9789113021164

Projekt4

09-05-13

14.16

Sida 1

Av fรถrfattaren till Kiffe kiffe imorgon

.

Falza Guene

_

s..ista

bestallningen pa Balto

TITEL_FAIZA

09-10-16

10.34

Sida 2

.

Falza Guene

_

s..ista

bestallningen pa Balto Översättning Lotta Riad

Av Faïza Guène har tidigare utgivits: Kiffe kiffe imorgon, 2006 Drömmar för dårar, 2008

isbn 978-91-1-302116-4 © Hachette Littératures 2008 Norstedts, Stockholm 2010 Boken utges med stöd från franska kulturministeriet, ­Centre National du Livre/Ouvrage publié avec le concours du Ministère­français de la culture, Centre National du Livre Originalets titel: Les gens du Balto Omslag av Anders Timrén Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Joël, kallas även Jojo eller Skridskobanan

Jag heter Joël Morvier och jag har bestämt mig för att själv berätta min historia. I tretti år har jag varit omgiven av tidningar, så mig lurar man inte så lätt.

Jag vet precis hur dom förvränger verkligheten. Därför litar jag bara på mig själv.

Jag skulle ha fyllt sextitvå i april, den tolfte april.

Det säger jag bara som en upplysning, jag har inte firat en enda födelsedag i hela mitt liv.

Folk säger att jag är motbjudande. Jag skulle hellre vilja påstå att jag har fått mindre kärlek och medkänsla än jag förtjänat. Allt är bara falska anklagelser. Jag är inte rasist. Jag har värderingar och tydligen stör det folk.

Jag är sån som fabriken har tillverkat mig. Folk säger att jag är okänslig, men den här bilen kom utan nån lyxutrustning och den har rullat ändå. Made in France förstås.

5

Enligt dom borde man bli upprörd över minsta lilla övergrepp mot barn.

Jag tittar också på tevebilderna, attentaten, olyckorna, orkanerna och gamlingarna som dör i hettan.

Kan väl inte jag hjälpa. Det angår inte mig.

Jag var rätt ung när min pappa dog. Det är jag inte ensam om. En pappa dör förr eller senare. Det här berättar jag inte för att folk ska tycka synd om mig utan bara som förklaring.

Jag bodde hos min farbror Louis i några år i lägenheten ovanpå baren. Sen var det hans tur att gå i graven. Cancer. Farsans död var lika idiotisk som hans liv. En jaktolycka. Förresten var allt olycksamt med honom, även jag.

Vi har bott i Joigny-les-Deux-Bouts i mer än femti år. Här har dom flesta svårt att få lönen att räcka månaden ut. En kommun med fyratusen femhundra invånare som ligger vid slutstationen på en RER-linje. En plats där du nog aldrig kommer sätta din fot.

Alla känner mig här. Jag är Jojo eller ”Skridskobanan” för stamgästerna. Jag kallas så för att jag så att säga har rätt mycket flint. Egentligen är den ganska ny, för i tonåren var min kalufs verkligen nåt att visa upp. Bakifrån såg jag ut som Dalida. Av ren nostalgi låter jag håret växa i nacken trots ödetomten uppe 6

på skallen. Jag drev café Balto. Det vore fel att påstå att nån ansträngde sig när namnet skulle hittas på – Balto heter ju varenda liten skitbar. Det är kvarterets bar, tobaksaffär och tidningskiosk. Kvarterets lunga.

Och spypåse.

I åratal har jag lekt jourpsykolog. Otaliga kvällar har jag suttit och lyssnat på gästernas problem och sexhistorier. Mentalsjukhuset Saint-Anne är rena tesalongen jämfört med Balto. Jag försökte höja nivån på samtalen, men den höll sig kvar på samma låga nivå som återbetalningarna från Försäkringskassan.

Varje gång jag tittade åt vänster satt Claudine där och hängde vid bardisken, alltid på samma plats. Till slut la man knappt märke till henne eftersom hon nästan jämt var där. Här kallade alla henne Svarta änkan. Det sägs att hon förgiftade sin man några veckor efter deras bröllop, att hon hällde insektsmedel i pumpasoppan. Så fort hon blev på lyset brukade hon klä av sig, hon började alltid med att dra av sig strumporna. Men jag är schysst, jag skonar dig från detaljerna.

En som verkligen tyckte hon var äcklig, det var Yves Legendre. Efternamnet betyder ju svärson och han är också svärson till borgmästaren i Joigny. Det är inget skämt, han heter faktiskt så. Han var trött 7

på att leva i skuggan av sin svärfar. En kväll bekände han för mig att han aldrig hade röstat på sin svärfar.

