9789164202833

Page 1


Av Elin Lindqvist har tidigare utgivits: tokyo natt, 2002 Tre röda näckrosor, 2005

Tavlan på bokens omslag föreställer Leon Larsson och målades av Eva Jancke Björk (1882–1981).

Fotografierna på bokens för- och eftersättssidor föreställer Norra Bantorget sett mot norr och den växande stadsdelen Vasastaden. Den första är tagen på 1890talet och man kan tydligt se Engelska kyrkan vid Wallingatan i bakgrunden. Kyrkan flyttades 1913 till Diplomatstaden. Den andra bilden är tagen några år in på det nya seklet, efter att Ferdinand Bobergs magnifika byggnad (senare LOborgen) hade uppförts 1899. foto: stockholms stadsmuseum.

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se ISBN 978-91-642-0283-3 © Elin Lindqvist 2009 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Mattias Boström Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2009


e m m a s k ä m d e s f ö r sin son. Folk såg på hennes familj som om de var tokiga allesammans. Hon hörde hur det viskades bakom hennes rygg på Kooperativet och hon visste att Emerik hade svårt att få vänner. Tyra hade flera gånger fått ingripa när grannpojkarna bråkat med honom. Leon verkade inte märka att hans handlingar fått konsekvenser för hela familjen. Han verkade inte ens bry sig om att Emerik for illa. Det enda Emma kunde tänka på var att hon ville flytta ifrån Malmö och de problem Leon orsakat för familjen genom att tända på halmmadrassen och hamna i fängelse. När nu Leon blev frisläppt före jul, passade familjen på att omedelbart packa ihop hemmet i Malmö och flytta upp till Stockholm. Tyra såg olycklig ut när hon lyfte ner sina nyinhandlade hattar från hyllan. Ragnhild ville inte lämna kamraterna i staden. Men Leon var fullständigt oberörd. Han talade inte med sin mor och verkade inte ens bry sig om vad syskonen kände och tänkte. Leon tyckte att familjens planer var ointressanta. Samhället, den stora världen, var så mycket viktigare. – Man måste tänka framåt. Vad som kan bli, vad som kan hända… Vart är samhället på väg? Vad kan massorna åstadkomma? Du måste tänka stort, Emerik! Emerik lyssnade koncentrerat på sin äldre bror. Han verkade inte förstå allt vad Leon sa, men det syntes att han tänkte försöka. Han ville att brodern skulle tycka om honom. Och Leon älskade att åka tåg och nu satt han och njöt av att vara fri. Han var övertygad om att samhället var på väg i en ny riktning och det var viktigt att han blev en aktiv del i den förändringen. Det var dags att vara med och påverka.

52


– Störta kapitalet! skrek Leon genom tågvagnen och Emma sjönk djupt ner i stolen. Hon var röd i ansiktet och fläktade sig nervöst med ett exemplar av Familj-Journalen. Under rättegången efter mordbranden hade modern betonat att Leon inte brukade springa ute om nätterna. Hon hade varit övertygande när hon påstått att Leon inte drack utan skötte sig och visste bättre. Hon hade velat skydda familjen, sitt eget liv, sina döttrar, Leon själv. Men nu när hon satt där på tåget och hörde Leons ord på andra sidan gången visste hon inte vad hon skulle tro. Hon förstod sig inte på sin son längre. Emma höll hårt i matsäcken. Hon försökte låta bli att lyssna till det sönerna talade om. De liknade varandra, Leon och Emerik, både till utseendet och till sättet. Vackra ansiktsdrag, tunna läppar, smala markerade näsor och höga kindben. Intensiva ögon. Systrarna hade ärvt samma vackra drag men de såg lugnare ut. Tyra satt rakryggad bredvid modern och virkade. Hon hade redan fyllt 18 år; tiden gick för fort. Ragnhild satt och läste i en bok. Emma var stolt över sina döttrar. Leon gestikulerade vilt och talade med så hög röst att många passagerare irriterat vände sig om och Emma hörde hur folk fnyste och viskade. Till slut fullständigt kokade hon inombords. Hon lutade sig över gången och drog i Leons öra, hårt och bryskt. Han tystnade tvärt. Emerik vände sig bort mot fönstret och bet sig i läppen. Kanske kvävde han ett skratt. Men det dröjde inte länge innan Leon höjde rösten igen. – För att kunna bygga ett nytt hus måste man bränna ner det gamla till grunden, sa han, det räcker inte med att lappa ihop och reparera. – Har du tänkt tända på nästa vind också? frågade Emerik med ett leende. Leon ilsknade till och såg ut som om han ville slåss. Emeriks leende slocknade.

