Issuu on Google+

Av Fay Weldon har på svenska utkommit Praxis 1981 Röksvamp 1982 Presidentens son 1983 Brev till Alice 1985 Marjorie, Grace och jag 1985 Noveller 1986 Shrapnel-akademien 1986 På kvinnors nivå 1987 Kärlekens lust och vånda 1988 Levnadsregler 1988 Landets hjärta 1988 Ledaren för bandet 1989 Rebecka West 1989 Kalaset 1989 Säck och aska 1989 Polaris och andra noveller 1990 Varg, den mekaniska hunden 1990 Avbilder eller Joanna Mays kloning 1990 Ett jordiskt paradis 1991 Hemsökelsen 1992 Skapelsens krona 1993 Söndring 1995 Onda aningar 1997 Inga små kvinnor 1999 Rhode Island Blues 2001 Polaris 2003 En styvmors dagbok 2008


Fay Weldon

Auto da Fay Översättning Annika Preis


ISBN: 978-91-86649-08-1 © Fay Weldon 2002 Originalets titel: Auto da Fay Originalomslag: Harper Collins Omslagsfoto: Reg Wilson Sättning och grafisk form: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag 2011 Tryckt i Litauen 2011 av UAB ’PRINT IT’ www.massolit.se


Här sitter jag vid åtta års ålder och läser Captain Henry.


Förnamn

J

ag längtar efter domedagen när intrigerna i våra liv prydligt kommer att knytas samman och alla gåtor får sin förklaring och vi förstår hur det hela hängde ihop. Jag antar att vi söker oss till fiktionen eftersom vi åtminstone på den tryckta sidan kan urskilja en början och en följd och ett slut och hitta en sensmoral. Det verkliga livet har en tendens att flöda över i entropi med idel lösa trådändar och sorg över det som borde ha varit, eller skulle ha kunnat vara, om saker och ting bara hade varit lite annorlunda. Ändå blev förmodligen det liv som levdes det bästa som kunde ha levts och till och med, i en utomståendes ögon, bättre än man kunde ha förväntat sig. Det här är ett försök att återberätta ett liv, mitt eget, och att hitta ett mönster i det. Mönstret kan förstås inte stå klart före döden, när självbiografin så bryskt går över i biografi, men så långt jag förmår ska jag göra det. Det verkar finnas ett övergripande mönster i de flesta liv av att ingenting händer och ingenting händer och sedan händer allting på en gång. Man simmar ut till havs, man gungar mjukt i en vågdal och allt känns lugnt men vattnet stiger bakom en utan att låta sig hejdas och plötsligt är 7


man ett med vågen, skummar och bryts och sugs tillbaka in i malströmmen − och så blir det lugnt igen. När jag var tre månader gammal i livmodern, under en period när förstås ingenting hände och ingenting hände frånsett en allmän varm och allt omslutande dvala, tvingade en jordbävning i Napier i Nya Zeeland min mor Margaret att springa ut ur huset med min tvååriga syster Jane i famnen. Detta var 1931. Min mor var tjugotre år då. Vårt hus stod kvar men läroverket mitt emot och sjukhuset längre nerför gatan var byggda av tegel och inte av det vanliga trävirket i Nya Zeeland och kollapsade. Allting annat verkade byggt av tändstickor. På jakt efter min far, som var en av de få läkarna i staden, sprang min mor förbi läroverket och såg armar och ben sticka ut ur ruinerna. Men vad kan man göra för andra när man bär omkring på ett litet barn? Alla andra sprang också, den ena hit och den andra dit, marken skakade fortfarande och hävde sig och hur skulle man kunna veta om man sprang in i värre fara eller bort från den? Men sprang gjorde hon likafullt. Allt vatten svepte ut ur hamnen i Napier den dagen och kom aldrig tillbaka. Staden fick byggas upp från grunden och blev den art déco-pärla den är i dag. Min far Frank Birkinshaw var för upptagen av alla skadade för att kunna ta hand om sin unga hustru. Han var en ytterst charmerande herre, lång, välbyggd, blåögd, äventyrlig och impulsiv. Margaret var liten, mörk och prudentlig och mycket, mycket vacker med höga kindkotor, stora bruna ögon och ett milt väsen. Familjen Birkinshaw hade nyligen emigrerat från England. Han var från norra England, hade tagit värvning när han var sexton, befriats från skyttegravarna på grund av en krigsskada och utbildat sig till läkare trots många hinder. Hon var en 8


