9789155261566

I den avlägset belägna finska bergsby där Oskari växer upp finns en urgammal tradition – en rit som alla pojkar inför sin trettonde födelsedag måste genomgå. Beväpnad med endast pil och båge ska Oskari överleva en natt i vildmarken. Ensam ska han möta natten och återvända med det byte som skogen väljer att ge honom. Ett byte som ska symbolisera hans framtid, vem han är.

Men denna natt ruvar skogen på ett hot som ingen har kunnat förutse. En explosion lyser upp himlen, ett flygplan skjuts ner över skogen – i det finns världens mäktigaste man.

Kan en trettonårig pojke rädda USA:s president undan de hänsynslösa terroristerna som nu jagar dem båda?

ISBN: 978-91-552-6156-6

9 789155 261566

el L. Jackson Snart också som internationell storfilm med Samu filmen!

Se i huvudrollen som USA:s president. Läs boken!

Baserad på originalberättelsen av Jalmari Helander och Petri Jokiranta.

Storfilmen Big Game med Samuel L. Jackson och Onni Tommila produceras av Subzero Film Entertainment i samarbete med Altitude Film Entertainment och Egoli Tossell Film och släpps under våren 2015. Manus och regi: Jalmari Helander.

Det_storsta_bytet_cover_tb.indd 1

Dan Smith DET STÖRSTA BYTET

Jakten har börjat…

Kan en ensam pojke rädda usa:s president?

Dan Smith

Det actionfyllda äventyret Big Game – även som internationell storfilm!

2014-12-10 14.49

Det stรถrsta bytet

Dan Smith

Översättning Katarina Falk

Bokförlaget Semic, Sundbyberg www.semic.se First published in Great Britain by Chicken House © Dan Smith 2015 Boken är baserad på originalberättelsen Big Game av Jalmari Helander och Petri Jokiranta och på filmmanuset av Jalmari Helander © 2015 Filmen Big Game är producerad av Subzero Film Entertainment i samarbete med Altitude Film Entertainment och Egoli Tossell Film © den svenska översättningen Katarina Falk och Bokförlaget Semic, 2015 Översättning Katarina Falk Formgivning Monica Sundberg Redaktör Eva Bergman Repro TB Produktion Tryck Scandbook, Falun, 2015 ISBN 978-91-552-6156-6

Till alla som n책gon g책ng har t채nkt att de inte duger.

Skogen är en sträng domare. Den ger var och en av oss vad vi förtjänar. Vi måste veta hur man lyssnar och vi måste vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt byte. Det har vi gjort i hundratals år och vi kommer att fortsätta göra det i hundratals år till. Vi får ingenting gratis.

Första bytet

Hopkrupen bland skuggorna från en klunga björkar, lyfte jag på huvudet och vädrade i luften. Mina näsborrar fylldes av den mustiga doften av fuktig mossa och jord. Men där fanns en aning av någonting annat också. Av någonting varmt och vilt.

Jag satt alldeles stilla och lyssnade efter prasslet av rörelser.

Där.

Någonting en bit bort, dolt i skogens spräckliga grönska.

Utan att ta blicken från träden, sträckte jag ned handen och tog upp några höstlöv. När jag smulade sönder dem blåste de mot mig, och då visste jag att det som fanns där ute inte skulle kunna känna vittringen av mig. Vinden låg på.

Mitt grepp om pilbågen i vänster hand hårdnade och jag sträckte upp den högra för att dra en pil ur kogret. Pilspetsen var skarp och slät.

Jag satte skåran mot bågsträngen och tog ljudlöst ett steg framåt.

Jag pausade, tog sedan ännu ett steg, rörde mig långsamt. Framför mig var marken täckt av torra kvistar och löv. Men jag var jägare.

Den bäste i byn. Jag svävade över dem som en ande.

När jag steg ut på den kopparröda lövmattan var jag noga med att hålla foten plant. Tiden stod stilla. Min puls blev långsam, mina muskler var avslappnade och mitt sinne lugnt.

–9 –

Och då såg jag den. Inte alls långt framför mig. En kontur bakom grenverket.

Det var det största djur jag någonsin hade sett och det stod där stolt och högrest med huvudet vänt mot mig. Hornen var enorma, med ett omfång minst lika stort som mina utbredda armar.

Jag rätade på ryggen och tog ett djupt andetag, höjde bågen och drog bågsträngen till min kind. Jag blundade med ena ögat, siktade och lät luften lämna lungorna i en jämn ström.

Nu. När jag släppte bågsträngen spann pilen mellan träden. Den skar genom luften och färdades den korta sträckan på ett ögonblick. En dödsbringande projektil av trä och fjädrar, rakt och fullkomligt avfyrad.

Men pilen klippte till en svajande gren och vek av åt höger. Den skruvade sig, gick i spinn, slog emot en björkstam och föll ned bland löven som en oförarglig kvist. ”Helvete.”

Jag sträckte mig omedelbart efter ännu en pil, satte den mot bågsträngen, spände och sköt.

Den här gången tog sig pilen hela vägen genom grenverket, men när den väl var framme vid hjorten hade den förlorat sin kraft. Den studsade bara mot djurets ländparti och försvann sedan i undervegetationen. ”Det är inte sant!”

Jag gick närmare och sköt igen. Den här gången hamnade pilen mycket nära bockens hjärta, men inte heller nu lyckades den genomborra huden. ”Jag är körd”, mumlade jag och sänkte bågen. ”Jag kommer aldrig att klara Prövningen.”

Jag var tillbaka i verkligheten. Jag var inte den bäste jägaren i byn. Jag var inte ens den bäste jägaren i min ålder. Jag var hopplös.

Min båge var sämre än de andra killarnas, eftersom jag inte var till-

– 10 –

räckligt stark för att hantera större modeller, och jag var dessutom mindre pricksäker.

