.

Med snabba steg lämnade hon sina gamla kvarter och kom strax ut på Odengatan. Hon hejdade en taxi, meddelade adress, lutade huvudet mot fönsterrutan och snörvlade till, lät tårarna rinna – inte så mycket för Råttis, utan mest för att hon var så trött, för att möhippan inte varit särskilt rolig, för att hon var sjuk, för att Adrian inte ville veta av henne och för att Josef från och med nu skulle göra allt han kunde för att döda henne innan hon dödade honom.

– Jag måste skriva ett testamente, mumlade hon för sig själv.

– Ursäkta? sa chauffören som var ung, blond och läcker.

– Nej, det var ingenting.

Hon log mot honom i backspegeln, övervägde att försöka få om-

Lind Francys testamente inl.indd 48

11-05-09 09.54.39

Möhippan

49

kull honom, åka till ett hotell någonstans, knulla sig in i ett euforiskt rus där varken cancer, söner eller fäder fanns. Men han kunde inte vara mycket äldre än tjugofem. Kunde vara hennes son. Och hon älskade ju Anton. Visst gjorde hon väl?

Resten av resan var tyst, han hade inte ens radion på, och en stillhet uppstod som hon tyckte om och nästan kunde röra vid. Det var ett sällsynt ögonblick, hon förstod det, annars gjorde man det sällan: förstod när det sällsamma inträffade. Men nu grep hon med händerna i det, likt ivriga barnhänder i fuktig lera, och strök sedan fingertopparna över ansiktet. Som det renaste källvatten. Chauffören såg undrande på henne i backspegeln, men sa ingenting.

Så var de framme och det sällsamma försvann. Den unge chauffören svepte en imponerad blick över häckarna och det stora huset som tronade inne i den svagt upplysta trädgården. Francy tog fram plånboken för att betala.

– Hur mycket? sa hon.

– Trehundrasjuttiofyra, sa han.

– Va? – Det är lördag och sent. Högsta taxan. Men … behöver du kvitto?

– Nej tack.

De log mot varandra. Kom överens om en hundring i rabatt. Hon öppnade bildörren, men klev inte ut.

– Skulle du vilja tjäna lite extra pengar? sa hon.

Han sa ingenting. Men lyssnade.

– Jag har ett företag, sa hon. Vi sysslar med övervakning och annat. Du ser vältränad ut. Kunde bli säkerhetsvakt. Men våra uppdrag är speciella. Vem som helst kan inte kvala in.

Hon tystnade. Väntade. Såg liten och tanig ut i hans backspegel, men utstrålade en auktoritet som fick honom att huka sig en aning, fast han samtidigt spände musklerna lite extra under tröjan i hopp om att få mer beröm.

Vem sjutton var hon?

– Jag är intresserad, sa han.

– Bra, sa hon. Då kommer du till kafé Ogo på Odengatan nu på måndag vid åttasnåret.

Lind Francys testamente inl.indd 49

11-05-09 09.54.39

50

Amanda Lind · Francys testamente

– Morgon eller kväll?

– Kväll. Jag är ingen morgonmänniska. Ge mig din taxilegitimation.

– Va? – Ge hit bara.

Han lydde automatiskt. Hon memorerade hans namn och personnummer, tackade för skjutsen och försvann snabbt in genom grinden.

Han körde iväg, lätt konfunderad och plötsligt rädd för vad som skulle hända på måndag, både om han kom och om han lät bli att komma.

Francy gled in genom ytterdörren. Möttes av tystnad och mörker.

Hon lade ifrån sig pistolen på byrån, lät kappan falla till golvet och klev ur skorna. Tårna var ömma där de spretade mot parketten.

Hon undrade vad han gjorde nu. Pappa. Sov han eller låg han sömnlös och undrade om hon sov eller låg sömnlös? Hon slöt ögonen för en kort stund. Lutade sig mot tystnaden. Såg hans ansikte framför sig. Varje liten ristning som livet tecknat. Hon hade tyckt om att gnida sin kind mot hans skäggstubb när hon var liten. Det var raspigt men snällt.

Hon ruskade på sig. Ruskade av sig minnet. Fick inte tillåta sig att bli nostalgisk och snyftig – bland minnena fanns hennes akilleshäl, det skulle han inte tveka att utnyttja om tillfälle gavs.

Hon gick uppför trappan. Kikade först in i Adrians rum, men det var tomt, vilket var väntat. Kikade sedan in i Belles rum. Där var fullt hus. Anton och Jens låg på varsin sida om Belle i den stora sängen, vända mot henne som ett skyddande skal. Deras sömn var tyst. På golvet bredvid sängen låg Knutte, den tre månader gamla engelska bulldog som Belle tjatat sig till – en storfisande, snarkande knubbis om sex kilo, ännu inte rumsren, men söt och glad.

Det var för att Belle blev så mörkrädd ibland och då låg och skrek och behövde både sin plastpappa och barnpojke och valp. Helst också sin mamma.

Nu var Francy där. Stod och lyssnade till ljudet av de sovande och tänkte att känslan som uppstod inom henne nu aldrig skulle kunna köpas för pengar.

Lind Francys testamente inl.indd 50

11-05-09 09.54.39