OPERATION AXUM Bengt G Nilsson ”Och eld sköt ut från Herren och förbrände de 250 män som hade offrat rökelse.” Fjärde Mosebok 16:35.
Kapitel 25 Marie vaknade av ett välbekant ljud. Sedan hon blivit ensam i lägenheten på Strandvägen i Stockholm hade hon blivit nära förtrogen med alla de knäppningar och knarranden som skapade atmosfären i ett hundraårigt hus. Hon kände igen det hon hörde nu. Men ljudet borde inte finnas där. Hon vred sakta på huvudet och tittade på klockradion. Halv två på natten. Och golvbrädorna i köket knarrade. Hennes hjärta bankade. Hon hade inte drömt. Hon var klarvaken nu och ljudet fortsatte. Det knarrade. Sakta, sakta. Steg för steg. Nu ändrade knarrandet karaktär. Det blev en aning fastare. Hon visste vad det betydde. Vem det än var som framkallade ljudet så hade denne förflyttat sig från köket till vardagsrummet som hade ett annat golv. Närmare sovrummet där hon befann sig. Marie kände iskylan sprida sig i kroppen. Hon klamrade sig fast i lakanet, oförmögen att agera. Hon kunde inte gå upp, hon kunde inte på minsta vis försvara sig. Hon var helt hjälplös där hon låg. Hennes läppar torkade ihop. Hjärtat bultade. Knarrandet upphörde. Inkräktaren stod stilla. Varför? Nu såg hon genom sovrumsdörren en antydan till ljusstråle, troligen från en ficklampa. Någon stod i vardagsrummet och lyste runt omkring sig. Marie kände skräckens tårar komma. Men rädslan höll dem tillbaka. Att gråta skulle vara att avslöja sig. Lampan släcktes. Knarrandet från vardagsrummets golvplankor hördes igen. Nu frasade det lätt av steg på mattan. Marie kunde tolka även det. Inkräktaren stod nu alldeles bredvid hennes sovrumsdörr. Stilla, tyst. När hon höll andan kunde hon höra ett lätt flåsande. Någon stod fyra meter ifrån henne. Skymd av en halvstängd dörr. Ångesten kramade hennes hjärta. Ett milt ljus från gatlyktorna utanför lättade upp den kompakta vintersvärtan. Dörröppningen bildade en något mindre mörk rektangel genom vilken vardagsrummet kunde skönjas.
Nu steg en skugga fram och ställde sig där. Konturen av en manskropp fyllde dörröppningen och dämpade ljuset från Strandvägen. Marie låg alldeles stilla. Hon var säker på att hennes hjärtljud hördes i hela lägenheten. Mannen stod orörlig. Hon hörde hans andning. Hon såg inte hans ansikte i mörkret men hon förstod att han såg henne. Nu skakade hon i hela kroppen och bet ihop tänderna. Hon försökte tygla dödsångesten. Mannen i dörröppningen stod kvar. Hon räknade sekunderna och kände att hon skulle skrika rakt ut om ett ögonblick. Då vände han och smög iväg. Hon hörde knarrandet av golvbrädorna. Nu var han i köket. Ett lätt gnissel, hon anade vad det betydde. Därefter tystnad. Hon gled in i sömnen först vid sextiden på morgonen. Hon vaknade av att en vitklädd kvinna stod vid hennes säng. Förskräckt ryckte hon till men lugnade sig genast. – God morgon Marie, klockan är snart nio. Du har sovit länge! Kvinnan log. – Kom ska jag hjälpa dig, sade hon mjukt och strök Marie snabbt över kinden. – Vivianne, är det någon i lägenheten? frågade Marie. Den vitklädda Vivianne såg förvånad ut. – Någon annan än du och jag? Inte vad jag vet. Borde det vara någon här? – Någon var här i natt, mumlade Marie. Det var någon som kom in här, smög omkring i lägenheten och ställde sig att titta på mig. Det var en man. Vivianne rynkade undrande pannan och lade huvudet på sned. – En man? Som stod och tittade på dig? Marie, lilla gumman, du har kanske varit ensam för länge, skrattade hon. Marie ignorerade kommentaren. Hon var beredd på att inte bli trodd. Det var för egendomligt, allting. – Jag vill se hur det ser ut i köket, sade hon.
De såg båda genast vad som hade hänt. Dörren till det bakre trapphuset stod på glänt. Den smala, spiralformade trappan där ute användes nästan aldrig. Den var ett minne av en svunnen tid då tjänstefolk kom och gick, och varor till hushållet levererades den vägen, rakt in i köket. Trappan ledde ned till källaren och soprummet. Ingen hade ens brytt sig om att montera ett ordentligt lås på dörren. Sittande vid köksbordet förnam Marie att något var förändrat. Hon satt alldeles tyst medan Vivianne diskade några koppar och gjorde i ordning en frukost. – Ska vi polisanmäla? frågade Vivianne med ryggen vänd mot Marie. – Jag vet inte. Tjänar det något till? Jag kan ju inte ens se att något är stulet. Men det var något som saknades. Nu slog det henne. Hon rätade på ryggen och sträckte nacken. Hon sniffade i luften. Det var en doft som saknades. Doften av en uråldrig bok.