Jag suckade och gick fram till den stora silhuetten bakom träden och vek undan grenarna för att kunna stå bredvid den. På avstånd såg den verklighetstrogen ut, men på nära håll var den ingenting annat än en konstruktion av grenar och mossa, täckt av en gammal kaffefärgad filt. Pappa och jag hade byggt den förra månaden för att jag skulle ha någonting att träna på, precis här bland träden bakom huset.

Jag svor för mig själv och satte ännu en pil mot bågsträngen och sköt mot attrappen på mycket nära håll. Nu tog sig pilspetsen genom filten och borrade sig rakt in i bluffdjurets hjärta.

Jag skakade på huvudet. Kanske skulle jag klara det, om jag bara lyckades komma tillräckligt nära. Jag skulle kanske ha tur eller …

Fotsteg bakom mig.

Jag vände mig om och väntade. Jag visste att det var pappa, eftersom jag kände igen takten och tyngden i hans steg. Han var en stor man som tog stora kliv men ändå hade en lätthet i steget. ”Oskari”, sa han och höll undan några grenar för att se på mig. ”Håller du på med lite sista-minuten-träning?”

Jag strök håret ur ögonen, ryckte på axlarna och försökte ignorera den krypande känslan av skräck inför det som väntade. I morgon fyllde jag tretton år, men innan jag blev en man måste jag genomgå Prövningen. ”Tja …” Han tystnade och tvekade, som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. ”Alla väntar. Är du redo att ge dig av?” ”Jag antar det.” Men jag stod kvar där jag stod.

Pappa såg på mig ett ögonblick, sedan gick han fram till mig, tog mig om hakan och lyfte den så att jag var tvungen att möta hans blick. ”Det är lugnt”, sa han. ”Det kommer att gå bra för dig.”

Jag nickade och försökte le. Men det kändes inte som om det skulle gå bra för mig.

– 11 –

Dödskalleplatsen

Det fladdrade i magen när jag ställde min pilbåge i ena hörnet av mitt sovrum och lämnade huset.

Pappa hade redan startat stadsjeepen och satt nu och väntade på mig. Han trummade med fingrarna mot ratten. ”Skynda dig!” ropade han genom det öppna fönstret. ”Vi måste åka.”

Jag stängde ytterdörren bakom mig och joggade fram till bilen, men när jag gick runt den för att öppna dörren på passagerarsidan, skakade pappa på huvudet. ”På vägen till Prövningen sitter du i baksätet”, sa han. ”När den är över får du sitta i framsätet som en man. Det är så det är.”

Utan att svara gick jag och satte mig i baksätet. Det var länge sedan jag hade suttit där och det fick mig att känna mig liten.

Pappa lade i en växel och körde iväg. Han kastade en blick på mig i backspegeln och drog fundersamt fingrarna genom skägget. ”Jag vet att du egentligen inte vill göra det, men tradition är tradition.” ”Jag vill visst göra det”, invände jag.

Han öppnade munnen för att säga någonting, men ändrade sig och vevade upp bilrutan i stället. Den svala brisen upphörde genast och plötsligt blev det väldigt kvavt i baksätet. Luften kändes instängd och luktade gamla skor.

– 12 –

Den gropiga byvägen kantades av väntande bilar och så fort vi hade passerat dem tutade de och föll in i en konvoj bakom oss. Jag försökte låta bli att tänka på att det var på grund av mig som de gjorde det. Att de var på väg till min Prövning. ”Gör älgen”, sa pappa.

Jag tog ett djupt andetag, kupade händerna runt munnen och försökte utstöta det läte som han hade lärt mig. ”Brööl! Brööl!”

Pappa rynkade pannan. ”Det är nära, men det låter ännu mer som en snörvlande gamling. Din hjort är kanske bättre?”

Pappa skakade på huvudet och vände sin uppmärksamhet mot vägen igen.

Jag slöt ögonen och önskade att jag var någon annanstans. ”Förlåt.” ”Det kommer att gå bra, Oskari”, sa han för säkert femte gången.

Men det lät mer som om han försökte övertyga sig själv om att jag inte skulle svika honom. ”Allt du behöver finns på fyrhjulingen. Men om du minns vad jag har lärt dig kommer du inte att behöva använda något av det. På min tid fanns det inga fyrhjulingar att åka omkring på, vi hade bara våra fötter och det räckte gott. Tala nu om för mig vad de två viktigaste sakerna är.” ”Hm …” ”Kom igen, Oskari. De två viktigaste sakerna.” ”Min kniv.” ”Ja.” ”Och mitt elddon.” ”Har du dem med dig?” ”Här.” Jag lade handen på kniven i mitt bälte och klappade sedan på jackfickan där jag hade den vattentäta behållaren med elddonet. ”Duktig pojke. Så länge du har de två sakerna kan du överleva varsomhelst och vadsomhelst. Ha dem alltid på dig. Lägg dem aldrig

– 13 –

i ränseln och tappa dem inte. Där ute kan de innebära skillnaden mellan liv och död.” ”Det är ju bara en natt”, sa jag och försökte låta karsk. ”Det spelar ingen roll. En natt i vildmarken är nog. Det finns mycket som kan gå på tok. Det vet du. Kniven och elddonet hjälper dig att hålla dig varm och trygg och mätt så länge du behöver det.

Dessutom har du naturligtvis bågen också.”

Bågen. Bara tanken på den spred iskyla i magen.

Jag suckade och vände mig om för att titta ut genom den smutsiga bakrutan och bilens krängande rörelser fick mig att gunga hit och dit. Byn var nu helt försvunnen bland träden och vi körde allt högre, över de låglänta delarna av det högsta berget i den här vildmarken – Akkamassivet.

Bakom oss på den gropiga vägen guppade släpet, med pappas fyrhjuliga terrängfordon fastspänt ovanpå. Det såg ut som om fyrhjulingen kämpade mot kedjorna, som om den var ett levande väsen som desperat försökte bryta sig loss. Den där gamla smutsiga motorcykeln, med sin flagnande gröna färg, hade funnits hos oss så länge jag kunde minnas, och pappa mekade alltid med den och bytte ut olika delar, eftersom han inte hade råd att köpa något nytt terrängfordon.