53


– Det har ingenting med saken att göra! Kan du aldrig tänka längre än din egen lilla värld, skrek Leon och vände sig bort med mörk blick. Där satt han och pratade om livet och politiken och Emerik kunde inte annat än tänka på det lilla och obetydliga. Emerik tittade ner på sina händer och petade bort lite smuts under en nagel. Visst hade brodern rätt. Leon var en eldsjäl. Hans passion var rå och het. Han var otålig och rastlös. Han behövde något att slåss för, någonting konkret att ta tag i. Kraft och vilja hade han i överflöd, nu tänkte han omge sig med likasinnade. Han drogs till det som brann och var inte rädd för det som kunde explodera. Tvärtom. Det var därför han gått i lära för att bli smed och det var därför han valt elden som räddning på midsommarnatten. Han hade förstått att det fanns större eldar att tända och att branden på vinden varit tafatt och naivt anlagd. Nu gällde det att finna organiserade grupper i Stockholm. Leon ville söka sig till dem som tyckte som han. Och han ville att brodern skulle följa honom. Emerik nickade. Tåget rullade långsamt in i Stockholm och fram till Centralen. Himlen var grå och det blåste rått och kallt. Snödrivor täckte marken och folk gick framåtlutade i tjocka kappor och kängor. Emma suckade. Hon hade inga glada minnen från Stockholm, men hon hade inget annat val. – Här ska vi trivas, utbrast hon lite för högt med beslutsam röst. – Ska vi? frågade Tyra och sökte sin mors blick. – Klart, sa Leon och tog ett stort kliv ut på perrongen. De promenerade ut från stationen, upp till Norra Bantorget och in i Vasastaden till en lägenhet som de skulle få hyra. Det var tredje gången Emma flyttade till Stockholm. Den här gången tänkte hon stanna en längre tid. Avlägsna släktingar skulle hjälpa henne och barnen att komma till rätta. Bostaden var trång och

54


mörk men det var tak över huvudet. Vasastaden var ett nybyggt arbetarkvarter som växte och bredde ut sig för var dag. Här fanns fabriker, smedjor, speceriaffärer, krogar och verkstäder. Hästdragna spårvagnar stannade när man vinkade till dem och mjölkkärror fulla av flaskor drogs mellan husen. De flesta lägenheter hade rinnande vatten och en del hade till och med egen toalett och elektricitet. Men Stockholm var fortfarande en smutsig stad. Ett råttkrig hade startats av regeringen och Emerik samlade flitigt in råttsvansar med de andra barnen. De fick 10 öre för varje svans de lämnade in och möjligtvis gjorde det staden lite renare men Emma hade svårt att tro att det hjälpte. Långsamt försökte hon ändå vänja sig vid det nya hemmet och hon talade inte högt om allt hon lade märke till under sina promenader i kvarteret. Hästdroskorna kördes av väderbitna, rödmosiga kuskar som drack för att hålla både sig själva och hästarna varma. Ju mer kuskarna drack, desto hårdare ven piskorna. I innerstaden fanns horhus och källarlokaler med lågt i tak där punsch, öl och äggtoddy serverades till trötta arbetare på väg hem från fabriker och verkstäder. Människor var enkelt klädda i långa kjolar eller hängselbyxor. Folk bar hatt eller huckle och stora, varma sjalar runt axlarna. De rikare herrarna hade höga hattar och fickur i västfickan, damerna sidenband runt vida hattar och snörda liv under ljusa klänningar. Arbetarkvinnorna hade tjocka, höga strumpor under kjolarna och blusar i mörkare färger. Folk snusade och rökte. Cigarettfimpar, cigarrstumpar och snusloskor låg i högar i rännstenen. Många kloaker svämmade över till våren och fick fimparna och snuset att flyta runt bland döda råttor och fågelungar. Magra, skygga hundar och katter sprang lösa i arbetarkvarteren; ute på Östermalm hade folk flyttat in sina husdjur i lägenheterna. Överallt syntes skorstensrök bolma över hustaken och dimman låg tjock över tvättbaljorna och vattenkaren på bakgårdarna.