Kapitel 26 Jag förstod att Samir tyckte att det var en lite egendomlig situation. Han hade suttit på flygplatsen i Larnaca på Cypern och väntat på sitt plan till Israel. Det var en nödvändig omväg eftersom det inte fanns någon direktförbindelse mellan Beirut och Tel Aviv. Då hade hans telefon ringt. En gammal etiopisk diversehandlare från Jerusalem hade serverat den häpnadsväckande nyheten att en man vid namn Martin befann sig instängd i en katakomb nära Samirs butik i Gamla stan. Tillsammans med en etiopisk dam med kungligt påbrå! Skulle Samir kunna tänka sig att släppa ut dem? Vi skrattade åt det där efteråt. Det blev en av Samirs favorithistorier som han älskade att berätta för vänner och bekanta. – Och jag tänkte det är typiskt för Martin, varför kan han aldrig lära sig att uppträda som folk? Varför ska han alltid göra sådan dramatisk entré? Samir Kuttabs livshistoria utgjorde en närmast komplett illustration till hela Mellanösternkonflikten. Han föddes den 14 maj 1948, samma dag som staten Israel utropades. Hans familj bodde då i Jaffa vid Medelhavet, strax söder om Tel Aviv. De sionistiska styrkorna intog staden, Samirs familj satte sig i säkerhet i Jerusalem. Där kände de sig så trygga som omständigheterna medgav. Pappan etablerade sig som antikhandlare, affärerna gick hyggligt. Familjen köpte ett hus i Gamla stan innanför murarna. Där växte Samir upp med fem syskon. Han gick i katolsk skola och drömde om att bli ingenjör. Arton år gammal fick han ett stipendium som gjorde det möjligt för honom att flytta till Beirut i Libanon. Där började han läsa på American University. Den finaste skola som fanns. Det kosmopolitiska Beirut tog honom med storm. Den självklara blandningen av muslimer och kristna, alla fransmän och amerikaner. En modern stad mitt i Mellanöstern utan mindervärdeskomplex. Nattklubbar, förälskelser och berusade vansinnesturer i en Chevrolet
cabriolet på kustvägen mot Tyr med månen hängande tung över det silverskimrande Medelhavet. Samir lärde sig åka vattenskidor. Han hade brylcreeme i håret och hans flickvän hade en rosaprickig bikini. Livet lekte. Men 1967 kom katastrofen. Krig bröt ut i hans hemland, och hela Jerusalem erövrades av den israeliska armén. Till skillnad från många muslimska araber valde hans familj att stanna kvar i det ockuperade Palestina. – Vi flyttar inte, sade Samirs pappa sammanbitet. Det visade sig vara ett klokt beslut, men Samir fick avbryta sina studier i Beirut och resa hem för att hjälpa till i den kaotiska situationen. Det handlade nu om att överleva, och Samir fick ge upp sina planer på att bli ingenjör. För försörjningen var han tvungen att börja hjälpa pappan i dennes butik. Sakta tog en ny karriär form. Vi hade lärt känna varandra genom en gemensam bekant, en israelisk antikhandlare vid namn Benny Eliezer. Denne hade blivit känd i konstvärlden efter att ha bjudit ut fullständigt oskattbara antika föremål till försäljning på den amerikanska privata marknaden. Det rörde sig i första hand om en liten elfenbensfigur i form av ett tjurhuvud. Stor som en golfboll, med en inskription som fick sakkunniga att tro att den kunde kopplas till Salomos tempel. Föremålet hade granskats noga av amerikansk expertis som i slutänden blev helt oense om dess äkthet. En känd judisk amerikansk professor satte hela sin akademiska heder i pant på att tjurhuvudet var autentiskt, och att det för närmare tretusen år sedan hade funnits i judarnas första stora tempel i Jerusalem. Andra påstod att det var århundradets största antikbluff. Det hela slutade med att Benny Eliezer greps av polis, ställdes inför rätta men frikändes från anklagelserna om förfalskning i brist på bevis. Den privata samlarmarknaden hade fått upp ögonen för honom och ryktet spreds att han hade tillgång till autentiska mångtusenåriga föremål. Samir kände några av de israeliska arkeologer som i strid med gällande lagar hade ägnat sig åt utgrävningar under Moriaberget i
Jerusalem där Salomos tempel en gång stod och där jag och Rebecca hade krupit omkring under den muslimska Klippdomen. Samir hade blivit en av Benny Eliezers viktigaste kompanjoner. Som kristen palestinier hade han inte samma känslomässiga bindning till Moriaberget som sina muslimska landsmän, och nu var det ju en gång så att antikviteter var hans levebröd. Äkta eller falska. Det allra mesta som bjöds ut till godtrogna turister i Jerusalem under benämningen äkta vara var fejk, men få antikhandlare låg sömnlösa på grund av det. Samir blev Eliezers viktigaste mellanhand och de påhittade berättelserna om hur det eller det konstföremålet hade hamnat i hans ägo blev mer och mer fantasifulla. Jag hade hört talas om Samir och reste till Israel för att träffa honom. Vi blev goda vänner. Jag fick lära mig den fantastiska konsten att lura de avancerade verktyg med vars hjälp man åldersbestämmer påstått antika föremål. Det som kallas kol 14-metoden i dagligt tal. Det var