Bakom oss följde en karavan med bilar, en brokig parad av gamla rostiga pickuper och fyrhjulsdrivna stadsjeepar. Några av dem var fullastade med utrustning och täckta av presenning som smällde i vinden. Andra hade rangliga gamla husvagnar på släp. Jag betraktade dem ett ögonblick. Blotta tanken på alla män som satt där i sina bilar, på väg uppför berget för att se mig ge mig iväg för att möta min Prövning, gjorde mig illamående. Jag visste att de där männen förväntade sig att jag skulle misslyckas, eftersom jag varken var starkast eller bäst på någonting.

Mamma hade ofta sagt att jag var en sådan som mognade lång-

– 14 –

samt. När jag kom hem från skolan med rivsår och blåmärken brukade hon laga varm choklad åt mig och säga att det bara var en tidsfråga innan jag skulle vara både större och starkare än killar som Risto och Broki, men att de aldrig skulle bli lika smarta som jag.

Pappa brukade le och nicka instämmande. ”Större, starkare och smartare”, brukade han säga. ”Du kommer att bli mer än bara en jägare en dag.”

Men nu när mamma var borta log han inte ofta.

Till vänster om vägen bredde vildmarken som omgav Akkafjället ut sig, med sina steniga branter och sin oändliga tallskog. Den frodiga vårskogen var mörk och tät och full av liv. Just i den här stunden ville jag dock inte tänka på allt som levde där – björnar som kunde klippa huvudet av en människa med ett enda slag med ramen och aggressiva järvar som var stora som hundar och hade tänder som kunde krossa ben. Mamma brukade berätta historier för mig om andra väsen också. Om Ajatar, den onda skogsanden, som uppträdde som en drake och som skickade sjukdom över alla som hade oturen att fästa blicken på henne. Sedan var det vattenanden Näkki som levde i myrar och sjöar och kunde byta skepnad efter behag och bara väntade på att få dra med sig människor ned i djupet. Allt det där var naturligtvis bara sagor, men jag hade älskat när hon satt på min sängkant om kvällarna och berättade om dem innan hon kysste mig på pannan och släckte lampan. Hon kunde alla gamla berättelser. ”Du tänker på mamma.” Pappas röst var låg. ”Det ser jag på dig.”

Jag svarade inte. ”Jag saknar henne också.” Orden kom i en viskning, som om han inte riktigt ville erkänna det.

På vägens andra sida fanns det ett stup som ledde rakt ut i tomheten. Om pappa råkade styra bilen bara lite för långt åt höger skulle vi fara ut över kanten och det skulle dröja länge innan vi nådde botten. ”Jag har någonting till dig”, sa pappa. Han sträckte sig åt sidan,

– 15 –

öppnade handskfacket och trevade runt där, fortfarande med blicken fäst på vägen. Det fanns alla möjliga saker i handskfacket: hopskrynklade papper, patroner till hans gevär, en gammal kniv med ett handtag av ben, repstumpar och ett öppnat cigarettpaket. Till slut drog han ut ett skrynkligt papper som han räckte mig. ”Här”, sa han. ”Till dig.” ”Vad är det?” frågade jag och sträckte fram handen för att med darrande fingrar ta emot den hopvikta lappen.

Papperet var gulnat, som om det var mycket gammalt. Det var styvt och skrynkligt, efter att ha legat intryckt i handskfacket, och det luktade av motorolja.

Pappa tog cigarettpaketet, skakade ut en cigarett, slängde sedan tillbaka det och stängde handskfacket med en smäll. När han tände cigaretten och öppnade fönstret en aning, blåste vinden röken rakt i ansiktet på mig. Jag flyttade mig lite för att komma undan den. ”Det är lugnt”, sa pappa, ”öppna det.”

Jag tvekade ett ögonblick, tog sedan ett djupt andetag och vecklade upp papperet. Det var en gammal teckning. ”En karta?” Jag kände igen några av platserna som var markerade på den. Jag identifierade vägen som vi körde på just nu och skogen som bredde ut sig till vänster om oss. Och högre upp, på de låglänta sluttningarna vid foten av Akkafjället, låg Dödskalleplatsen som vi nu var på väg till. Längst ned på kartan låg vår by. ”Det finns ett rött kryss”, sa pappa.

Jag strök med fingrarna över kartan och kände vecken och åsarna i det styva papperet. ”Ja. Vad är det?” Jag satte fingret på det röda krysset. Det såg nytt ut, som om någon nyligen hade ritat dit det med en tuschpenna. ”Det är vår lilla hemlighet”, sa pappa. ”En plats där du garanterat kommer att hitta hjortar.” Han släppte ratten och bredde ut armarna. ”Och då pratar jag om ståtliga bockar med enorma horn.” ”Hemliga jaktmarker?” Jag stirrade på det röda krysset och kunde

– 16 –

redan förnimma platsens magi. Mamma hade sagt att bocken var mitt djur. Att det var det skogen skulle ge mig. ”Exakt. Så gå nära, invänta gryningen och håll dig där vinden ligger på.” ”Okej, pappa.” Jag tog blicken från kartan och såg upp på honom. ”Jag vet hur jag ska kalla på dem.”

Jag lade märke till hans reaktion. Jag såg hur han höjde på ögonbrynen innan han vände tillbaka blicken mot vägen. ”Mina hemliga jaktmarker ligger på en stor platå nära bergets topp”, sa han. ”Vila innan du når toppen och klättra den sista biten i gryningen. Där kommer du att hitta din bock och klara Prövningen.”

Vila. I mörkret. Ensam i Akkafjällets skogar en hel natt. Jag hade inte tänkt på mycket annat under de senaste två veckorna. Jag hade drömt om det på nätterna och vaknat med en tung känsla av fasa i magen.