Jag var den ende som visste att Legendre röstade på kommunisterna.

En dag i början på förra sommaren övertalade han mig att ta hem en tidning för kroppsbyggare.

En blaska för galningar som gillar styrketräning.

Den har helsidor med reklam för proteiner, typ såna som man ger till uppvisningstjurar. Och så förstås en massa foton på solbrända muskelknuttar med kroppen insmord i olja. Legendre blev snabbt beroende. Helt fanatisk. Det räckte för mig. Ännu en bög, tänkte jag.

Den enda ljuspunkten på dagen var runt sju på kvällen när Madame Yeva kom förbi och köpte sitt paket Gauloises. Förbaskat välutrustad kvinna. Verkligen vacker. Hon lämnade alltid en doft av parfym efter sig, ett stort rosa moln, ett kärleksmoln. En söt doft som fick tiden att stanna i baren. Jag är ingen sentimental typ, men det är nåt speciellt med Yeva.

Hon är den sortens kvinna som eggar män. Det har väl hänt nån gång att jag diskret har lagt en hand på hennes bak, men det gillade hon inte. Jag försökte säga att det inte var med flit, men varje gång ställde hon till med en scen. Hon kallade mig alla möjliga 8

fula saker och jag tänkte att hon hade ett otroligt häftigt humör, vilket bara gjorde henne ännu attraktivare. Hon bor tillsammans med tre män, den ena värre än den andra. Två söner: en ligist i keps och ett mongo. Och så en man i joggingbyxor som har tipset som knark. Att hon fortfarande är ihop med honom måste bero på hans bragder i sängen, annars fattar jag inte varför. Och då krävs det ändå en del fantasi.

Madame Yeva är den enda jag kommer sakna nu.

Jag badar i mitt eget blod, naken, jag ligger i en underlig ställning, jag trodde att jag skulle se livet passera revy som i en film, men det är dumheter. Jag hör bara några röster.

9

Taniel, kallas även Tani, Turken eller Losern

Jag är inte turk.

Dom vill inte fatta skillnaden, dom kallar mig alltid ”Turken”. Men jag är inte turk. Jag är faktiskt armenier. I alla fall på mammas sida.

Jag heter Taniel, men för det mesta kallar morsan mig ”odugling” eller ”skithög”. I skolan heter jag Daniel och för polarna är jag bara ”Turken”. Om morfar hade hört dom skulle han stiga upp ur sin grav och slå dom på käften, så där bara. Jag har inget emot turkar. Dom har inte gjort mig nåt. Men i min familj verkar ingen gilla dom, varför vet jag inte. Om det är nåt morsan inte vill göra säger hon ”Hellre ligger jag med en turk”. Då vet man att hon inte kommer göra det eftersom det verkar vara värre än att dö för henne. Morsan är helknäpp.

Jag stör mig på den där turkgrejen. När vi ska käka 10

kebab vid stationen och det blir fel i beställningen skickar polarna fram mig för att jag ska snacka turkiska, men jag kan väl för fan inte turkiska. Förresten pratar jag inte armeniska heller.

Dom är svartsjuka för att jag har blivit ihop med Magalie, den lilla blonda tjejen på rue des Acacias.

Alla gillar henne. Speciellt Ali. Han är ny här, men eftersom han är arab och kommer från norra Marseille har han satt sig i respekt. Han älskar att driva med folk. Jag är inte dum i huvudet, jag fattar att han ger andra gliringar för att ingen ska ge sig på honom. Rent fysiskt är Ali rätt het, det måste erkännas. Men tjejerna retar honom för näsan. Dom säger att hans näsa har tagit makten över ansiktet, gjort statskupp. Därifrån kommer hans smeknamn: ”Diktatorn”.

Trots det får han alla precis dit han vill. Det är för att han kan formulera sig. Jag skulle också vilja kunna prata så där, men det är svårt. Ali läser böcker helt enkelt. Vilken grej, va? Jag tror brudarna tänder på en kille som läser. På nån som intresserar sig för allt. Då menar jag inte snubbar som Skridskobanan som tror att han är intellektuell bara för att han läser Le Parisien varje morgon.

Morsan hatar Ali, han är nog den hon avskyr mest 11

av mina polare. Hon har totalt hakat upp sig på honom, säger att han ser ut som en som skulle kunna gräva upp dom döda för att länsa deras fickor. Hon kallar honom ”Lillstaken”. När han visslar på mig nerifrån gården spottar morsan på honom och det chockar Ali. En gång fick hon iväg en fet salt loska.