bohem från den vänligare södra delen av landet och intellektuell till födsel, fostran och förmåga, med en far som var romanförfattare och en mor som var musiker. Hon umgicks med Evelyn Waugh och hans kretsar och hörde hemma på litterära soaréer och eleganta nattklubbar, inte i detta hårdföra pionjärland. Men hon var också begåvad, målmedveten och stark, och när hon inte lyckades hitta min far lämnade hon ett meddelande till honom och före mörkrets inbrott hade hon och Jane hittat en tillflykt i den tältstad som restes på kullarna ovanför Napier. Staden var obeboelig.

Staden Napier efter jordbävningen

Stjärnorna hade aldrig varit så klara, sa min mor, som om naturen ville visa upp sin skönhet för att sona det fruktansvärda brott den precis hade begått. Men lössen var också på bettet. Jag har träffat andra som har nämnt just de här två sakerna om tältstaden, de klara stjärnorna och de aktiva lössen. Och de småler och verkar inte vilja gå in på detaljer. Kanske rådde en viss sedeslöshet. Det skulle inte vara förvånande då det vanliga svaret på döden är att 9


skapa nytt liv och småstadslivets normala hämningar så plötsligt och brutalt hade lyft. Min mor räddades från sitt provisoriska tält av en fårfarmare och hans hustru, tacksamma patienter till min far. De tog med sig henne och lilla Jane till sin gård där det, som min mor sa, serverades fårkött till frukost, fårkött till middag och fårkött till kvällsmat. Hon hjälpte till på gården och kokade och åt fårköttet med tacksamhet. Jag vill påstå att jag har ärvt den här förmågan från henne så till vida att jag gör det som måste göras utan att beklaga mig för mycket. Trots att marken skakade och skälvde i veckor efter det första utbrottet fortsatte man att äta i kokhuset som hade en hög tegelskorsten. Min mor levde i rädsla för att den skulle braka samman och döda alla därinne. Hon avfärdades som olyckskorp. Hon fick förstås rätt. Det kom ännu ett stort skalv. ”Jag kände hur marken skakade under fötterna. Jag slet upp Jane ur barnsängen på verandan och sprang för att komma ut i det fria, men jag vräktes till marken av någonting som kändes som en kraftig våg av torr mark. Jag såg häcken flimra förbi åt först det ena hållet och sedan det andra. Och sedan såg jag skorstenen falla in i kokhuset och rasera det. Jag hade hela tiden vetat att det skulle hända. Jag hade redan sett det framför mig.” Som det visade sig var middagen precis avslutad och ingen blev dödad, även om måltiderna för ett tag fick intas utomhus. Jag har inte ärvt min mors siargåva. När man blir äldre börjar man förstås förstå vad som kommer att hända härnäst, men det kan hänföras till erfarenhet istället för klärvoajans. Det är ingen gåva att sträva efter. Min mor lärde sig till exempel aldrig att köra bil eftersom hon förutsåg 10


för många katastrofer och visste precis vad som skulle hända på andra sidan krönet. Min far var å andra sidan alldeles för självsäker. Han njöt av nuet och lät framtiden bero. I det avseendet var jag mer lik honom än henne. Hon förutsåg att det skulle ge oss båda problem, och hon fick rätt. Det kom inte ett ord från Frank på tre månader. Min mor blev orolig. Han visste var hon var. Det var sant att det nästan hade blivit omöjligt att kommunicera efter jordbävningen, eftersom all infrastruktur hade brutits ner och det för tillfället inte fanns ett fungerande telefon- eller postsystem, men på tre månader borde han väl ändå ha kunnat få fram något slags meddelande? Jorden kanske hade svalt upp honom under det andra stora skalvet? Han kanske hade stuckit iväg med en annan kvinna? Kvinnorna var alltid ute efter honom. Han kanske hade fått minnesförlust och inte kom ihåg att han hade varit gift? Eller kanske var alla män sådana? Hon hade inga vänner i sin egen ålder att tala med. De hade inte bott så länge i Napier och hon hade haft för fullt upp med att anpassa sig till pionjärandan för att skaffa sig vänner. I London hade folk lämnat visitkort i hallen, men här var hallbord en sällsynt lyx. Det var svårt att bortse från sanningen, vilken var att hon satt där ensam och utan pengar, på fel sida om jordklotet, utan förflutet och utan framtid, bara med den skälvande jorden under fötterna och med två barn, ett fött och det andra ännu ofött, och med ingen annan än sig själv för att ta hand om dem. Så länge hon var gravid var hon beroende av främmande människor. Men så fort jag hade fötts skulle hon på något sätt få oss hem till London. Det 11