Jag svalde och försökte hämta styrka. Jag måste vara stark för mig och för pappa. Det här var viktigt för oss båda. ”Pappa?” ”Mmm?” ”Jag vill att du ska veta … Prövningen … Jag kommer att göra mitt bästa.” ”Det vet jag.”

Jag kastade ännu en blick på kartan och rullade sedan ihop den och stoppade ned den i fickan. När jag tittade upp igen såg jag att pappa betraktade mig i backspegeln. ”Men jag vet inte om mitt bästa kommer att …” ”Ditt bästa är gott nog.” Pappa nickade och tvingade fram ett leende. Men vi visste båda att pappa var en hjälte, en legend, och vad jag än gjorde kunde mitt bästa aldrig bli gott nog.

Världen mörknade när vägen krökte sig och vek in bland träden och vi körde allt högre upp på berget. Vi kom in i ett fyrverkeri av

– 17 –

gröna och bruna nyanser och var plötsligt omgivna av tallar och granar som var så höga att jag måste pressa ansiktet mot den smutsiga bilrutan för att kunna se trädtopparna. Den friska och söta doften som letade sig in genom pappas öppna fönster, påminde mig om tidiga morgnar i skogen. Varje dag den senaste månaden hade han väckt mig vid det första gryningsljuset och tagit mig med ut i skogen bakom huset för att träna på att göra upp eld och bygga vindskydd.

Han hade lärt mig att spåra djur och använda kamouflage och skjuta pil efter pil mot hjortattrappen med hans båge i stället för med min egen. Men jag hade hittills aldrig orkat spänna hans båge hela vägen och jag visste att det bekymrade honom lika mycket som det bekymrade mig.

Pappa fimpade sin cigarett i askfatet och vevade upp bilrutan. ”Vi är nästan framme nu”, sa han.

Det högg till i magtrakten och jag tvingade mig att nicka. ”Ja.” Jag flyttade mig i sätet, så att jag hamnade precis bakom honom, och tog sedan upp fotot som jag hade stulit från anslagstavlan i jaktstugan. Det var åldrat, som kartan, ungefär lika stort som ett vykort och hade ett veck mitt på. Jag vek upp det och tittade på bilden av pappa på hans trettonde födelsedag. Han höll en stor pilbåge i ena handen och såg ut att vackla under tyngden av björnhuvudet som han bar på ryggen. Jag undrade hur jag någonsin skulle kunna bli lika stark och modig som han. ”Du kommer att visa dem”, sa pappa, som om han visste vad jag tänkte.

Jag vek ihop fotot och stoppade ned det i fickan precis när han tittade i backspegeln igen. ”Du har din mammas huvud, Oskari. Du är smart. Mycket smartare än jag var i din ålder. Det här handlar inte bara om att vara störst och starkast. Det har jag förklarat för dig.”

Men jag hade svårt att föreställa mig vad som skulle kunna vara

– 18 –

till större nytta än att vara störst och starkast. Att vara modigast, kanske. Eller att ha ett gevär. ”Glöm inte kartan”, sa pappa. ”Tappa inte bort den.”

Eftersom vi ledde konvojen var vi de första som nådde fram till Dödskalleplatsen vid foten av Akkamassivet. Bilen gungade och krängde ut på den öppna stenbelagda platsen som jag aldrig tidigare hade sett med egna ögon, men som de äldre pojkarna hade berättat mycket om. Den var nästan helt omgiven av tät skog och kantades av skrovliga klippor. Den bortre änden av platsen slutade i ett stup och när jag tittade dit såg jag bergstoppar inbäddade i bulliga moln på avstånd. Pappa körde nästan ända fram till kanten med däck som knastrade mot gruset. Han gjorde en sväng så att bilen stod vänd in mot Dödskalleplatsen och stängde sedan av motorn.

På andra sidan gläntan höjde sig ett svart moln från trädtopparna.

Det reste sig mot den gråflammiga himlen och upplöstes i nästa ögon­ blick i hundratals flaxande kråkor. De kretsade omkring en stund och skingrades sedan åt olika håll innan de återigen slog sig till ro i träden.

När männen i min by pratade om den här platsen så var det som om de talade om helig mark. Som om platsen var en del av dem. Och trots att några av mina vänner hade beskrivit den för mig, och pappa hade försökt förbereda mig, hade jag aldrig kunna föreställa mig att den skulle se ut så här.

– 19 –

Prövningen

Mitt på Dödskalleplatsen fanns en tribun som var byggd av tall- och björkstammar. Den liknade en gigantisk spjällåda och i gliporna mellan de mörka och torra stammarna skymtade jag släta grå stenar som fungerade som stöd för konstruktionen.

Tribunen såg ut att ha stått där sedan tidernas begynnelse – som ett väldigt altare i väntan på offergåvor – och jag undrade hur många pojkar som hade stått där uppe och väntat på att få genomgå sin Prövning. En ring av träpålar av furu omgav altaret. De var tjocka som min överarm och nådde mig ungefär till axeln. Andra pålar var utspridda över området, till synes slumpvis nedtryckta i jorden, och högst upp på var och en av dem satt ett kranium. Vissa var små, som kvarlevor av skogsripor, fasaner och kaniner, medan andra var mer imponerande. Jag såg en hjortskalle, några rävkranier och en skalle som måste ha tillhört en mycket stor bock, med horn och allt. Och där, rakt framför oss, på den allra högsta pålen, satt ett björnkranium.

Medfaret och missfärgat av vind, regn och sol satt björnhuvudet spetsat på toppen av pålen. Munnen var öppen, som om den gav ifrån sig ett rysligt vrål, och ännu så här lång tid efter sin död var rasande över sitt öde.