nyttjandet av de kunskaperna som gjorde Benny Eliezer berömd i konstförfalskarkretsar. Kol 14-metoden fungerar bara på organiskt material, som exempelvis det stycke elfenben som Eliezer hade presenterat som äkta. Undersökningen visade att föremålet faktiskt var knappt 3000 år gammalt och det var det som övertygade nästan alla skeptiker. När jag fick veta att råmaterialet i det påstått antika tjurhuvudet inte var äldre än cirka 50 år blev jag djupt imponerad och bestämde mig för att lära mig denna svåra konst. Och det var i Samirs underjordiska verkstad kunskaperna förmedlades. När det gällde icke organiskt material så var det betydligt enklare för en expert att lura vetenskapen, men även det krävde avancerade kunskaper. Analyser med hjälp av mikroskop kunde ganska enkelt fastställa om ett påstått antikt metallföremål var äkta eller ej. Därför handlade det om att skapa en legering på utsidan av föremålet som simulerade hög ålder. I legeringen skulle det finnas rester av material som kunde åldersbestämmas med kol 14. Detta var den sköna konst som Samir hade utvecklat till fulländning och sedan delat med sig av till mig. Mot att jag förmedlade intressanta affärskontakter i Europa
och USA och gick i god för Samirs heder, vilket jag naturligtvis gjorde. Ett lukrativt affärssamarbete hade utvecklats. Det avbröts tyvärr när jag själv anklagades för att ha bluffat med antikviteter. Samir hade lagt på hullet lite sedan sist men hans ansikte hade alltid varit lika klotformat. Det strålade av glädje och entusiasm. Hans ögon glittrade nästan jämt. En liten tangorabatt prydde överläppen, den darrade när han blev exalterad. När han nu lade armen om mig darrade den mer än vanligt. Lite tafatt hjälpte han mig att borsta av byxorna och fick sedan Rebecca på fötter. Vi kravlade ut ur katakomben, genom den rostiga dörren som Samir hade dyrkat upp från andra sidan. – Vilken märkligt plats att mötas på, men det är likt dig, skrattade han. Och vem är damen? Rebecca sträckte fram sin hand. Samir kysste den chevalereskt. Jag noterade att hon tog emot Samirs överdrivet artiga gest med ett slags självklarhet. Som om hon var van vid handkyssar. – Kom, kom, sade Samir entusiastiskt, vi ska ha frukost nu! Jag förklarade vår situation för honom utan att gå in på detaljer. Samir krävde ingen fullständig redovisning. Han levde i en värld där hemligheter ingick som självklara element i alla relationer. Han ringde ett samtal. – Jag fixar ett gömställe åt henne, ett safe house, viskade han med en blinkning åt Rebecca. Här i verkstaden blir det alldeles för obekvämt. En äldre kvinnlig släkting till Samir dök upp efter en timme. Vikt under sin egen bylsiga klänning hade hon en niqab. En heltäckande, fotsid saudiarabisk kvinnodress. Milt leende drog Rebecca på sig den och såg sig i spegeln. Endast en rektangel av hennes ansikte var synlig. – När ses vi? frågade hon. – När jag är klar, svarade jag undvikande. Det måste bli perfekt. Jag får inte göra något halvdant amatörjobb, det förstår du väl? Och perfektion tar tid.
Rebecca nickade. En ung pojke tog hand om både hennes och min väska som fortfarande stod bakom disken. Jag plockade ur tandborste och några få grejer som jag skulle behöva de kommande dagarna. Jag såg dem lämna butiken och gå ut på gatan. Rebecca gick rakryggad, stolt och oigenkännlig. Den äldre kvinnan som hade kunnat vara hennes svärmor gick barskt bredvid. Den lille grabben stretade på med resväskorna. Jag följde dem med blicken tills de vek runt ett hörn. Jag tände lampan i Samirs källarverkstad. Bland bunsenbrännare, skruvstäd och provrör låg råmaterial i form av brons, järn och koppar. Burkar med allehanda syror stod på hyllorna. Där fanns en metallsvarv och ett par borrmaskiner. Ett veritabelt litet bibliotek med all nödvändig referenslitteratur täckte en vägg. Vid en annan vägg stod en nedsutten soffa. Två datorer, en kaffebryggare och en komplett uppsättning specialverktyg fulländade interiören. Jag drog på mig ett vitt förkläde, tog ett djupt andetag och plockade fram Salomos ring. Jag ryckte till när jag hörde Samir harkla sig i mörkret vid foten av trappan. – Stör jag, Martin? – Visst inte, kom in, svarade jag och stoppade ned ringen i fickan. – Missförstå mig inte, och framför allt, misstro mig inte käre Martin. Men … jag måste nog få veta lite grand vad det är du ska göra. Du vet, polisen är på mig då och då, ställer frågor. Benny är ju fortfarande misstänkt av åklagaren i Tel Aviv och jag är associerad med hela den där härvan, du vet. Han himlade med ögonen och såg sig omkring. – Har du vad du behöver? undrade han. – Jag vet inte, sade jag. Jag måste titta mig omkring, men du verkar ha det mesta. Känner du dig orolig för att jag … – Nej, nej, absolut inte orolig, men du vet, säkerhet. – Okej, om jag säger så här: det har med kung Salomo att göra. – Ständigt denne Salomo, mumlade Samir. Är det Benny som har kontaktat dig? – Nej, hurså?