Det var helt sjukt, Ali trodde knappt sina ögon. Det har nu spritts över hela området. Så fick jag skämmas igen på grund av morsan. Hon gör mig galen.

Hon är supervulgär … Hon färgar håret kolsvart och målar läpparna knallröda. Det finns inget rödare. Och så målar hon en falsk skönhetsfläck intill munnen. Stackars morsan tror hon är Cindy Crawford. Jag vet nog vad alla tänker när dom ser henne gå förbi. Hon ser lite grann ut som fnasken som håller till bakom stationen. Men man får inte säga nåt, inte kommentera, för då bryter kriget ut. Hon matar oss med feministtugg, typ att hon gör vad hon vill, att hon är en fri kvinna. Uppriktigt sagt tycker jag hon har rätt, men det finns faktiskt fria kvinnor som klär sig normalt, eller hur? Den enda frihet hon har är typ målarfärgen som hon kladdar i fejan och så minikjolarna. Jag skulle vilja att hon såg ut som Alis mamma. För mig är hon en riktig mamma. Lite rund.

Långa klänningar. Inget smink. Som bara luktar tvål 12

och frågar vad du vill äta. En sån som blir orolig om du kommer hem sent. Och pysslar om dig när du är sjuk. En respektabel mamma.

Jag kommer aldrig glömma den gången när Ali var sjuk i influensa och jag gick dit för att hälsa på honom. Alltså, mamman baddade honom i ansiktet, på bröstet och i nacken med apelsinblomsvatten för att febern skulle gå ner. Min morsa skulle aldrig göra nåt sånt, hon är snarare en sån som har en cigg i mungipan, parfym som sticker i näsan och ger dig fingret om du stör. Hon gillar verkligen det. Att ge fingret alltså. Jag behöver inte säga vilket finger, va, du fattar väl vilket jag menar? Hon håller fingret rakt upp i luften och säger: ”Jävla skitunge! Kom hit och sätt dig!” Hon går bara för långt.

Jag är en schysst son, tycker jag, förutom att det är kaos i mitt rum och att jag gapar och skriker en del, men det gör väl alla. Det här säger jag för att jag önskar att hon kunde lyssna när jag pratar. Hon klär sig i superkorta kjolar. Fan, hon är ju gammal, hennes vita lår lyser på långt håll. På fotona från Armenien klädde hon sig inte så där. Hennes farsa måste haft makt över henne på nåt sätt.

Hon har ingen smak, jag gillar varken hennes kläder eller tapeten i vardagsrummet, inte gardinerna 13

heller för den delen. Jag skäms för att bjuda hem Magalie, jag vill inte att hon ska träffa morsan, duken i vardagsrummet, franssoffan eller farsan som sitter nersjunken i den.

Jag har växt upp med killarna från det stora höghusområdet trots att jag egentligen inte fick hänga där. På kvällarna brukade jag korsa sektorn och gå dit där dom satt och hängde. Vi hade alltid askul ihop. Visst ville mamma hellre att jag skulle vara med grannbarnen, töntarna i mitt småhusområde.

Såna som brukade hålla för armen när vi hade prov för att man inte skulle kunna skriva av.

I början trodde killarna från höghusområdet att jag var rik bara för att jag bodde i hus. Dom tyckte det verkade grymt att bo så. Dom brukade säga: ”Ni har ju i alla fall stationen och centrum alldeles intill.” Sure! Jag vet inte ens om man kan kalla det här för centrum. Marknaden på torget, rådhuset, posten, apoteket, bageriet, polisen, café Balto. Det är väl ungefär det som finns. Vill man vara säker på att det är 2008 får man ta pendeln och åka rätt långt bort.

Det var på RER:en som jag spanade in Magalie. Jag hade kollat in henne i några veckor och tyckte hon verkade fräsch. En kväll följde jag efter henne ända till gatan där hon bor och gick fram och började 14

snacka. Sen gick vi till Balto och tog ett glas. Idioten Joël skämde ut henne. Han sa att Magalies pappa inte skulle gilla att hon var på Balto. Hon svarade att hon struntade i det och sa att han borde ta och kolla sig i spegeln för hon gillade inte fula typer. Den jäveln skrek åt henne att alla som sa att hon bara var en smutsig liten slampa verkligen hade rätt. Hon fick tårar i ögonen, så då stack vi. Jag hade gärna slagit ner honom, men det var första gången jag var ute med Magalie, jag ville inte att hon skulle tro att jag var en ohyfsad typ. Joël är en sån där idiot som man stöter på en eller två gånger i sitt liv, sällan fler.