fanns fördelar med att inte ha någon man – man kunde åtminstone fatta egna beslut. Under tiden var det säkrast att kämpa på i köket och försöka hålla tyst när värdfolket började bygga upp skorstenen precis där den hade stått. Som ”homie” – som immigranterna från England kallades – skulle man inte komma och malla sig eller försöka styra och ställa. Hon lagade fårstuvning till manskapet. Trimma och skär köttet, bryn det i oxfett – bättre än fårflott – lägg till lök och morötter, låt puttra tills köttet nästan faller isär, red med mjöl och servera. Hon lärde sig att baka den enkla kaka som följde mig genom barndomen. Ett äggs vikt i socker, samma i smör, två deciliter vätska och två deciliter mjöl och slå aldrig igen ugnsluckan för då sjunker kakan. Det är samma förståndiga kaka som hon nu äter varje kväll på sitt äldreboende sjuttio år senare. Ibland lägger de russin i den för att variera och ibland inte. Hon tittar på den och skakar på huvudet. Hur kan de göra någonting som borde vara så fluffigt så stabbigt? Hon skulle förstås bli tvungen att skriva hem även om det sårade hennes stolthet. Margaret hade gift sig när hon var nitton år, trots att hon hade blivit avrådd både här och där. Ett brev kunde inte komma fram snabbare än den båt det skickades med. Det tog fem till sex veckor till London, via Panama eller Suez, och lika lång tid för ett svar att komma tillbaka, och tänk om Frank skulle höra av sig innan dess? Hennes föräldrar skulle skicka henne pengar om de kunde, men om de nu inte kunde skulle hon bara oroa dem i onödan. För därhemma i London hade familjen Jepson också brutit samman i kaos utan att det hade behövts någon jordbävning, eller i så fall bara av det känslomässiga slaget. 12


Vid sextionio års ålder hade hennes far Edgar gjort sin älskarinna Lois med barn. Margarets mor Frieda stod inte ut längre och flydde det äktenskapliga hemmet för att bo hos sin egen mamma, Mary Frances Holmes, som var änka och bodde i San Fransisco. Frieda som var strax över femtio hade ingen egen inkomst och levde på moderns välvilja och det Edgar kunde undvara. Det var inte mycket. Edgar var en produktiv författare och skrev sjuttiotre romaner allt som allt – lättsamma men populära, Lady Noggs Assists, The Reluctant Footman, The Cuirass of Diamonds och så vidare – men hur hårt han än arbetade började han få åldern emot sig eftersom den allmänna smaken förändrades och den ekonomiska depressionen påverkade alla. Nu måste han göra det rätta och gifta sig med Lois och få ännu ett barn att försörja.