Samir granskade mig allvarligt. – Du har inte hört om … planerna? Samir såg min frågande min. Han sänkte rösten, så som palestinier blivit lärda att göra så fort de ska tala om hemligheter. Oavsett var de befinner sig. – Du vet, Benny blev kontaktad av en grupp rabbiner för en tid sedan. De ville beställa diverse föremål av honom. Jag höll andan och lyssnade. – Chefen för det här gänget är en viss Abramovich. Han är gammal nu men 1981 deltog han i en olaglig utgrävning inne i Moriaberget. Det visade sig att det fanns en hemlig tunnel som verkade leda fram till en plats rakt under Klippdomen. Ja, det vill säga, så värst hemlig var den kanske inte, det har funnits rykten och påståenden i tusen år om att det ska finnas tunnlar i berget. Redan tempelriddarna visste det. Men muslimerna vägrar låta undersöka saken. Det är strängeligen förbjudet att gräva där. Abramovich och hans kamrater var övertygade om att de skulle hitta den gyllene förbundsarken i någon dold krypta där, men det gjorde de inte. Men de måste ha hittat något annat som pekade på var arken kan finnas, för allt sedan dess har de jobbat på en jättelik plan som nu tydligen är på väg att sättas i verket. – Vad handlar planen om? Samir var tyst ett ögonblick. – Benny berättade för mig att han har blivit ombedd att tillverka exakta kopior av ett antal föremål som sägs ha funnits i Salomos tempel. Du vet, det finns gamla judiska källskrifter som är ganska detaljerade om sånt där. Det är oljelampor, gobelänger, statyetter och allt möjligt. Benny har tydligen tagit hem ett kontrakt som handlar om ungefär tio miljoner dollar. Och han är bara en av leverantörerna. Jag visslade till. – Tio miljoner? För att tillverka fejkade antikviteter? Var och hur ska de säljas? – De ska inte säljas. De ska placeras ut i det tredje templet. – Förlåt?
Jag lade huvudet på sned. Jag var inte säker på att jag hade hört rätt. – Det tredje templet, upprepade Samir. Det finns en långt gången plan på att bygga det tredje templet på Moriaberget. Enligt vad Benny har berättat för mig så sitter ett helt gäng judiska präster sedan flera år tillbaka och jobbar heltid med att rekonstruera Salomos första tempel in i minsta detalj. Material, design, allt! Det finns amerikanska finansiärer av alla möjliga slag. Dels judiska ortodoxa grupper men framför allt en väldigt förmögen kristen grupp som heter Uppenbarelsens barn som engagerar sig enormt i det här projektet. Vi talar här om hundratals miljoner dollar. – Men hur, och varför? – Hur och varför? En fråga i taget. Det hela bygger på att Klippdomen försvinner. Förstår du det oerhörda i det? Det kan bara jämföras med att spränga den heliga Kaban i Mecka, eller om al Qaida skulle spränga Peterskyrkan i Rom i luften. Om Klippdomen förstörs så kommer ett totalt krig att bryta ut mellan Israel och hela arabvärlden. Förstår du? Det finns inte en enda arabledare som stillatigande kan åse något sådant. Inte Iran heller. Det blir ett krig vars like vi aldrig har skådat. Till och med Saudiarabien kommer att rycka ut med allt de förmår i form av domedagsvapen. Ett sådant krig finns alltså med i planerna. Steg ett, som jag fattar det är alltså att provocera fram detta krig genom att rasera Klippdomen. Steg två blir att gå segrande ur kriget med hjälp av kärnvapen, bygga templet och på det viset etablera en total kontroll över Jerusalem. En gång för alla. – Det här är det som många länge har varnat för, fortsatte Samir och hostade lätt. Det är vad vi palestinier kallar ett worst case scenario. När politiken tas över av galna präster. Religion och politik flyter ihop, det är en förbannelse här i Mellanöstern. Det kommer att leda till katastrof. Den vanligtvis ständigt leende Samir såg allvarlig, nästan rädd ut. Han plockade fram en egyptisk cigarett ur ett silveretui och tände den. Jag såg att hans hand darrade en aning. Ett ålderstecken, eller nervositet, tänkte jag.