Skallen var minst tre gånger så stor som min egen och de väldiga,

– 20 –

krökta tänderna var lika långa som mina fingrar. Sådana tänder kunde krossa en mans huvud eller slita av honom armen. En så stor björn kunde knäcka vartenda ben i kroppen på en vuxen man lika lätt som jag kunde bryta av en björkgren.

Jag ryste och stirrade på den.

Den glodde hålögt tillbaka på mig. ”Är det din?” frågade jag och bröt tystnaden samtidigt som jag bytte ställning i baksätet. ”Det är det.” Pappa nickade och fingrade på björntanden som han bar i en läderrem runt halsen. ”Men det behöver inte vara en björn. Hamara kom tillbaka med en hind, inte ens en bock. Och Davi lyckades bara få med sig ett par ripor.”

Jag såg in i björnens mörka och tomma ögonhålor och undrade vad skogen ville ge mig. Vad förtjänade jag?

Andra bilar började dyka upp mellan träden och närmade sig nu skumpande den plats där vi hade parkerat. De ställde sina bilar i en halvcirkel mot Dödskalleplatsen och steg sedan ur. Inom ett par minuter var fler än tjugo man på plats och de såg målmedvetna ut, som om alla hade viktiga uppgifter att utföra. ”Vänta här.” Pappa öppnade bildörren och klev ut. För ett ögonblick fylldes bilen av sorlet från männen utanför, men sedan slog pappa igen bildörren igen och det blev tyst. Det fick mig att känna mig annorlunda. Som om jag inte var en av dem.

Pappa drog ned kepsen över öronen, knäppte igen den gröna jackan över luvtröjan och började gå mot den sista bilen i raden. Det var en gammal rostig stadsjeep med en liten husvagn på släp. Hamara stod bredvid sin bil, med tummarna instuckna i bältet, och såg på medan de andra männen började arbeta.

Hamara var den störste man som jag någonsin sett. Han var huvudet längre än pappa och hade ett tovigt grått skägg som täckte det mesta av det rynkiga ansiktet, och ett långt och rufsigt hår som stack

– 21 –

fram under den svarta yllemössan. Hans kamouflagejacka var öppen och under den skymtade en smutsig beige tröja som spände över den svällande magen. På fötterna hade han gummistövlar. Geväret på hans axel såg lika gammalt och slitet ut som han själv.

Pappa var inte särskilt förtjust i Hamara. Han brukade säga att han bara var en vresig gammal gubbe. Men han var byns ålderman och det fanns ingenting någon kunde göra åt den saken.

De samtalade en stund och sedan vände sig båda om och tittade åt mitt håll. Jag såg att pappa var nervös, för han rev sig i huden kring den vänstra tumnageln. Det gjorde han alltid när någonting bekymrade honom. Första gången jag hade sett honom göra det var när mamma låg på sjukhus. Då hade han rivit sig blodig och han hade inte ens märkt att det började blöda.

Hamara studerade mig med sina genomträngande, vattniga ögon och jag såg att han hade ett spänt drag kring munnen. Sedan nickade han. Pappa stod kvar ett ögonblick, tittade ned på sina kängor och började sedan gå tillbaka mot vår bil. ”Kom då”, sa han och öppnade dörren för mig. ”Hjälp mig med tältet.”

När vi hade rest tältet sjöd hela Dödskalleplatsen av aktivitet. Alla arbetade med olika saker, men det hördes varken skratt eller vänligt småprat. I stället rådde en högtidlig och allvarsam stämning. Alla talade med dämpade röster medan Hamara instruerade männen att göra det ena och det andra.

Pappa gick iväg för att hjälpa Efra att hugga vedträn av kraftiga furustammar och kasta dem på en brasa som sprakade inuti en cirkel av stenar. Andra byggde vindskydd, ordnade med sina husvagnar eller tände facklor som de tryckte ned i marken, trots att det inte skulle bli mörkt än på några timmar.

– 22 –

Det var vår, men vi befann oss så högt upp och så långt norrut – ovanför polcirkeln – att luften fortfarande var kylig. Alla män var klädda i flera lager och det fick dem att se ännu större ut än vanligt.

De såg håriga och fula ut, och trots att det här var människor som jag såg varje dag, var det som om den här platsen skänkte dem en särskild vildhet, som om de precis hade kommit ut ur skogen. Gevären hängde över deras axlar och de hade knivar i sina bälten.

Det fanns andra pojkar här också. Alla var äldre än jag, även om det i vissa fall bara rörde sig om månader. Men ingen av dem pratade med mig. Inte ens mina kompisar Jalmar och Onni. De bara log och nickade mot mig när jag lyckades fånga deras blickar. Andra killar, som Risto och Broki, stirrade på mig, viskade med varandra eller drog fingret över strupen.

Jag satte på mig min stickade mössa, gick fram till släpet och låtsades kolla fyrhjulingen. Pappa och jag hade redan undersökt den noga innan vi gav oss av, så jag visste att den var i gott skick och att all min utrustning var fastspänd där bak, men jag kunde inte komma på någonting annat att göra. Snart skulle Hamara kalla fram mig och jag skulle stå inför alla männen och då skulle alla mina rädslor komma i kapp mig.

Som ett svar på mina tankar skar plötsligt ljudet av ett gevärsskott genom luften. Den skarpa smällen fick mig att rycka till och jag tittade mot tribunen medan ekot av skottet genljöd runt Dödskalleplatsen och fortsatte ut över bergen för att slutligen tona bort helt.

Hamara stod där uppe och såg ned på oss andra med geväret i sin högra hand. Han vilade kolven mot höften medan gevärspipan pekade upp mot himlen. I sin vänstra hand höll han en stor jaktbåge. När han stod där uppe såg han ännu större ut än vanligt. Som något slags förhistoriskt skogsväsen.

När han avfyrade ett andra skott avbröt alla sina sysslor och vände sig mot honom. Gevärsskaftet stötte hårt mot hans höft när han

– 23 –

sköt, men hans kropp rubbades inte en millimeter.