Min mor och Nona med lilla Jane i Alassio 1929

13


Margaret kunde heller inte räkna med något ekonomiskt eller moraliskt stöd från sin äldre syster Faith, som hon hade älskat djupt och förlitat sig på under barndomen. Faith hade ”blivit tokig” och var nu inlåst på dårhuset där hon skulle framleva resten av sitt korta liv. Det var bara deras äldre bror Selwyn, som redan hade kommit upp sig i societeten och börjat tjäna bra på sina artiklar och noveller, som var tillräckligt välbeställd för att ha någonting att ge. Men frågan var om han ville. Han hade varit starkt emot Margarets äktenskap med Frank och hans allmänna inställning var att folk fick ligga som de hade bäddat. Jag har ett fotografi av Selwyn från den här perioden. Röken ringlar sig uppåt från ett elegant cigarrettmunstycke av elfenben. Han ser inte ut som en ung man som anser att en jordbävning är något skäl till misslyckande. Under andra världskriget blev han major i Churchills specialorganisation SOE och hade som uppdrag att värva och skicka agenter till en sannolik död i det ockuperade Frankrike. Jag tror att han blev snällare då. Han lade sig till med en attityd av nådigt överseende och var oss till stor hjälp, tills min mor grälade med honom om en principsak. Men nu var det Edgar som min mor valde att skriva till. Hon hade förstås inte mer än hunnit göra det förrän det kom ett brev från Frank. Han ursäktade sig med att han hade sökt arbete och inte velat skriva innan han hade några goda nyheter. Det här var trettiotalet och depressionen hade drabbat nya Zeeland hårt. Arbetslösheten var massiv och utbildning var ingen försäkran. Nu hade han till slut fått anställning som underläkare på ett sjukhus i Palmerstown North, ett litet samhälle längre inåt landet. Det innebar att han måste bo på sjukhuset där det inte fanns någon avdelning för gifta par, och han hade blivit 14


tvungen att låtsas att han var ogift, men han hade hyrt rum till henne och Jane på ett pensionat i närheten. Min stackars mor – ur askan i elden! Hon hade fått sin man tillbaka, åtminstone när han kunde smita ut obemärkt från sjukhuset, och med honom all den energi och spänning som omgav honom, men det räckte inte. Hon var ensam, chockskadad och otymplig eftersom jag sparkade mycket och kunde inte sova på nätterna på grund av tågen som på den här tiden gick rätt genom staden, Janes gråt och hyresvärdinnans misstankar angående hennes respektabilitet. När det till sist kom ett brev från Edgar som bad henne komma hem, vad som än hände, och med pengar till biljetten, tog hon båten tillbaka till England. Margaret blev inte kvar i London eftersom Lois nu var installerad i föräldrahemmet som Edgars nya hustru och hon såg det som illojalitet mot modern att bo där. Det skulle ha gjort Frieda för upprörd när hon fick veta det, vilket hon naturligtvis skulle få. Istället åkte min mor till Franks föräldrar, Herbert och Isabel Birkinshaw, som då bodde i Barnt Green utanför Birmingham. Och det var så det kom sig att jag råkade födas den 22 september 1931 på en klinik i byn Alvechurch i Worcestershire och inte i Napier i Nya Zeeland, som alla hade väntat sig.


Franklin Fay

I

nnan jag ens hade fått ett namn hade Edgar ställt mitt horoskop. Jag fick aldrig träffa honom, förutom ett par veckor när jag var nyfödd. Han hade gått på Balliol College i Oxford, var klassicist, samlare av kinesiska antikviteter, lite av en dandy, smärt, välvårdad och en favorit bland damerna, som eufemismen löd. Som många andra av tidens intellektuella var han fascinerad av det ockulta. Det var en modefluga som hade fått en flygande start genom Annie Besant och teosoferna och sedan glidit över i kabbalism och djävulsdyrkan och slutade med Aleister Crowley, ”The Beast” som han kallades sig, då rörelsen kvävdes av sina egna överdrifter. Edgar var god vän med Arthur Machen som skrev ”berättelser om ondska och fasa” och liksom W.B. Yates och Crowley medlem av The Order of the Golden Dawn, ett hemligt ordenssällskap som ägnade sig åt kabbalistisk mystik. Jag tror inte att Edgar tog någonting av detta på större allvar. I sin självbiografi (Memoirs of a Victorian, som skrevs 1933 och är dedicerad till ”min hustru”, vilket måste betyda Lois – stackars Frieda!) beklagar han sig över att ”det är få i dessa degenererade och bistra tider som vänder sig till stjärnorna” men förklarar att han är 16


glad över att vara född i Vågens tecken – ”för de har fint hår och mindre strävt skägg än andra av universums barn och skriver en mer genomlyst prosa.”