– Det här projektet drivs av människor som är fullpumpade med en messiansk övertygelse, fortsatte Samir mellan rökpuffarna. Det blir, ur judisk, militant ortodox synvinkel den slutgiltiga segern. Inget mer schackrande med fredsplaner hit och dit. Inget snack om vem som äger vad. Det finns många som säger att Palestinakonflikten inte har någon lösning. Well, de har inte hört talas om den här planen i så fall. Det här är lösningen, enligt rabbin Abramovich. – Du vet, fortsatte Samir, de här ortodoxa rabbinerna anser ju att det Israel som finns i dag är en hädelse, en styggelse som de säger. Israel kan enligt deras sätt att se det inte återuppstå förrän Messias är här. Och Messias kan inte komma förrän templet är byggt. Och templet är inte komplett utan den gyllene förbundsarken. När allt det där är på plats, då kommer hela Mellanösternkartan att ritas om, en gång för alla. Det är därför vi ser det här märkliga spelet för galleriet. Ortodoxa rabbiner som säger sig vara antisionister, de är emot staten Israel och påstår sig stödja palestinierna. Javisst, nu ja! Men när Messias kommer, då ska vi kristna och muslimer få se på andra bullar! Jag var förstummad. Det som Rebecca tidigare hade berättat lät fantasifullt. Men nu föll allt på plats. – Men jag ska inte störa dig, sade Samir och vände på klacken. Jag litar på dig, Martin, och vi måste alla få vara lite konfidentiella ibland. Jag förstår. Han stannade till med handen på trappräcket. – Förresten, Martin, har du någon kontakt med Latifa? Jag slog ned blicken, tvekade. – Inte så värst, mumlade jag. – Hon skulle tycka det var trevligt att träffa dig. – Tror du det? – Absolut. Det är hon som äger den här lägenheten där din etiopiska väninna är inkvarterad, det skulle jag kanske ha talat om för dig. Ska jag säga att hon kan träffa dig här? Jag övervägde Samirs fråga. Jag ville säga nej men kände att det troligen var oartigt.
– Om du vill, sade jag tvekande. Men du, en fråga; vet du var jag kan få tag på en ädelsten som kallas Zipporahs ögon? – Det fixar jag, skrattade Samir, inga problem. Något mer jag kan stå till tjänst med? – Vad har du för affärer i Beirut? undrade jag. – Åh, det är en kollega, vi har en antikvitetsverksamhet tillsammans. Det finns mycket där, vet du. Det är den här vanliga kombinationen som är så fördelaktig ibland. En uppsjö av antika föremål från romartiden, från perserna, allt möjligt, tillsammans med den här stökiga politiska situationen som har luckrat upp moralen hos folk. Och till det kommer fattiga människors strävan att få in lite kontanter, och … ja du vet. De här stackars flyktingarna från Syrien som översvämmar Libanon, de säljer alla sina antikviteter. – Har du ett bankkonto där? – Givetvis. Bank of Lebanon, de är mina vänner. – Tror du att jag skulle kunna öppna ett konto där ganska snabbt? Samir slog ut med armarna och log. – Martin, min vän. Ge mig dina personuppgifter så fixar jag det i dag med ett enkelt telefonsamtal. Som jag sa, de är mina vänner!
Kapitel 27 Nathan Zimmerman låg sömnlös i sin lilla lägenhet i västra Jerusalem. Det var inte första gången. Motorvägen till Tel Aviv passerade strax utanför hans fönster. Dånet var konstant praktiskt taget dygnet runt. Hyran var därefter. Tillräckligt låg för att en ung man som Nathan som nyligen avslutat sin militärtjänstgöring skulle kunna ha råd med den. Och han hade ju faktiskt ett avlönat jobb, som ibland innebar nattjänstgöring. Han hade tvingats vända på dygnet. Nu var klockan bara åtta på kvällen men det var hans första lediga natt på länge och han ville tvinga kroppen tillbaka till ett normalt tillstånd. Och så kunde han inte somna. Nu var det i och för sig inte bruset från motorvägen som höll honom vaken just denna kväll. Det var tankar, eller kanske onda vakendrömmar. Han hade haft svårt att sova ända sedan hans arbetsgivare och tidigare befälhavare i det militära hade anförtrott honom sina planer. Invigt Nathan i den stora hemligheten. Och det där samtalet i hangaren på flygbasen utanför Beersheva, när hans chef Shlomo Rubenstein drog fram Mordechai Vanunu som något slags jämförelse, var inte det en hotelse? Vanunu hade avslöjat Israels kärnvapenprogram och dömts till ett långt fängelsestraff. Ville Shlomo antyda att Nathan kunde råka ut för något liknande om han satte sig på tvären, eller om han avslöjade Operation Axum? Nathan insåg att han var fast. Han skulle inte kunna slingra sig ur det som hans chef nu begärde av honom. Han sökte desperat efter en möjlighet att komma undan. Det var ironiskt, för om han hade haft möjlighet att ta sig an uppdraget med friskt mod så skulle det kunna innebära det stora lyftet för honom. Han skulle troligen kunna få en fast tjänst på säkerhetsavdelningen, bättre lön och bättre villkor. Han