När ekot av det andra skottet hade förklingat, röt Hamara ett enda ord: ”Oskari!”

Mitt hjärta hoppade över ett slag och det knöt sig i magen.

Borta vid brasan slängde pappa ett sista vedträ på elden och skyndade sedan fram till mig och pekade mot fyrhjulingen.

Alla andra började röra sig mot tribunen. ”Akta dig för björnarna”, sa Davi och gav mig en hård dunk i ryggen när han gick förbi. Davi var Brokis pappa och jag avskydde honom lika mycket som jag avskydde Broki. Dunken fick mig att snubbla mot fyrhjulingen och jag var tvungen att sträcka ut händerna för att hindra mig själv från att falla. När jag vände mig om såg jag att pappa hade ställt sig i vägen för honom med yxan i handen. ”Vad då?” sa Davi och slog ut med armarna. ”Jag önskade honom bara lycka till.”

Pappa gick tätt inpå honom, så att de stod tå mot tå, och stirrade honom i ögonen. Han grep så hårt om yxskaftet att knogarna vitnade. ”Det är lugnt, pappa”, sa jag och strök händerna mot byxbenen. ”Det är sant.”

Pappas andhämtning var tung och han fortsatte att stirra på Davi. ”Du hörde vad grabben sa”, sa Davi och backade lite. ”Det går ingen nöd på honom.”

Pappa spände käkarna och skakade på huvudet. För ett ögonblick trodde jag att han tänkte slå till Davi, men då hördes ett tredje gevärsskott och sedan ropade Hamara igen: ”Oskari!” ”Ni ska nog inte låta dem vänta”, sa Davi med ett flin.

Pappa svalde sin vrede och steg åt sidan. ”Kom, min pojke. Nu lyfter vi ned den här från släpet.”

Han fällde ned baklämmen och kastade en sista blick på Davi

– 24 –

som anslöt sig till de andra nedanför tribunen. ”Bry dig inte om honom”, sa han. ”Han är en nolla.”

Det är jag också, tänkte jag när jag klättrade upp på fyrhjulingen och grenslade den gnisslande sadeln. Jag kände mig liten och rädd och jag fantiserade om hur det skulle kännas att bara köra härifrån, lämna allt bakom mig. ”Kom igen, Oskari. Skynda dig. De väntar. Och kom ihåg att göra allting exakt så som jag har förklarat för dig.” ”Ja, pappa.” Jag startade motorn och gasade lite innan jag långsamt började backa ned från släpet. ”Snabbare!”

Jag gasade lite till och fyrhjulingen for med ett ryck nedför rampen. För ett ögonblick förlorade jag kontrollen och motorcykeln for av släpet med en sådan fart att däcken sjönk ned i en lerig grop.

Hjulen fortsatte att rotera och sprätte jord och lera omkring sig. Jag gasade ännu mer, för att komma loss, men däcken grävde sig bara djupare ned i dyngan och motorn rusade ljudligt. ”Herregud, Oskari!” Pappa sträckte sig fram för att stänga av motorn. ”Hur många gånger ska jag behöva …” Han hejdade sig, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. När han öppnade ögonen igen såg han på mig. ”Hur många gånger ska jag behöva säga det?

Motorn går sönder om du överanstränger den. Och om motorn pajar har vi ingen fyrhjuling längre. Vi kan inte laga en trasig motor och vi har inte råd att köpa en ny fyrhjuling. Så var rädd om den, Oskari.

Ta hand om den.” ”Förlåt”, sa jag och steg av fyrhjulingen.

Pappa suckade. ”Ingen fara. Du måste bara ... Du måste bara visa dem vad du går för.” Han lyckades klämma fram ett blekt leende.

Sedan högg han tag i styret och med gemensamma krafter lyckades vi dra upp den ur lervällingen.

Medan vi gjorde det kastade jag en blick bort mot den öppna

– 25 –

platsen där dödskallarna såg ut att betrakta mig från sina pålar.

Du kommer att misslyckas, viskade deras döda röster. Du kommer att misslyckas.

De brinnande facklorna som omgav tribunen fladdrade i vinden och Hamara stod där uppe med geväret fortfarande vilande mot höften och pilbågen i sin hand, som om han väntade på att ett offerlamm skulle föras fram till honom. Alla de andra männen och pojkarna hade vänt sig om för att se vad pappa och jag sysslade med.

Några av dem skrattade när jag klättrade upp på fyrhjulingen igen, men jag bet ihop och gjorde mitt bästa för att ignorera dem. Jag låtsades att de inte var där när jag med knastrande däck körde genom klungan mot tribunen. ”Hej, Oskari!” ropade Risto. ”Kom ihåg att det kan finnas tranbär runt träsket.” ”Och om du inte hittar några kan du ju alltid käka älgskit i stället”, skrek Broki och framkallade spridda skratt bland de församlade. ”Harskitar finns det också gott om!” ropade någon annan.

Jag höll blicken riktad framåt och låtsades att jag inte hörde. Jag försökte intala mig själv att jag skulle visa dem. Jag påminde mig själv om att jag hade en karta i fickan. En karta som visade vägen till pappas hemliga jaktmarker och att alla som hade hånat mig skulle få äta upp sina elakheter när jag kom tillbaka med den största bocken som de någonsin sett. Men av någon anledning lyckades jag inte övertyga mig själv.

När jag kom närmare tribunen såg jag att timmerkonstruktionen inte bara var fylld med grå stenar. Där fanns mängder av djurkranier också, precis som Jalmar och Onni hade berättat. Hundratals och åter hundratals gamla skallar. Många såg uråldriga ut, medfarna och missfärgade, och alla avbrutna tänder och tomma ögonhålor och det fladdrande fackelskenet fick hela platsen att andas död.

Jag stannade precis framför tribunen och stängde av motorn,

– 26 –

skräckslagen inför vad som väntade. Jag satt kvar ett ögonblick och steg sedan av fyrhjulingen. När jag klättrade uppför den rangliga trästegen, för att ställa mig bredvid Hamara på tribunen, kände jag blickarna från alla gapande tomma ögonhålor i ryggen.