55


Emma tyckte inte om att det var så många barn som sprang och lekte bland grändernas ohyra för hon visste hur sjukdomar smittade. När hon fick höra att utedassens tunnor tömdes en gång i veckan, önskade hon att de bott kvar i Malmö. Hennes familj skulle få dela på samma loppor och löss som alla andra och hon var rädd för att eldsvådor lätt kunde spridas från hus till hus, särskilt med tanke på Leons intresse för det som brann. Någon vecka efter att de flyttat in i Vasastaden, drog en positivhalare in sin vagn med cirkusapa på husets bakgård. Emma ropade på Ragnhild och Emerik som kom springande för att se på skådespelet. De hade aldrig sett något liknande. Emma skakade av skratt. Det kändes skönt att slappna av. Positivhalaren fick vilda applåder och glada tillrop från folk i husen. En granndotter gifte sig en kall vårdag, samma dag som en äldre herre i huset skulle begravas. Emma stod i fönstret i lägenheten och tittade ner på gården där bröllopssällskapet och begravningssällskapet satt sig att äta och dricka. Man gladdes och sörjde tillsammans. Hon skymtade Leon och Tyra på en av bänkarna. De drack kaffe och punsch och delade bröd och sylt med grannarna. Ett kringresande teatersällskap med musiker hade hyrts in och Emma kände igen dragspelaren från dansbanan i folkparken. Tyra bar som de flesta andra svarta söndagskläder, samma klänning och hatt som hon använde till alla dop, bröllop och begravningar. Leon vägrade numera gå i kyrkan och han hade på sig vardagskläder för att sticka ut i mängden. Emma var inte road av Leons nycker. Inte tänkte han gifta sig heller, hade han sagt. Inte så länge det inte fanns borgerlig vigsel och religionsfrihet. Emma hade svårt att följa med i hans politiska resonemang. Hon hade faktiskt försökt i början, men nu orkade hon inte mer. Hennes nya väninnor talade sig varma om huvudstaden och alla de möjligheter som fanns där och Emma ville dras med av deras entusiasm. Så småningom lärde hon sig att inte se det fula och smutsiga. Men Leon upprördes av den fattigdom han bevitt-

56


nade. Skillnaden var enorm mellan fattiga och rika. Leon såg framför sig hur hela Stockholm borde raseras för att skrämma bort råttor, löss och fattigdom. – Bort med allt det fula! Vi måste lämna plats åt nytt! utbrast han vid matbordet och Emma slog till honom i bakhuvudet. – Prata inte med mat i munnen! röt hon i ett försök att behålla sin modersauktoritet i de yngre barnens ögon. Skaffa ett arbete istället för att prata en massa strunt! Leon visste själv att han måste tjäna pengar och sökte tjänst som filhuggare på samma fabrik som fadern hade arbetat på knappt tio år tidigare. Förmannen var densamme. Leon mindes tydligt hans röst och tonläge. Han var en rättvis ledare och kom väl ihåg Leons far. Leon lärde sig snabbt att hantera verktygen och tyckte till en början att arbetet var riktigt roligt. Han tyckte om sina kamrater och trivdes med livet i Stockholm. Snart började Leon ta med sig Emerik till ungsocialisternas möten på Norra Klubben. Leon visste mycket lite om arbetarrörelsens historia och ideologi, men han observerade, lyssnade och antecknade medan Emerik som kunde ännu mindre om den socialistiska läran talade livligt med alla. Han busvisslade och applåderade med kraft de olika talarnas ord utan att kanske egentligen förstå vad de sa. Bröderna blev snart en självklar del av det ungsocialistiska umgänget i Stockholm. De hängav sig med liv och lust åt vänner, sprit och dans och lyckades ofta bli medelpunkten i ungsocialisternas sammankomster på grund av den energi och den kraft som de utstrålade. Leon blev vackrare ju äldre han blev. Kvinnor kunde vända sig om efter honom på gatan och han njöt av uppmärksamheten. Vännerna tyckte att han var svår att nå men hans passion gick inte att ta miste på. Han var trotsig och skygg på ett egendomligt vis, men det var vad de flesta väntade sig utav en tänkande poet.

57