skulle kunna flytta från det nedgångna bostadsområdet som nu dominerades av hans gamla landsmän. Han suckade och vred sig i sängen. Hans eget folks historia hade hunnit ikapp honom och bet honom nu i baken. Hårt och skoningslöst. Han var som en mus i en lekfull katts käftar. Chanslös. Om inte ödet kunde gripa in på något mirakulöst sätt, så som det faktiskt hade gjort tidigare i hans unga liv. Under sin militärtjänstgöring i Negevöknen hade han fått en flashback. Mitt i natten under en övning vältrade sig hans tidigaste barndom över honom, som en hallucination. Doften av den magra ökenjorden, den smekande, svala nattvinden, ljudet av en skriande åsna i fjärran. Månens silversken, hans allra tidigaste barndomsminnen framträdde som ett fotografi i ett framkallningsbad. Han mindes, nej, återupplevde vandringen genom Sudan när han bara var ett spädbarn. Gungande på moderns rygg, ibland i famnen på fadern. Framåt, framåt. Mot det hägrande målet, långt där borta där öknen slutade, där lastbilarna fanns. De som skulle ta dem till flygplatsen där de gigantiska transportflygplanen mullrade hotfullt. Upplysta som farkoster från rymden. Redo att lyfta, redo att ta dem till Det förlovade landet som flöt av mjölk och honung. Många av deras vänner och släktingar stupade under den plågsamma vandringen. Ingen mat, nästan inget vatten. I veckor i den sudanesiska vildmarken. De som nådde fram möttes av män i uniform som talade ett främmande språk. Snabbt och effektivt stuvades de in i flygplanen. Kaos och skräck, ingen av dem hade upplevt något liknande tidigare. Tätt sammanpackade i den infernaliskt bullrande plåtlådan. Kvinnor födde barn, människor kräktes, en gammal man dog. Nathan hade inga riktiga synminnen av detta, men de äldre hade berättat historien om och om igen, så detaljerat att han såg allt framför sig. Och under sin nattliga marsch i Negevöknen med ryggsäck och vapen i hand återupplevde han vandringen. Det var som en omvänd nära-döden-upplevelse. Nära livet, nära räddningen.
Hans familj hade valt den svåraste och farligaste vägen, att vandra över gränsen från Etiopien till Sudan. Ett vansinnesprojekt enligt alla bedömningar. Men det fanns då inga alternativ. Inte förrän ett år senare. Då kom hans syskon till Israel och för dem gick det lättare. Bara några få dagar innan diktaturen i Etiopien föll 1991 satte regeringen en prislapp på de återstående falashajudarna i landet. De som själva kallade sig Beta Israel. För fyrtio miljoner dollar tilläts de lämna landet. Pengarna betalades omedelbart ut av rika, utländska judiska finansiärer. Operation Salomo avslutade den stora evakueringen. De fyrtio miljonerna togs troligen omhand av president Mengistu personligen. De kom nog väl till pass när han skulle fly till Zimbabwe. Nathan var det levande beviset på att politiska slagord och ideologier bara var kosmetika. Med pengar är allt möjligt. Till och med den Israelhatande regeringen i Sudan hade i hemlighet tillåtit de etiopiska judarna att flyga ut därifrån, mot en rundhänt betalning. Pengar är allt, det visste han. Det som hans chef nu hade invigt honom i bara bekräftade den tesen. Nathan hade verkligen försökt att bli en äkta israel. Han var duktig, framåt, han gjorde snabb karriär i det militära. Samtidigt kliade hans svarta skinn. Han visste att han aldrig skulle kunna bli helt jämbördig med de bleka, blonda amerikanska judarna som med sådan dryg självsäkerhet tog för sig i Israel, bredde ut sig och dominerade. Redan som mycket ung hade han valt bort sitt etiopiska namn och istället tagit sig efternamnet Zimmerman. Bob Dylan, vars rätta namn var Robert Zimmerman var ju en av hans stora idoler. Zimmerman lät så mycket bättre i telefon. Genom att presentera sig så blev han omedelbart accepterad. Tills han träffade personen öga mot öga, men även då var det en fördel att heta Zimmerman istället för något obegripligt etiopiskt namn. Men han kom aldrig undan sitt ursprung. Helt nyligen hade han vandrat civilklädd i Gamla stan. I ett gathörn mötte han en svart palestinier. En av alla dessa vars förfäder för länge sedan hade kommit
från något land i Afrika på pilgrimsresa till Mecka och blivit strandade i Jerusalem av okänd anledning. Eller kanske blivit tvingade dit som slavar under den osmanska eran. Mannen sken upp och hälsade på Nathan, utan att de kände varandra. Nathan visste vad det handlade om. Broderskap. Du är en av oss, ville den svarte palestiniern säga med sitt leende. Hudfärg är viktigare än religion. Kalla dig vad du vill, men du blir aldrig en riktig israel om du är svart. Om du är svart så är du för evigt afrikan. Och det förpliktar. Broderskap. När hans chef tog honom avsides på sitt kontor och presenterade sitt förslag, kryddat med generösa utfästelser till Nathan om han accepterade – och fyllt av underförstådda hotelser om han avböjde – så förstod Nathan plötsligt allt. Det enda skälet till att han fick detta så kallade erbjudande var att han var svart. Att han var etiopier. Att han var just det som han försökte att inte vara. En svart afrikan. I sin egenskap