Väl uppe lät jag blicken svepa över de allvarliga ansiktena nedanför oss, men jag kände först inte igen någon alls eftersom jag hade svårt att koncentrera mig. Det gnistrade i utkanterna av mitt synfält och allting såg liksom suddigt ut. Hjärtat hamrade hårt i bröstet.

Dunk. Dunk. Dunk.

Jag hade en klump i magen och känslan påminde om den gången som jag hade fått i mig någonting olämpligt och kräktes hela natten.

Då fick jag plötsligt syn på min kompis Jalmar som gjorde tummen upp mot mig. Sedan såg jag pappa som nickade uppmuntrande och då vågade jag äntligen vända mig mot Hamara.

Hamara såg ned på mig med sina kalla ögon. Under en lång stund verkade det som om han inte tänkte göra eller säga någonting alls, men till slut lyfte han sin vänstra hand och erbjöd mig den traditionella jaktbågen.

Jag svalde hårt och sträckte ut handen för att ta emot den, men han släppte inte taget om den. Jag tittade på pilbågen, sedan på honom och drog lite hårdare i den. Hamaras ögon smalnade men sedan släppte han taget om bågen.

Det gick ett sus genom folkmassan. Någon sa någonting och jag hörde spridda skratt.

Jaktbågen var till och med större än pappas pilbåge. Den var nästan lika lång som jag själv och när jag satte den ena änden mot marken nådde den andra mig till hakan. Träet kändes tungt och kallt, men greppet var varmt efter Hamaras hand. Det här var byns traditionella jaktbåge som vanligtvis förvarades i jaktstugan och bara användes vid Prövningarna. Det var den här mycket gamla bågen som alla pojkar i byn fick med sig ut i vildmarken när de skulle bevisa vad

– 27 –

de gick för. Människor från vår by hade jagat med den – blivit män med hjälp av den – i mer än hundra år. Min egen pappa hade skjutit och dödat en björn med just den här pilbågen.

Nu var det min tur att visa vad jag gick för.

Alla timmar av träning hade lett fram till den här stunden. Alla dagar med värkande armar och såriga fingrar, efter att ha testat allt större bågar, hade handlat om att förbereda mig för just det här ögonblicket i tiden.

Håll dig lugn, intalade jag mig själv. Håll dig lugn.

Jag blundade kort, vände mig sedan mot folkmassan och intog en stark hållning, precis som pappa hade lärt mig. Jag höll bågen i ett fast grepp med vänster hand, tog ett djupt andetag och höjde den.

Sedan krökte jag högra handens fingrar runt den tvinnade bågsträngen och började dra.

Bågen knarrade när den böjde sig för min styrka.

Jag höll vänster arm rak och fast medan jag spände bågsträngen allt mer.

Det var inte så svårt som jag hade förväntat mig. Timmarna av övning hade tydligen gett resultat. Jag skulle klara det. Jag skulle överbevisa dem alla. Jag skulle spänna bågen hela vägen och …

Två fingerbredder från min näsa var det som om bågen plötsligt satte sig på tvären. Bågsträngen vägrade att låta sig dras längre. Jag bet ihop tänderna och frammanade all min styrka, men den var orubblig. Det började bränna som eld i armarna. Sensationen började i under­ armarna och spred sig upp mot axlarna och fick bågen att börja skaka.

Paniken kom krypande. Jag skulle inte klara det. Jag skulle inte klara att spänna bågen. Jag var inte tillräckligt stark.

Jag såg pappa titta upp på mig. Han fingrade på björntanden runt sin hals och hans ansikte präglades av ett uttryck någonstans mitt­ emellan skam och medlidande, men det gjorde mig bara ännu mer beslutsam. Jag skulle inte svika honom. Jag skulle minsann visa dem.

– 28 –

Med en sista kraftansträngning lyckades jag spänna bågsträngen ännu några centimeter, till nästippen … Men sedan var det tvärstopp. Och det var inte tillräckligt. Den måste snudda vid min kind.

Bågsträngen måste röra vid min kind.

Det var då jag förstod att jag hade misslyckats.

Tårarna sved i mina ögon och jag orkade inte fortsätta att spänna bågen. Mina muskler brände, armarna skakade och skammen fick pappa att böja ned huvudet.

Jag släppte bågsträngen och stod sedan stilla med bågen vid min sida.

Några pojkar skrattade, men de flesta såg bara besvärade ut och bytte oroligt ställning. Det var det värsta som kunde hända. Jag var inte ens stark nog att spänna bågen. Hur i hela världen skulle jag kunna överleva i skogen? Och vad kunde skogen tänkas erbjuda en pojke som inte ens klarade av att spänna den traditionella jaktbågen?

Hamara tog av sig mössan och skrynklade ihop den i handen samtidigt som han stirrade på mig. Han skakade på huvudet och såg sedan ut över de församlade. Han lät blicken vandra från den ena till den andra tills den slutligen stannade på pappa. Hamara betraktade honom under några sekunder och sträckte sedan ut handen och vinkade upp honom på tribunen.

Pappa klättrade uppför stegen, följd av Siffonen och Rysty, två andra åldermän från byn. De var lika grova och väderbitna som Hamara, med täta grå skägg och påsar under ögonen. De närmade sig Hamara utan att se på mig. Det var som om jag inte fanns. ”Vad ska vi göra?” frågade Hamara. ”Ingen har misslyckats med att spänna jaktbågen förut.” ”Pojken får åka hem.” Rystys röst var skrovlig efter år av rökning och hans skägg var fläckigt av tobak. ”I helvete heller!” sa pappa mellan tänderna. ”Han behöver det här.”