Magalie var så hatisk efter det att hon gick och kissade utanför Balto varje morgon i en hel vecka precis innan Joël skulle öppna. Visst, hon har en skruv lös, men det har vi väl alla nånstans i skallen.

Det rykte som blondiner har är i alla fall sant. Det var inte särskilt svårt att få henne att fastna på kroken. Några smeksamma ord i örat bara, så var det fixat. Egentligen är det inget svårt att förföra en tjej.

Jag har märkt att dom gillar att vara den första i ditt liv. Om du till exempel säger: ”Jag har aldrig känt mig så här förvirrad med en tjej förut, du är inte som alla andra brudar, det är första gången jag känner så här …” Ja, sånt skitsnack gillar dom alltså. Du 15

skickar en massa sms dom första dagarna, då trillar dom dit för tjejer tycker det är romantiskt med sms.

Men egentligen är det bara ekonomiskt. Och så kan dom läsa dom igen på kvällen och fantisera om dig, då sitter dom där och trånar efter dig samtidigt som du slipper slösa på ditt kontantkort. Jag har lärt mig tekniken. Det kommer så klart en dag då hon säger att du inte skickar lika många sms som förut, men då gäller det att vara beredd och säga att du tycker mer om att träffa henne på riktigt. Början av fas B: ni börjar träffas på intima ställen, undanskymda platser. Typ parkeringar på kvällen. Om du lyckas komma så långt är du oljekung.

Men med Magalie är det mer än så, jag gillar faktiskt att vara med henne, hon har fint blont hår, smala fingrar, hennes hud luktar citron och hon har mjuk röst.

En mjuk röst är viktigt, för morsans gälla röst står mig upp i halsen, hon har ett jävla stressande flöde som biter sig fast i väggarna. Om hon skulle dyka upp hemma hos dig skulle du få cancer i trumhinnan.

Brorsan orkar inte heller längre. Yeznig är lite mentalt handikappad. Men skenet kan bedra, morsan är tio gånger knäppare än han. Min bror gör 16

saker utöver det vanliga. Han upprepar allt han hör, ord för ord. Han har ett helt otroligt minne. Han pratar inte så bra, men är asbra på att spotta ur sig vad andra säger. Jag har aldrig rört brorsan, jag har aldrig slagit honom förutom kanske ett par gånger i trädgården när vi var små. Senast jag slog nån var i ett bråk i plugget. Ja, okej, jag har lite problem när det gäller det här, jag blir lätt förbannad. Därför har jag slutat i skolan. Jag knockade studievägledaren, Couvret. Han har varit sjukskriven i två månader nu. Nu ångrar jag mig, det erkänner jag. Han har inte ens polisanmält mig. Pappa sa ”Du har verkligen haft tur, han måste vara vänster!” I alla fall hoppas jag han får sina tänder lagade. Jag blev tvungen att träffa en specialpedagog som skulle hitta en ny skola åt mig, men den närmaste ligger flera kilometer bort.

Det skulle ta en halvtimme med tåg, så jag släppte det. Till och med min lillebror arbetar. För ett tag sen var det nån som snodde hans Gameboy med hans älsklingsspel. Jag blev asförbannad. Jag letade upp dom skyldiga och gav dom stryk. Den ena efter den andra. Jag gillar inte att man bråkar med honom.

Brorsan är ingen idiot, bara lite manisk. Till exempel måste han räkna sina tänder varje gång han har ätit, han är rädd för att han ska ha svalt nån utan att 17

märka det. Han behöver också ha en särskild plats för typ viktiga saker, han har en byrålåda proppfull med batterier. Det är till hans Gameboy. Det jobbiga är att han blandar nya batterier med gamla. Det gör morsan galen, hon blir tvungen att prova vartenda batteri för att sen kunna sortera dom. Men hon skriker aldrig på Yeznig. Han är hennes bebis.

Jag tycker synd om honom, för han är alltid ensam och därför äter han. Han har blivit tjock och spelar flipper i timmar på Balto. På grund av sin utvecklingsstörning har han inget tidsbegrepp. Han tror att allt sker nu och har ingen koll på före och efter, dåtid och framtid. Mamma brukar bli orolig och skickar mig att hämta honom. Joëljäveln säger aldrig till. Ibland följer polisen honom hem. Dom känner honom så dom tar det lugnt. Jag skulle vilja göra nåt för Yeznig, men jag har ju inte lyckats göra nåt för mig själv ens. Morsan och farsan vet inte att jag inte går i plugget längre. Jag går hemifrån varje morgon vid halvåtta med min Von Dutch-ryggsäck, men i den ligger det inga böcker eller pennor, bara mitt psp, tobak, cigarettpapper och hasch.

18