av svart afrikan förväntades han förråda sitt moderland, delta i våldtäkten på det rikaste hans gamla hemland ägde. Hans familj hade flytt till Israel för att söka fred och lycka. Nu ombads Nathan bringa krig och förödelse till stenarna där barn han lekt. Därav följde alla hans sömnlösa dygn som nu hade lett honom fram till beslutet att han måste vara ärlig mot sig själv. Vilka konsekvenserna än blev. Stödd på armbågen, med en suck av uppgivenhet stängde han av Bob Dylans ”Time out of mind.” Han tittade på väckarklockan. Strax efter åtta bara. Det skulle bli en lång natt. Han petade in en cd av äldre årgång. ”Rastaman Vibrations” med Bob Marley. Låten ”War” fyllde hans lilla sovrum. Marleys genialiska tolkning av kejsare Haile Selassies tal till FN:s generalförsamling 1963. That until the philosophy which holds one race superior and another inferior is finally and permanently discredited and abandoned ... Nathan nynnade med i texten. War, war, everywhere is war, mumlade han och somnade med ett leende på läpparna. Samtidigt, i en helt annan del av Jerusalem, satt Louise Kitt uppklädd i en snygg men sedesam klänning och funderade förväntansfullt på hur
det skulle bli att träffa pastor Troy. Det var en skön kväll. Lite kylig, men med en sjal över axlarna kunde hon stå ut. Restaurangen som omgärdades av hotellbyggnaden var vackert upplyst och när hon böjde huvudet bakåt såg hon stjärnorna glimma. Det var halvfullt kring borden. Lågsäsong av allt att döma. Det skulle väl förändras snart när julen närmade sig, tänkte hon. Då kom ju kristna pilgrimer i mängd till Jerusalem och många valde förstås att bo i den östra delen av staden, där många palestinier utgjorde deras trosfränder. Hon hajade till när hon kände en hand på sin axel. – Fröken Kitt? hörde hon en röst säga, och vände sig snabbt om. – Mister Troy, så trevligt, log hon. Hon reste sig och lät sig kyssas på båda kinderna. Hon noterade omedelbart att han hade en annan stil nu. Han log, tog i henne, var snyggt klädd i en välsittande kostym och såg allmänt världsvan och elegant ut. – Har ni väntat länge? – Inte alls, sade hon, jag kom alldeles nyss. Och jag bor ju här på hotellet. Det är en dröm som går i uppfyllelse! skrattade hon. – Jag förstår vad ni menar. Jerusalem är en levande dröm. Ni förstår, jag har faktiskt en egen relation till den här staden. En anhörig till mig sysslar med släktforskning och det har visat sig att min familj har sina rötter här. En anfader från 1100-talet var riddare i Tempelherreorden. Den som kallades Kristi och Salomos tempels fattiga riddare. – Gud vad spännande! utbrast Louise Kitt och i samma ögonblick ville hon bita sig i tungan för att hon använt ordet gud på det vanvördiga sättet i en troende människas sällskap. Paul Troy såg på henne. Hon har ingen aning om vad jag pratar om, tänkte han. Denna historielöshet! Ungdomarna är fullständigt vilse i nuet. – Jag är lite jetlaggad, log han överslätande, jag landade i dag. Men det ska nog gå bra. I ert sällskap kommer jag inte att somna. Han såg på henne med ögon som riktigt glittrade. Hans Patek Philippe satt som vanligt på handleden och hon reflekterade över att
hans händer var extremt välmanikyrerade. Sällan man ser en man med sådana pedantiskt välskötta händer, tänkte hon. – Hur har ni funnit er tillrätta i Den heliga staden? undrade han när de hade gjort sina beställningar. – Åh, ni anar inte, mister Troy. Det första jag gjorde när jag kom hit var att gå till Den heliga gravens kyrka inne i Gamla stan. Jag trodde det skulle bli en salig upplevelse och så hamnade jag mitt i ett slagsmål! Det var helt otroligt. Jag gick in i kyrkan, det var fullt med människor där, en massa präster som ledde en gudstjänst och så plötsligt var det tydligen några civilklädda poliser som kom in där. – Jaha, sade Paul Troy och ställde ifrån sig glaset med bordsvatten. Och vad ville de? – Ingen aning, men innan jag gick in i kyrkan så träffade jag ett ungt par utanför. Vi presenterade oss och de verkade lite konstiga och jag fick faktiskt för mig att de här poliserna var ute efter dem. Paul Troy satte sig upp i stolen och spände blicken i Louise Kitt. – Jaha, och sedan? sade han ivrigt, otåligt. – Det blev världens tumult, det var någon som skrek något om en pistol och så rusade alla prästerna på de här poliserna och började misshandla dem. De släpade iväg dem ut på gatan, det var helt galet! – Vad hände med det unga paret? – Vadå, vad menar ni? – Det unga paret som ni nämnde. Vad hände med dem? Få höra! – De försvann någonstans, jag vet inte vart. Hurså? – Hur såg de ut? – Hon var mörk och snygg, alltså afro. Hon lät brittisk men hon var kanske från Afrika. Och han var blond, såg skandinavisk ut. Paul Troy lutade sig bakåt med bister min, han trummade nervöst på bordet med fingrarna. – Vet ni, fröken Kitt, jag känner faktiskt till de där två personerna ni talar om. – Gör ni? sade hon med stora ögon.