– 29 –

”Vi har gjort undantag förr.” Hamara tittade ned och drog handen genom håret. ”Kuusistos grabb genomgick inte Prövningen.” ”Han satt i rullstol”, sa pappa. ”Han försökte inte ens spänna bågen. Det här är inte samma sak.”

Hamara rynkade pannan. ”Det är kanske bäst så här. Han är inte stark nog. Om han får återvända hem slipper han gråta inför hela byn.” ”Oskari gråter inte”, sa pappa. ”Och att skicka hem honom kommer inte att bespara honom skammen.” ”Eller dig.” Hamara höjde blicken och såg på pappa.

Det såg ut som om pappa skulle klippa till Hamara. ”Han ska inte hem”, sa han sammanbitet. ”Ni måste ge honom en chans. Vi har tränat hårt inför det här. Och glöm inte vem hans lärare är. När jag var i hans ålder kom jag tillbaka med en björn.” ”Han är inte du.” ”Han är min son.”

Männen stod tysta ett ögonblick och vände sig sedan mot mig.

Jag torkade näsan med ärmen och rätade på ryggen.

Hamara skakade på huvudet igen och suckade tungt. ”Ja, jag tänker i alla fall inte ge mig ut och leta efter honom i morgon om han går vilse.” ”Han kommer inte att gå vilse”, sa pappa. ”Han är smart. Håll ditt tal nu och låt honom sedan ge sig iväg.”

Hamara fortsatte att stirra på mig några ögonblick och vände sig sedan mot Siffonen och Rysty, som båda ryckte på axlarna. Då nickade Hamara och drog på sig mössan igen. ”Nåväl. Tradition är tradition.”

Pappa spottade i handen och sträckte fram den mot Hamara som tvekade. Under en sekund trodde jag att han kanske hade ändrat sig, men sedan spottade Hamara också i näven och de båda männen skakade hand. När de grep varandras händer såg det nästan ut som om de försökte knäcka benen i dem.

– 30 –

När de var klara lade pappa sin hand på min axel, kramade den snabbt, och lämnade sedan tribunen. Siffonen och Rysty följde efter honom och jag var återigen ensam med Hamara. Åskådarna började bli rastlösa och sorlet steg. ”Män!” ropade Hamara och väntade tills de var helt tysta igen innan han fortsatte. ”Den här pojken har jägarblod i sina ådror. Han står nu här, så som ni alla en gång har gjort, beredd att upprätthålla våra traditioner. Han har en natt och en dag på sig att ta reda på vad för slags man han är.” Han gav mig en snabb sidoblick och harklade sig. ”I morgon kommer han att visa oss vad skogen har valt att skänka honom.” ”Älgskit”, viskade någon och fick Hamara att avbryta sig och se ut över de församlade med rynkad panna. ”Skogen är en sträng domare”, fortsatte han med lite högre röst. ”Den ger var och en av oss vad vi förtjänar. Vi måste veta hur man lyssnar och vi måste vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt byte.”

Hamara stod rakryggad och höll huvudet högt. ”Det har vi gjort i hundratals år och vi kommer att fortsätta göra det i hundratals år till. Vi får ingenting gratis.” Han tystnade och såg ut över männen framför tribunen. ”En pojke ger sig ut i vildmarken, men det är en man som återvänder.”

Han lade sin hand på min axel och sa: ”Vad förtjänar du?” Han såg mig i ögonen och överräckte ett koger fullt med pilar. Utan att vänta på ett svar höjde han återigen sitt gevär och avfyrade det i luften.

Omedelbart fylldes Dödskalleplatsen av ljudet av gevärsskott, när alla män höjde sina vapen och sköt i luften.

Nedanför nickade pappa allvarligt mot mig. Jag nickade till svar, hängde bågen över ryggen, gick ned från tribunen och grenslade fyrhjulingen utan att titta på någon annan. Det enda jag ville var att komma härifrån. Jag ville lämna alla byns män bakom mig. Jag var

– 31 –

inte längre rädd för att möta skogen ensam. Nu ville jag ingenting hellre än just det.

Men när jag vred om nyckeln i tändningslåset hände ingenting.

Jag svalde hårt och försökte igen. Fortfarande ingenting. Det var som om alla makter var emot mig i dag. Till och med fyrhjulingen för­ sökte …

Då vaknade motorn till liv och jag gasade hårt. Jag kastade en sista blick på pappa, lade i en växel, lämnade Dödskalleplatsen och körde rakt ut i Akkamassivets vildmark.

Min Prövning hade börjat.

– 32 –

I den avlägset belägna finska bergsby där Oskari växer upp finns en urgammal tradition – en rit som alla pojkar inför sin trettonde födelsedag måste genomgå. Beväpnad med endast pil och båge ska Oskari överleva en natt i vildmarken. Ensam ska han möta natten och återvända med det byte som skogen väljer att ge honom. Ett byte som ska symbolisera hans framtid, vem han är.

Men denna natt ruvar skogen på ett hot som ingen har kunnat förutse. En explosion lyser upp himlen, ett flygplan skjuts ner över skogen – i det finns världens mäktigaste man.

Kan en trettonårig pojke rädda USA:s president undan de hänsynslösa terroristerna som nu jagar dem båda?

ISBN: 978-91-552-6156-6

9 789155 261566

el L. Jackson Snart också som internationell storfilm med Samu filmen!

Se i huvudrollen som USA:s president. Läs boken!

Baserad på originalberättelsen av Jalmari Helander och Petri Jokiranta.

Storfilmen Big Game med Samuel L. Jackson och Onni Tommila produceras av Subzero Film Entertainment i samarbete med Altitude Film Entertainment och Egoli Tossell Film och släpps under våren 2015. Manus och regi: Jalmari Helander.

Det_storsta_bytet_cover_tb.indd 1

Dan Smith DET STÖRSTA BYTET

Jakten har börjat…

Kan en ensam pojke rädda usa:s president?

Dan Smith

Det actionfyllda äventyret Big Game – även som internationell storfilm!

2014-12-10 14.49