Min moster Faith som barn 1911

Jag föddes klockan halv sex på kvällen när solen precis gick ut ur Jungfruns tecken och in i Vågens, och man hoppades att även jag skulle få gåvan att skriva genomlyst prosa, även om Edgar hävdade att stjärnornas position 17


gjorde det högst osannolikt. Jag har dock fina hårstrån vilket har varit svårhanterligt och kostsamt under alla år. Det var Arthur Machen som introducerade min morfar för astrologin. Edgar lärde min mor och min mor lärde Jane och Jane vägrade lära mig. Men min mor hade Lär dig själv astrologi i klargult skyddsomslag i bokhyllan bredvid Icke-vetandets moln och Teresa av Avilas samlade skrifter, och jag har en klar minnesbild av hur jag som tolvåring satt på gräsmattan utanför Christchurch Girls’ High School en solig dag med en efemerid över planeternas positioner och några tomma diagram, och med stor framgång ställde mina klasskamraters horoskop. Jag gjorde några stycken åt dem men sedan inga fler. De verkade ge en ganska bra bild av mina studieobjekts personlighet, men vad skulle det tjäna till när de själva satt alldeles bredvid mig? Och att ställa horoskop, eller för den delen spå i handen, vilket var en annan sällskapskonst, fick mig att känna mig obehagligt distanserad och passiv, som om (ett samtida talesätt) man hade tagit så många värktabletter för att bota sin tandvärk att man fick skrumplever. Jag blev med andra ord spökrädd, vilket bara är vad man förtjänar när man är ute och tafsar på det ockulta och ett säkert tecken på att man bör sluta. Jag sitter inte ensam hemma och tittar på skräckfilmer. Att erkänna djävulens existens är att få honom inpå sig, så det är säkrast att inte låtsas om honom. Jag läste Machens roman Drömmarnas berg vid den här tiden och bär fortfarande med mig känslotonen och beskrivningen av den onda aura som en kväll sveper över ett engelskt landskap med ett fruktansvärd förflutet av blod och terror runt ett romerskt fort. Romanen kom ut 1907, ett år efter Kiplings samling av dikter och noveller Puck från Pukberget och har i mångt och mycket samma tema, 18


även om Machen bara såg ondska och fasa där Kipling såg godhet och mänsklig förmåga till förnyelse. Jag önskar att det hade varit tvärtom. Det är inte rätt att ondskan ska få sista ordet. Min syster hade en ”välsignelse” från Arthur Machen i en ram på väggen tills min mor tog ner den. Hon tyckte aldrig om den. Välsignelsen som gavs till lilla Jane vid dopet bestod av ett pergament med en pytteliten mening i mitten på ett språk och en skrift som ingen kunde tyda. Det var förmodligen tur för mig att jag inte också fick någon. I min fars frånvaro gav min mor mig namnet Franklin. De skrev först ”pojke” i kolumnen för kön och fick sedan stryka över det och skriva ”flicka”. Jag skulle få vaga skuldkänslor över det här senare. Mina föräldrar hade redan en flicka och ville uppenbarligen ha en pojke, och jag hade svikit dem. Min mor, som måste ha varit uttråkad till döds i Barnt Green, hade studerat numerologi, vilket var ett sätt att förutspå framtiden genom att relatera namn till nummer, medan hon väntade på födseln. Hon fick samma ”resultat” för Franklin Birkinshaw som för William Shakespeare. Att jag föddes som flicka gjorde henne helt ställd. Men Franklin var ett lyckobringande namn och var kanske inte ”lin” ett feminint diminutiv och var kanske inte Frank min far? Franklin kändes helt logiskt för henne och hon hoppades att det skulle göra det för andra också. Nu gjorde det dessvärre inte det, minst av allt för min far när hon först visade honom det nyfödda barnet. Han befarade att de hela tiden skulle bli tvungna att visa upp födelseattesten som bevis eftersom alla skulle bli förvirrade. Så småningom började de kalla mig Fay. Jag hoppas att det inte var efter Fay Wray, den skrikande hjältinnan i så 19