– Ja. Frågade ni någonting om vad de gjorde i Jerusalem? Sa de någonting? – Ja, jag frågade faktiskt och fick ett konstigt svar. Han sa att de var på jakt efter den gyllene förbundsarken. Han sa någonting om att de förberedde sig för Harmagedon. – Fröken Kitt, sade Paul Troy strängt, nu ska ni lyssna på mig. Jag har inte ens börjat förklara för er vad min mission här i Jerusalem går ut på. Jag vill inte gå händelserna i förväg, men det som ni har upplevt tvingar mig att säga lite mer än vad jag hade tänkt just nu. Det var ingen tillfällighet att de här poliserna ni såg försökte gripa det här paret. De är farliga, till och med mycket farliga. De hette Martin och Rebecca, eller hur? Louise Kitt bleknade och nickade bekräftande. – Nu vet de att ni har sett dem, att ni har sett att de är eftersökta av polisen och det kan vara farligt för er. Ni har ju till och med talat med dem. Ni vet säkert att den här platsen där vi befinner oss, American Colony, är det hotell dit alla här i Jerusalem söker sig som har något slags uppdrag på gång. Sannolikheten att de ska dyka upp här är ganska stor och om de då upptäcker er så kan det bli obehagligt för er. Inte bara obehagligt, det kan sluta riktigt illa. De vet att ni vet att de är eftersökta av polisen. Louise Kitt svalde hårt. Hon tänkte på vad hon hade fått höra från den unge portieren tidigare. Att hela American Colony var avlyssnat av säkerhetspolisen. – Vad ska jag göra? frågade hon lamt. – Uppriktigt sagt så tycker jag ni borde bo någon annanstans. – Men var? När jag skulle boka hotell här så var det mesta upptaget, en massa pilgrimsgrupper är tydligen på väg hit och … – Vi kan göra så här, sade Paul Troy beslutsamt och sammanbitet. Er säkerhet är viktig, fröken Kitt och jag känner mig personligen ansvarig eftersom det är jag som praktiskt taget har uppmanat er att resa hit. Jag kan erbjuda er husrum. – Men det är inte meningen.
– Det är för er säkerhet, fröken Kitt. Vi befinner oss i Mellanöstern och jag tror inte jag behöver förklara för er att det här är en del av världen där vad som helst kan hända. Vad som helst! Vi ska inte ta några onödiga risker. Servitören anlände och dukade fram en meze. En mosaik av små fat och skålar innehållande det palestinska kökets läckerheter, tillsammans med varmt pitabröd. Paul Troy noterade att Louise Kitt drack det palestinska ölet Taybeh till maten, medan han själv höll sig till neutralt vatten. Han betraktade hennes hand när hon doppade brödet i skålen med hummus och njutningsfyllt tuggade och svalde. Väldigt söta händer, tänkte han. – Efter maten tycker jag ni ska checka ut och följa med mig. Jag kan erbjuda samma komfort som här men under mycket tryggare former. Jag har bevakning dygnet runt i min villa, sade han. Louise överlade med sig själv. Skulle hon samtycka? Ja, varför inte? Hon ville ju komma så nära Paul Troy som möjligt och då kunde det väl inte vara fel att bo under samma tak som han. Hon skulle få en helt unik inblick i hans verksamhet, sannolikt. Och hennes redaktör skulle tacka henne för att hon hade befriat tidningen från dyra hotellräkningar. Dessutom var han ju faktiskt attraktiv. Äldre än hon, javisst, men en snygg man. Det pirrade till i henne. Vad som helst kan hända i Jerusalem, tänkte hon med spänning. Han hade en Hummer som han rattade själv. De lämnade Jerusalem och styrde norrut, mot Västbanken. Hans villa låg på en judisk bosättning. Hon såg det glittrande ljuset efter det att de hade passerat ett praktiskt taget helt nedsläckt palestinskt slumområde. Beväpnade vakter bemannade grinden, hon såg en schäferhund som tycktes patrullera ensam runt huset. Taggtråd, till och med stridsvagnshinder framför entrén. Louise visste inte om hon skulle bli skrämd eller känna sig trygg. Jag är reporter, intalade hon sig. Det här är ett jobb. Jag är reporter i Mellanöstern och det här ska bli mitt livs jobb. Det kan bli hur stort som helst. Kanske Pulitzer!
– Varsågod, sade Paul Troy och visade in henne i det spatiösa vardagsrummet med dyra designmöbler och en gigantisk öppen spis där brasan redan sprakade trivsamt. De satte sig i varsin fåtölj. Han lutade sig mot henne och log förbindligt. – Det här kommer att bli väldigt trevligt. Jag tror du får svårt att slita dig härifrån, sade han småskrattande.