många skräckfilmer, men man vet aldrig. I så fall växte jag kanske upp till ett glatt och soligt barn av ren trots, även om jag skulle möta tillräckligt många King Kong i mitt liv. Namnet Franklin stod kvar på papperet fast jag kallades Fay i skolan. Men på Christchurch Public Library dög bara Franklin hur mycket jag än bönade och bad. Jag var tvungen att skriva hela mitt namn, Franklin Birkinshaw, varenda gång jag lånade en bok medan alla Beryl och Dulcie och Meryl och April sneglade på mig och bibliotekarierna skakade på huvudet och roade sig med att högljutt undra vad jag egentligen hade för föräldrar. Sålunda blev min början kluven. Jag lånade biblioteksböcker som Franklin och läste dem som Fay. Namn är viktiga. Jag blev inte författare förrän jag lade Weldon till Fay. Andra namn har kommit emellan och lämnat mig strandsatt, må vara ofta road och någon gång skrämd. Men Weldon var det som passade mig bäst. Namnet blir förstås längre med åren. I morse skrev jag under ett viktigt papper med namnet Fay Franklin Weldon Fox. Med varje namnbyte följer en förändring av ödet men det fick mig ändå inte att börja med numerologi. Ingen livsförändring bör ses som magi utan bara som ett resultat av en ny självsyn. Som småbarn är vi naturligtvis hjälplösa och beroende av våra mödrars förväntningar, och i mitt fall var de möjligen för höga. Edgar och Selwyn, fader och broder, ville inte att Margaret skulle åka tillbaka till Nya Zeeland. Det var för långt borta, världens ände, och det hade inte gått bra för henne där. Om hon nu gick tillbaka till Frank, hur kunde hon då vara säker på att hon någonsin skulle få råd att åka hem igen? Det var inte som om hennes man var särskilt bra på att 20


se till att hon ens hade tak över huvudet. De hade förstås alldeles rätt. I mars 1938, strax före sin död, skrev Edgar ett kort brev till Frieda i Kalifornien. Han hade flyttat för att bespara sig trapporna. Han lämnar sin nya adress. ”Det finns inte mycket annat att berätta”, skriver han. ”Margaret verkar sitta fast i Nya Zeeland och jag önskar att det inte var så …” Han hoppas att Friedas yrsel har gått över. ”Våren kanske kan hjälpa.” Och sedan – ”Jag har sålt ett par svärdsskidor till en nordamerikan och sänder dig checken. Köp dig en ny vårklänning för pengarna. Han slutar med ”Med käraste hälsningar, E.” Det är ett rörande brev. Han skulle vilja göra mer för henne om han kunde, det framgår mellan raderna, och han kanske till och med älskar henne fortfarande, fast Lois och hennes graviditet kom emellan. I hans dödsruna i The Telegraph, som låg gulnad mellan sidorna i andra volymen av hans själv­biografi, står det ”Han var en framstående yrkesman och en stor personlighet, vars bekantskapskrets inkluderade i stort sett alla kulturpersonligheter av betydelse under förra halvseklet.” Min mor grät när brevet kom till Christchurch med dödsbeskedet och Jane och jag grät med henne, även om vi inte visste vad vi hade förlorat. Men då, 1931, lät min mor sig inte nedslås av familjens goda råd. Det var hennes plikt att åka tillbaka till sin man, det hade hon lovat, och dessutom älskade hon honom. ”Du har ingen aning om hur underhållande din far var på den tiden”, sa hon en gång till mig, ”hur mycket ljus han spred omkring sig.” Hon hade inte gett landet en rättvis chans, förklarade hon för Edgar och Selwyn. Nya Zeeland var ett bättre ställe för barn än det dimmiga och sotiga London. Hennes far, som var gammal nog att vara farfar istället för pappa 21


till ett nytt litet barn, levde med en kvinna som inte var hennes mor. De goda dagarna var över. Och när Margaret gick ombord på ångaren som skulle föra henne tillbaka till hennes olycksfågel till make, med lilla Jane vid handen och mig själv vid fem veckors ålder i famnen och ivriga bärare springande runt fötterna med väskor och koffertar, måste hon ha känt en viss lättnad. Åtminstone slapp hon stanna kvar för att åse det sorgliga tillstånd två generationer av Den fria kärleken och Livskraften hade försatt hennes familj i. Att se den skugga av sig självt som 120 Adelaide Road, ett hem som en gång hade fyllts av spiritualitet, energi och kreativitet, av musik och skratt, nu hade blivit.


9789186649081